Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1874:LU24 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

Utskottet hemställer derföre,

3:o att jemväl Herr Pehrssons motion måtte af Riksdagen
lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 7 April 1874.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

X:o 24.

Ånk. till Riksd. Kansli den 7 April 1874, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om vatten- och brödstraffets
afskaffande.

Genom ifrågavarande, af Herr Lars Ersson inom Andra Kammaren
väckta motion (N:o 127), som blifvit till Lag-Utskottet remitterad, är
föreslaget

dels “att Riksdagen för sin del måtte besluta upphörandet af vatten-
och brödstraffet från och med ingången af år 1875, samt att i dess
ställe skall sättas enkelt fängelsestraff enligt den förvandlingsgrund som
föreslås i 1871 års Lag-Utskotts betänkande N:o 8,“

dels “att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse
att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga den förändring i krigslagstiftningen, att
vatten- och brödstraffet ur krigslagarne måtte utgå.“

Frågan om vatten- och brödstraffets afskaffande har länge stått på
dagordningen. Redan för omkring 40 år sedan utdömdes det såsom för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

vandlingsstraff af lagkomité!), som dock bibehöll det såsom en svårare
art af fängelse, hvilket kunde omedelbart ådömas. Vid företagen granskning
af lagkomiténs förslag gick Högsta Domstolen ett steg längre och
utdömde detta straff äfven såsom särskild straffart. Samma uppfattning
gjorde sig sedermera gällande hos lagberedningen, som i sitt förslag till
straffbalk alldeles uteslöt vatten- och brödstraffet. Det upptogs visserligen
såsom förvandlingsstraff i Kongl. Maj:ts vid 1862—1863 årens riksdag
framlagda förslag till ny strafflag och inkom i följd deraf i nu gällande
lag; men sådant skedde, efter hvad motiven till det Kongl. förslaget
och Lag-Utskottets då afgifna, betänkande i ämnet utvisa, endast
af det praktiska skäl, att. man befarade, att olägenheter skulle uppkomma
såväl för det allmänna, som för den bötfällde, derest det fängelse,
som denne borde i stället för böter undergå, ej blefve, genom dess intensitet,
till tiden så mycket som möjligt förkortadt. Hos representationen
förevar frågan senast vid 1871 års riksdag, då Kongl. Maj:t genom
nådig proposition ifrågasatte en lagförändring i syfte att den, som saknade
tillgång till gäldande af honom ådömda böter, skulle, om han så
önskade, ega att i stället för det hela bötesbeloppet motsvarande fängelse
vid vatten och bröd undergå annat fängelse, efter den i 2 kap. 11 §
Strafflagen stadgade förvandlingsgrund. I anledning af denna nådiga
proposition blef af dåvarande lagutskott, som på anförda skäl ansåg
sig förhindradt att tillstyrka bifall till propositionen oförändrad, utarbetadt
och för Riksdagen framlagdt ett motförslag med förändrade förvandlingsgrunder
i afseende hufvudsakligen på förhållandet emellan fängelse
vid vatten och bröd samt annat fängelse. Men hvarken det ena eller
andra af dessa förslag vann Riksdagens godkännande.

Enär vatten- och brödstraffet är att betrakta såsom ett fysiskt afflikt.
ivt straff, låter det svårligen förena sig med nutidens uppfattning af
straffrättens grund . och straffens ändamål. Och då fängelse vid vatten
och bröd är en straffart af svårare beskaffenhet än vanligt fängelse, är
det i och för sig oegentligt att låta detta straff träda i stället för den
lindrigaste straffarten, böter, som är afsedd för mindre förbrytelser. Att
utbyta detsamma emot enkelt fängelse, på sätt motionärens förslag afser,
synes dock ej vara det lämpligaste sättet att lösa frågan. Deremot och
då penningen utgör frukten af arbete, har Utskottet ansett det vara i sin
ordning, att den bötfällde, när han saknar tillgång till böternas gäldande,
aftjenar dem genom arbete inom fängelse, arbetsinrättning eller på annat
sätt. Genom en sådan anordning skulle utan tvifvel väsendtliga fördelar
beredas det allmänna, som sålunda komme i åtnjutande af arbetsprodukten
såsom vederlag för bötesbeloppet, och sannolikt skulle mången före -

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

draga att medelst frivilligt arbete bereda sig medel till böternas erläggande.

Ifrågavarande tvångsarbete vore ingalunda att anse lika med straffarbete,
vid hvars undergående fången är underkastad en behandling vida
strängare, än den inskränkning i friheten, som tvångsarbetet skulle medföra.
Utskottet har emellertid ej varit i tillfälle att åstadkomma den
närmare utredning i afseende på fängelseväsendets närvarande förhållanden
m. in., som erfordras, för bedömande huruvida och på hvad sätt
en lagförändring i nu angifna riktning må kunna genomföras; och får
Utskottet alltså, i anledning af första delen i förevarande motion, vördsamt
hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse, med uttalande
af den åsigt att fängelse vid vatten och bröd ej
lämpligen torde böra såsom förvandlingsstraff bibehållas,
samt att följaktligen önskvärd! vore, att detsamma
kunde utbytas emot annan påföljd, företrädesvis arbetstvång
inom fängelse eller arbetsinrättning eller på annat
sätt, anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i sådant afseende
tillvägabringa nödig utredning af de på frågans
lösning inverkande förhållanden, samt derefter för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Beträffande senare delen af motionen, så och då böter, ådömda
enligt strafflagen för krigsmakten af den 11 Juni 1868, skola förvandlas
efter de i allmänna lagen om bötesförvandling stadgade grunder, är det
gifvet, att de förändrade bestämmelser, som i detta afseende meddelas i
allmänna lagen, blifva tillämpliga jemväl i fråga om förvandling af dylika
böter, såvida ej annorlunda förordnas.

Enligt den för krigsmakten samtidigt utfärdade disciplinstadga kan
»arrest vid vatten och bröd» åläggas såsom disciplinstraff. Föreskrifterna
härom beröras icke af allmänna lagen eller deruti skeende förändringar.
Motionären, som yrkat afskaffande af detta slags disciplinstraff, har icke
föreslagit något annat i stället. Vid sidan af detsamma förekommer visserligen
mörk arrest såsom alternativ; men då denna senare straffart till
sin beskaffenhet är lika svår, om icke svårare än den förra, torde ej vara skäl
att ovilkorligen föreskrifva mörk arrest, helst lämplig lokal för verkställande af
sådant straff icke alltid torde vara att tillgå. Det ligger synnerlig vigt
derpå, att disciplinen inom armén upprätthålles, och det är för den skull
en tvingande nödvändighet att speciallagen här är sträng. Under det att
fängelse vid vatten och bröd kan genom bötesförvanling utsträckas ända
till tjugo dagar, är deremot i disciplinstadgan tiden begränsad till högst

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

tio dagar. Detta i förening med den omständighet att disciplinstraffet
skall undergås icke i allmänt häkte, utan i regementets, korpsens, detachementets
eller garnisonens häkte, har till följd, att de skäl, hvilka tala för
borttagande ur allmänna lagen af vatten- och brödstraffet såsom förvandlingsstraff,
i väsendtlig mån förlora sin betydelse i afseende på ifrågavarande
bestämmelser i diseiplinstadgan för krigsmakten. För öfrigt ma
erinras, att det ankommer på Kongl. Maj:t allena, att härutinnan vidtaga
de förändringar, hvilka kunna anses behöfliga.

På grund af hvad nu är anfördt får Utskottet hemställa,

2:o att motionärens förslag i denna del ej måtte till
någon vidare åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 7 April 1874.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: »Utskottets utlåtande synes mig lida af
en ohjelplig inkonseqvens. På samma gång som vatten- och brödstraffet
utdömes såsom i moraliskt och fysiskt afseende nedsättande för andra
medborgare, förordas dess bibehållande för militärer, hvilkas moraliska
och fysiska krafter man i minst lika mån som andras borde tillgodose.

Att vid bristande tillgång till böter låta dessa aftjenas genom
arbete har i hundrade år, så väl inom vårt land, som annorstädes utgjort
en from önskan, som icke kunnat realiseras. Ett försök dertill har till
och med en gång gjorts i vår äldre kriminallagstiftning, men, såsom
alldeles opraktiskt, uppgifvits. Icke ens det i Fattigvårdsförordningen
intagna stadgande, att fattighjon finge användas till arbete, har ledt till
någon påföljd. Att inrätta särskilda arbetsgårdar för bötfällda vore ju att

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

åter införa dessa korrektionsinrättningar, ifrån hvilka det moraliska förderfvets
smitta spreds öfver hela landet. Sedan vi med betydliga kostnader
genomfört cellfängelse-systemet, för att motarbeta denna smitta,
vore det en besynnerlig manöver, att just för de mindre förbrytarne,
hvilka företrädesvis borde skyddas mot smittan, införa gemensamhetsfängelset.

Vid nu angifna förhållanden har jag icke deltagit i tillstyrkandet
af den af Utskottet föreslagna underdåniga skrifvelse; men deremot varit
af den mening att böter till belopp af 15 R:dr skulle förvandlas till
enkelt fängelse. För böter utöfver detta belopp torde, i brist af fängelserum,
vatten och bröd såsom förvandlingsstraff tills vidare böra af nödvändighet
bibehållas.»

af Herr Grefve Mörner, med hvilken herr Dahm sig förenat: »Ehuru
jag för min del äfven anser önskligt, att böter icke må komma att, vid
bristande tillgång, till vatten och brödstraff förvandlas; likväl, då fängelsernas
nuvarande beskaffenhet och antal icke lärer lemna utrymme för
det ökade antal fångar, som komme att uppstå, derest böter skulle endast
med fängelse försonas, och jag icke kan inse lämpligheten af att af statsmyndigheter
ådöinda böter må i enskilda tvångsinrättningar aftjenas, får
jag påyrka, att motionen för närvarande icke må af Riksdagen bifallas.»

af Herr Caspersson: »Genom de upplysningar, Lag-Utskottet af chefen
för Fångvårdsstyrelsen erhållit, är fullständigt utredt att redan under
nu varande förhållanden, då fångantalet är ovanligt ringa, straffångar, i
anseende till bristande utrymme vid ett och annat länsfängelse, måste,
för undergående af straff, sändas till andra, stundom aflägsna fängelser,
der det ständigt varierande fångantalet för tillfället är mindre, och att,
om vatten- och brödstraffet utbytes mot fängelse eller allmänt arbete,
de nuvarande cellfängelserna icke kunna rymma det ökade antalet fångar.
Vid detta förhållande anser jag det icke vara lämpligt att till Kongl.
Maj:t aflåta den af Lag-Utskottets majoritet förordade skrifvelse, hvarigenom
begäres dels en utredning, som redan är vunnen, dels ett lagförslag,
som under nu varande förhållanden måste betraktas som olämpligt
och overkställbar^»

af Herr Sundeil;

af Herrar Afzelius, N. Petersson, Philipsson, M. Jonsson, Lyth och
Silf ver stolpe gemensamt: »De åsigter om olämpligheten af de så kallade
affliktiva kroppsstrafifen, hvilka föranledt uteslutandet af fängelsestraffet
vid vatten och bröd, såsom särskild straffart, utur allmänna strafflagen
samt nu förmått Utskottet att tillstyrka detsammas borttagande såsom

förvandlingsstraff,

Lag-Utskottets Uttalande N:o 24.

förvandlingsstraff, synas med fullt skäl tala derför, att äfven bestraffningen
med arrest vid vatten och bröd bör upphöra för personer, som tillhöra
krigsmakten. Enligt vår uppfattning förefinnes härtill så mycket
större anledning, som den allmänna värnepligten, för åstadkommande af
en härordning, hvilken förmår betrygga fäderneslandets försvar, i väsendtlig
mån måste utsträckas, i följd hvaraf de uti krigslagarne innefattade
straffbestämmelser i högre grad än hittills komma att vinna tillämpning
å medborgare, hvilka endast för en tid tillhöra krigsmakten. Till
undanrödjande af den betänklighet, hvilken bibehållandet af arrest vid
vatten och bröd, såsom disciplinstraff, inom krigslagsstiftningens område
är egnadt att framkalla emot godkännande af ett i ofvan omförmälda riktning
emotsedt förslag till arméorganisation, hafva vi följaktligen funnit
oss föranlåtne vördsammast hemställa:

att Riksdagen uti skrifvelse till Kongl. Maj:t i underdånighet
måtte anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga
i nådigt öfvervägande, huruvida icke den i disciplinstadgan
för krigsmakten den 11 Juni 1868 såsom disciplinstraff
stadgade straffart, af arrest vid vatten och
bröd må kunna utbytas emot ett annat, mera ändamålsenligt
bestraffningssätt.))

Friherre Wrede och Herr Sven Nilsson hafva begärt få antecknadt,
att de i frågans behandling inom Utskottet icke deltagit.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1874. 7 Sami. 11 Häft.