Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1877:LU23 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Ank. till Riksd. Kansli den 13 April 1877, kl. 5 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 11 Kap. 10 §
Rättegångs-balken.

Genom remiss från Andra Kammaren har till Lag-Utskottets behandling
hänvisats en inom nämnda Kammare af Herr Ludv. Torpadie
väckt motion (N:o 70), hvari föreslagits, »att Riksdagen ville för sin del
besluta att ofvannämnda lagrum måtte erhålla följande förändrade lydelse:

I brottmål bör den, som käres till, genast å Rättens bud till svars
komina. Gör han det ej; då må han genom Kronones eller Rättens
betjente till Rätten hemtas; dock ege Rätten, att i ringare brottmål lägga
honom vite före.»

II Kap. 10 § Rättegångs-balken lyder nu sålunda:

»I brottmål bör den, som käres till, genast å Rättens bud till svars
komma: Gör han det ej; då må han genom Kronones eller Rättens betjente
till Rätten hemtas.»

Detta stadgande lärer af underdomstolarne temligen allmänt så
uppfattats, att det icke ansetts innebära hinder för dem att, der hemtning
icke ansågs lämplig, ålägga en uteblifven svarandepart i brottmål in:
ställelse vid äfventyr af vite.

På senare tider har emellertid den åsigt gjort sig gällande hos
öfverrätterna, att det icke vore enligt med lag att i brottmål förelägga
svarandepart vite, hvadan icke allenast dylika vitesbestämmelser blifvit
upphäfda utan äfven domare, som vitena ådömt, fälda att bota för tjenstefel
och att till parten återgälda de viten, som han erlagt.

Häraf har åter följden blifvit den, att de fleste underdomstolar
numera öfvergifvit ofvan berörde äldre praxis och i alla, äfven de ringaste
brottmål ålägga svarande parter inställelse vid hemtnings påföljd.

En mängd af dessa mål äro likväl af den beskaffenhet, att det
synes icke allenast obehöfligt utan rent af olämpligt att för utevaro
Bih. till Riksd. Prof. 1877. 7 Sami. 16 Bäft. 1

Lag - Ui skott et» Utlåtande N:o 23.

stadga en så sträng påföljd som hemtning. I sådana mål, som enskilda
parter anhängiggöra angående försummad vård om kreatur, angående
olofligt beträdande af andras egor med flera dylika, äfvensom i en mängd
mindre ordningsmål, medför en uteblifven svarandeparts omedelbara
hemtning, utan att vara af behofvet påkallad, ofta rätt stort besvär och
dryga kostnader. Dessa kostnader, som i de fall, der den hemtade saknar
tillgång, merendels drabba statsverket, uppgå redan till ganska betydliga
belopp och komma säkerligen, i den mån hemtningarne blifva mer och
mer vanliga, att ytterligare stiga.

Missbelåtenheten med ofvan berörda förfarande lärer också vara
temligen allmän så väl hos kärande- som svarandeparter; och då ifrågavarande
stadgande öfver hela riket i talrika fall nästan dagligen kommer
till tillämpning, synes det Utskottet, att fråga om ändring af detta stadgande
är af sådan vigt, att dermed ingalunda bör anstå till dess Rättegångs-balken
i sin helhet kan komma att undergå den omarbetning, som
lärer vara förestående, särdeles som den ifrågasatta ändringen, långt ifrån
att medföra några rubbningar uti andra stadgande^ synes stå i närmaste
öfverensstämmelse med den svarande parter i ringare brottmål år 1866
medgifna rätt att svara genom ombud.

° Då emellertid en mängd brottmål äfven af ringare slag, såsom till
exempel förbrytelser mot förordningen om bränvinsförsäljning, äro af
den beskaffenhet, att i dem vite ej lämpligen bör mot tredskande svarandepart
användas, anser Utskottet, att det bör åt domstolen öfverlemnas att
efter sig företeende omständigheter bestämma, huruvida en uteblifven
svarandepart i ringare brottmål bör hemtas eller vid vite föreläggas att
iakttaga inställelse.

Utskottet får alltså vördsamt tillstyrka,

att Riksdagen måtte lör sin del besluta följande förändrade
lydelse för 11 Kap. 10 § Rättegångs-balken:

1 brottmål bör den, som käres till, genast å Rättens
bud till svars komma. Gör han det ej; då må han
genom Kronones eller Rättens betjente till Rätten
hemtas; dock ege Rätten i de mål, der genom laga
ombudsman svaras må, lägga svaranden vite före.

Stockholm den 13 April 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.