Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1872:LU23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 28.

Ank. till Riksd. Kansli d. 2 April 1872, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående sättet för stämnings
delgifvande åt köping, bylag eller annan samfällighet.

Genom Kong!, resolutionen på allmogens enskilda besvär den 29 Maj 1752
är förorduadt, att, när tvist härader eller socknar emellan uppkommer eller eljest
en hel menighet bör stämmas, stämningen i sådana mål må uppläsas å predikstolarne
i det härad eller socken, som tilltalas eller sökes, så lång tid före tinget,
som i lägen utsatt är, samt att stämningen derjemte skall på tingsstugudörren
nTislåiS

De olägenheter, som genom nämnda Kongl. resolution blifvit undanröjda,
då en hel menighet är svarande, qvarstå ännu i flera fall, såsom då ett bylag, ett
skifteslag eller annan dylik samfällighet skall stämmas. I sådana fall måste käranden
delgifva stämningen hvarje svarande part särskildt.

För afhjelpande af de häraf följande olägenheter, har Herr Lits Olof Larsson
uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion
(N:o 101) föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta, “att det i förenämnda
författning stadgade sätt för instämmande af hel menighet, bestående af ett härads
eller sockens innevånare, jemväl må användas för instämmande åt menighet, bestående
af innevånare i köping, by eller annan samfällighet, äfven om densamma
icke utgör härad eller socken11.

Utskottet kan icke annat gilla syftningen af detta förslag. 1 äl har genom
laga skiften i flera afsecnden gemensamheten emellan jordegame i de törra byarne
upphört samt hvarje hemmansdel blifvit ett för sig sjelfständigt helt; men i e
flesta byar torde, äfven efter laga skifte, någon för skifteslagets samtlige intressenter
gemensam jordsamfällighet eller servitut qvarstå, såsom undantag för grastägt,
fiske, qvarnställe, vägar in. m.; och i samma mån som de vidtaga skiften utbrutna
Bih. till Riksd. Frot. 1872. 7 Sami. 13 Höft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

hemmansdelarne ytterligare styckas, ökas olägenheterna åt det nu gällande stämningssättet,
då angränsande jordegare eller annan vill anhängiggöra rättegång angående
så beskaffad jordsamfälligket eller servitut. Genom detta stämningssätt är
nemligen, då skifteslagets delegare äro många och vilja undandraga sig skyldigheten
att i saken svara, tillfälle dem beredt att uppehålla käranden i hans rätt,
ofta måhända så länge att dess utfående antingen, i följd af under tiden inträffade
förändrade förhållanden, för käranden förlorade allt värde eller ock blir lörenadt
med så stora kostnader, att desamma icke kunna uppvägas af den fördel, han har
att förvänta, i händelse sjelfva saken af honom vinncs.

Om än genom användande af det i Kong], resolutionen den 29 Maj 1752
medgifna stämningssätt någon gång skulle kunna inträffa, att eu eller annan åt
svaranderne icke erhåller kunskap om den utfärdade stämningen och sålunda, ej
kommer i tillfälle att sjelf värja sin rätt, är det likväl mindre att befara, att hans
rätt derigenom förnärmas, enär de öfrige svaranderne, hvilka lika med honom
hafva att af saken vänta nytta eller skada, äro i tillfälle och, synnerligast om saken
är af någon vigt, icke torde underlåta att emot kärandens anspråk försvara sig och
med detsamma jemväl den uteblifne svaranden.

Enligt Utskottets åsigt hör derföre ifrågavarande stämningssätt medgifvas
i alla de händelser, då cn af flere jordegare bestående samfällighet skall instämmas
i en sak, deri de i sin egenskap af jordegare hafva gemensam talan. Härvid
torde dock till ytterligare säkerhet för svaranderne böra, i öfverensstämmelse med
hvad så väl lagkomitéen som lagberedningen i fråga om bylag föreslagit, bestämmas
skyldighet för käranden att särskilda på sätt eljest är i lag föreskrifvet, dolgifva
stämningen byfogde eller ålderman eller, der sådan icke finnes, dem åt jordegarne,
som i sina hemvist anträffas. Likaledes synas svaranderne böra tå tillgodonjuta
enahanda rätt till förlängd ståmningstid, som enligt 11 kap. 8 § Rättegångsbalken
arfvingar i oskift bo ega fordra.

Lagberedningens förslag innehåller det tillägg, att de af byamännen, som
emottagit stämningen, skulle vara skyldige att gifva de öfrige svaranderne del
deraf. Ett dylikt stadgande synes här icke vara lämpligt. Det är val sannt, att,
enligt nyssberörda lagrum samt Kongl. resolutionen den 29 November 175(3, arfvinge,
som sitter i orubbadt bo, må å medarfvingars vägnar och syssloman å bruk
för brukets egare stämmas, hvarefter det åligger arfvingon eller sysslomannen att
gifva vederbörande sak egare del af stämningen, som dock verkar emot alla delegare
i det oskiftade boet eller bruket, ehvad dessa verkligen fått del åt stämningen
eller ej. Detta grundar sig emellertid uppenbarligen derpå, att arfvinge,
som erhållit förtroendet att vårda oskift bo, liksom syssloman å bruk, med allt
skäl kan anses såsom öfrige intressenters fullmäktig eller sådan ombudsman, hvarom
i 18 kap. 10 § Handelsbalkcn sägs. Deremot kan icke antagas att den förste
byaman, som af eu kärande med stämning anträffas, skall stå i samma förhållande
till sina bygrannar eller meddelegare i samfälligheten. Och då, så framt icke rät -

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

tighoten att begagna det föreslagna stämningssättet skall för käranden vara i det
närmaste betydelselös, ett stadgande i enlighet med lagberedningens förslag måste
medföra, att samtlige svaranderne skulle anses stämde, oberoende deraf att den,
som emottagit stämningen, möjligen underlåtit att deraf gifva medparterna del,
synes ett sådant stadgande vara för svaranderne af föga värde, emedan man icke
rättvisligen lärer kunna, genom bestämmande af en fullt verksam påföljd, framtvinga
af svarande parten iakttagande af en föreskrift rörande stämningssättet,
hvars fullgörande är förknippadt med så stora svårigheter, att man af sådan orsak
ansett sig böra derifrån fritaga käranden.

Utskottet, som således anser sig böra i hufvudsaken understödja föreliggande
förslag, kan dock icke dela motionärens åsigt derutinnan, att jemväl köping
skulle hänföras under ifrågavarande lagstiftning. Begreppet köping saknar nemligen
den bestämdhet, som i sådant afseende är nödvändig.

På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning af följande lydelse:

“Hvad i Kongl. resolutionen den 29 Maj 1752 är stadgadt rörande
sättet för stämnings delgifvande åt hel menighet, galle äfven då bylag,
skifteslag eller annan samfällighet, bestående af minst tio delegare, skall
stämmas i fråga som angår samfällighetens rättigheter eller skyldigheter
såsom jordägare; dock skall i detta fall stämningen derjemte särskildt i
laga ordning delgifvas byfogde eller ålderman eller, der sådan ej finnes,
den eller de delegare, som i sina hemvist anträffas: och galle om stämningstid
hvad i 11 kap. 8 § Rättegångsbalken skils."

Stockholm den 28 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.