Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1871:LU23 Lagutskottet)

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

1810, förekommande förbud för der uppräknade personer, att
utan Konungens tillstånd med hvarandra ingå äktenskap, upphört
att vara gällande; dock att derigenom ej sker någon ändring
i 13 kap. 1 § Rättegångs-balken, om jäf emot domare,
i 17 kap. 7 § samma balk, om jäf emot vittnen, eller i 31
§ Skiftesstadgan den 9 November 1866, om jäf emot landtmätare
och gode män; ej heller i 18 kap. 5 § Strafflagen,
om ansvar för otukt emellan derstädes afsedda personer.

Stockholm den 26 April 1871.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Herr Beckman har anhållit att få antecknadt, det han i detta ärendes be
handling inom Utskottet icke deltagit.

N:o 23.

Ant. till Eiksd. Kansli den 28 April 1871, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
med förslag till förordning angående fattigvården.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 Maj 1869 anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta ny förordning angående fattigvården i riket i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med af Riksdagen föreslagna allmänna grunder, så har
Kongl. Maj:t nu till Riksdagen öfverlemnat omförmälda förslag, “på det att Riksdagen,
i fråga om de delar af förslaget, hvilka äro till kommunallag att hänföra,
eller angå statens skyldighet i vissa fall att bekosta fattigvård, må, jemlikt 57 §
Regeringsformen, fatta beslut, samt jemväl öfver förslaget i öfrigt afgifva underdånigt
yttrande;" Och har Kongl. Maj:ts proposition, hvilken redan blifvit i tryck

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

bland Riksdagens ledamöter utdelad, af båda Kamrarne blifvit remitterad till Lagutskottet.
som derjemte erhållit del af de yttranden inom Kamrarne, till hvilka
propositionen gifvit anledning. Då Utskottet nu går att afgifva sitt utlåtande, anser
sig Utskottet, med afseende å den fullständiga utredning frågan erhållit af de
särskilda, af Kongl. Maj:t tillsatta komitier, hvilkas arbeten ligga till grund för
Kongl. Maj:ts förslag, kunna inskränka sitt yttrande till de delar af förslaget, hvari
detta i hufvuds&kligare mån skiljer sig från nu gällande lag eller från de af 1869
års Riksdag angifna grunder för en ny lag om fattigvården.

Riksdagen uttalade i ofvanberörda underdåniga skrifvelse den åsigt, att sjelfva
den grund, på hvilken 1853 års fattigvårdsförordning hvilade, vore behäftad med
ett fel, som i icke ringa mån bidragit till fattigdomens utbredning och fattigvårdsskattens
stigande till den höjd, att denna tunga på många ställen kändes nästan
outhärdlig. Detta fel bestod efter Riksdagens uppfattning deruti, att meddelandet
af hjelp enligt fattigvårdsförordningen vore obligatoriskt, eller att den fattige kunde,
såsom en honom tillkommande rättighet, fordra understöd och med lagens biträde
tilltvinga sig hjelp, då deremot all hjelp måste hafva sin egentliga grund i frivillighet,
medlidande och kristlig kärlek. Denna i lagen nedskrifna rättighet, att
under vissa förhållanden kunna tilltvinga sig hjelp, måste hos den hjelpsökande
medföra likgiltighet att tänka för sig sjelf samt att genom arbete, sparsamhet och
umbäranden betrygga sin ställning och såsom följd deraf leda till lättja och den
moraliska förnedring, som icke funno någon betänklighet uti att heldre tigga än
förtjena sitt bröd. Det syntes emellertid Riksdagen otvifvelaktigt, att fall gåfves,
der samhället måste lemna hjelp och der fattigvårdsbidraget således skulle vara
obligatoriskt, men dessa fall voro enligt Riksdagens merling ganska få, då deremot
de, der hjelpen borde bero på de gifvandes pröfning och der den skulle vara frivillig,
utgjorde de flesta.

På grund häraf föreslog Riksdagen, i fråga om dem, som utgöra föremål
för fattigvård, att vansinnig person och föräldralöst barn under femton år, som
saknade egen tillgång, skulle erhålla nödtorftig vård och försörjning. Den, som af
ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker var urståndsatt att försörja sig sjelf,
kunde ock erhålla dylik vård och försörjning eller understöd, när fattigvårdsstyrelse
pröfvade sådant nödigt. I fall understöd blifvit helt och hållet eller till någon del
vägradt, fick klagan deröfver föras hos statsmyndigheterna, då frågau gällt föräldralöst
barn eller vansinnig. Eljest egde den med fattigvårdsstyrelses beslut missnöjde
vända sig till fattigvårdssamhället, vid hvars pröfning det derefter borde förblifva,
så framt icke det kunde visas, att samhällets beslut icke i laga ordning
tillkommit.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

Kongl. Maj:ts förslag afviker härifrån, i thy att detsamma, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det förslag till förordning om fattigvården, som af Kongl.
Maj:t utsedde komiterade den 5 December 1870 afgifvit, föreskrifver såsom eu
skyldighet för fattigvårdssambälle att lemna nödtorftig fattigvård icke allenast åt
vansinnig person och föräldralöst barn, som saknar egen tillgång, utan jemväl åt
annan, som, minderårig eller till följd af ålderdom, själs- eller kroppssjukdom, vanförhet
eller lyte urståndsatt att genom arbete förvärfva hvad för lifvets uppehållande
behöfves, i saknad af egna medel samt vård och underhåll af annan, lider
brist. Såsom följd häraf gör förslaget, i fråga om klagan deröfver, att understöd
blifvit till större eller mindre del vägradt, icke någon skilnad emellan de särskilda
slag af behöfvande, hvilka enligt detsamma skola erhålla fattigvård, och innehåller,
i öfverensstämmelse med Riksdagens åsigt, att annan klagan i dessa fall icke får
ega rum, än genom vädjande från fattigvårdsstyrelsen till fattigvårdssamhället; hvaremot
förslaget ställer fattigvårdssam hällen a, i afseende å meddelandet af fattigvård
i de fall, der sådan skall lemnas, under kontroll af statsmyndigheterna, då förslaget,
med hänvisning till Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åliggande att vaka öfver
fattigvårdens behöriga handhafvande, förklarar det vara denna myndighet obetaget
att tillhålla det fattigvårdssamhälle, som underlåter att i dylika fall lemna fattigvård,
att sin skyldighet fullgöra.

Att bevilja fattigvård i andra fall, än de nu nämnda, beror enligt Kongl.
Maj:ts förslag uteslutande på fattigvårdssamhället sjelft eller dess organ fattigvårdsstyrelsen.

Emot de af Riksdagen uppställda grunder har man anmärkt, att föräldralösa
barn och vansinniga icke alltid voro i mera ovilkorligt behof af hjelp, än personer,
som af ålderdom, vanförhet eller annan sjukdom än vansinne voro urståndsätta
att försörja sig; att dessutom benämningen vansinnig saknade nödig bestämdhet;
att barn, som hade sina föräldrar i lifvet, men vore af dessa öfvergifvet, eller
som var födt af okända föräldrar, eller af hvarjehanda orsaker icke kunde af föräldrarne
erhålla vård, borde vara föremål för samhällets hjelp lika mycket som det,
hvars föräldrar voro döda; att för beviljande af understöd åt föräldralösa barn och
vansinniga fordrades pröfning af förhandenvarande omständigheter lika väl som då
fråga var om andra nödställda; och att, om fattigvårdssamhällets skyldighet att
lemna understöd inskränktes till hjelp åt föräldralösa barn och vansinniga, ersättning
för sådant understöd, meddeladt åt andra nödställda personer, som i fattigvårdshänseende
tillhörde annan kommun, än den, som lemnat understödet, icke
skulle kunna följdriktigt utkräfvas.

Lag-Utskottet, som funnit dessa anmärkningar befogade, har icke haft något
att erinra emot Kongl. Maj:ts förslag, i fråga om dem, som skola utgöra föremål
för fattigvård, hvilket förslag Utskottet ansett ega företräde framför nu gällande
lag deri, att det synes icke kunna lemna rum för en tolkning, hvarigenom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

skyldigheten att lemna understöd finge den utsträckning, som ansetts kunna härledas
från motsvarande stadgande i denna lag. Att klagan deröfver, att understöd blifva
helt och hållet eller till någon del vägradt, icke får ega rum hos statsmyndigheterna
öfverensstämmer med den af Riksdagen uttalade åsigt, att meddelandet af
understöd bör för den behöfvande framstå såsom en gärd af frivillighet; också
kunna utan tvifvel kommunerna sjelfva bäst bedöma, när sådana fall äro för handen.
der fattigvård skall lemnas; men att, såsom det af en talare inom Andra
Kammaren blifvit ifrågasatt, utsträcka kommunernas sjelfstyrelse i dessa fattigvårdsfrågor
derhän, att de icke skulle vara underkastade den kontroll, som komme att
ligga i rättigheten för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att ingripa, har förefallit
Utskottet betänkligt. En sådan rättighet ligger, såsom jemväl i Kongl. Maj:ts förslag
är antydt, redan i stadgandet i 28 § af Kongl. Instruktionen för Länsstyrelserna den
10 November 1855, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall låta sig angeläget vara
att vaka deröfver, att fattigvården inom länet i enlighet med gällande stadgandsn ändamålsenligt
ordnas och handhafves, så att de behöfvande erhålla den vård och
det understöd, soin af omständigheterna påkallas, och torde dessutom med nödvändighet
böra följa af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes allmänna åliggande, att
sörja derför, att ordning och säkerhet upprätthållas, hvartill hörer, att tiggeri afböjes
och hämmas.

I Norge göra fattigvårdslagarne visserligen skilnad emellan å ena sidan
föräldralösa barn och vansinniga samt å andra sidan dem, som af ålderdom, vanförhet
eller sjukdom äro i behof af understöd. Om de förra heter det, att de
skola erhålla nödtorftig fattigvård, — om de sednare, att dem meddelas fattigvård, då
fattigko mmissionen finner det nödigt; men i intetdera fallet medgifves rätt till
klagan hos de administrativa statsmyndigheterna i fall understöd blifvit vägradt.
Emellertid anses det ligga i sakens natur och följa af lagstiftningens allmänna
grunder, att dessa myndigheter hålla uppsigt öfver det sätt, hvarpå vederbörande
i afseende å meddelandet af fattigvård gå till väga, och i nödfall ingripa.

I enlighet med Riksdagens hemställan har Kongl. Maj:t i § 3 föreslagit utsträckning
af försörjuingsskyldigheten för arbetsför person sålunda, att det åligger
honom att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja icke blott sig sjelf, utan
äfven sina minderåriga barn och, om. han är gift man, sin hustru, dervid dock
denna underhållsskyldighet icke, såsom i Riksdagens förslag, gjorts ovilkorligt beroende
deraf, huruvida personen är frisk. Försörjningsskyldigheten har ansetts
böra qvarstå, om sjukdomen är af den beskaffenhet, att personen derigenom ej betages
förmågan till arbete.

Det har blifvit ifrågasatt, huruvida icke skyldigheten för arbetsför man att
försörja sin hustru borde motsvaras af enahanda åliggande för henne i förhållande
till mannen; men enär de fall, der en hustru, som är i tillfälle att försörja sin
man, låter honom lida sådan nöd, att fråga kan uppstå om fattigvårdens anlitande,

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

säkerligen blifva ytterst sällsynta, och en genom lag bestämd skyldighet för hustrun
i nämnda hänseende ofta nog kunde verka till ytterligare tunga för henne i de hos
den fattigare befolkningen icke sällan förekommande händelser, der hustrun sträfva!''
att, med en arbetslön, som väl sällan, om någonsin, uppgår till hvad mannen
kan förtjena, ensam försörja sig och barn, har Utskottet ansett det böra förblifva
vid hvad Kongl. Maj:t, på sätt nämndt är, föreslagit.

Deremot har Utskottet icke kunnat instämma i Kongl. Maj:ts förslag, så
vidt derigenom åliggandet enligt nu gällande lag för föräldrar och barn, att i mån
af behof å ena och förmåga å andra sidan försörja hvarandra, blifvit utsträckt till
alla dem, som sins emellan äro i rätt ned- eller uppstigande skyldskap. En sådan
utsträckning af försörj ni ngsskyldigheten förekommer icke i Riksdagens förslag
och har synts Utskottet ej heller vara af omständigheterna påkallad, — i fråga om
skyldemäns i rätt uppstigande led åliggande att försörja barnbarn till och med någon
gång obillig, särdeles om stadgandet tolkas så, att nämnda åliggande afser
jemväl dem, som äro af oäkta börd; och i öfrigt torde väl denna inbördes underhållsskyldighet
med lika mycket skäl, som den utsträckes på sätt nu är föreslaget,
kunna utvidgas jemväl till andra skyldeman, såsom t. ex. syskon.

Nu gällande lag medgifver rättighet för flera socknar å landet att förena
sig till ett fatUgvårdssamhälle med vilkor att de tillhöra samma pastorat. Denna
rättighet utsträcktes i Riksdagens förslag äfven till andra socknar, blott de tillhörde
samma län. I Kongl. Maj:ts förslag åter är bestämmelsen härom ersatt af stadgandet
i § 6, att, derest två eller flera socknar å landet eller lands- och stadskommun
hafva gemensam kommunalförvaltning, skola de ock samfäldt såsom ett
fattigvårdssamhälle anses. En vidsträcktare rätt i detta hänseende har synts icke
vara öfverensstämmande med kommunallagarne, och det har ansetts antagligt, att,
om fattigvården i något fall befunnes lämpligen böra göras gemensam för två eller
flera kommuner, de ock skulle finna fördelaktigt att i alla hänseenden bilda en
enda kommun.

Såsom en olägenhet af den gällande fattigvårdslagen framhölls af 18.69 års
Riksdag stadgandet, att enhällighet i beslut erfordras för fattigvårdssanihällets fördelning
i kretsar eller rotar, och det ligger för öppen dag, huru detta stadgande
måste verka hinderligt för en dylik fördelning, som, der den blifvit verkställd, visat
sig till sina följder särdeles ändamålsenlig.

Kongl.’ Maj:t har nu, i likhet med 1869 års Riksdag, i § 8 föreslagit den
ändring i detta stadgande, att för dylik fördelning erfordras beslut vid två på hvarandra
följande, ordinarie kommunalstämmor, fattadt med två tredjedelar af de när -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23. 7

varandes röster efter röstvärdet, äfvensom fastställelse af beslutet utaf Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande.

Vidare föreslås, att rotefördelning skall gälla, icke såsom för närvarande
för viss tid af fem år, utan till dess annorlunda bestämmes, dock minst under
nämnda tidrymd, äfvensom, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Riksdagen
föreslagit, att, om, sedan rotefördelning kommit till stånd, någon rote skulle till
följd af inträffande särskilda omständigheter, de der icke af rotens åtgörande berott,
drabbas af allt för tryckande fattigvårdstunga, samhället lemnar roten det
understöd, som, derest öfverenskommelse icke kan träffas, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
pröfvar skäligt, hvilket sednare stadgande icke bar motsvarighet i 1853
års fattigvårdsförordning.

Vid dessa stadgande!! har Utskottet icke haft något att erinra, likasom ej
heller vid förslaget, att, derest å kommunalstämma fråga väckes om rotefördelnings
upphäfvande, men beslutet blir, att fördelningen skall bibehållas, sådant beslut
skall underställas Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning. Beträffande åter
beslut om rotefördelnings upphäfvande, så har Utskottet väl å ena sidan ansett
eu återgång till en för hela kommunen gemensam fatt.igvårdsförvaltning icke, på sätt
Riksdagen föreslagit, böra bindas vid enahanda vilkor, som gälla för rotefördelnings
införande. Under det denna varit gällande kunna missförhållanden hafva
uppstått, genom hvilka en eller flera rotar blifvit synnerligen lidande och hvilka
icke kunnat afhjelpas på den väg, förslaget, enligt hvad ofvan är nämndt, lemnar
öppen, och det skulle i sådana fall vara obilligt att låta rotefördelningens bibehållande
bero på dem, som hade något mera än en tredjedel af de å kommunalstämma
närvarandes röstetal; men å andra sidan har Utskottet, med afseende å
frågans grannlaga beskaffenhet och för att förebygga, att rotar, som på ett mindre
tillfredsställande sätt skött sina fattigvårdsangelägenheter och derigenom måhända
ådragit sig ökad fattigvårdstunga, må kunna öfverflytta denna på de öfriga
rotarne emot deras vilja, ansett sig icke kunna biträda Kongl. Maj:ts förslag, att
för rotefördelnings upphäfvande skulle fordras allenast beslut i vanlig ordning å kommunalstämma,
utan, för att bereda skydd för minoriteten, tillagt enahanda föreskrift
om beslutets öfverlemnande till pröfning af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som skulle gälla för rotefördelnings införande och bibehållande.

Till stadgandet i § 9, huruledes fattigvårdssamhälle må meddela de bestämmelser
angående fattigvårdens ordnande och handhafvande, hvilka det finner erforderliga,
har Kongl. Maj:t icke, såsom Riksdagen föreslog, fogat föreskrift derom,
att sådana bestämmelser skola underställas Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning,
utan allenast, i öfverensstämmelse med nu gällande lag, stadgat, att det är Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande obetaget att pröfva lagligheten af dylika bestämmelser, då fråga om
tillämpning af dem förekommer, och härvid har Utskottet icke haft något att erinra.
Om fattigvårdssamhälles beslut i dylika ämnen underställes Kong], Maj:ts Befall -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 33.

niugshafvande, lärer det icke, äfven om det synes olämpligt, kunna ändras så vida
det ej innehåller något emot lag och författningar stridande, hvarom Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i allt fall, vid klagan öfver sådant beslut, kan ingå i pröfning,
och då underställningsskyldighet icke hittills varit föreskrifven, torde den än mindre
böra stadgas nu, sedan utbildad kommunalstyrelse kommit till stånd.

Hvad Kongl. Maj:ts förslag innehåller om fattigvårdsstyrelse öfverensstämmer
hufvudsakligen dels med hvad som nu är gällande, dels med stadganden för
liknande fall i kommunallagarne, dels med de grunder Riksdagen framställt.

Förslaget afviker från nu gällande lag dels i fråga om besörjande af rotes
fattigvårdsangelägenheter, hvarom 1853 års fattigvårdsförordning innehåller, att inom
hvarje rote en af fattigvårdsstyrelsens ledamöter bör vara ordningsman, med åliggande
att å fattigvården derstädes hafva närmare uppsigt och besörja verkställighetsåtgärderna,
men Kongl. Maj:ts förslag deremot, att inom hvarje rote skall finnas
en fattigvårdsföreståndare, som utses af roten, men icke blir ledamot af samhällets
fattigvårdsstyrelse, äfvensom, der roten sådant bestämmer, särskild rotestyrelse, i
hvilken då fattigvårdsföreståndaren är ordförande, dels och deri, att förslaget, utgående
från den grundsats, att den enskilde icke har gent emot samhället något
berättigadt anspråk att erhålla arbete, då han deraf är i behof, icke, såsom nu
gällande lag, loreskrifver såsom en skyldighet för fattigvårdssamhället att, derest i
följd af missväxt eller annan allmännare olycka sådan inskränkning i eljest vanliga
tillfällen till erhållande af arbetsförtjenst eger rum, att arbetsföra personer, utan
eget förvållande, äfventyra nöd, söka bereda möjlighet för dem att erhålla arbete,
utan allenast hänvisar fattigvårdsstyrelse att i sådana fall, om den finner nödigt,
hemställa till fattigvårdssamhället om vidtagande af åtgärder, som af omständigheterna
må föranledas.

I Riksdagens förutnämnda skrifvelse yttrades, att ett temligen allmänt missnöje
var rådande öfver den i 1853 års fattigvårdsförordning bestämda korta tid af
sex månader, efter hvars förlopp en till ett fattigvårdssamhälle inflyttad person
kunde komma att fälla detta samhälles fattigvård till last, och Riksdagen föreslog,
att hemortsrätt, hvarmed förstods förmånen att, under de i fattigvårdsförordningen
bestämda vilkor, af ett visst fattigvårdssamhälle kunna komma i åtnjutande af

fattigvård,

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

fattigvård, skulle vara antingen medfödd eller förvärfvad. Medfödd hemortsrätt egde
en hvar inom det fattigvårdssamhälle, der vid hans födelse modren egde hemortsrätt.
Hemortsrätt ansågs förvärfvad inom det fattigvårdssamhälle, der någon efter
fyllda 15 år vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar sednast varit eller
bort vara skattskrifven. Hustrun hade, så länge mannen lefde och äktenskapet
dem emellan icke var upplöst, hans hemortsrätt, den hon efter mannens död eller
äktenskapets upplösning bibehöll intilldess hon sjelf förvärfvat ny sådan rätt. Äkta
barn, yngre än 15 år, tillhörde, så länge fadren lefde, hans, eller, om han var död,
men modren lefde, hennes hemortsrätt. Voro begge föräldrarne döda, hade barnet
den sist aflidpes hemortsrätt. Oäkta barn hade modrens hemortsrätt. Den, som
ej förvärfvat sådan rätt, tillhörde det fattigvårdssamhälle, der han egde medfödd
hemortsrätt.

Med antagande, att, såsom det blifvit erinradt, bestämmelsen i Riksdagens
förslag om den medfödda hemortsrätten kan anses inbegripen i hvad förslaget stadgar
om barns hemortsrätt, hvilket antagande dock förutsätter, att stadgandet, att den,
som ej förvärfvat hemortsrätt, skulle tillhöra det fattigvårdssamhälle, der han egde
medfödd sådan rätt, icke bör tolkas så, att barn, hvilka, innan de fyllt 15 år,
genom sina föräldrars flyttning fått annan hemortsrätt än den medfödda, skulle,
då de fyllt 15 år, komma att ombyta hemortsrätt och återfå den medfödda, synes
icke någon egentlig skilnad förefinnas emellan nyssnämnda, af Riksdagen antagna
grunder och Kongl. Maj:ts förslag, hvilket uppställer såsom regel, att en hvar skall
anses hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, der han sednast författningsenligt
blifvit eller bort blifva för två på hvarandra följande år mantalsskrifven, och såsom
undantag härifrån meddelar hufvudsakligen enahanda bestämmelser om hustrus och
barns hemortsrätt med de af Riksdagen föreslagna. Ett ytterligare undantag uppställer
förslaget deri, att, om någon, som inflyttat till visst fattigvårdssamhälle och
der blifvit eller bort blifva för två på hvarandra följande år mantalsskrifven, af
detta samhälle åtnjutit fattigvård på grund af § 1 för sig, hustru eller minderårigt
barn före utgången af det första af dessa år, han skall anses fortfarande bibehållen
vid den hemortsrätt han före inflyttningen sednast egde, samt att förhållandet blir
enahanda, om han för sig, hustru eller minderårigt barn under nämnda år eller
under det nästföregående af annat fattigvårdssamhälle fått fattigvård.

Emot bestämmelsen i Riksdagens förslag om två på hvarandra följande
mantalsskrifningar såsom vilkor för förvärfvande af hemortsrätt hade den af Kongl.
Maj:t sednast utsedda komité för fattigvårdsfrågan anmärkt hufvudsakligen,

att, om äfven för närvarande, då hemortsrätten berodde af endast en mantalsskrifning,
det icke sällan var förenadt med mycken svårighet att kunna åstadkomma
den för bestämmande af en persons hemortsrätt nödiga utredning, helst,
ehvad mantalsskrifning egt rum eller icke, det måste undersökas och pröfvas, hvarest
Bil. till Riksd. Prot. 1871. 7 Sand. 13 Häft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

sådan skrifning rätteligen bort ske, mycket större svårighet skulle uppstå, om det
för bestämmande af en persons hemortsrätt skulle vara nödigt utreda, hvarest han
sednast för två på hvarandra följande år författningsenligt bort vara mantalsskrifven;

att ett sådant stadgande, som i sjelfva verket utgjorde en hufvudsaklig
återgång till hvad uti ifrågavarande hänseende var stadgadt i 1847 års förordning,
nemligen att en hvar skulle i fattigvårdshänseende tillhöra det fattigvårdssamhälle,
hvarest han sist under tre på hvarandra följande år stadigt vistats, utan att hafva
åtnjutit fattigunderstöd, som af annat fattigvårdssamhälle eller af staten ersattes,
skulle, synnerligast om dermed förenades stadgandet, att den, som efter fyllda 15
år icke sjelf förvärfvat hemortsrätt, skulle ega den hemortsrätt hans moder vid
hans födelse egde, föranleda långvariga tvister emellan de särskilda samhällena,
ofta medförande resultat, som skulle synas i hög grad obilliga;

att stadgandet skulle inom de särskilda fattigvårdssamhällena, synnerligast
dem å landet, kunna leda till vidriga samt för de arbetande och mindre bemedlade
folkklasserna, som för vinnande af arbetsförtjenst eller bättre utkomst behöfva ombyta
hemvist, särdeles olycksbringande vexationer, afseende deras fördrifvande från
de samhällen, till hvilka de inflyttat;

att derigenom jemväl skulle förorsakas, att de samhällen, som vinnläde sig
om och kunde lyckas att nödga inflyttade personer, hvilka befarades i en framtid
falla fattigvården till last, att före ett kommande års mantalsskrifning utflytta, sålunda
skulle, andra samhällen till men, tillvinna sig en oförtjent lindring i sitt
fattigvårdsåliggande, under det att fattigvårdstungan i allmänhet ej kunde annat
än tilltaga, då personer, som inom samhällen, till hvilka de inflyttade, beredde sig
tillfälle till bergning, icke blefve i sin sträfvan att lofligen försörja sig och de sina
af öfriga samhällsmedlemmar uppmuntrade och understödde, utan möjligen oroade
och fördrifne samt sålunda snart komme att hemfalla till nöd och elände, som de
i motsatt fall möjligen kunnat undgå;

att det ändamål, som afsetts med rotefördelnings införande skulle i väsendtlig
mån äfventyras, enär inflyttade personer, som mantalsskrefvos ena året inom en
rote och det följande året inom en annan rote af samma fattigvårdssamhälle, skulle
förvärfva hemortsrätt inom detta, men icke inom någon af rotarne, hvarigenom
under tidens lopp en betydlig gemensam fattigvård kunde uppkomma, ehuru rotefördelning
vore införd;

att erforderligt skydd mot någon gång försporda försök att från ett till
annat fattigvårdssamhälle så att säga insmyga fattighjon ej eller vunnes genom stadgandet
om två mantalsskrifningar, ty, om i sådan afsigt en obetydlig hemmansdel,
ett torp eller blott eu bostadslägenhet mot en ringa afgift för ett år arrenderades
åt någon nära i armod varande person samt mantalsskrifning under hösten det ena
året verkställdes med afseende å tilltänkt inflyttning det nästföljande årets fardag,
blefve denna person under arrendeårets lopp för andra gången inom samhället

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

mantalsskrifven, och han kunde således, äfven med vilkoret af två på hvarandra
följande mantalsskrifningar, komma att efter en tid af endast 8 till 9 månader betunga
samhället med fattigvård, samt

att det högsta, som kunde vinnas genom bestämmelsen om två på hvarandra
följande mantalsskrifningar, vore att en till ett fattigvårdssamhälle inflyttad person
ej kunde förr än han ett år efter första mantalsskrifningen blifvit eller bort blifva
andra gången mantalsskrifven komma att falla samhällets fattigvård till last, men
samma, om ej vida större skydd i detta hänseende vunnes derigenom, att den tid,
efter hvars förlopp en inflyttad person kunde komma att betunga samhället med
fattigvård, förlängdes till ett år,

På grund häraf hade komitéen, i öfverensstämmelse med det förslag
Kammarrätten framställt i utlåtande öfver det först uppgjorda, på de af Riksdagen
föreslagna grunder bygda utkastet till fattigvårdslag, föreslagit, att en hvar
i fattigvårdshänseende skulle anses tillhöra det fattigvårdssamhälle, hvarest han sednast
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, dock att en i ett samhälle inflyttad
person icke genom att till följd af inflyttningen hafva blifvit eller bort blifva i
samhället mantalsskrifven derstädes förvärfvade hemortsrätt, utan bibehölls vid den
hemortsrätt han näst derförut egde, så framt han sjelf, hans minderåriga barn
eller hans hustru antingen i det samhälle, till hvilket inflyttning skett, innan ett
år förflutit, sedan han till följd af inflyttningen blifvit eller bort blifva derstädes
mantalsskrifven, kommit i sådant behof af fattigvård, som samhället var skyldigt afhjelpa,
eller ock af annat samhälle under loppet af ett år näst derförut eller näst
derefter åtnjutit fattigvård, likasom ej heller mantalsskrifning med afseende å tilltänkt
inflyttning blef bestämmande i afseende å hemortsrätten, derest ej inflyttning
derefter egt rum,

I fråga om de sålunda föreliggande förslagen har Lag-Utskottet, ehuru det
funnit att, äfven med antagande af det utaf komitéen framställda, kan inträffa,
att ett fattigvårdssamhälle belastas med fattigvård åt en person, som icke vistats
så lång tid inom samhället, att hans fattigvård skäligen kan anses böra af detta
bekostas, likväl, utgående från den grundsats, att en hvar, enligt regel, bör i afseende
å fattigvård anses höra till den kommun, dit han i allmänhet i borgerligt
hänseende hörer, ansett öfvervägande skäl tala för komitéens förslag.

I enlighet med hvad Riksdagen hemställt bestämmer Kongl. Maj:ts förslag i
§ 23 den ålder, efter hvars uppnående en persons hemortsrätt ej må till följd af
hans inflyttning till annat samhälle förändras, till sextio år.

Nu gällande lag innehåller ett stadgande, huruledes under vissa förhallanden
fattigvårdssamhälle kan vinna befrielse från försörjning af person, som inflyttat till
samhället, äfven om behof af understöd för sådan person uppstått först efter den
tid, då samhällets försörjningsskyldighet skulle eljest inträda. Ett motsvarande
stadgande föreslogs af komiterade, men har blifvit uteslutet ur Kongl. Maj:ts förslag,

Lag-Utslcottcts Utlåtande N:o 23.

såsom det vill synas på goda skäl. Utan tvifvel skulle, såsom föredragande Departements-chefen
yttrat till statsrådsprotokollet, ett dylikt stadgande föranleda
tvister, för hvilkas bedömande allmänt giltiga grunder i de flesta fall komme att
saknas. Deremot innehåller Kongl. Maj:ts förslag i § 31, i likhet med komiterades,
ett nytt stadgande deri, att, om någon oafbrutet under längre tid, dock minst fem
år, vistats utom fattigvårdssamhälle, hvarest han har hemortsrätt, och samhället
måst vidkännas kostnad till följd af fattigvård, hemsändning eller begrafning, som
erfordrats för honom sjelf eller för hans minderåriga barn eller hustru, de der
jemväl under nämnda tid utom samhället oafbrutet vistats, samhället, om det är
af fattigvård synnerligen betungadt, må kunna erhålla understöd af staten i
den mån för sådant ändamål anslagna medel lemna tillgång och Kongl. Maj:t
pröfvar skäligt.

I afseende å föreskriften, att den hemortsrätt någon eger då han fyller 15
år skall anses fortfara, till dess han sjelf erhåller annan sådan rätt, har Utskottet
föreslagit en förändrad lydelse, öfverensstämmande med komiterades förslag, hvilket
Utskottet ansett härutinnan bättre uttrycka meningen.

I fråga om bidrag till fattigvården öfverensstämmer Kongl. Maj:ts förslag i
allt väsendtligt med hvad nu gäller såsom lag. Den särskilda årliga afgift, industriidkare
och jordbrukare kunna under vissa förhållanden förpligtas erlägga för arbetare,
som utgöra egna matlag, bestämmes till högst tio riksdaler för hvarje matlag i
stället för åtta riksdaler, hvartill enligt nu gällande lag beloppet högst kan sättas.

Angående fattigvårdssamhälles rätt mot dem, som åtnjuta fattigvård, innehåller
Kongl. Maj:ts förslag från nu gällande lag afvikande bestämmelser i ändamål
att göra denna rätt mera verksam, än den hittills varit. Härpå syfta stadgandena,
i § 36, att fattigvårdssamhälle är berättigadt att af den egendom, som tillhör
någon, då han kommer i åtnjutande af fattigvård eller honom sedermera tillfaller,
erhålla godtgörelse för lemnad fattigvård äfvensom för hemsändnings- eller
begrafningskostnad, när sådan ifrågakommit; samt

i § 35, att, om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga
barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måste enligt § 1 någon af dem
lemnas, han skall stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde till dess den kostnad,
fattigvårdssamhället tillskyndats, blifvit godtgjord; och

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 23.

att till enahanda påföljd den är förfallen, hvars minderåriga barn lör betande
anhållas och på fattigvårdssamhälles bekostnad hemsändas.

Deremot skall, enligt Kongl. Maj:ts förslag, fångvårdsstyrelse icke ega
målsmans- och husbonderätt öfver den, som åtnjuter full försörjning, eller husbonderätt
öfver den, som för hustru eller minderårigt barn åtnjuter sådan försörjning,
der understödet blott varit tillfälligt.

Nu gällande lag stadgar, att, derest arbetsför person, som står under
fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, vägrar att fullgöra det arbete, honom föresättes,
eller fattighjon eljest visar tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller sturskhet, utan
att låta sig rätta deraf, att dess underhåll för någon tid lämpligen varder af styrelsen
minskadt, sådan person må till behandling såsom försvarslös i vederbörlig
ordning anmälas.

För enahanda fall föreskrifver Kongl. Maj:ts förslag i § 35, att, derest
personen är arbetsför, styrelsen må tilldela honom varning, och, om han deraf ej
låter sig rätta, göra anmälan om förhållandet hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som, enligt § 41, kan ålägga allmänt arbete eller låta vid varning bero; men att
för annan person, om han fyllt femton år, underhållet må minskas. Är han yngre,
må styrelsen låta honom lämpligen aga.

Emot dessa bestämmelser hafva anmärkningar blifvit inom Kamrarne framställda,
i det att en talare inom Andra Kammaren föreslagit, att, om någon person,
som genom lättja, liknöjdhet eller eljest oordentligt lefnadssätt vållade, att
hans familj föll fattigvården till last, han skulle, på ordförandens i fattigvårdsstyrelsen
anmälan hos närmaste kronobetjent, genom dennes försorg inställas inför
fattigvårdsstyrelsen för aft undfå varning, eller, om han saknade arbete, anvisning
derpå. Lät han sig deraf ej rätta, borde han, efter anmälan derom, genom kronobetjeningens
försorg ofördröjligen insändas till Kong]. Maj:ts Befallningshafvande,
som med honom skulle förfara efter författningen. Afvek eu sådan person från
orten, egde fattigvårdsstyrelsen anhålla, att han genom allmän kungörelse blefve
efterlyst och, om hau anträffades, införpassad af kronobetjeningen till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande.

Då emellertid Kongl. Maj:ts förslag öfverensstämmer med hvad för liknande
fall är stadgadt i gällande förordning angående försvarslösa personers behandling,
och i förordningen om kommunalstyrelse å landet stadgande är meddeladt, huruledes
kommunalnämnd må anlita Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för att få inför
sig inställd person, som icke hörsammat erhållen kallelse, hvilket stadgande
synes vara tillämpligt på fångvårdsstyrelse, äfven i de fall, der styrelsen icke utgöres
af kommunalnämnden, har Utskottet ansett sig icke böra biträda nämnda
hemställan.

Inom Första Kammaren bär i fråga om sådana, i 35 § 4 mom. nämnda
personer, som icke äro arbetsföra, blifvit yttradt, att någon annan påföljd, än det

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

minskade underhållet, understundom vore af behofvet påkallad. Vid val ordnade
arbetsinrättningar och fattighus torde rättigheten att för någon tid minska ett
sjelfsvåldigt hjons underhåll kunna medföra önskad verkan, men i de aldra flesta
fall och isynnerhet på landet vore denna föreskrift icke tillräcklig. I gällande
fattigvårdslag funnes anvisad en ganska allvarlig påföljd för sådana fall, som de
ifrågavarande; — men då nämnda påföljd, hvilken består deri, att fattighjonet kan
behandlas såsom försvarslös och följaktligen dömas till allmänt arbete, enligt förordningen
om försvarslösa personers behandling icke kan tillämpas på person, som är till
arbete alldeles oförmögen, — och om andra personer är här ej fråga, — samt annan
påföljd än den nyss nämnda icke blifvit föreslagen, har Utskottet ansett d%t böra
i denna del förblifva vid hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Bland de af Riksdagen antagna grunder var jemväl, att fattigvårdssamhälle borde
ordna sin fattigvård så, att hettande ej egde ruta, samt att inom hvarje fattigvårdssamhälle
skulle finnas eu eller, der behofvet så kräfde, flere tillsyningsman, hvilka, efter
förslag af kommunalnämnd, af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dertill förordnades
och hvilka det ålåge att hafva tillsyn å kringstrykande tiggare från främmande
ort och, när de så pröfvade nödigt, anhålla dem samt öfverlemna dem till närmaste
kronobetjent, som skulle införpassa dem till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

I Kongl. Maj:ts förslag är tillsyningsmanna-institutionen upptagen med den
tillagda bestämmelse, att tillsyningsmannen skall åtnjuta den aflöning, fattigvårdssamhället
bestämmer.

Då det är en genomgående grundsats i vår kommunal-lagstiftning, att de
kommunala uppdragen skola skötas utan rätt till godtgörelse, blir tillsyningsmannen,
förutsatt att han aflönas, antagligen på de flesta ställen att betrakta mera som en
kommunens tjensteman, men, med afseende å uppdragets beskaffenhet, är det måhända
ej olämpligt, att han kommer i denna ställning, hvarigenom fattigvårdsstyrelsen.
kan hafva mera berättigade anspråk på hans verksamhet. Erfarenheten torde
hafva visat, att de tillsyningsman, som enligt förordningen om försvarslösa personers
behandling skola utses inom hvarje kommun, för att hafva uppsigt å sådana
personer, och som icke äro aflönade, i allmänhet ej så skött sitt åliggande, att
ändamålet med denna institution kan anses vunnet. Förordnandet af tillsyningsmännen
har i Kongl. Maj:ts förslag blifvit öfverlemnadt åt fattigvårdsstyrelsen, och
det finnes väl ej heller något giltigt skäl, hvarföre man icke skulle kunna anförtro
åt kommunen att genom sin fattigvårdsstyrelse, som har så många andra vigtiga
åligganden, äfven förordna tillsyningsman öfver betlare, lika väl som kommunerna
redan utse tillsyningsman öfver försvarslösa personer.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Deremot har Utskottet icke kunnat instämma i hvad Kongl. Maj:t föreslagit
derom, att fattigvårdssamhälle skulle ega att i afseende å förfarandet med betlare
stadga särskilda föreskrifter, hvilka skulle lända tillsyningsmännen till efterrättelse.
Utskottet har trott det vara, till förekommande af godtycklig behandling af de
betlande, angeläget, att fattigvårdsförordningen allena, som i denna del står på
gränsen af brottmålslag, tjenar till rättesnöre; förenande sig Utskottet således härutinnan
med hvad de af Kongl. Maj:t utsedde komiterade hemställt.

I konseqvens med förslaget, att fattigvårdssamhälle ej egde skyldighet att
lemna fattigvård åt andra, än föräldralösa barn och vansinniga, ansåg Riksdagen,
att betlande inom det samhälle, dit den betlande i fattigvårdshänseende hörde, ej
borde vara belagdt med ansvar. Då Kongl. Maj:t utsträckt försörjningsskyldigbeten
för fattigvårdssamhälle på sätt § 1 af det föreliggande förslaget utvisar, har ock
allt betlande kunnat förbjudas; men enligt Kongl. Maj:ts förslag är påföljden för
betlande mindre sträng, än enligt nu gällande lag. För den betlande eller för de
föräldrar, stjufiföräldrar eller fosterföräldrar, som befalla eller tillåta sina minderåriga
barn att betla, bestämmer denna lag såsom ovilkorlig påföljd att behandlas
lika med försvarslös person, då deremot enligt Kongl. Maj:ts förslag, §§ 40 och 41,
påföljden för betlare inträder först i fall han förut blifvit beträdd med betlande
eller det blifvit af omständigheterna ådagalagdt, att han stryker omkring för att
öfva betlande, och likväl kan, äfven om någon af dessa förutsättningar är för
handen, påföljden stadna vid varning.

I dessa äfvensom öfriga, i Kongl. Maj:ts förslag intagna bestämmelser flat
huru förhållas skall med anhållna betlare eller dem, som med dessa äro i författa
ningen lika ställda, har Utskottet funnit sig böra instämma, med det undantag allenast,
att Utskottet ansett ansvarspåföljden kunna mildras, så att kortaste arbetstiden,
äfven för den, som kan anses fullt arbetsför, blefve en månad, hvarigenom
man jemväl undginge svårigheten att i hvarje förekommande fall afgöra, huruvida
den ifrågavarande personen är^ att betrakta såsom fullt arbetsför eller mindre arbetsför.
Att det allmänna arbete, som ådömes, skall förrättas i tvångsarbetsanstalt,
men, om sådan ej finnes, i länscellfängelse eller kronohäkte och,
först om utrymme der brister, i arbetsfängelse eller vid krono-arbetskorpsen,
hvari Kongl. Majfis förslag öfverensstäminer med de af Riksdagen uppställda
grunder, har synts Utskottet innebära en vigtig förbättring. Enligt gällande
lag om försvarslösa personer skall nemligen fullt arbetsför man, som dömes
till allmänt arbete, äfven om han icke förut blifvit straffad för brott, insättas i
allmän arbetsinrättning eller vid krono-arbetskorpsen, der sammanvaron med en
mängd brottsliga och sedeslösa personer oftast verkar menligt på ifrågavarande personers
sinne och tänkesätt och försvårar möjligheten för dem att, sedan , de blifvit
frigifna, erhålla arbete.

De bestämmelser, Kongl. Majfis förslag innehåller om kostnaderna för bet -

1 6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

lares hemsändande, hafva synfe Utskottet billiga och grundade på öfriga stadganden
i förslaget och Utskottet har sålunda icke kunnat biträda den af eu talare
inom Andra Kammaren gjorda hemställan, att all sådan kostnad borde gäldas af
staten, så framt den betlande sjelf saknade tillgång.

Hvad angår rättigheten till klagan öfver fattigvårdsstyrelses beslut, hvarigenom
understöd blifvit helt och hållet eller till någon del vägradt, hänvisar Utskottet
till hvad här ofvan blifvit yttradt i fråga om skyldigheten att lemna
fattigvård.

I 46 § 2 mom. af Kongl. Maj:ts förslag lemnas fattigvårdssamhälle öppet
att uppdraga pröfning af dylik klagan åt särskild nämnd. Då Utskottet trott det
vara angeläget, att denna pröfning, som meddelas i sista hand, icke undandrages
offentligheten, såsom fallet blir, om pröfningen uppdrages åt en nämnd; men i
städerna, särdeles de större af dem, en på kännedom om förhållandena grundad
profning i sådana fall, som de ifrågavarande, i allmänhet torde kunna förutsättas
endast hos ett fåtal af dem, som utöfva kommunens beslutanderätt, och således eu
dylik institution synts derstädes vara af behofvet påkallad, har Utskottet, i likhet
med de af Kongl. Maj:t för fattigvårdsfrågan först utsedde komiterade, ansett
rättigheten att åt särskild nämnd uppdraga fattigvårdssamhälles rätt uti ifrågavarande
fall böra inskränkas till städerna; hvarförutan Utskottet i afseende å 46 §
4 mom. ansett orden “inom länet“ böra utgå, hvarigenom stadgandet erhåller den
omfattning, att det kan tillämpas jemväl på Stockholms stad.

I öfrigt bär Utskottet icke haft något att erinra vid de i fråga om klagan
i fattigvårdsärenden föreslagna bestämmelser vidare, än hvad angår besvär öfver
Kammarrättens beslut. Kongl. Maj:t har föreslagit, att dylika besvär, hvilka för
närvarande böra ingifvas till Ecklesiastik-departementet, för att af Kongl. Maj:t i
Stats-Rådet afgöras, skulle inlemnas till Justitie-revisions-expeditionen, för att pröfvas
i Högsta Domstolen; och har såsom skäl härför blifvit anfördt, att det icke
kan antagas, att besvär i de af Kammarrätten afgjorda fattigvårdsmål, hvilka voro
af öfvervägande tvistemålsegenskap, om än icke i första instansen af domstol handlagda,
skulle till följd af sin natur vara, mindre än åtskilliga andra ärenden af
blandad judiciel och administrativ beskaffenhet, som redan tillhöra Högsta Domstolens
pröfning, lämpade för enahanda behandling; att Riksdagen i skrifvelse den 15
Maj 1868 gjort framställning, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, om af de
mål, hvilka afgöras af administrativ ortmyndighet och genom besvär kunna fullföljas
hos förvaltande centrala embetsverk samt vidare hos Kong]. Maj:t i Stats-Rådet,

sådana,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

sådana, som äro af både judiciel och administrativ natur och hvilka fortfarande
anses böra af administrativ ortmyndighet i första hand upptagas, likväl må i sista
instans af Kongl. Maj:t i dess Högsta Domstol afgöras, samt att behofvet af minskning
i mängden af de besvärsmål, hvilka, enligt nu gällande föreskrifter, skola inför
Kongl. Maj:t i Stats-Rådet anmälas, gjort sig allt känbarare, i samma mån
som antalet af de större eller mera omfattande lagstiftnings- och förvaltningsfrågorna
ökats.

Obetingadt och utan meningsskiljaktighet delar Utskottet den af begge
statsmakterna inom Riksdagen vid flera tillfällen och af Kongl. Maj:t uti den nu
aflatna nadiga piopositionen uttalade åsigt, att pröfningen af eu del, ja eu ganska
stor del af de ärenden, hvilka enligt nu gällande föreskrifter från de centrala
embetsverken fullföljas till Kongl. Maj:t i Stats-Rådet, bör i sista instansen tillkomma
Högsta Domstolen; men då, detta oaktadt, Utskottet icke kunnat biträda
det förslag, enligt hvilket besvär öfver Kammarrättens utslag i fattigvårdsärenden
skola hänvisas till Justitierevisions-expeditionen i stället för, såsom nu är stadgadt,
till Ecklesiastik-departementet, åligger det Utskottet att bjuda skäl för sin från den
Kongl. propositionen i detta hänseende afvikande tanke. Efter den tydligt bestämda
gräns, som genom den nådiga propositionen blifvit uppdragen emellan, å ena
sidan, de fattigvårdsärenden, som äro att företrädesvis hänföra till fattigvårdssamhällets
egna inre kommunalangelägenheter, för klagan i hvilka mål gälla de bestämmelser,
som i kommunallagarue finnas stadgade, och å andra sidan, de egentliga
fattigvårds målen, utgöras de sednare endast af sådana, som afse huruvida
fattigvård skall lemnas viss person samt huruvida fattigvårdssamhälle, som meddelat
sådan vård åt någon, hvilken inom samhället icke eger hemortsrätt, skall derför
erhålla ersättning af annat samhälle. Den förra delen af de s. k. egentliga
fattigvardsraalen, eller de, hvaruti skall meddelas pröfning om eu viss person är
föremål för fattigvård och i sådant fäll till hvilket belopp och på hvilket sätt
denna bör lemnas, kan enligt Utskottets åsigt ingalunda hänföras till mål, som
äro af blandad judiciel och administrativ natur och än mindre till sådana, som
äro af öfvervägande tvisteinålsegenskap, och denna åsigt synes ock vara af Kongl.
Maj:t godkänd, enär uti det förslag, som, med föranledande af Riksdagens förutnämnda
skrifvelse af den 15 Maj 1868, blifvit till Högsta Domstolens yttrande öfverlemnadt
och hvarom uti de Utskottet tillhandakomna handlingar vidare förmärs,
icke ens blifvit satt i fråga att de mål, som uteslutande tillhöra denna del af
fattigvården, skulle varda ifrån konseljen skiljda, för att till Högsta Domstolen öfverflyttas.
Men om sålunda, då förordningen den 13 Juli 1853, hvilken väl uttalar
den grundsats, att fattigunderstöd är en nödhjelp af kristligt deltagande, men
tillika medgifver den hjelpbegärande att medelst klagomål instanserna igenom söka
tillvinna sig ett sadant, ännu var att tillämpa, ärenden af denna beskaffenhet voro,
Bih. till Likså. Prof.. 1871. 7 Sami. 13 Höft. 3 ''

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

såsom äfven inom Högsta Domstolen blifvit yttradt, att anse såsom rena förvaltningsfrågor,
hvilka fortfarande borde fullföljas till ett af statsdepartementena, så
har det velat synas Utskottet, som skulle, enär den författning, hvaröfver Utskottet
nu har att yttra sig, enligt Riksdagens högt uttalade önskan, vida mer än den
nu till efterlefnad gällande, är bygd på principen af frivillighet och i denna författning
derjemte är uttryckligen stadgadt, att den hjelpbegärande icke eger att öfver
uteblifvande af hjelp föra klagan, hädanefter än mindre böra uppstå fråga om så
beskaffade ärendens hänvisande till och slutliga pröfning af rikets högsta domaremakt,
hvars ingripande deruti äfven torde i någon mån kunna motverka den uppfattning
af fattigvårdsförordningen, som lagstiftaren velat hos den sökande inplanta.
Hvad åter beträffar den del af fattigvårdsmålen, som afser ett återkräfvande af
lemnadt understöd åt personer, hvilka ej haft hemortsrätt i det samhälle, der understödet
erhållits, och på hvilka mål yttrandet om en öfvervägande tvistemålsegenskap
torde syfta, vill Utskottet ingalunda bestrida, att beträffande dem en blandning
af administrativ och juridisk natur kan anses ega ruin, ehuru den författning
som vid afgörandet af dessa mål är den egentligen bestämmande — förordningen
angående mantals- och skattskrifningarne — jemväl i öfrigt nu finner sin mesta,
om ej enda tillämpning i mål, som vid förd underdånig klagan Kongl. Majrt i
Stats-Rådet handlägger. I afseende på dessa mål förekommer dock den, såsom
Utskottet synes, vigtiga omständighet, att i desamma ganska ofta är att pröfva
icke allenast om det fattigvårdssamhälle, emot hvilket anspråket blifvit riktadt, är
den hjelptes rätta hemort i fattigvårdshänseende, utan ock i sammanhang dermed
huruvida understödet blifvit lemnadt under sådana omständigheter, att ersättning
derför bör utgå, eller om, med antagande äfven att ett understöd varit af verkligt
behof påkalladt, detsamma icke blifvit utöfver detta behof utsträckt, hvilka frågor,
derest Utskottets här ofvan uttalade åsigt om deras rent administrativa natur finnes
grundad, icke böra utgöra föremål för domstols pröfning. Utskottet har väl icke
ingått i någon undersökning, huru stort antalet varit af de under sednare åren till
Kongl. Ecklesiastik-departementet fullföljda mål, deruti dessa begge till naturen från
hvarandra skiljaktiga frågor i ett sammanhang till afgörande förekommit, och Utskottet
kan derföre icke derom lemna annan upplysning än den Högsta Domstolens
protokoll den 7 December 1868 innehåller, eller alt år 1867, då, enligt från Ecklesiastik-departementet
lemnad officiel uppgift, 38 fattigvårdsmål af den beskaffenhet det
Kongl. förslaget upptog blifvit af Kongl. Maj:t afgjorda, blott sex mål blifvit uppgiga
under sådana rubriker, som skulle egentligen antyda tvister om rätt försörjningsort
och rättighet till ersättning för lemnadt fattigunderstöd. Om ock under
de derefter följande två åren, då fattigvården varit mer än vanligt anlitad, besvärsmålens
antal kan hafva i någon mån visat en tillväxt, så torde dock desamma till
följd af rika skördar, stigande välstånd och lättade arbetstillfällen åter aftaga, och
obestridligt måste dessutom vara, att, med antagande af den nu föreslagna fattig -

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 23.

vårdslagen, hvarigenom icke allenast de fall, uti hvilka fattigvård skall lemnas, blifva
betydligt inskränkta, utan ock klagan af den hjelpsökande öfver vägrad fattigvård
icke vidare eger rum, dessa tvister skola så aftaga i rnängd, att handläggningen
af desamma, hvilka, enligt den sednast afgångne departementschefens yttrande
till statsråds-protokollet, till större delen vore af jemförelsevis mindre invecklad beskaffenhet,
icke vidare skall i afsevärd mån förtynga arbetet, vare sig inom departementet
eller konseljen.

Då således en del af fattigvårdsmålen, enligt Utskottets åsigt, äro och äfven
antagits vara af rent administrativ natur,

då uti det vida största antalet af de öfriga synas ingå frågor, som äro af
enahanda administrativa egenskap, och

då i öfrigt dessa ärenden äro af ett jemförelsevis ringa antal samt i allmänhet
föga invecklad beskaffenhet, har Utskottet, i afseende å fullföljden af dessa
ärenden i sista instansen, ansett det böra förblifva vid hvad nu är stadgadt.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt och med tillkännagifvande,
att de delar af Kongl. Maj:ts förslag, om hvilka Utskottet icke särskilt yttrat sig,
ej föranledt anmärkning från Utskottets sida, får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäler,
att Riksdagen, med godkännande af Kongl. Maj:ts förslag
i de delar, hvilka äro att hänföra till kommunallag eller angå
statens skyldighet i vissa fall att bekosta fattigvård, vid granskning
af Kongl. Maj:ts förslag i öfrigt endast funnit skäl att i
underdånighet hemställa:

Do att åliggandet i § 3 för dem, hvilka sins emellan äro
i rätt ned- eller uppstigande skyldskap, att, i mån af behof,- å
ena, och förmåga, å andra sidan, försörja hvarandra, måtte
inskränkas till föräldrar och barn;

2:o att såsom vilkor för giltigheten af beslut jemväl om
rotefördelnings upphäfvande, hvarom stadgas i 8 § 3 inom., måtte
bestämmas, att sådant beslut underställes Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
pröfning;

3:o att stadgandet i § 22 måtte förändras derhän, att en
hvar enligt regel skall anses hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
hvarest han sednast författningsenligt blifvit eller

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

bort blifva mantalsskrifven; i sammanhang hvarmed, i stället
för hvad 25 § af Kongl. Majrts förslag innehåller, torde böra
stadgas, att, om någon kommit i behof af fattigvård enligt 1
§ för sig, hustru eller minderårigt barn innan ett år förflutit
sedan han, till följd af inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven,
eller om den, som med afseende å tilltänkt inflyttning
mantalsskrifvits inom fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat,
han anses icke hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
inom hvilket han sålunda blifvit eller bort blifva mantalsskrifven,
och att detsamma gäller, der någon, som till
följd af inflyttning blifvit eller bort blifva mantalsskrifven
inom visst fattigvårdssamhälle, under loppet af ett år näst
derförut eller näst derefter af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit
fattigvård för sig, hustru eller minderårigt barn;

4:o att lydelsen af 24 § 4 mom. måtte ändras så, att den
tydligare uttrycker, att vid den hemortsrätt barn eger, då det
fyller 15 år, bibehålies det till dess det sjelf annan erhåller;

5:o att hvad i 39 § är föreslaget derom, att fattigvårdssamhälle
må ega att om sättet för förfarande med betlare
meddela tillsyningsman särskilda föreskrifter, måtte uteslutas;

6:o att tiden för det allmänna arbete, som enligt 42 §
kan åläggas, måtte bestämmas till minst en och högst sex
månader, och detta så väl för den, som är fullt arbetsför, som
för annan;

7:o att rättighet enligt 46 § 2 mom. att åt särskild nämnd
uppdraga pröfning af klagomål öfver fattigvårdsstyrelses beslut,
hvarigenom understöd blifvit till större eller mindre del
vägradt, måtte tillerkännas allenast stad;

8:o att ur mom. 4 af samma § orden “inom länet“ måtte
utgå; samt

9:o att, i afseende å klagan öfver Kammarrättens beslut
i fattigvårdsmål, måtte förordnas, att besvären böra ingifvas i
Ecklesiastik-departementet, för att af Kongl. Maj:t i Stats-Rådet
pröfvas;

Och har Utskottet, till lättnad af öfversigten, låtit här nedan införa förslaget
till förordning i dess helhet med de af Utskottet tillstyrkta förändringar,
dessa sednare utmärkta med kursiv stil.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

Förslag

till förordning angående fattigvården.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Befinnes någon, i saknad af egna medel samt vård och underhåll af annan.
vara så nödställd, att han lider brist på hvad han till lifvets uppehållande
oundgängligen behöfver; och är han minderårig eller till följd af ålderdom, själseller
kroppssjukdom, vanförhet eller lyte urståndsatt att genom arbete förvärfva
hvad för behofvets afhjelpande erfordras; då skall nödtorftig fattigvård honom
lemnas.

Med minderårig förstås i denna förordning den, som yngre är än femton år.

2 §.

För beviljande af fattigvård i andra fall än dem, hvilka i 1 § omförmälas,
eger fattigvårdssamhälle bestämma de grunder, som böra af samhällets fattigvårdsstyrelse
iakttagas. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen att
meddela fattigvård i den mån styrelsen pröfvar nödigt.

3 §.

Fn hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande försörja
sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru; åliggande
i öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof, å ena, och förmåga, å andra
sidan, hvarandra försörja.

4 §•

För försörjning af tjenstehjon, statfolk samt fabriks-, handtverks-, brukseller
grufve-arbetare äfvensom af deras hustrur och hemmavarande minderåriga barn

22 Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 23.

skall, under den tid arbetsaftalet gäller, husbonde ansvara, så att de ej falla fattigvården
till last.

5 §.

För öfrigt skall, der särskilda stadganden om fattigvård äro meddelade, såsom
i fråga om understöd till fattigt barn i skolåldern eller till den, som från
allmän arbetsanstalt eller fängelse frigifves, eller om kostnadsfri vård å lasarett af
medellösa inom lasarettets distrikt insjuknade personer, som tillhöra annat lasarettsdistrikt,
gälla hvad sålunda är stadgadt.

II.

Om fattigvårdssamhälle.

6 §.

1. Hvarje socken å landet samt hvarje stad eller köping, som har egen
kommunalförvaltning, utgör för sig ett fattigvårdssamhälle.

2. Hafva två eller flera socknar å landet eller lands- och stadskommun
gemensam kommunalförvaltning, skola de ock samfäldt såsom ett fättigvårdssamhälle
anses.

3. Särskilda fattigvårdssamhällen må ock kunna förena sig om bildande
af gemensam arbetsanstalt eller om annan gemensam åtgärd för fattigvård; dock
skall, då fråga är om inrättande af tvångsarbetsanstalt, anmälan derom göras hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som har att ärendet jemte eget yttrande till
Kongl. Maj:ts pröfning öfverlemna.

7 §•

Fattigvårdssamhälles beslutanderätt utöfvas å landet vid kommunalstämma
eller, der kommunalfullmäktige äro utsedde, af dessa, samt i stad å allmän rådstuga
eller af stadsfullmäktige, der sådana finnas. Verkställighet och förvaltning
tillkomma fattigvårdsstyrelse, på sätt här nedan bestämmes.

8 §•

1. Fattigvårdssamhälle å landet eger rätt att i afseende å fattigvården i
dess helhet eller viss del deraf fördela sig i rotar, med åliggande för hvarje rote

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

att besörja sin fattigvård; gällande dock, såsom grundvilkor för sådan fördelning,
ej allenast att den inom samhället då förhanden varande fattigvårdstungan såjemnt
som möjligt utskiftas, samt att, derest antagligt är, att eu eller annan rote till
följd af särskildt förhållande kommer att i framtiden tillskyndas jemförelsevis större
fattigvårdstunga, derefter lämpadt årligt bidrag af samhället lemnas till sådan rotes
enskilda fattigvård, utan äfven att, om, sedan fördelningen kommit till stånd, någon
rote skulle till följd af inträffande särskilda omständigheter, de der icke af
rotens åtgörande berott, drabbas af alltför tryckande fattigvårdstunga, samhället
lemnar roten det understöd, som, derest öfverenskommelse icke kan träffas, Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande skäligt pröfvar.

2. Fråga om fattigvårdssamhälles fördelning i rotar må endast vid ordinarie
kommunalstämma till behandling förekomma, och erfordras för beslut om
sådan fördelnings införande två tredjedelar af de närvarandes röster efter röstvärdet;
börande i beslutet noggrannt upptagas de särskilda vilkoren för fördelningen
jemte bestämmelser, dels huru frågor om rotes fattigvårdsangelägenheter skola behandlas
och afgöras, dels huru bidrag till såväl rotarnes enskilda som äfven samhällets
gemensamma fattigvård skola utgöras, dels huru redovisning för rotes fattigvårdsförvaltning
skall afgifvas och dels i hvilken mån de grunder, som, enligt
hvad här nedan om hemortsrätt stadgas, gälla i afseende på visst fattigvårdssamhälles
skyldighet att bekosta fattigvård, skola tillämpas i fråga om enahanda skyldighet
för rote. År beslut om rotefördelning sålunda fattadt, skall frågan dock
hvila till nästa ordinarie kommunalstämma. Blifver vid denna stämma beslutet med
förenämnda röstöfvervigt förnyadt, skall det öfverlemnas till pröfning af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som detsamma antingen oförändradt fastställer eller af
skäl, som skola anföras, ogillar.

3. Har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fastställt beslut om fattigvårdssamhälles
fördelning i rotar, fortfar den fördelning till dess annorlunda bestämmes,
dock minst fem år; och må förslag om upphäfvande eller förändring deraf ej väckas
förr än under femte året sedan fördelningen trädde i verkställighet. Förslag
om rotefördelnings upphäfvande pröfvas vid ordinarie kommunalstämma, och gäller
såsom beslut den mening, hvilken flertalet af de närvarande efter röstvärdet bifaller.
Beslutet underställes Kongl. Maj:ts B ef ältning skaf vandes pröfning och eger, der
beslut om rotefördelnings bibehållande blifvit faststäldt, fördelningen fortfarande bestånd
under lika lång tid, som här ofvan är nämnd. I fråga åter om förändring
af rotefördelning iakttages hvad om införande af sådan är stadgadt.

4. Der fördelning i rotar kommit till stånd, ansvarar icke desto mindre
fattigvårdssamhället för fullgörandet af rotarnes skyldighet att lemna fattigvård, dock
mot godtgörelse af rote, som vederbör.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

9 §•

1. På hvarje fattigvårdssarahälle ankommer att i öfverensstämmelse med
denna förordning ordna sin fattigvåi''d på sätt efter ortens särskilda förhållanden
lämpligast finnes, dock så att betlande må förekommas; börande fattigvårdssamhälle
låta sig angeläget vara att bilda arbetsanstalt för personer, som stå under
fattigvårdsstyrelses husbondevälde, samt att verka derför, att genom inrättande af
spar- och nödhjelps-kassor eller .medelst andra tjenliga åtgärder framtida fattigvårdsbehof
i möjlig mån förebygges.

2. Vill fattigvårdssamhälle enskildt för sig inrätta tvångsarbetsanstalt, gäller
hvad om behandling af sådan fråga är i 6 § 3 mom. stadgadt.

3. De bestämmelser angående fattigvårdens ordnande och handhafvande,
hvilka fattigvårdssamhälle finner erforderliga, skola upptagas i reglemente, som,
efter det fattigvårdsstyrelsen dertill afgifvit förslag, af samhället fastställes; Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande likväl obetaget att pröfva lagligheten af sådan bestämmelse,
då fråga om tillämpning deraf förekommer.

III.

Om fattigvårds styrelse.

10 §.

1. I hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse, hvilken å
landet, der ej samhället annorlunda förordnar, utgöres af kommunalnämnden.

2. År fattigvårdssamhälle fördeladt i rotar, skall jemväl finnas en fattigvårdsföreståndare
inom hvarje rote; ankommande på rote att bestämma, huruvida
dess fattigvårdsangelägenheter skola af särskild styrelse haudhafvas.

3. Kyrkoherden eller den, hans ställe företräder, är berättigad att i de
inom pastoratet för fattigvårds handhafvande utsedda styrelsers förhandlingar och
beslut deltaga.

11 §•

Den, som vill söka fattigvård, egen att anmäla sig hos ordföranden i fattigvårdsstyrelsen
i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han vistas, eller hos kyrkoherden
eller annan ledamot i samma styrelse eller tillsyningsman, som i 39 § om förmäles -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

förmäles, eller den person, styrelsen kan hafva utsett att sådan anmälan emottaga,
samt inom rote hos fattigvårdsföreståndaren. Anmälan om behof af fattigvård må ock
göras hos polismyndighet eller dess underlydande betjente, som, der omständigheterna
synas påkalla åtgärd af fattigvårdsstyrelsen, densamma derom underrättar.

12 §.

1. Fattigvårdsstyrelsen, som har att behandla frågor om beviljande af sökt
fattigvård, åligger att göra sig noga underrättad om sökandens lefnadsförhållanden
och behof samt efter förekommande omständigheter bestämma, om och i hvilken mån
fattigvård honom lemnas må; börande dervid iakttagas, att barn, om hvilket fångvårdsstyrelse
föranlåtes taga vård, varder ej allenast försedt med uppehälle och
stadig bostad utan äfven kristligen uppfostradt och undervisadt.

2. I fråga om fattigvård enligt 1 § må åtskilnad icke göras, om den nödställde
tillhör det fattigvårdssamhälle, der han söker fattigvård, eller icke.

13 §.

1. Fångvårdsstyrelse åligger vidare att

hålla förteckning öfver de personer, hvilka åtnjuta fattigvård;

hafva tillsyn öfver dessa personer samt vaka deröfver, att beviljadt understöd
behörigen användes och att de, som af styrelsen emottaga barn eller andra till
försörjning, fullgöra sina skyldigheter; börande för sådant ändamål, def det lämpligen
ske kan, fattigvårdssamhället fördelas i distrikt, hvardera stående under närmaste
uppsigt af en ledamot af fattigvårdsstyrelsen;

allt öfrigt, som till fattigvården hör, besörja i enlighet med denna förordning
och de särskilda bestämmelser, som af fattigvårdssamhället meddelas;

hvarje år aflemna utgifts- och inkomst-förslag för nästföljande året, föra
räkning öfver medel, hvilka styrelsen har om händer, samt för sin förvaltning
lemna redovisning, allt i öfverensstämmelse med kommunallagarne; och

angående fattigvården afgifva statistisk redogörelse jemlikt de föreskrifter,
Kongl. Maj:t låter utfärda.

2. Fattigvårdsstyrelse bör ock, der anmälan göres, att barn betlar eller
att det vanvårdas, förskaffa sig underrättelse om förhållandet och i anledning deraf
förfara på sätt styrelsen finner vara af omständigheterna påkalladt.

3. Skulle till följd af missväxt eller annan allmännare olycka sådan inskränkning
i eljest vanliga tillfällen till erhållande af arbetsförtjenst ega rum, att
arbetsföra personer utan eget förvållande äfventyra nöd, må fattigvårdsstyrelsen ega

Bill, till Riksd. Prof. 1871. 7 Samt. 13 Käft. 4

26 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

att hemställa till fattigvårdssamhället om vidtagande af de åtgärder, hvilka deraf
må föranledas.

14 §.

1. Är fattigvårdssamhälle fördeladt i rotar, skall fattigvårdsstyrelsen ej allenast
hålla tillsyn deröfver, att de särskilda rotarne fullgöra hvad dem i afseende
på fattigvård i allmänhet åligger, utan ock, der i visst fall fattigvård, som enligt
1 § erfordras, åt rote underlåtes och rättelse ej genast efter tillsägelse af fattigvårdsstyrelsen
följer, lemna den behöfvande nödig fattigvård och vidare förfara såsom
i 29 § sägs. Enahanda tillsyn och förfarande åligger styrelsen i afseende å
fattigvård, hvilken enskild person enligt 34 § sig åtagit.

2. Uppstår tvist emellan särskilda, till samma fattigvårdssamhälle hörande
rotar angående skyldighet att bekosta fattigvård för viss person, tillkommer samhällets
fattigvårdsstyrelse att tvisten afgöra.

15 §.

1. Der kommunalnämnd ej utgör fattigvårdsstyrelse, utser fattigvårdssamhälle
på landet ledamöter i sådan styrelse till det antal, som med hänsigt till samhällets
vidd och folkmängd erfordras, dock ej mindre än tre; och skola, då val
till ledamöter anställes, jemväl utses suppleanter i styrelsen till halfva antalet af
ledamöterna, eller, om dessas antal ej är jemnt, till det antal, som är närmast
öfver hälften.

2. I stad utses ledamöter i fattigvårdsstyrelse till det antal, fattigvårdssamhället
finner skäligt bestämma, dock ej mindre än fem.

3. I afseende på ledamots och suppleants tjenstgöringstid och afgång samt
rättighet att uppdraget sig afsåga iakttages å landet hvad om ledamot eller suppleant
i kommunalnämnd, och i stad hvad om stadsfullmäktig gäller.

4. Är fattigvårdssamhälle i rotar fördeladt, utser hvarje rote sin fattigvårdsföreståndare
äfvensom, der rote bestämt, att särskild styrelse för dess fattigvårdsangelägenheter
skall finnas, två eller flera af rotens medlemmar att jemte
fattigvårdsföreståndaren sådan styrelse utgöra.

16 §.

1. I fattigvårdssamhälle, hvarest särskild fattigvårdsstyrelse är tillsatt, utser
samhället bland styrelsens ledamöter ordförande och vice ordförande att tjenstgöra
för den tid, de äro till ledamöter valde.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

2. Äro både ordförande och vice ordförande hindrade att styrelsens sammanträde
bevista, utser styrelsen inom sig ordförande för tillfället.

8. Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall ofördröjligen insändas uppgift
på den persons namn och hostad, som blifvit vald till ordförande i fattigvårdsstyrelse;
och låter Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derom i länskungörelse
meddela underrättelse.

4. I styrelse för'' rotes fattigvårdsangelägenheter är fattigvårdsföreståndaren
ordförande.

17 §.

1. Fattigvårdsstyrelse sammanträder å det ställe och på de tider, styrelsen
bestämmer, och dessutom så ofta ordföranden finner nödigt eller då minst
halfva antalet af styrelsens ledamöter derom gör framställning; börande å landet
underrättelse om blifvande sammanträde offentligen kungöras samt kyrkoherden i
församlingen meddelas, derest ej fråga är om ärende, som fordrar skyndsammare
handläggning, än att sådant kan medhinnas.

2. Ärende må icke hos fattigvårdsstyrelse till afgörande företagas, såvida
ej flera ledamöter än hälften af hela antalet äro tillstädes; börande, der ledamöterna
endast äro tre, hela antalet tillstädesvara.

3. Omröstning till beslut sker öppet och tillkommer hvarje röstande en
röst. Äro rösterna å båda sidor lika delade, gäller den mening, ordföranden biträder.
Val skall, der så äskas, förrättas med slutna sedlar och skiljer lotten
emellan lika röstetal.

18 §.

1. Ordförande i fattigvårdsstyrelse på landet skall vid sammanträde föra
eller på eget ansvar låta föra protokoll, upptagande styrelsens beslut med skälen
dertill. Han ombesörjer skriftvexlingen, emottager till styrelsen ankommande skrifvelser
och gjorda framställningar, ansvarar för räkenskapernas ordentliga förande,
våi-dar styrelsens handlingar och håller öfver dem register, allt utan annan ersättning,
än den godtgörelse, som för skrifmaterialier, postporto samt skrifnings- och
räkenskaps-besvär af fattigvårdssamhället anslås; egande ordförande att för utförandet
af nämnda göromål antaga erforderliga biträden samt, när han finner skäligt,
dem entlediga.

2. Hvad här är sagdt gäller ock för ordförande i fattigvårdsstyrelse i stad,
så framt ej af allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, der sådane finnas, annorlunda
beslutes.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

19 §.

Hvarje ledamot i fattigvårdsstyrelse'' ansvarar gemensamt med de öfriga för
de medel, styrelsen under sin förvaltning haft, äfvensom för de säkerhetshandlingar,
mot hvilkas antaglighet han ej till protokollet gjort anmärkning. Denna ansvarighet
fortfar till dess förvaltningen blifvit godkänd af fattigvårdssamhället eller, om klander
anställes, af vederbörlig domstol, eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas
aflemnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit anstäldt.

20 §.

Fattigvårdsföreståndare äfvensom rotestyrelse skall ställa sig till efterrättelse
ej mindre hvad här ofvan om åliggande för fattigvårdsstyrelse och dess ordförande
sagdt är och i afseende på rotens fattigvård finnes tillämpligt, än ock de särskilda
föreskrifter, hvilka beslutet om rotefördelningen innehåller eller roten meddelar.

21 §.

De föreskrifter, som i 10, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 20 §§ äro meddelade,
gälla ej för Stockholms stad, utan tjena angående de ämnen, som i dessa §§ afses,
förordningen angående komraunalstyrelse i Stockholm samt den för Stockholms fattigvårdsnämnd
gällande instruktion till efterrättelse.

IV.

Om hemortsrätt samt om ersättning för lemnacl fattigvård.

22 §.

I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för hvilken behof deraf uppstår,
anses, med nedan stadgade undantag, hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
hvarest han sednast författningsenligt blifvit eller bort blifva mantalsskrifven.

23 §.

Den, som fyllt sextio år, behåller derefter den hemortsrätt han då egde.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

24 §.

1. Hustru har, oberoende af sin ålder, samma hemortsrätt som mannen.
Varder äktenskapet genom mannens död eller eljest upplöst, behåller hustrun den
hemortsrätt, hon under äktenskapet senast egde, till dess annan henne tillkommer.

2. Akta barn, som är minderårigt, har faderns eller, der han är död och
modern lefver, moderns hemortsrätt, men, om båda föräldrarne äro döda, den hemortsrätt,
hvilken den sist aflidne vid sin död egde.

3. Oäkta minderårigt barn har samma hemortsrätt som modern eller, om
hon är död, den hon senast egde.

4. Vid den hemortsrätt, barn egen, då det fyller femton år, bibehålles det,
till dess det sjelf annan erhåller.

25 §.

Har någon för sig, hustru eller minderårigt barn, kommit i behof af fattigvård
enligt 1 §, innan ett år förflutit sedan han, till följd af inflyttning, blifvit
eller bort blifva mantalsskrifven inom visst fattigvårdssamhälle, eller har den, som,
med afseende å tilltänkt inflyttning, mantalsskrifvits inom visst fattigvårdssamhälle,
dit ej inflyttat; anses personen icke hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom
hvilket han sålunda blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, utan behåller han den
hemortsrätt, han näst derförut egde. Betsamma gäller, der någon, som till följd
af inflyttning blifvit eller bort blifva inom visst fattig vår dssatÅhä,lie mantalsskrifven,
under loppet af ett år näst derförut eller näst derefter för sig, hustru eller minderårigt
barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.

26 §.

För dem af krigsmanskapet eller af de vid kronans varf eller verkstäder
anställde arbetare eller handtverkare, hvilka endast till följd af tjensten mantalsskrifvas
å tjenstgöringsorten, gäller ej denna mantalsskrifning till bestämmande af
deras hemortsrätt.

27 §.

Fattigvårdssamhälles fördelning i rotar har icke i förhållande till annat
samhälle inverkan på fråga om hemortsrätt eller deraf beroende ersättning för lemnåd
fattigvård.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

28 §.

Ej må någon för äfventyret af framtida fattigvårdstunga förmenas rätt att
Tälja vistelseort.

29 §.

1. Fattigvårdssamhälle, som på grund af 1 § lemnat fattigvård åt någon,
hvilken inom annat samhälle har hemortsrätt, är berättigadt att derför äfvensom
för begrafningskostnad, om sådan erfordrats, af det sednare samhället erhålla ersättning.
För utbekommande deraf eger fattigvårdsstyrelsen, som meddelat fattigvården,
att med aflemnande af tillgängliga handlingar till upplysning om det fattigvårdssamhälle,
der den nödställde har hemortsrätt, samt med anmälan om de förhållanden,
af hvilka fattigvården påkallats, och beskaffenheten deraf, inom en månad
efter den dag, då fattigvården beviljades, anställa talan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länet. Försittes nämnde tid, skall all rätt till ersättning för
fattigvård, som lemnas derefter och intill dess krafvet anhängiggöres, anses förfallen.
Då ersättningstalan, hvarom nu är nämndt, blifvit väckt, förelägger Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, vid lämpligt äfventyr, fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, mot
hvilket talan föres, att inom viss kort tid med förklaring inkomma. Uppgifves den
nödställde hafva hemortsrätt inom fattigvårdssamhälle i annat län, öfverlemnas ärendet
till handläggning af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derstädes. Efter skriftvexlingens
afslutande och sedan ytterligare utredning, der sådan erfordras, försiggått,
afgöres målet af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Särskild tvist emellan fattigvårdssamhällen
om det belopp, hvartill ersättning för sådan fattigvård skäligen bör
bestämmas, skall ock af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgöras.

2. Har fattigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för fattigvård, som enligt
1 § lemnats någon, för hvars försörjning skyldeman eller annan enskild person eller
rote bör ansvara, eger, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift,
samhället att af den, hvilken ansvarigheten åligger, åtnjuta ersättning för den lemnade
fattigvården, så ock för begrafning, der sådan egt rum. I fråga om utsökande
af ersättning, som här omförmäles, gäller i tillämpliga delar hvad i 1 mom. om kraf
mot visst fattigvårdssamhälle är stadgadt.

3. '' Är fattigvård enligt 1 § tilldelad någon, hvars hemortsrätt ej kan utrönas,
eller den, som icke är svensk medborgare, och kan ej hos enskild person
uttagas ersättning för den kostnad, som förorsakats af fattigvården eller af begrafning,
om sådan ifrågakommit, erhåller vederbörande fattigvårdssamhälle godtgörelse
af staten i den ordning, här nedan bestämmes.

Lag-Utskottets inlåtande N:o 23.

30 §.

Då någon, som af ett fattigvårdssamhälle undfår fattigvård enligt 1 §, har
hemortsrätt i annat fattigvårdssamhälle, eger fattigvårdsstyrelsen i det senare samhället
begära hans hemsändande eller derom sjelf besörja, eller ock med begifvande
af fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, hvarest han vistas, låta honom der qvarblifva,
i hvilket senare fall hans fattigvård besörjes af denna styrelse mot ersättning af det
samhälle, der han har hemortsrätt. Vill denna fattigvårdsstyrelse ej medgifva hans
qvarblifvande, är styrelsen berättigad att hemsända honom till det fattigvårdssamhälle,
i hvilket han har hemortsrätt, och att af detta samhälle erhålla godtgörelse
för den skäliga kostnad, som deraf föranledes; dock må hemsändande ej ske, innan
fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda samhälle lemnats tillfälle att dermed sjelf taga befattning,
och ej heller ega rum, så framt den, hvars hemsändande är i fråga, skulle
deraf lida till sin helsa, eller fattigvården endast är tillfällig.

2. Hvad i 29 § 2 och 3 mom. är stadgadt om ersättning för fattigvård åt
dem, som der nämnde äro, gäller ock om godtgörelse af kostnad för deras hemsändande.

31 §.

1. Befinnes någon af manskapet vid värfvad trupp inom arméen eller vid
annan afdelning af sjöförsvaret än båtsmanshåll, eller någon vid kronans varf eller
verkstad anställd arbetare eller handtverkare inom ett år efter afskedstagandet vara
af ålderdom eller ock af själs- eller kropps-sjukdom, vanförhet eller lyte, som under
tjenstetiden ådragits, försatt i så nödställd belägenhet, att fattigvård enligt 1 § honom
lemnas, ersättes vederbörande fattigvårdssamhälle af staten ej mindre kostnaden
för fattigvården, än äfven hemsändnings- eller begrafnings-kostnad, der sådan
ifrågakommit. Lag samma gäller, då fattigvård enligt 1 § lemnas hustru eller minderårigt
barn, som deraf är i behof, under det mannen eller fadern i tjenst, som
här är nämnd, qvarstå!1 eller inom ett år efter hans under tjenstetiden inträffade
död eller inom lika tid efter det lian från tjensten undfick afsked, i sistnämnda
fall dock endast om mannen eller fadern till följd af ofvan uppgifvet förhållande
enligt 1 § sjelf varit eller är i åtnjutande af fattigvård.

2. Har någon oafbrutet under längre tid, dock minst fem år, vistats utom
fattigvårdssamhälle, hvarest han bär hemortsrätt, och samhället måst vidkännas kostnad
till följd af fattigvård, hemsändning eller begrafning, som erfordrats för honom
sjelf eller för hans minderåriga barn eller hustru, de der jemväl under nämnda tid
utom samhället oafbrutet vistats; må samhället, om det är af fattigvård synnerligen
betungadt, kunna erhålla understöd af staten, i den mån för sådant ändamål anslagna
medel lemna tillgång och Kongl. Maj:t pröfvar skäligt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

32 §•

1. Ersättning eller understöd af staten enligt 29, 30 och 31 §§ sökes af
vederbörande fångvårdsstyrelse hos Kong], Maj:ts Befallningshafvande för hvarje år
inom Januari månads utgång det påföljande året; och åligger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att granska de ansökningar, som inkommit, och före den 15 nästföljande
Mars dem jemte eget utlåtande till Kongl. Maj:t insända.

2. Angående behandling af frågor om ersättning för understöd, som af
fattigvårdssamhällen i ett af de förenade rikena Sverige och Norge lemnas nödställda
personer från det andra riket, gäller hvad särskilt stadgas.

Om bidrag till fattigvården.

33 §.

Der afkastningen af fattigvårdssamhälles för fattigvården afsedda fastigheter
och kapital, inflytande bötesmedel, kollekter, frivilliga gåfvor och andra sådana inkomster
icke äro tillräckliga för fattigvårdens bestridande, skall dertill erläggas en
afgift för året af högst femtio öre för man och tjugofem öre för qvinna, som inom
fattigvårdssamhället mantalsskrifven är och fyllt aderton år; dock må eftergift deraf
kunna beviljas den, som befinner sig i särdeles knappa omständigheter. Hvad derutöfver
erfordras, fylles genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade.

34 §.

Idkas vid fabriks-, bruks- eller grufveegendom inom fattigvårdssamhälle å
landet rörelse af den utsträckning, att dervid begagnas ett större antal arbetare,
som utgöra egna matlag, eller har innehafvare af jord å landet i sin tjenst antagit
statfolk eller å sina egor upplåtit bostad eller plats dertill åt så kallade backstugusittare
eller inhyseshjon, de der ock utgöra egna matlag; och finnes sådant
för fattigvårdssamhället medföra väsendtligt större tunga, än som motsvaras af de
bidrag, hvilka enligt 33 § egendomsinnehafvaren skall lemna, är denne pligtig, att
derutöfver utgifva särskildt tillskott. Härom må öfverenskommelse mellan fattigvårdsstyrelsen
och egendomsinnehafvaren träffas, men, der det ej sker, eger Kongl.

Maj:ts

Lag-Utskottets Utlutande N.o 23.

Maj:ts Befallningshafvande, på fattigvårdsstyrelsens yrkande och efter det egendomsinnehafvaren
blifvit hörd, att pröfva, huruvida denne bör till fattigvårdssamhället
erlägga särskild årlig afgift, hvilken må bestämmas till högst tio riksdaler för hvarje
sådant matlag. Önskar egendomsinnehafvaren att heldre åtaga sig enskild ansvarighet
för den fattigvårdstunga, som af ifrågavarande matlag föranledes, är det
honom tillåtet, så vida han dertill finnes vederhäftig, och åtnjuter han då befrielse
från ej mindre nämnda särskilda afgift än äfven hälften af den tillskottsafgift,
hvarom i 33 § stadgas. Öfverenskommelse eller föreskrift, som här är nämnd,
skall gälla för en tid af fem år; dock må, så vida fattigvårdssamhället och egendomsinnehafvaren
derom åsämjas, öfverenskommelsen eller föreskriften före denna
tids utgång upphöra att tillämpas.

VI.

Om fattigvärdssamhälles rätt mot dem, som åtnjuta fattigvård;

så ock om benande.

35 §.

1. Fattigvårdsstyrelse tillkommer målsmans- och husbonderätt öfver den,
som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning, hvilken ej blott tillfällig är,
samt husbonderätt ej mindre öfver eu hvar, som för sig åtnjuter annan fattigvård,
än ock öfver den, hvars minderåriga barn eller hvars hustru enligt 1 § åtnjuter
full försörjning, som ej är tillfällig; gällande den målsmans- och husbonderätt så
länge fattigvården fortfar.

2. Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn
eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måste enligt 1 § någon af dem lemnas,
skall han, älven om fattigvården är tillfällig, stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde
till dess den kostnad, fattigvårdssamhället tillskyndats, blifvit godtgjord.
Till enahanda påföljd är den förfallen, hvars minderåriga barn, enligt hvad här
nedan sägs, för betlande anhålles och på fattigvärdssamhälles bekostnad hemsändes.

3. Den fattigvårdsstyrelse tillkommande husbonderätt må styrelsen å annan
öfverlåta.

4. Skulle arbetsför person, som står under fattigvårdsstyrelses husbondevälde
och ej är minderårig, vägra att fullgöra arbete, som honom föresättes af styrelsen
eller annan, å hvilken husbonderätten öfverlåtits, eller eljest visa tredska, sjelfsvåld,
oordentlighet eller sturskhet, och rättar han sig ej efter styrelsens varning, må
styrelsen, då hon aktar nödigt, om förhållandet göra anmälan hos Kongl. Maj:ts

Bill till Ttilcsd. Prat. 1871. 7 Sami. 13 Hatt. 5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Befallningshafvande. Yisar åter annan, som står under fattigvårdsstyrelses husbondevälde,
tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller sturskhet, må, om han fyllt femton
år, hans underhåll för någon tid minskas, och eger, om han yngre är, styrelsen
låta honom lämpligen aga.

36 §.

1. Fattigvårdssamhälle är berättigadt att af den egendom, som tillhör någon
då han kommer i åtnjutande af fattigvård, eller honom sedermera tillfaller, i
den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, erhålla godtgörelse ej
mindre för lemnad fattigvård än äfven för hemsändnings- eller begrafningskostnad,
när sådan ifrågakommit.

2. Varder enligt 1 § någon emottagen till full försörjning, som ej blott
tillfällig är, skall allt, hvad han då eger, tillfalla det fattigvårdssamhälle, som bekostar
fattigvården.

3. Arbetsförtjenst, som tillkommer någon den tid han står under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde, må, antingen styrelsen begagnar hans arbetskraft eller
tillåter honom sjelf deröfver förfoga, användas ej allenast till godtgörelse, hvarom i
1 mom. förmäles, utan oek till ersättning för fattigvård, hvilken enligt 1 § lemnats
hans minderåriga barn eller hans hustru, äfvensom till gäldande af hvad han
enligt 43 § 2 mom. kan kännas skyldig att utgifva för betlande barns hemsändande.

37 §•

Hvad i 35 och Sfi §§ är sagdt om fattigvårdssamhälle och fattigvårdsstyrelse,
gäller ock, der samhälle är i rotar fördeladt, för rote- och fattigvårdsföreståndare
eller rotestyrelse.

38 §.

Hvar som med ord eller åtbörder begär allmosa af annan än den, hvilken
enligt 11 § hör anmälan om behof af fattigvård emottaga, anses hafva betlat.

39 §.

1. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas behöfligt antal tillsyningsman,
hvilka böra anhålla betlare och med dem anställa förhör samt i öfrigt förfara
på sätt i 40 § föreskrifves.

2. Fattigvårdsstyrelsen eger att tillsyningsman antaga och, då styrelsen så

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

för godt finner, entlediga; och åtnjuter tillsyningsmannen för sitt bestyr den aflöning,
fattigvårdssamhället efter förslag af fattigvårdsstyrelsen bestämmer.

40 §.

1. Anser tillsyningsman anhållen betlare, som fyllt femton år, vara i den
nödställda belägenhet, att enligt 1 § fattigvård erfordras, skall tillsyningsmannen om
förhållandet göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen för den åtgärd, som vederbör.

2. Betlar någon efter fyllda femton år utan att vara i den nödställda belägenhet,
att fattigvård enligt 1 § erfordras, och är han förut beträdd med betlande,
eller ådagalägges af omständigheterna att han stryker omkring för att öfva
betlande, må tillsyningsman, om befaren icke har sitt hemvist inom det fattigvårdssamhälle
der han anhålles, afföra honom till närmaste krono- eller stadsbetjent
för att genom dennes försorg öfverlemnas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.
Har åter anhållen betlare sitt hemvist inom det fattigvårdssamhället, anmäler
tillsyningsman förhållandet hos fattigvårdsstyrelsen, som, der fattigvård enligt
2 § anses icke böra ifrågakomma, meddelar betlaren varning eller ock låter
honom till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afföra.

3. Anträffas minderårigt barn betlande inom främmande fattigvårdssamhälle,
bör tillsyningsmannen ombesörja barnets afförande till det fattigvårdssamhälle,
hvarest barnet har hemortsrätt, eller, om den, hvilken vården om barnet åligger,
har sitt hemvist inom annat fattigvårdssamhälle, till detta. År ej då tillförlitligen
kändt, till hvilken ort barnet sålunda må kunna afföras, bör tillsyningsmannen öfverlemna
det till fattigvårdsstyrelsen för erhållande under tiden af den fattigvård,
som nödig pröfvas.

4. Betlar minderårigt barn inom fattigvårdssamhälle, hvarest den, hvilken
vården om barnet åligger, har sitt hemvist eller barnet har hemortsrätt, eller är
barn till följd af betlande hemsändt till sådant samhälle, bör tillsyningsman om
förhållandet göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen, som lemnar barnet fattigvård,
då sådan erfordras, eller, om behof deraf ej är för handen och af omständigheterna
ådagalägges, att betlandet ej skett på befallning eller med tillåtelse af föräldrar
eller annan, som vården om barnet åligger, varnar barnet samt uppmanar
den, hvilken om barnet har vård, att hålla noggrann tillsyn öfver detsamma. Varder,
sådant oaktadt, betlandet förnyadt, gör tillsyningsman derom anmälan hos ortens
polismyndighet, som då må förordna, att barnet af föräldrar eller annan, under
hvars vård och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall.

5-, Har minderårigt barn betlat på befallning eller med tillåtelse af föräldrar
eller annan, som är skyldig att om barnet hafva vård, må fattigvårdsstyrelsen
antingen varna den, som betlandet befallt eller tillåtit, eller ock om förhållandet
göra anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23,

41 §.

1. Betlare, hvarom i 40 § 2 moln. sägs, må Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
antingen befaren tillhör länet eller icke, ålägga allmänt arbete, der sådan
åtgärd pröfvas vara af omständigheterna påkallad, men eljest låter Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande förpassa eller med fångskjuts försända honom till den ort, hvarest
han anses hafva sitt rätta hemvist; Kongl. Maj:ts Befallningshafvande obetaget att,
då det pröfvas lämpligare, öfverlemna betlare, som anses hafva sitt hemvist inom
annat län, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derstädes för behandling, som här
är föreskrifven.

2. Har någon gjort sig skyldig till förseelse, som i 35 § 4 mom. eller
40 § 5 mom. sägs, och varder förhållandet hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anmäldt, må, efter förhör inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller enligt dess
förordnande vid domstol i orten, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ålägga honom
allmänt arbete eller, då mildrande omständigheter förekomma, låta vid varning bero.

42 §.

1. Pröfvar Kongl. Ma.j:ts Befallningshafvande skäligt ålägga betlare eller
någon af dem, som mot 35 § 4 mom. eller 40 § 5 mom. sig förbrutit, allmänt
arbete, skall tiden derför bestämmas till minst en och högst sex månader; börande
arbetet förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, som för orten är afsedd, eller ock
i sådan, under offentlig myndighets tillsyn ställd tvångsarbetsanstalt, som i 6 §
3 inom. eller 9 § 2 mom. omförmäles, der dess stadgar det medgifva. Finnes ej
sådan arbetsanstalt, skall han hållas lika lång tid i länscellfängelse eller kronohäkte
till det arbete, som kan vara att tillgå, eller, om utrymme der brister, i arbetsfängelse
eller vid kronoarbetskorps.

2. År betlare tillika såsom försvarslös förfallen till allmänt arbete, må ej
särskildt ansvar för betlandet honom ådömas.

43 §.

1. Hemsändes betlare från fattigvårdssamhälle, hvarest han anhållits och
enligt 1 § undfått fattigvård, gäller om ersättning för forslingskostnaden hvad ofvan
är stadgadt i afseende på ersättning för hemsändande af den, hvilken kommit i
åtnjutande af sådan fattigvård.

2. Har minderårigt barn blifvit anhållet inom främmande fattigvårdssamhälle
och derifrån af tillsyningsman hemsändt, skall den kostnad, som dervid af
omständigheterna oundgängligen påkallats, gäldas af det fattigvårdssamhälle, hvarest
barnet har hemortsrätt, dock med rättighet för samhället till ersättning af den,

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 23.

hvilken vården om barnet åligger; och utsökes ersättningen på sätt om kraf för
lemnad fattigvård stadgats. Är sistnämnda samhälle fördeladt i rotar och hör barnet
i fattigvårdshänseende till någon af dessa, skall roten godtgöra samhället hvad
detsamma utgifvit, och eger roten samma rätt till ersättning, som här ofvan blifvit
samhälle lemnad.

3. Der fångvårdsstyrelse enligt 40 § 2 mom. låter afföra anhållen betlare
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, bestrides kostnaden derför af fattigvårdssamhället.

4. Utom i de fall, som i 1, 2 och 3 mom. nämnda äro. skall all kostnad
för betlares forsling gäldas af staten.

44 §.

Hvad i afseende på behandling af betlande personer i denna förordning
sägs om Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, gäller äfven för poliskammare.

45 §.

Till förekommande af betlande skola krono- och stadsbetjente sjelfva använda
all uppmärksamhet samt, så vidt på dem kan bero, lemna lättigvårdsstyrelse
och tillsyningsman den handräckning, som påkallas.

VII.

Om klagan i fattigvårdsärenden.

46 §.

1. Är någon missnöjd med fattigvårdsstyrelses beslut, hvarigenom sökt fattigvård
blifvit helt och hållet eller till någon dol vägrad, må han hos fattigvårdsstyrelsens
ordförande begära att beslutet underställes fattigvårdssamhällets pröfning;
och skall, då sådan begäran blifvit gjord, styrelsens ordförande ofördröjligen insända
beslutet jemte de till saken hörande handlingar till kommunalstämmans, magistratens
eller stadsfullmäktiges ordförande, hvilken det åligger att inför vederbörande
anmäla ärendet så skyndsamt, som omständigheterna påkalla.

2. Vill stil d uppdraga pröfning, som i 1 mom. sägs, åt särskild
nämnd, skall beslutet derom, hvilket jemväl bör innehålla föreskrifter angående
nämndens sammansättning och verksamhet, anmälas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som detsamma antingen oförändradt fastställer eller på skäl, som skola

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

anföras, ogillar. Har beslutet blifvit faststäldt och särskild nämnd kommit till
stånd, gäller om dess ordförande hvad angående magistrats och stadsfullmäktiges
ordförande i 1 mom. är föreskrifvet.

3. Öfver kommunalstämmas, kommunalfullmäktiges, allmän rådstugas, stadsfullmäktiges
eller särskild nämnds beslut angående sökt fattigvård må besvär ej anföras
i annat fall, än att klaganden tilltror sig kunna visa, att beslutet ej i laga ordning
tillkommit; och gäller för sådan klagan äfvensom för talans fullföljd mot annat
af kommunalstämma, kommunalfullmäktige, allmän rådstuga eller stadsfullmäktige
meddeladt beslut i fattigvårdsmål hvad i kommunallagarne sägs om besvär öfver
dessa myndigheters beslut i andra kommunens angelägenheter.

4. Genom hvad i denna § stadgadt blifvit är Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som har till embetspligt att vaka öfver fattigvårdens behöriga handhafvande,
icke betaget att tillhålla det fattigvårdssamhälle, som underlåter att lemna
fattigvård, då sådan enligt 1 § för viss person erfordras, att sin skyldighet
fullgöra.

47 §.

Öfver fattigvårdsstyrelses beslut, som icke enligt 46 § 1 mom. tillhör fattigvårdssamhällets
pröfning och icke heller angår annan förvaltningsfråga, för hvars
behandling fattigvårdsstyrelsen jemlikt de i denna förordning eller i kommunallagarne
gifna föreskrifter är endast inför fattigvårdssamhället ansvarig, må besvär
anföras hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Besvären ingifvas innan klockan tolf
å tretionde dagen efter det klaganden af beslutet erhöll del, den dagen oräknad,
då sådant skedde; och åligger klaganden att ej allenast vid besvären foga det
öfverklagade beslutet och bevis om dagen, då beslutet delgafs, utan äfven inom
fjorton dagar efter besvärstidens utgång till fattigvårdsstyrelsen aflemna diariibevis
deröfver, att han sig besvärat. Försummas något af hvad sålunda blifvit föreskrifvet,
må beslutet gå i verkställighet.

48 §.

1. Den, som är missnöjd med Kongl. Maj:ts Befallningsliafvandes beslut
i tvist mellan fattigvårdssamhällen, rotar eller enskilde i fråga om viss persons
fattigvård eller hemortsrätt eller om ersättning för kostnad, som af hans fattigvård,
hemsändande eller begrafning förorsakats, må deröfver hos Kammarrätten
anföra besvär, hvilka innan klockan tolf å tretionde dagen efter den, då klaganden
af beslutet erhöll del, den dagen likväl oräknad, skola aflemnas till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som öfver besvären infordrar vederbörandes förklaring och, sedan
den inkommit, till Kammarrätten insänder samtliga till målet hörande hand -

Lag-Utsk.otteis Utlåtande N:o 23.

lingar jemte eget utlåtande. Lag samma gäller för fullföjd af klagan öfver åtgärd,
som, på sätt i 46 § 4 mom. sägs, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande funnit nödigt
besluta; dock skall sådant beslut genast befordras till verkställighet utan afbidan
af besvärstidens utgång eller anförda besvärs pröfning.

2. I andra fattigvårdsärenden, med undantag af mål, som i 50 § oraförmälas,
skall för klagan öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut iakttagas
hvad kommunallagarne rörande kommunalangelägenheter bestämma, der icke för
vissa frågor annan ordning uttryckligen stadgad är.

3. Har mål, som rör viss persons hemortsrätt och fattigvän ssamhälles
deraf beroende anspråk på godtgörelse för hans fattigvård förevarit hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i särskilda län, och anföras besvär öfver det i hufvudsaken
sist meddelade utslag, då må ock i sammanhang dermed klagan föras öfver
annat dessförinnan i målet gifvet beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för
sakens pröfning i dess helhet.

49 §.

I Kammarrättens beslut egen den, som dermed är missnöjd, att hos Kongl.
Maj:t söka ändring genom besvär, hvilka böra ingifvas i Ecklesiastik-departementet,
inom den tid och i den ordning, som för fullföljd af besvär öfver Kammarrättens
utslag i civila mål i allmänhet är bestämd.

50 §.

Sökes ändring i Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes utslag i mål rörande
betlare, länder till efterrättelse hvad i stadgan angående försvarslösa och till allmänt
arbete förfallna personer i afseende på besvär öfver Kongl. Maj:t.s Befallningshafvandes
utslag och detsammas verkställighet föreskrifves.

vin.

Öfrergående stadgande.

51 §.

Denna förordning skall tjena till efterrättelse från och med den

; dock kommer hvad angående hemortsrätt stadgats
icke att tillämpas i fråga om afhjelpande af sådant behof af fattigvård, som dessförinnan
blifvit anmäldt, utan bör i afseende derå iakttagas hvad hittills varit före -

Lag-Utskottels Utlåtande N:o 23.

skrifvet; och skola de mål, som före sagda tid blifvit af fångvårdsstyrelse eller
embetsmyndighet afgärda, i händelse af ändringssökande fullföljas i hittills stadgad
ordning.

Stockholm den 26 April 1871.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve J. O. Mörner: “Genom den föreslagna nya förordningen har man
åsyftat, att ordna fattigvården bättre än hvad hitintills varit fallet. Med erkännande
af det vackra i afsigten, måste jag dock förklara, att jag befarar att man misstagit
sig i fråga om den väg man beträdt för att nå målet. Och då jag icke anser
den nya förordningen i någon egentlig mån bättre än den nu gällande, får jag
inlägga min protest emot dess antagande. Jag bestrider rigtigheten af de grundsatser.
som i fråga om skyldigheten att lemna fattighjelp i förordningen uttalas, och
jag bestrider äfven det välbetänkta i en del af de reglementariska föreskrifter
förordningen innehåller. Icke heller har jag kunnat godkänna den form, hvarunder
ärendet blifvit behandladt“.

af Herr Beckman: “Då 38 §, sådan den lyder i Utskottets förslag, ibland
förseelser inbegriper bönen om allmosa, framställd i den bättre lottades hem, äfven
då denne icke finner sig af framställningen besvärad, utan fastmer manad att hjelpa;

da ett dylikt band på rent enskilda förhållanden ofta måste blifva overksamt
i förhållande till sådana, som ej besväras af moralisk betänklighet vid en
lags brytande eller kringgående, ehuru bindande för Alein, hvilka anse för sin pligt
att lyda lagen utan hänsyn till påföljden;

då ifrågavarande § enligt dess lydelse i Utskottets förslag, jemförd med
nästföljande §§, gör ett, såsom mig synes, ändamålsvidrigt och i sina följd er skadligt
intrång på den frihet, som bör ega rum i beröringen mellan den nödställde
och hans bättre lottade like;

då staten synes mig mindre berättigad att till förmån för kommunen göra
ett sadant intrång i den enskildes frihet, i samma mån som staten frigör kommunen
från tvånget att afhjelpa den nödställdes behof;

då med principerna i nu framställda förslag på sin höjd synes förenligt att
kommunen lenmas rätt att genom polisåtgärder förhindra betlandet på allmänna
platser och att lemna den enskilde handräckning till dess förhindrande, der den
enskilde tillkännagifver sig af betlandet vara besvärad;

då

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

då genom dessa bestämningar ock synes tillräckligen tillgodosedt det vigtiga
ändamålet att förebygga betlandets förderfliga följder för dem, som utan nöd
deråt hängifva sig;

då det för öfrigt synes riktigast att genom sjelfva ordalydelsen utmärka, att
§:n åsyftar, icke en blott ord-definition, utan fastmer bestämmande af det betlande,
som skall ådraga nedanför angifna påföljd;

så synes mig riktigast att §:n erhåller en lydelse, som utmärker att
Hvar, som på offentligt ställe utom det rum, der fattigvårdsstyrelse sammanträder,
med ord eller åtbörder begär allmosa, eller för sådant ändamål stryker omkring,
så ock i öfrigt den, som med dylik begäran, på hvad ställe det vara må, besvärar
annan, än den, hvilken enligt 11 § bär anmälan om behof af f attigvård emottaga,
skall såsom betlare behandlas, eftersom nedan sägs.

af Herr Hasselrot: Emot Utskottets förslag i nedan upptagna §§ får jag
mig reservera.

1 §.

I underdånig skrifvelse den 13 Maj 1869 har Riksdagen, med uttalande af den
åsigt, att stadgandet i nu gällande förordning, att vård och försörjning skall lemnas
dem, som i anseende till bristande arbetsförmåga, vanförhet eller sjukdom äro urständsatte
att sig försörja, gåfve en alltför stor utsträckning åt den obligatoriska fatigvården,
föreslagit att endast föräldralösa barn och vansinniga personer, som saknade
egna tillgångar, skulle utgöra föremål för dylik fattigvård.

Som likväl emot denna trånga begränsning af fattigvården anmärkningar
blifvit gjorda af de embetsmyndigheter, h.vilka blifvit i ämnet hörda, bär den komité,
som haft i uppdrag att utarbeta förslag till ny förordning i ämnet, föreslagit
don utvidgning af området för -den obligatoriska fattigvården, att sådan borde
lemnas ej allenast minderåriga barn och vansinniga personer, som, i saknad af egna
medel samt vård och underhåll af annan, lida brist å hvad till lifvets uppehållande
oundgängligen erfordras, utan ock en hvar, som, jemte det han funnes i sådan nödställd
belägenhet, vore af ålderdom, själs- eller kr opp ssjukdom, vanförhet eller lyte
oförmögen till arbete.

Kongl. Maj:t, som ansett att med oförmåga till arbete icke kunnat afses
fullkomlig oförmögenhet till allt slags arbete, utan fast mera en så hög grad af
oförmåga dertill, att den nödställde, oaktadt allt sitt bemödande, vore urståndsatt,
att genom arbete förvärfva ens hvad för lifvets uppehållande oundgängligen erfordras,
har, på det att denna mening måtte varda tydligare uttryckt, i enlighet med
denna åsigt, gifvit 1 § i förslaget till förordning den lydelse, Kongl. Maj:ts nådiga
proposition utvisar.

Bih. till Riksd. Prof. 1871. 7 Samt. 13 Häft.

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 23.

Detta förslag har Lag-Utskottet godkänt; och är det häremot jag får mig
reservera.

Enligt Komiterades åsigt är det oförmåga till arbete, som bör utgöra vilkoret
för och grunden till den obligatoriska fattigvården, då denna deremot, enligt
Kongl. Maj:ts förslag, hlifvit utsträckt till en hvar, som af uppgifne orsaker är
urståndsatt att genom arbete förvärfva hvad för behofvets afhjelpande erfordras.

I förra fallet är eu bestämd och på ett utredbart sakförhållande antagen
gräns uppdragen för den obligatoriska fattigvården. I det sednare är denna hållbara
gränsbestämning öfvergifven, och graden af oförmågan till arbete gjord beroende af en
pröfning, som endast kan hafva sin grund i den pröfvandes subjektiva uppfattning.
Häraf skall påtagligen blifva eu följd, att hvarje hjelpsökanae gör anspråk
på obligatorisk fattigvård, då de fattiga nemligen i allmänhet klaga deröfver,
att de ej ega den arbetsförmåga, att de kunna sig försörja; och enär det
skall blifva svårt, om ej omöjligt att afgöra, huruvida, der arbetsförmåga till en viss
grad finnes, det är viljan eller förmågan som brister, synes mig skilnaden emellan
det sålunda föreslagna och nu gällande stadgande ej vara särdeles stor.

Vid sådant förhållande och dä Riksdagens förra förslag ej torde kunna bifallas,
får jag, enär någon annan hållbar gräns för obligatorisk fattigvård, än
bristande arbetsförmåga, ej lärer kunna uppdragas, härigenom vördsamt föreslå, att
1 § i förordningen må erhålla följande lydelse:

1 §•

Nödtorftig fattigvård skall lemnas den, som är minderårig, ålderstigen, själseller
kroppssjuk, vanför eller lytt, derest han, i följd af oförmåga till arbete och
i saknad af egna medel samt vård och underhåll af annan, befinnes lida brist å
hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras.

Med minderårig förstås i denna förordning den, som är yngre än 15 år.

22 §.

Här möter den egna företeelsen att, sedan Riksdagen och Kongl. Maj:t smamanstämmande
ansett, att, för förvärfvande af hemortsrätt inom ett samhälle, skall
erfordras två på hvarandra följande mantalsskrifningar, Utskottet föreslagit bibehållande
af nu gällande, allmänt öfverklagade, stadgande, att hemortsrätt skall vara törvärfvad
genom endast en mantalsskrifning. Under åberopande af min emot Komiterades förslag
i detta hänseende afgifne reservation och de skäl, Kongl. Maj:t i nåder anfört
för godkännande af Riksdagens förslag, beder jag att endast få anmärka:

att i sjelfva begreppet af hemortsrätt och dess förvärfvande ligger, att en
person skall hafva vistats någon tid inom ett samhälle, så att han förvärfvat anspråk

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

på att af detta samhälle, som blifvit hans hemort, kunna påräkna hjelp rid inträffande
nöd; och ehuru tiden för vinnande af denna rätt blifvit olika bestämd på
olika ställen, utgör dock i alla Europas stater, der begreppet hemortsrätt är infördt,
en längre tids vistande inom ett samhälle enda grunden för förvärfvande af hemortsrätt;
varande denna tid i Hertigdömena Schleswig och Holstein bestämd till 15
år, i Danmark, Wiirteinberg och Sachsen till 5 år, i Belgien och Holland till 4
år, i Preussen och Norge till 2 år och i Frankrike till 1 år; och skulle
enligt Riksdagens och Kongl. Maj:ts sammanstämmande mening, tiden för hemorts*
rätts vinnande inom vårt land bestämmas till minst ett år, hvilket väl ock är den
kortaste tid, som kan ifrågasättas för förvärfvande af eu sådan förmån;

att det synes mig högst oegentligt, att stadga, det en person genom endast en
mantalsskrifning vinner hemortsrätt inom ett samhälle, men att, om han under året
näst efter skrifningen kommer i nöd, han ej egen den rätt, som just är i fråga
och som han genom mantalsskrifningen vunnit, utan då tillbakakastas på ett annat
samhälle;

att det då synes vara mera riktigt att stadga, det en person ej vinner hemortsrätt
inom ett samhälle innan han blifvit der 2 gånger å rad mantalsskrifven
och följaktligen vistats der ett år utan att falla fattigvården till last;

att, då rätt till fri inflyttning hör bibehållas, det synes tillbörligt, att i
fattigvårdssamhällenas hand nedlägges någon motvigt mot den genom den fria flyttningen
uppkommande möjlighet för ett samhälle, att på ett annat kasta bördan af
underhållet utaf personer, som i det förra blifvit utarmade; hvilken motvigt i någon
mån vinnes genom ett års ''pröfvotid, af hvilken den idoge och ordentlige arbetaren
ej har något att befara;

att det icke synes vara behöfligt att, för att underlätta vederbörande embetsmyndigheters
pröfning af förekommande tvister, upphäfva en till sin princip
riktig grundsats;

att den ökade kostnad, som, efter hvad man befarat, skall ådragas staten
derigenom, att den, till följd af det föreslagna stadgandet, skulle få lemna
stöd till många, hvilkas hemortsrätt ej kunna utrönas, ej torde blifva särdeles stor,
då någon sådan olägenhet ej öfverklagades den tid, då till hemortsrätts förvärfvande
fordrades tre års stadigt vistande inom ett samhälle; samt

att det synes vara i hög grad inkonseqvent och Riksdagen föga värdigt, att,
sedan den hos Kongl. Maj:t begärt, att fattigvårdsförordningen borde utarbetas på
den grund, att till förvärfvande af hemortsrätt skall erfordras två mantalsskrifningar,
och Kongl. Maj:t bifallit denna underdåniga begäran, Riksdagen nu skulle förkasta
Kongl. Maj:ts i enlighet med Riksdagens åsigt uppgjorda förslag.

Jag föreslår således vördsamt att, med underkännande af Utskottets förslag,
22 § må erhålla den lydelse, som Kongl. Maj:ts nådiga proposition utvisar.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

23 §.

Om Kongl. Maj:ts förslag till 22 g godkännes, blir deraf en följd att 23 §
i den nådiga propositionen jemväl måste antagas; och jag får således hemställa, att
23 § må erhålla den lydelse, som den i Kongl. Maj:ts nådiga proposition erhållit.

49 §.

Här inträffar åter det anmärkningsvärda förhållande, att, sedan Riksdagen
i underdånig skrifvelse den 15 Maj 1868 anhållit, bland annat, att Kongl. Maj:t måtte
taga i nådigt öfvervägande, om af de mål, hvilka afgöras af administrativ ortmyndighet
och genom besvär kunna fullföljas antingen hos rikets kollegier eller andra
förvaltande centrala embetsverk samt vidare hos Kongl. Maj:t i Stats-Rådet, sådana,
som voro af både judiciel och administrativ natur och hvilka fortfarande ansågos
böra af administrativ ortmyndighet i första hand upptagas, likväl må i sista instans
af Kongl. Maj:t i Dess Högsta Domstol afgöras, och Kongl. Maj:t i nu förevarande
förslag godkänt denna Riksdagens åsigt samt föreslagit att besvär i fattig vårdsm ål
böra från Kammarrätten dragas under Högsta Domstolens pröfning — Lag-Utskottet
afstyrkt bifall till detta Kongl. Maj:ts förslag och hemställt att besvär i
dylika mål fortfarande skola afgöras af Kongl. Maj:t i Stats-Rådet.

Jag hemställer hvad afseende Kongl. Maj:t, vid så vexlande åsigter hos
Riksdagen, skall kunna fästa å dess framställningar.

Af sådan anledning, och på de skäl, som i Kongl. Maj:ts nådiga proposition
finnas anförda, får jag hemställa att 49 § må godkännas i enlighet med Kongl.
Maj:ts nådiga förslag.

åt Herr Grefve Wachtmeister, Herr Björkenstam, Herr von Möller och Herr
Friherre Nordenfalk, hvilka förenade sig i den uti Herr Hasselrots reservation förekommande
redaktion af l:sta §:n;

af Herr Thyselius, hvilken äfven instämde i det förslag till redaktion af 1
§, som förekommer i Herr Hasselrots reservation, samt derjemte anmälde att han
icke deltagit i anmärkningarne emot 3 §, 8 § 3 mom. samt 46 § 2 mom. af den
Kongl. propositionen;

af Herr Bibbing emot den ändring Utskottet föreslagit i 3 § af den Kongl.
propositionen;

af Herr Kolmodin emot den föreslagna lydelsen af 38 §;

af Herr Carlén: Från Utskottet är jag skiljaktig i fråga om följande §§,
nemligen:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

1 §■

Enligt grunderna för denna § skall en hvar minderårig, d. v. s. den som
är yngre än femton åt'', betraktas såsom urståndsatt att genom arbete förvärfva sitt
lifsuppehälle. Många exempel finnas dock på motsatsen: betjenter, kypare, tidningskolportörer,
barnpigor, vallhjon, fabriksarbetare m. fl. kunna rätt ofta förtjena sin
föda, innan de uppnått nämnda ålder. Då emellertid fattigvårdsstyrelse, efter 35 §,
eger målsmans- och husbonderätt öfver alla fattighjon och sålunda kan hålla äfven
den minderårige till arbete, såvidt hans uppfostran ej derigenom försummas, synes
mig ingen synnerlig våda ligga i sjelfva det anmärkta betraktelsesättet, men deremot
stora betänkligheter möta emot dess proklamerande i omedelbart sammanhang med
den samhället ovilkorligen ålagda fattigförsörjning. Jag befarar nemligen, att man
genom det skarpa uttalandet af den satsen, att fattigvården är skyldig taga om
hand hvarje medellös minderårig, skall motverka den hitintills ingalunda sällsynta
benägenheten hos förmyndare, anhöriga och vänner att sjelfva sörja för det värnlösa
barnet så långt råd och lägenhet sträcka sig.

Af denna anledning och då jag för öfrigt ej förmått inse några fördelar
deraf, att alla tänkbara orsaker till frånvaro af arbetsförmåga särskilt uppräknas,
har jag föreställt mig, att förevarande §, i närmare öfverensstämmelse med motsvarande
§ i nu gällande förordning, skulle kunna gifvas en lydelse, som, utan att
väsentligen minska samhällets förpligtelse mot den värnlösa barndomen, dock ej
uttryckligen liksom uppmanar de eljest personligen intresserade att draga sig undan;
och tillåter jag mig derföre föreslå, att 1 § erhåller denna form:

Befinnes någon, som är i saknad af egna medel samt
vård och underhåll af annan, till arbete oförmögen, och lider
han förty brist på hvad till lifvets uppehälle oundgängligen
erfordras; då skall nödtorftig fattigvård honom lernnas.

38 §.

Genom att befria samhället från laglig förpligtelse att komma den nödställde
till hjelp förr, än hungersdöden hotar, har man, såvidt jag kan förstå,
hänvisat honom till den enskilda välgörenheten. Att förmena armodet att vädja
till denna välgörenhet, synes mig vid sådant förhållande lika inkonseqvent som
hardt. Det är af denna grund jag ansett förevarande § böra erhålla följande lydelse:

Den, som med ord eller åtbörder begär allmosa och
sålunda besvärar allmänheten, anses hafva betlat.

Bill. till RiJcsd. Prof. 1871. 7 Sami. 13 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

49 §.

Att Kongl. Maj:t, så i Stats-Rådet som i Högsta Domstolen, onödigtvis besväras
med en mängd obetydliga saker, lider ej tvifvel. Så länge menige man trodde,
att han sökte Konungen personligen, då han “gick till Kungs“, var någon ändring
ej tänkbar. Men nu vet man temligen allmänt, att i besvärsmål Kongl. Maj:ts
dom ej är annat än hans högsta embetsmäns dom, och jag antar, att man ej skall
taga anstöt af den förmening, att dessa embetsmäns tid kan bättre användas, än
genom att till stor del offras på så små och enkla frågor, att rikets kollegier mer
än väl kunna såsom sista instansen afgöra dem.

Af detta skäl har jag föreställt mig, att Kammarrätten mycket väl skulle
kunna fungera såsom högsta instans i fattigvårdsmål, så att besvär öfver dess
beslut ej skulle vara tillåtna i annat fall, än om någon ansåg detsamma ej i laga
ordning tillkommet. Godkännes denna åsigt, skulle förevarande § kunna lyda sålunda:

Tilltror sig någon kunna visa, att Kammarrättens beslut
ej i laga ordning tillkommit, ege att deruti hos Kongl. Maj:t
söka ändring genom besvär, hvilka böra ingifvas i Justitierevisions-expeditionen
inom den tid och i den ordning, som
för fullföljd af besvär öfver Kammarrättens utslag i civila mål
i allmänhet är bestämd.

af Herr Hedin emot 38, 40, 41 och 42 §§ af förslaget samt emot sjelfva
det sätt, hvarpå, enligt Utskottets förslag, Riksdagens yttrande öfver den Kong!,
propositionen skulle formuleras; samt

af Herr Gustafsson emot lydelsen af 3 § i förslaget.

STOCKHOLM, tryckt hos A. L. Norman, 1871.

Rättelse

i t

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Sid. 44 rad. 1 uppifr. står: 23 § — läs: 25 §.

„ „ „ 2 „ - „■ 23 § : — „ 25 §.

„ „ 4 „ „ 23 § — >■ ’2d §.

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 7 Sand,