Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21 (Utlåtande 1885:LU21 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

N:o 21.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 Mars 1885, kl. 1 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till Lag angående lösdrifvares behandling.

Sedan en af Kongl. Maj:t förordnad komité aflemnat förslag till
förordning angående lösdrifveri jemte andra dermed sammanhang egande
författningar och såväl Fångvårdsstyrelsen som länsstyrelserna inkommit
med yttranden öfver nämnda förslag (hvilka yttranden blifvit Riksdagen
i tryck meddelade), så och efter det förslaget till förordning angående
lösdrifveri i anledning af de deremot framstälda anmärkningar
blifvit i vissa delar oinarbetadt, samt Högsta Domstolen deröfver afgifvit
utlåtande, har Kongl. Maj:t uti en den 9 sistlidne Januari aflåten proposition
föreslagit Riksdagen, jemlikt 87 § Regeringsformen, att antaga
ett förslag till Lag angående lösdrifvares behandling af den lydelse, som
här nedan i detta utlåtande finnes införd.

Lag-Utskottet, till hvars behandling den Kongl. propositionen blifvit
af Kamrarne hänvisad, har vid granskning af densamma saknat uttrycklig
bestämmelse derom, att för lösdrifveri å tvångsarbetsanstalt insatt person
må, likasom nu den för försvarslöshet dömde, kunna frigifvas före utgången
af arbetstiden, derest förändring i hans vilkor inträffar. Fall
kunna emellertid tänkas, i hvilka skäligen kan sättas i fråga, huru vida
det må vara af nöden att vidare å tvångsarbetsanstalt qvarhålla lösdrifvare,
såsom att han der genom eget arbete samlat ansenligare besparing,
att arf eller gåfva af någon betydenhet tillfallit honom under
tvångsarbetstiden, eller att någon för erbjudandet vederhäftig person
förklarar sig vilja taga honom i sin tjenst eller annars om honom draga
försorg.

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 7 Sami. 16 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

I betraktande häraf och då Utskottet delar Högsta Domstolens
nästan enhälliga mening och Kongl. Fångvårdsstyrelsens dermed öfverensstämmande
uppfattning, att det tvångsarbete, hvarom här är fråga,
icke kan betraktas som straff för begången förseelse, utan allenast såsom
en samhällets preventivåtgärd mot befarad framtida brottslighet, har
Utskottet ansett, att, då den eller de omständigheter, som orsakat den
preventiva åtgärden, upphört, den person, som är föremål för densamma,
ock genast må frigifvas. Samhället har, i Utskottets tanke, icke vidare
någon anledning och följaktligen icke heller någon rätt att längre hålla
personen i tvångsarbete. Det må visserligen vara sant, att, särskildt
hvad angår de på grund af gjordt anbud om laga tjenst frigifne, dylik
före den ådömda arbetstidens slut skeende frigifning hittills ofta vållat
många missbruk, men Utskottet kan dock icke finna, att denna omständighet
bör kunna leda till rubbning i den konseqventa tillämpningen af
den grundprincip, på hvilken, enligt Utskottets uppfattning, hela nu
ifrågavarande lagstiftning hvilar. Korrektivet mot de befarade olägenheterna
torde vara att söka uti en af vederbörande Konungens Befallningshafvande
före beslutet om frigifningen med en viss diskretionär
makt verkstäld noggrann och sträng pröfning af de förefintliga förhållanden,
som skulle utgöra grund för frigifningen.

Utskottet har derför funnit, att i förslagets 7 § bör såsom ett nytt
moment införas ett stadgande af innehåll, att, om den, som undergår
tvångsarbete, kommer i förändrade vilkor, så att hans qvarhållande vid
arbetsanstalten icke vidare är af nöden, Konungens Befallningshafvande
i det län, der tvångsarbetsanstalten är belägen, eger förordna, att han
skall från anstalten frigifvas. Enär Utskottet ansett, att bestämmelserna
i 10, 11 och 12 §§ om förpassning, om bestridande af kostnaden för
hemfärden och om polisuppsigt m. m., böra gälla äfven beträffande
person, som på nu angifven grund från tvångsarbetsanstalt frigifves före
utgången af den honom ådömda tvångsarbetstid, har Utskottet uti en
efter förslagets 12 § inskjuten ny § (13) derom meddelat uttryckligt stadgande;
och har, såsom följd af tillkomsten utaf denna nya paragraf,
nummerordningen för efterföljande paragrafer i förslaget ändrats. Då
emellertid efter Utskottets mening sådan frigifning, som här är i fråga,
endast bör kunna meddelas af Konungens Befallningshafvande, har i
16 (15) § funnits erforderlig en särskild undantagsbestämmelse i detta
fall från det allmänna stadgande, der gifvits, att i stad, der poliskammare
linnes, poliskammare utöfvar i fråga om lösdrifvares behandling
den myndighet, som enligt lagen tillkommer Konungens Befallningshafvande.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Med anledning af det nu anförda, och under åberopande af hvad
de Riksdagen meddelade handlingar rörande detta ärende innehålla till
stöd för det af Kongl. Maj:t framlagda förslag, mot hvilket Utskottet i
öfrigt icke har något att erinra, hemställer Utskottet,

att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts
nu förevarande proposition icke kan bifallas i oförändradt
skick, må för sin del antaga följande

Kongl. Maj-.ts förslag: Lag-Utskottets förslag:

Förslag

till

Lag angående lösdrifvares behandling.

Med upphäfvande af stadgan angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer den 29 Maj 1846, förordnas som följer:

1 §•

Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel
till sitt uppehälle, må, der ej omständigheterna ådagalägga, att han
söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest, utan
att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen
försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår
för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.

2 §■

1 mom. Den som beträdes med lösdrifveri må anhållas af kronoeller
polisbetjent eller tillsyningsman, och varde den anhållne ofördröjligen
instäld till förhör å landet inför ortens kronofogde eller länsman
och i stad inför stadsfiskal.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Kongl. Maj:ts förslag: Lag-Utskottets förslag:

Befinnes vid förhöret sådant fall vara för handen, som i 1 § afses,
må den som håller förhöret meddela den anhållne varning samt för
honom uppläsa och till honom öfverlemna skriftligt besked angående
varningens meddelande och skälen derför.

I händelse varning meddelas, skall protokoll upprättas öfver förhöret,
upptagande anledningen till detsamma och hvad den anhållne till
sin ursäkt förebragt, äfvensom redogörelse för hans lefnadsomständigheter
samt beskrifning öfver hans utseende, så ock intyg derom, att
beskedet blifvit honom tillstäldt; skolande afskrift af protokollet till
Konungens Befallningshafvande i länet insändas så tidigt, att det inom
den i nästföljande mom. omförmälda tid kan vara för Konungens Befallningshafvande
tillgängligt.

2. mom. Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare hörd,
ege han hos Konungens Befallningshafvande i länet antingen personligen
anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga påminnelser
inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, der Konungens Befallningshafvande
har sitt säte, men eljest inom fjorton dagar från varningens
meddelande; och skall den varnade, hvilken det ej är betaget
att med posten insända påminnelserna, om hvad sålunda står honom
öppet erhålla underrättelse, som jemväl intages i beskedet.

3 mom. Sedan förhör hållits eller påminnelser afgifvits, som i nästföregående
mom. sägs, eller ock den derför bestämda tid tilländagått,
utan att den varnade låtit sig afhöra, skall Konungens Befallningshafvande
taga den meddelade varningen under ompröfning och, om han
finner den befogad, kungöra den för rikets polismyndigheter.

4 mom. År anhållen lösdrifvare okänd och undandrager han sig
att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning att
hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej af betyg,
som af lösdrifvaren innehafvas, eller annorledes genast utredas, skall
han häktas och sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, och
må Konungens Befallningshafvande antingen hålla honom i häkte, till
dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vunnits, eller sända honom
till Konungens Befallningshafvande i annat län, der anledning är
att sådan upplysning lättare står att vinna. I fall, som nu är nämndt,
ankomme på Konungens Befallningshafvande att meddela varning och
densamma kungöra såsom förr är sagdt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Kongl. Majits förslag: Lag-Utskottets förslag:

3 §•

1 mom. Varder någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad
varning blifvit kungjord, beträdd med lösdrifveri, må han, efter
det förhör, på sätt i 2 § 1 mom. sägs, med honom hållits, häktas och
sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, dit jemväl afskrift af
förhörsprotokollet skall insändas.

2 mom. Konungens Befallningshafvande hålle ytterligare förhör
med den häktade och läte i protokoll öfver förhöret anteckna hans lefnadsomständigheter
samt införa prestbetyg och läkarebetyg för den häktade
jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å den ort, som
efter ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort anses. Finnes den häktade
hafva gjort sig skyldig till lösdrifveri å tid, som i 1 mom. sägs, må
Konungens Befallningshafvande döma honom till tvångsarbete från och
med en månad till och med ett år. Har han förut undergått dylikt
tvångsarbete eller straffarbete, eller förekomma eljest försvårande omständigheter,
må tvångsarbetstiden utsträckas till högst tre år.

3 mom. Pröfvar Konungens Befallningshafvande sådana mildrande
omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han befunnits
skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas,
eger Konungens Befallningshafvande meddela honom förnyad varning
samt ställa honom på fri fot; börande varningen kungöras såsom i 2
§ sägs.

4 §•

Har den, som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigifvandet
blifvit beträdd med lösdrifveri, vare utan vidare varning underkastad
behandling som i 3 § sägs.

5 §•

Beslut, hvarigenom någon dömes till tvångsarbete, skall för den
dömde genast afkunnas med underrättelse om hvad för besvärs anförande
bör iakttagas; och varde skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning
honom tillstäldt inom tre dagar, den oräknad då beslutet
afkunnades.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Kongl. Maj:ts förslag: Lag-Utskottets förslag:

6 §•

Vill någon söka ändring i Konungens Befallningshafvandes utslag,
hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete, eger han inom åtta dagar
efter det utslaget blifvit afkunnadt, den dagen oräknad, till Konungens
Befallningshafvande ingifva sina till Konungen strida underdåniga
besvär. Behöfver klaganden biträde vid besvärens författande, foge Konungens
Befallningshafvande anstalt att det erhålles.

Inkomna besvär åligge Konungens Befallningshafvande att, så fort
ske kan, till Justitierevisions-expeditionen insända, tillika med vederbörandes
yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra, äfvensom
eget utlåtande och öfriga till målet hörande handlingar.

Konungens Befallningshafvande eger, om skäl förefinnes, förordna,
att den dömde må, intill dess besvären blifvit afgjorda eller utslaget
vunnit laga kraft, vistas på fri fot.

Konungens Befallningshafvandes beslut angående varning må ej öfverklagas
utan i sammanhang med besvär öfver utslag, hvarigenom tvångsarbete
blifvit ådömdt.

7 §•

Den som i följd af ålderdom,
kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att
genom arbete förvärfva hvad till
lifvets uppehållande oundgängligen
erfordras, må ej dömas till tvångsarbete,
eller, om han börjat sådant
undergå, dermed fortfara; och varde
han, derest han tillhör annat län än
det, der han vistas, af Konungens
Befallningshafvande öfversänd eller
förpassad till Konungens Befallningshafvande
i det län, inom hvilket han
i fråga om fattigvård har hemortsrätt.

1 mom. Den som i följd af ålderdom,
kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller lyte är oförmögen att
genom arbete förvärfva hvad till
lifvets uppehållande oundgängligen
erfordras, må ej dömas till tvångsarbete,
eller, om han börjat sådant
undergå, dermed fortfara; och varde
han, derest han tillhör annat län än
det, der han vistas, af Konungens
Befallningshafvande öfversänd eller
förpassad till Konungens Befallningshafvande
i det län, inom hvilket han
i fråga om fattigvård har hemortsrätt.

2 mom. Kommer den, som undergår
tvångsarbete, i förändrade vilkor, sä att

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Kong!. Maj:ts förslag: Lag-Utskottets förslag:

hans qvarhällande vid arbetsanstalten
icke vidare är af nöden, ege Konungens
Befallningshafvande i det län, der
tvångsarbetsanstalten är belägen, förordna,
att han alcali frän anstalten
frigifvas.

8 §•

I fråga om beräkning af tiden för ådömdt tvångsarbete vare lag
som i sådant hänseende stadgas angående fängelsestraff.

9 §•

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, så ordnad
att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra, samt att de
dömde varda skilde efter kön, äfvensom att de hållas till lämpligt
arbete efter olika arbetsförmåga.

Har fattigvårdssamhälle, enskildt för sig eller gemensamt med
annat fattigvårdssamhälle, inrättat tvångsarbetsanstalt, som står under
offentlig myndighets tillsyn, då må, der anstaltens stadgar det medgifva,
ådömdt tvångsarbete enligt Konungens Befallningshafvandes förordnande
der förrättas; och ege fattigvårdssamhälle derför njuta ersättning
af staten, efter ty Konungen pröfva!’ skäligt.

10 §.

1 mom. Den som efter den ådömda tvångsarbetstidens slut frigifves
skall af arbetsanstaltens föreståndare förpassas till den kommun,
der han har sin hemort, derest ej Konungens Befallningshafvande medgifvit,
att han utan att först begifva sig till hemorten må förpassas till
ort, som omförmäles i 12 § 3 mom. Passet skall innehålla föreskrift
om väg, tid och sätt för färden äfvensom underrättelse om hvad den
frigifne enligt 12 § har att iakttaga.

2 mom. Med lösdrifvares hemort efter denna lag förstås den ort,
der han är eller senast varit mantalsskrifven. Kan det ej utrönas, vare
hans födelseort ansedd såsom hans hemort.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Kongl. Maj:ts förslag: Lag-Utskottets förslag:

11 §•

Kostnaden för hemfärden, när den som undergått tvångsarbete från
arbetsanstalten frigifves, äfvensom för uppehälle under färden och nödtorftig
beklädnad bestrides af allmänna medel, i den mån den frigifnes
vid anstalten innestående tillgångar ej dertill förslå. Ej må den frigifnes
tillgångar i vidsträcktare mån för nämnda ändamål anlitas, än att
han eger i behåll nödiga medel för uppehälle under minst fjorton dagar.

Medel, som den frigifne kan hafva vid arbetsanstalten innestående,
sedan ofvan nämnda kostnad blifvit betäckt, skola enligt anvisning, som
bör i passet meddelas, sändas till länsmannen i den ort, dit den frigifne
förpassas, eller, om det är stad, till polismästaren eller, der sådan ej
finnes, till stadsfiskalen; och hafva desse att ombesörja att medlen
komma den frigifne till godo i mån af behof. Redogörelse för medlen
skall årligen insändas till Konungens Befallningshafvande.

12 §.

1 mom. Den frigifne skall ofördröjligen, i enlighet med det för
honom utfärdade pass, begifva sig till den ort, dit han förpassats, och,
om förpassningen skett till stad, der polismästare finnes, anmäla sig hos
denne inom tjugofyra timmar efter ankomsten.

2 mom. Den som blifvit dömd till tvångsarbete i sex månader
eller derutöfver eger under två år efter frigifvandet icke utan särskildt
tillstånd, meddeladt i stad af polismästare eller, der sådan ej finnes, af
stadsfiskal och å landet af ortens länsman, uppehålla sig utom den
kommun han tillhör eller der han erhållit behörigt tillstånd att vistas;
och skall han i stad, der polismästare finnes, å de tider och i den ordning,
som af polismästaren föreläggas honom, göra anmälan om bostad
och försörjningsmedel.

3 mom. Tillstånd, hvarom i nästföregående mom. sägs, må lemnas
den frigifne för att han må kunna emottaga erbjuden anställning hos
välkänd och pålitlig person eller å uppgifven ort söka arbete, der utsigt
dertill finnes, eller ombesörja någon för den frigifne vigtig angelägenhet.
För den, som erhållit sådant tillstånd, skall den myndighet, som iemnat
tillståndet, utfärda pass. Den förpassade åligger att ställa sig till efterrättelse
de i passet gifna föreskrifter och, om han blifvit förpassad till
stad, der polismästare finnes, inom tjugofyra timmar efter ankomsten
anmäla sig hos denne.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Kongl. Maj:ts förslag: Lag-Utskottets förslag:

4 mom. Den i 2 mom. stadgade skyldighet att anmäla bostad och
försörjningsmedel bör så ordnas, att den anmälningsskyldige icke
störes i sin lofliga verksamhet eller utsattes för allmän uppmärksamhet;
och ege polismästaren i särskilda fall åt tillsyningsman eller annan
dertill tjenlig person öfverlåta befattningen med anmälningarnes emottagande.

5 mom. Förekommer skäl dertill, eger Konungens Befallningshafvande
att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från de
skyldigheter, som enligt denna § åligga den frigifne.

6 mom. Visar den frigifne tredska att efterkomma hvad honom
enligt denna § åligger eller de honom på grund af samma § gifna föreskrifter,
vare underkastad behandling som i 3 § sägs.

13 §.

Hvad i 10, 11 och 12 §§ är föreskrifvet
gäller jemväl i fråga om dem,
som på grund af stadgandet i 7 §
2 mom. frigifvas.

14 §.

Då någon genom utslag, som vunnit laga kraft eller blifvit faststäldt,
dömts till tvångsarbete, så ock när någon från tvångsarbetsanstalt
frigifves och när den frigifne erhåller tillstånd att vistas utom hemorten
eller den ort, dit han eljest förpassats, eller på grund af 12 § 5
mom. varder fri i val af vistelseort, skall underrättelse derom meddelas
rikets polismyndigheter.

Huru underrättelse, som här sägs, skall meddelas, så ock huru
kungörande enligt 2 § 3 mom. skall ske, derom förordnar Konungen.

15 §.

1 mom. Krono- och polisbetjente äfvensom tillsyningsman åligge
att hålla noggrann tillsyn å lösdrifvare; och bör kommunalmyndighet
samt tillsyningsman låta sig angeläget vara att bereda lösdrifvare utväg
till arbete.

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 7 Samt. 16 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Kongl. Maj:ts förslag: Lag-Utskottets förslag:

2 mom. Tillsyningsman, äfvensom annan person, hvilken erhållit
sådant _ uppdrag som i 12 § 4 mom. sägs, ege i utöfningen af denna
befattning åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer tjensteman.

3 mom. Med tillsyningsman förstås i denna lag sådan, som enligt
förordningen angående fattigvården blifvit utsedd att hafva uppsigt å
betlare.

I stad, der poliskammare linnes,
utöfva!- poliskammaren i fråga
om lösdrifvares behandling den
myndighet, som enligt denna lag
tillkommer Konungens Befallningshafvande.

I stad, der polismästare linnes,
må denne och i annan stad Konungens
Befallningshafvande kunna förordna
poliskommissarie eller annan
polisman att fullgöra hvad enligt
denna lag åligger stadsliskal.

I stad, der poliskammare finnes,
utöfva!'' poliskammaren i fråga
om lösdrifvares behandling den
myndighet, som enligt denna lag
tillkommer Konungens Befallningshafvande;
dock må poliskammare ej
förordna om frigifning enligt 7 § 2
mom.

I stad, der polismästare finnes,
må denne och i annan stad Konungens
Befallningshafvande kunna förordna
poliskommissarie eller annan
polisman att fullgöra hvad enligt
denna lag åligger stadsliskal.

17 §.

Denna lag skall gälla till efterlefnad från och med den 1 Oktober
1885.

Den som, då denna lag träder i verksamhet, undergår honom på
grund af stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne
personer den 29 Maj 1846 ådömdt allmänt arbete, skall, då han varder
frigifven, anses såsom hade han undergått tvångsarbete enligt denna lag.
Derest före den bestämda arbetstidens utgång något förhållande inträffar,
på grund hvaraf han enligt 22 § i nämnda stadga kunnat blifva frigifven,
skall sådan rätt honom tillgodokomina.

Har någon inom två år före lagens trädande i verksamhet frigifvits
från sådant allmänt arbete, som ofvan sägs, varde ansedd såsom hade
han vid frigifningen blifvit varnad för lösdrifveri.

I händelse vid lagens trädande i verksamhet tillfälle saknas att låta
alla dem, som till tvångsarbete dömas, fullgöra arbetet i sådan tvångs -

Lag-Utskottets Utlutande N:o 21.

Kongl. Maj-.ts förslag: Lag-Utskottets förslag:

arbetsanstalt, som i 9 § åsyftas, skola de, för hvilka sådant tillfälle
saknas, i stället fullgöra det ådömda arbetet i enrum å cellfängelse,
dock med iakttagande att i sådant fall en tredjedel af den ådömda
arbetstiden afdrages.

Stockholm den 24 Mars 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström och Fröberg, hvilka ansett, att Utskottet bort
tillstyrka bifall till den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen af 7 §, samt
att, derest stadgande infördes derom, att den, som för lösdrifveri underginge
tvångsarbete men komme i förändrade vilkor, skulle från tvångsarbetsanstalten
frigifvas, föreskrift härom borde införas uti en efter 12 §
insatt särskild 13 §, hvaråt borde gifvas följande lydelse:

»Kommer den, som undergått tvångsarbete i förändrade vilkor, så att
hans qvarhållande vid arbetsanstalten icke vidare är af nöden, ege
Konungens Befallningshafvande i det län, der tvångsarbetsanstalten är
belägen, förordna, att han skall från anstalten frigifvas. I sådant fall
varde han utan förpassning på fri fot stäld och hans vid anstalten
innestående medel till honom öfverlemnade;))

skolande i öfrigt hvad 11 och 12 §§ innehålla icke på den sålunda
frigifne ega tillämpning»; med den förändring i paragrafernas nummer,
som inskjutandet af en sådan paragraf komme att föranleda;

af Herr Berglöf: »l:o. Af komiterade afgifvet förslag till förord ning

angående lösdrifveri innehåller i § 12:

7>1 mom. Ej skall efter denna förordning någon dömas till tvångsarbete,
som af Konungens Befallningshafvande anses skäligen böra af
fattigvårdssamhälle åtnjuta full försörjning.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

i>2 mom. Vai''der någon, sedan han blifvit till tvångsarbete dömd,
oförmögen till arbete för den ådömda arbetstiden eller den del deraf,
som kan återstå, då må han för vidare förordnande öfversändas till Konungens
Befallningshafvande i det län, inom hvilket han anses eg a
hemortsrätt.»

I det förslag till lag angående lösdrifvares behandling, hvaröfver
Kongl. Maj:t inhemtade Högsta Domstolens yttrande, hade motsvarande
bestämmelser i § 7 följande lydelse:

»7 mom. Ej må någon dömas till tvångsarbete, som är berättigad
att af fattigvårdssamhälle åtnjuta fattigvård.»

d2 mom. Varder någon, sedan han börjat undergå tvångsai’bete,
så oförmögen till arbete att han är berättigad till fattigvård, skall han
för vidare förordnande sändas till Konungens Befallningshafvande i det
län, inom hvilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt.»

Angående detta ämne yttrar Högsta Domstolen:

»Då tvekan torde kunna uppstå om och i hvad mån den pröfning,
som i fråga om en persons rätt till fattigvård här förutsättes, blefve
för framtida afgörandet af denna fråga bindande, samt det borde ankomma
på Konungens Befallningshafvande att i det fall, som i mom. 2
afses, efter omständigheterna antingen med fångskjuts öfversända eller
endast förpassa ifrågavarande person, hemstälde Högsta Domstolen, att åt
denna § måtte gifvas följande lydelse:

»Den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till
lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete
eller, om han börjat sådant undergå, dermed fortfara; och varde
han, derest han tillhör annat län än det der han vistas, af Konungens
Befallningshafvande öfversänd eller förpassad till Konungens Befallningshafvande
i det län, inom hvilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt.
»

Denna lydelse är lika med Kongl. Maj:ts för Riksdagen framlagda
förslag. Genom denna redaktion kunna möjligen de bestämmelser,
hvilka i denna paragraf inrymmas, gifvas den tolkningen, att föreskriften
om öfversändandet eller förpassningen skall afse icke blott den,
som af uppgifna anledning skall upphöra med tvångsarbetet, utan äfven
hvarje annan, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till
lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, och som tillhör annat län
än det der han vistas. För att förekomma den förveckling, som härigenom
kan uppstå emellan denna paragraf och § 1 i Kongl. Förord -

1 jag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

ningen den 9 Juni 1871 angående fattigvården, anser jag den lydelse,
Kongl. Maj:t ursprungligen lemna! denna paragraf med sådant tillägg,
som motsvarar livad Högsta Domstolen haft att anmärka, vara lämpligare
och hemställer derför, att § 7 måtte gifvas denna lydelse:

7 §■

Varder någon, sedan han börjat undergå tvångsarbete, så oförmögen
till arbete, att lian är berättigad till fattigvård, skall han, derest
han tillhör annat län än det, der lian vistas, af Konungens Befallningshafvande
öfversändas eller förpassas till Konungens Befallningshafvande
i det län, inom hvilket lian i fråga om fattigvård har hemortsrätt.

2:o. Med Utskottet är jag ense om den ändring, som är intagen
i 2 mom. af 7 §, men anser anledning saknas, att sålunda frigifven person
förpassas enligt 10 § — klädes och födes på statens bekostnad
eller förhindras disponera öfver egna tillgångar enligt 11 § — eller
ställes under polisuppsigt enligt 12 §. Med anledning häraf och då
ifrågavarande bestämmelser icke lämpligen kunna införas i 7 §, anser
jag att detta stadgande bör upptagas i en särskild paragraf, som insättes
efter 12 §, och att följande lydelse gifves åt eu ny

13 §.

Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade vilkor, så
att hans qvarhållande vid arbets anstalten icke vidare är af nöden, ege
Konungens Befallningshafvande i det län, der tvångsarbetsanstalten är
belägen, förordna, att han skall från anstalten frigifvas. I sådant fall
varde han utan förpassning på fri fot stöld och hans vid anstalten innestående
medel till honom öfverlemnade; skolande i öfrigt hvad 11-och
12 §§ innehålla icke ega tillämpning på den sålunda frigifne.

Följande §§ 13—16 gifvas den ändring i paragrafnummer, som föranledes
genom den nya 13 §.»

Bill. Ull Riksd. Brok 1885. 7 Sami. 16 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Herrar Widmark och Nisser hafva begärt få här antecknad!, att de
icke deltagit i ärendets slutliga behandling inom Utskottet.

STOCKHOLM, IVAR HAJGGSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1884.