Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24

Utlåtande 1869:LU24

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

N:o 24.

Ank. till Bikscl. Kansli den 6 April 1869, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion, åsyftande upphäfvande af
pr ester skåpets indigenatsrätt.

I underdånig skrifvelse den 14 Maj 1867 har Riksdagen, med uttalande
af den åsigt, att det för prestkandidater, som fullgjort de för ordination
föreskrifna prof, borde vara öppet lemnadt att söka anställning och
varda ordinerade i hvilket stift de helst åstundade och tillfälle till deras användande
gåfves, dock med enahanda skyldighet att i samma stift tjenstgöra,
som hittills ålegat obefordrad prestman, samt att önskvärdt vore, det rättigheten
att söka prestsysslor öfver hela riket kunde hvarje prest medgifvas,
utan hänsyn till hvilket stift han tillhörde, hos Kong!. Maj:t anhållit, att
Kongl. Maj:t täcktes taga detta ärende i nådigt öfvervägande och för Riksdagen
framlägga förslag till de lagförändringar, som för upphäfvande af den
så kallade jus indigenat^ kunde af Riksdagens medverkan bero.

Sedan vederbörande konsistorier, på derom gifven nådig befallning,
häröfver sig utlåtit, bär Kongl. Maj:t inhemtat Kyrkomötets yttrande i ämnet.
Enligt detta yttrande hyste Kyrkomötet den åsigt, att rättigheten och skyldigheten
för prest att tillhöra ett visst stift måste stå i sammanhang icke
blott med den tillfälliga omständigheten att ordinanden vore inom ett visst
stift född, utan jemväl med andra förhållanden, hvadan och då det icke syntes
billigt, att presten mer än andra medborgare skulle, om tillfälle till hans
användande å annan ort gåfves, vid inträdet i embetet vara till ett visst
område hänvisad, Kyrkomötet fann skäligt lemna sitt samtycke till Riksdagens
framställning i denna del, dock med vilkor att prestexamen skulle
afläggas inför domkapitlet i det stift, i hvilket anställning och ordination
söktes. Men beträffande frågan om rättighet för hvarje prest att söka prestsysslor -

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

sysslor öfver hela riket, utan hänsyn till hvilket stift han tillhörde, ville
Kyrkomötet, som ansåg sig hafva genom tillstyrkande af valfrihet vid prestens
inträde i embetet sökt undanrödja indigenatsrättens orättvisa, fästa uppmärksamheten
derå, att det hvarken för presten eller församlingsvarden kunde
vara gagneligt, att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till presterlig
befordran inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom utan
tvifvel transportsökandet skulle blifva vida allmännare, än hvad nu vore händelsen;
att då här icke vore fråga om församlingarnes kallelserätt, utan om
presternas ansökningsrätt, genom rättigheten att söka prestsysslor öfver hela
riket, fördelarne för presterskapet i sj elfva verket icke blefve större än för
närvarande, enär vid hvarje lägenhet ansökningarne, om de varda från hela
riket tillåtna, skulle blifva i samma mån talrikare; att den vigtiga kontinuiteten
uti uppsigten från stiftsstyrelsernas sida öfver prestens lära och lefverne
skulle i väsendtlig mån rubbas och i följd häraf samma styrelser
komma att sakna den närmare personliga kännedom om presterskapet, hvilken,
genom föreskriften att vid förslags upprättande afseende skall fästas å
personernas nit och försigtighet i einbetets handhafvande, vore af så synnerlig
vigt och betydelse.; samt att derigenom grunden för hela den närvarande
stiftsindelningen blefve rubbad och församlingarne möjligen kunde komma
att till stor del betjenas af församlingslärare, hvilka vore främmande för de
särskilda orternas egendomliga förhållanden; och förklarade Kyrkomötet sig
fördenskull icke kunna lemna sitt samtycke till upphäfvande af jus indigenatus,
så vidt dermed afses medgifvande för hvarje prestman att söka
prestsysslor öfver hela riket.

Ku har Herr C. J. Kjellman uti en inom Andra Kammaren väckt,
till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 2G1) anmärkt, att det ej kunde
förnekas, att en fordel bereddes presten genom medgifvande af rättighet för
honom att söka prestsysslor öfver hela riket; att församlingsvården, som afsåge
menniskors andliga, men icke materiela behof, ej kunde vara beroende
af de särskilda orternas egendomliga förhållanden; att ifrågasatta förändringen
ej kunde verka den ringaste rubbning i stiftsindelningen; samt att vid
förslags upprättande vederbörande kunde af den sökandes tjenstebetyg inhemta
tillförlitlig upplysning om hans uppförande i lära och lefverne och
om hans nit och försigtighet i embetets handhafvande; hemställande motionären,
på grund häraf, ”att Riksdagen behagade besluta och i underdånig
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongd. Maj:t behagade ånyo af näst
sammanträdande Kyrkomöte äska samtycke till en så beskaffad förändring i
Kyrkolagen, att det tillätes prest att utan afseende å stift söka befordran
öfver hela riket”.

I fråga om Riksdagens ofvanberörda underdåniga framställning, meddelas
i Justitie-ombudsmannens sednast afgifna embetsberättelse, att, efter det
Eib. Ull Likså, Prot. 1869. 7 Sami. 1 Afd. 13 Raft, 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 25.

samtliga domkapitel äfvensom Hof- och Stockholms stads konsistorier infordrade
utlåtanden i ämnet afgifvit samt allmänna Kyrkomötet jemväl sig
yttrat, blef ärendet den 23 Oktober 1868 öfverlemnadt till Justitie-departementets
behandling; och då förevarande fråga således för närvarande är beroende
på behandling hos Kong! Maj:t, får Utskottet hemställa,

att Herr Kjellmans omförmälda motion må af Riksdagen
lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 6 April 1869.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:o 25.

Ank. till Riksd. Kansli d. 6 April 1869, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande af klockares
brefbär ingsskyldighet.

1 24 Kap. 32 § Kyrkolagen, som handlar om klockares skyldigheter,
stadgas bland annat: ”Han skall ock bära kapitlets, prostens och kyrkoherdens
bref till prosten, när de honom tillhandakomma, till nästa klockare, och
der sådant försummas, till skadan, som deraf timar, svara”.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottets behandling
öfverlemna d motion (K:o 218) har Herr S. Hansson yrkat, att Riksdagen
måtte för sin del upphäfva berörda stadgande, såsom föråldradt och obehöfligt,
emedan presterskapet numera ej saknade tillfälle att få sina embetsskrifvelser
fortskaffade med ordinarie posten.

Vid åtskilliga föregående riksdagar hafva motioner i enahanda syfte
blifvit gjorda; och som frågan om beredande af fribrefsrätt för pastorsembe -