Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1883:LU23 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Ant till Riksd. Kansli den 4 April 1883, kl. 8 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta förslag om ändrad
lagstiftning angående tillsättning af presterliga tjenstår

Lag-Utskottet har från Andra Kammaren fått till sig hänvisade sex
särskilda. inom Kammaren väckta motioner om ändrad lagstiftning angående
tillsättning af presterliga tjenster.

Af dessa motioner är den af Herr Erik Westin afgifna (II, 24) den
mest omfattande.

Motionären har, med några ändringar, å nyo framlagt det Förslag
till förordning angående tillsättning af presterliga tjenster, om hvars
antagande Lag-Utskottet vid 1879 års riksdag, efter behandling af Kongl.
Maj:ts i ärendet till Riksdagen aflåtna proposition, hemstälde i sitt då
afgifna utlåtande N:o 4.

Motionären säger, att ehuru stora och vigtiga frågor komme att
mer än vanligt taga nu innevarande Riksdags uppmärksamhet i anspråk,
hvilket gjorde det önskvärdt att till en annan gång undanskjuta andra
frågor, så utgjorde dock den omständighet, att allmänt kyrkomöte komme
att under året sammanträda, anledning för honom att nu framkomma
med sitt förslag. Att en förändring i våra presterliga befordringslagar
af behofvet påkallades, vore allmänt kändt och erkändt. Både regering,
riksdag och kyrkomöte hade också arbetat på frågans lösning, ehuru
olika meningar om sättet hittills orsakat, att den ännu vore olöst. Frågans
vigt och betydelse för vårt kyrkliga församlingslif gjorde dock, att
den icke kunde eller finge falla, utan måste återkomma, till dess den
vunnit sin lösning. Både presten, församlingen och den enskilde för Bih.

till Riksd. Prot. 1883. 7 Sami. 77 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

samlingsmedlemmen suckade under det oefterrättlighetstillstånd, som nu
vore rådande i fråga om tillsättande af själasörjare, och motsage med
längtan en sakernas bättre ordning. Lagstiftaren måste derför ännu en
gång göra ett försök att afhjelpa missförhållandena.

Det af motionären framlagda förordningsförslag är af följande lydelse: -

Förslag

till förordning angående tillsättning af presterliga tjenster.

Med upphäfvande af Kongl. förordningen om prestval den 1 April
1843 samt af hvad kyrkolag med dertill hörande författningar i öfrigt
innehålla, stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordnas som
följer:

§ 1.

1. Har ordinarie presterlig tjenst blifvit ledig, skall, der ej annorledes
stadgadt är, det domkapitel, under hvilket tjensten lyder, ofördröjligen
genom offentligt anslag kungöra densamma till ansökning, med utsättande
af dag då ansökningstiden går till ända.

2. Hvad i afseende på ansökningstid samt ansökningshandlingar och
deras inlemnande bör iakttagas, derom förordnar Konungen.

§ 2.

Inom trettio dagar efter den, då ansökningstid går till ända, skall
domkapitlet företaga de ingifna ansökningarna till granskning, pröfva de
sökandes behörighet och uppgöra förslag till tjenstens besättande.

§ 3.

1. Till presterlig tjenst njute prest befordringsrätt endast inom det
stift han tillhör, der icke vidsträcktare rätt är genom denna förordning
eller särskildt af Konungen honom meddelad.

2. Befordringsrätt till presterlig tjenst i Stockholm skall stå öppen
för hela rikets presterskap.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 4.

År prest till embetsutöfning obehörig, må han ej på förslag uppföras
eller eljest till presterlig befordran komma i fråga.

§ 5.

Prest må ej, medan han innehar förslag till presterlig tjenst, eller
medan besvär, som han anfört öfver dylikt förslag, äro oafgjorda, uppföras
på förslag till annan presterlig tjenst.

§ 6.

1. Den, som är till komministers- eller kapellpredikantstjenst utnämnd,
men densamma icke tillträdt, vare ej behörig att på grund af
egen ansökan uppföras på förslag till annan sådan tjenst.

2. Kyrkoherde må ej på grund af egen ansökan uppföras på förslag
till presterlig tjenst, derest han icke vid ansökningstidens slut under
minst tre år, räknadt från tillträdet, innehaft den kyrkoherdetjenst, hvartill
han senast blef befordrad.

§ 7.

Till kyrkoherdetjenst må ej kallas eller på förslag uppföras den,
som icke uppnått trettio års ålder, utan Konungen gifver der lof till.

§ 8.

Ej må domkapitlet till presterlig tjenst utnämna eller på förslag
dertill uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga och de egenskaper,
hvilka för tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras.

§ 9.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

honom i kyrkans eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt, jemte
hans tjenstålder, som ock hans genom examina, utgifna skrifter eller
annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen. Aro sökande
jemgoda i teologiska insigter, må afseende fästas jemväl på lärdom
i andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt nu är sagdt.

§ 10.

1. Tjenstålder skall, lika för ordinarie och extra ordinarie befattning,
räknas efter tjenstgöringstid; dock att, då sökande för sjukdom
eller för teologiska studiers idkande eller profs afläggande eller för fullgörande
af offentligt uppdrag eller af annan dermed jemförlig anledning
fått åtnjuta tjenstledighet, den tid icke må vid tjenstårsberäkningen afdragas.
För tjenstgöring före fylda tjugutre år må tjenstår icke beräknas,
ej heller för mer än en tjenstebefattning, der sökanden flera sådana
samtidigt bestridt.

2. Vid bestämmandet af sökandes tjenstålder galle årsberäkning
såsom för presterlig tjenst äfven för notarie- och amanuenstjenster vid
domkapitlen, så ock för lärarebefattning, med hvilken sådan förmån är
eller varder af Konungen förenad. Filosofie doktorsgrad eller behörighet
dertill, genom aflagda prof förvärfvad vid något af rikets universitet,
räknas lika med tre presterliga tjenstår. Ej må någon såsom tjenstår
räkna sig till godo annan tid, än den, under hvilken han varit medlem
af svenska kyrkan.

§ 11-

Vid omröstning till förslag skall röstas om hvart förslagsrum särskild!,
från det första och vidare nedåt, och varde på hvart rum uppförd
den, som dertill erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna. Har
vid sådan omröstning icke någon erhållit mer än hälften af de afgifna
rösterna, skall ny omröstning anställas mellan de två, Indika högsta röstetalet
tillfallit. Hafva flera än två erhållit sådant röstetal, att företrädet
dem emellan är oafgjordt, då skall först mellan dem skiljas genom särskild
omröstning, hvarvid i händelse af lika röster ordförandens röst
gifver utslaget.

12.

I förslagsprotokollet skall för hvarje sökande upptagas ett kort sammandrag
af hans tjensteförteckning och jemväl utföras den tjenstålder,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

som han enligt domkapitlets pröfning lagligen egt vid ansökningstidens
utgång räkna sig till godo.

§ 13.

1. Hafva ej tre behöriga sökande sig anmält, utsätte domkapitlet
ny ansökningstid, hälften af den, som första gången förelädes, och hafva
de, som under första ansökningstiden inkommit och finnas behöriga, företräde
till förslaget.

2. Finnas ej heller efter andra ansökningstidens förlopp tre behöriga
sökande, skall domkapitlet på förslag uppföra den eller de sökande,
som sig anmält och pröfvas behörige, samt låta å kyrkostämma
inhemta vederbörande församlings yttrande, huruvida hon med det ofullständiga
förslaget åtnöjes. Förklarar sig församlingen med förslaget nöjd,
vidtage domkapitlet de åtgärder, som för tjenstens besättande ytterligare
erfordras. Har hvarken vid första eller andra ansökningstidens utgång
behörig sökande sig anmält, eller nöjes församlingen icke åt ofullständigt
förslag, anmäle domkapitlet förhållandet hos Konungen och afbide
hans beslut.

§ 14.

Prest må ej afsåga sig förslag, hvarå han blifvit uppförd, utan så
är, att han, efter det han tjensten sökte, vunnit annan befordran eller
domkapitlet pröfvar honom vara af sjukdom eller annan orsak ur stånd
att den sökta tjensten bestrida.

§ 15.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna blifvit obehörig att
på förslag uppföras, varde han från förslaget skild.

§ 16.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna med döden afgått
eller fått förslaget sig afsåga eller blifvit från förslaget skild, anslås ett
rum på förslaget till ansökning ledigt, och förfares vidare som i § 13
sägs; skolande, der någon förut förslaget sökt, men ej blifvit derå uppförd,
hans då ingifna ansökning icke utan att han densamma uttryckligen
förnyat komma under pröfning, ej heller den omständigheten, att
han förut sökt, berättiga honom till företräde framför senare sökande.

La g-Utskottets Utlåtande N:o 23.

17.

1. Sedan förslag vunnit laga kraft, eller deröfver anförda besvär
blifvit slutligen afgjorda, skola de föreslagna, hvar på sin dag, i ordning
efter deras rum på förslaget, vid högmessogudstjenst aflägga prof med
predikande och altartjenst i den kyrka, vid hvilken ledigheten är, eller,
om flera kyrkor under tjensten lyda, och domkapitlet icke annorlunda
bestämmer, i moderkyrkan. År med den lediga tjensten förenad skyldighet
att på samma sön- eller högtidsdag förrätta gudstjenst i mer än
en kyrka, bestämme domkapitlet om prbf i två kyrkor afläggas skola.

2. Ej må profpredikant, om annan prest är att tillgå, i församling
der han aflägger prof utföra annan presterlig förrättning än här är sagdt.

§ 18.

År prest, som blifvit på förslag uppförd, i fält eller på embetets
vägnar eller i offentligt uppdrag utrikes stadd, och kan han förty icke
till profs afläggande sig inställa, vare dock behörig att vid valet komma
under omröstning.

§ 19.

Varder någon af de på förslaget uppförda af sjukdom eller annat
laga förfall hindrad att å utsatt dag aflägga prof, göre derom ofördröjligen
anmälan hos domkapitlet. År han fortfarande af laga förfall hindrad
att anmäla sig till prof inom nittio dagar från den förelagda profdagen,
må han utan afläggande af prof komma under omröstning. Har
den uteblifne ej anmält förfall, som af domkapitlet godkännes, må han
kunna af domkapitlet från förslaget skiljas.

§ 20.

Har, efter det profdagar varit för de föreslagna utsatta, sökande
blifvit i den ordning, som i § 16 sägs, på förslaget uppförd, förelägge
domkapitlet honom särskild profdag. Lag samma vare, om den, som af
laga förfall varit hindrad att på förelagd dag aflägga prof, inom den i
näst föregående § föreskrift^ tid dertill sig anmält.

l‘ag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 21.

Ej må tjenstgöring anvisas prest i pastorat, der han söker presterlig
tjenst. År han förut der anstäld, då må han kunna med den tjenstgöring
fortfara.

§ 22.

Söndagen efter sista profdagen vare frågodag. Då skall valförrättaren
vid sammanträde med församlingens röstegande ledamöter det förestående
valet bereda på sätt här nedan sägs.

§ 23.

Valförrättare förordnas af domkapitlet. Till valnotarie, som å frågooch
valdag förer protokoll, utser valförrättaren lämplig person. Ej må den
vara valförrättare eller valnotarie, som är med någon af de på förslaget
uppförda i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt allmän lag utgör
jäf mot domare, ej heller röstegande, så vida han ej sin röst nedlägger.

§ 24.

1. Anföres eller yppar sig eljest på frågodag mot valförrättaren
jäf, som han finner lagligt, uppskjutes förrättningen till dess domkapitlet
om ny frågodag och annan valförrättare förordnat.

2. Varder valnotarie på laga skäl jäfvad, skall valförrättaren dertill
på stället utse annan lämplig man, som ojäfvig är.

§ 25.

1. Styrkes på frågodag, att profdagarna ej blifvit behörigen kungjorda
eller att förelagdt prof icke fullgjorts, eller att föreslagen prestman
dött eller är till förslaget obehörig vorden, uppskjutes frågodagsförrättningen,
och ankomme det på domkapitlet att vidtaga den åtgärd,
som med denna förordning öfverensstämmer.

2. Visas att frågodagssammanträdet icke blifvit vederbörligen kungjordt,
utsätte valförrättaren ny frågodag till annan söndag.

§ 26.

1. Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling, der
sådant val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfverlägg -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2-3.

ningar och beslut deltaga; och galle vid valet i afseende på röstberäkning
samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person hvad för
kyrkostämma är stadgadt; dock med den jemkning i församling å landet,
att icke någon må med rösträtt i valet deltaga för större röstetal,
än som motsvarar en femtiondedel af församlingens hela röstetal å kyrkostämma.
Uppkommer vid den beräkning af rösträtt bråktal, skall det''
bortfalla.

2. För prestval skall särskild vallängd upprättas och på frågodagen
justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna komma under
pröfning, vid justeringen på frågodagen göras af röstägande eller
dess fullmäktig. Öfver gjord anmärkning beslute valförrättaren. Gillar
han den, varde vallängden derefter rättad. Ivan väckt fråga om rättelse
eller tillägg i vallängden ej då utredas, varde den till valdagen uppskjuten.

3. I afseende på rösträtt vid prestval i stad, för hvilken särskild
röstgrund vid dylika val blifvit eller, på framställning af vederbörande
kyrkostämma, varder af Konungen faststäld, skall gälla hvad derom är
eller, på kyrkostämmans framställning, blifver af Konungen förordnadt.
Lag samma vare i fråga om särskild röstgrund vid prestval i pastorat,
som omfattar både stads- och landsförsamling, så ock om vallängd vid
prestval i Stockholm.

§ 27.

1. På frågodag för beredande af val till kyrkoherdetjenst ege församlingen,
om hon det önskar, begära att uppgifven prestman skall såsom
fjerde hofpredikant på förslaget uppföras, och må fråga härom väckas
allenast af den, som i den justerade vallängden upptagen och sjelf
tillstädes är. Begäres till annan , presterlig tjenst fjerde profpredikant,
varde frågan ej upptagen.

2. År frågan så väckt, som nu sagdt är, då skall genom omröstning
utrönas, huruvida församlingen äskar-fjerde profpredikant. Bifaller
församlingen det derom väckta förslag med den röstöfvervigt, hvarom i
nästföljande moment stadgas, och är endast en prestman uppgifven, vare
han till fjerde profpredikant begärd. Åro två eller flere prestman uppgifne,
anställes ny omröstning till utrönande, hvilken af dem skall till
fjerde profpredikant begäras. Omröstningen skall öppet verkställas och
må endast den rösta, som jemlikt mom. 1 behörig är att i frågan talan
föra. Hvar röstandes mening varde för en röst räknad.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

3. Har vid sådan omröstning, då fråga är om kyrkoherdetjenst,
hvars tillsättning är Konungen förbehållen, mera än hälften af de i omröstningen
deltagande, och, då fråga är om konsistoriel kyrkoherdetjenst,
mera än hälften af hela antalet af de i den justerade vallängden uppförde
röstberättigade förenat sig att till fjerde profpredikant begära
samme prestman, uppskjutes förrättningen, till dess domkapitlet vidare
förordnat. I annat fall vare frågan om fjerde profpredikant förfallen.

4. Har församling till fjerde profpredikant begärt prestman, som
på grund af § 3 eller eljest är obehörig att på förslaget uppföras eller
vägrar att församlingens kallelse efterkomma, då skall domkapitlet afslå
församlingens begäran. Har beslutet derom vunnit laga kraft, vare frågan
om fjerde profpredikant förfallen. Dör, innan val är hållet, begärd
fjerde profpredikant, som behörig var, eller förlorar han innan den tid behörighet,
som han på frågodagen hade, stånde församlingen öppet att kalla
annan fjerde profpredikant.

5. Förekommer ej skäl, som nu är sagdt, till afslag på församlingens
begäran, uppföre domkapitlet den, som till fjerde profpredikant
begärd blifvit, på förslaget, och utfärde, sedan beslutet vunnit laga kraft,
till honom kallelse att på förelagd dag aflägga prof som i § 20°sägs.

§ 28.

Öfver valförrättarens åtgärd till valets beredning må besvär ej anföras
utan i sammanhang med besvär öfver valförrättningen.

§ 29.

1. Prestval skall efter pålysning hållas å fjortonde dagen efter
frågodagen. Kan det ej ske, bestämma domkapitlet annan dag?

2. Visas på valdagen, att valet ej blifvit behörigen utlyst,* utsatte
valförrättaren ny valdag till annan söndag.

§ 30.

Valet skall öppet verkställas och i öfrigt sålunda, att valförrättaren
uppropar de röstegandes namn i den ordning, hvari de i den justerade
vallängden förekomma. _ Vid uppropet framträda till valbordet en hvar
väljande för sig, att sin röst på någon af de föreslagna afgifva. År
röstegandes namn två gånger uppropadt, utan att han sjelf eller ombud
för honom framträdt och röst afgifvit, hafve då sin rösträtt förlorat.

Bih. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sami. 17 Haft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 31.

Hvad yttermera utöfver föreskrifterna i §§ 17—30 i afseende å profpredikanters
missiverande, frågodagsförrättning och val iakttagas bör,,
derom förordnar Konungen.

§ 32.

1. Besvär öfver frågodagsförrättning och prestval må anföras endast
af röstegande eller af prestman, som vid valet varit stäld under omröstning,
och skola vid talans förlust till domkapitlet ingifvas sist före
klockan tolf å tjugonde dagen efter valdagen, den likväl oräknad, eller
om helgdag då infaller, på nästföljande söckendag.

2. Besvären skola innehålla bestämd uppgift ej mindre om hvad
som utgör föremål för klagan, än äfven om de vittnen och andra bevis,
som till stöd för densamma åberopas; och må afseende å besvären ej
fästas i de delar, der dessa föreskrifter icke blifvit iakttagna.

§ 33.

Pröfvar domkapitlet, i anledning af anförda besvär öfver prestval,
nödigt att vittnen höras må, skall dervid förfaras på sätt i allmänhet
angående vittnesförhör i de vid domkapitlet anhängiggjorda mål är
stadgadt.

§ 34.

1. Finnes vid pröfning af anförda besvär öfver prestval, att valförrättaren
varit jäfvig eller eljest obehörig, eller att vallängden ej blifvit
justerad -eller att upprop af de röstegande vid valet ej skett, eller att
valförrättaren icke iakttagit hvad i §§ 25, 27 och 29 stadgas, vare valet
ogildt och förordne domkapitlet om nytt val.

2. Har röst afgifvits af obehörig person, eller någon af de i röstlängden
upptagna icke blifvit vid valet uppropad, eller rösträtt blifvit
någon olagligen vägrad, och har valets utgång kunnat af någon af dessa
omständigheter bero, vare valet ogildt.

3. Är röst, som afgifvits af behörig person, för högt eller för lågt
beräknad, göre domkapitlet rättelse i röstberäkningen.

4. Innefatta besvären anmärkning emot behörigen justerad vallängd,
må de i denna del icke till pröfning upptagas, derest ej mot det

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

beslut af valförrättare!!, hvaröfver klagan föres, missnöje blifvit anmäldt
till det protokoll, som innehåller beslutet.

§ 35.

1. Varder vid prestval röst afgifven, som genom köp, hot, tubbande
eller annat olaga medel vunnen är, eller tillhör någon, den der
i valet obehörigen verkat, den röst vare ogild.

2. Anföras besvär öfver prestval på den i denna § omförmälda
grund, bör vid äfventyr, som i § 32 mom. 2 sägs, vid besvären fogas
bevis, att åtal för brottet blifvit väckt vid allmän domstol. Pröfvar
domkapitlet valet vara af åtalets utgång beroende, uppskjutes besvärens
pröfning, intill dess slutlig dom i brottmålet fallit. Eljest varde de
genast afslagna.

§ 36.

Der besvär öfver prestval icke anföres, må af domkapitlet anmärkning
mot valåtgärderna ej göras; dock varde, der vallängden utvisar
felaktig sammanräkning af rösterna, denna af domkapitlet rättad. Andras
derigenom valets utgång, kungöre domkapitlet det församlingen
med anvisning att inom den i § 32 föreskrift^ tid, räknadt från den
dag kungörandet skedde, den dagen likväl oräknad, sig hos domkapitlet
öfver valet besvära.

§ 37.

Är till konsistoriel prestlägenhet val hållet, men fullmakt ej utfärdad,
och finnes, att den, som undfått de flesta rösterna, blifvit till
förslag obehörig eller aflidit eller fått förslaget sig afsäga, varde tjensten
till ny ansökning kungjord. Är han satt under åtal, på hvars
utgång beror, om han må vara till förslag obehörig, skall med fullmaktens
utfärdande anstå, till dess öfver åtalet slutligen dömdt är.

§ 38.

År till regal kyrkoherdetjenst val hållet, och inträffar att den, som
vid sådant val kommit under omröstning, blifvit, innan valhandlingarne
äro till Konungen insända, till förslag obehörig, varde han från förslaget
skild; skolande i sådant fall, äfvensom om någon af de föreslagna blifvit

Lag-Utskottet# Utlåtande N:o 23.

stäld under åtal, som i § 37 sägs, eller efter valet afl!dit eller fått förslaget
sig afsåga, domkapitlet utan förslagets fyllande vid handlingarnasinsändande
till Konungen härom göra anmälan.

§ 39.

V ill någon, som vid valet icke erhållit de flesta rösterna, från förslaget
afgå, göre derom ansökning hos Konungen.

§ 40.

1. Den, som vid val till konsistoriel prestlägenhet erhållit de flesta
rösterna, skall af domkapitlet förses med fullmakt å tjensten, der ej fall
inträffar, hvarom i denna förordning annorlunda stadgas. Har vid valet
högsta röstetal tillfallit flera, som voro under omröstning, skall den
anses vald, hvilken de flesta rösterna efter hufvudtalet tillfallit. Finnes
äfven efter sådan beräkning högsta röstetal hafva tillfallit flera, namne
domkapitlet till tjensten den bland dessa, som pröfvas dertill mest
lämplig. Har vid valet icke någon röstegande afgifvit röst, välje domkapitlet
bland de föreslagna som nyss är sagdt.

2. Fullmakt utfärdas af domkapitlet och dateras den dag valet
vunnit laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda.

§ 41.

Sedan val till regal kyrkoherdetjenst vunnit laga kraft, insände domkapitlet
ofördröjligen till Konungen samtliga ansöknings- och valhandlingar
samt förslagsprotokollet. Har vid valet icke någon röstegande
afgifvit röst, då må protokoll derom i valhandlings ställe insändas.

§ 42.

Regal kyrkoherdetjenst inom hvilket stift som helst må kunna utan
förslag sökas af prest, som är till kyrkoherdetjenst behörig och innehar
lärarebefattning, hvarmed rätt till årsberäkning såsom för presterlig
tjenst är förenad, eller af Konungen fått sig sådan ansökningsrätt särskild
förunnad. Enahanda rätt tillkomme ock tjenstgörande hofpredikant,
som fullgjort hvad författningarna föreskrifva för behörighet till kyrkoherdetjenst.
Hvar och när sökande, som här sägs, må sig anmäla, derom
förordnar Konungen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 43.

, Kyrkoherdetjenst i pastorat, som är anslaget till prebende, tillsattesi
och genom tillsättningen af den tjenst, hvilken pastoratet såsom prebende
åtföljer.

§ 44.

År någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning af prest
församling eller enskild person försäkrad, eller äro i afseende på domkapitlets
förfarande vid tillsättning af vissa kyrkoherde-, komministerseller
kapellpredikantsbefattningär särskilda bestämmelser af Konungen
meddelade, galle hvad derom är eller blifver af Konungen stadgadt.°

§ 45.

1- Om tillsättning af presterlig tjenst vid krigsmakten, utländsk
beskickning, fängelse eller hospital lände till efterrättelse hvad Konungen
förordnar.

2. Med tillsättning af presterlig tjenst, som vid sjukhus eller ock
vid bruk, fabrik eller annat verk må vara inrättad eller med Konungens
tillstånd inrättas, gånge efter hvad om tillsättning af hvar särskild sådan
tjenst vederbörligen stadgas.

§ 46.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den
1 Januari 18

2. Med tillsättande af presterlig tjenst, som då är till ansökning
kungjord, bör förfaras efter hittills gällande lag.

3. En hvar, som, då denna förordning träder i tillämpning, är, utöfver
hvad i förordningen stadgas, berättigad att för befordran till presterlig
tjenst räkna tjenstår, eller att utan förslag hos Konungen söka
regala pastorat, skall för sin person vid den rätt bibehållas sådan den
honom efter dittills gällande stadganden tillkom.

Öfriga fem motioner hafva ett mera begränsadt syftemål och afse
endast ändrade grunder för rösträtten vid prestval.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

I sådant hänseende föreslå:

Herrar Joll. Andersson från Baltorp och J. M. Svensson (II, 8 och 29):
»att nu gällande förordning om prestval på landet måtte så förändras,
att grunden till rösträtt vid prestval måtte beräknas efter det fyrktal,
som är gällande vid kyrkostämma, dock med den inskränkning, att
ingen må ega beräkna flere röster än en tiondedel af församlingens hela
röstetal, samt att ingen efter fullmakt får utöfva rösträtt för mer än en
röstberättigad, hvilkens rätt jemväl underkastas enahanda begränsning
till en tiondedel»;

Herr Anders Bengtsson (II, 20), det »Riksdagen för sin del ville besluta,
,

att vid prestval rösträtten beräknas efter samma grund som för
kyrkostämma är bestämd, likväl med förbehåll att icke någon eger utöfva
rösträtt för mera än högst en tjugondedel af pastoratets eller församlingens
hela röstetal, samt att ingen får på grund af fullmakt utöfva
rösträtt för mera än eu röstberättigad»;

Herr P. Näsman, med hvilken herr P. Westman instämt (II, 28):

»att nu gällande Kongl. förordning om prestval den 1 April 1843
§ 16 af art. 5 måtte upphäfvas och dermed i samband stående paragrafer
undergå nödig förändring i öfverensstämmelse med här nedan angifna
förslag till röstgrund. Rösträtt vid prestval ege en hvar svenska
statskyrkan tillhörig, för sig sjelf mantalsskrifven person, som uppnått
myndig ålder; hvarje sådan ege en röst, oafsedt den skatt han betalar;
dessutom tillkommer rösträtt en hvar, som i församlingen, der sådant
val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmans öfverläggningar
och beslut deltaga, samt galle i öfrigt vid valet, i afseende på röstberäkning
samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person, hvad
för kyrkostämma är stadgadt, dock med den jemkning i församling å
landet, att rösträtt, som tillkommer någon för jordbruksfastighet, icke
må utsträckas till högre röstetal, än som svarar mot en tiondedel och
för annan fastighet och öfriga beskattningsföremål icke till högre röstetal,
än som svarar mot en femtiondedel af församlingens hela röstetal å
kyrkostämma. Uppkommer vid denna beräkning af rösträtt bråktal, skall
det bortfalla»;

och anhålla motionärerna, att Lag-Utskottet, till hvilket motionen
torde remitteras, måtte göra de ändringar och tillägg, som för frågans
lösning anses erforderliga;

samt Herr J. Smedberg (II, 64):

»att Riksdagen, med ändring af nu gällande stadganden angående
valrätt och röstberäkning vid prestval, måtte för sin del besluta följande:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

»l:o. Vid prestval på landet ege, med den inskränkning Kongl. förordningen
om kyrkostämma stadgar, en hvar, som till presterskapets
aflöning bidrager, rösträtt i förhållande till den afgift, hvarmed han,
enligt behörigen godkänd debiterings- och uppbördslängd, till samma
aflöning bidrager; och beräknas en röst för afgift af till och med en
krona, två röster för afgift öfver en till och med två kronor, tre röster
för afgift öfver två till och med tre kronor, o. s. v.; dock att ingen
eger utöfva rösträtt för större antal röster än det, som motsvarar en
femtiondedel af det röstetal, som, enligt den på grund af uppbördslängden
upprättade röstlängden, belöper sig på hela församlingen, eller
i något fall ega mer än ett hundra röster; och galle i öfrigt för rösträtts
utöfvande och öfverlåtande på annor man hvad i kyrko- och kommunalstämmoförordningarna
stadgas.

»2:o. Vallängden upprättas i två exemplar af pastor i församlingen
i samråd med de för uppbörd af presterskapets löner antagne uppbördsman,
och bör uti särskilda kolumner upptaga: den röstberättigades namn
och hemvist; summan af det eller de belopp, för hvilket han till presterskapets
aflöning näst före valet blifvit debiterad; det på grund deraf
uppkommande röstetal; det enligt föregående moment reducerade röstetalet;
samt slutligen för anteckning af de afgifna rösterna jemte en
kolumn för anteckningar om den, som på grund af fullmakt eller af
annan anledning egt vid valet röster.

»Denna längd, bestyrkt med pastors och uppbördsinäns underskrifter,
bör minst åtta dagar före frågodagsförrättningen tillställas valförrättaren
och sedan å frågodagen justeras och förses med anteckning om
de anmärkningar, som dervid förekommit, och hvilka ändringar deruti
blifvit beslutade, som jemväl uti protokollet upptagas»;

och anhåller sistnämnde motionär att, derest dessa allmänna grunder
godkännas, Lag-Utskottet måtte närmare bestämma redaktionen samt
föreslå de ändringar och tillägg i öfriga delar af nu gällande prestvalsförordning,
som kunna erfordras.

Samme motionär anför såsom skäl till sitt förslag, att, ehuru flere
motioner redan blifvit väckta, afseende ändring i nu gällande stadganden
om valrätt och röstberäkning vid prestval, han likväl — för att
sätta Riksdagen i tillfälle att taga under ompröfning, huruvida icke jemväl
andra grunder än de, som uti de redan afgifna motionerna vore
angifna, borde antagas för sagda val- och rösträtts utöfvande — ansett
sig föranlåten framställa sitt förslag.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

Öfver samtliga nu omförmälda framställningar afgifver härmed Utskottet
i ett sammanhang utlåtande.

Vid handläggningen af detta ärende har Utskottet förnämligast fäst
sig vid de uti detsamma förekommande hufvudfrågor, nemligen om

grunderna för upprättande af förslag till presterliga tjenster och om upphörande
af pastoratens nuvarande klassifikation, om rösträtten och röstgrunden
vid prestval, samt om rättigheten att kalla fjerde profpredikant.

19 kap. åf 1686 års kyrkolag stadgar i 7 §, att, vid kyrkoherdeledighet
i konsistoriella gäll, församlingen väl finge välja kyrkoherde, men
att, om valet folie på någon, som icke vore »dess värdigare», samt biskopen
funne, att i stiftet vore andra, hvilka för sin lärdom, långliga
tjenst, goda gåfvor och skicklighet borde framför den, som församlingen
åstundade, med befordran ihågkommas, och hvilka om sig hade godt
vittnesbörd och gåfve säkert hopp derom, att församlingen genom dem
skulle märkligen kunna uppbyggas och förkofras, församlingen borde i
det-, som skäligt vore och till dess bästa lände, låta rätta sig och åtnöjas
med biskopens och konsistoriets förordning; samt att, om någon
församling försummade att i rätt tid för biskopen »andraga sin nödtorft»,
denne egde för dem utse en tjenlig, god och trogen kyrkoherde, tagandes
med sina kapitelsmän för sig anteckningen på de äldste, lärdaste
och bäst förtjente skolbetjente, krigsprester och kapellaner i stiftet, som
väntade efter laglig kallelse till bättre lägenhet, och skulle af dem föreslå
en eller två, som beqvämligast pröfvades att företräda det lediga
rummet, hvilka skulle profpredika, hvarefter församlingens samtycke och
ordentliga kallelse skulle inhemtas; samt uti 9 §, att »om kapellaners tillsättande
skall fuller biskopen och kapitlet tillitas, emedan de bäst känna
personernas skicklighet och gåfvor, samt veta besked om deras framsteg
i studier», dock borde nödvändigt församlingens val och kallelse föregå,
samt äfven kyrkoherdens samtycke och votum ej förbigås, så vidt det
pröfvades vara skäligt; och ehuru enligt samma kapitels 10 § Kongl.
Maj:t ville med regula gäll förse dem, som med lärdom, tjenst och arbete,
helst vid akademier, gymnasier och skolor samt vid hof- och krigsstaten
gjort sig om »Guds församling och det gemena bästa väl förtjente»,
ålades likväl vederbörande biskop att, då ett regalt gäll blefve ledigt,
inkomma med förslag på dem, som han visste vara till sådana lägenheter
skickliga och värdiga; men derjemte lemnades församlingen den fri -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

heten, i underdånighet att begära en eller annan, som hon förmenade
vara dertill beqväm, och som förtjenade att hos Kongl. Maj:t komma i
nådigt anseende.

Af dessa stadganden framgår, att på samma gång lärdom och långvarig
tjenst borde af domkapitlen vid presterliga befordringar tagas i
betraktande, sä skulle ock hufvudsakligt afseende fästas ä den skicklighet,
som i synnerhet kunde lända församlingen till uppbyggelse och förkofran,
en egenskap, som icke alltid är förenad med lärdom, och hvarom
långvarig tjenst ej heller förvissar.

Den uti kyrkolagen domkapitlen förbehålla rätt att under vissa förhållanden
direkt ingripa i valet bortföll dock snart, och domkapitlen
erhöllo i stället rättigheten att föreslå de personer, emellan hvilkå val
skulle af församlingarna anställas. Derigenom begränsades valrätten, på
samma gång domkapitlen sattes i tillfälle att fortfarande utöfva inflytande
på de presterliga befordringarna.

Genom presterskapets privilegier den 16 Oktober 1723 utvidgades
församlingens rättigheter i afseende på tillsättandet af de regala pastoraten
så, att hon fick yttra sig öfver de af domkapitlen föreslagna. Dessa
skulle profpredika, och församlingen derefter bland dem eller andra på sitt
förslag uppföra tre. Så väl domkapitlets förslag som församlingens, det
senare åtföljdt af domkapitlets påminnelser, skulle härefter till Konungen
insändas.

Gränsen mellan församlingens och kyrkostyrelsens befogenhet, som
i dessa bestämmelser icke alltid kan med full tydlighet urskiljas, uppdrogs
skarpare genom förordningen angående prestval den 5 Juni
1739. Denna författning lägger uttryckligen domkapitlets förslag till
grund för tillsättningsåtgärderna och bestämmer de föreslagnas antal
till tre. Sedan dessa hållit profpredikningar, inträdde vid regala pastorat
församlingens rätt att, i fall hon ej åtnöjdes med de af domkapitlet
föreslagna, »begära ännu en till att låta höra sig» och att sedan af dessa
fyra genom val utse tre, hvilka skulle hos Kongl. Maj:t af domkapitlet
föreslås. Var gället konsistoriel^ motsvarades denna rättighet af eu
annan, som sedermera bortfallit, nemligen den att hos Kongl. Ma:jt,anföra
besvär öfver förslag, med hvilket församlingen icke fann sig nöjd.
Med kapellansval skulle förhållas såsom med kyrkoherdeval i konsistoriel^
gäll. Lägges härtill, att endast fastighetsinnehafvare hade rösträtt,
och att denna på landet beräknades efter oförmedladt hemmantal, så
finner man redan i denna, förordning upptagna de grundbestämmelser,
hvilka sedermera allt intill vår tid varit gällande vid tillsättning af presterliga
tjenster inom svenska kyrkan.

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sami. 11 Haft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Genom dessa bestämmelser hade nu förslaget blifvit af vigt så väl
för församlingen som för de befordringssökande, och till följd deraf
blefvo grunderna för detta föremål för särskild uppmärksamhet samt
genom Kongl. Maj:is nådiga cirkulärbref till samtliga konsistorierna i
riket om vidtagande af några sådana mått och steg, som må befordra
göda egenskaper i lärostånd^, den 21 Augusti 1786 närmare bestämda.

Nämnda nådiga bref stadgar nemligen, bland annat: i 7 §, att vid folkslags
upprättande till kyrkoherde-lägenheter skulle det åligga konsistorium
att först och . främst hafva afseende på de sökandes gudsfruktan sann
ett dygdigt och stadigt uppförande; att i öfrigt endast förtjenst och
skicklighet gåfve den ena företrädet framför den andra; att det borde
skattas för skicklighet, att sökanden egde lärdom och de kunskaper, som
till sysslans fullkomliga bestridande fordrades, samt för förtjenst, att han
med kännedom, nit och försigtighet skött det kall, honom varit anförtrodt,
och såmedelst gjort sig förtjent af vidare befordran; att lärdom
skulle utrönas af examina, disputations-akter, föreläsningar samt utgifna
skrifter, dock att, om en vida yngre, som beständigt haft tillfälle att
obehindradt sköta sina studier, skulle synas i kunskaper öfvergå en
äldre, som väl också egde mogen lärdom och ofriga goda egenskaper,
men hvilken måst använda sin tid på utöfningen af en mödosam tjenst
och således ej hunnit uppnå eu lika vidsträckt lärdom, den senares arbete
och erfarenhet skulle så jemföras med den förres beläsenhet, att,
å ena sidanrej måtte saknas uppmuntran till nyttiga vetenskapers allvarliga
skötsel, men, å den andra, ej heller skicklige män afskräcka att ingå
i arbetsamma och mindre lönande beställningar vid undervisningsverket
och församlingen; — i 8 §, att emellan dem, som vore hvarannan jemlika
i förtjenst och skicklighet, den tid, som på verklig tjenstgöring varit
använd, skulle blifva grund till förslagsrättigheten; ■— samt i 10 §, att
vid upprättande af förslag till kapellans- och andra sådana beställningar
de tre, som hade de flesta tjenståren, borde föreslås.

Då emellertid 9 § .i detta Kongl. bref stadgade, att, ehuru icke
allenast domkyrkor och andra större församlingar i riket borde förses
med sådane män, de der för särdeles lärdom och skicklighet gjort sig i
det allmänna kände, utan ock i öfrigt ej andra än prester af verklig
förtjenst varda till kyrkolägenheter i allmänhet befordrande, domkapitlen
likväl skulle vid tillsättning af de minsta och svagaste pastoraten mindre
strängt förfara i de förhör, som borde föregå förslaget, och fästa större
afseende vid tjenstår, var härmed första antydningen gifven om en
pastoratens indelning i klasser efter löneinkomsten. Under de närmast
derpå följande åren började ock en dylik klassifikation införas inom vissa

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

stift, och genom Kongl. brefvet den 22 Mars 1798 förordnades, med anledning
af hvad 9 § i nådiga skrifvelsen den 21 Augusti 1786 innehölle,
till förekommande af tvifvelsmål om pastoratens verkliga godhet och
beskaffenhet, det skulle konsistorierna i hvarje stift, der sådant ej redan
skett, efter presterskapets hörande deröfver vid infallande prestmöten,
upprätta behörigen klassificerade förteckningar på derstädes varande
pastorat.

Detta Kongl. bref bestämde icke sjelft klassernas antal, men hänvisningen
till 1786 års skrifvelse antyder, att de borde blifva tre, hvilket
stadfästades i de till förklaring af sist nämnda skrifvelse utfärdade Kongl.
brefven den 24 Januari 1811 och den 23 Juni 1813. Dessa Kongl. bref
angåfvo närmare de grunder, efter hvilka den högre skickligheten och
lärdomen skulle vid förslag till kyrkoherdelägenheter anses berättiga till
företräde framför tjenstårsmeriterna, och det sist nämnda brefvet sammanfattade
de befordringsgrunder, som skulle lända till efterrättelse,
sålunda: till de största pastoraten gåfve utmärkt lärdom ostridigt företräde;
tredje klassens pastorat skulle tillsättas på grund af årsberäkning
och kunna erhållas äfven af prester med svagare kunskaper; vid förslag
till andra klassens pastorat skulle den enas större kunskap mätas
mot den andras i tjensten ådagalagda skicklighet och genom en långvarigare
utöfning af prestembetet samlade förtjenster.

Någon modifikation härutinnan har emellertid blifvit införd genom
Kongl. eirkulärbrefvet den 31 Maj 1867, hvaruti, med anledning af Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse den 20 Juni 1866, dels förklaras, »att
den genom Kongl. eirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786 konsistorierna
meddelade föreskrift att vid upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter
hafva afseende icke allenast på de sökandes lärdom och tjenstålder,
utan äfven på den kännedom, nit och försigtighet, hvarmed de
skött dem förut anförtrodda kall, icke må anses hafva undergått förändring
genom senare i ämnet gifna författningar»; dels ock med ändring
af 10 § af samma Kongl. bref förordnas, att vid förslags upprättande
till kapellanstjenster och andra sådana beställningar enahanda skyldighet,
som i afseende på upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter, skall
konsistorierna åligga.

Ofvan anmärkta objektivt bestämbara grunder äro likväl fortfarande
vid förslags upprättande hufvudsakligen afgörande, och Kyrkomötet har
i underdånig skrifvelse den 6 Oktober 1868 härom yttrat, att det ej torde
kunna förnekas, att domkapitlen, oaktadt deras genom nyss anmärkta
Kongl. bref något vidgade pröfningsrätt, likväl genom de ännu gällande
befordringslagarna funnit sig föranlåtna på förslagen uppföra prestman,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

hvilka, ehuru ingen anmärkning skett eller kunnat ske mot den kännedom,
nit och skicklighet, de under föregående embetsförvaltning ådagalagt,
likväl saknade eller i ringa mån besutte den kraft och öfriga gåfvor,
som till tjenstens bestridande erfordrades; hvarföre Kyrkomötet i underdånighet
hemstälde, att, intill dess, till följd af Kyrkomötets i skrifvelsen
innefattade begäran, ny förordning kunde blifva utfärdad angående grunds1,
ma för presterlig befordran, det måtte i behörig ordning blifva förordnadt,
att, vid upprättande af förslag till konsistoriella pastorat, öfvervägande
lärdom eller tjensteår väl måtte i dittills gällande ordning gifva
företräde, dock endast till första förslagsrummen, men att, hvad anginge
andra och tredje förslagsrummen, det skulle åligga domkapitlen att hufvudsakligen
göra afseende å de sökandes genom föregående embetsförvaltning
ådagalagda skicklighet och lämplighet för den ifrågavarande
tjenstens bestridande.

Denna Kyrkomötets skrifvelse öfverlemnades till den för revision af
1686 års kyrkolag förordnade komité, hvilken i sitt den ''2 Oktober 1873
afgifna förslag till kyrkolag, beträffande nu föreliggande fråga, föreslagit,
att domkapitlet icke må till presterlig tjenst utnämna eller på förslag
dertill uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga, som för
tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras; att i öfrigt såsom befordringsskäl,
efter hvilka mellan sökande skiljas skall, gälla lärdom och förtjenst;
att lärdom skall omfatta teologiska kunskapsämnen och vara genom utgifva
skrifter af vetenskapligt värde, aflagda examina eller annorledes
offentligen ådagalagd, dock att, vid lika teologiska insigter, afseende må
fästas jemväl på lärdom i andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt förut
är sagdt; att sökandes förtjenst skall bedömas så väl efter tjenstadel’
som efter det nit och den skicklighet, hvarmed han skött det kall, honom
i kyrkans eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt; att till
rättelse vid förefallande befordringar prest,orskapet inom hvart stift skall
vid prestmöte uppgöra förslag till pastoratens fördelning i två klasser,
sä att de förmånligare komma i första, de öfriga i andra klassen, hvilket
förslag, åtföljdt af domkapitlets deröfver afgifna yttrande, till Konungens
pröfning och stadfästelse öfverlemna»; att, då förslag till kyrkoherdetjenst
i pastorat af första klassen upprättas, de sökande skola vara till
företräde berättigade i den ordning, hvari de genom högre grad af lärdom
sig framför medsökande utmärkt, men att, om sökande anses i lärdom
jemngoda, förtjenst skall afgöra företrädet dem emellan; att vid
upprättande af förslag till kyrkoherdetjenst i pastorat af andra klassen
öfvervägande afseende skall göras på de sökandes förtjenst och förslagsrätten
derefter bestämmas, men att, om sökande pröfvas i förtjenst jemn -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

goda, företrädet dem emellan skall efter deras lärdom afgöras; samt
slutligen att i öfrigt till presterlig tjenst, hvartill förslag skall af domkapitlet
upprättas, företrädet de sökande emellan skall bestämmas efter
deras förtjenst.

Detta sitt förslag har komitén så motiverat, att, huru välgrundade
komitén också ansett de nära till händig liggande anmärkningar, som
vanligen gjordes deremot, att gällande lagstiftning i sammanhang med
klassifikation af pastoraten stadgade olika grunder för bestätnmande af
förslagsrätten till pastorat af olika klass, komitén dock funnit betänkligheter
vid att framlägga ett förslag, som i detta afseende fullständigt
bröte med den bestående ordningen, hvilken redan vore gammal och
för nära sammanhängde med åtskilliga för vår kyrka egendomliga förhållanden
för att utan olägenhet kunna i grund omskapas. För att emellertid
i någon mån afhjelpa olägenheterna af närvarande förhållanden,
hade komitén i förslaget inskränkt pastoratklassernas antal till tvenne,
och ehuruväl i sammanhang dermed fortfarande föreskrefves, att olika
grunder skulle följas vid upprättande af förslag till pastorat inom hvardera
af de två klasserna, torde dock giltigheten af de anmärkningar,
som mot en dylik föreskrift kunde göras, i någon mån försvagas derigenom,
att komitén såsom allmän grundregel, hvilken i hvarje fall borde
följas, föreskrifvit, att ingen finge på förslag till någon presterlig tjenst
uppföras utan att ega den förmåga, som för tjenstlös nöjaktiga bestridande
erfordrades.

Utskottet vill i sammanhang härmed i minnet återföra behandlingen
i senare tiden af frågorna om den så kallade jus indigenatus samt om
prebendepastoraten.

I underdånig skrifvelse den 14 Maj 1867 uttalade Riksdagen, med
anledning af frågan om frihet för prestkandidater att vinna anställning
och varda ordinerade i hvilket stift, de helst åstundade, och
tillfälle till deras användande gåfves, den åsigt, att önskvärd t vore, det
rättigheten att söka prestsysslor öfver hela riket kunde hvarje prest
medgifvas, utan hänsyn till hvilket stift han tillhörde, hvadan Riksdagen
anhöll, det täcktes Kongl. Maj:t taga detta ärende i nådigt öfvervägande
och för Riksdagen framlägga förslag till de lagförändringar, som
för upphäfvande af den så kallade jus indigenatus kunde af Riksdagens
medverkan bero. Kyrkomötet, öfver denna Riksdagens hemställan hördt,
fäste uti underdånig skrifvelse den 1 Oktober 1868 uppmärksamheten
derå, att det hvarken för pimsten eller församlingsvården kunde vara
gagneligt, att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till presterlig
befordran inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom utan

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

tvifvel transportsökandet skulle blifva vida allmännare, än nu vore händelsen;
att, då icke vore fråga om församlingarnas kallelserätt, utan om
presternes ansökningsrätt, genom rättigheten att söka prestsysslor öfver
hela riket fördelarne för presterskapet i sjelfva verket icke blefve större
än för närvarande, enär vid hvarje lägenhet ansökningarna, om de blefve
från hela riket tillåtna, skulle blifva i samma mån talrikare; att den
vigtiga kontinuiteten vid uppsigten från stiftsstyrelsernas sida öfver
prestera lära och lefverne skulle i väsentlig mån rubbas och i följ^l häraf
samma styrelser komma att sakna den närmare personliga kännedom
om presterskapet, hvilken, genom föreskriften att vid förslags upprättande
afseende skall fästas å personernas nit och försigtighet i embetets
handhafvande, vore af så synnerlig vigt och betydelse; och slutligen att
derigenom grunden för hela den närvarande stiftsindelningen blefve
rubbad och församlingarna möjligen kunde komma att till stor del betjenas
af församlingslärare, hvilka vore främmande för de särskilda orternas
egendomliga förhållanden; med afseende på hvilka olägenheter,
de der icke syntes motvägas af några synnerliga fördelar hvarken för
församlingarna eller presterskapet, Kyrkomötet förklarade sig icke kunna
lemna sitt samtycke till upphäfvande af jus indigenatus, så vidt dermed
afsåges medgifvande för hvarje prestman att söka prestsysslor öfver hela
riket, hvaremot Kyrkomötet biföll den af Riksdagen jemväl beslutade
förändring i afseende å rätt för prestkandidater att erhålla anställning i
hvithet stift de helst åstundade. Sedermera förordnade Kongl. Ma:jt, efter
framställning af 1876 års Riksdag och med allmänna Kyrkomötets samtycke,
under den 4 November 1876, att hvad lag och särskilda författningar
innehölle derom, att ej någon kunde vinna inträde i prestembetet
inom annat stift, än der han vore född, skulle upphöra att vara gällande.

Beträffande prebendepastoraten, så har Kongl. Maj:t, efter anhållan
af Rikets Ständer, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, om
icke de ännu återstående prebendepastoraten kunde, i den mån innehafvarne
afginge, indragas mot ersättning åt vederbörande för de löneinkomster,
som från dessa pastorat utginge, samt efter inhemtande af
yttrande af allmänna Kyrkomötet, som dervid, under viss förutsättning i
fråga om vilkor för behörighet till teologiska lärarebefattningar vid universiteten
och allmänna läroverken, förklarat sig tillstyrka bifall till
Rikets Ständers anhållan, att de ännu återstående prebendepastoraten
måtte indragas, genom cirkulärbref den 28 April 1882 förordnat, att
hvar och en, som dädanefter utnämndes till innehafvare af embete eller
tjenst, hvarmed enligt gällande bestämmelser prebendepastorat vore förenadt,
skulle vara skyldig att, om och när Kongl. Maj:t så beslutade, pre -

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 23. 28

bendepastoratet afträda mot fyllnad i den med embetet eller tjensten
förenade lön till belopp, hvartill inkomsten af prebendepastoratet funnes
i lönestat upptagen eller vid lönereglering beräknad. Till upplysning
om antalet pastorat af olika slag inom de särskilda stiften får Utskottet
hänvisa till bifogade uppgifter (se Bilagan).

I föregående utlåtanden i ämnet har Utskottet yttrat, att ofvan angifva,
al kyrkolagskomitén föreslagna modifikationer af de nu gällande
bestämmelser om grunderna för förslags sättande till presterliga befattningar,
om än innebärande lika många förbättringar, dock icke vore af
någon mera genomgripande beskaffenhet, samt att, då komitén i allt
hufvudsakligt stält sig på den bestående lagstiftningens ståndpunkt, äfven
mot komiténs förslag de anmärkningar qvarstode, som med fog kunde
göras mot det sätt, på hvilket upprättandet af dylikt förslag för närvarande
vore ordnadt. Utskottet har ock dervid anfört, hurusom af nu gällande
lagstiftning framginge, det man ansett de presterliga lägenheterna
vara snarare en uppmuntran till inhemtande af lärdom och belöning för
"jorda tjenster än ett fält för lärarens och själasörjarens verksamhet och
derför varit mera betänkt på att genom lag skydda de sökandes rätt än
befordra församlingarnas gagn och bästa. Ty icke kunde väl påstås, att
en församling, sota gåfve sin pastor stora inkomster, hade mera behof
af en lärd själasörjare än en mindre, och icke heller att en liten församling
hade mera behof af den erfarenhet, som en långvarig tjenstgöring
medförde, än en stor församling. Lärdomsförtjenster utgjorde
ingen ovilkorlig säkerhet för att den, som innehade dem, vore en lämplig
och passande själasörjare; och sä vida som ålder i tjenst ej vore
identisk med duglighet, så vida som fastmer den tid inträffade, då den
förra med den med åren åtföljande bräcklighet snarare minskade och
förtoge den senare, så blefve denna befordringsgrund, om ej sämre, dock
ingalunda bättre än den förstnämnda. Dessa befordringslagar ledde
också, enligt hvad erfarenheten ofta gifvit vid handen, derhän, att församlingarna,
utan tillbörligt afseende på deras särskilda behof, blefve
med själasörjare försedda. Den ena församlingen kunde ofta mera än
den andra, till följd af särskilda omständigheter, beroende dels af religiösa
rörelser inom församlingen, dels ock åf materiella förhållanden,
såsom församlingens vidsträckthet, invecklad kyrklig ekonomi och dylikt,
kräfva en sådan kraftfull verksamhet af dess själasörjare, som icke kunde
förväntas vare sig af den, hvilken hufvudsakligen åt studier egnat sitt
föregående lif, eller af den, hvilken, ofta under tärande näringsbekymmer,
förnött sin mannaålders kraft inom den inskränktare verksamhetskretsen
af ett sacellani eller en kapellförsamling.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Utskottet, som fortfarande omfattar dessa åsigter, och, lika med
hvad vid föregående handläggning af frågan Kongl. Maj:t och Högsta
Domstolens fleste ledamöter yttrat, finner, att, då Regeringsformens 28 §
såsom allmänna befordringsgrunder vid tillsättande af embeten uppställer
förtjenst och skicklighet, det ej låter sig försvara att för presterliga
tjenster i allmänhet eller för vissa slag af dem uppställa andra befordringsgrunder,
kan sålunda icke annat än tillstyrka hvad Herr Westin
beträffande grunderna för upprättande af förslag till presterliga tjenster
och upphörande af pastoratens nuvarande klassifikation föreslagit.

II.

Hvad angår röstgrunden vid prestval, så är densamma för närvarande
genom 16 § i förordningen om prestval den 1 April 1843 sålunda
bestämd, att, med undantag för städerna, hvilka hafva att följa
den för hvarje ort stadgade grund, rösträttighet beräknas efter fast egendom
och allmänna utskylder, särdeles ecklesiastika, som deraf utgå, hvadan
eu hel röst beräknas för hvarje helt oförmedladt mantal, en för
hvarje masugn, för hvarje stångjernshärd, äfvensom för två kniphamrar
tillsammans, likaså vid messingsbruk en röst för hvarje brännugn och
vid glasbruk för två glaspottor. För spikhamrar, qvarnar samt alla andra
särskilda lägenheter och inrättningar bestämmes rösträttigheten efter
deras grundränta, eller, der sådan ej är åsatt, efter taxeringsvärdet, jemfördt
med medelvärdet på hemman i församlingen.

Man har temligen länge varit ense derom, att en dylik röstberäkning
icke vidare är hållbar. Men beträffande grunderna för den röstberäkning,
som skulle sättas i stället, hafva meningarne delat sig. De
olika meningarne torde kunna hänföras under tvenne hufvudklasser, de,
som'' hylla personlighetsprincipen och de, som hylla skattegrunclen. Då
den rena personlighetsprincipen, huru tilltalande den än må vara för den
kristliga känslan af allas likhet inför'' Gud och af allas gemensamma religiösa
behof, icke torde kunna komma att, åtminstone i den närmaste
framtiden, tillämpas, har man påyrkat en s. k. förstärkt personlighetsprincip,
enligt hvilken en röstberättigad skulle ega en röst för egen
person och dessutom en för hvarje hos honom mantalsskrifven, till den
evangelisk-lutherska kyrkan hörande person, hvilken icke sjelf egde rättighet
att i valet deltaga. Nämnda s. k. förstärkta personlighetsprincip
synes hvila på samma grund, som den rena personlighetsprincipen,
och har derföre fått å sig öfverflyttade sympatierna för denna; men

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Utskottet vill anmärka, hurusom man med densamma skulle bygga
röstberäkningsgrunden vid prestval på de i allmänhet skiftande och
särskilt för närvarande till förändring föreslagna bestämmelserna i
mantalsskrifningsförordningen, och hurusom med skäl torde kunna betviflas,
om denna princip i sin tillämpning beträffande t. ex. större
egendomsegare eller större fabrikanter och industriidkare, hos hvilka ofta
ett mycket stort antal icke å kyrkostämma röstberättigade personer äro
mantalsskrifne, skulle tillfredsställa förväntningarna. Skatte grunden återstår
således, och den kan naturligen på mångahanda sätt modifieras.
Om en ren tillämpning af den samma beträffande fastighet anhöllo Rikets
Ständer i sin underdåniga skrifvelse af den 18 Juni 1866. Rikets
Ständer anförde, att mot det stadgade röstberäkningssättet hos Rikets
Ständer åtskilliga anmärkningar blifvit framstälda, på grund hvaraf
yrkats förändrade föreskrifter i detta hänseende. De klagomål, som mot
nämnda röstberäkningssätt försports, rörde hufvudsaligen de missförhållanden
mellan de enligt lag röstberättigade, till hvilka den antagna
grunden för utöfvande af rösträtt i tillämpningen ledde, samt det tidsödande
räknebesvär, som af röstberäkningssättet förorsakades vederbörande
valförrättare. Att dessa klagomål ej fördes utan skäl, kunde
icke vara tvifvel underkastadt, då man kände, dels att hemmantalet, i
synnerhet det oförmedlade, icke utgjorde någon lämplig grund för bestämmande
af kommunala rättigheter och skyldigheter, dels ock att, till
följd af den på senare tid långt utsträckta hemmansklyfningen, flertalet
af de vid prestval i allmänhet afgifna röster utgjordes af brutna tal,
hvilkas skyndsamma och tillförlitliga hopsummerande fordrade en räknefärdighet,
som icke alltid finge hos valförrättaren förutsättas. Dessa
olägenheter kunde dock otvifvelaktigt aflijelpas och röstberäkningsgrunden
bestämmas i mera öfverensstämmelse med kommunallagarna, än för
närvarande egde rum, utan att någon väsentlig rubbning i bestående
förhållanden behöfde ske. Rikets Ständer ansågo nemligen, att, derest
såsom röstberäkningsgrund vid prestval, så väl för jordbruks- som andra
fastigheter, bestämdes fastigheternas taxeringsvärde och desamma derefter
åsatt fyrktal, all anledning till skälig klagan skulle blifva undanröjd.
Derigenom skulle rösträttigheten blifva jemnare och mera rättvist
fördelad samt äfven deras fordringar, hvilka ville hafva rösträtten lämpad
efter det större eller mindre bidrag, man lemnade till presterskapets
aflöning, i möjligaste måtto tillfredsställas, på samma gång som all nödig
enkelhet vid röstsummeringen blefve valförrättarne beredd. Med anledning
häraf anhöllo Rikets Ständer i underdånighet, det Ivongl. Maj:t
täcktes, med ändring af Ivongl. förordningen om prestval den 1 April
Bih.. Ull JRiksd. Prot. 1883. 7 Sami. 11 Häft. 4

26 .Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

1843, i nåder förordna, att rösträtt vid dylikt val så väl för jordbrukssom
andra fastigheter, hvilkas innehafvande, enligt ofvan nämnda nådiga
förordning, berättigade till deltagande i valet, skulle utgöras efter fastigheternas
taxeringsvärde och de samma i enlighet dermed åsatt fyrktal.

Enligt detta förslag skulle sålunda rösträtt fortfarande som förut
endast ega rum som för fastighet, men beräknas efter fyrktal eller efter
samma grund, som för rösträtt å kyrkostämma finnes stadgad. Samma
grundtanke eller fyrktalet såsom röstgrund genomgår samtliga nu afgifna
motioner, med undantag af Herr Smedbergs. Alla de motionärer, som antagit
denna röstgrund, hafva dock ansett rösträtten böra hafva en relativ
begränsning och följaktligen föreslagit ett relativt röstmaximum.
Herrar Joh. Andersson och J. M. Svensson hafva satt detta till en tiondedel,
Herr Anders Bengtsson till en tjugondedel, Herr Westin till en femtiondedel
samt Herrar Näsman och P. Westman — som, oafsedt rösträtten
efter fyrktal, vilja gifva hvarje svenska statskyrkan tillhörig, för sig
sjelf mantalsskrifven person, som uppnått myndig ålder, en röst för
rösträtt, som tillkommer någon för jordbruksfastighet, till en tiondedel
och för annan fastighet och öfriga beskattningsföremål till en jemtiondedel;
allt af församlingens hela röstetal å kyrkostämma.

Slutligen har Herr Smedberg påyrkat, att rösträtt vid prestval skall
tillkomma en hvar, som till presterskapets aflöning bidrager, i förhållande
till den afgift, han enligt behörigen godkänd debiterings- och
uppbördslängd till bestridande af aflöningen erlägger.

Denna sist nämnda röstgrund kan Utskottet icke förorda. Det må
väl vara sant, att i allmänna angelägenheter inflytandet å deras afr
görande bör stå i förhållande till uppoffringarna, men detta gäller dock
ingalunda obetingadt i fråga om val och allra minst i fråga om prestval.
En dylik röstgrund skulle ock, i en tid, då man på alla områden
sträfvar efter att så vidt möjligt utjemna förhållandena å olika, trakter
af landet, i och för prestval skapa snart sagdt lika många speciallagar,
som det gifves olikartade prestlönekonventioner, göra rösträtten beroende
af dessa för viss tid och utan hänsigt till det användande, som
nu är i fråga, faststälda konventioner samt dymedelst skapa mångfaldiga
missförhållanden och svårigheter, hvilka senare icke skulle blifva
minst beträffande de, låt vara ej så många, pastorat, i hvilka äldre konventioner
fortfarande äro i tillämpning.

Enligt Utskottets tanke bör man derför i denna fråga, i likhet med
öfrige motionärer, bygga på den allmänna, redan öfver hela landet .gällande
kyrkostämmoförordningens grund samt, om än icke utan vissa,

JjCig-Utskottets Utlåtande N:o 23.

till och med stora, modifikationer, för rösträtt vid prestval antaga samma
grunder, som för rösträtt å kyrkostämma.

Hvad angår de modifikationer, fyrktalet härvid bör undergå, hafva,
såsom ofvan är nämndt, de olika rnotionärerne framstält olika förslag.
Utskottet vill här derjemte erinra om, hurusom, vid 1879 års riksdag,
ej mindre Kongl. Maj:t än Utskottet, uti de då afgifna förslag i ämnet,
ansett jernkningen beträffande församling å landet böra innefatta, att
rösträtt, som tillkomme någon för andra beskattningsföremål än fastighet,
icke iinge åtnjutas för mera än en femtedel af det röstetal, hvilket
eljest bort tillkomma honom enligt den för omröstning å kyrkostämma
gällande röstgrund, och att icke heller någon finge med rösträtt, hvarom
nu är sagdt, i valet deltaga för större röstetal, än som motsvarade en
femtiondedel af församlingens hela röstetal å kyrkostämma. Till denna
jemkning ansluter sig äfven nuvarande Lag-Utskott, dock så, att ordet
»fastighet» utbytes mot »jordbruksfastighet», och att följaktligen det endast
blifver för jordbruksfastighet, som rösträtten å kyrkostämma kommer
att, utan vare sig allmän reduktion eller något faststäldt relativt
eller absolut maximum, i sin fulla utsträckning gälla äfven beträffande
prestval. Visserligen komma härigenom egare af jordbruksfastighet å
landet i allmänhet att utöfva ett ganska stort inflytande å prestvalen,
men det torde icke heller kunna anses obilligt, att, då fastighetsegarne
hittills varit de enda röstberättigade samt hufvudsakligen aflöna presterskapet,
man åtminstone åt egare af jordbruksfastighet, som onekligen
representera det mest stadigvarande intresset, lemnar rösträtt för hela
fyrktalet. Det bör ej heller förbises, att, då om rösträtts utöfning skall
gälla hvad för kyrkostämma är stadgadt, för fastighet, som innehafves
af landbo eller arrendator, innehafvaren skall rösta, samt att denna rösträtt
icke ens genom särskild öfverenskommelse kan jordegaren förbehållas;
och då nu de flesta stora jordegendomar äro i sin helhet eller
delvis upplåtna åt landbor, blir sålunda den på egendomen belöpande
rösträtt fördelad å många särskilda personer.

Enär de industriella verk och inrättningar, med hvilka annan fastighet
än jordbruksfastighet är förenad, icke kunna anses representera ett
lika stadigvarande intresse som jordbruksfastighet, utan oftast äro med
afseende å sin, af verksamhetens omfång bestämda, betydelse för kommunen
ja, med afseende å sin tillvaro beroende af föränderliga konjunkturer,
men'' deras egare, då konjunkturerna voro gynsamma, i många församlingar
skulle komma att, ''till följd af dåvarande höga taxeringsvärden,
å prestval utöfva ett inflytande, som — ingalunda betingadt af förhållandena,
betraktade under en längre följd af år skulle kunna i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

hög grad förminska, om icke tillintetgöra öfrige röstegandes berättigade
inflytande, har Utskottet funnit äfven beträffande dessa, likasom beträffande
Ofri ga beskattningsföremål, rösträtten böra inskränkas till en femtedel
af fyrktalet.

Nedsättningen af rösträtten till en femtedel för alla andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet kan visserligen förefalla väl stor,
men Utskottet har icke bort lemna obeaktadt, att de personer, hvilka
en dylik nedsättning drabbar, icke i synnerlig mån bidraga till prestera
aflöning och, hvad beträffar andra beskattningsföremål än fastighet, icke
förut egt någon rösträtt vid prestval, samt att vid en så stor öfvergång
i sättet för tillsättande af presterliga tjenster, som förslaget i ofri "t
onekligen innebär, nödig försigtighet torde föreskrifva, att icke på en
gång allt för mycket bryta med alla i nu ifrågavarande hänseende bestående
förhållanden. Då emellertid äfven med denna nedsättning till
en femtedel af rösträtten för andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet
i flere församlingar ett fåtal röstegande ändock skulle blifva
de ensamt bestämmande, har det ansetts erforderligt att derjemte bestämma
ett relativt röstmaximum af en femtiondedel af kommunens
hela röstetal å kyrkostämma.

III.

Hvad angår frågan om rätt att kalla fjerde profpredikant, så har Herr
Westin föreslagit, att sådan rätt skulle tillerkännas ej mindre konsistoriella
än regala församlingar, men vara begränsad till de fall, då fråga
vore om besättande af kyrkoherdetjenst.

Fyrfaldiga gånger hafva på senare tiden konsistoriella församlingar
hos Kongl. Maj:t anhållit, att han måtte, i uppkommen ledighet, utnämna
kyrkoherde i pastoratet i den för tillsättning af kyrkoherde i
regala gäll stadgade ordning, och några gånger har Kongl. Maj:t ock
bifallit en dylik anhållan, nemligen beträffande kyrkoherdetjensterna i
Norrtelje församling (bifall den 12 Februari 1869; utnämning genom
Kongl. fullmakt den 21 Oktober 1869) och i Södra Rörums och Häglinge
församlingar (bifall den 17 Mars 1870; utnämning genom Kongl.
fullmakt den 9 Januari 1871). På särskilda ansökningar har ock rättighet
lemnats församlingar att vid besättande af komministerstjenst kalla
fjerde profpredikant, såsom beträffande den nybildade komministerstjensten
i Gullabo församling af Torsås konsistoriella gäll och de flesta komministraturerna
i Stockholm.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Om några bevis erfordrades å ett hos de konsistoriel^ församlingarna
kändt behof att få kalla fjerde profpredikant, så utgöra dylika
ansökningar sådana bevis; och Utskottet anser, att detta allt starkare
och starkare framträdande behof, som allt mera tager karakteren af en
berättigad fordran, måste, för kyrkans egen skull, i en snar framtid tillfredsställas,
åtminstone hvad beträffar kyrkoherdetjenster.

Om ock Utskottet till fullo behjertar de många talande skäl, som
kunna anföras för att utsträcka församlings rätt att kalla fjerde profpredikant
till alla presterliga tjenster, finner Utskottet dock försigtigast
vara att, såsom Herr Westin föreslår, för närvarande stanna vid utsträckning
af denna rätt till kyrkoherdebefattningarna i konsistoriella
gäll.

Enligt vår kyrkoförfattnings grunder bör eller kan emellertid den
särskilda . församlingen icke tänkas såsom något för sig helt och hållet
sjelfständigt och fristående, utan måste uppfattas såsom en lem i kyrkokroppen,
såsom ett organ för det inom kyrkan rådande kyrkliga lifvet,
och äfven kyrkostyrelsen bör derför hafva något inflytande i fråga om
tillsättningen af den särskilda församlingens herde och härigenom äfven
ega något medel att i sin mån å församlingen inverka i sådan rigtning,
att genom tillsättningen tillgodoses församlingens särskilda behof, hvilken
i samma mån som det är stort, icke kan af församlingen sjelf eller
dess majoritet alltid fullt rigtigt uppskattas. Det har derför varit en
vår lutherska kyrkoförfattning genomgående grundsats, den der ännu
synes hafva stora skäl för sig, att, beträffande presterliga tjenster, förslagsrätten
och utnämningsrätten icke böra vara förenade hos samma
kyrkliga myndighet eller korporation. Detta skulle dock med antagande
af Herr Westins förslag blifva fallet, derest konsistoriel församling skulle
ega både att kalla fjerde profpredikant och att, sedan han, på grund
af denna församlingens kallelse, blifvit jemte öfrige förut föreslagna å
förslaget uppförd, bland de sålunda föreslagna — om ock efter annan
röstgrund än vid kallelsen — sjelf utse en, och troligen fjerde profpredikanten,
till sin kyrkoherde. Utskottet har till följd häraf ansett
sig böra föreslå, att, beträffande kyrkoherdetjenst i konsistorielt gäll,
församlingens begäran af fjerde profpredikant skall anses innebära, att
hon, så vidt angår tillsättande för den gången af den lediga kyrkoherdetjensten,
eftergifver den henne eljest tillkommande rätt att vid
valet utkora en af de tre på förslaget uppförda samt, derest den till
fjerde profpredikant kallade prestmannen antager kallelsen och, af domkapitlet
alltså å förslaget uppförd, vid valet blifvit stäld under omröstning,
hänskjuter till Konungen, hvilken ju är svenska kyrkans högste

La g-Utskottets Utlåtande N:o 23.

styresman, att af de först å förslaget uppförda och fjerde profpredikanten
utnämna den, som pröfvas skickligast och mest förtjent.

Då, derest äfven i dessa fall extra ansökningsrätt skulle ega rum,
få konsistoriella församlingar torde komma att begagna den på sådana
vilkor dem lemnade rätten att kalla fjerde profpredikant, hvilken rätt
ock då kunde blifva, i förhållande till den rätt beträffande tillsättning
af sin kyrkoherde, de för närvarande ega, ganska illusorisk, har Utskottet
funnit Konungen vid sin utnämningsrätt böra vara bunden, inom de
å förslaget uppförda, d. v. s. de ursprungligen derå af domkapitlet uppsatta
och den sedermera på grund af församlingens kallelse derå uppförde
fjerde profpredikanten.

Fråga har visserligen uppstått, huruvida nu ifrågavarande stadgande
står i öfverensstämmelse med 30 § Regeringsformen, som innehåller, att
de så kallade konsistoriella gäll skola vara vid deras valrätt bibehållna;
men Utskottet uppfattar för sin del nämnda bestämmelse såsom hufvudsakligen
afseende att bevara de kosistoriella gällens valfrihet mot obehöriga
ingrepp från konungamaktens sida, men ingalunda så, att, om
en konsistoriel församling — i fullt medvetande af att genom denna
åtgärd utnämningsrätten inom förslaget öfvergår till Konungen skulle
besluta att till fjerde profpredikant begära prestman utom. förslag, och
Konungen, på grund af församlingens sålunda med stor majoritet åt honom
för den gången öfverlåtna rätt, skulle utnämna till kyrkoherdetjensten,
detta skulle vara stridande mot nämnda paragrafs vare sig ordalydelse
eller andemening. Med en dylik sträng bokstafstolkning skulle
man ock komma derhän, att förklara äfven bstäm.melsen i § 40 af
förevarande förslag om rätt för domkapitlet att i visst fall välja innehafvare
af konsistoriel kyrkoherdetjenst stridande mot 30 § Regeringsformen,
likasom ock på samma anmärkning all fråga om fjerde profpredikant
i fråga om kyrkoherdetjenst i konsistoriella gäll skulle böra
förfalla, då härigenom enligt denna uppfattning obehörig inskränkning
skulle ske i minoritetens rätt.

Enär Utskottet, i likhet med motionären, icke utsträckt rätten att
kalla fjerde profpredikant till komministers- och kapellpredikantsbefa.ttningar,
erfordras i § 13 mom. 2 särskilda bestämmelser om de skiljaktiga
följder, som, beträffande olika presterliga fenster, församlings
förklarande, att hon åtnöjes med ofullständigt förslag, skall anses beträffande
tjenstens besättande medföra.

Då stadgandet i § 5 derom, att prest ej må, medan han innehar
förslag till presterlig tjenst, uppföras på förslag till annan presterlig
tjenst, tydligen afser äfven den prestman, som enligt § 27 mom. 5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

blifvit på grund af församlings kallelse till fjerde profpredikant å förslag
uppförd, torde i § 14 äfven erfordras tydlig bestämmelse, som, beträffande
den begränsade rätten att afsåga sig förslag, innan val egt
rum, likställer prestman, som såsom fjerde profpredikant blifvit å förslag
uppförd, med den prestman, som annars blifvit satt å det af domkapitlet
först upprättade förslag.

Med anledning af hvad Utskottet nu anfört och då beträffande frågor,
som jemförelsevis kunna anses som detaljfrågor, Utskottet instämmer
uti Herr Westins, med Kongl. Maj:ts och Lag-Utskottets år 1879 afgifna
lika lydande förslag, och endast på några få ställen vidtagit jemkningar
i redaktionen, får Utskottet, med anledning af Herrar Westins,
Joh. Anderssons och J. M. Svenssons, Anders Bengtssons samt P. Näsmans
och P. Wrestmans afgifna motioner, hemställa,

1) att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående tillsättning af presterliga tjenster.

Med upphäfvande af förordningen om prestval den
1 April 1843 samt af hvad kyrkolag med dertill hörande
författningar i öfrigt innehålla stridande mot
nedannämnda bestämmelser, förordnas som följer:

§ I 1.

Har ordinarie presterlig tjenst blifvit ledig,
skall, der ej annorlunda stadgadt är, det domkapitel,
under hvilket tjensten lyder, ofördröjligen genom offentligt
anslag kungöra densamma till ansökning ledig, med
utsättande af den tid, inom hvilken ansökning ärna till
densamma skola vara ingifna.

2. Hvad i afseende på ansökningstid samt ansökningshandlingar
och deras inlemnande bör iakttagas,
derom förordnar Konungen.

§ 2.

Inom trettio dagar efter den, då ansökningstid
gatt till ända, skall domkapitlet företaga de ingifna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

ansökningarna till granskning, pröfva de sökandes behörighet
och uppgöra förslag till tjenstens besättande.

§ 3.

1. Till presterlig tjenst njute prest befordringsrätt
endast inom det stift, han tillhör, der icke vidsträcktare
rätt är genom denna lag eller särskildt af
Konungen honom meddelad.

2. Befordringsrätt till presterlig tjenst i Stockholm
skall stå öppen för hela rikets presterskap.

§ 4.

Är prest till embetsutöfning obehörig, må han ej
på förslag uppföras eller eljest till presterlig befordran
komma i fråga.

§ 5.

Prest må ej, medan han innehar förslag till presterlig
tjenst, eller medan besvär, som han anfört öfver
dylikt förslag, äro oafgjorda, uppföras på förslag
till annan presterlig tjenst.

§ 3.

1. Den, som är till komministers- eller kapellpredikantstjenst
utnämnd, men densamma icke tillträdt,
vare ej behörig att på grund af egen ansökan
uppföras på förslag till annan sådan tjenst.

2. Kyrkoherde må ej på grund af egen ansökan
uppföras på förslag till presterlig tjenst, derest han
icke vid ansökningstidens slut under minst tre år, räknadt
från tillträdet, innehaft den kyrkoherdetjenst,
hvartill han senast blef befordrad.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 7.

Till kyrkoherdetjenst må ej kallas eller på förslag
uppföras den, som icke uppnått trettio års ålder, utan
Konungen gifver der lof till.

§ 8.

Ej må domkapitlet till presterlig tjenst utnämna
eller på förslag dertill uppföra annan än den, som pröfvas
ega den förmåga och de egenskaper, hvilka för
tjenst,ens nöjaktiga bestridande erfordras.

§ 9.

Sedan de sökandes behörighet till den lediga tjensten
blifvit pröfvad, uppföre domkapitlet bland dem,
som förklarats behörige, på förslaget tre, efter som
de framför andre och sins emellan finnas i förtjenst
och skicklighet ega företräde; och bör dervid tagas i
betraktande såväl det nit, det allvar och den skicklighet,
hvarmed sökande skött det kall, honom i kyrkans
eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt, jemte
hans tjenstålder, som ock hans genom examina, utgifna
skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom
i teologiska ämnen. Aro sökande jemngoda i teologiska
insigter, må afseende fästas jemväl på lärdom i *
andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt nu är sagdt.

§ 10.

1. Tjenstålder skall, lika för ordinarie och extra
ordinarie befattning, räknas efter tjenstgöringstid; dock
att, då sökande för sjukdom eller för teologiska studiers
idkande eller profs afläggande eller för fullgörande
af offentligt uppdrag eller af annan dermed
jemförlig anledning fått åtnjuta tjenstledighet, den tid
icke må vid tjenstårsberäkningen afdragas. För tjenstgöring
före fy Ida tjugu tre år må tjenstår icke beräkBih.
till Riksd. Prof. 1883. 7 Sami. 17 Haft. 5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

nas, ej heller för iller än en tjenstebefattning, der sökanden
flere sådana samtidigt bestridt.

2. Vid bestämmandet af sökandes tjenstålder galle
årsberäkning såsom för presterlig tjenst äfven för notarie-
och amanuenstjenster vid domkapitlen, så ock
för lärarebefattning, med hvilken sådan förmån är eller
varder af Ivonungen förenad. Filosofie doktorsgrad
eller behörighet dertill, genom aflagda prof förvärfvad
vid något af rikets universitet, räknas lika med tre
presterliga tjenstår. Ej må någon såsom tjenstår räkna
sig. till godo annan tid, än den, under hvilken han
varit medlem af svenska kyrkan.

§ 11-

Vid omröstning till förslag skall röstas om hvart
förslagsrum särskildt, från det första och vidare nedåt,
och varde på hvart rum uppförd den, som dertill erhållit
mer än hälften af de afgifna rösterna, klar vid
sådan omröstning icke någon erhållit mer än hälften
af de afgifna rösterna, skall ny omröstning anställas
mellan de två, hvilka högsta röstetalen tillfallit. Hafva
flere än två erhållit sådant röstetal, att företrädet dem
emellan är oafgjordt, då skall först mellan dem skiljas
genom särskild . omröstning. Falla vid sådan ny eller
särskild omröstning rösterna lika, gifver ordförandens röst
utslaget.

§ 12.

I förslagsprotokollet skall för hvarje sökande upptagas.
ett kort sammandrag af haris tjensteförteckning
och jemväl utföras den tjenstålder, som han enligt
domkapitlets profning egt vid ansökningstidens utgång
räkna sig till godo.

~ O

§ 13.

1. Hafva ej tre behörige sökande sig anmält, utsätte
domkapitlet ny ansökningstid, hälften af den, som
första gången förelädes, och hafve den eller de, som

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

under första ansökningstiden inkommit och finnas behörige,
företräde till förslaget.

2. b innas ej heller efter andra ansökningstidens
förlopp tre behörige sökande, skall domkapitlet på förslag
uppföra den eller de sökande, som sig anmält och
pröfvas behörige, samt låta å kyrkostämma inhemta
vederbörande församlings yttrande, huruvida hon med
det ofullständiga förslaget åtnöjes. Förklarar sig församlingen
med förslaget nöjd, och är fråga- om*komministers-
eller kapellpredikantstjenst samt ''endast eu å
förslaget uppförd, värde det förklarande lika med val
ansedt; är åter fråga om kyrkoherdetjenst, eller är o till
komministers- eller kapellpredikantstjenst, tvä ä förslaget
uppförda, vidtage domkapitlet i vanlig ordning de ''åtgärder,
som för tjenstlös besättande ytterligare erfordras.
Har hvarken vid första eller andra ansökningstidens
utgång behörig sökande sig anmält, eller nöjes
församlingen icke åt ofullständigt förslag, anmäle domkapitlet
förhållandet hos Konungen och afbide hans
beslut.

§ 14.

Prest må ej, innan val egt rum, afsäga sig förslag,
hvarå han blifvit uppförd, utan så är, att han, efter
det han tjensten sökte, eller, der lian, på sätt i § 21
sägs, blifvit af församlingen kallad till fjerde profpredikant,
efter det lian sådan kallelse antog, vunnit annan
befordran, eller domkapitlet pröfvar honom vara af
sjukdom eller annan orsak ur stånd att den sökta tjensten
bestrida.

§ 15.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna
blifvit obehörig att på förslag uppföras, varde han af
domkapitlet från förslaget skild.

§ 16.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna
med döden afgått eller fått förslaget sig afsäga eller

.Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

blifvit från förslaget skild, anslås ett rum på förslaget
till ansökning ledigt, och förfares vidare som i § 13
sägs; skolande, der någon förut förslaget sökt, men ej
blifvit derå uppförd, hans då ingifna ansökning icke,
utan att han densamma uttryckligen förnyat, komma
under pröfning, ej heller den omständigheten, att han
förut sökt, berättiga honom till företräde framför senare
sökande.

§ 17-

1. Sedan förslag vunnit laga kraft, eller deröfver
anförda besvär blifvit slutligen afgjorda, skola de föreslagna,
hvar på sin dag, i ordning efter deras rum på
förslaget, vid högmessogudstjenst aflägga prof med
predikande och altartjenst i församlingens kyrka, eller,
om tjensten omfattar flere församlingar, och domkapitlet
icke annorlunda bestämmer, i moderförsamlingens
kyrka. Är med den lediga tjensten förenad skyldighet
att på samma sön- eller högtidsdag förrätta gudstjenst
i mer än en kyrka, bestämme domkapitlet, om prof i
två kyrkor afläggas skola.

2. Ej må profpredikant, om annan prest är att
tillgå, i församling, der han aflägger prof, utföra annan
presterlig förrättning än här är sagdt.

§ 18.

Är prest, som blifvit på förslag uppförd, i fält
eller på embetets vägnar eller i offentligt uppdrag utrikes
stadd, och kan han förty icke till profs afläggande
sig inställa, vare dock behörig att vid valet
komma under omröstning.

§ 19-

Varder någon af de på förslaget uppförda af sjukdom
eller annat laga förfall hindrad att å utsatt dag

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

aflägga prof, göre derom ofördröjligen anmälan hos
domkapitlet. År han fortfarande af laga förfall hindrad
att anmäla sig till prof inom nittio dagar från
den förelagda profdagen, må han utan afläggande af
prof komma under omröstning. Har den uteblifne ej
anmält förfall, som af domkapitlet godkännes, må han
kunna af domkapitlet från förslaget skiljas.

§ 20.

Har, efter det profdagar varit för de föreslagna
utsatta, sökande blifvit i den ordning, som i § 16 sägs,
på förslaget uppförd, förelägge domkapitlet honom
särskild profdag. Lag samma vare, om den, som af
laga förfall varit hindrad att på förelagd dag aflägga
prof, inom den i näst föregående § föreskrifna tid dertill
sig anmält.

§ 21.

Ej må tjenstgöring anvisas prest i pastorat, der
han söker presterlig tjenst. År han förut der anstäld,
då må han kunna med tjenstgöring en fortfara.

§ 22.

Söndagen efter sista profdagen vare frågodag. Då
skall valförrättaren vid sammanträde med församlingens
röstegande ledamöter det förestående valet bereda
på sätt här nedan sägs.

§ 23.

Valförrättare förordnas af domkapitlet. Till valnotarie,
som å frågo- och valdag förer protokoll, utser
valförrättaren lämplig person. Ej må den vara valförrättare
eller valnotarie, som är med någon af de på
förslaget uppförda i den skyldskap eller det svågerlag,
som enligt allmän lag utgör jäf mot domare, ej
heller röstegande, så vida han ej sin röst nedlägger.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 24.

1. Anföres eller yppar sig eljest på frågodag mot
valförrättare!! jäf, som han finner lagligt, uppskjutes
förrättningen till dess domkapitlet om ny frågodag och
annan valförrättare förordnat.

2. Varder valnotarie på laga skäl jäfvad, skall
valförrättare!! dertill på stället utse annan lämplig
man, som ojäfvig är.

§ 25.

1. Styrkes på frågodag, att profdagarna ej blifva
behörigen kungjorda, eller att förelagdt prof icke
fullgjorts, eller att föreslagen prestman dött eller är
till förslaget obehörig vorden, uppskjutes frågodagsförrättningen,
och ankomme det på domkapitlet att
vidtaga den åtgärd, som med denna lag öfverensstämmer.

2. Visas, att frågodagssammanträdet icke blifvit
vederbörligen kungjordt, utsätte valförrättaren ny frågodag
till annan söndag.

§ 26.

1. Rösträtt vid prestval tillkommer eu hvar, som
i församling, der sådant val skall anställas, eger rättighet
att i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut deltaga;
och galle vid valet i afseende på röstberäkning
samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person
hvad för kyrkostämma är stadgadt; dock med den
jemkning i församling å landet, att rösträtt, som tillkommer
någon för andra beskattningsfÖremål än jordbruksfastighet,
icke må åtnjutas för mera än en femtedel
af det röstetal, It vilket eljest bort tillkomma honom enligt
den för omröstning å kyrkostämma gällande röstgrund,
och att icke heller någon må med rösträtt för andra
beskattningsf öremål än jordbruksfastighet i valet deltaga
för större röstetal, än som motsvarar en femtiondedel
af församlingens hela röstetal å kyrkostämma. Upp -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

kommer vid den beräkning af rösträtt ensamt bråktal,
ätnjutes derför en röst; uppkommer, jemte helt tal, bråktal,
skall bråktalet bortfalla.

2. ^ För prestval skall särskild vallängd upprättas
och på frågodagen justeras. Anmärkning mot vallängden
skall, för att kunna komma under pröfning, vid
justeringen på frågodagen göras af röstegande2 * * * & eller
dess fullmäktig. Öfver gjord anmärkning beslute valförrättaren.
Gillar han den, varde vallängden derefter
rättad. Kan väckt fråga om rättelse eller tillägg
i vallängden ej då utredas, varde den till valdagen
uppskjuten.

3. I afseende på rösträtt vid prestval i stad, för
hvilken särskild röstgrund vid dylika val blifvit eller,
i enlighet med vederbörande kyrkostämmas förslag, varder
af Konungen faststäld, skall gälla hvad derom är
eller, i enlighet med kyrkostämmans förslag, blifver af
Konungen förordnadt. Lag samma vare i fråga om
särskild röstgrund vid prestval i pastorat, soin omfattar
både stads- och landsförsamling, så ock om vallängd
vid prestval i Stockholm.

§ 27.

1-. På frågodag för beredande af val till kyrkoherdetjenst
ege församlingen, om hon det önskar, begära
att uppgifven prestman skall såsom fjerde profpredikant
på förslaget uppföras, och må fråga härom
väckas allenast af deri, som i den justerade vallängden
upptagen och sjelf tillstädes är. Begäres till annan
presterlig tjenst fjerde profpredikant, varde frågan
ej upptagen.

2. År frågan så väckt, som nu sagdt är, då skall

genom omröstning utrönas, huruvida församlingen äskar

fjerde profpredikant. Bifaller församlingen det derom

väckta förslag med den röstöfvervigt, hvarom i nästföljande
moment stadgas, och är endast en prestman

uppgifven, vare han till fjerde profpredikant begärd.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Äro två eller flere prestman uppgifva, anställes ny omröstning
till utrönande, hvilken af dem skall till fjerde
profpredikant begäras. Omröstningen skall Öppet verkställas
och må endast den rösta, som jemlikt mom. 1
behörig är att i frågan talan föra. Hvar röstandes
mening varde för en röst räknad.

3. Har vid sådan omröstning, då^ fråga är om
kyrkoherdetjenst, hvars tillsättning är Konungen förbehållen,
mera än hälften af de i omröstningen deltagande,
och, då fråga är om konsistoriel kyrkoherdetjenst,
mera än hälften af hela antalet af de i den
justerade vallängden uppförda röstberättigade förenat
sig att till fjerde profpredikant begära samme prestman,
uppskjutes förrättningen, till dess domkapitlet
vidare förordnat. I annat fall vare frågan om fjerde
profpredikant förfallen.

4. Har församling till fjerde profpredikant begärt
prestman, som på grund af § 3 eller eljest är
obehörig att på förslaget uppföras eller vägrar att församlingens
kallelse efterkomma, då skall domkapitlet
afslå församlingens begäran. Har beslutet derom vunnit
laga kraft, vare frågan om fjerde profpredikant
förfallen. Dör, innan val är hållet, begärd fjerde profpredikant,
som behörig var, eller förlorar han innan
den tid behörighet, som han på frågodagcn hade, stånde
församlingen öppet att kalla annan fjerde profpredikant.

5. Förekommer ej skäl, som nu är sagdt, till afslag
på församlingens begäran, uppföre domkapitlet
den, som till fjerde profpredikant begärd blifvit, på
förslaget och utfärde, sedan beslutet vunnit, laga kraft,
till honom kallelse att på förelagd dag aflägga prof
som i § 20 sägs.

6. Har, då fråga är om konsistoriel kyrkoherdetjenst,
prestman till följd af församlingens kallelse blifvit
såsom fjerde profpredikant ä förslaget uppförd och vid
valet stöld under omröstning, skall med tjenstens tillsättande
för den gängen så förfaras, som i § 41 mom.
2 sägs.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 28.

Öfver valförrättare^ åtgärd till valets beredning
må besvär ej anföras utan i sammanhang med besvär
öfver valförrättningen.

§ 29.

1. Prestval skall efter pålysning hållas å fjortonde
dagen efter frågodagen. Kan det ej ske, bestämme
domkapitlet annan dag.

2. Visas på valdagen, att valet ej blifvit behörigen
utlyst, utsätte valförrättaren ny valdag till annan
söndag.

§ 30.

Valet skall öppet verkställas och i öfrig! sålunda,
att valförrättaren uppropar de röstegandes namn i den
ordning, hvari de i den justerade vallängden förekomma.
Vid uppropet framträda till valbordet en hvar
väljande för sig att sin röst på någon af de föreslagna
afgifva. År röstegandes namn två gånger uppropadt,
utan att han sjelf eller ombud för honom framträdt
och röst afgifvit, hafve då sin rösträtt förlorat.

§ 31.

Hvad yttermera utöfver föreskrifterna i §§ 17—30
i afseende å profpredikant^^ missiverande, frågodagsförrättning
och val iakttagas bör, derom förordnar
Konungen.

§ 32.

1. Besvär öfver frågodagsförrättning och prestval
må anföras endast af röstägande eller af prestman, som
vid valet varit stäld under omröstning, och skola vid
talans förlust till domkapitlet ingifvas sist före klocka!!
tolf å tjugonde dagen efter valdagen, den likväl
Bill. till liiksd. Prol. 1S83. 7 Sami. 17 Häft. 6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23. ’

oräknad, eller, om helgdag då infaller, å nästföljande
söckendag.

2. Besvären skola innehålla bestämd uppgift ej
mindre om hvad som utgör föremål för klagan, än
äfven om de vittnen och andra bevis, som till stöd för
densamma åberopas; och må afseende å besvären ej
fästas i de delar, der dessa föreskrifter icke blifvit
iakttagna.

§ 33.

Pröfvar domkapitlet, i anledning af anförda besvär
öfver prestval, nödigt, att vittnen höras må, skall dervid
förfaras på sätt i allmänhet angående vittnesförhör
i de vid domkapitlet anhängiggjorda mål är stadgadt.

§ 34.

1. Finnes vid pröfning af anförda besvär öfver
prestval, att valförrättaren varit jäfvig eller eljest obehörig,
eller att vallängden ej blifvit justerad eller att
upprop af de röstegande vid valet ej skett, eller att
valförrättaren icke iakttagit hvad i §§ 25, 27 och 29
stadgas, vare valet ogildt och förordne domkapitlet
om nytt val.

2. Har röst afgifvits af obehörig person, eller
någon af de i röstlängden upptagna icke blifvit vid
valet behörigen uppropad, eller rösträtt blifvit någon
olagligen vägrad, och har valets utgång kunnat af någon
af dessa omständigheter bero, vare valet ogildt.

3. År röst, som afgifvits af behörig person, för
högt eller för lågt beräknad, göre domkapitlet rättelse
i röstberäkningen.

4. Innefatta besvären anmärkning emot behörigen
justerad vallängd, må de i denna del icke till pröfning
upptagas, derest ej mot det beslut af valförrättaren,
hvaröfver klagan föres, missnöje blifvit anmäldt
till det protokoll, som innehåller beslutet.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 35.

1. Varder vid prestval röst afgifven, som genom
köp, hot, tubbande eller annat olaga medel vunnen
är, eller tillhör någon, den der i valet obehörigen
verkat, den röst vare ogild.

2. Anföras besvär öfver prestval på den i denna
§ omförmälda grund, bör, derest afseende skall ä besvären
fästas, dervid fogas bevis, att åtal för brottet
blifvit väckt vid allmän domstol. Pröfvar domkapitlet
valet vara af åtalets utgång beroende, uppskjutes besvärens
pröfning, intill dess slutlig dom i brottmålet
fallit. Eljest varde de genast afslagna.

§ 36.

Der besvär öfver prestval icke anföres, må af domkapitlet
anmärkning mot valåtgärderna ej göras; dock
varde, der vallängden utvisar felaktig sammanräkning
af rösterna, denna af domkapitlet rättad. Andras derigenom
valets utgång, kungöre domkapitlet det församlingen
med anvisning att inom den i § 32 föreskrift
tid, räknadt från den dag kungörandet skedde,
den dagen likväl oräknad, sig hos domkapitlet öfver
valet besvära.

§ 37.

År till presterlig tjenst, ä hvilken domkapitlet skall
utfärda fullmakt, val hållet, men fullmakt ej utfärdad,
och finnes, att den, som undfått de flesta rösterna,
blifvit till förslag obehörig eller aflidit eller fått förslaget
sig afsåga, varde tjensten kungjord till ny ansökning
ledig. År han satt under åtal, på hvars utgång
beror, om han må vara till förslag obehörig, skall med
fullmaktens utfärdande anstå, till dess öfver åtalet slutligen
dömdt är.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 38.

Är till kyrkoherdctjenst, som Konungen skall tillsätta,
val hållet, och inträffar att flen, som vid sådant
val kommit under omröstning, blifvit, innan valhandlingarna
äro till Konungen insända, till förslag obehörig,
varde han af domkapitlet från förslaget skild;
skolande i sådant fall, äfvensom om någon af de föreslagna
blifvit stäld under åtal, som i § 37 sägs, eller
efter valet aflidit eller fått förslaget sig afsåga, domkapitlet
utan förslagets fyllande vid handlingarnas insändande
till Konungen härom göra anmälan.

§ 39.

Vill någon, som vid prestval icke erhållit de flesta
rösterna, från förslaget afgå, göre derom ansökning
hos Konungen.

§ 40.

Den, som vid val till konsistoriel prestlägenhet
erhållit de flesta rösterna, skall af domkapitlet förses
med fullmakt å tjensten, der ej fall inträffar, hvarom
i denna lag annorlunda stadgas. Har vid valet högsta
röstetal tillfallit flere, som voro under omröstning,
skall den anses vald, hvilken de flesta rösterna efter
hufvudtalet tillfallit. Finnes äfven efter sådan beräkning
högsta röstetal hafva tillfallit flere, namne domkapitlet
till tjensten den bland dessa, som pröfvas dertill
mest lämplig, klar vid valet icke någon röstegande
afgifvit röst, välje domkapitlet bland de föreslagna
som nyss är sagdt. Fullmakten skall dateras den dag,
valet vunnit laga kraft eller deröfver anförda besvär
blifvit slutligen afgjorda.

§ 41.

1. Sedan val till regal kyrkoherdetjenst vunnit
laga kraft, insände domkapitlet ofördröjligen till Konun -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

gen samtliga ansöknings- och valhandlingar samt förslagsprotokollet.
Har vid valet icke någon röstegande
afgifvit röst, då må protokoll derom i valhandlings
ställe insändas.

2. Lag samma vare i fråga om konsistoriel kyrkoherdetjenst,
der af församlingen till fjerde profpredikant
begärd prestman blifvit å förslaget uppförd och vid valet
stöld under omröstning; egande i sådant fall Konungen
att till tjensten utnämna en af de å förslaget uppförda.

§ 42.

Regal kyrkoherdetjenst inom hvilket stift som helst
må kunna utan förslag sökas af prest, som är till kyrkoherdetjenst
behörig och innehar lärarebefattning, hvarmed
rätt till årsberäkning såsom för presterlig tjenst
är förenad, eller af Konungen fått sig sådan ansökning-rätt
särskildt förunnad. Enahanda rätt tillkomme
ock tjenstgörande hofpredikant, som fullgjort hvad
författningarna föreskrifva för behörighet till kyrkoherdetjenst.
Hvar och när sökande, som här sägs, må
sig anmäla, derom förordnar Konungen.

§ 43.

Kyrkoherdetjenst i pastorat, som är anslaget till
prebende, tillsättes i och genom tillsättningen af den
tjenst, hvilken pastoratet såsom prebende åtföljer.

§ 44.

Är någon särskild rätt eller förmån i fråga om
tillsättning af prest församling eller enskild person
försäkrad, eller äro i afseende på domkapitlets förfarande
vid tillsättning af vissa kyrkoherde-, komministers-
eller kapellpredikantsbefattningar särskilda bestämmelser
af Konungen meddelade, galle hvad derom
är eller blifver af Konungen stadgadt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 45.

1. Om tillsättning af presterlig tjenst vid krigsmakten,
utländsk beskickning, fängelse eller hospital
lände till efterrättelse hvad Konungen förordnar.

2. Med tillsättning af presterlig tjenst, som vid
sjukhus eller ock vid bruk, fabrik eller annat verk må
vara inrättad eller med Konungens tillstånd inrättas,
gånge efter hvad om tillsättning af hvar särskild sådan
tjenst vederbörligen stadgas.

§ 46.

1. Denna lag skall till efterättelse gälla från och
med den 1 Maj 1884.

2. Med tillsättande af presterlig tjenst, som då
är kungjord till ansökning ledig, bör förfaras efter
hittills gällande lag.

3. En hvar, som, då denna lag träder i tillämpning,
är, utöfver hvad i lagen stadgas, berättigad att
för befordran till presterlig tjenst räkna tjenstår, eller
att utan förslag hos Konungen söka regula pastorat,
skall för sin person vid den rätt bibehållas sådan den
honom efter dittills gällande stadganden tillkom.

och.

2) att Herr J. Smedbergs motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 3 April 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Reservationer:

af Herr Samzelius, som ansett konsistoriel församling icke utan
ändring af 30 § Regeringsformen kunna tilläggas rätt att kalla fjerde
profpredikant;

af Herr Grefve Mörner: »Utan att vilja bestrida behofvet af en

ny prestvalsförordning, kan jag dock icke finna det nu af Utskottet
framlagda förslaget, särdeles i hvad angår den i 26 § föreslagna beräkningen
af rösträtten, fullt tillfredsställande, och får således anmäla min
reservation»;

af Herr Forssell: »Jag anser den i § 6 mom. 2 af Utskottets för slag

förekommande tidsbestämmelse bort utsträckas till minst fem år,
räknadt från tillträdet, och kan jag ej, såvida icke aktiebolag uteslutes
från rösträtt vid prestval, biträda den af Utskottet föreslagna förändring
i nu gällande bestämmelser i detta afseende»;

af Herr Anders Persson, med hvilken Herr Leivin instämt: »Vid

behandlingen af föreliggande fråga inom Utskottet, har jag icke kunnat
biträda flertalets mening i följande punkter, nemligen:

1) i fråga om fortfarande bibehållandet af indigenatsrätten (§ 3);

2) i fråga om rösträtten vid prestval (§ 26), och

3) i fråga om församlingens kallelserätt af fjerde profpredikant,
hvilken rätt jag ansett hafva bort utsträckas icke endast till kyrkolierdeval
i konsistorielja gäll, utan äfven till komministraturer och kapellpredikantsbeställningar
(§ 27);

och anhåller jag att, såsom skäl för min i dessa delar afvikande
mening, få anföra:

1) I f råga om indigenatsrätten.

Redan år 1867 beslöt Riksdagen för sin del upphäfvandet af denna
rätt (se Riksdagens skrifvelse den 14 Maj s. å.) och detta på skäl, som
synas mig fortfarande ega sin fulla giltighet. Då rätten att söka andra
befattningar inom staten och kommunen står öppen för vederbörande
sökande från skilda delar af riket, och ingen olägenhet häraf försports,
vill det synas, som om en dylik rätt borde vara tillåten jemväl i fråga
om de presterliga befattningarna och icke dessa intaga en undantags -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

ställning. Mera än något annat bör denna rätts utsträckning bidraga
att afhjelpa en allmänt öfverklagad olägenhet, nemligen prestbristen,
hvilken ofta förekommer inom vissa stift af riket, medan samtidigt inom
andra antalet obefordrade prestmän kan vara mera än tillräckligt.

Vid granskningen af komiterades förslag till kyrkolag uttalade sig,
enligt protokoll, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol den 25 Januari
1878, icke mindre än fem utaf Högsta Domstolens närvarande sju ledamöter,
nemligen Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen
och Östergren, för indigenatsrättens upphäfvande och yttrade:
»Ej blott billighet och rättvisa utan äfven kyrkans välförstådda intresse
tala emot bibehållande af stadgandet, att prest skall vara bunden vid
visst stift; och hemställes derföre, att denna inskränkning uti prests
rätt att söka anställning i hvilket stift som helst måtte borttagas».

2) I f välja om rösträtten vid prestval.

1868 års Kyrkomöte uttalade i sin skrifvelse af den C Oktober som
sin mening, »att församlingarna borde erhålla större inflytande vid tillsättande
af sina själasörjare, än dem för närvarande tillkomme»; och
för så vidt ett sådant inflytande kan och bör beredas församlingarna
genom de faststälda grunderna för utöfvandet af rösträtt, vill väl ingen
på fullt allvar påstå, att Utskottets nu framlagda förslag tillfredsställer
billiga och berättigade anspråk i detta afseende. Genom att rösträtten
för jordbruksfastighet icke blifvit begränsad, qvarstå de med skäl öfverklagade
orättvisorna och olägenheterna i detta fall. Bjertast springer
detta i ögonen, då man tager i betraktande förhållandena inom de sydligaste
provinserna inom riket, der egarne till säterier icke i regel betala
mera än 2 kronor 50 öre per mantal till presterskapets aflöning,
medan egare till öfriga hemman få betala sällan under fyratio och stundom
ända till hundra gånger nämnda belopp. Genom den af Utskottet
föreslagna begränsningen till eu femtedel af icke jordbruksfyrkar, inrymmer
man icke något som helst inflytande vid valet åt de mindre
bevillningsgifvarne; dessas rösträtt blifver i förhållande till andras endast
skenbar och derigenom framkallas endast ett berättigadt missnöje
mot lagen.

Då denna fråga förelåg till behandling vid 1879 års riksdag, föreslog
jag uti en vid Lag-Utskottets Utlåtande (N:o 4) vidfogad reservation,
uppå deri angifna skäl:

att rösträtt vid prestval borde tillkomma en hvar
som i församling, der sådant val skulle anställas, egde

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut
deltaga; och skulle vid valet, i afseende på röstberäkning
samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på
annan person gälla hvad för kyrkostämma vore stadgadt;
dock med den jemkning i församling å landet,
att rösträtt, som tillkomme någon för jordbruksfastighet,
icke finge utsträckas till högre röstetal än som
motsvarade en tiondedel, och för annan fastighet samt
öfriga beskattningsföremål icke till högre röstetal än
som motsvarade en femtiondedel af församlingens hela
röstetal å kyrkostämma.

Jag har sedan dess icke ändrat mening; fortfarande anser jag, att
ofvan nämnda röstgrund bör kunna anses antaglig. Genom densamma
erhåller församlingen enligt min mening alldeles icke något för stort
eller obehörigt inflytande vid prestval. Tvärtom kan väl med fog ifrågasättas,
om icke en liberalare röstgrund borde tillämpas vid prestval, och
detta af många skäl, hvilka tidt och ofta blifvit framhållna, och med
hvilkas återupprepande jag icke nu skall besvära. Men då föga, om
ens något hopp förefinnes, att Riksdagens båda Kamrar, lika litet i detta
som i andra fall, i fråga om grunder för utöfvande af rösträtt kunna
blifva ense, så har för mig icke återstått annan utväg än att inom Utskottet
biträda den mening, som velat till grund för rösträttens utöfning
lägga bidraget till presterskapets aflöning, och hvilken mening
finnes uttalad i Herr J. Smedbergs i ämnet vid denna riksdag inom
Andra Kammaren väckta motion, N:o 64.

o Att en sådan röstgrund skulle bättre tillfredsställa berättigade anspråk
än den nuvarande, lärer väl ingen vilja bestrida. Härigenom
lemnas^ ock i viss. mån något utrymme åt personlighetsprincipen, då
äfven åt dem, som icke ega rösträtt på kyrkostämma, men bidraga till
prestens aflöning, medgifves rätt att deltaga i valet. Den stora fördelen
skulle äfven härigenom kunna vinnas, att lagen i detta fall blefve
lika för stad och för landsbygd, ett mål väl värdt att eftersträfva, och
hvarigenom åtminstone ett trätofrö dem emellan vore undanröjdt. Då
detta förslag likväl innefattar begränsning af rösträtten, kan det visserligen
. sägas, att Första Kammaren väl lika litet är böjd för begränsning
i detta fall som för inskränkning i rösträtten efter den vid kyrkostämma
gällande röstgrund. Häremot vill jag dock erinra, att då förslaget
skulle blifva tillämpligt på så väl stad som landsbygd, har begränsningen
skett hufvudsakligen derföre, att en sådan i likartade fall
redan gäller för stad. Och om man nu gjorde denna röstbegränsning

Bih. till Riksd. Prof. 1883. 7 Samt. 17 Häft. 7

SÖ Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

gällande äfven för landsbygden, torde deraf säkerligen ingen olägenhet
förspörjas.

Emot förslaget att till grund för rösträtt lägga bidraget till presterskapets
aflöning bär anmärkts, att sådant vore overkställbar^ emedan
lönereglering icke i alla församlingar trädt i tillämpning.^ Huru stort
antalet af sådana församlingar är, derom har ej kunnat erhållas uppgift;
men sannolikt är detta ett mindretal. Det synes mig dock som detta
förhållande icke borde hafva någon afgörande inverkan på frågans utgång.
Lönereglering är numera faststäld för alla församlingar i riket;
grunderna för lönens utgörande äro bestämda, och ingå andra förmåner
ingå i aflöningen än de, som äro föremål för markegångssättning.. Ingen
svårighet förefinnes att uträkna, huru mycket eu hvar församlingsmedlem
skolat erlägga för ett visst år, i fall löneregleringen då redan
hade trädt i tillämpning; och det vill synas mig som, i fall man i öfrigt
godkänner principen, ingen orätt skedde genom. dylik beräkning af
rösträtt, helst det beror på församling sjelf att vid ombyte af kyrkoherde
besluta, att den nya löneregleringen genast skall tillämpas, oansedt
om äldre konvention är faststäld att gälla för någon viss ej tilländalupen
tid.

Genom antagandet af detta förslag kunde åt § 26 gifvas ungefärligen
denna lydelse: _ .

1. Vid prestval ege en hvar, som till presterskapets aflöning bidrager,
rösträtt i förhållande till den afgift, hvarmed han, enligt behörfgen
godkänd debiterings- och uppbördslängd, till samma aflöning
bidrager; och beräknas en röst för afgift af till och med en krona;
två röster för afgift öfver en till och med två kronor, tio röster för
afgift öfver två till och med tre kronor o. s. v.; dock med den jemkning,
att ingen må utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar
mot en femtiondedel af kommunens hela röstetal eller i något fall för
högre röstetal än ett hundra röster. Uppkommer vid denna beräkning
af rösträtt bråktal, skall det bortfalla. Vid valet gälle i afseende på
rösträtts utöfning samt dess öfverlåtande på annan person hvad för
kyrkostämma är stadgadt.

2. För prestval skall särskild vallängd af pastor i församlingen, i
samråd med de för uppbörd af presterskapets löner antagna uppbördsman,
upprättas och på frågodagen etc. (lika med Utskottets förslag)..

3. [ de kommuner, der nya regleringen af presterskapets löneinkomster
icke trädt i tillämpning, då prestval hållas skall, upprätte pastor
i församlingen, i samråd med kyrkorådet, vallängd, dervid en hvar
tillägges rösträtt i förhållande till den afgift, som utgå bort undei året

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

näst förut, i händelse den senast af Kongl. Maj:t faststälda löneregleringen
tillämpats; och galle i afseende å rösträtts beräkning, begränsning
och dess öfverlåtande på annan person samt vallängdens justering,
hvad här ofvan är stadgadt.

3) i fråga om kallelse rutten af fjerde profpredikant.

Att inskränka församlingens rätt att kalla fjerde profpredikant till
ensamt kyrkoherdebefattningar finner jag icke rimligt. Äfven i detta
fall har Riksdagen uttalat sig och i skrifvelse den 9 Maj 1877 (N:o 37)
anhållit, att rätt till kallande af fjerde profpredikant må tillerkännas
församlingarna vid tillsättning af alla presterliga beställningar. Komiterade,
hvilka haft uppdrag att utarbeta förslag till ny kyrkolag, hafva
tillstyrkt och Kongl. Maj:t har vid framläggandet af de presterliga befordringslagarne
till 1878 års kyrkomöte medgifvit denna rättighet.
Visserligen var sist församlade kyrkomöte af annan mening och genom
dess beslut gjordes inskränkning af denna rätt till hvad-Utskottet nu
föreslagit; men det synes mig som statsmakterna, Konung och Riksdag,
icke borde underordna sin mening i detta fall för kyrkomötets åsigt,
om nemligen öfvervägande skäl tala för utsträckningen. Det lärer väl
svårligen på fullt allvar kunna förnekas, att, om principen är berättigad
i fråga om kyrkoherdebefattningarna, den äfven är det i fråga om de
öfriga presterliga beställningarna. Dessa senares innehafvare utöfva, ej
mindre än de förra, själasörjarens vigtiga och grannlaga kall samt sköta
i mer eller mindre aflägsna annexförsamlingar ofta ensamme, såsom
kyrkoherdens ställföreträdare, pastoralvården.

Då man framhållit såsom skäl mot kallelserätten till andra än kyrkoherde-beställningar,
att man bör sörja för att den presterliga banan
lemnar dem, som med mindre gåfvor beträda densamma, någon säker
utsigt att i en ordinarie komministersbeställning erhålla sin belöning för
ett troget arbete, kan jag icke underlåta att erinra om hvad 1879 års
Lag-Utskott i detta fall yttrade, nemligen: »att församlingen icke är till
för prestens skull, utan presten för församlingens och att äfven presten
måste underkasta sig samma osäkerhet beträffande befordran som öfrige
embetsmål!». Jag vill endast tillägga, att det synes mig bra hardt mot
de aflägsna annexförsamlingar, uti hvilka komministraturer blifvit inrättade,
om dessa skola för all framtid vara dömda att hålla till godo
med själasörjare, som i brist på begåfning icke kunnat vinna anställning
som kyrkoherdar, och hvilkas krafter måhända af tilltagande ålderdom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

äro otillräckliga för själavårdens bestridande. Man bör nemligen icke
förglömma, att det är församlingen, som aflönar sitt presterskap.!

I händelse denna min åsigt, att församlingarna böra tillerkännas
rättighet att kalla fjerde profpredikant till alla presterliga befattningar,
vinner Riksdagens godkännande, torde från mom. 2 i § 13 utgå det
första af de tillägg, Utskottet i nämnda mom. föreslagit.

Slutligen har någon betänklighet hos mig uppstått i fråga om det
grundlagsenliga uti Utskottets tillgörande beträffande § 27 mom. 6 och
§ 41 mom. 2, då Utskottet inskränkt de konsistoriella församlingarnas
valrätt i de fall då dessa församlingar begagnat sig af rätten att kalla
fjerde profpredikant, utan att 30 § Regeringsformen blifvit ändrad. Utskottet
har här föreslagit, att i nyssnämnda fall Kongl. Maj:t må för
denna gång utnämna antingen den af församlingen kallade profpredikanten
eller någon af de öfrige på förslaget uppförda. Emot en sådan
åtgärd i och för sig har jag ingen synnerlig invändning att göra; men
då nämnda grundlagsparagraf tillförsäkrar de konsistoriella gällen att
vara vid deras valrätt bibehållna, synes mig detta stadgande förut hafva
bort undergå förändring.

Jag hemtar stöd för denna min mening af Riksdagens tillvägagående
i likartade fall. Nyssnämnda grundlagsparagraf tillförsäkrar äfven
Konungen rätt att tillsätta kyrkoherdar i de regala pastoraten. Då
förslag år 1879 väcktes derom, att i de regala pastoraten församlingarna
måtte sjelfva få välja sin prest, yttrade dåvarande Lag-Utskott, att
denna åtgärd förutsatte ändring uti åberopade grundlagsparagraf, och
Riksdagen godkände denna åsigt. Äfven vid andra tillfällen har man
förfarit på liknande sätt. 1868 års kyrkomöte anmälde i sin underdåniga
skrifvelse N:o lo som sin åsigt, att rätt till deltagande i biskopsval
borde lekmän tillerkännas, men ansåg det vara utan ändamål att för
närvarande ingå i granskning af de väckta förslagen härom, då Regeringsformens
29 § stadgade, att vid val till erkebiskop och biskopar
skulle förhållas efter förra vanligheten, och anhöll att Kongl. Maj:t ville
taga saken i öfvervägande. I afsigt att bereda frågan om förändradt
valsätt vid biskopsval ändamålsenlig lösning, antog ock 1873 års Riksdag
ett af dess Konstitutions-Utskott framlagdt livilande grundlagsändringsförslag,
hvarigenom, sedan Kongl. Maj:t detsamma bifallit, sistnämnda
grundlagsparagraf erhöll sin nuvarade lydelse. Af denna åtgärd
synes mig framgå, att så väl Konung som Riksdag och kyrkomöte hyst
den åsigt, att icke något stadgande borde få inflyta i civillag, som stode
i strid med ett grundlagsstadgande, utan borde detta senare först
undergå ändring; och enligt dessa exempel, hvartill flere skulle kunna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

läggas, synes mig ock hafva bort förfaras i fråga om de konsistoriella
gällens i 30 § Regeringsformen dem förvarade valrätt.»

af Herr Smedberg/: »Så länge man icke vill medgifva hvarje myndig
och för sig sjelf mantalsskrifven person den naturligaste af alla rättigheter,
att deltaga i val af församlingslärare eller s. k. själasörjare, utan
man fortfarande vill grunda denna rätt på förmögenhet och skatteförmåga,
så finnes, enligt mitt förmenande, intet beskattningssystem, som
mera rättvist kan tillämpas för en sådan valrätt, än det som ligger till
grund för prestens aflöning, emedan rättigheter och skyldigheter då
jemnt motsvara hvarandra och presten då kan sägas blifva eller blifvit
vald af dem, som honom aflöna, hvilket icke blir förhållandet, om Utskottets
förslag blifver lag. Utskottet föreslår nemligen i § 26, att
rösträtten i kyrkostämma skall utgöra grunden för rösträtt vid prestval,
dock med den jemkning i församling å landet, att ingen må för andra
beskattningsföremål än jordbruksfastighet utöfva rösträtt för mer än en
femtedel af sitt fyrktal.

Då emellertid rösträtten å kyrkostämma grundar sig å bevillning
till staten, och denna bevillning utgår med viss procent af den skattskyldiges
inkomster, hvaremot aflöningen till presterskapet till hufvudsaklig
del utgår af jordbruksfastighet och vissa industriella anläggningar,
samt till en obetydlig del af öfriga beskattningsföremål, så inses
lätt, att statsbevillningen icke utgör en rättvis grund för röstberäkningen
vid prestval, helst som derigenom löntagare och kapitalister utöfva för
sitt högre — om än godtyckligt reducerade •— fyrktal större inflytande
på valet än som motsvarar deras obetydliga bidrag till prestens aflöning,
under det att torpare och deras vederlikar, som dock bidraga till lönen,
icke erhålla någon rösträtt. Jag tillåter mig härför anföra ett exempel
från det pastorat jag tillhör: Uti den faststälda lönekonventionen föreskrifves,
att den forna tertial- och qvicktionde!!, nu omsatt i spanmål
och smör att lösas med penningar efter tioårigt medelmarkegångspris,
skall utgöras af jordbruksfastighet, samt hvad som motsvarar de s. k.
jura stolm fördelas å alla dem, som i kyrkostämma hafva rösträtt. Resultatet
har blifvit, att af jordbruksfastighet utgått 6272 öre per fyrk, då
deremot af öfriga beskattningsföremål utgått 272 öre per fyrk, således
endast en tjugufemtedel utaf de senares röstetal.

Lönekonventionerna kunna visserligen vara olika i olika församlingar,
men jag tror, att vid deras uppgörande man i allmänhet icke öfverflyttat
de på jorden och industriella verk förut hvilande onera på andra
beskattningsföremål, utan blott reglerat fördelningen efter jordens och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

verkens taxeringsvärde i stället för det ojemförliga hemmantalet eller
den ännu längre tillbaka brukliga räkningen af säden på åkern samt af
föl, lam, kalf, killing, gris och gås m. m. m. m.

Det må nu vara hvilken grund som helst, som antagits vid löneregleringarna,
ett faktum är likväl, att sådana egt rum öfver hela riket,
ehuru ännu icke allestädes tillämpade, och inom Utskottet erkändes
nästan allmänt, att skattebidraget till presterskapet vore i teoretiskt
hänseende den rättaste grunden för rösträtt vid prestval, ehuru pluraliteten
ryggade tillbaka för svårigheten att tillämpa denna röstgrund i
de församlingar, der löneregleringen ännu icke träd! i verkställighet.
Till min öfverraskning finner jag likväl, att detta erkännande icke fått
plats i Utskottets motivering, utan i det stället anförts så många hinder,
att de kunna jemföras med de bekanta sju.

Uti en annan reservation, af Herr Anders Persson, är påvisadt, huru
de förmenta hindren kunna undvikas, och jag anser mig således icke
böra upprepa hvad han anfört, ehuru mycket mera dertill kunde anföras,
men hvartill den korta tiden, som blifvit tillmätt för reservationens afgifvande,
icke förslår, hvadan jag inskränker mig till att instämma i
hans förslag, rörande § 26 af föreliggande lagförslag.»

Herr Berglöf har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom Utskottet.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Bilaga.

Uppgifter å antalet pastorat af olika slag inom riket. *)

				p	a s	t o r a t
	Summa	Regula	Konsi- storiella	Patro- nella	Pre- benden	Anmärkningar
Stockholms stad ..	10	9	—	1	—
Upsala stift..........	169	35	108	17	9
Linköpings d:o......	152	45	88	15	3	1 vexelvis konsist. o. patro-nel!.
Skara d:o ..............	123	49	68	3	3
Strepgnäs d:o ......	105	19	61	17	4	4 » » »
Vesterås d:o .........	104	28	70	2	2	2 » » »
Yexiö d:o ...............	95	21	69	2	2	1 » » »
Lunds d:o.............	236	144	35	24	8	19 » regala och patronella. 2 » » konsistoriella.
						4 » konsist. o. patronella.
Göteborgs d:o ......	103	70	22	6	3!	1 » regalt och patronel! 1 tillförsäkradt viss slägt.
Kalmar d:o ............	44	10	33	—	1
Karlstads d:o.........	55	15	37	—	3
Iiernösands d:o ...	99	32	49	—	3	15 lappmarkspastorat, hvar-af 5 konsistoriella.
Visby d:o ...............	44	3	39	—	2
Summa	1,339	480	679	87	43	50

*) Uppgifterna äro sammanförda ur Ecklesiastik-Matrikel öfver Sverige, utgifven år 1879 af F. A.
Westerling.

Rättelse

i Herr Anders Perssons reservation vid Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23:

sid. 50, rad. 15 nedifr. står: tio röster

läs: tre röster

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sami.