Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1877:LU22 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

ST:o SS.

Ant. till Riksd. Kansli den 6 April 1877, kl. G e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om antagande af förordningen,
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afredning af ungskog inom Norrbottens län, att
gälla jemväl för Vesterbottens lön, med undantag af lappmarkerna.

Omförmälda, till Lag-Utskottets behandling remitterade motion (N:o
131) är inom Andra Kammaren väckt af Herr Gustaf Hceggström, med
hvilken Herrar P. A. Iiellgrén och C. E. Hjelm instämt; och har motionären
deri föreslagit:

mi) att Riksdagen ville för sin del antaga Norrbottenslagen af den
29 September 1874 att vinna tillämpning inom Vesterbottens län, med
undantag af lappmarken; och

b) att Riksdagen, vid anmälan af detta sitt beslut, ville i underdånig
skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, det täcktes Kong!. Maj:t utfärda
nådig förordning derom, att samma lag för Vesterbottens län, med undantag
af lappmarken, må träda i gällande kraft från och med den 1 nästkommande
Oktober.»

Frågan om lagstiftningens ingripande i skogshushållningen dels för
att hindra en öfverdrifven och för landet skadlig utverkning och dels för
att befordra återuppdragande af skog, der den blifvit förödd, har under
senare årtionden ofta utgjort föremål såväl för Kongl. Maj:ts och representationens
som för landstings och åtskilliga myndigheters uppmärksamhet.

Bill. till Riksd. Prof. 1877. 7 Sami. 15 Haft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

I underdånig skrifvelse den 5 December 1854 yttrade Rikets Ständer,
bland annat, att, med fästadt afseende på de allt mer bekymrande resultat,
som af skogshushållningen i riket lemnades, Rikets Ständer ansågo
lagstiftningens mellankomst vara af behofvet högt påkallad, för att afvärja
vådorna af den vanvård, hvaraf skogarne lidit, och af den ringa
omsorg, som, oansedt deri stora afverkningen, egnades åt deras återväxt,
samt att statens befogenhet att meddela sådana inskränkningar i den enskildes
dispositionsrätt öfver skogen, hvarigenom dess bestånd iakttoges,
ock obetingadt egde sin grund i detta naturalsters oumbärlighet. I anledning
häraf förordnade Kong! Maj:t år 1855 en komité, hvilken erhöll
nådigt uppdrag att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande de
åtgärder, som från lagstiftande och verkställande maktens sida kunde vara
att vidtaga i ändamål att förekomma den öfverklagade, till framtida skogsbi^
och menliga klimatiska verkningar ledande förödelsen af skogarne i
landet samt att i allmänhet befordra en förbättrad skogshushållning.

Under antagande såsom ådagalagdt, att med landets skogar i hög
grad misshushållades, samt att skogsbruk som redan i åtskilliga delar af
landet vore för hand, äfven i andra snart kunde befaras och i allmänhet
för hela riket skulle, om ock först efter någon längre tids förlopp, inträda,
så framt skogarne ej blefve bättre vårdade än ditintills, föreslog
skogskomitén uti den 28 Juni 1856 afgifvet underdånigt betänkande, bland
annat, att, om skogen å till skogsbörd egnad mark, utan ändamål af odling,
sköflacles och föröddes, så att hvarken fröträd, ungskog eller växande
plantor funnos qvar å marken till den mängd och beskaffenhet, som sakkunnige
män pröfvade erfordras för fullgod återväxt, Konungens Befallningshafvande,
efter undersökning, skulle ega att vid vite tills vidare förbjuda
skogens anlitande till annat än husbehof, äfvensom att, der förbudet
icke hörsammades, ställa skogen för viss kortare tid, på egarens
bekostnad, under uppsigt, för att sålunda bringa förbudet till åtlydnad.

Mot berörda förslag, hvilket i så måtto innefattade vidare föreskrift
om skogsodling, att det tillika innehöll det stadgande, att när jordegare,
mot hvilken omförmälda förbud blifvit tillämpad!, visade, att han vidtagit
ändamålsenliga åtgärder för den afbrukade skogens bringande till återväxt,
förbudet skulle upphäfvas, förekommo dock, på sätt nådiga skrifvelsen
till Rikets Ständer den 30 Maj 1857 närmare utvisar, hos Kongl.
Maj:t sådana betänkligheter, att Kongl. Maj:t ansåg sig icke böra till
Rikets Ständer framställa något förslag i omförmälda syftning. Men förslaget
kom likväl sedermera i något förändrad form, genom enskild motion,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

under pröfning vid 1868 års riksdag och vann tillstyrkan af dåvarande
Lag-Utskott utan annan väsentlig förändring, än att påföljden för den,
som sköflade eller förödde sin skog, inskränktes till förbud att begagna
den annorledes än till husbehof. Vid behandlingen i Kamrarne lyckades
detta förslag dock icke tillvinna sig Riksdagens bifall; men vid följande
riksdag, då det genom enskild motion, som dock af såg allenast Gotlands
län, ånyo drogs under pröfning, blef detsamma emellertid för nyssnämnda
län antaget och återfinnes nu i Kongl. förordningen till förekommande af
skogsförödelse på Gotland den 10 September 1869.

På derom af 1868 års Riksdag framstäld begäran uppdrog Kongl.
Maj:t den 18 Juni samma år åt en komité att afgifva förslag till ordnande
af de norrländska skogsförhållandena. Uti det af denna komité
den 21 December 1870 afgifna betänkande, som för förevarande fråga
har särskild betydelse, yttrar komitén bland, annat, att den misshushållning,
för hvilken de norrländska skogarne varit utsatta, måste, om den
finge fortgå, förr eller senare medföra allmän skogsbruk De bekymmer
för framtiden, detta tillstånd vore egnadt att ingifva, manade till de kraftigaste
ansträngningar att, medan tid ännu vore, söka förebygga den
hotande faran. För en hvar, som ville taga i allvarligt betraktande den
betydelse, skogarne egde, framstälde sig sjelfmant de vådor, det rådande
slöseriet med skogstillgången kunde medföra, särskildt med afseende på
den vigt skogarne för Norrland hade såsom ett nödvändigt skyddsmedel
för dess vegetation. Derom vittnade de trakter af denna landsända, som
utan skydd af skog läge blottade för de skarpa fjellvindarne, hvilka, der
de finge fritt tillträde, nästan omintetgjorde hvarje försök till odling,
äfven om jordmånen i sig sjelf vore ef tjenligaste art. Det vore derföre
ingen öfverdrift, utan, efter komiténs åsigt, ett lika sant som nedslående
uttryck af den verkliga ställningen i Norrland, att skogsförödelsen, om
den lemnades ohejdad, skulle förr eller senare förvandla Norrland till
föga annat, än en fullkomlig ödemark, i all framtid omöjlig för all kultur.
Den allmänna meningen, sådan den vid flera tillfällen uppenbarat
sig, hade ock både otvetydigt tillkännagifvit, att tiden vore inne för vidtagande
af åtgärder till förekommande af vidare skogsförödelse, och i
sådant ändamål påkallat lagstiftningens mellankomst.

Då emellertid de åtgärder, som för detta ändamål borde förordas,
vore beroende af de orsaker, från hvilka skogarnes dåvarande tillstånd
förnämligast vore att härleda, hade komitén ansett sig böra lemna en sammanfattad
redogörelse för de omständigheter, som i Norrland bidragit att

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

minska skogstillgången. Bland dessa omständigheter hade komitén såsom
en af den betänkligaste art påpekat den användning för industrien af
omoget virke, hvarmed början redan vore inom vissa orter gjord. Sådant
kunde dock endast undantagsvis ifrågakomma i sådana trakter, der moget
timmer, livilket lemnade vida högre behållning än det, omogna, ännu funnes
i tillräcklig myckenhet. Derföre visade sig också,, att i de tre sydliga,
länen af Norrland omoget virke mindre ofta användes till försågning.
I de två nordligaste länen åter, der sågverksrörelsen länge bedrifvits i
betydlig omfattning och der den åtkomliga skogstillgången vore jemförelsevis
mindre, funnes en mängd sågverk, som redan nu för sin rörelse begagnade
alla träd, Indika möjligen kunde bära afverknings- och utdrifningskostnaden.
Äfven handsågning medtoge i dessa orter ej obetydligt
af omogen skog. Ringa vore likväl beloppet af det omogna virke, som
försäga,des, i jemförelse med de oerhörda qvantiteter deraf, som genom
sparrhygget inom Norrbottens län och de nordligast belägna socknarne af
Vesterbottens län förbrukats. Denna gren af skogshandteringen, sträckande
sig till träd af allenast några tums diameter och företrädesvis rigtad mot
den mest lofvande ungskogen, hade, under jemn tillväxt, inom de båda
sistnämnda länen nått den höjd, att den under ett af de senare åren omfattat
nära en tredjedel af hela afverkningen derstädes, och under den
senaste tiden hade detta sätt att tillgodogöra skogen på sina ställen anlitats
med en ifver, gränsande nästan till eu fullkomlig besinningslöshet.
De med transporten af sparrar från de inre delande af landet förenade
svårigheter hade ditintills någorlunda skyddat ungskogen der från förödelse
af ifrågavarande beskaffenhet. Det lyckosamma häruti förringades
likväl, då i betraktande toges, att en jemnare fördelning af sparrhygget
skulle hafva gjort verkningarne deraf mindre känbara i de orter, som
nu företrädesvis varit derför utsatta, nemligen kustsocknarne på en sträcka
från hafvet af fem till sex mil och någon gång derutöfver. I dessa orter
vore emellertid sparrhyggets ofördelaktiga inflytande, som uppenbarade
sig på somliga ställen i redan inträdd betänklig skogsbrist och på andra
i ett tillstånd, som icke långt skilde sig derifrån, så mycket mera känbar^
som följderna drabbade den bördigaste, mest uppodlade och folkrikaste
bygden, den der naturligtvis i högre grad än de mindre befolkade
trakterna kräfde tillgång på skog till husbehof. Men, att döma efter förhållandena,
sådana de dittills visat sig, skulle, efter komiténs åsigt, ej dröja
länge, innan sparrhygget, om det lemnades ohejdadt, med sin förstörelse
hemsökt de flesta möjligen åtkomliga trakter af såväl Norrbottens som

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

Vesterbottens län. Ej allenast såsom särdeles skogsödande vore sparrbygget
ovilkorligen fördömligt, utan äfven såsom näringsgren betraktadt
vore det alldeles förkastligt i anseende till den dermed förenade ringa
behållning, som föga öfverstege kostnaden för huggningen och utdrifningen.
Detta sätt att bruka skogen, likasom i allmänhet den benägenhet,
som flerestädes uppenbarat sig, att, der den mogna skogen ej längre vore
tillräcklig för tillfredsställande af den öfverdrifna spekulationens och vinningslystnadens
anspråk, gripa till omoget virke, som, lemnadt att utveckla
sig till mognad, skulle förläna såväl industrien som kulturen det
säkraste stöd, skulle enligt komiténs uppfattning komma att, om det icke
genom lagstiftningens mellankomst återfördes inom de gränser, som nödig
omtanke för skogens bevarande undan oförståndets och egennyttans ingrepp
utstakade, utan lemnades tillfälle att fortfarande såsom dittills fritt utbreda
sig, måhända inom kort vinna en utsträckning, som på det allvarsammaste
komrne att hota Norrlands framtid.

Med hufvudsakligt afseende på nödvändigheten, att under alla förhållanden
åtminstone ungskogen bevarades undan förstörelse, och då det
kunde befaras, att den mot skogsförödelse ifrågasatta påföljd — förbud
att begagna skogen annorledes än till husbehof — i de flesta fall, då
den kunde vinna tillämpning, skulle komma för sent för ungskogens skyddande,
hade komitén ansett det säkraste medel för detta ändamåls ernående
vara att söka i föreskrifter af beskaffenhet att derigenom skogsegaren betoges
all utsigt att medelst ungskogens anlitande bereda sig någon fördel,
så att frestelsen dertill sålunda förlorade sin förledande makt. För sådant
ändamål föreslog komitén att såsom allmän regel borde stadgas, att träd,
som afverkades innan det uppnått vissa för dess mognad erforderliga dimensioner,
icke, vid påföljd af böter och dess tagande i beslag, finge från
orten afskeppas. Derjemte och för åstadkommande deraf, att om mark,
som vore till skogsbörd egnad, afröjdes annorledes än för odling eller annat
likartad! ändamål, densamma måtte återbringas i skogbärande skick, framstälde
komitén förslag till stadganden i den syftning, att den enskilde
skulle ega skyldighet att inom viss tid befordra skogen till återväxt, dels
vid äfventyr af vite, dels ock förnämligast vid påföljd, att hvad af
honom eftersattes skulle på hans bekostnad genom det allmännas försorg
verkställas.

Sedan Skogsstyrelsen, Landtbruksakademien och landstingen i ämnet
afgifvit infordrade yttranden, aflat Kongl. Maj:t till 1874 års Riksdag
nådig proposition med förslag till förordning angående enskilde skogs -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22,

egares skyldighet att efter afverkning sörja för skogsåterväxt. Detta författningsförslag,
som innefattade likartade stadganden med dem, som af
den yngre skogskomitén blifvit för Norrland förordade, öfverlemnades för
behandling till Särskild! Utskott, som, med tillämpning af den utaf den
äldre skogskomitén hyllade fridlysningsprincipen, uti förslaget hemstälde
om sådan ändring, bland annat, att, i stället för föreskriften om verkställande
genom det allmännas försorg på tredskandes bekostnad af underlåtna
åtgärder till befordran af återväxt å förödd skogsmark, borde stadgas,
att den tredskandes återstående skog, om och i den mån nödigt pröfvades,
skulle vid vite ställas under förbud antingen så, att den ej finge
anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under vissa
dimensioner ej finge derifrån säljas eller bortföras. Särskilda Utskottets
förslag till förordning i ämnet, hvilket, liksom Kongl. Maj:ts, afsåg allenast
de orter, Indika Kongl. Maj:t på vederbörande landstings förslag
egde bestämma, blef af Andra Kammaren godkändt; och det vann äfven
inom Första Kammaren bifall med den förändring hufvudsakligen, att,
enligt denna Kammares beslut, tredskande jordegare genom sin underlåtenhet
att fullgöra, hvad uti ifrågakomma hänseendet honom ålåge, icke
kunde ådraga sig annan påföljd, än upprepade förhöjda viten. Då. emellertid
dessa Kamrarnes beslut, af hvilka det förra grundade sig både på
principen af återplanteringsskyldighet och på fridlysningsprincipen, men
det senare på den förstnämnda principen allenast, ansågos stå till hvarandra
i sådant förhållande, att en sammanjemkning icke kunde ega rum,
så hade den väckta frågan förfallit.

I anledning af enskilda motioner och med hemtadt stöd af de framställningar
om det oafvisliga behofvet. af en särskild skogslagstiftning för
Norrbottens län, som blifvit gjorda af dess landsting, menigheter och Konungens
Befallningshafvande, beslöt deremot sistnämnda Riksdag att för
de delar af berörda län, som ej hörde till lappmarken, antaga en författning,
rörande åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning
af ungskog. Det sålunda beslutade författningsförslaget vann Kongl.
Maj:ts godkännande; hvarefter förordning i ämnet blef den 29 September
1874 utfärdad, så lydande:

»§ 1. Barrträd, som, efter hvad här nedan i § 2 sägs, är att anse
såsom undermåligt, må icke, i form af rundt, biladt eller sågadt virke,
till in- eller utländsk ort skeppas eller i fartyg inlastas eller vid lastageplats
till inlastning uppläggas och ej heller till plank, bräder eller annat
dylikt försågas eller intagas inom såginrättning, i sågränna eller inom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

område, som begagnas till sågplats eller sågbacke vid såginrättning af
hvad beskaffenhet som helst, allt vid påföljd att virket tages i beslag och
dömes förbrutet, så framt icke, på sätt i'' § 3 stadgas, vederbörligt tillstånd
är gifvet till trädets utverkning för skeppning eller sugning. Dock
vare hemmansegare eller åbo ej förment att, äfven" utan sådant tillstånd,
af hemmanets skog, till oundgängligt husbehof, låta vid gården såga och
använda undermåligt virke.

§ 2. Mom. 1. Såsom undermåligt anses träd, som afverka dt ej
håller i genomskärning minst 7 decimaltum på ett afstånd af 16 fot från
storändan. Vid sagda mått får ej barken inberäknas.

Mom. 2. Af träd, som lemnar mer än en sågstock, må trädets öfre
del eller toppstocken ej hänföras till undermåligt virke och såsom sådant
tagas i beslag, der det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke
är taget af träd, som ej är undermåligt, eller af träd, som är med vederbörligt
tillstånd för skeppning eller sågning afverkadt.

Mom. 3. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid
IG fots längd cj kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig, hålla
i omkrets vid sagda längd från storändan, minst 20 decimaltum, i fall
sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 21 decimaltum, samt i
förhållande derefter, om längden är mindre.

_ Mom. 4. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det anträffas,
skall hvad ofvan är stadgadt ega tillämpning endast i fall lagligen
styrkas kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt och till
hvars afverkande för sågning eller skeppning ej meddelats vederbörligt
tillstånd.

§ 3. Mom. 1. Är skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga
skötsel och vård fordras afverkning af undermåligt virke, må egare, som
vill lata det virke skeppas eller sågas, anmäla sig hos vederbörande revierförvaltare,
hvilken åligger verkställa den undersökning af skogen, som
af omständigheterna påkallas. Finnes dervid slik afverkning vara med
grunderna för en god skogshushållning öfverensstämmande, då må, der
ej laga hinder eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen gifvas till afverkning,
för skeppning eller sågning; dock att träd, som vid storändan
håller 5 decimaltum eller mera i genomskärning, ej må afföras, innan
det genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt.
Vill egaren sig till säkerhet hafva, virke jemväl af mindre dimensioner
stämpladt, vare dertill berättigad.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

Mom. 2. Varder sådan förrättning begärd före den 1 Juni, skall,
der så ske kan och skogsegaren det äskar, undersökningen och utstämplingen
företagas i sammanhang med de utsyningsförrättningar å kronans
skogar, som under året förekomma. Verkställes förrättningen i sådan
ordning, åligger det revierförvaltaren att, om möjligt, vid förrättningens
slut eller i annat fall genast efter det alla utsyningsförrättningar under
året inom socknen böra vara afslutade, tillställa sökanden eller dess ombud,
mot bevis, men utan lösen skriftligt instrument öfver utsyningen.
Företages förrättningen särskild!, bör syneinstrumentet aflemnas, innan
förrättningsmannen från stället afreser. Underrättelse om tiden, inom
hvilken besvär böra vara hos Skogsstyrelsen ingifna, för att kunna till
pröfning upptagas, skall i syneinstrumentet meddelas.

Mom. 8. Angående undermåligt virke, som till följd af föreläggande
vid laga skifte varder afverkadt, skall, der egaren vill låta det
virke skeppas eller sågas, gälla i tillämpliga delar hvad här ofvan är
stadgadt.

§ 4. Undermåligt, ostämpladt virke är ej underkastadt beslag, så
vida tydligen visar sig eller styrkes, att afverkningen skett innan denna
förordning blifvit gällande; och skall sådant virke i den ordning, här
ofvan sägs, med kronomärke förses, der egaren till sin säkerhet det äskar.

§ 5? Jordegare vare ej pligtig att för utsyning eller stämpling,
hvarom i § 3 eller 4 sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse till
förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i hvilket
afseende jordegaren skall erlägga såsom arfvode för hvarje dag 5 kronor
äfvensom förse förrättningsmannen med kost och husrum eller gifva ersättning
derför.

§ 6. Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare, tjensteman och betjente vid skogsstaten samt
tullstatens tjensteman, desse sistnämde inom hamn och lastageplats; men
rättighet att utföra åtal i sådana mål ege endast allmän åklagare och
jägeribetjening, på sätt gällande författningar stadga; skolande förty tulltjensteman,
som gjort beslag, derom göra anmälan hos allmän åklagare
eller jägeritjensteman.

§ 7. Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt
denna författning är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel
tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, derest annan
behörig person verkställt beslaget, denne skall af åklagareandelen undfå
hälften.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

§ 8. Denna förordning skall gälla från början af nästkommande
Oktober månad.»

I sammanhang med förslaget om denna lag hemstälde det särskilda
Utskott, som vid 1874 års riksdag behandlade frågan om skogslagstiftningen,
att Riksdagen ville hos Kong! Maj:t i underdånighet anhålla, det
samma lag med de jemkningar, som kunde af ortförhållanden påkallas,
måtte af Kongl. Maj:t förklaras gällande äfven för ett eller flera af de
öfriga norrländska länen, såvidt derom af vederbörande landsting gjordes
framställning. Men denna hemställan, som af Första Kammaren antogs,
blef af Andra Kammaren afslagen.

Hvad särskild! Vesterbottens län angår, ingick år 1873 detta läns
landsting, under åberopande af det trängande behofvet af åtgärders vidtagande
för hämmande af öfverdrifven utverkning af ungskog, med en
underdånig framställning till Kongl. Maj:t om utfärdande af exportförbud
för pitprops och sparrar af mindre dimensioner hvilken framställning året
derpå förnyades med underdånig anhållan att ett af landstinget utarbetad!
förslag till författning i ämnet måtte, derest det af Kongl. Magt i nåder
gillades, Riksdagen till antagande föreläggas.

Konungens Befallningshafvande i länet, genom hvilkens försorg denna
underdåniga framställning blef til! Kongl. Maj:t uti skrifvelse den 17
Oktober 1874 öfverlemnad, beledsagade densamma med sitt förord och
anförde såsom stöd härför, dels att afverkningen inom länet af ungskog,
eller hufvudsakligen sparrar ända ned till fyra tums diameter och derunder,
under de senare åren i en så oerhörd grad tilltagit, att af de trävaror,
som under åren 1859—73 endast från Skellefteå tullkammardistrikt
blifvit till utlandet skeppade, sparrarnes sammanräknade antal utgjort,
under första qvinqvenniet 565,256, under det andra 1,606,836, under
det tredje 3,653,868, under år 1872 allena 431,254 och under det derpå
följande året 603,545, äfvensom att dessutom ett betydligt antal unga
träd under sistnämnda års vinter blifvit fälda och i skogen qvarlemnade,
för att, i den mån sådant medhunnes, ap teras till sparrar; dels att denna
ungskogens hejdlösa nedhuggning, om gräns derför icke sattes, skulle ej
allenast medföra landets ruin utan äfven, med afseende på det ringa
värde den omogna skogen egde i förhållande till den mogna, förorsaka
en stor årlig nationalförlust; dels att det vore utom allt tvifvel att, vid
det förhållande att afverkning för afsalu och utskeppning af ungskog
dåmera blifvit förbjuden i Norrbottens län, de personel’, som derstädes
exporterat sparrar, skulle kasta sig öfver Vesterbottens läns skogar och,
Bih. till Eiksd. Prof. 1877. 7 Smid. IT, Höft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

under samverkan med länets egna trävaruhandlande, skyndsamt göra pa
ungskogen en ända; dels ock att, då sålunda faran stode för dörren och
skyndsamma åtgärder derföre för hämmande af den pågående rastlösa nedhuggningen
af den omogna skogen vore af nöden, Konungens Befallningshafvande
vore förvissad att, derest landstingets i fråga varande, enhälligt
beslutade framställning vunne Kongl. Maj:ts bifall, beslutet derom
skulle med glädje och tillfredsställelse emottagas af länets befolkning
med undantag allenast af dem, som, af egna intressen och utan hänsyn
till det allmännas gagn och sanna fördel, skulle önska, att skogen, såsom
föremål för deras mer eller mindre vinstgifvande spekulationer, fortfarande
finge ruineras.

Sedan Skogsstyrelsen efter vederbörande skogstjenstemäns hörande,
uti häröfver den 25 Mars 1875 afgifvet underdånigt utlåtande yttrat, att,
som det af landstinget framstälda författningsförslaget befunnes vid jemförelse
med den nyligen dessförinnan utfärdade Norrbotten sl agen derifrån
afvika endast i mindre betydande delar, det icke syntes lämpligt, att,
innan någon närmare erfarenhet rörande tillämpningen af nämnda nådigt
förordning vunnits, berörda förslag antoges för det Norrbottens
län angränsande och i afseende på skogarne dermed fullt likartade \ esterbottens
län; men att, då samma behof af skydd för ungskogen inom
begge dessa län förefunnes, Styrelsen deremot ansåge sig böra, förorda, att
Norrbottenslagen oförändrad måtte förklaras gällande äfven för Yesterbottens
län.

Efter erhållen del af Skogsstyrelsens berörda utlåtande har landstinget
i sistnämnda län uti underdånig skrifvelse den 9 Oktober 187o—
jemte framhållande af det efter utfärdandet af Norrbottenslagen än mera
''trängande behofvet af en lag uti i fråga varande hänseende jemväl för
Vesterbottens län, hvithet väl till följd af de för trävaruhandeln under
år 1875 rådande ogynsamma konjunkturer dittills undgått den hotande
faran, men med eu gynsammare konjunktur antagligen koinme
att i dubbelt mått deraf drabbas — vidare i underdånighet anfört, att,
ehuruväl landstinget icke kunde tillmäta de emot dess lagförslag i ämnet
framstälda anmärkningar någon synnerlig vigt och således helst önskade,
att nämnda förslag blefve till lag upphöjdt, landstinget dock, för
den händelse, att hinder för bifall dertill mötte, i underdånighet anhölle,
att, enär Vesterbottens och Norrbottens läns lokala förhållanden, så vidt
de anginge förevarande fråga, vore väsentligen lika och det vore af allra
största vigt att eu lag till skydd för länets ungskog snart utfärdades,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

nådiga förordningen den 29 September 1874 angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning af ungskog inom Norrbottens län
måtte förklaras skola gälla äfven för Vesterbottens län.

Äfven denna underdåniga hemställan blef af Konungens Befallningshafvande
i länet förordad till bifall af Kongl. Maj:t, som, sedan Skogsstyrelsen
fått med yttrande i ämnet ånyo inkomma, i nådigt bref till Dess
bemälde Befallningshafvande den 14 Januari 187 G dels, angående först
landstingets anhållan, att dess förslag till författning rörande dispositionsrätten
öfver enskilda skogar inom länet med undantag af lappmarken
måtte till lag upphöjas, yttrat, att, med afseende på hvad Skogsstyrelsen
häremot anfört, Kongl. Maj:t funne landstingets anhållan i denna del
icke kunna till någon åtgärd föranleda, dels ock, beträffande derefter
framställningen att Kongl. Förordningen den 29 September 1874 måtte
göras gällande äfven för Vesterbottens län, förklarat, att, då frågan om
utvidgning af det område, inom hvilket förbud mot utförsel af ungskogsvirke
finge ega rum, om ock af särskild vigt för Vesterbottens län, likväl,
enär inskränkning af det område, från hvilket dylikt virke finge utföras,
måste stegra efterfrågan derå och afverkningen deraf från den
återstående skogsmarken inom riket, väsentligen anginge äfven de öfriga
med särskild skyddslag icke försedda norrländska länen samt andra delar
af riket, der mera betydande skogsmark förefunnes, och denna fråga således
måste ur synpunkten af hela landets väl betraktas; du om verkninga
rnc i detta och andra hänseenden af den för Norrbottens län meddelade
undantagslag ännu icke hunnit vinnas någon erfarenhet, som kunde
föranleda Kongl. Maj:t att ifrågasätta, det Riksdagen redan då skulle
frångå den åsigt, som vid 1874 års riksmöte inom densamma gjort sig
gällande, eller att tillämpningen af nämnda lag tills vidare ej borde utöfver
Norrbottens län utsträckas; och dä slutligen ett vidsträcktare utförselförbud
för virke af ifrågavarande beskaffenhet måste anses vara
af rådande förhållanden vida mindre påkalladt, än vid de för dylik utförsel
ovanligt gynsamma konjunkturer, under hvilka Riksdagen ansett
detsamma icke böra komma i fråga, hade Kongl. Maj:t funnit ej heller
denna framställning innefatta tillräcklig anledning för Kongl. Maj:t att i
ärendet till Riksdagen aflåta nådig proposition.

Vid sistlidne riksdag väcktes åter motioner i ämnet, med anledning
hvaraf dåvarande Lag-Utskott på anförda skäl hemstälde, att hvad för
Norrbottens län blifvit angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afverkning af ungskog stadgadt genom ofvan intagna Kongl. Förord -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

mila: måtte förklaras gällande äfven för Vesterbottens län, med undantag

O O [CD

af lappmarkerna. Denna hemställan bifölls af Andra Kammaren, men
Idel’ af den Första med några få rösters öfvervigt utslagen.

Vesterbottens år 1876 församlade''landsting har emellertid ansett behofvet
af eu dylik lagstiftningsåtgärd så angeläget, att, ehuru trenne föregående
landstings skrivelser i ämnet icke ledt till något resultat, landstinget
beslutat ingå till Kong!. Maj:t med förnyad underdånig framställning
om tillämpning äfven inom Vesterbottens kustland af ofta berörda
för Norrbotten gällande förordning.

Af hvad sålunda blifvit aufördt framgår, att såväl regeringen som
representationen erkänt statens rätt och pligt att, till afvärjande af vådorna
utaf eu allmännare skogsbruk föreskrifva sådana inskränkningar i den
enskildes dispositionsrätt öfver skogen, att dennas framtida bestånd kan
betryggas, likasom att, vid tillämpning häraf, den grundsats gjort sig
gällande, att skogslagstiftningen icke kan blifva för hela landet gemensam,
utan, med hänsyn till skiljaktiga förhållanden, måste för särskilda
orter blifva mer eller mindre olika.

Hvad som i förevarande fall bör tillses, synes sålunda vara, dels
huruvida förhållandena inom Vesterbottens län äro af beskaffenhet att
påkalla lagstiftningens mellankomst för skogens skyddande mot öfverdrifven
utverkning och dels huruvida de bestämmelser, som i sådant hänseende
äro för Norrbottens län meddelade, kunna anses jemväl för Vesterbottens
län lämpliga.

De rapporter, som kronofogdarne inom sistnämnda län år 1876 till
Konungens Befallningshafvande ingifvit, utvisa, att 138 mantal med 1,227
åboar inom länets kustsocknar sakna »hus- och byggnadstimmer» samt
att af nämnda 1,227 åboar 571, hvilka innehafva något öfver 67 mantal,
i det närmaste äro utan tillgång ens till vedbrand på sina hemman.
Då hela antalet af mantal i Vesterbottens kustland är 805 och hemmansinnehafvarne
derstädes uppgå till 7,249, så framgår häraf, att omkring eu
sjettedel så väl af hemmanen som deras innehafvare äro i saknad af byggnadstimmer
och omkring en tolftedel deraf så godt som utan vedbrand.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22. 13

Att ett dylikt förhållande i ett sa nordligt beläget län soni Vester1
lottens är särdeles betänkligt och innebär eu allvarlig maning att söka
hejda den öfverdrifna afvexling, som åstadkommit detsamma, synes Utskottet
uppenbart. Det trängande, beliofvet af lagstiftningens mellankomst
till skyddande af ungskogen inom nämnda län har också, enligt livad
ofvan är anfördt, blifvit på goda grunder vitsordadt af den yngre skogskomiten,
Skogsstyrelsen, Konungens Befallningshafvande och fyra på hvarandra
följande landsting.

Vidkommande derefter frågan om de för Norrbotten stadgade bestämmelsers
lämplighet äfven för Vesterbottens län, synes det Utskottet,
att, sedan skydd för ungskogen i Norrbottens län blifvit genom särskild
lagstiftning beredt, ett dylikt skydd för samma skog inom det angränsande
Vesterbottens län torde kunna med dess större skäl förordas, som
skogarne i dessa begge län äro till sitt naturliga tillstånd och sin beskaffenhet
likartade samt det enahanda sätt, hvarpå skogsrörelsen i begge
länen hittills bedrifvits, gifver grundad anledning till farhåga, att det
meddelade förbudet mot export af omoget virke från det förra länet skall
föranleda, att ungskogen i det senare kommer att för sådan export anlitas
i än högre grad, än tillförene, men deremot icke synes antagligt, att exportförbudets
ifrågasatta utsträckning till Vesterbottens län skulle genom
sparrhyggets större allmängörande i andra delar af riket komma att medföra
någon afsevärd menlig inverkan, helst skogarne i de öfriga norrländska
länen, hvilka företrädesvis skulle drabbas af en sådan påföljd, ännu
hafva tillräcklig myckenhet af moget timmer, hvithet vid afverkning lemnar
vida högre behållning än det omogna.

Med afseende å den invändning, som blifvit framstäld, att verkningarne
af den s. k. Norrbottenslagen borde vara af erfarenheten bekräftade,
innan man utsträckte densammas tillämpning till andra orter, får Utskottet
åberopa Konungens Befallningshafvandes i Norrbottens län den 9 sistlidne
December afgifna femårsberättelse, hvari anföres, att, sedan nämnda
lag blifvit i länet kungjord, hade de försäljningar, hvarigenom många
hemmansegare förut plägade upplåta sina skogsskiften på längre eller
kortare afverkningstid, helt och hållet upphört, äfvensom försäljningen af
sparrar under den i lagen bestämda minimidimension ej heller derefter
från hemmansskogarne egt rum. Konungens Befallningshafvande vitsordade,
att lagen bland hemmansegarne mottagits med tillfredsställelse och att
belåtenheten öfver densamma vore allmän, så väl af den anledning, att mindre
antal armar droges ifrån jordbruket som ock förnämligast till följd

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

deraf att skogarne blifvit helt och hållet fredade från det förut vanliga
och opåtalade tilltaget af den lösa befolkningen att ofta nog i större omfattning
än hemmansegarne sjelfva från skogarne hemta och försälja sparrar.
Häraf framginge äfven, att hemmansegarne under goda skördeår
icke hade något verkligt behof att på sådant sätt, som tillförene skett,
afyttra skog från sina hemman, under det att de förut under sådana år
dels icke kunnat motstå den frestelse, som legat i utsigten att lätt erhålla
penningar, dels icke kunnat värja sig mot den lösa befolkningens åverkan
på annat sätt, än att, så vidt deras hemmansbruk dertill lemna! dem tid,
deltaga uti nedhuggningen af sin skog, för att deraf sjelfva draga åtminstone
någon inkomst.

Då den hittills vunna erfarenheten sålunda ådagalagt, att deri för
Norrbottens län redan antagna lagen derstädes verkat välgörande, vid
hvilket förhållande dess upphäfvande för nämnda län ej lärer kunna
ifrågasättas; och då Vesterbottens län icke allenast i fråga om läge och
naturförhållanden är med Norrbottens län jemförlig!, utan äfven eu del
af vattendragen, å Indika virket i allmänhet flottas, kommande från förstnämnda
län, genom det senare utgå i lrafvet, hvaraf åter, enligt Utskottets
åsigt följer, att samma skogshushållningslag måste för båda länen
vara gällande; så anser Utskottet fullt giltiga skäl förefinn as att tillstyrka
ofta berörda lags antagande äfven för A^esterbottens län.

Slutligen anser sig Utskottet böra påpeka, att den tryckta konjunktur
för trävaror, som under de sist förflutna åren i någon mån minskat afverkningen,
nu synes vara på väg att upphöra och efterträdas af jemförelsevis
höga trävarupris, hvadan angeläget torde vara att ej dröja med
eu lagstiftningsåtgärd, hvarigenom den eljest sannolikt snart åter börjande
sköflingen af ungskog kunde förhindras eller åtminstone inskränkas.

På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, får Utskottet, som anser
det böra åt Kongl. Maj:t öfverlemnas att, med afseende på sig företeende
omständigheter, bestämma den tidpunkt, då den ifrågasatta lagen skall
träda i gällande kraft, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta följande
förordning:

Hvad för Norrbottens län blifvit angående åtgärder
till förekommande af öfverdrifven afverkning å

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

ungskog stadgadt genom nådiga förordningen den 29

September 1874- skall från — — — —--gälla

äfven för Yesterbottens län, med undantag af lappmarkerna.

Stockholm den G April 1877.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Ilerr von Gegerfelt, som åberopat sin vid sistlidne riksdag i förevarande
ämne afgifna reservation, hvilken är af följande lydelse: »Under erkännande
af lagstiftarens rätt att inskränka enskilde egares frihet att efter
godtfinnande förfoga öfver sin skog, när deras egen omtanke visat sig
otillräcklig att betrygga framtidens behof, vågar jag ifrågasätta, huruvida
berörda rätt blifvit i Kongl. Förordningen den 29 September 1874 på ett
ändamålsenligt sätt begagnad. Mig synes nemligen lagstiftaren böra rigta
sin omsorg i berörda hänseende företrädesvis på åstadkommande af skogens
återväxt å afröjd mark, och, i händelse åsyftade ändamålet ej derigenom
i erforderlig mån vinnes, på inskränkning i afverkningsrätten, då
deremot nämnda Kongl. Förordning, under medgifvande af oinskränkt
sköflingsrätt, endast söker hindra egarne att på fördelaktigaste sätt tillgodogöra
sig hvad de lofligen afverkat; vid detta förhållande och då jag
betvifla!’, att den kontroll förordningen förutsätter kan åstadkommas utan
allt för stora kostnader och olägenheter samt i allt fall icke anser något
synnerligt skydd för skogen kunna på den nu beträdda vägen beredas,
finner jag icke skäl att för närvarande och innan någon tids erfarenhet
vunnits om förordningens verkan inom det område, för hvilket densamma
blifvit utfärdad, tillstyrka att kretsen för dess gällande kraft utvidgas.»

af Herr af Geijerstam, som instämt med Herr von Geeerfelt
af Herr Magnus Jonsson.