Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1880:Lu23 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Nso 23.

Ank. till Rikad. Kansli den 19 Mars 1880, kl. 5 e. in.

La g-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
propositioner angående lag om allmänna vdrnpligten
samt om antagande aj en lag angående flottan tillhörige
värnpligtig es tjenstgöring sskyldighet under fredstid.

Uti en den 31 sistlidne December beslutad nådig proposition,
N:o 6, har Kongl. Maj:t, som ansett, att nu gällande lag om allmänna
beväringen icke motsvarar tidens fordringar på ett ändamålsenligt ordnande,
af värnpligten, i syfte att åt rikets försvar bereda den ökade
styrka, som kunde vinnas utan att under fredstid kräfva uppoffringar,
hvilka för närvarande icke borde ifrågasättas, föreslagit Riksdagen att
antaga en så lydande

Lag

om allmänna värnpligten.

Art. I.

Allmänna bestämmelser.

§ i.

Hvarje svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår,
under hviiket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket
han fyller fyratio år.

Bih. till Riksd. Frot. 1880. 7 Sami. 15 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 2.

Från värnpligtens fullgörande frikallas den, som till följd af lyte,
sjukdom eller kroppslig svaghet är till tjenst vid rikets försvar oförmögen.

§ 3-

Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen
tillhör hären eller flottan. Landstormen endast hären.

§ 4.

1. Beväringen delas i första och andra uppbådet. Tjenstetiden
är sex år i första uppbådet och derefter sex år i det andra. I krigstid
bestämmer dock endast behofvet tjenstetidens längd för det uppkallade
manskapet.

2. Under den tid värnpligtig icke tillhör beväringen, tillhör han
landstormen.

§ 5-

1. Värnpligtig är skyldig att undergå utskrifning till tjenst i
hären eller vid flottan det år, han fyller 21 år.

2. Tjenstetiden enligt § 4 mom. 1 beräknas från början af nyss
nämnda år, äfven om den värnpligtige till följd af laga förfall eller
beviljadt uppskof först ett senare år skulle blifva utskrifven. Har sådan
senare utskrifning skett till följd af den värnpligtiges förfallolösa
uteblifvande, räknas tjenstetiden från början af utskrifningsåret. Inställer
utskrifven värnpligtig sig icke till tjenstgöring det år, han första gången
blifvit till vapenöfning inkallad, räknas hans tjenstetid från början
af det år, han inträder i tjenstgöring.

3. Äfven före det år värnpligten inträder, må yngling undergå
utskrifning, om han sig dertill anmäler och befinnes vara till krigstjenst
duglig. Han må då inträda i tjenstgöring samtidigt med öfrige
vid samma tillfälle utskrifne, men tillhör likväl beväringens första uppbåd
intill dess sex år förflutit från det års början, då han fyller 21 år.
Sådane ynglingar må dock icke för någon af härens afdelningar eller
för flottans stationer antagas till större antal än tio procent af afdelningens
eller stationens årskontingent inom utskrifningsområdet. Hvad
i denna lag stadgas om värnpligtige, gäller i tillämpliga delar jemväl
med afseende å de enligt detta moment utskrifne, innan de i värnpligtsåldern
inträdt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 6.

1. Vapenför värnpligtig utskrifves till vapentjenst; öfrige värnpligtige
till annan befattning vid hären eller flottan, hvartill de må
finnas lämplige.

2. Värnpligtig vare skyldig att, då han är inkallad till tjenstgöring,
förrätta den tjenst, honom af vederbörande befälhafvare anvisas
; dock

a) att den, som tillförene haft anställning i egenskap af officer
eller underofficer, icke kan åläggas tjenstgöring i lägre befälsgrad, än
han förut innehaft;

b) att prester, läkare, som aflagt medicine kandidatexamen, och
veterinärläkare ej må åläggas annan tjenstgöring än den, som tillhör
deras kall;

c) att sjökaptener och styrmän vid handelsflottan, hvilka utöfvat
sitt yrke längre eller kortare tid under de tre år, som närmast föregått
inkallelseåret, skola, om de fullgjort föreskrifven vapenöfning vid
flottan samt aflagt den för befordran till underofficer stadgade examen,
användas, de förre såsom befäl och styrmännen såsom underbefäl; samt

d) att den, som vunnit behörighet att tjenstgöra såsom maskinist
å ångfartyg, skall användas i maskinistbefattning.

§ 7-

Rörande utskrifne värnpligtiges befrielse från tjenstgöring under
krigstid meddelar Konungen de föreskrifter, som för rikets tjenst och
det allmännas behof finnas vara påkallade.

§ 8.

Värnpligtig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjenst
eller arbete antagen, må ej af husbonde eller arbetsgifvare förhindras
att i behörig tid inställa sig till utskrifning, vapenöfning eller annan
tjenstgöring.

§ 9.

Värnpligtig, som är förlustig medborgerligt förtroende, må ej
vapenöfvas, utan till lämpliga arbeten användas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Art. II.

Beväringen.

a) Utskrifning.

§ 10.

1. Riket indelas i utskrifhingsområden, som tilldelas fotfolkets
regementen eller corpser.

2. Hvarje utskrifningsområde delas i visst antal beväringskompaniområden.

§ U 1.

Allé värnpligtige, som icke, enligt mom. 2 pell 3 af denna §,
utskrifvas till flottan, äro underkastade utskrifning till hären.

2. Till flottan utskrifvas:''

a) sjöfarande, som å hvad farvatten som helst idkat minst tolf
månaders sjöfart å fartyg af tio tons drägtighet eller derutöfver;

b) fiskare, som idkat kust- eller hafsfiske såsom yrke minst tolf
månader;

c) lotsar och lotslärlingar; samt

d) maskinister och eldare, som i sådan egenskap å hvad farvatten
som helst tjenstgjort minst sex månader å ångfartyg eller ångslupar.

3. Dessutom skall till det antal, som Konungen pröfvar erforderligt,
till flottan utskrifvas:

a) värnpligtige från de kusttrakter, der befolkningen mest sysselsätter
sig med kustfart och fiske;

b) ingeniörer, ritare och handtverkare vid skeppsvarf och sådana
mekaniska verkstäder, som hufvudsakligen bedrifva skeppsbyggeri,
äfvensom andra skeppshandtverkare, segelsömmare, blockmakare och
repslagare.

§ 12-

Ur utskrifningsområdena uttagas, på sätt §§ 18 och 21 bestämma,
värnpligtige för rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna, trängen och
flottan, hvarefter öfrige värnpligtige tillhöra det regemente eller den
corps, inom hvars^ utskrifningsområde de äro utskrifne, egande dock
Konungen att i mån af behof utjemna större olikheter i styrka regementen
och corpser emellan.

Lag-Utsliottets Utlåtande N:o 23.

§ 13-

1. Vederbörande mantalsskrifningsförr ättar e åligger att genast
efter det mantalsskrifningarne blifvit afslutade, med ledning af mantalslängderna
och i enlighet med de föreskrifter, Konungen utfärdar, uppsätta
fullständiga listor till grund för den stamrulla, som skall föras
öfver de värnpligtige inom hvarje beväringskompaniområde. Dessa
listor skola för granskning" öfversändas till vederbörande pastorsembeten,
hvilka genom anteckning å dem böra upplysa, dels om någon af
de deruti upptagne afiidit eller afflyttat till annan ort, som, då den är
känd, bör uppgifvas, dels om och hvilka, utom de å listorna upptagne,
men till samma åldersklasser hörande personer efter mantalsskrifningen
inflyttat i församlingen; hvarefter listorna, bekräftade med vederbörande
pastorers underskrifter, skola af dem till mantalsskrifningsförrättaren
återsändas. Sedan skall mantalsskrifningsförrättaren insända
dessa listor, behörigen transporterade och summerade, till Konungens
Befallningshafvande, som ofördröjligen öfversänder dem till vederbörande
regements- eller corpschefsembete. Om den tid, inom hvilken mantalsskrifningsförrättare
samt pastorer skola fullgöra förberörda åligganden,
varder särskildt stadgadt.

2. Direktionerna öfver sjömanshusen skola på sätt, som Konungen
bestämmer, insända uppgift å de i sjömanshusens register inskrifne
värnpligtige till Konungens Befallningshafvande, som ofördröjligen
öfversänder äfven dessa uppgifter till vederbörande regements- eller
corpschefer.

3. Chefsembetet låte derefter, på sätt Konungen derom närmare
bestämmer, upprätta fullständiga rullor öfver utskrifningsområdets värnpligtige
af de tolf första åldersklasserna.

4. Ej mindre presterskapet än ock landstatens tjensteman, särdeles
mantalsskrifiiingsförrättare, samt direktionerna öfver sjömanshusen
vare pligtige att, i allt hvad på dem kan ankomma, tillhandagå vederbörande
befäl med de upplysningar och det bistånd, som af dem kunna
äskas, i och för de värnpligtig^ redovisande och utskrifning.

5. Der mot husförhörslängder svarande anteckningar föras af
annan myndighet än presterskapet, skola presterskapets skyldigheter
enligt denna § åligga sådan myndighet.

§ 14-

1. På tider och ställen, som af Konungens Befallningshafvande
efter vederbörande regements- eller corpschefs hörande bestämmas,
skall utskrifning inom de särskilda utskrifningsområdena förrättas med

Lay-Utslcottets Utlåtande N:o 23.

de värnpligtig^, som under året fylla 21 år, samt med dem af äldre
årsklasser, hvilka vid föregående utskrifningsförrättningar bort vara
tillstädes, men uteblifvit, eller vid sådan förrättning erhållit uppskof
med utskrifning.

2. Värnpligtig, som är inskrifven vid sjömanshus, utskrifves
inom det utskrifningsområde, der sjömanshuset är beläget.

3. Inkallelse till utskrifningsförrättning verkställes af Konungens
Befallningshafvande genom kungörelse^

4. Utskrifningen förrättas af en utskrifningsnämnd, som består
af en dertill förordnad regementsofficer, såsom ordförande, och fyra
ledamöter, nemligen en kapten, en af Konungens Befallningshafvande
utsedd person samt dessutom för hvarje beväringskompaniområde två
derinom bosatte män, hvilka sist nämnde jemte ett lika antal suppleanter
väljas hvarje gång för två år af landstinget, eller, der kompaniområdet
utgöres af stad, som ej under landsting lyder, af stadsfullmäktige.
Omfattar kompaniområde landsdelar, hörande under olika
landsting, eller landsdel och stad, som ej under landsting lyder, väljas
särskildt för hvarje sådan landsdel eller stad två ledamöter i nämnden
jemte lika antal suppleanter. De af landsting eller stadsfullmäktige
valde ledamöter, eller, i händelse de äro förhindrade, deras suppleanter,
deltaga i nämndens förrättning endast i hvad den angår det område,
för hvilket de blifvit valde.

Nämndens ordförande ocn ledamöter hafva lika rösträtt. Nämnden
biträdes af en läkare.

5. Vid utskrifningsförrättning är hvarje till densamma inkallad
värnpligtig skyldig att personligen inställa sig samt att dervid aflemna
sitt prestbetyg och mottaga en utskrifningssedel. Härifrån befrias
endast värnpligtig, som, inskrifven å sjömanshus, fullgjort de i § 11
mom. 2 bestämda vilkor. Sådan värnpligtig erhåller under första värnpligtsåret
sin utskrifningssedel af vederbörande sjömanshusdirektion.

6. Å utskrifningssedeln antecknas utskrifningsnämndens beslut
samt derefter framgent af befälet hvad som med hänseende till värnpligtens
fullgörande är för den värnpligtige af vigt att kunna styrka,
såsom fullgjord tjenstgöringsskyldighet, öfverflyttning till beväringens
andra uppbåd eller till landstormen, med mera dylikt. Med utskrifningssedeln
följer ett utdrag af denna lag samt andra lagar och stadganden
rörande krigsmakten.

§ 15-

Värnpligtig må undergå utskrifning å den ort, der han vistas,
äfven om han derstädes icke är mantalsskrifven, men skall i sådant fall

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

hos ortens utskrifningsnämnd anmäla sig och aflemna prestbetyg. Sådan
värnpligtig anses dock fortfarande tillhöra det område, der han är
mantalsskrifven, så vidt han icke till annat område i laga ordning
öfverflyttar.

§ 16.

1. Uppskof med utskrifning må till näst följande års utskrifningsförrättning
af nämnden medgifvas:

a) , den, som af en eller annan möjligen öfvergående anledning,

såsom, tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling eller dylikt, vid utskrifningsförrättningen
befinnes till tjensten oförmögen eller olämplig;
samt ’

b) ende arbetsföre sonen till orkeslös eller vanför fader eller enka,
äfvensom ende arbetsföre brödren til? ett eller flere minderåriga eller
vanföra fader- och moderlösa syskon, derest dessa hans närmaste för
sitt uppehälle äro beroende af hans arbete och med honom sammanboende.

2. b örefinnes dylik anledning till befrielse ännu vid utskrifningsförrättningen
det år, under hvilket den värnpligtige fyller sitt 24:de
lefnadsår, frikallas han under fredstid från värnpligtens fullgörande i
beväringen.

§ 17.

Uppskof med tjenstgöring vid hären eller flottan under fredstid
kan af nämnden intill 22:dra lefnadsåret medgifvas:

a) den, som vid offentligt läroverk idkar studier och styrker sig
behöfva sådant uppskof för afslutandet af redan fortskriden lärokurs;

b) å sjömanshus inskrifven värnpligtig, som enligt intyg från
sjömanshusdirektionen är förhyrd för längre resa å handelsfartyg, och
som till följd deraf icke utan väsentlig olägenhet kan, så länge resan
fortvarar, inställa sig;

_ _ c) äfven annan värnpligtig, så vidt giltiga skäl för uppskofvets
beviljande pröfvas vara anförda, såsom att han sjelf förvaltar och brukar
honom tillhörig fast egendom eller sjelf drifver honom tillhörighandels-
fabriks-, eller annan industriel rörelse samt vid utskrifningsförrättningen
befinnes af en eller annan anledning icke hafva varit i
tillfälle att pa lämpligt sätt ordna om fastighetens eller rörelsens skötande
under den tid, han i och för sin militära tjenstgöring- skulle
blifva frånvarande.

§ 18-

Utskrifningsnämnden pröfvar hvarje värnpligtigs lämplighet ej
mindre för vapentjenst eller annan befattning vid hären eller flottan,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

än ock för inträde vid olika vapen i öfverensstämmelse med det af
Konungen utfärdade reglemente för de värnpligtiges utskrifning efterfrågar
hvilka af de värnpligtige önska inträde vid specialvapen eller
flottan, samt meddelar beslut i fråga om befrielse från eller uppskof
med värnpligtens fullgörande, hvilket allt i utskrifningslängden införes.

§ 19.

Utskrifningsnämnden tillkommer derjemte att vid utskrifningstillfället
förordna om de värnpligtiges öfverförande vid behörig tid så
väl till beväringens andra uppbåd som till landstormen. Innan nämnden
lemnar förrättningsstället, skola utskrifningslängderna af nämnden
under skrifvas.

§ 20.

1. För hvarje utskrifningsområde skall finnas en utskrifningsrevision,
bestående af landshöfdingen i det län, till hvilket största delen
af området hör, såsom ordförande, samt af fyra ledamöter, nemligen
regements- eller corpschefen och för hvarje till utskrifningsområdet
hörande län eller ej under landsting lydande stad tre inom länet eller
staden bosatte män, som jemte tre suppleanter första gången för tre
år och sedan för två år i sender utses af landstinget eller, för stad,
som icke lyder under landsting, af stadsfullmäktige. De af landsting
eller stadsfullmäktige valde ledamöter eller, i händelse de äro förhindrade,
deras suppleanter, deltaga i nämnda förrättning endast i hvad
den angår det område, för hvilket de blifvit valde.

2. Utskrifningsrevisionen eger att ändra eller upphäfva sådana
utskrifningsnämndens beslut, mot hvilka besvär anföras af någon nämndens
ledamot eller af värnpligtig, som frågan rör.

3. Dessa besvär skola inom fjorton dagar efter beslutets meddelande
skriftligen ingifvas till Konungens Befallningshafvande i det län,
inom hvilket förrättningen egt rum. Sådana besvär må äfven inom
behörig tid med posten insändas; dock skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande egenhändigt undertecknat besvärsskriften,
eller att densamma på hans begäran eller med hans samtycke blifvit
uppsatt.

4. Revisionen, som biträdes af en dertill förordnad civilläkare
och regementsläkaren, sammanträder på kallelse af ordföranden.

§ 21-

1. Utskrifningsrevisionen åligger derjemte att bland de värnpligtige,
som enligt § 18 dertill pröfvats lämplige, uttaga det antal,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

som från utskrifningsområdet skall tilldelas rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna
och trängen, hvarvid i första rummet till nyssnämnda vapen
uttagas de, hvilka dertill sig anmält.

2. I afseende å utskrifning till flottan gälle hvad i § 11 är stadgadt
och tillämpas i fråga om dem, hvilka under mom. 3 af samma §
skola till flottan utskrifvas, hvad här ofvan i mom. 1 blifvit om utskrifning
till specialvapnen föreskrifvet,

§ 22.

Öfver utskrifningsrevisionens beslut må icke besvär anföras.

§ 23.

Utskrifven värnpligtig är underkastad de i krigslag gifna bestämmelser,
så väl under all tjenstgöring och under marscher till och från
tjenstgöringsorten, som ock i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom
han inkallas till tjenstgöring. Försummad inställelse till sådan mönstring,
som § 26 omförmäler, anses dock icke efter krigslag.

b) öfning och tjenstgöring.

§ 24.

Värnpligtig är, sedan han blifvit utskrifven, skyldig att för sin
utbildning under fredstid tjenstgöra den tid, som nu är eller genom
lag framdeles varder bestämd.

§ 25.

1. Då rikets försvar, förberedelser dertill, bevarandet af rikets
neutralitet, eller upprätthållandet af inre ordning det kräfver, må beväringens
första uppbåd eller ock de större eller mindre delar deraf,
som Konungen kan finna behöflig!, inkallas till tjenstgöring.

2. Der i anseende till krig eller fara för krig det för rikets försvar
finnes nödigt, att äfven beväringens andra uppbåd eller någon
del deraf inkallas, må Konungen derom förordna, sedan Han Statsrådet
hört och, såvida ej Riksdagen är samlad eller inom trettio dagar sammanträda
skall, låtit riksdagskallelse utfärda. ■

3. Utan Riksdagens medgifvande må beväringens andra uppbåd
vid hären icke användas utom de förenade rikenas gränser.

§ 26.

1. De till beväringen hörande värnpligtige, som icke under årets
lopp varit inkallade till tjenstgöring, skola undergå mönstring kompaniBih.
till Biksd. Prot. 1880. 7 Sand. 15 Höft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

vis eller, då kompaniområdets vidsträckthet dertill föranleder, sockenvis;
dock äro de å sjömanshus inskrifne från inställelse vid dylik
mönstring befriade, så ock öfrige värnpligtige, hvilka till befälet aflemna
tillförlitlig uppgift om sin bostad.

c) Underhåll och förmåner.

§ 27.

1. Under tjenstgöring erhåller värnpligtig underhåll, sjukvård,
beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig utrustning samt
kontant aflöning, allt enligt särskilda bestämmelser.

2. Värnpligtig, som under tjenstgöring ådrager sig sådan skada,
att hans arbetsförmåga derigenom i större eller mindre mån minskas,
erhåller det understöd eller den pension, som författningarna rörande
pensionering af gemenskapen vid hären och flottan bestämma.

d) Särskilda föreskrifter.

§ 28.

För värnpligtig, som tillhör beväringen, gäller:

a) att han under hela sin tjenstetid tillhör det vapen, vid hvilket
han fått sin första utbildning;

b) att den, som till annat utskrifningsområde afflyttar, skall tillhöra
detta område; kommande han, om derifrån icke utgår manskap
till det vapen, han tillhör, att tjenstgöra vid den närbelägna trupp af
samma vapen, hvilken af Konungen bestämmes;

c) att, innan flyttning från en till annan kommun af honom företages,
han är skyldig derom göra anmälan hos närmaste kompanibefäl;

d) att, om han till annat kompaniområde afflyttar, han är pligtig
inom 30 dagar efter ankomsten till den nya boningsorten derom göra
anmälan hos närmaste befäl af det kompani, inom hvars område han
inflyttat;

e) att, om han icke är till tjenstgöring inkallad, när landstormen
inom hans ort uppbådas, han är pligtig utgå med densamma, och har
då lika skyldigheter med landstormsman.

§ 29.

Den, som är i tjenst vid härens eller flottans stam, anses, så
länge tjensten varar, dermed fullgöra sin värnpligt, men skall, efter
erhållet afsked, så länge han tillhör beväringen, räknas till dess första
uppbåd.

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 23.

§ 30.

Värnpligtig, tillhörande beväringen, inkallas till tjenstgöring af
vederbörande befäl, antingen genom omedelbar order eller genom kungörelse,
som minst två gånger uppläses i kyrkorna och införes i ortens
tidningar.

Art. III.

Landstormen.

§ 31.

Landstormen kan endast under krig och till hemortens försvar
uppkallas efter af Konungen derom i Statsrådet fattadt beslut. Uppbådad
landstormsman är underkastad de i krigslag gifna bestämmelser.

§ 32.

1. Under vederbörande regemente eller corps hör den inom dess
utskrifningsområde befintliga landstormen.

2. Landstormen indelas i landstormsafdelningar, hvar och en
bestående af allt till landstormen hörande manskap inom ett beväringskompaniområde.

3. Hvarje landstormsafdelning delas i soc.kenafdelningar, så att
allt landstormsmanskap från en och samma socken kommer att tillhöra
samma sockenafdelning.

§ 33.

Landstormen må icke föras utom eget och tillgränsande regementes
eller corps’ områden.

§ 34.

1. Befälhafvare inom beväringskompaniområde är under fredstid,
der Konungen ej i särskildt fall annorlunda förordnar, äfven befälhafvare
för områdets landstormsafdelning.

2. Befälhafvare för sockenafdelningarna förordnas af fördelningsgeneralen
och ega dessa befälhafvare att utse behöfligt underbefäl.

3. Under krig förordnar Konungen särskild befälhafvare för de
större afdelningar af landstormen, som kunna af omständigheterna påkallas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 35.

Landstormsmän är under tjenstgöring pligtig att sjelf förse sig
med kläder och, derest staten icke kan vid uppkallandet anskaffa föda,
äfven förse sig med sådan mot ersättning af staten enligt länets markegångspris
för soldatportion. Vapen och ammunition tillhandahållas af
staten.

Art. IV.

Om påföljd för åsidosättande af denna lags föreskrifter och om

laga förfall.

§ 36.

Värnpligtig, som utan laga förfall underlåter fullgöra hvad honom
enligt § 28 mom. c och d åligger, böte för hvarje gång 5 kronor.

§ 37.

1. Värnpligtig, som förfallolöst uteblifver från den i § 14 omförmälda
utskrifningsförrättning, böte första gången 10 kronor, och,
om han ånyo dermed beträdes, 20 kronor, samt vare ock underkastad
äfventyr att blifva hemtad på egen bekostnad.

2. Värnpligtig, som på grund af § 15 inställer sig vid utskrifningsförrättning
å annan ort, än der han är mantalsskrifven, men dervid
försummar aflemna prestbetyg samt till följd deraf icke kan emottagas,
anses lika med den, som icke instält sig till utskrifningsförrättning.

§ 38.

Värnpligtig, som bort inställa sig till sådan mönstring, som I §
26 omnämnes, men utan laga förfall uteblifvit, böte 5 kronor.

§ 39.

1. Såsom laga förfall för uteblifvande från utskrifning eller tjenstgöring
eller för annan uraktlåtenhet att fullgöra denna lags bestämmelser
anses, om man är sjuk, om man är i Konungens och rikets
tjenst uppbådad eller faren, eller om man sitter i häkte; vederbörande
dock obetaget att, då andra än nu sagda förfall förebäras, pröfva, om
de äro af den vigt, att de må gälla såsom ursäkt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

2. För vid sjömanshus inskrifven värnpligtig skall dessutom
såsom laga förfall för inställelse till tjenstgöring räknas att vara på
utrikes sjöresa stadd; inträdande dock tjenstgöringsskyldigheten, så
snart den värnpligtige anländer till svensk hamn eller sammanträffar
med svenskt örlogsfartyg.

§ 40.

Sjukdom skall, för att såsom laga förfall anses, styrkas med behörig
läkares intyg, hvilket den värnpligtige är skyldig sjelf anskaffa.
Kan han ej skaffa läkarebetyg, vare honom tillåtet att styrka förfallet
med intyg af prest'' i församlingen eller af ordförande i kommunalstämman
eller kommunalnämnden.

Art, V.

Om användning af böter enligt denna lag.

§ 41.

Böter, som enligt denna lag utgå, skola afsättas till bildande af
en invalid- eller pensionsfond för de värnpligtige, som under tjenstgöring
erhållit sådan skada, att de derigenom blifvit i större eller mindre
mån oförmögne att sig med arbete försörja, samt till enkor och barn
efter i krig aflidet underbefäl och manskap; dock utan att sådant för
närvarande medför någon rubbning af den de värnpligtige i § 27 mom.
2 tillförsäkrad rätt till understöd.

§ 42.

Denna lag skall vara gällande från ingången af år 1882.

§ 43.

Hvad här ofvan finnes stadgadt medför tills vidare icke någon
rubbning af nationalbeväringen på Gotland.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Öfvergående stadgande.

§ 44.

För värnpligtig, som före 1882 års ingång inträdt i beväringsåldern,
skall, med afseende på fullgörandet af hans värnpligt, gälla
hvad hittills varit om allmänna beväringen stadgadt.

Uti en annan, likaledes den 31 December 1879 beslutad nådig
proposition, N:o 7, har Kongl. Maj:t derjemte föreslagit Riksdagen att,
under förutsättning af bifall till förslaget till lag om allmänna värnpligten,
antaga följande förslag till

Lag

om flottan tillhörige värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet

under fredstid.

§ !•

Allt till rikets handelsflotta hörande sjöfolk, som är å sjömanshusen
eller i magistraternas rullor inskrifvet; så ock sjökaptener och
styrmän, hvilka aflagt de för befälhafvare eller styrmän å svenskt
handelsfartyg i författningarna föreskrifna kunskapsprof, äfvensom
maskinister å ångfartyg, tillhörande enskilde personer eller bolag, skola
tills vidare fortfarande såsom hittills vara befriade från all vapenöfning
eller tjenstgöringsskyldighet med de värnpligtige under fredstid.

§ 2.

Öfrige flottan tillhörige värnpligtige skola under fredstid för sin
utbildning tjenstgöra under 30 dagar utan afbrott det år de utskrifVas

§ 3.

Denna lag skall vara gällande från ingången af år 1882.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

Försvarets ändamålsenliga ordnande var en af de stora uppgifter,
den svenska Riksdagen fick i arf efter Rikets Ständer. I femton år
sedan dess har denna fråga räknats till dem, som skyndsamt kräfde
en lösning, samt sättet för denna lösning tagit regerings och representations
uppmärksamhet och arbete i anspråk. Flera särskilda förslag,
byggda på understundom helt skiljaktiga grunder, hafva för representationen
framlagts, men i stridiga meningars brytning förkastats. Stam
med beväring — stammen värfvad eller indelt, underhållen af kommunen
eller ståten; beväringen, att med stammen införlifvas, mer eller mindre
talrik, mer eller mindre öfvad — en ren värnpligtsarmé med lika
öfning för alla eller större för en del särskildi uttagne — alla dessa
olika kombinationer hafva blifvit försökta, utan att hafva lyckats vinna
representationens bifall. Då emellertid vårt nuvarande försvar ovilkorligen
kräfver att med det första förstärkas, ligger den tanken nära att
nu gifva det samma den utveckling, som är möjlig utan afvaktan på
en definitiv lösning af icke blott försvarsfrågan i hela dess vidd, utan
äfven af andra frågor, som med den samma stälts i sammanhang. Härtill
manar omsorgen, att landet icke måtte, i brist på ett någorlunda betryggande
försvar, vare sig vid ett från någon mäktig stat påkommande
anfallskrig, det ingen på förhand beräknar, men just derför intet land,
äfven efter långvarigt fredslugn, har rätt att anse alldeles osannolikt, se
sin frihet gå förlorad, eller icke förmå, under brytningar mellan mäktige
grannar, skydda en då vanligen från båda sidor hotad neutralitet.

Huru skiljaktiga nu meningarna än varit om de grunder, på
hvilka en för vårt land betryggande och efter dess förhållanden lämpad
härordning i öfrigt borde byggas, hafva de dock alla öfverensstämt
deruti, att någon sådan icke kan ernås utan att i större utsträckning
än för närvarande anlita den allmänna värnpligten eller hvarje
vapenför mans skyldighet att värna sitt fosterland.

Från denna de i öfrigt skiftande meningarnes samstämmighet
utgår Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag. Det hvarken är eller föregifver
sig vara en definitiv lösning af försvarsfrågan. Det binder på
intet sätt vid framtida beslut angående arméorganisationen, ty det utgör
en förutsättning för hvarje sådan, som kan på allvar ifrågasättas.
Det bygger på grunden af den redan bestående beväringsinrättningen,
som under en snart sjuttioårig tillvaro hunnit sammanväxa med folkmedvetandet.
Denna institution, uppkommen under en tidpunkt, då
färska krigsminnen och fäderneslandets läge gjorde, att man icke allt
för noga vägde nya bördor mot lättnader i de gamla, och vid hvars

Lag-Utskottets Utlåtande, AT:o 23.

införande, såsom Rikets Ständer i sin underdåniga skrifvelse den 23
Maj 1812 yttra, “enighet och full öfverensstämmelse ledde Rikets Ständers
beslut11, har sedan dess företett en, om ock långsam utveckling, deri
de mera synliga hufvudstadierna betecknas af Kongl. kungörelsen den 13
Februari 1849, hvarigenom landet fördelades i särskilda beväringsområden
för hären och flottan, samt beväringen erhöll ett slags, om ock
lös, organisation, afsedd att vid behof möjliggöra införlifvande med
stamtrupperna af olika vapen, den vid 1856—1858 års riksdag beslutade
utsträckningen af öfningstiden från tolf dagar, som öfningarna
dittills omfattat, till trettio dagar, lika fördelade på tvenne år, samt
den på grund af 1872 års Riksdags beslut utfärdade Kongl. kungörelsen
den 1 November 1872 angående upphörande af den för beväringsskyldige
förut medgifna legnings- och friköpningsrätt, med hvilken
kungörelse den allmänna värnpligten i vårt land erhöll en, om ock
ofullständig, dock ren tillämpning. Denna till sin princip sålunda redan
godkända allmänna värnpligt åsyftar det Kongl. förslaget att vidare
ordna och utveckla, och det ansluter sig härvid på det allra när maste

till hvad 1877 och 1878 års Riksdagars Särskilda Utskott föreslagit
och hvad förut erhållit godkännande år 1877 af Första Kammaren
utan vilkor samt af Andra Kammaren vilkorligt år 1878.

Förslaget kräfver icke några nämnvärda uppoffringar i fredstid,
men, en gång antaget, skulle det år efter år vid krigstillfälle i ej ringa

mån öka landets försvarskraft. Då det säger, att hvarje vapenför

svensk man från sitt tjuguförsta år till och med sitt fyrationde är skyldig
att på kallelse värna om sitt fädernesland, uttalar det visserligen
endast hvad som dess förutan står skrifvet i hvarje svenskt bröst. Men
— förutom att det af lagstiftaren uttalade ordet under fredslugnet
skärper känslan hos medborgarne af att staten icke skänker endast
skydd och rättigheter, utan ock å sin sida kräfver skydd och pligtuppfyllelse,
och kräfver dem icke blott i form af penningebidrag, utan
i form af hvad som kännes tyngre, ett betalande med sin person —
så blir det tillskott i lefvande kraft, ett utsträckt anlitande af den allmänna
värnpligten vid krigstillfälle innebär, endast ett verkligt sådant,
derest detta tillskott är för krigsförvaltningen under fredstidens förberedelser
beräkneligt och vid mobilisering i ordnad form påräkneligt.
Och af ingen torde förnekas, att i detta afseende den tillämpning, som
det Kongl. förslaget gifver åt den grundsats, hvilken förslaget stält främst,
innebär, mot det nu vararande förhållandet, verkliga förbättringar.

Beträffande beväringens första uppbåd, innefattande de första sex
åldersklasserna af värnpligtige och sålunda motsvarande, med ett års
ökad tjenstetid, den nuvarande allmänna beväringen, göres icke, för -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 28.

utom hvad som kan lända till ökad ordning och reda, någon hufvudsakligare
förändring i hvad hittills om den allmänna beväringen varit
stadgadt. Bestämmelsen att den, som är i tjenst vid härens eller flottans
stam, skall, efter erhållet afsked, så länge han tillhör beväringen,
räknas till dess första uppbåd, skulle dock, på sätt uti departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet ''finnes närmare angifvet, i
händelse af mobilisering tillföra hären ett ganska betydligt och särdeles
behöflig! antal väl öfvadt manskap och underbefäl, hvilket antal
bör kunna ytterligare ökas genom förändrade stadgan den för värfning
och rekapitulation.

Då hvad angår det nu tillkomna beväringens andra uppbåd, detsamma
i sin helhet eller till någon del endast må af Konungen inkallas,
der i anseende till krig eller fara för krig det för rikets försvar
finnes nödigt, sedan han hört Statsrådet och, så vida ej Riksdagen
är samlad eller inom trettio dagar skall sammanträda, låtit utfärda
riksdagskallelse, samt i alla händelser icke — utom det naturliga undantaget
för de till flottan hörande värnpligtige — må utan Riksdagens
medgifvande användas utom de förenade rikenas gränser, synas
alla skäliga garantier vara gifna, att de till beväringens andra uppbåd
hörande värnpligtige endast i nödfall må inkallas till tjenstgöring.

De uti förslaget upptagna lagbestämmelser om landstormen: lagstadgad
skyldighet att deri tjenstgöra, dess ställande under krigslag
och ordnande i särskilda afdelningar under af vederbörande myndighet
förordnade befälhafvare, hafva, utom det att de gifva landstormen
en organisation, till syfte, bland annat, att innebära garantier, att de
medborgare, som, vid fiendens påträngande, i landstormen uppkallas
till hemortens försvar, må få åtnjuta krigares rättigheter. I detta afseende
vill Utskottet dock här erinra, att ett hufvudvilkor för att landstormsman
må enligt folkrätten hafva anspråk på att blifva af fienden
betraktad och behandlad som soldat, är, att hans nämnda karakter är
utmärkt genom en å gevärshåll synbar beteckning, som icke är tillfällig
eller af beskaffenhet att hastigt kunna borttagas och åter tillsättas.

Inom Utskottet har vid ärendets behandling den åsigt blifvit
framstäld, att den föreslagna värnpligtslagen skulle innebära en kränkning
af den frihet från vidare utskrifning, som genom de så kallade
knektekontrakten med dit hörande handlingar blifvit rust- och rotehållarne
vid indelningsverkets införande tillförsäkrad i vederlag för
soldat-, ryttare- eller båtsmanshållet. 1 följd häraf bar inom Utskottets
kansli en utredning härom skett, hvilken Utskottet ansett sig böra såsom
bilaga foga vid detta utlåtande.

liih. till Rilcsd. Prof. 1880. 7 Sami. 75 Hiift.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Då den nu förslagna lagen, långt ifrån att innebära någon så beskaffad
utskrifning efter mantal eller gårdatal, från hvilken rust- och
rotehållare i nämnda kontrakt fritogos, allenast afser att vidare utsträcka
den från äldre tider i vårt land fortlefvande, äfven i jemnbredd
med indelningsverket tillämpade, år 1812 i full öfverensstämmelse med
73 § Regeringsformen med Rikets Ständers fria vilja och samtycke
lagbundna skyldigheten för alla rikets manlige inbyggare att vid mogen
ålder personligen deltaga i allmän beväring till rikets försvar, har Utskottet
ansett ofvan omförmälda åsigt icke vara stödd på giltiga grunder.

Den Kongl. propositionen har föranledt följande detaljanmärkningar.

I afseende på § 1 har Utskottet väl icke föreslagit någon ändring
i densammas innehåll, men får, beträffande dess tillämpning på lapparne
och den öfriga befolkningen inom lappmarkerna, hänvisa till
hvad Utskottet nedan i punkt 2 hemställer.

Då de rullor samt till grund för de samma liggande listor, som
i § 13 omförmälas, måste afse endast de till beväringen hörande värnpligtige,
har Utskottet ansett sådant böra genom tillägg af dessa ord
i mom. 1 och 2 af denna § tydligen utmärkas.

I § 14 mom. 5 af den Kongl. propositionen föreskrifves, att vid
utskrifningsförrättning värnpligtig är skyldig att sjelf aflemna sitt prestbetyg.
Denna föreskrift har Utskottet funnit kunna blifva för de värnpligtige
mången gång svår att fullgöra; och har Utskottet ansett mera
ändamålsenligt, att nuvarande stadgande härutinnan bibehålies, så att
de värnpligtiges prestbetyg till utskrifningsförrättning införskaffas af
vederbörande tjenstemän.

I § 17 a) har Utskottet utbytt orden uoffentligt läroverk41 mot
“läroverk44, emedan Utskottet funnit bestämmelsen böra omfatta äfven
dem, hvilka vid andra läroverk än sådana, som egentligen kunna kallas
offentliga, såsom till exempel lycéer, atenéer m. fl. idka studier.

Stadgandet i § 17 b) af Kongl. Maj:ts proposition N:o 6 torde,
vid jemförelse med § 1 i propositionen N:o 7, böra utgå.

Den i § 20 mom. 3 till fjorton dagar upptagna besvärstid har
Utskottet, med anledning af de stora utstånden i de nordligare länen
samt beskaffenheten af postanordningen derstädes, ansett vara för kort,
och då en och samma besvärstid i hela landet bör gälla, torde nämnda tid
lämpligen böra bestämmas till tjugo dagar.

Föreskriften i § 23, att utskrifven värnpligtig är underkastad de
i krigslag gifna bestämmelser såväl under all tjenstgöring och under
marscher till och från tjenstgöringsorten som ock i fråga om åtlydnad
af påbud, hvarigenom han inkallas till tjenstgöring, har inom Utskottet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

varit under sorgfälligt öfvervägande. I den omfattning, föreskriften
för närvarande gäller, har Utskottet ock ansett sig kunna härtill förorda
bifall. Utskottet får härvid erinra, att, med afseende å de anmärkningar,
som blifvit framstälda derom, att krigslagarnes straffbestämmelser
vore i vissa fall mer än behöfligt stränga, och sedan Riksdagens
begge Kamrar år 1878 uttryckt den mening, att en revision af dessa
lagar vore af sådan anledning önskvärd, Kongl. Maj:t under den 11
Oktober 1878 anbefalt Kongl. Krigshofrätten att, med ledning af den
erfarenhet om nämnda lagars tillämpning, som vunnits under de tio
år de samma varit gällande, inkomma med underdånigt utlåtande, huru
vida straffen för rent , militära förbrytelser, företrädesvis sådana som
under fredstid begås, må kunna, utan våda för krigstuktens upprätthållande,
genom nedsättning af de för en del dylika förseelser nu stadgade
straffmaxima eller på annat lämpligt sätt mildras, i sammanhang
hvarmed Kongl. Krigshofrätten hade att dels afgifva förslag till de
förändrade lagstadganden, som funnes i sådant syfte lämpliga, dels yttra
sig angående den vid riksdagen äfven afhandlade frågan, huru vida i
krigslagarne borde införas de stadganden, hvarigenom underordnade
vid krigsmakten äro tillförsäkrade lagligt skydd mot våld och förolämpning
af förmän, dels ock i öfrigt föreslå de ändringar i krigslagarnes
bestämmelser, hvartill Krigshofrätten kunde finna anledning;
samt att, sedan Kongl. Krigshofrättens utlåtande numera till Kong!.
Maj:t inkommit, frågan för närvarande är beroende på pröfning af
Kongl. Maj:t, som derjemte i nådig proposition till innevarande Riksdag
framstält förslag till sådan grundlagsändring, att Riksdagen skulle
med Konungen deltaga i stiftande, förändring och upphäfvande af kriminallag
för krigsmakten.

Utskottet finner dock ett särskildt fall, eller det af försummad
inställelse till vapenöfning i fredstid, böra undantagas från påföljd af
straff efter krigslag. Den i krigslag gifna bestämmelse, som härutinnan
är närmast tillämplig, torde vara 10 § i 5 kap. af Strafflagen för
krigsmakten den 11 Juni 1868, af innehåll, att den, som, utanbevisadafsigt
att undandraga sig krigstjensten, sedan han särskildt till tjenstgöring
inkallad blifvit, underlåter att sig inställa, utan att ega laga förfall
eller sådant, så fort ske kunnat, hos vederbörande befälhafvare anmäla,
skall, om han till manskapet hörer och undanhållandet räckt öfver
åtta dagar, bestraffas såsom rymmare första gången med disciplinstraff
i minst andra grad (arrest vid vatten och bröd eller mörk arrest, högst
fem dagar), samt vid återfall ställas inför domstol och dömas första
gången till fängelse i högst sex månader, andra gången till fängelse
från och med sex månader till och med ett år, och tredje gången till

Lag-Utskottets Utlåtande ,''\:o 23.

straffarbete från och med sex månader till och med två år, men, om
frånvaron varit kortare, för olofligt undanhållande beläggas med disciplinstraff.
Utskottet kan dock icke förbise, att dessa stadganden synas både
till affattning och straffbestämmelse vara meddelade för dem, som gjort
krigstjensten till sitt yrke och med hänsigt till helt andra förhållanden
än underlåten inställelse till tjenstgöring i fredstid från en värnpligtigs
sida, hvadan Utskottet ansett krigslag nu icke böra för sådant fall tillämpas,
utan fortfarande, såsom hittills, nämnda försummade inställelse
bestraffas med böter, hvilka Utskottet ansett nödigt höja till tjugo kronor
första gången och fyratio kronor andra gången, äfven som föranleda
hemtningsäfventyr.

Stadgandet härom äfvensom §§ 36, 37 och 38 i Kongl. Maj:ts
proposition har Utskottet ansett lämpligen kunna sammanföras i en-8
(U:s § 36).

Utskottet har funnit stadgandet i § 25, att Konungen må till
tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller ock de större eller
mindre delar deraf, som Konungen kan finna behöflig!, jemväl då “upprätthållandet
af inre ordning det kräfver“, böra uteslutas. Den Konungen
nu tillkommande rätt att till vapentjenst uppbåda beväringen
synes lämpligast böra bibehållas oförändrad; och hvad angår upprätthållandet
af inre ordning torde den indelta och värfvade armén för
ändamålet vara fullt tillräcklig.

I § 35 har Utskottet infört bestämmelse, att staten tillhandahåller
landstormman, förutom vapen och ammunition, äfven lämplig
beteckning, utmärkande, att han tillhör hären, till stöd hvarför Utskottet
åberopar hvad Utskottet här ofvan yttrat rörande landstormen
i allmänhet.

§ 37 mom. 2 har Utskottet ansett böra i öfverensstämmelse med
§ 24 förtydligas så, att bestämmelsen komme att röra endast tjenstgöring
under krig.

Då Utskottet ansett särskild bestämmelse erforderlig om den myndighet,
som det tillkommer att tillämpa de i lagen upptagna bötespåföljder,
har härom en ny § (U:s § 39) införts, samt öfverskriften till
Art. V i enlighet dermed förändrats.

§§ 42 och 43 (U:s §§41 och 42) hafva ansetts lämpligen böra
byta plats.

Då föreskriften i § 29, att den, som är i tjenst vid härens eller
flottans stam, skall, efter erhållet afsked, så länge han tillhör beväringen,
räknas till dess första uppbåd, skulle vid jemförelse med stadgandet
i § 44 af Kongl. Maj:ts proposition innefatta en obillighet mot
dem, hvilka, förr än lagen träder i kraft, vare sig medelst kapitulation
vid den värfvade eller kontrakt vid den indelta armén ingått i härens

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

stam, men först efter 1882 års ingång inträda i värnpligtsåldern, har
Utskottet bland öfvergående stadganden infört ett nytt moment, som
fritager dessa personer från nämnda skyldighet.

Uti Kongl. Maj:ts proposition N:o 7 hafva särskilda och uttryckliga
bestämmelser meddelats angående tjenstgöringsskyldigheten under
fredstid för de flottan tillhörige värnpligtige. Den föreslagna lagen
om allmänna värnpligten innehåller deremot, beträffande öfningstidén
under fred för de värnpligtige, som tillhöra hären, i § 24, att värnpligtig
är, sedan han blifvit utskrifven, skyldig att för sin utbildning
under fredstid tjenstgöra den tid, som nu är eller genom lag framdeles
varder bestämd. Utskottet har funnit denna bestämmelse böra förtydligas.
I 1860 års kungörelse om den allmänna beväringen stadgas
i § 14 endast, att i fredstid, när det i § 10 af samma kungörelse omförmälda
förhållande icke inträffar, att Konungen pröfvar rikets försvar
påkalla inkallande af beväringen eller viss del deraf till vapenkonst,
endast manskap, hörande till första och andra beväringsklasserna,
må till vapenöfning uppbådas. Väl innehåller Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den 27 Januari 1858, hvarigenom Rikets Ständer
tillkännagåfvo sitt bifall till utsträckning af beväringens vapenöfningar,
att Rikets Ständer, i anseende till otillräckligheten af den
tidrymd af tolf dagar, som beväringsöfningarna dittills omfattat, funnit
skäligt att utan hinder af hvad i afseende på beväringsmanskapets
uppbådande till tjenstgöring vore stadgadt i 11 § af Kongl. kungörelsen
den 27 Oktober 1812 angående allmänna beväringsmanskapets inrättande,
sådan denna § lydde i Kong], kungörelsen den 13 Februari
1849, för utsträckning af beväringsmanskapets exercis till trettio
dagar förhöja det i då gällande riksstat uppförda förslagsanslaget för
nämnda manskaps vapenöfning med visst belopp årligen under då inträdande
statsregleringsperiod, dock med förbehåll, att berörda exercistid
fördelades på tvenne år i lika terminer, samt att de två beväringsklasser,
som sålunda komme att årligen sammandragas, icke samtidigt
exercerades; och har denna bestämmelse sedermera allt ifrån år 1859 af
Kongl. Maj:t tillämpats vid inkallande af beväringen till öfningsmöten;
men Utskottet har dock ansett, att beträffande de värnpligtige, hvilka
tillhöra hären, lika väl som beträffande de flottan tillhörige, bör meddelas
uttrycklig bestämmelse om öfningarnas omfattning i öfverensstämmelse
med hvad Rikets Ständers ofvan omförmälda skrifvelse i
ämnet innehåller. 1 enlighet med denna Utskottets åsigt är § 24 i
Utskottets förslag affattad. En följd häraf har ock varit, att i samma
§ på ett ställe blifvit sammanförda de olika bestämmelserna om öfning stiden
vid hären och vid flottan, hvadan särskild lag angående flottan

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

tillhörige värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet under fredstid icke enligt
Utskottets förslag skulle ifrågakomma. Bestämmandet af öfningstiden
för de värnpligtige vid flottan till trettio dagar på en gång det
år, de utskrifvas, är visserligen en nyhet, men blifver, med den förändrade
anordning, enligt hvilken verklig sjööfning ifrågakommer för
de vid flottan en gång inskrifne, äfven om de sedermera ombytt boningsort.
nödvändig både för vinnande af bästa möjliga resultat af
öfningarna och för att undvika allt för stora kostnader vid de värnpligtiges
transport m. in. och torde, om den ock för en och annan
på grund af dennes särskilda förhållanden kan komma att innebära
en i något ökad tunga, dock för flertalet af de värnpligtige, å hvilka
den skulle komma att tillämpas, innefatta en lindring mot tjenstgöringons
fördelning i lika terminer på tvenne år.

Genom den nya lagen om allmänna värnpligten äro naturligen
afsedda att upphäfvas de för närvarande gällande bestämmelser om den
allmänna beväringen, hvilka äro meddelade dels i Kong], kungörelsen
den 13 November 1860, dels ock uti de i samma kungörelse sedermera
gjorda ändringar och tillägg. Emellertid innehåller 1860 års kungörelse
tvenne stadganden, som icke egentligen angå den allmänna
beväringen, utan innefatta för rust- och rotehållare vissa förmåner,
hvilka, tillkomna i sammanhang med införandet af den allmänna beväringen,
måste, enligt Utskottets uppfattning, oförändrade gälla. Dessa
stadganden innehållas i §§ 5 och 39, och äro med den omredaktion
och tillägg, det sista stadgandet erhållit i Kongl. kungörelsen den 13
Februari 1849, af följande lydelse:

§ 5.

))Vill delegare i båtsmans-, ryttare- eller ständigt rotehåll, som är
till utskrifning förbunden, sjelf utgå för ledig rote eller rusthållsnuuimer,
och har han dertill bevisligen antagen blifvit, vare honom förbehållet
att, i likhet med beväringsmanskapet, afgå från krigstjensten vid
slutet af det år, med hvilket hans beväringspligt skulle tilländagå;» och

§ 39.

»Mom. 1. Sedan, vid utbrott af krig, indelta armén eller båtsmanshållet
enligt gällande författningar blifvit kompletteradt, upphör
under den tid kriget varar, rust- och rotehållares rekryteringsskyldighet,
hvilken deremot, efter återstäld fred, vidtager tre månader efter
det trupperna återkommit till sin hemort, så framt icke Vi af särskilda
omständigheter skulle finna för godt att en längre vakanstid tillåta.»

Lag-Utshottets Utlåtande N:o 28.

»Mom. 2. Alla vid indelta armén och båtsmanshållet under krig
uppkommande vakanser skola genast fyllas med beväringsmanskap,
hvilket dock endast må tillsvidare uti de ledigblifna ordinarie numren
insättas, såvida icke beväringskarlen efter slutadt krig åstundar att,
på de i senaste legokontraktet betingade vilkor, i numret qvarstå, i
hvilket fall sådant ej må af rust- eller rotehållaren förvägras, utan
dylikt med beväringskarl fyldt nummer i allt anses såsom behörigen
rekryteradt, med deraf följande ömsesidiga rättigheter och skyldigheter.
»

Lika litet som nu anförda tvenne stadganden torde den föreslagna
nya värnpligtslagen afse att upphäfva det i Kongl. kungörelsen den
11 Augusti 1863 gjorda tillägg af ett nytt moment 4 i 15 § af 1860
års kungörelse, hvilket moment lyder sålunda:

»Mom. 4. När beväringsskyldig, som bland allmänna beväringsmanskapet
inmönstras, är aktiv medlem af frivillig skarpskytteförening
och företer skriftligt betyg, undertecknadt af öfverbefälhafvaren
för den corps, lian tillhör, jemte en af chefen för närmaste regemente
eller corps i armén tillförordnad, i tjenst varande officer, derom att
den beväringsskyldige under minst ett år deltagit i skarpskyttecorpsens
öfningar, utförda i öfverensstämmelse med det för armén gällande exercisreglemente,
och eger den färdighet i vapenföring, marsch och manöver,
som motsvarar läraktig beväringskarls efter första årets möte, samt
derjemte förvärfvat den skjutfärdighet, som q målskjutningsinstruktion
är för rekryt i armén bestämd såsom vilkor för approbation till soldat,
må sådan beväringsskyldig befrias från deltagande i första årets vapenöfning
med den allmänna beväringen;»

varande genom Kongl. cirkuläret den 26 April 1864 förändrad
bestämmelse meddelad om den skicklighet i skjutning, som för befrielse
från första årets vapenöfning erfordras.

Till förekommande af all misstydning föreslår Utskottet att genom
en ingress till lagen utmärka, att nu omförmälda tre särskilda bestämmelser
fortfarande skulle gälla.

På grund af hvad Utskottet nu anfört, får Utskottet hemställa,

1) det ville Riksdagen, med förklarande, att Kongl.
Maj:ts föreliggande nådiga propositioner icke kunna
i oförändradt skick bifallas, för sin del, med upphäfvande
ej mindre af Kongl. kungörelsen angående
den allmänna beväringen den 13 November 1860,
förutom stadgandena i dess 5 och 39 §§, än ock af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

alla andra angående den allmänna beväringen meddelade,
mot denna lag stridande bestämmelser, med
undantag allenast af den i Kongl. kungörelsen den
11 Augusti 1863 medlem af frivillig skarpskytteförening
medgifna befrielse från första årets vapenöfning,
antaga följande

om tillmätimi värnpligteii.

Art, I.

Allmänna bestämmelser.

§ L

Hvarje svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår,
under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket
han fyller fyratio år.

§ 2.

Från värnpligtens fullgörande frikallas den, som till följd af lyte,
sjukdom eller kroppslig svaghet är till tjenst vid rikets försvar oförmögen.

§ 3. ''

Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen
tillhör hären eller flottan, landstormen endast hären.

§ 4.

1. Beväringen delas i första och andra uppbådet. Tjenstetiden
är sex år i första uppbådet och derefter sex år i det andra. 1 krigstid
bestämmer dock endast behofvet tjenstetidens längd för det uppkallade
manskapet.

2. Under den tid värnpligtig icke tillhör beväringen, tillhör han
landstormen.

§ 5.

1. Värnpligtig är skyldig att undergå utskrifning till tjenst i
hären eller vid flottan det år, lian fyller 21 år.

Lag- Utskott ds Utlåtande N:o 23.

2. Tjenstetiden enligt § 4 mom. 1 beräknas från början af nyss
nämnda år, äfven om den värnpligtige till följd af laga förfall eller
beviljadt uppskof först ett senare år skulle blifva utskrifven. Har sådan
senare utskrifning skett till följd af den värnpligtiges förfallolösa uteblifvande,
räknas tjenstetiden från början af utskrifningsåret. Inställer
utskrifven värnpligtig sig icke till tjenstgöring det år, lian första gången
blifvit till vapenöfning inkallad, räknas hans tjenstetid från början
af det år, han inträder i tjenstgöring.

§ 6.

1. Vapenför värnpligtig utskrifves till vapentjenst; öfrige värnpligtige
till annan befattning vid hären eller flottan, hvartill de må
finnas lämplige.

2. Värnpligtig vare skyldig att, då han är inkallad till tjenstgöring,
förrätta den tjenst, honom af vederbörande befälhafvare anvisas;
dock

a) att den, som tillförene haft anställning i egenskap af officer
eller underofficer, icke kan åläggas tjenstgöring i lägre befäl sgrad, än
han förut innehaft;

b) att prester, läkare, som aflagt medicine kandidatexamen, och
veterinärläkare ej må åläggas annan tjenstgöring än den, som tillhör
deras kall;

d) att den, som vunnit behörighet att tjenstgöra såsom maskinist
ä ångfartyg, skall användas i maskinistbefattning.

Bih. till lliksd. Prof. 1880. 7 Sami. 15 lläft.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

§ 7.

Rörande utskrifne värnpligtiges befrielse från tjenstgöring under
krigstid meddelar Konungen de föreskrifter, som för rikets tjenst och
det allmännas behof finnas vara påkallade.

§ 8.

Värnpligtig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjenst
eller arbete antagen, må ej af husbonde eller arbetsgivare förhindras
att i behörig tid inställa sig till utskrifning, vapenöfning eller annan
tjenstgöring.

§ 9.

Värnpligtig, som är förlustig medborgerligt förtroende, må ej
vapenöfvas, utan till lämpliga arbeten användas.

Art. II.

Beväringen.

a) Utskrifning.

§ io.

1. Riket indelas i utskrifningsområden, som tilldelas fotfolkets
regementen eller corpser.

2. Hvarje utskrifningsområde delas i visst antal beväringskompaniområden.

§ a.

1. Alle värnpligtig^, som icke, enligt mom. 2 och 3 af denna
§, utskrifvas till flottan, äro underkastade utskrifning till hären.

2. Till flottan utskrifvas:

a) sjöfarande, som å hvad farvatten som helst idkat minst tolf
månaders sjöfart å fartyg af tio tons drägtighet eller derutöfver;

b) fiskare, som idkat kust- eller hafsfiske såsom yrke minst tolf
månader;

c) lotsar och lotslärlingar; samt

d) maskinister och eldare, som i sådan egenskap å hvad farvatten
som helst tjenstgjort minst sex månader å ångfartyg eller ångslupar.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

3. Dessutom skal] till det antal, som Konungen pröfvar erforderligt,
till flottan utskrifvas:

a) värnpligtige från de kusttrakter, der befolkningen mest sysselsätter
sig med kustfart och fiske;

§ 12-

Ur utskrifningsområdena uttagas, på sätt §§ 18 och 21 bestämma,
värnpligtige för rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna, trängen och
flottan, hvarefter öfrige värnpligtige tillhöra det regemente eller den
corps, inom hvars utskrifningsområde de äro utskrifne, egande dock
Konungen att i mån af behof utjemna större olikheter i styrka regementen
och corpser emellan.

§ 13-

1. Vederbörande mantalsskrifningsförrättare åligger att genast
efter det mantalsskrifningarne blifvit afslutade, med ledning af mantalslängderna
och i enlighet med de föreskrifter, Konungen utfärdar, uppsätta
fullständiga listor till grund för den stamrulla, som skall föras
öfver de till beväringen hörande värnpligtige inom hvarje beväringskompaniområde.
Dessa listor skola för granskning öfversändas till
vederbörande pastorsembeten, hvilka genom anteckning å dem böra
upplysa, dels om någon af de deruti upptagne aflidit eller afflyttat till
annan ort, som, då den är känd, bör uppgifvas, dels om och hvilka,
utom de å listorna upptagne, men till samma åldersklasser hörande
personer efter mantalsskrifningen inflyttat i församlingen; hvarefter
listorna, bekräftade med vederbörande pastorers underskrifter, skola af
dem till mantalsskrifningsförrättaren återsändas. Sedan skall mantalsskrifningsförrättaren
insända dessa listor, behörigen transporterade och
summerade, till Konungens Befallningshafvande, som ofördröjligen öfversänder
dem till vederbörande regemente- eller corpschefsembete. Om
den tid, inom hvilken mantalsskrifningsförrättare samt pastorer skola
fullgöra förberörda åligganden, varder särskild! stadgadt.

2. Direktionerna öfver sjömanshusen skola på sätt, som Konungen
bestämmer, insända uppgift å de i sjömanshusens register inskrifne,
till beväringen hörande värnpligtige till Konungens Befallningshafvande,
som ofördröjligen öfversänder äfven dessa uppgifter till vederbörande
regements- eller corpschefer.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

3. Chefsembetet läte derefter, på sätt Konungen derom närmare
bestämmer, upprätta fullständiga rullor öfver utkrifningsområdets värnpligtige
af de tolf första åldersklasserna.

4. Ej mindre presterskapet än ock landstatens tjenstemän, särdeles
mantalsskrifningsförrättare, samt direktionerna öfver sjömanshusen
vare pligtige att, i allt hvad på dem kan ankomma, tillhandagå vederbörande
befäl med de upplysningar och det bistånd, som af dem kunna
äskas, i och för de värnpligtiges redovisande och utskrifning.

5. Der mot husförhörslängder svarande anteckningar föras af
annan myndighet än presterskapet, skola presterskapets skyldigheter
enligt denna § åligga sådan myndighet.

§ 14.

1. På tider och ställen, som af Konungens Befallningshafvande
efter vederbörande regemente- eller corpschefs hörande bestämmas,
skall utskrifning inom de särskilda utskrifningsområdena förrättas
med de värnpligtige, som under året fylla 21 år, samt med dem af
äldre årsklasser, hvilka vid föregående utskrifningsförrättningar bort
vara tillstädes, men uteblifvit, eller vid sådan förrättning erhållit uppskof
med utskrifning.

2. Värnpligtig, som är inskrifven vid sjömanshus, utskrifves inom
det utskrifningsområde, der sjömanshuset är beläget.

3. Inkallelse till utskrifningsförrättning verkställes af Konungens
Befallningshafvande genom kungörelse.

Nämndens ordförande och ledamöter hafva lika rösträtt Nämnden
biträdes af en läkare.

5. Vid utskrifningsförrättning är hvarje till densamma inkallad

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

värnpligtig skyldig att personligen inställa sig och mottaga en utskrifningssedel.
Härifrån befrias endast värnpligtig, som, inskrifven å sjömanshus,
fullgjort de i § 11 mom. 2 bestämda vilkor. Sådan värnpligtig
erhåller under första värnpligtsåret sin utskrifningssedel af vederbörande
sjömanshusdirektion. Till utskrifning sförrättning skola vederbörande
tjenstemän införskaffa de värnpligtiges prestbetyg.

§ 15-

Värnpligtig må undergå utskrifning å den ort, der han vistas,
äfven om han derstädes icke är mantalsskrifven, men skall i sådant
fall hos ortens utskrifningsnämnd anmäla sig och aflemna prestbetyg.
Sådan värnpligtig anses dock fortfarande tillhöra det område, der han
är mantalsskrifven, så vidt han icke till annat område i laga ordning
öfver flyttar.

§ 16.

1. Uppskof med utskrifning må till näst följande års utskrifningsförrättning
af nämnden medgifvas:

a) den, som af en eller annan möjligen öfvergående anledning,
såsom tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling eller dylikt, vid
utskrifningsförrättningen befinnes till tjensten oförmögen eller olämplig;
samt

b) ende arbetsföre sonen till orkeslös eller vanför fader eller enka,
äfvensom ende arbetsföre brodern till ett eller flere minderåriga eller
vanföra fader- och moderlösa syskon, derest dessa hans närmaste för
sitt uppehälle äro beroende af hans arbete och med honom sammanboende.

2) Förefinnes dylik anledning till befrielse ännu vid utskrifningsförrättningen
det år, under hvilket den värnpligtige fyller sitt 24:de
lefnadsår, frikallas han under fredstid från värnpligtens fullgörande i
beväringen.

§ 17-

Uppskof med tjenstgöring vid hären eller flottan under fredstid
kan af nämnden intill 22:dra lefnadsåret medgifvas:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

a) den, som vid läroverk: idkar studier och styrker sig behöfva
sådant uppskof för afslutandet af redan fortskriden lärokurs;

b) äfven annan värnpligtig, så vidt giltiga skäl för uppskofvets
beviljande pröfvas vara anförda, såsom att han sjelf förvaltar och brm
kar honom tillhörig fast egendom eller sjelf drifver honom tillhörighandels-,
fabriks- eller annan industriel rörelse samt vid utskrifningsförrättningen
befinnes af en eller annan anledning icke hafva varit i
tillfälle att på lämpligt sätt ordna om fastighetens eller rörelsens skötande
under den tid, han i och för sin militära tjenstgöring skulle
blifva frånvarande.

§ 18-

Utskrifningsnämnden pröfvar hvarje värnpligtigs lämplighet ej
mindre för vapentjenst eller annan befattning vid hären eller flottan,
än ock för inträde vid olika vapen i öfverensstämmelse med det af
Konungen utfärdade reglemente för de värnpligtiges utskrifning, efterfrågar
hvilka af de värnpligtige önska inträde vid specialvapen eller
flottan, samt meddelar beslut i fråga om befrielse från eller uppskof
med värnpligtens fullgörande, hvilket allt i utskrifningslängden införes.

§ 19-

§ 20.

1. För hvarje utskrifningsområde skall finnas en utskrifningsrevision,
bestående af landshöfdingen i det län, till hvilket största
delen af området hör, såsom ordförande, samt af fyra ledamöter, nemligen
regements- eller corpschefen och för hvarje till utskrifningsområdet
hörande län eller ej under landsting lydande stad tre inom
länet eller staden bosatte män, som jemte tre suppleanter första gången
för tre år och sedan för två år i sender utses af landstinget eller,
för stad, som icke lyder under landsting, af stadsfullmäktige. De af
landsting eller stadsfullmäktige valde ledamöter eller, i händelse de
äro förhindrade, deras suppleanter, deltaga i nämnda förrättning endast
i hvad den angår det område, för hvilket de blifvit välde.

2. Utskrifningsrevisionen eger att ändra eller upphäfva sådana
utskrifningsnämndens beslut, mot hvilka besvär anföras af någon nämndens
ledamot eller af värnpligtig, som frågan rör.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

3. Dessa besvär skola inom tjugo dagar efter beslutets meddelande
skriftligen ingifvas till Konungens Befallningshafvande i det
län, inom hvilket förrättningen egt rum. Sådana besvär må äfven inom
behörig tid med posten insändas; dock skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande egenhändigt undertecknat besvärsskriften,
eller att densamma på hans begäran eller med hans samtycke blifvit
uppsatt.

4 Revisionen, som biträdes af en dertill förordnad civilläkare
och regementsläkaren, sammanträder på kallelse af ordföranden.

§ 21.

1. Utskrifningsrevisionen åligger derjemte att bland de värnpligtige,
som enligt § 18 dertill pröfvats lämplige, uttaga det antal,
som från utskrifningsområdet skall tilldelas rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna
och trängen, hvarvid i första rummet till nyss nämnda vapen
uttagas de, hvilka dertill sig anmält.

2. I afseende å utskrifningen till flottan gälle hvad i § 11 är
stadgadt och tillämpas i fråga om dem, hvilka under mom. 3 af samma
§ skola till flottan utskrifvas, hvad här ofvan i mom. 1 blifvit om utskrifning
till specialvapnen föreskrifvet.

§ 22.

Öfver utskrifningsrevisionens beslut må icke besvär anföras.

§ 23.

Utskrifven värnpligtig är underkastad de i krigslag gifna bestämmelser,
så väl under all tjenstgöring och under marscher till och från
tjenstgöringsorten, som ock i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom
han inkallas till tjenstgöring. Försummad inställelse till sådan tjenstgöring,
hvarom handlas i § 24, och till sådan mönstring, som § 26 omförmäler,
anses dock icke efter krigslag.

b) Öfning och tjenstgöring.

§ 24.

Intill dess annorlunda varder bestämdt, är värnpligtig, sedan han
blifvit utskrifven, skyldig att för sin utbildning under fredstid tjenstgöra:

vid hären under trettio dagar, fördelade på tvä år i lika terminer
så, att de tvä beväringsklasser, som i följd häraf ärligen sammandragas,
icke samtidigt vapenöfvas, samt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

vid flottan under trettio dagar utan afbrott det år den värnpligtige
utskrifvits; dock att allt till rikets handelsflotta hörande sjöfolk, som är ä
sjömanshusen eller i magistraternas rullor inskrifvet, så ock sjökaptener
och styrmän, hvilka aflagt de för befälhafvare eller styrmän ä svenskt
handelsfartyg i författningarna föreskrifva kunskapsprof., äfvensom maskinister
ä ångfartyg, tillhörande enskilde personer eller bolag, skola tills
vidare fortfarande såsom hittills vara befriade från all vapenöfning eller
tjenstgöring sskyldighet med de värnpligtige under fredstid.

§ 25.

1. Dä rikets försvar, förberedelser dertill, eller bevarandet af
rikets neutralitet det kräfver, må beväringens första uppbåd eller ock de
större eller mindre delar deraf, som Konungen kan finna behöfligt, inkallas
till tjenstgöring.

2. Der i anseende till krig eller fara för krig det för rikets försvar
finnes nödigt, att äfven beväringens andra uppbåd eller någon
del deraf inkallas, må Konungen derom förordna, sedan Han Statsrådet
hört och, ''såvida ej Riksdagen är samlad eller inom trettio dagar sammanträda
skall, låtit riksdagskallelse utfärda.

3. Utan Riksdagens medgifvande må beväringens andra uppbåd
vid hären icke användas utom de förenade rikenas gränser.

§ 26.

1. De till beväringen hörande värnpligtige, som icke under årets
lopp varit inkallade till tjenstgöring, skola undergå mönstring kompanivis
eller, då kompaniområdets vidsträckhet dertill föranleder, sockenvis;
dock äro de å sjömanshus inskrifne från inställelse vid dylik
mönstring befriade, så ock öfrige värnpligtige, hvilka till befälet aflemna
tillförlitlig uppgift om sin bostad.

c) Underhåll och förmåner.

§ 27. •

1. Under tjenstgöring erhåller värnpligtig underhåll, sjukvård,
beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig utrustning samt
kontant aflöning, allt enligt särskilda bestämmelser.

2. Värnpligtig, som under tjenstgöring ådrager sig sådan skada,
att hans arbetsförmåga derigenom i större eller mindi-e mån minskas,
erhåller det understöd eller den pension, som författningarna rörande
pensionering af gemenskapen vid hären och flottan bestämma.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

d) Särskilda föreskrifter.

§ 28.

För värnpligtig'', som tillhör beväringen, gäller:

a) att han under hela sin tjenstetid tillhör det vapen, vid hvilket
han fått sin första utbildning;

e) att, innan flyttning från en till annan kommun af honom företages,
han är skyldig derom göra anmälan hos närmaste kompanibefäl;

d) att om han till annat kompaniområde afflyttar, han är pligtig
inom 30 dagar efter ankomsten till den nya boningsorten derom göra
anmälan hos närmaste befäl af det kompani, inom hvars område han
inflyttat;

e) att, om han icke är till tjenstgöring inkallad, när landstormen
inom hans ort uppbådas, han är pligtig utgå med densamma, och har
då lika skyldigheter med landstormsman.

§ 29.

§ 30.

Art. III.

Landstormen.

§ 31-

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

1. Under vederbörande regemente eller corps hör den inom dess
utskrifningsområde befintliga landstormen.

2. Landstormen indelas i landstormsafdelningar, hvar och en
bestående af allt till landstormen hörande manskap inom ett beväringskompaniområde.

3. Hvarje landstormsafdelning delas i sockenafdelningar, så att
allt lanstormsmanskap från en och samma socken kommer att tillhöra
samma sockenafdelning.

§ 33.

Landstormen må icke föras utom eget och tillgränsande regementes
eller corps’ områden.

§ 34,

1. Befälhafvare inom beväringskompaniområde är under fredstid,
der Konungen ej i särskildt fall annorlunda förordnar, äfven befälhafvare
för områdets landstormsafdelning.

2. Befälhafvare för sockenafdelningarna förordnas af fördelningsgeneralen
och ega dessa befälhafvare att utse behöfligt underbefäl.

3. Under krig förordnar Konungen särskild befälhafvare för de
större afdelningar af landstormen, som kunna af omständigheterna påkallas.

§ 35.

Landstormsman är under tjenstgöring pligtig att sjelf förse sig
med kläder och, derest staten icke kan vid uppkallandet anskaffa föda,
äfven förse sig med sådan mot ersättning af staten enligt länets markegångspris
för soldatportion. Vapen och ammunition, äfvensom lämplig
beteckning, utmärkande, att landstormsman tillhör hären, tillhandahållas af
staten.

Art, IV.

Om påföljd för åsidosättande af denna lags föreskrifter och om

laga förfall.

§ 36.

1. Värnpligtig, som. förfallolöst uteblifver från den i § 14 omför -mälda utskrifning sförrättning, höte första gången 10 kronor, och, om han

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

ånyo dermed beträdes, 20 kronor, samt vare ock underkastad äfventyr att

blifva hemtad på egen bekostnad. ... .

2. Värnpligtig, som på grund af § 15 inställer sig vid utsknfmngsförrättning
å annan ort, än der lian är mantalsskrifven, men dervid försummar
aflemna prestbetyg samt till följd deraf icke kan emottag as, anses
lika med den, som icke instält sig till utskrifning sfär.rättning. _ .....

3. Uraktlåter värnpligtig, som blifvit i föreskrifven ordning inkallad
till sådan tjenstgöring, som omförmäles i § 24, utan laga förfall att sig
inställa, bete dubbelt mot hvad i mom. 1 sagdt är och vare underkastad

der stadgadt hemtnings äfventyr. , . .

4. Värnpligtig, som utan laga förfall uteblif ver från sådan mönstring,
som i § 26 omnämnes, eller underlåter f ullgöra hvad honom enligt § 28
mom, c och d åligger, böte för hvarje gång 5 kronor.

§ 37.

2. För vid sjömanshus inskrifven värnpligtig skall dessutom
såsom laga förfall för inställelse till tjenstgöring under krig räknas att
vara på utrikes sjöresa stadd; inträdande dock tjenstgöringsskyldigheten,
så snart den värnpligtige anländer till svensk hamn eller sammanträffar
med svenskt örlogsfartyg.

§ 38.

Sjukdom skall, för att såsom laga förfall anses, styrkas med behörig
läkares intyg, hvilket den värnpligtige är skyldig sjelf anskaffa.
Kan han ej skaffa läkarebetyg, vare honom tillåtet att styrka forfallet
med intyg af prest i församlingen eller af ordförande i kommunalstämman
eller kommunalnämnden.

Art. V.

Om å do m an de «ch användning af böter enligt denna lag.

§ 39.

Böter enligt denna lag ådömas af Konungens Befallningshafvande.

Lag-Utskottets Utlåtande N o 23.

§ 40.

. 8°m er,%fc denna lag utgå, skola afsättas till bildande af

en invalid- eller pensionsfond för de värnpligtige, som under tjenstgöring
erhållit sådan skada, att de derigenom blifvit i större eller
mindre man oförmögne att sig med arbete försörja, samt till enkor
och barn efter i krig aflidet underbefäl och manskap; dock utan att
sa,dant for närvarande medför någon rubbning af den de värnpligtige
i § 27 mom. 2 tillförsäkrade rätt till understöd.

§ 41.

Hvad här ofvan finnes stadgadt medför tills vidare icke någon
rubbning af nationalbeväringen på Gotland.

§ 42.

Denna lag skall vara gällande från ingången af år 1882.

Öfver gående stadganden.

§ 43.

1. För värnpligtig, som före 1882 års ingång inträdt i bevä f1''ng?aHf,

r.?,’ ska . ’ med afseende på fullgörandet af hans värnpligt, gälla

hvad hittills vant om allmänna beväringen stadgadt.

2. Den, som före 1882 ars ingång blifvit anstäld i tjenst vid hä /ens

eller flottans stam, skall, äfven om han vid nämnde tid icke inträdt

i b ev äring saldera, vara frikallad från den i § 29 här ofvan stadgade skyldighet
att efter erhållet afsked, sa länge han tillhör beväringen, räknas till
dess forsta uppbåd.

Lckj-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Inom Utskottet liar fråga uppstått, huruvida, derest lagen om allmänna
värnpligten varder antagen, den samma bör vinna tillämpning
äfven på Lappmarkernas befolkning.

Enligt hvad för Utskottet upplysts, har beväringsskyldighet hittills
icke utkräfts af befolkningen i Lappmarkerna, hvilkas inbyggare
till befrielse derifrån ock, efter hvad särskilda motioner vid föregående
riksdagar utvisa, åberopa innehållet af Kongl. plakatet den 27 September
1673, hvarigenom de förklarats »blifva frie från knekteskrifning i
alla tider.»

Att de lappar, som icke hafva fast bostad, utan med sina renhjordar
flytta från den ena trakten till den andra, ofta utom rikets
gränser, icke, så länge de äro ett nomadiserande folk, lämpa sig för
fullgörande af värnpligten, har synts Utskottet uppenbart. Men äfven
i fråga om Lappmarkernas öfrige inbyggare torde böra, efter fullständig
utredning om förhållandena, tagas i öfvervägande, huruvida
de nu föreslagna förändringarna i hittills gällande beväringslag böra
leda till lagens omedelbara tillämpning inom orter, der hitintills ingen
beväringspligt blifvit utkräfd; hvadan Utskottet, i saknad af de fullständigare
upplysningar, som för frågans rätta bedömande erfordras,
lar hemställa,

2) att, derest lag om allmänna värnpligten nu varder
af Riksdagen antagen, Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga under nådig ompröfning, i hvad
mån och under hvilka vilkor befrielse från de i lagen
om allmän värnpligt intagna bestämmelser må kunna
tills vidare medgifvas lapparne och den öfriga befolkningen
inom Lappmarkerna.

Stockholm den 19 Mars 1880.

På Lag-Utskottets vägnar:
G. LAGERSTRÅLE.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Reservationer:

af Herr Friherre Hamilton;

af Herr Grefve Mörner mot Utskottets beslut rörande 25 och 29
§§ i förslaget till lag om allmänna värnpligten;

af Herr Grefve Ström/elt mot stadgandet i första punkten af § 35.
af Herr Anders Persson, med hvilken Herrar Johannes Jonsson
Magnus, Jonsson och Smedberg instämt:

“Emot Utskottets beslut att i hufvudsak tillstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts till innevarande Riksdag aflåtna propositioner, N:is 6 och 7,
angående ”Lag om allmänna värnpligten” samt ”Lag om flottan tillhörige
värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet under fredstid” nödgas
jag härmed anmäla min reservation.

Frågan om försvarsväsendets ordnande är icke ny, den har stått på
dagordningen under en längre följd af år. De förslag, som i sådant
syfte framlagts, äro af en hvar kända och någon närmare eller utförligare
historik öfver dessa torde här vara öfverflödig. Om denna
fråga hittills icke lyckats få sin lösning, beror detta ingalunda på någon
likgiltighet från statsmakternas sida. Fastmer torde anledningen
härtill vara att söka uti den omständighet, att Regeringen vid sina
organisationsförslag gått fram och åter samt vid särskilda tillfällen
byggt dessa förslag på ett bibehållande af indelningsverket såsom stam
med längre eller kortare utsträckning i beväringsöfningarne och med
än större, än mindre lindringar och eftergifter i rustnings- och roteringsbördorna,
än utan några sådana; samt åter eu annan gång stält
härorganisationen på den rena värnpligtens grund. Sedan Regeringen
genom antydda förslags framläggande icke fasthållit vid någon
bestämd princip i fråga om härens framtida organisation, och intetdera
af dessa förslag vunnit Riksdagens godkännande, har inom Riksdagen
förslag framlagts till härordningens ombildning, gående derpå
ut att ur beväringens leder på frivillighetens väg uttaga den stamtrupp,
som borde ersätta nuvarande armén, livilket förslag dock icke
heller lyckades tillvinna sig båda Kamrarnes bifall.

Vid alla de särskilda tillfällen frågan förelegat, har man varit
ense i en sak, nemligen nödvändigheten af utsträckt öfning för beväringen,
ehuru meningarne varit delade i afseende å den tid, till hvil -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2?>. 39

ken utsträckningen skulle ske. Allt mer och mer torde dock den
åsigt gjort sig gällande, att indelningsverket icke är lämpligt eller
tidsenligt för erhållande af stamtrupp eller befälsstam för en armé, till
hufvudsakligaste delen bestående af mindre öfvad beväring såsom
fyllnadsmanskap. Samtidigt har emellertid frågan om grundskatternas
afskaffande framträdt, starkare och bestämdare för hvarje år, och få
torde väl de numera vara, som icke erkänna det berättigade i ett sådant
afskaffande. Dessa frågors enahanda egenskap af skattefrågor
och befogade sammanhang, ej mindre i och för sig såsom sådana, än
till följd af det sätt hvarpå särskild!, rustniugsskyldighet och grundskatt
äro i fråga om den förras utgörande med hvarandra sammanväfda,
än ock af den anledning att en ort företrädesvis tryckes af det
ena och en annan ort af det andra, samt den förras oskiljaktiga gemenskap
med frågan om en verklig utskrifning till hären, har af Riksdagens
båda Kamrar blifvit erkänd och lösningen af den ena gjorts
beroende af den andra. Sålunda har Riksdagen i skrifvelse den 24
Maj 1873, med framhållande af nödvändigheten ej mindre af grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning än äfven
af den indelta arméns ersättande med en på utsträcktare tillämpning
af den allmänna värnpligten grundad organisation af landets försvarsväsende,
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, under förutsättning att en
sådan härordning blefve af Konung och Riksdag antagen, i sammanhang
med förslag dertill, föreslå stadganden, genom hvilka, efter en
måttstock af tre procent årlig afskrifning, ej mindre rustnings- och
roteringsbesvären med deraf härflytande kostnader komme att efter
hand minskas och slutligen försvinna, än äfven grundskatterna upphöra
emot det att jordbruksfastighet åsattes bevillning efter samma
grunder, som gälla för all annan fastighet, och borde den antagna
härordningen träda i verkställighet, först sedan nämnda stadganden
om rustnings- och roteringsbesvären samt grundskatternas afskaffande
likaledes blifvit af Konung och Riksdag antagna. I anledning häraf
har dels Kammarrådet Alb. Anderson, efter dertill den 26 September
1873 erhållet förordnande, afgifvit förslag ej mindre huruledes grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären borde afskrifvas som
ock beträffande de åtgärder i öfrigt, som genom en sådan afskrifning
kunde föranledas; och sedan har Kongl. Maj:t dels den 22 Juli 1875
uppdragit åt tillsatta komiterade, såsom förberedelser för en framdeles
sammanträdande komités arbeten, att verkställa de undersökningar
och uppgöra de förslag, hvilka kunde finnas behöfliga såsom förberedelser
för utredande af frågan på hvad sätt och i hvilken ordning,
under förutsättning af de nu af fastigheter utgående rustnings- och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

roteringsbesvär samt grundskatter successivt minskades för att slutligen
upphöra, ersättning för de statsverket genom dem tillflytande
inkomster kunde vara att säkert påräkna, på samma gång som tillgångar
derutöfver bereddes för de statsutgifter, hvilka funnos erforderliga
för det successiva genomförandet och upprätthållandet af en härordning,
byggd på grundvalen af de i propositionen till Riksdagen den
6 Januari 1875 innefattade bestämmelser; och dels slutligen, efter det
sistnämnde komiterade fullgjort detta sitt uppdrag, har Kongl. Maj:t, i
enlighet med sistlidna Riksdags skrifvelse af den 19 Maj, tillsatt en
sTcatteregleringslcomité, representerande samtliga olika skatteintressen, med
uppdrag att efter fullständig utredning af alla skatteförhållanden i
riket, så fort ske kan, uppgöra förslag till en på denna utredning
grundad rättvis fördelning af skattebördorna på samhällets samtliga
medborgare. Sistnämnda komité har, så vidt man kunnat inhemta,
varit i oafbruten verksamhet och man har grundad anledning förvänta
att komiténs arbeten inom jemförelsevis kort tid blifva för Regering
och Riksdag kända, liksom man ständigt hoppats det komiténs
utredning må leda derhän, det svenska folket koinme att betraktas
såsom ett folk och bördorna sålunda drabba alla statens medborgare,
oberoende af samhällsställning eller yrke, lika i mån af hvars och ens
förmåga att bördan bära. Härtill kommer vidare att man, innan ny
värnpligtslag antages, eller i sammanhang dermed, fordrat icke allenast
Riksdagens rättighet att deltaga i krigslagstiftningen, utan äfven
krigslagarnes ombildning i humanare anda. Man torde nemligen vara
temligen ense derom, att en krigslagstiftning, som flertalet anser vara i
många delar olämplig för vår tid och allt för hård för en armé, bestående
af legdt folk, måste befinnas vara allt annat än god, då fråga är
att ställa landets hela manliga befolkning under en lång tid under
densamma.

Att under sådana förhållanden Kongl. Maj:t framkommit med förslag
till utsträckning af den allmänna värnpligten, utan att på samma
gång framlägga förslag till ombildning af försvarsväsendet i sin helhet
och dermed sammanhängande skattefrågor, har hos många väckt förvåning.

De med rust- och rotehållare kontraktsenligt ingångna aftal rörande
indelningsverkets anskaffande och underhåll befria enligt min
tanke eg are af berustad och roterad jord från utskrifningar af hvad
slag och beskaffenhet som helst. Till stöd för denna min åsigt vill
jag endast åberopa Kongl. konfirmationen den 5 December 1682 »öfver
det med allmogens fullmäktige vid denna påstående riksdag slutna
kontrakt om det vissa knektehållet», hvari rotehållarne lem nas den »full -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

komliga försäkring att, så länge på deras sida intet fel förspörjes, det
som ntlofvadt är att efterkomma, de, deras barn och folk, hvilka till
gårdarnes kultur och bruk samt till ersättande af manskapets afgång
nödvändigt kunde behöfvas, för utskrifningen och alla dervid hängande
besvär, hvad namn de helst hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma
värfningar nu och i tillkommande tider vara alldeles qyitte
och befriade». Enahanda skydd har tillförsäkrats innehafvare af rusthåll
genom åtskilliga Kongl. resolutioner, bland hvilka jag tillåter mig
anföra den af 24 November 1680, som förklarar »att rustningshallarne
både för sina egna personer, deras sventjenare och dessutom
en dräng och en pojke för rotering och utskrifning skola vara befriade
samt alla gårdar, för hvilka gemen häst löper, samma vilkor åtnjuta».
Visserligen har under senare tider påståtts att knektekontrakten icke
skulle skydda nyssnämnda samhällsklass från den art af värnpligt som
ålägger alla vapenföra män af några vissa åldersklasser och icke en
viss del af mänga åldersklasser skyldighet af utskrifning i hären. Svårligen
skall man dock göra en sådan åsigt gällande utan att träda gränserna
i tydligen uttalade ordalag för nära. Så uppfattades ock betydelsen
med knektekontrakten kort efter deras tillkomst. Ett bevis härför
bland andra är att en enväldig konung, Carl XII, i sin mest brydsamma
belägenhet vid tvångsutskrifningarne år 1718 uttryckligen föreskref i
bref till sina landshöfdingar att ingen fick befrias från lottning —
hvilken skulle företagas, om ej tillräckligt antal mot värfning kunde
anskaffas — utan »allenast rusthållare och rotebönder med hvarje sin
uti Compagnie-Itullan inskrifne Vargeringskarl». Man bör icke heller
förglömma att utskrifningar ne före knektekontraktens upprättande skedde
ömsom efter hufvudtal och gårdatal och icke allenast efter det sistnämnda.
Utskrifning måste sålunda i sig innefatta detsamma som
man i våra dagar kallar värnpligt, och äfven i nu framlagda förslag
har man bibehållit ordet utskrifning i hären.

Men oafsedt betydelsen af knektekontrakten torde det icke anses
hvarken billigt eller klokt att längre bibehålla stadganden om skyldighet
för någon viss samhällsklass att mera än andra vara underkastade
uppoffringar för ett älskadt fäderneslands försvar mot vare sig yttre
eller inre fiender. Svenska folket har alltid velat häfda sin sjelfständighet
som ett fritt folk och jag är förvissad om att det äfven hädanefter
så skall göra; men härtill fordras att man gör det till ett enigt
folk, och första vilkoret härför är likhet inför lagen, icke blott i rättsligt
hänseende medborgare emellan, utan jemväl i beskattnmgen och
framför allt i de bördor som kräfvas för försvaret.

Bih. till Bihsd. Prot. 1880. 7 Sami. 15 Käft.

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 23.

Behofvet och nödvändigheten af förbättringar i beväringslagen,
bvilka afse skärpta bestämmelser rörande beväringsmanskapets redovisning
och kontrollering, förnekar jag icke. Om förslaget endast afsett
ordnandet i detta hänseende af bestående förhållanden samt gält,
nuvarande fem åldersklasser, och om någon antydan blifvit gjord att
våda kunnat befaras genom uppskof dermed, till dess försvarsfrågan i
sin helhet hunnit underkastas Riksdagens pröfning, skulle jag utan
tvekan lemna t mitt bifall dertill. Men då detta icke är fallet, synes
mig alldeles olämpligt att för närvarande gifva Konungen rättighet
att uppbåda icke mindre än tolf åldersklssser af föga öfvadt folk.
Dessa tolf åldersklasser torde, särdeles om den skärpta kontrollen förutsättes,
kunna beräknas till omkring 350,000 man. Och för mig vore
en gåta, huruledes det skulle vara möjligt att i krig använda dessa
massor af folk, utan nödigt befäl, vapen, utredning och framför allt
tillräcklig öfning — vare sig att dermed afsåges införlifning med den
stående hären eller utbildning till ersättningstrupper. Men under sådana
omständigheter torde det så mycket mindre vara lämpligt att
ålägga en så stor del af den manliga befolkningen det onödiga besväret
med anmälning vid flyttningar o. s. v. som i närvarande fem
beväringsklasser vid mobilisering synes finnas full tillgång till värnpligtige
för såväl införlifning med stående hären, sådan den nu är
ordnad, som för ersättandet af lidna förluster. Genom framläggandet
af förslag, som visserligen ålägger ökadt tvång, men i sjelfva verket,
för så vidt det afser utsträckning af värnpligten, icke innebär någon
förstärkning af försvaret, ökas säkerligen icke hos allmänheten villigheten
till uppoffringar. Å andra sidan kan deremot den fördelning af
årsklasserna m. m., som nu blifvit föreslagen, möjligen befinnas olämplig
för en härordning, som man nu icke känner, men som af alla förväntas
inom kort komma att efterträda den nuvarande.

Dessutom torde den ofta upprepade klagan öfver ofullständigheten
af beväringens nuvarande kontroll och redovisning i icke ringa mån
kunna afhjelpas genom strängare tillämpning af redan för detta ändamål
tillgängliga föreskrifter.

Grundad anledning saknas slutligen icke för det antagande, att
om Kongl Majrts förenämnde propositioner nu bifallas, vare sig med
eller utan de förändringar som blifvit af Utskottet vidtagna, indelningsverket
yttermera fastläses; äfvensom att bördorna för detsammas underhåll
måste öfver liöfvan växa, då indelta armén i verkligheten skulle
blifva ett slags befälsstam åt beväringen, hvars öfningar svårligen någon
lärer föreställa sig kunna förblifva ens för den närmaste framtiden
inskränkta till 30 dagar, då tjenstgöringstiden utsträekes så vä -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

sentligt som till tjugu år i stället för fem. — Till denna farhåga om
indelningsverkets ytterligare fastläsande, liar man tillräckliga anledningar
uti det motstånd, som, i afseende å bördornas fördelning, tidt
och ofta framträdt från deras sida som endast i ringa mån bidraga
till skyldigheternas utgörande.

Jag har nu sökt framhålla några af de skäl, som enligt min åsigt
under för handen varande förhållanden tala emot antagandet af Kongl.
Maj:ts till innevarande Riksdag aflåtna propositioner om utsträckt värnpligt.
Åtskilliga andra förefinnas dessutom, hvilka vid många särskilda
tillfällen varit framhållna såväl i tal som skrift och hvarmed jag icke
nu skall besvära. De anförda torde vara tillräckliga för motiverandet
af min inom Utskottet framstälda vördsamma hemställan om afslag å
Kongl. Mapts föreliggande propositioner.»

af Herrar Johannes Jonsson och Magnus Jonsson, hvilka särskildt
anfört:

»Då Kongl. Maj:ts nådiga proposition N:o 6, angående lag om
allmänna värnpligten, icke innehåller något förslag till ingress om upphäfvande
eller undantag af äldre lagar angående allmänna beväringen
samt icke heller om skarpskyttarnes befrielse från första årets vapenöfningar,
så anse vi, på grund af stadgandet i 42 § Riksdagsordningen,
det ligga utom Lag-Utskottets befogenhet att införa några förslag
till stadganden eller förklaringar, som icke blifvit föreslagna. Enahanda
anmärkning hafva vi emot Utskottets förslag i 2:dra punkten,
angående underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t om och i hvad mån
lappmarksbefolkningen bör befrias från värnpligt, helst då ingen
motion i detta afseende nu föreligger.»

Herr Lindgren har begärt få här antecknadt, att han på grund
af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke inom Utskottet deltagit
i ärendets behandling.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

(Bilaga till Lag-Utskottets utlåtande N:o 23).

P. M.

Redan år 1621 erhöll allmogen i Dalarne Kongl. Maj:ts löfte att förskonas
ifrån utskrifningarne mot det att de efter eget erbjudande alltid höllo
1,400 man varaktigt krigsfolk, utom befäl, till kronans tjenst. Tid efter
annan bekräftades detta, till dess Karl XI i sammanhang med den
öfriga roteringens ordnande 1682 bestämde dalregementets styrka till 1,200
man. Provinsen Jemtland förband sig 1645 genom kontrakt med kronan
att hålla 300 man varaktiga soldater på de vilkor, som för Dalarne
voro faststälda. Ar 1649 anhöll Vesterbottens allmoge genom sine fullmäktige,
att hos dem måtte inrättas ständigt knektehåll, hvilket samma år bifölls.
Redan vid detta tillfälle yttrades i rådet, att man borde utsträcka
den fasta roteringen öfver hela riket. 1650 begärde Helsinglands allmoge
att likasom Dalarne fa halla ett visst antal soldater till undgående af utskrifning.
Denna ansökan afslogs, förnyades 1664 och bifölls slutligen 1675.
Ångermanlands allmoge framförde en önskan i samma syftning 1652, och
vid följande årens riksdagar finner man allmogen upprepa denna anhållan
om ett ständigt knektehåll i stället för utskrifning.

Karl XI:s indelningsverk var sålunda ingen nyhet, som infördes, utan
en utveckling och ett fullständigande af en redan i flera trakter af landet
bestående institution, tillkommen på allmogens begäran, i stället för utskrifningarne.

Kontrakt angående visst knektehåll afslutades vid utskrifning i Bollnäs
af Konungens fullmäktig med samtlige allmogens fullmäktige utaf knektesocknarne
i Gestrike- och Helsingeland den 9 Augusti 1682 samt stadfästades
af Konungen den 9 påföljande September. Första punkten af detta kontrakt
lyder sålunda: ”Såsom nu till det första Kongl. Maj:t i nåder häfver
förordnat, att regementet allt framgent, utan någon afkortning, skall bestå af
1,200 man med korporaler och gemene, och'' allmogen sig uppåtagit det
samma rigtigt och ovägerligen att prestera, såsom indelningen, hvilken efter
gårdtalet deröfver är gjord, det föreskrifver, alltså gijves dem deremot uppå
Kongl. Majds vägnar den fullkommeliga försäkring, att de, så länge på deras
sida intet fel förspörjes, det utlofvade att efterkomma, skola vara befriade
för utskrifningen och alla dervid följande besvära'')

Med samtlige allmogens i Upland, Östergötland, Södermanland, Westmanland
och Nerike fullmäktige vid riksdagen i Stockholm år 1682 afslu -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

tades af Kongl. befullmäktigade den 27 Oktober nämnda år kontrakt ”angående
ett visst och stadigt knektehålls inrättande och stadigvarande underhåll”
uti dessa provinser. Uti detta kontrakt förklaras, att samtlige allmogens
fullmäktige herredagsmän ”i anledning af Hans Kongl. Maj:ts nådige
oss lörestälte proposition samt moget och noga öfverläggande med hvar annan,
omsider uti den mening stannat, att i stället för manskaps förskaffande
genom utskrifningar, som här till uti riket öfligt varit, de till Kongl. Maj:ts
milities beständiga och riktiga vidmakthållande en ginare utväg och lättare
medel funnit, nemligen ett visst knektehåll efter gårdarne nu att undergå
uti dessa provincier Upland, Östergötland, Södermanland, Vestmanland och
Nerike, äfven som Öster- och Vesterdalarne en tid bortåt, samt Gestrikeland
och Helsingeland nu nyligen ingått hafve, och det på sådant sätt, att Kong],
Maj:ts regementer till fot i förbemälte provincier alltid vid det talet af
1,200 man af dem underhållas skole —--; erkännandes allmogen i ge men

med underdånig vördnad och tacksamhet denne Kongl. Maj:ts dem i
detta mål vederfarne Kongl. ynnest och nåde, att först saken uppå denne
varande riksdag i nåder af Kongl. Maj:t deras underdåniga betänkande hemskuten
och dem det medel förundt är, som de underdånigst förmode till fotfolkets
anförskaffande mycket riktigare vara, än de förre ovisse och kostsamine
utskrifningar, hvilka dem under tiden odrägelige fallit; förpligte sig
i det öfrige såsom trogne undersåtare egnar och bör att gå Hans Kongl.
Maj:t med all trohet, vördnad och lydno städse och intill deras dödsstunder
underdånigst tillhanda.” Första punkten uti kontraktet lyder sålunda: ”Emedan
Hans Kongl. Maj:t först och främst i nåde häfver förordnat, att regementet
allt framgent utan någon afkortning skall bestå af 1,200 man med
korporaler och gemene, och allmogen på sig tagit det samma riktigt och
ovägerligen att fullgöra, såsom indelningen, hvilken efter gårdetalet deröfver
är gjord, det uttryckeligen föreskrifter; allt förty gifves dem däremot uppå
Kongl. Maj:ts vägnar härmed den fullkomlige försäkring, att sä länge på
deras sida intet fel förspörjes det som utlofvadt är att efterkomma, de, deras
barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur och bruk, samt till ersättande
af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas, för utskrifningar och alle
där vid hängande besvär, hvad namn de helst hafva kunne, samt fördubblingar
och våldsamme värfningar, nu och i tillkommande tider vara alldeles
qvitte och befriade, dock att inga underslef androm till förfång härvid föröfvas
med en hop onödigt folks understickande och antagande på gårdarne, det
landshöfdingarne bore hafva en noga uppsigt uppå.» Aftalet med allmogen
finnes äfven omförmäldti riksdagsbeslutet den 3 Januari 1683, punkt 21, hvarest
allmogens fullmäktige säga, bland annat: »hafve vi fördenskull icke allenast
befunnit flere utskrifningar till regementernes upfyllande af nöden
vara, utan ock der bredevid noga och väl med hvarannan öfverlagd, huru man

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 23.

i tid måtte vara omhugse och beredd, verkligen och med ett kraftigt eftertryck
i tid att kunna alla elaka ämnen hindra och dämpa; pröfvandes till den ända för
all ting af nöden vara ett starkt manskap allt stadigt i förråd att hafva, och
der med nu mera och fast kraftigare, än tillförene nånsin skedt är, Kongl.
Maj:t och Riksens säkerhet att understödja; det vi allmogen i Upland, Östergötland,
Södermanland, Yestmanland och Nerike, som intill detta knekteskrifningen
hafva varit underkastade, efter vår underdåniga pligt samt i anledning
af Kongl. Maj:ts egen nådiga proposition hos oss välbetänkt slutit och ändtligen
derutinnan stannat hafva, ett visst knektehåll att undergå — — —, det vi
ock vele till Kongl. Maj:ts infanteriregementers i provinserna beständige vidmakthållande,
hvart regemente af det antal, som vi uti vårt till Kong]. Maj:t i
underdånighet inlevererade skriftlige svar utnämt hafva, nu efter gårdetalet
emottaga, så att två hela gårdar af krono och skatte utan åtskilnad eu knekt förskaffa,
nnderhålla och på all oförmodelig händelse städse i beredskap hafva skole,
aldeles efter det af de härtill förordnade höge Herrar, Kongl. Maj:ts högt
betrodde män och råd, nyligen med oss slutne kontrakt, varandes deremot,
så länge detta utlofvade af oss försvarligen preesteras, vi, våre barn och folk,
som till gårdarnes kultur och bruk, samt ersättande af manskapets afgång
nödvändigst kunne behöfvas, för utskrifning och alle dervid hängande besvär,
ehvad namn de helst hafva kunna, såsom ock fördubblingar och våldsamme
värfningar nu och i tillkommande tider aldeles qvitte och befriade.»

Samma vilkor och försäkran, som nu omförmälda handlingar, innehålla
ock Kongl. förordningen den 4 November 1725 angående det vissa knektehållet
uti Uplands och Stockholms län, punkt 1, samt Kongl. förordningen
och reglementet den 12 Januari 1728 mellan allmogen och soldaterna i
Störa Kopparbergs län, punkt 1.

Beträffande rotehållet i Vesterbottens och Norrbottens län innehåller
drottning Kristinas bref den 16 April 1649, att på begäran samtliga allmogen
i tio uppräknade socknar “uti Yesternorrlanden” ”skall vara förundt
och efterlåtet, att hålla till Yår och Kronans krigstjenst 1,056 gemene knektar
med korporalerne, såsom skall bemälte allmoge vara förpligtad att gifva
frihemman till 96 öfver- och underofficerare, så ock regementsofficerare efter
ordningar”, hvaremot allmogen skall ”vara frie och exempt för utskrifning
och utskrifning spenning ar"; och Kongl. förordningen den 31 Mars 1696
emellan rotarne och soldaterne under det vissa knektehållet uti Vesterbotten
(= nuvarande Vesterbotten och Norrbotten), hvilken förordning nu betraktas
såsom ortens knektekontrakt, innehåller i punkt 1 den försäkran, att intet
mera manskap, än nämnda antal, vid hvarjehanda afgång skulle fordras eller
uttagas.

Kontraktet angående det stadiga knektehållet med ridderskapet och
adeln samt allmogen af krono och skatte i Skaraborgs län, slutet och upp -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

rättadt år 1684 och af Konungen konfirmeradt den 16 Mars 1685, samt
kontraktet med ridderskapet och adeln samt gemene allmogen uti Elfsborgs
län och på Dal om det ständiga knektehållets inrättande, af Kong!. Makt
stadfästadt den 10 December 1685, innehålla icke uttrycklig frikallelse från
utskrifning, men stadgandena i det förras punkt 13 och i det senares punkt
14 utgå från förutsättningen: »Eftersom (Såsom) utskrifning ar ne (utskrifning
en) och dess besvär nu upphöra».

Uti kontraktet den 25 Juni 1688 med ridderskapet och adeln samt
allmogen i Vermland, angående det dersammastädes upprättade vissa knektehållet,
af Konungen faststäldt den 18 November samma år, säges i punkt
1: »Påtage vi oss uti denna provinsen Yermeland allt stadigt att underhålla
1,200 man uti de härader, som för detta utskrifning ar ne varit underkastade“
och vidare i punkt 13: “I fall vi i längden detta knektehället intet skola
kunna hålla, så är o vi förpligtade att underkasta oss utskrifning, som för
detta vanligt varit.”

Något annat kontrakt om knektehället i Kronobergs län finnes numera
icke, än Kongl. förordningen den 13 Maj 1685 emellan allmogen och soldaterne
i Jönköpings och Kronobergs län. För Jönköpings län finnes deremot
ett äldre kontrakt af den 15 Augusti 1684, som dock enligt Kongl.
instruktionen den 24 Januari 1686 för indelningskommissarierna icke gäller.
Något annat kontrakt för Kalmar län har icke kunnat påträffas, än Kongl.
förordningen den 26 Februari 1686 emellan rotar och soldaterne uti Kalmar
län och Tjust till det vissa knektehället. Nu omförmälda förefintliga
handlingar innehålla icke försäkran om utskrifningsfrihet. Uti Kongl. brefvet
till amiralen och landshöfdingen, friherre Hans Clerck, att proponera
adeln och allmogen uti Calmare län om ett visst knektehåll, den 25 Januari
1684, säges emellertid, att »såsom ridderskapet och adeln samt allmogen i
Jönköpings och Kronobergs läner sig nu mera förklarat hafve till att antaga
det visse knektehället---“, landshöfdingen anbefaldes, ”att göra

allmogen så väl som ridderskapet och adeln i höfdingedömet den propositionen,
om de icke äfven som de andre deras grannar i Jönköpings och Kronobergs
län, samt andre våre provincier, skulle hafva lust, att häller antaga
det visse knektehället, än alltid och årligen de månge besvär och omkostnader
underkastade vara, som utskrifningarne medbringa, sä ofta som på reqimentet
något manskap brister.»

I Skåne hade sedan 1679 och i Halland sedan 1648 i stället för manskap
i allmänhet utgjorts utskrifningspenningar. Sedan extra rotering påförts Skåne
1811, hvilken 1817 förbyttes till ständig rotering, förklarade Rikets Ständer i
underdånig skrifvelse den 3 Juli 1812 statens inkomst af utskrifningspenningarne
i Skåne och Halland för framtiden försvinna, och enligt Kongl. brefvet den 23
Mars 1813 skulle, sedan roteringen egt rum, rotehållarne icke med några vidare

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

afgifter af hvad namn de vara må i och för roteringen belastas samt äfven
njuta befrielse från de hittills vanliga utskrifnings- eller rotepenningar.

Herjeådalen har, alltsedan detta landskap kom under Sveriges krona,
njutit frihet från soldathåll mot erläggande af en kontant afgift.

Bohuslän, likasom Jemtland, uppsatte ursprungligen dragoner, hvarföre
för dessa landskap hänvisas till hvad nu säges om rusthållet.

Om rustningen finnas i allmänhet icke några kontrakt på samma sätt som
beträffande roteringen med allmogen upprättade, utan, sedan indelningen till
rusthåll var slutad, utfärdades rustningbref för hvarje rusthållare särskildt.
Emellertid innehåller Kongl. resolutionen, gifven samtelige rustningshållarne i
Sverige och Finland den 24 November 1680, att “rustningshållarne både för
sine egne personer, deras sventjenare och dessutan en dräng och en pojke för
rotering och utskrifning slcole vara befriade, samt alle gårdar, för hvilke
gemen häst löper, ‘samma vilkor åtnjuta.“ I resolutionen och förklaringen
den 3 Januari 1683, punkterna 39 och 41, förordningen och reglementet den
5 Januari 1684, punkt 5, samt förklaringen den 7 April 1685, punkt 8,
förutsättes för rusthåll i allmänhet frihet från utskrifning och knektehåll;
hvarjemte för särskilda orter dylika bestämmelser äro meddelade, såsom för
Småland i Kongl. resolutionen den 19 November 1680, punkt 1, för Bohus
län och Halland Kongl. brefvet den 13 Maj 1685, för Jemtland kontrakt
den 7 September 1688, faststäldt den 15 November 1689, och för Skåne
reglementet och förordningen den 7 November 1695, punkt ll,somlemnar
rusthållarne i denna provins frihet från utskrifningspenningar.

Beträffande båtsmanshället så har detsamma tillkommit, båtsmansrustningen
i Blekinge och Södra Möre under motsvarande förhållanden som
rusthållet, och båtsmansroteringen i öfrige kustorter, der båtsmanshåll förekommer■,
under i allmänhet samma vilkor och friheter som roteringen. Att
häri särskildt ingick frihet från utskrifningar, framgår, bland annat, af
städernas fullmäktiges beslut i Stockholm den 28 Januari 1629, hvari de
åtogo sig att, emot frihet från utskrifningar, årligen hålla ett bestämdt
antal godt och dugligt sjöfolk och att dem så årligen continuera, samt Kongl.
instruktionerna den 1 December 1634, och den 14 December 1640 för åtskilliga
personer att ackordera om båtsmanshället i kustorterna.

Af det anförda synes obestridligen framgå, att på grund af knektekontrakten
och dit hörande handlingar samt omständigheterna vid indelningsverkets
tillkomst, detta såväl beträffande rustning och rotering till armén
som båtsmanshåll är af rust- och rotehållare åtaget under uttryckligt vilkor
och försäkran om frikallelse från utskrifning.

Fråga blir då, hvad rätteligen bör förstås med den utskrifning, hvarifrån
de roterande och rustande mot rustningens och roteringens upprätthållande
erhållit frikallelse.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Redan på riksdagen i Linköping 1600 hade beslutits, att ett visst
antal hofman (= ryttare) och knektar skulle i hvar landsända på rikets
bekostnad årligen och stadigt blifva hållna, så starka till mantal (= hufvudtal),
som i deröfver upprättad ordning bestämdes; och sedermera stadgade
regeringsformen den 29 Juli 1634, att de svenska regementena skulle vara
fotregementena 13 (hvartdera gemenligen hållande 1,200 man och derutöfver)
samt regementena till häst 4 (hvartdera hållande 1,000 man). Det synes
hafva varit egentligen i och för ‘''manskaps förskaffande'''' till denna “Kongl.
Maj:ts ordinarie milities vidmakthållande" som utskrifningarne, vare sig de
skedde efter mantal eller gårdatal, i allmänhet egde rum. Så säga Ständerna
vid riksdagarne 1622, att fotfolket skulle stärkas med utskrifning; 1627, att
de utskrifne skulle tjena såsom landsknektar; 1638, att krigsfolket skulle stärkas
medelst utskrifning; 1647, att krigsfolket, som årligen minskades och
afginge, skulle med skälig utskrifning förstärkas; 1652, att landsregementena
till fots skulle med starka utskrifningar uppfyllas och stärkas; 1668, att utskrifning
beviljades till fyllnad af hvad som kunde vara afgånget af landsregementena;
1678, att landsmilitien måste förstärkas med godt och ansenligt
manskap, hvarföre utskrifning skulle ske; och 1680, att afgången, som
landtmilitien uti de förflutna krigstiderna tagit, måste ersättas med utskrifningar.
Allmogens fullmäktige säga ock i 1682 års kontrakt, att de i den
mening stannat, att i stället för manskaps förskaffande genom utskrifningar,
som här till uti riket öfligt varit, de till Kongl. Maj:ts milities beständige
och riktige vidmakthållande en ginare utväg och lättare medel funnit, och
uti 1683 års riksdagsbeslut, att de till Kongl. Maj:ts infanteriregementens i
■provinserna beständige vidmakthållande ett visst knektehåll nu till gårdatalet
mottaga.

Det är ock att märka, hurusom, under det mantalet först låg till grund
för utskrifningarne, dessa efter 1642 i allmänhet utgjorts efter gärdatalet.
Så beslötos en eller flere utskrifningar: efter mantalet 1624, 1627 (2 gånger),
1629, 1631, 1632, 1634, 1638, 1640, 1683; efter gärdatalet 1642, 1643.
1647, 1649, 1650, 1652, 1655, 1660, 1664, 1668,'' 1672; än efter mantal,
än efter gårdatal: 1657, 1675, 1678 och 1680.

Men vid sidan af dessa utskrifningarne stod den allmänna värnpligten.

Redan Konungabalken af 1442 års landslag, hvilken var Sveriges allmänna
gällande lag till 1736, stadgade i 2 kap. 2 §, att alla de, som i
riket bygde och bodde, egde och skulle Konungen lydno hålla, bud hans
efterkomma och till tjenst vara. särdeles vid landamäret att värja landet och
ej yttermera fara med härfärd utan egen god vilja, hvilken senare inskränkning
upphäfdes genom beslutet i Kylödöse 1540, “enär det rådeligare och
nyttigare syntes, samt med större fördel kunna ske, att söka och angripa
JBih. till Riksd. Prof. 1880. 7 Sami. 15 Höft. 7

50 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

sin fiende i hans land, än sitt eget fädernesland med kost och besvär förhärja
och förderfva11.

Den sålunda stadgade allmänna värnpligten fullgjordes under medeltiden
af bondehären till fots och på egen kost, så länge denna räckte, hvarefter
hären vanligen underhölls genom utskrifna gärder i de orter, der
den framgick. I tidens fejder vare sig mellan särskilda tronpretendenter
eller partianförare uppträdde bondehären icke sällan. I befrielsekrigen under
Engelbrekt, Sturarne och Gustaf Wasa afvärjde den med samnad hand
utländskt förtryck och häfdade landets sjelfständighet.

Äfven under följande tider finnes landslagens anförda stadgande ej
sällan både i rådplägningarne bekräftadt och ute i krigen tillämpadt.

Redan riksdagsbeslutet i Westerås den 20 Januari 1544 säger: “det blef
ock så beslutadt, att, hvar så skedde, att fienderna blefve alltför mäktige och
derutaf ett nederlag eller afbräck skedde, det man då hasteligen åter förvisste
att förstärka sig med folk igen, skulle hvar 5:te man af Småland och af de
andre landsändar hvar 6:te man vara färdig att möta, men i högsta nöd
skulle hvar man vara beredd att följa, förhjelpande» att afvärja allt fiendtligt
öfvervåld och betryck” — sålunda redan första gången utskrifning
under nyare tiden beviljades, en tillämpning på samma gång af den allmänna
värnpligten. Den 1 September 1563 utkom en Kongl. instruktion, som bestämde,
huru med “landtvärnet från Upland, Södermanland, Westmanland
och Nerike förhållas skalk1, hvilken instruktion innehåller detaljerade föreskrifter
rörande detta landtvärns beväpning och underhåll. Den 4 Januari
1577 utfärdades en ordning till efterlefnad för dem, åt hvilka det hädanefter
blef uppdraget att antaga och utskrifva krigsfolk; men oaktadt denna
ordnings egentliga ändamål att tjena till ledning vid de ordinarie utskrifningare,
talas der dock under åberopande af landslagens konungabalk om
den allmänna värnpligten: om ändock högsta nöden någon gång kräfde en
allmän uppfordring till rikets försvar, då skulle alla rikets innebyggare
vara pligtige och redo att afvärja dess skada enligt hvad lagen uti konungabalken
4 kap. derom uttryckligen förmälte. Man sökte ock under dessa
tider att under tillämpning af den allmänna värnpligten, så vidt omständigheterna
medgåfvo, bilda en med befäl försedd och organiserad landtstorm.
Under Karl IX skrefs på grund af Kongl. brefvet den 5 November 1607 allmogen
i rotar och indelades i fännikor, hvarvid de erhöllo egne höfvidsmän. 1617
års adliga privilegier, § 19, innehålla: ‘‘fordrar höga nödtorften, att man
af huset (en man från hvarje matlag) måste i ofredliga tider utgå, så måste
alla dertill vederredo finnas11. Vid 1624 års riksdag beslöto ständerna, efter
att hafva beviljat vanlig utskrifning för året, att “alla rikets innebyggare,
så många, som hemma sitta, i städerna och på landet, skola låta sig mönstra,
skrifva i rotar och förskaffa sig efter ämnet värjor och byssor; och ingen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

vare fri eko han ock är. Begärandes derhos ödmjukligen, att Hans Kong!.
Maj:t ville förordna uti landskapen och häraderna öfverstar och förmän, som
dera, när omtränger, uppbuda och anföra dit, som Rikets värn kräfver. Och
lofva vi i det fallet att hålla oss vederredo uti alla landsändar och städer
att utgå, antingen alle eller så många som Kongl. Maj:t låter utfordra af
hvar landsända i sender och försörja oss i så måtto med kost efter vårt

ämne, till dess andre utfordras och oss aflösa11. Förbindelsen förnyades

tid efter annan, första gången redan vid 1625 års riksdag, då ett lika
lydande beslut fattades, och år 1626 skrefs allmogen i rotar, och gamla afskedade
krigsmän förordnades till höfvidsmän.

Regeringsformen den 25 Juli 1634 lemnar, efter att i punkt 31
hafva afhandlat den ordinarie miiitien, bestämt regementernas antal samt

förklarat, att “dessa regementen till häst och fot efter ordningen skola
hållas kompletta och heldre starkare än svagare1*, i sammanhang härmed
i punkten 32 särskilda bestämmelser om sättet för den allmänna

värnpligtens utgörande samt stadgar i detta afseende att befälet öfver landstormen
skall förenas med befälet öfver, det i hvart landskap förlagda landsregementet:
“skall ock öfversten eller i hans frånvaro hans öfverstelöjtnant
eller major, i Rikets nödstälda tider, stå allmogen före, och, sedan de med
lands- och häradshöfdingarnes tillhjelp äro roteskrifne och fördelta, vara
deras förmän till landets försvar. Men derest äfven dessa officerare vore
förhindrade eller hade laga förfall, bör dem andra substitueras“. Föreskrifterna
härom bekräftades genom regeringsformen 1660, punkt 19.

Denna allmänna värnpligt anlitades äfven i krigen. Under 1612 års
krig med Danmark var “man ur buse" uppbådad i gränsprovinserna, särdeles
Småland och en del af Yestergötland, i danska kriget under drottning
Kristinas regering deltog också allmogen vid gränserna, 1644 och 1645 både på
skånska och norska gränsen, likväl under militärbefäl och i förening med
reguliära trupper, sammaledes under Karl X:s krig, i Finland mot ryssarne,
i Norrland och Dalarne mot norrmännen, och vid ett rykte om Holländska
flottans ankomst 1657 uppbådades östgötabönderna. Under krigsåren 1676 --1679 lät Karl XI öfver allt, der gränsen af fienden hotades, uppkalla landstormen.
Yid armén i Skåne 1677 användes uppbådad smålandsallmoge,
ehuru utan ordentliga vapen och anförde af sina landshöfdingar. Nerikes
sexmänningar, Elfsborgs, Vermlands och Dals samt Skaraborgs sjettingar
och Dalarnes utskottsfolk omtalas äfven. Yid krigstider innehålla ock understundom
riksdagsbesluten på samma gång bestämmelser om utskrifning
till härens upprätthållande och om allmän värnpligt. Så förklarade vid
1675 års riksdag, således helt kort före införandet af den ständiga roteringen,
ständerna uttryckligen, att de hvarken kunnat eller bort undandraga
sig att gripa Kongl. Maj:t under armarne på det kraftigaste, hvarföre de

Lag-Utskottets JU ätande N:o 23.

Icke allenast utlofvade att med all sin makt och man ur huset ställa sig
fienden till motvärn, i fall nöden skulle det äska, utan ock till förstärkning
af landets krigsmakt beviljade en stark utskrifning för år 1676.

Äfven efter rustningens och roteriogens mera allmänna införande stod
den allmänna värnpligten fortfarande lika lagstadgad som förut och kom
också i tillämpning.

I sammanhang med det förnyade aftal, hvilket Kari XI i resolution
den 21 Juli 1682 uppgjorde med allmogen i Dalarne om det ständiga knektehållet,
biföll han allmogens begäran att icke belastas med något ”utskott”
(= särskildt uppbåd) ''vidare än till Dalegränsens försvar, samt lofvade att
förordna gode och välförfarne officerare, som kunde anföra och understödja
dem i deras goda uppsåt att hindra och uppehålla fienden. Samme
konung utfärdade den 16 Januari 1689, kort efter att hafva med allmogen
i Yermland afslutat kontrakt om knektehållet derstädes, reglemente för de
officerare, af hvilka denna allmoge vid lämpliga tider borde exerceras för
att kunna motstå fiendtliga infall från norska sidan. Desse officerare skulle
fördela allmogen i kompanier, korporalskaper, rotar och led, samt dem sedan
undervisa. Ofningarne skulle, mellan andtiderna, verkställas vid mindre
helgdagar efter gudstjensten samt vid tingen. Kronan förband sig att med
vapen förse dem af allmogen, som sjelfva icke egde dylika och målskjutningar
anbefaldes 2 å 3 gånger om året.

Under Karl XILs krig var allmogen åren 1710 och 1711 i gränsorterna
uppkallad, och den 19 Mars 1714 utfärdade prinsessan Ulrika Eleonora
samt Rådet, efter Ständernas beslut, en förordning om allmänt uppbåd. Af
allmogen skulle bildas en talrik »landtmilis», som på papperet i en specifikation
af år 1714 upptages till ej mindre än 132 regementen om tillsammans
133,200 man, men förordningen torde icke hafva blifvit något allmännare
utförd, utom i rikets kustorter. Äfven under de nästföljande åren och intill
dess fred slöts, befinnes allmogen ofta hafva varit sålunda uppbådad.

De under Karl XILs tid påbudna så kallade tremännings-, fyrmänningsoch
femmänningsregementena, sockneknektarne o. s. v. samt de mot slutet
af samma konungs regeringstid företagne allmänna utskrifningarne och tvångsvärfningarna
synas, likasom den sedermera under frihetstiden och de tvenne följande
konungarnes krig med Ryssland uppkallade vargeringen, stridande mot
knektekontrakten och endast kunna af nödtvånget ursäktas.

Ett påkallande af den allmänna värnpligten synes deremot icke vid
denna tid hafva ansetts stå i strid med knektekontrakten. Både 1719 och
1720 års regeringsformer omtala i § 5 utskrifningar såsom föremål för
Rikets Ständers bestämmanderätt, men det oaktadt innehålla samma års riksdagsbeslut
förpligtelse!- för folket att våga det yttersta och, när så omträngde.
gå man ur huset till rikets värn och försvar. De adeliga privilegierna, med

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Rikets Ständers enhälliga samtycke utfärdade den 16 Oktober 1723, säga i
punkt 10: “Och när riksens tarf och hjelp måste utgöras, då skall icke något
påläggas Adelns landbönder och utsockne frälsehemman utan menige Ridderskapets
och Adelns, som sjelfva några landtgods ega, goda ja och samtycke;
och skola alltid i sådana hjelper blifva räknade två hela besuttne frälsehemman
emot ett helt besuttet kronoskatte, frälseskatte och kronohemman; item två
halfva emot ett hälft och två fjerdedels hemman emot ett fjerdedels. Således
skall ock hållas, om någon utskrifning hos allmogen till riksens värn och
försvar samtyckt och beviljad blifver; eljest skall adeln uti ofredliga tider
icke försvara mera manshjelp, än som hvart hemman till dess nödtorftiga
bruk kan erfordra och legohjonsstadgan tillåter, men om höga nödtorften så
tränga kunde, att man ur buse utgå måste, då skola alla dertill vederredo
finnas.11

Knektekontrakten synas icke heller kunna betraktas såsom privaträttsliga
urkunder och de genom dem uppstående rättsförhållanden såsom af
privaträttslig natur. Under det den allmänna värnpligten var stadgad i den
allmänna lagen, betraktades utskrifningarne såsom bevillningar, och det var
derför fullt öfverensstämmande med den tidens statsrättsliga former, att
bevillningsrätten utöfvades icke blott af de fyra riksstånden, församlade till
allmän riksdag, hvar för sig, utan, såsom just vid kontraktens ingående
tillgick, genom öfverenskommelser med de särskilda orternas fullmäktige, vare
sig i hembygden eller församlade vid riksdag. I samma mån de allmänna
riksdagarne erhöllo större betydelse, upphörde dessa senare former för bevillnings
åtagande, men synes härigenom de förut med de särskilda orterna
slutna öfverenskommelser icke kunna hafva förlorat sin statsrättsliga karakter.
Denna karakter hafva de ock sedan ansetts ega. På grund af 1720 års
Regeringsform §§ 5 och 25, den senare af innehåll, bland annat att krigsmakten
till häst och fot, så väl som båtsmanshållet, förblifver vid sin indelning
och de med allmogen samt städerna upprättade kontrakter, hvilka noga
böra efterlefvas och iakttagas, intill dess Kongl. Maj:t och ständerna nödigt
finna någon ändring derutinnan att göra, och då i frågor angående iudeldelningsverk
och utskrifningar såsom beskattningsfrågor ännu hvarje stånd
för sig egde besluta, skedde under hela frihetstiden, vanligen i form af resolutioner
på de särskilda ståndens besvär, ett stort antal ändringar och tillägg
i de ursprungliga bestämmelserna; och rätt för Konungen att med Rikets
Ständer sådana företaga stadgas desslikes i 1772 års Regeringsform §§18
och 45 likasom uti 1809 års Regeringsform §§ 73 och 80.

Bih. till Riksd. Prot. 1880. 7 Sami. 15 Häft.