Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21

Utlåtande 1881:LU21

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

3

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner emot den af Utskottet begagnade motiveringen;

af Herrar Johannes Jonson, Magnus Jonsson och Smedberg, Indika
ansett, att motionen på det sätt bort bifallas, att till § It mom. 2 både
fogats det tillägg: »dock må ingen för mer än ett bo eller ett bolag talan
föra»; samt

af Herr Anders Persson.

N:o 21

Ank. till Riksd. Kansli den 5 Mars 1881, kl. 2 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till
förändrad lydelse af Förordningen angående arfsrätt för
oäkta kärn den 14 April 1866.

Genom Förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14 April
1866 är med ändring af hvad 8 kap. 7 § Ärfdabalken stadgar derom, att
barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom, ej
må taga annat arf, än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnadt, att
oäkta barn, som ej är afladt under modrens äktenskap eller i förbudna led,
må, derest modren låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den
församling i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf
efter sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottet hänvisad
motion, U:o 81, föreslår nu Herr A. F. Pettersson, att Riksdagen ville besluta
följande förändrade lydelse af förenämnda förordning:

»Med ändring — — — — — — — — — — — — —---

förordnas, att oäkta barn, som ej är afladt under modrens äktenskap eller i
förbudna led, må lika med äkta barn taga arf efter sin moder.»

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Såsom motiv för detta förslag anför motionären, att han ej kunde finna
det vara med rättvisa öfverensstämmande, att, derest modern, vare sig af oförstånd,
blygsel, fräckhet eller med beräkning för egen framtida bättre utkomst,
försummat eller, innan sin plötsliga död, ej hunnit i kyrkoboken »såsom sitt
barn» låta anteckna af henne framfödt lefvande oäkta barn, samma barn
ej skulle ega arfsrätt efter sin moder. Ej heller kunde motionären finna någon
giltig orsak, hvarför det oäkta barn, som modern behörigen i kyrkoboken
låtit anteckna såsom sitt barn, icke finge räknas såsom moderns bröstarfvinge
och vara lika berättigad! till arf efter henne som det barn, hvilket blifvit
afladt under äktenskapslöfte eller eljest under sådana förhållanden, att det
enligt lag njöte äkta barns rätt.

Motionärens förslag går sålunda derpå ut, dels att för oäkta barns rätt
att åtnjuta arf icke vidare skulle erfordras moderns inför vederbörande prest
afgifna och i kyrkoboken antecknade erkännande af, att det oäkta barnet
är hennes, utan allenast vanlig bevisning , om barnets härkomst, dels ock att
det oäkta barnet skulle erhålla samma rätt till arf som moderns äkta bröstarfvingar.

Hvad nu beträffar den första delen af förslaget, så inhemtas af de förhandlingar,
som föregingo den ifrågavarande förordningens antagande, att uti
det förslag till författning i ämnet, öfver hvilket Högsta Domstolen den 22
Mars 1865 afgaf utlåtande, föreskrefs såsom vilkor för arfsrättens åtnjutande,
att det oäkta barnets moder, i följd af behörig anteckning i kyrkoboken, skulle
vara känd. I den Kong! proposition, som framlades vid 1865—1866 års
riksdag och, af Rikets Ständer godkänd, ligger till grund för gällande förordning
i ämnet, är detta vilkor ändradt derhän, att modern skall hafva låtit
i kyrkoboken anteckna barnet såsom sitt barn. Anledningen till denna bestämmelse,
om hvars införande en ledamot i Högsta Domstolen vid förslagets
granskning derstädes erinrat, angafs vara den, att ett sadant erkännande af
modern borde betraktas såsom ett vilkor för den presumtion af den aflidnas
ej tillkännagifna yttersta vilja, som skulle kunna antagas såsom grund för
ifrågavarande arfsrätt.

Af Högsta Domstolen är sedermera den 18 Maj 1876 i ett särskild!
mål meddelad dom, om hvilken i Högsta Domstolens minnesbok förekommer
följande anteckning:

»En i kyrkobok befintlig anteckning om en afliden qvinna, att hon balett
oäkta barn, ansågs af Högsta Domstolen icke i och för sig utgöra bevis
derom, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt, så att detta må ega,
enligt förordningen den 14 April 1866, taga arf efter modern.»

Lag-TJtsliottets Utlåtande N:o 21.

5

Utskottet finner val den uppfattning'', enligt hvilken ett oäkta barns
arfsrätt grundar sig icke på födseln allena, utan jemväl på presumtionen om
moderns befintliga, ehuru ej tillkännagifna yttersta vilja, vara den rigtiga,
men anser lagens fordran, att anteckning i kyrkoboken ovilkorligen skall visas
hafva skett på särskildt föranstaltande af modern, vara alltför sträng, samt
att felande bevisning i detta hänseende icke bör utgöra hinder för tilllämpning
af den gifna arfsrätten, allenast dylik anteckning eljest kan antagas
hafva behörigen tillkommit. Det torde nemligen, vare sig i följd af
okunnighet om lagens föreskrifter eller af andra orsaker, endast i sällsynta
fall inträffa, att modern till ett oäkta barn sjelf eller genom annan, som kan
från henne visa behörig fullmakt, infinner sig hos vederbörande prest för att
få anteckningen i kyrkoboken verkstäld; och när modern vid barnsbörden afliden,
kan hon icke vidtaga någon åtgärd för vinnande af en dylik anteckning.
Oftast lärer, efter hvad Utskottet inhemtat, tillgå så, att, när ett oäkta
barn föres till församlingens prest för att döpas, de personer, Indika medfölja
såsom dopvittnen, uppgifva hvem som är barnets moder, och att denna uppgift
antecknas i kyrkoboken. Då nu dessa dopvittnen antagligen ega säker
kännedom om barnets moder, och den omständighet, att de på moderns begäran
föra barnet till dopet, tillika utmärker, att modern erkänner barnet
såsom sitt, bör något tvifvel om rigtigheten af deras uppgift i allmänhet icke
förefinnas. Skulle åter någon gång dylikt tvifvel uppstå, lärer väl presten
icke underlåta att, sin embetspligt likmätigt, påfordra ytterligare upplysningar,
innan anteckning i kyrkoboken egen rum. Han blir emellertid oftast i tillfälle
att inom kort vinna bekräftelse på rätta förhållandet, då modern efter
sitt tillfrisknande från barnsbörden af honom kyrkotages.

Det synes Utskottet sålunda, som skulle befintligheten af en anteckning
i kyrkoboken uti antydt hänseende böra antagas innebära en presumtion om
moderns vilja att erkänna det oäkta barnet såsom sitt, äfvensom, i följd häraf,
att ett förändradt stadgande i sådan rigtning kunde införas i lagen utan att
rubba grundsatsen om arfsrättens beroende af modrens förutsatta, ehuru ej
tillkännagifna yttersta vilja. Det lärer väl ock på grund af moderskärleken
kunna såsom regel antagas, att hvarje moder äfven för sitt oäkta barn hyser
den känsla, att, der icke särskilda förhållanden ega rum, den förutsättning
om hennes yttersta vilja icke vore vågad, att hon önskar bereda sitt barn
den arfsrätt, hvarom nu är fråga.

Af det anförda följer emellertid, att Utskottet icke kan godkänna hvad
motionären föreslår beträffande en utsträckt tillämpning af oäkta barns arfsrätt
ända derhän, att anspråk derå skulle kunna göras gällande efter moderns
död, ntan att under hennes lifstid något antagligt betryggande vunnits derom,
att hon erkänt barnet såsom sitt.

Bih. till Likså. Prot. 1881. 7 Sami. 12 Häft.

2

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Att, på sätt motionären vidare föreslagit, tillägga oäkta barn arfsrätt
efter moder lika med äkta barn i all hennes egendom, skulle innebära ett
erkännande af en annan grund för familjen och densammas rättigheter, än
det lagliga äktenskapet; och härtill kan Utskottet icke lemna sitt bifall.

På grund af livad sålunda blifvit anför dt får Utskottet, med anledning
af förevarande motion, hemställa,

att Riksdagen ville för sin del, med upphäfvande af Förordningen
angående arfsrätt för oäkta barn den 14 April
1866, antaga en så lydande

Förordning angående arfsrätt för oäkta larn.

Med ändring af hvad 8 Kap. 7 § Ärfdabalken stadgar
derom, att barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskaps
lofven, eller i hordom, ej må taga annat arf, än
efter egna barn och bröstarfvingar, förordnas, att oäkta
barn, som ej är afladt under moderns äktenskap eller i
förbudna led, må, derest det blifvit såsom hennes barn antecknadt
i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon
då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf efter
sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges
laglott.

Stockholm den 5 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Reservationer:

af Herrar Thomasson, Lothigius, Asplund och Samzelius, hvilka ansett
motionen icke böra till någon åtgärd föranleda; samt
af Herrar Grefve Morner och Fröberg.

Herr II. A. Widmark har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i motionens behandling inom Utskottet.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1881