Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1876:LU23 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Ant. till Riksd. Kansli den 10 Mars 1876, kl. 8 e. m,

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om förändrad lydelse af
6 punkten i 19 § af Kongl. Förordningen om nya Strafflagens
införande den 16 Februari 1864.

Ifrågavarande till Lag-Utskottet remitterade motioner äro väckta, den ena
inom Första Kammaren (N:o 17) af Herr Leonard Magnus Nordenfelt och den
andra inom Andra Kammaren (N:o 59) af Herr Jonas Jonasson i Gullaboås; och
hafva motionärerne föreslagit:

Herr Nordenfelt: “att Riksdagen ville för sin del besluta, att Kongl. Maj;ts
nådiga förordning om nya strafflagens införande och hvad i afseende derpå iakttagas
skall, af den 16 Februari 1864 § 19, 6 punkten, bör få följande förändrade
lydelse:

“Häfver brott, som ringare är, än i 5 punkten sägs, men hvarå dock straffarbete
efter lag följa kan, eller ock fridsbrott af svår art blifvit begånget, och
har, i den händelse att brottet utan målsegandens angifvelse icke må åtalas, sådan
angifvelse skett; då må den, som för brottets begående skäligen misstänkes,
jemväl i häkte tagas. Häfver han embete eller tjenst eller fast egendom, eller
eljest stadigt hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han.afviker,
eller att han genom undanrödjande af bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning
hindrar, då skall han på fri fot lemnas;“ samt

Herr Jonas Jonasson: “att Riksdagen för sin del ville besluta följande förändring
i 6 punkten af 19 8 i Kongl. förordningen om nya Strafflagens införande
den 16 Februari 1864:

Bih, till Ililcsd. Prof. 1876. 7 Samt. 11 Höft.

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Misstankes någon hafva begått brott som ringare är, än i 5 punkten i
nämnda förordning sägs, men hvarå dock straffarbete efter lag följa kan, eller att
hafva stört husfrid eller våldfört annan person, den må i häkte tagas. Häfver
han — — — — — — — — — — — — — —

på fri fot lemnas“.

I enahanda syfte, som med ifrågavarande motioner afses, väcktes vid sistlidne
riksdag förslag om ändring i stadgandena rörande häktning. För detta
förslag, som jemväl åsyftade förhöjning i straffbestämmelserna för vissa våldsgerningar
och fridsbrott, åberopades såsom stöd den äfven nu anförda omständighet,
att på senare tider våldsbragder till betänkligt förökad mängd blifvit föröfvade,
i synnerhet af den del utaf befolkningen, som på främmande orter till stort antal
erhållit tillfällig anställning vid allmänna arbeten.

Uti det utlåtande, som öfver berörda förslag då afgafs, anförde Utskottet,
att strafflagen, i fråga om de brott, som dermed åsyftades, icke syntes för mild.
Någon skärpning i straffen vore derföre desto mindre lämplig, som orsaken till
förökadt antal brott icke uteslutande vore att söka deruti, att det för brottet använda
straffhot vore för ringa, och detta dels förnämligast gällde sådana brott,
hvilka såsom de ifrågavarande i allmänhet beginges i sådan öfverretning, att
brottslingen icke kunde förutsättas ega erforderligt sinneslugn för beräkning af
straffpåföljden, dels ock jemväl i öfrigt särskildt egde tillämplighet på den omständighet,
som närmast föranledt förslaget. En af anledningarne till det öfverklagade
förhållandet syntes nemligen vara, att nämnde arbetare, som icke vore
med något band fästade vid den ort, der de vistades, vid våldsgerningars begående
hängåfve sig åt förhoppningen att genom afvikande från orten kunna undgå
rättvisans straffande arm. Vissheten derom, att ett brott ej blefve ostraffadt, och
att straffet snart drabbade den brottslige, afhölle också ej mindre från brott, än
strängheten i straff. För upprätthållande af allmän ordning vid sådana tillfällen,
då en folkmängd för något allmänt arbete eller annan orsak vore samlad, kunde
jemväl vara af högsta vigt, att uppviglare till våldsamheter och fridsbrott, äfven
der han gjort sig skyldig allenast till mindre sådana förbrytelser, finge för afböjande
af större oordningar, tagas i fängsligt förvar. Lagstiftaren borde derföre
mot tillökningen af ifrågakomma brotten söka ett korrektiv deruti, att för vissa
fridsbrott, hvilka syntes för rättssäkerheten vådliga, men för hvilka, i anseende
dertill att de vore med endast fängelse eller böter belagda, häktning lagligen icke
egde rum, fridsstöraren måtte kunna häktas, der skälig anledning förekomme, att
han, för undgående af straff, afveke. Och föreslog på dessa skäl Utskottet, att
ifrågavarande lagrum skulle erhålla följande förändrade lydelse:

“Misstänkes någon hafva begått brott, som ringare är, än i 5 punkten sägs,
men hvarå dock straffarbete efter lag följa kan, eller att hafva stört hemfrid, eller

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

våldfört annan ä sådant ställe, som i 11 kap. 15 § Strafflagen omförmäles, den
må ock i häkte tagas. Häfver — ■— — ~~ — — — — — — — —
lemnas“.

Detta lagförslag blef af Riksdagen antaget och anmäldes i underdånig skrifvelse
den 13 Maj 1875 till Kongl. Maj:ts godkännande. Vid granskning af förslaget
afstyrkte Högsta Domstolen bifall dertill på den grund, att, enligt förslaget,
häktning skulle kunna ega rum allenast på misstanke om brott af så ringa beskaffenhet,
att detsamma finge försonas med lägsta bötesbelopp; och Kongl Maj:t förklarade
härefter, i skrifvelse den 7 Januari innevarande år, att, med afseende å
hvad Högsta Domstolen sålunda anfört, Kongl. Maj:t icke funnit skäl att förslaget
godkänna.

Utskottet som finner det faktiska förhållande, att våldsgerningar under senare
tider betydligt tilltagit, icke böra af lagstiftaren lemnas utan uppmärksamhet,
är fortfarande af den åsigt, att den åtgärd för dessa brotts hämmande, som lämpligast
torde kunna å lagstiftarens sida vidtagas, bör på grund af de skäl, som
finnas här ofvan anförda, gå i den af motionärerne angifna rigtning.

Då de hemfridsbrott, som finnas i 11 kap. Strafflagen omförmälda, i allmänhet,
der de äro af någon betydenhet, kunna medföra så stor straffpåföljd, att
häktning för samma brott redan enligt nu gällande lag torde få ega rum, synes
emellertid någon ändring i lagen om häktning, i hvad den afser dessa brott, mindre
behöflig. I anledning häraf och för undanrödjande af den omständighet,
som, enligt hvad Högsta Domstolens åberopade yttrande utmärker, föranledt förkastandet
af sistlidna Riksdags beslut i ämnet, har Utskottet ansett sig böra förorda
häktningsåtgärdens utsträckning allenast till de fall, då någon å allmän väg,
gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles, föröfvat uppsåtlig
misshandel, hvaraf ringare skada följt. Enär den omständighet, att våldet skett
å sådant ställe, på grund af 15 § i ofvanberörda kapitel, skall vid straffets bestämmande
för våldet, såsom försvårande anses och, enligt 14 kap. 13 § Strafflagen,
misshandel, hvarå ringare eller ingen skada följt, straffas med böter till
högst fem hundra kronor eller fängelse i högst sex månader, skulle nemligen, enligt
Utskottets uppfattning, våldsgerningar, som både skett å plats af omförmälda
beskaffenhet och medfört ringare skada, icke lagligen böra medföra mindre straff,
än fängelse, eller, der böter undantagsvis kunde ådömas, sådane åtminstone till
högre belopp, så att följaktligen ej heller Högsta Domstolens ofvannämnda anmärkning
med hänsyn till dylika våldsgerningar borde ega tillämplighet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med hemtadt stöd jemväl af
de åsigter i ämnet, som vid nästlidna riksdag blefvo inom representationen
uttalade, föranlåtes Utskottet, i anledning af ifrågavarande motioner, vördsamt
hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 6 punkten i 19 §

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

af Kougl. förordningen om nya Strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Misstankes någon att hafva begått brott, som ringare är,
än i 5 punkten sägs, men hvarå dock straffarbete efter lag
följa kan, eller att hafva å sådant ställe, som i 11 kap. 15
§ omförmäles, uppsåtligen föröfvat misshandel, hvarå skada,
om än ringare, följt; den må ock i häkte tagas. Häfver han,
embete eller tjenst, eller fast egendom, eller eljest stadigt
hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han
afviker, eller att han, genom undanrödjande af bevis eller
egendom, sakens tillbörliga utredning hindrar; då skall han
på fri fot lemnas.

Stockholm den 10 Mars 1876.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre.

af Herr von Gegerfelt, med hvilken Herr Thomasson instämt: I “Reservation
mot Utskottets vid sistlidna riksdag afgifna utlåtande i förevarande ämne yttrade
jag:

“Enär de uti ifrågavarande hänseende nu gällande föreskrifter efter mitt
omdöme stödja sig på rigtiga, konseqvent genomförda grunder, och dessa föreskrifter,
om de behörigen tillämpas, nöjaktigt tillfredsställa allmänna ordningens
anspråk, utan att den enskilda friheten derigenom oskäligt inskränkes, men det
föreslagna tillägget, hvarigenom motionens hufvudändamål, att hålla i styr de
“talrika arbetare, som å främmande ort söka arbetsförtjenst", endast högst ofullständigt
skulle befordras, i uppenbar strid mot omförmälda grunder utsträcker
häktningsåtgärden till vissa uppgifna brott, som äro allt för ringa för att rättfärdiga
en sådan åtgärd och hvaraf en del ej ens få utan målsegares angifvelse åta -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23. 5

las, så har jag funnit mig föranlåten att mot Utskottets betänkande anmäla reservation“.

“Jag har så mycket mindre funnit anledning frångå mina sålunda uttalade
åsigter, som Utskottets i förevarande utlåtande förordade och af Riksdagen bifallna
lagförslag blifvit af Kongl. Maj:t afslaget, hufvudsakligen på det af Högsta Domstolen
anförda skäl att enligt förslaget häktning skulle kunna ega rum allenast
på misstanke om brott af så ringa beskaffenhet att detsamma finge försonas med
lägsta bötesbelopp. Enär de förbrytelser nu augifua förslaget afser kunna försonas
om ej med det lägsta, åtminstone med ett ganska ringa bötesbelopp, och
således enahanda grund för ogillande af jemväl samma förslag fortfarande qvarstår,
och enär härtill kommer det anmärkningsvärda förhållande att, under det
Strafflagen i 14 kap. 13 § tillerkänner frågan huruvida ett utöfvadt våld medfört
ringa eller ingen skada så liten betydelse att begge dessa fall blifvit under eu
straffbestämmelse sammanförda, samma fråga skulle enligt den af Utskottet föreslagna
häktningslag erhålla den framstående vigt att gränsen för häktningens befogenhet
blefve uteslutande deraf beroende, så har jag ej heller kunnat Utskottets nu afgifna
utlåtande biträda".

Herr Asplund har begärt få antecknadt, att han icke i beslutet deltagit.