Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21 (Utlåtande 1870:LU21 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

N:o 21.

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 Mars 1870, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motionen åsyftande förändringar i gällande
författningar om kommunalstyrelse.

Till följd af erhållna remisser åligger det Lag-Utskottet att yttra sig öfver
här nedan upptagna, inom Andra Kammaren väckta motioner om ändringar i kommunal-författningarne.

Af dessa motioner torde Herr JR. Ehrenborgs (N:o 2) i främsta rummet
påkalla uppmärksamhet, emedan den åsyftar en fullständig omarbetning af omförmäla
författningar efter nya grunder, förnämligast i fråga om den kommunala
rösträtten. Enligt motionärens åsigt vore denna rösträtt dels en ekonomisk rätt,
hvilken måste tillerkännas hvarje skattskyldig kommunalmedlem såsom sådan, men
hvars utsträckning och betydenhet borde vara till måttet bestämd efter den delaktighet
och det deraf följande intresse uti gemensamma ekonomiska angelägenheter,
som hvar och en i följd af hans särskilda ställning inom samma gemensamhet
egde; dels en allmänt mensklig, statskor g enlig personrätt, hvilken, derföre
att den i likhet med den förra vore en kommunalrätt, också såsom denna
förutsatte en skyldighet eller skatt till kommunen, men deremot ofvanom detta
naturliga och rättsgiltiga streck icke kunde tilldelas den ene af kommunens skattskyldiga
medlemmar i olika mått mot den andre, utan att kränka enderas rätt
såsom person. Det enda sättet att i lagstiftningen om den kommunala rösträtten
vinna på en gång följdriktighet och tillika den billighet, som tillmötesginge ömsesidigt
berättigade anspråk, vore att strängt åtskilja de begge slagen af ekonomiska
och allmänt sociala ärenden, samt inom dessa kategorier bestämma den rösträtt,
som af hvarderas olika beskaffenhet betingades. Hvad särskild! anginge den ekonomiska
kommunalrösträtten, eller rösträtten i sådana beslut, som medförde dels
Bill- till Riksd. Prof. 1870. 7 Sami. 11 Häft. 1

Lag-Ulskotlels Utlåtande N:o 21.

direkta taxeringar och dels förökande eller förminskande af gemensam egendom,
så kunde för sådan rösträtt icke rättsenligt antagas någon annan grund än den
nu gällande, enligt hvilken hvarje till kommunen skattskyldig medlem hade inflytande
på besluten eller utöfvade rösträtt i mån af hans bidrag till eller delaktighet
uti kommunens ekonomi. Det förhölle sig dock med denna såsom med andra
grundsatser i deras tillämpning på särskilda mensldiga förhållanden, nemligen att
genom konseqvensens utdragning i dess ytterlighet orimligheter kunde uppstå, hvilka
af lagstiftningen borde förebyggas genom billiga modifikationer. Ty om någons
bidrag till kommunens kassa uppginge till så högt belopp, att detsamma, ehuru
utgörande blott en del af kommunalmedlemmarnes samtliga bidrag, dock genom
principens obegränsade utsträckning skulle medföra antingen en ovilkorlig eller åtminstone
en sannolik besittning af hela inflytandet, så hade jemnvigten upphört
och konseqvensen upphäft sig sjelf. Till förekommande af sådant hade man funnit
behof af en modifikation, antingen genom så kallad graderad skala eller genom
röstmaximum, och Riksdagen hade med skäl gifvit företrädet åt det sednare,
som blifvit för städerna bestämdt relative till 1/50:del af det hela och absolut till
det röstetal, som motsvarar bevillningen för 10,000 Riksdalers inkomst af kapital
eller arbete. Man hade i fråga om bestämmandet af ett maximum äfven för
landsbygden funnit detta mindre behöfligt, enär kapitalers samlande på några få
händer vore å landet sällsyntare, samt arrendatorers utöfvande af rösträtt för innehafvande
fastigheter ansetts förebygga de större jordegarnes alltför betydliga öfvervigt,
men då på landet äfven funnes fabriker jemte jernverks- och andra bolag,
hvilkas stora rösträtt, om den begagnades, kunde åtminstone i de fall, då kommunens
medlemmar icke särdeles talrikt i besluten deltoge, utöfva hela inflytandet,
syntes skäl vara för hand att för den ekonomiska rösträtten äfven i landtkommunerna
bestämma så väl ett relativt som ett absolut maximum. Motionären ville i
detta afseende föreslå såsom relativt maximum ''/,0:del af kommunens hela röstetal
och såsom absolut maximum det röstetal, som motsvarade en inkomst af 10,000
Riksdaler.

Beträffande den andra delen, eller den allmänna Jcommunalrösträtten, ville
motionären, att kommunens alla medlemmar, som erlade skatt till kommunen, skulle
i beslut om ärenden, som icke vore att hänföra till den i förra afdelningen angifna
karakter af ekonomiska eller beskattningsfrågor, ega lika rösträtt. Härvid
mötte den vigtiga invändningen, att då kommunal- och stadsfullmäktige skulle komma
att väljas efter den allmänna röstgrunden, men dessa sedermera fatta de beslut
i ekonomiska ärenden, som för deras komitenter medförde taxering efter
skattegrund, så blefve hela den åsyftade följdriktigheten förfelad; men häraf framkallades
åter den frågan, huruvida det verkligen vore nödvändigt att denna beskattningsrätt
åt fullmäktige öfverlemnades. Att kommunerna sjelfva satte värde
på beslutanderättens omedelbara utöfvande, bevisades bäst deraf, att landtkommu -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2L

norna och de smärre städerna, åt hvilka valfrihet vore lemnad, i allmänhet icke
funnit skäl öfverlåta denna rätt åt ombud; och otvifvelaktigt skulle ock kommunalandan
befrämjas derigenom, att lagstiftningen i detta hänseende mera än hittills
tillmötesginge de skattskyldiges billiga anspråk. Till ett sådant tillmötesgående
hörde i första rummet, att i författningarne infördes ett stadgande, hvilket tillförsäkrade
kommunen om att öfverlåtandet åt fullmäktige af en beslutanderätt, som
komme att omfatta båda de slag af ärenden, för hvilka vid densammas omedelbara
utöfning en olika röstgrund borde gälla, ej kunde ega rum utan en öfvervägande
pluraritet af röster så väl efter hufvudtalet som efter det för beskattningsfrågor
gällande röstvärdet. Vidare borde erkännas såsom billigt att det stora flertalet af
våra städer, hvilkas folkmängd icke öfverstege hvad den i allmänhet utgjorde i de
större landtkommunerna, tillerkändes samma förmån som dessa att omedelbart utöfva
sin beslutanderätt; och under antagande att bland de röstberättigade, hvilka
per medium utgjorde ungefär 12 procent af folkmängden, högst en tredjedel vore
på Rådstufvan närvarande och att 200 personer kunde utan synnerlig olägenhet i
densamma deltaga, hade motionären funnit den siffra, hvilken i nu gällande författning
blifvit bestämd såsom maximum af stadsfolkmängd för utöfvandet af omedelbar
beslutanderätt, böra minst fördubblas, eller höjas från 3,000 till 6,000.
Vidkommande sedermera de jemförelsevis få städer, hvilkas folkmängd öfverstege
sistnämnda siffra, så föreställde motionären sig att, om än i dessa måste åt en
delegation till afgörande öfverlemnas just sådana frågor, i hvilka kommunens medlemmar
äfven vid omedelbara beslut skulle ega rösträtt per capita, så torde det
icke vara omöjligt att äfven i sådana större samhällen bibehålla åt de skattskyldige
den omedelbara beslutanderätten i åtminstone anslagsfrågorna, genom att låta
dem öfver förelagda propositioner kretsvis öfverlägga och afgifva röster, som sedermera
sammanräknades; dock torde sådana städers kommunala förhållanden lämpligast
böra bestämmas genom samma eller likartad särskild lagstiftning, som för
hufvudstaden är eller varder gällande.

Slutligen vore att taga i betraktande den del af vår kommunalinstitution,
der beslutanderätten icke kunde omedelbart af de skattskyldige utöfvas, nemligen
landstingen. Detta vore en representation, som, vald, enligt motionärens förslag,
efter den lika rösträttsgrunden, kunde pålägga sina komitenter utskylder att utgå
efter skattegrund; och sådant kunde visserligen synas stå i strid mot grundsatsen
att i dylika frågor inflytandet på besluten borde svara emot skattebidraget. Men
härvid vore att bemärka, att emellan landstingets och den särskilda stads- eller
landtkommunens taxeringar förefunnes den väsendtliga skilnad, att då inom kommunen
föremålet för den ekonomiska rösträtten vanligen helt och hållet läge inom
samma kommun och kunde af hvarje skattskyldig bedömas, så vore deremot landstingets
taxeringar afsedda för ett större, utom kommunmedlemmens synkrets mera
liggande och med Riksdagens mera jemförlig! område.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Syftet i förevarande motion vore således:

a) åtskiljandet af den allmänna och den ekonomiska rösträtten, jemte den
sednares nödiga modifiering; samt

b) medgifvandet åt de skattskyldige kommunmedlemmar ne, i alla de fatt,
der det är möjligt, af "beslutanderättens omedelbara utöfning

På dessa två allmänna grunder funne motionären ensidigt att i kommunalförfattningarne
för stad och land infördes förändrade bestämmelser i enlighet med
följande fem punkter:

“l:o att rösträtt tillkommer hvarje välfrejdad medlem, som titt kommunen
erlägger utskylder;

2:o att rösträtt i alla beslut, hvilka innefatta åtagande af utskylder, att
påföras efter den bevillning etter det fyrktal, hvartill hvarje skattskyldig är uppförd,
etter hvilka är o af beskaffenhet att inverka på beloppet af kommunens efter
skattegrund gemensamma tillgångar etter skulder, utöfvas efter redan gällande grunder;
dock att, i likhet med förhållandet i städerna, ej någon egen inom kommun på
landet utöfva större rösträtt än som motsvarar en tiondedel af kommunens hela
röstetal efter röstlängden, och i intet fatt för högre röstetal än det som motsvarar
bevillningen för 10,000 B:drs inkomst af kapital och arbete;

3:o att i alla andra ärenden, än de i näst föregående punkt omnämnda,
hvarje skattskyldig medlem eger lika rätt;

4:o att den frihet, hvilken i nu gällande författningar blifvit lemnad åt
röstberättigade medlemmar i kommuner på landet, samt i städer med högst 3,000
innevånare, att bestämma huruvida de sjelfva skola sin beslutanderätt utöfva eller
densamma åt fullmäktige öfverlemna, tillkommer äfven städer med 6,000 innevånare
eller derunder, och att kommunalförhållandena i de folkrikare städerna bestämmas
genom samma etter likarmad särskild författning, som för hufvudstaden är etter varder
antagen; samt

5:o att för stads- etter landtkommuns beslut att sina ärendens afgörande
åt fullmäktige öfverlåta erfordras icke blott den hittills stadgade röstöfvervigt efter
det för beskattning sfr ägor gällande röstvärdet, utan äfven en motsvarande röstöfvervigt
efter hufvudton räknad.11

Då motionären likväl ej tilltrodde sig att i berörda afseende formulera ett
fullständigt lagförslag; då, efter hans åsigt, Utskottet ej kunde anses förpligtadt
eller blifva i tillfälle att på endast angifna allmänna yrkanden, derest desamma
gillades, utarbeta ett sådant förslag; då det ej vore otroligt, att om än förslaget
gillades för så vidt det afsåge sjelfva kommunalinstitutionen såsom sådan, dervid
dock kunde komma att fästas det vilkor, förestafvadt af politiska betänkligheter
vid den utsträckning af per-capita-rösträtten till landstingsmans- och stadsfullmäktigval,
hvarförutan förslaget icke kunde följdriktigt utföras, samt ett sådant vilkor
skulle endast kunna uppfyllas derigenom att i grundlagen infördes för Första Kam -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SI.

maren nya valbestämmelser, hvarom åter förslag torde lämpligast böra utgå från
samma statsmakt som affattat Riksdags-ordningen i dess helhet; och då härtill
komme, att kommunalförfattningarne vore behäftade med åtskilliga formela brister
och otydligheter, som i allt fall påkallade en mera omfattande revision af dessa
författningar, hemställde motionären, “att Riksdagen måtte besluta en underdånig
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse nu gällande kommunalfÖl fattning ar
samt låta utarbeta och till en kommande Riksdag framlägga förslag till ej mindre
sådana förändringar, hvarigenom nämnda författningar bringas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med här ofvan anförda grunder och bestämmelser, än äfven till de
förändringar i öfrigt, hvilka kunna finnas vara af behof vet påkallade.“

Hvad nu först angår den af motionären gjorda indelning af den kommunala
rösträtten i två slag, såsom dels en “ekonomisk rätt" och dels en “allmänt
mensklig, statsborgerlig personrätt, “ så kan, oafsedt det oegentliga i uttrycket
“ekonomisk rätt,“ Utskottet icke godkänna denna indelning, hvars oriktighet är
påtaglig. Den kommunala rösträtten betingas nemligen af egenskapen att vara
medlem af en viss kommun, och den kan följaktligen icke vara hvarken en allmänt
mensklig eller en statsborgerlig rättighet. Utskottet har dock ej förbisett
meningen med berörda indelning, hvarigenom motionären åsyftat att uppdraga en
skilnad emellan sådana beslut, som medföra antingen direkt beskattning eller förökande
eller förminskande af gemensam egendom, och sådana, hvilka icke äro hänförliga
under kategorien af beskattnings- eller ekonomiska frågor. En dylik gruppering
af de kommunala ärendena med derpå grundade olika bestämmelser i fråga
om rösträtten, såsom motionären föreslagit, vore dock en i hög grad opraktisk
och ändamålslös lagstiftningsåtgärd, enär i allmänhet, med högst få, om ens några,
undantag, de angelägenheter — kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter
— hvilka utgöra föremål för kommunens omvårdnad, äro direkt
eller indirekt af ekonomisk natur. Undantag härifrån eger icke ens rum för
de af motionären till bevis för ett motsatt förhållande exempelvis framhållna frågor
om inrättande af postanstalter och telegrafstationer, indelningar af rotar för särskilda
ändamål, organiserandet af sjukvårdsanstalter, sockenbibliothek och skarpskytteföreningar
m. m.; ty äfven dessa frågor, för så vidt deras lösning kan ankomma
på kommunen, afse merendels större eller mindre utgifter, såsom till bekostande
af lokaler för post- och telegrafanstalter, uppförande af sjukhusbyggnader,
inköp af böcker till sockenbibliothek, understöd för befrämjande af skarpskytteväsendet
o. s. v. Då emellertid åtskilliga kommunala frågor äro af blandad ekonomisk
och social natur, kunde, i fall motionärens förslag antoges, tvekan mången
gång uppstå, huruvida vid en sådan frågas afgörande den ena eller andra röstgrunden
borde tillämpas; och utan tvifvel skulle den ifrågasatta förändringen leda
till oändliga tvister härutinnan.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Men äfven med antagande att vissa kommunala frågor ej vore af ekonomisk,
utan af rent social natur, kunde Utskottet ändock icke dela motionärens åsigt
att den lika rösträtten borde för sådana frågor införas. Anledningen dertill att i
gällande kommunalförfattningar rösträtten blifvit bestämd efter skattegrund och ej
per capita bör väl sökas hufvudsakligen i den grundsats, som bjuder att rättigheter
och skyldigheter skola motsvara hvarandra, men äfven till någon del i den högre
upplysning i förening med större intresse för de kommunala angelägenheterna,
som i allmänhet torde kunna förutsättas såsom en följd af den oberoende ställningen
och den mera omfattande verksamheten. Det ligger nemligen i sakens natur,
att i den mån man förmår bereda sig en säker ekonomisk ställning och utveckla
en större verksamhet, hvilken icke är inskränkt uteslutande till det materiela arbetet
med egna händer för vinnande af en nödtorftig bergning för dagen, i samma
mån vidgas synkretsen och skärpes omdömesförmågan, likasom deraf ock i regeln
måste betingas ett ökadt intresse för det allmänna. Härmed vill Utskottet dock ej
hafva sagt, att förmögenhetsförhållandet eller skattebidraget utgör någon säker mätare
af de egenskaper, hvilka tagas i anspråk i och för vården af kommunala angelägenheter;
men någon annan och säkrare måttstock, som på samma gång tillfredsställer
rättvisans, billighetens och klokhetens fordringar med hänseende till beskattningen
eller den ekonomiska sidan af saken, har man hittills icke hos oss
lyckats utfinna.

Det stöd för införande af den lika rösträtten i afseende på kommunala frågor,
som man velat hemta af den omständighet, att grundsatsen af jemlikhet och
likaberättigande vunnit tillämpning vid val till ledamöter i Riksdagens Andra Kammare,
håller icke stånd, då i betraktande tages, att Riksdags-ordningen från valrätt
utesluter en betydlig del af dem, hvilka ega rösträtt i kommunens angelägenheter.
Och för öfrigt må härvid erinras, att om Riksdags-ordningens föreskrifter i fråga
om val till ledamöter i Andra Kammaren kunna åberopas såsom bevis för lämpligheten
af den lika rösträtten i kommunala frågor, så innebär samma grundlag genom
bestämmelserna om Första Kammarens bildande ett lika kraftigt bevis till förmån
för rösträtt efter skattegrund.

En annan synnerligt vigtig anmärkning framställer sig emot motionärens
förslag i hvad det afser införande af den lika rösträtten för vissa kommunala frågor,
deribland val till förtroendeuppdrag, nemligen att sådant skulle medföra en
betydlig rubbning i grundvalen för Första Kammarens bildande. En af den nya
Riksdags-ordningens vigtigaste bestämmelse är den karaktersskilnad, som blifvit uppdragen
emellan de begge Kamrarne och hvilken, — enligt det Justitie-statsministerns
yttrande, som åtföljde Kongl. Maj:ts till Ständerna aflåtna nådiga Proposition om
ett förändradt representationssätt — “väsendtligen består deruti, att Första Kammaren
utses med valfrihet inom hela riket förmedelst dels landstingen och dels de
största städernas stadsfullmäktige, hvilka åter tillsättas af kommunernas medlemmar

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

genom omröstning efter slcattegrund, under det den Andra Kammaren väljes mera
omedelbart af inskränktare valkretsar med valfriheten bunden inom kretsar och med
tillerkännande af lika röst åt hvarje väljande.“ Om nu landstingens medlemmar
och stadsfullmäktige i städerna skulle väljas icke genom omröstning efter skattegrund
utan per capita, så lärer väl ingen kunna neka, att sjelfva bildandet af Första
Kammaren komme att antaga nästan samma karakter, som bildandet af Andra
Kammaren, och att derigenom ett af grunddragen hos den förra utplånades. Enligt
motionärens åsigt kunde betänkligheterna i detta afseende afbjelpas genom införande
i grundlagen af nya bestämmelser rörande val till ledamöter i Första Kammaren,
hvilka bestämmelser han dock ej till beskaffenhet eller syfte närmare angifvit. Men
just den omständighet, att motionärens förslag sålunda inträder på grundlagens område,
utgör för Utskottet ett tillräckligt skäl att afstyrka bifall till detta förslag, äfven
om detsamma eljest hvilade på antagliga grunder; helst det i allmänhet ej
torde vara lämpligt att vidtaga grundlagsförändringar blott och bart för att derigenom
bereda rum för andra lagförändringar af jemförelsevis underordnad vigt
och betydelse.

Då vid föregående riksdagar fråga förevarit om införande af den lika rösträtten
endast vid val till kommunala befattningar, har deremot jemväl blifvit anmärkt,
att ett stadgande i sådan syftning skulle i sin tillämpning leda till den största
inkonseqvens, derigenom att i en del kommuner, hvilkas medlemmar omedelbart
sjelfva handlägga och afgöra sina kommunala angelägenheter, åt förmögenheten
bevarades ett i förhållande till bidraget lämpadt inflytande på utskyldernas bestämmande,
under det att i andra åter, der kommunens beslutanderätt utöfvas genom
valda fullmäktige, detta inflytande helt och hållet tillintetgjordes. Denna anmärkning
skulle i viss mån förfalla, derest, på sätt motionären påyrkat, beslutanderätten,
så vidt möjligt vore, komme att utöfvas omedelbart af de skattskyldige sjelfva.
I afseende på den representativa formen för kommunens verksamhet är i nu gällande
lag stadgadt, för landsbygden: att om kommunen vill åt fullmäktige öfverlåta
att med kommunalstämmans rätt handlägga och afgöra de till stämmans hell
andling hörande ärenden, då må, med vissa undantag, sådant vara tillåtet, derest
kommunalstämman med mer än hälften af kommunens hela röstetal efter röstvärdet
sig derom förenar; och för städerna: att i stad med öfver 3,000 innevånare
beslutanderätten i kommunala angelägenheter ovilkorligen skall uppdragas åt stadsfullmäktige,
men att i stad med 3,000 innevånare eller derunder det må ankomma
på de vid allmän Rådstuga röstberättigade, huruvida de vilja åt stadsfullmäktige sin
beslutanderätt öfverlåta, samt att till beslut i ty fall erfordras mer än två tredjedelar
af de närvarandes röstetal efter röstvärdet.

Eu förändring af dessa stadganden i den af motionären föreslagna syftning
synes föga välbetänkt och torde ej heller ega något stöd i den allmänna meningen.
Der någon af de kommuner, åt hvilka valfrihet blifvit lemnad, med den i gällande

Lag-Utskottels Utlåtande N:o 21.

lag stadgade röstpluraltitet beslutar att låta representera sig genom fullmäktige,
förefinnes, efter Utskottets åsigt, ej något giltigt skäl att sådant förvägra. Den af
motionären i detta afseende ifrågasatta komplicerade röstöfvervigt, med röstberäkning
både efter skattegrund och efter hufvudtal, lärer ej vara af behofvet påkallad, då
lagens nuvarande stadganden i denna del innebära tillräckliga garantier emot maktmissbruk
och förhastade beslut af en tillfällig pluralitet. Dessutom har icke någon
klagan försports öfver hittills fattade beslut i dylika frågor.

Frågan huruvida en kommuns beslutanderätt lämpligen må kunna utöfvas
af primärförsamlingen eller af representanter är hufvudsakligen beroende på folkmängden
inom kommunen. Då en betydlig del af rikets städer innehåller enfolkmängd,
större än att dess röstberättigade medlemmar lämpligen skulle kunna sammankallas
till ofta förekommande rådplägningar i stadens ärenden, är den representativa
formen för dessa städer en nödvändighet, och det är derföre som denna
form för den kommunala sjelfstyrelsen blifvit ovilkorligen bestämd för hvarje stad
med öfver 3,000 innevånare. Någon fullt rationel grund för fixerandet af just denna
siffra såsom gränspunkt kan väl icke angifvas; men åtminstone lärer derför ej kunna
spåras någon så ohållbar grund som motionären användt till stöd för den af honom
i berörda afseende föreslagna folkmängasnumerär, 6,000, då han utgått från det
ytterst vanskliga, för att icke säga oriktiga, antagandet att högst en tredjedel af
de röstberättigade skulle deltaga i allmänna Rådstugans förhandlingar. Äfven om
detta oftast är fallet, är det likväl icke oantagligt, men tvärtom ganska sannolikt,
att någon gång kan förkomma en eller annan fråga af så stort intresse, att till
och med flertalet af de röstberättigade önskar deltaga i densammas afgörande.

Utan fara för misstag vågar Utskottet emellertid, med stöd af den erfarenhet,
som redan vunnits, påstå, att de kommunala angelägenheterna vårdas sorgfälligare
i städer med stadsfullmäktige, än i de städer, der denna institution ej blifvit
införd. Det är ock ganska förklarligt att stadsfullmäktige, hvilka utöfva sin
myndighet på grund af medborgerligt förtroende, häraf skola finna sig manade, att
med noggrannhet, omsorg och nit egna sig åt handhafvandet af kommunens angelägenheter
och befordrandet af dess väl. Den förmåga af samverkan och kontinuitet,
som stadsfullmäktige med sin fastare organisation äro i tillfälle att utveckla,
står icke att finna hos en församling sådan som den allmänna Rådstugan, hvars
sammansättning vid särskilda sammanträden vexlar efter öfverläggningsämnenas olika
beskaffenhet att mer eller mindre intressera de röstberättigade och som icke eger
tillfälle till någon annan samverkan, än då den på kallelse sammanträder inför
magistraten. Genom sitt initiativ kunna stadsfullmäktige ock, mera än den allmänna
Rådstugan, aktivt uppträda till befrämjande af kommunens bästa.

I en af de punkter, hvilka motionären uppställt till ledning för den ifrågasatta
omarbetningen af kommunalförfattningarne, föreslås, att rösträtt må tillkomma
“hvarje välfrejdad medlem, som till kommunen erlägger utskylder,“ hvilket

förslag

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

förslag skiljer sig från gällande lag endast deruti, att denna såsom ett ytterligare
vilkor för rösträtt fordrar att den röstande skall vara svensk undersåte. Något
skäl för detta vilkors borttagande har motionären icke angifvit, och Utskottet kan
för sin del icke finna att någon giltig anledning till en sådan förändring är
för hand.

Beträffande motionärens framställning, i hvad den afser förändringar af kommunalförfattningarne
jemväl i andra stycken, än de af honom speciel framhållna,
eller, såsom det i motionen heter, “de förändringar i öfrigt, hvilka kunna finnas
vara af behofvet påkallade11, så torde en så beskaffad framställning ej vara förtjent
af någon vidare uppmärksamhet, då den icke innehåller ens en antydan af de reformer,
som motionären önskar få genomförda. Visserligen har han i detta afseende
exempelvis påpekat såsom en otydlighet i gällande förordning om landsting,
att den ej föreskrifver hvilkendera som bland suppleanter med lika röstetal skall
till landsting inkallas; men denna omständighet lärer ej vara af den vigt, att densamma
ensam må föranleda en lagstiftningsåtgärd, aldra minst i den ordning motionären
föreslagit.

På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet, som, beträffande motionärens
förslag om införande af maximi-bestämmelser för begränsning af rösträtten i ekonomiska
frågor på landsbygden, förbehåller sig att derom här nedan särskilt få
yttra sig i sammanhang med behandlingen af andra förslag i samma ämne, vördsamt
hemställa,

l:o att Herr Ehrenborgs motion i nu omhandlade delar ej må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Genom öfriga nu föreliggande motioner, som afse den kommunala rösträtten,
är föreslaget,

af Herr Per Nilsson från Christianstads län (motionen N:o 248), “att Riksdagen
ville för sin del besluta, att alla enligt gällande kommunalförfattningar inom
kommun å landet röstberättigade medlemmar må erhålla lika rösträtt, åtminstone
då fråga är om val till kommunala befattningar

af Herr C. E. Hjelm (motionen N:o 133), “att Riksdagen behagade för sin
del besluta en sådan förändring i nu gällande kommunal-lag för landet att vid
kommunal- och kyrkostämma ingen må uti fråga, som afser utgifter, tillmätas större
antal röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens samfälda röstetal
samt vid val och andra frågor, som tillhöra dessa stämmor, alla, som utgöra
bevillning, må ega lika rösträtt

af Herr J. Rundbäck (motionen N:o 87), “att Riksdagen för sin del måtte
besluta, att 11 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal. Dock
må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar emot en tionUih.
till [likså. Prot. 1870. 7 Sami. 11 Höft. 2

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

dedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden; eller i något fall för mera än
880 rösteroch

af Herr Sven Nilsson i Efveröd (motionen N:o 19), “att 11 :te § af Kongl.
Förordningen om kommunalstyrelse på landet måtte få den förändrade lydelse, att
röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal. Dock
må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar emot en tjugondedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden."

Genom det som i föregående punkt blifvit yttradt i fråga om den lika
rösträtten anser Utskottet sig redan hafva besvarat Herr Per Nilssons förenämnda
motion, äfvensom Herr Hjelms förslag, i hvad det afser införandet af sådan rösträtt;
och då Riksdagen ej lärer finna anledning att nu frånträda den mening i detta
ämne, som vid de tre sistförfluten riksdagarne gjort sig gällande, får Utskottet
således hemställa,

2:o att Herrar Per Nilssons och Hjelms i berörda afseende gjorda
framställningar ej må af Riksdagen bifallas.

Vidkommande Herr Ehrenborgs ofvanberörda motion, i hvad den afser rösträttens
begränsning genom maximibestämmelser äfven för kommunerna på landet,
samt Herrar Hjelms, Rundbäcks och Sven Nilssons framställningar i samma ämne,
så tillåter Utskottet sig att ur nästlidna års Lag-Utskotts Utlåtande N:o 20 återgifva
följande: “Om, såsom man alltjemt synes hafva antagit, egaren af jordbruksfastig het,

hvilken genom högt taxeringsvärde skulle gifva ett jemförelsevis alltför stort
röstetal, alltid .upplåta en eller flera delar af denna egendom på arrende, då vore
visserligen möjligheten af eu eller några få större jordegares alltför öfvervägande röstöfvervigt
ringa. Men deremot torde böra erinras, att säkerligen ganska många
smärre kommuner finnas, der eu jordegendom, utan att till arealen vara så stor
att den till en del måste utarrenderas, ändock är, i jemförelse med den öfriga
jordegendomen inom kommunen, tillräckligt betydande för att åt sin egare, isynnerhet
om denne tillika skattar för inkomst af kapital eller arbete, medföra ett fyrk tal,

större än alla de andra medlemmarnes af kommunen sammanlagda antal röster.
Olägenheterna häraf synas Utskottet uppenbara; liksom det ock förekommer Utskottet
ganska naturligt, att under dylika förhållanden ett af kommunalinstitutionens
vigtigaste syften — väckandet och underhållandet af intresse för kommunens
gemensamma angelägenheter — i väsendtlig mån måste förfelas. I ännu högre
grad torde detta blifva fallet inom sådana kommuner, der en person eller ett bolag
finnes, som för inkomst af kapital eller näring fått sig påförd hög bevillning och
som i följd deraf är innehafvare af ett öfvervägande antal röster."

På dessa grunder anser Utskottet en lagförändring i ifrågavarande syftningen
vara af behofvet påkallad. Men här möter den lika vigtiga som svårlösta frågan
om sättet, huru saken lämpligen må kunna ordnas, så att det blifvande lag stadgandet

medför åsyftad verkan, utan att dock föranleda en obillig och vådlig

Lng-Utskoltets Utlåtande N:o 21.

inskränkning af de förmögnare kommunalmedlemmarnes berättigade inflytande på
afgörandet af kommunens angelägenheter. Genom Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 Mars 1862, § 12, var för städerna ursprungligen stadgadt,
att ej någon fick å allmän rådstuga utöfva rösträtt för större antal röster, än som
svarade mot en tjugondedel af stadens hela röstetal efter röstlängden. Erfarenheten
ådagalade likväl snart, att det sålunda relativt i förhållande till stadens sammanlagda
röstetal stadgade röstmaximum i alltför ringa mån inverkade på röstetalet,
synnerligast inom de större städerna. Det blef derföre nödigt att söka ett
maximum lika tillämpligt på de större som på de mindre städerna; och man har
trott sig vinna detta mål genom en samverkan af relativ och absolut röstbegränsning.
Om man nemligen såsom regel bestämmer, att maximum af röster skall vara
en viss bråkdel af stadens hela röstetal, men tillika föreskrifver, att ingen må rösta
med mera än ett visst antal röster, så blir följden deraf den, att inom de
mindre städerna verkar den förstnämnda bestämmelsen, inom de större åter den
sistnämnda. I öfverensstämmelse härmed erhöll nyss åberopade lagrum den förändring,
som innefattas i Kongl. Förordningen den 9 November nästlidna år, nemligen
att ej någon må vid allmän rådstuga utöfva rösträtt för större antal röster,
än som svarar emot en femtiondedel af stadens hela röstetal efter röstlängden, eller
i något fall för högre röstetal än det, som motsvarar bevilluingen för 10,000 riksdalers
inkomst af kapital eller arbete.

Men det är naturligt att maximum inom kommunerna på landet måste sättas
vida lägre än inom städerna, der folkmängden i allmänhet är större, der näring
och rörelse drifvas i större skala och dit kapitalerna företrädesvis söka sig samt
der bevillningsbeloppet och i följd deraf sammanlagda röstetalet är i de flesta fäll
betydligt större än inom landskommunerna. Detta gäller företrädesvis vid landskommunernas
jemförande med de större städerna; och som ofvanberörda absoluta
röstmaximum egentligen är afsedt för dessa, synes en så beskaffad röstbegränsning,
med afseende på de å landsbygden rådande förhållanden, mindre behöflig. Utskottet
hyser således den åsigt, att förändringen, åtminstone för närvarande, bör inskränkas
till bestämmande af ett relativt maximum. Om detta framdeles skulle
visa sig otillfredsställande till sina verkningar, torde tiden först då vara inne, att
med erfarenheten till ledning uppställa jemväl ett absolut maximum. Härigenom
koinme lagstiftningen för landskommunerna att utveckla sig i den ordning, som
blifvit följd i afseende på Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse i stad, der,
såsom redan är nämndt, rösträtten till en början var begränsad endast genom ett
relativt maximum.

I likhet med hvad Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid 1862—
1863 årens riksdag föreslagit, har Lag-Utskottet vid de två sistförfiutne riksdagarne,
då frågan jemväl förevarit, tillstyrkt att detta maximum måtte för landsbygden bestämmas
till en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden; och hyser

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2L

Utskottet fortfarande den mening, att den större förmögenhetens alltför tryckande
röstöfvervigt derigenom skalle blifva i lämplig måtto reducerad.

Med föranledande af Herrar Ehrenborgs, Hjelms, Rundbäcks och Sven Nilssons
förevarande framställningar, får Utskottet alltså hemställa,

3:o att Riksdagen må för sin del besluta, att 11 § i Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse på landet skall erhålla följande
förändrade lydelse:

“Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande
åsätta fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt för större
antal röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens
hela röstetal efter röstlängden."

Om den sålunda föreslagna lagförändringen varder genomförd, torde 2:dra
mom. af 59 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet böra erhålla
följande, i afseende på derutinnan förekommande hänvisning, förändrade lydelse:

4:o “Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas
debitering, utgör, med iakttagande af de bestämmelser och
undantag 8, 9 och 11 §§ innehålla, tillika kommunens röstlängd.
I den för — — — — — försvaras."

Herr A. W. Ulir har uti en af honom väckt motion (N:o 129) anfört, att
enligt gällande förordningar afgjordes eu kommunens angelägenhet dels på kommunalstämma,
dels på kyrkostämma. Enligt motionärens åsigt kunde man med skäl
fråga, hvarföre lagstiftaren stadgat två stämmor, då det ju vore samma folk, som
samlas till båda, och samma kommuns angelägenheter, som ombesörjas af båda.
Anledningen finge sannolikt sökas i den olika beskaffenheten af de ärenden, som
afhandlas på ena och andra stämman, i det att på kommunalstämman kommunens
angelägenheter i allmänhet behandlas, men på kyrkostämman sådana, som särskildt
röra kyrkan. Men man kunde då åter fråga, hvarföre icke äfven kyrkans angelägenheter
må komma under afgörande på kommunalstämman, då man derigenom
blefve befriad från besväret af dubbla stämmor. Motionären kände invändningen,
att kommunen till ordförande i kommunalstämman finge välja person, men att
församlingens kyrkoherde eller hans ställföreträdare ansetts böra vara sjelfskrifven
ordförande i kyrkostämma. Om på kyrkostämman förekomme ärenden, som rörde
läran, kyrkan såsom andlig byggnad, det andliga lifvet i församlingen, kyrkotukten,
m. m. dylikt, skulle prestens sjelfskrifvenhet utan tvifvel vara berättigad. Men då
man visste, att andligt-kyrkliga ärenden nästan aldrig förekomma å kyrkostämma,
— om de förekomma, hade de sitt forum i kyrkorådet -— utan gemenligen ekonomiskt-kyrkliga,
så kunde vidare frågas, hvarföre kyrkoherden här mera än på

Lag-Utskottets Utlåtande N:o %4.

kommunalstämman behöfde vara sjelfskrifven på ordförandeplatsen. Dugde han till
ordförande, torde församlingen icke underlåta att med glädje begagna sig af hans
öfvorlägsna lärdom, förmåga eller nit, så väl i den ena stämman som i den andra,
men dugde han icke till ordförande borde han ej vara det hvarken på den ena eller
andra. Hufvudsaken vore, att församlingen finge den lämpligaste personen i spetsen för
sina angelägenheter, och detta mål vunnes säkrare genom val af ordförande, än om
någon genom sitt embete vore sjelfskrifven. Antingen af leda vid en olämplig sjelfskrifven
ordförande eller deraf, att man heldre ginge till kommunalstämman, då
man icke hade tid för båda, inträffade för närvarande att kyrkostämmorna stodo
tomma. Motionären föreslår för den skull, “att Riksdagen ville för sin del besluta,
antingen att kyrkostämman måtte upphäfvas och hennes verksamhet öfverflyttas på
kommunalstämman, eller ock att kyrkoherdens eller hans ställföreträdares sjelfskrifvenhet
såsom ordförande i kyrkostämma måtte upphöra.“

Af det alternativa i detta förslag, jemfördt med motiveringen, framgår, att
detsamma har till hufvudsyftemål att afskaffa prestens sjelfskrifvenhet till ordförande
vid behandlingen af församlingens kyrkliga angelägenheter, samt att motionären således,
för vinnande af detta ändamål, vill till och med uppoffra kyrkostämmoinstitutionen
och sammanslå den med kommunalstämman. Detta vore ett tillbakagående,
som Utskottet för sin del icke kan gilla. Särskiljandet af den borgerliga
kommunalstämman från den kyrkliga stämman utgör ett särdeles vigtigt utvecklingsmoment
i vår nya kommunallagstiftning. På sätt komiterade, hvilka haft i uppdrag
att utarbeta förslag till denna lagstiftning, uti sitt den 31 Oktober 1857 afgifna
underdåniga betänkande yttrat, kan genom ett sådant särskiljande hvardera af bemälda
stämmor, båda utgående från alldeles olika grunder, utbildas i öfverensstämmelse
med sin särskilda princip. De yttre omständigheter, på grund af hvilka
man, utan öfvervägande af den borgerliga och den kyrkliga stämmans olika grund och
ändamål, i föregående tider låtit dem sammanlöpa i en, torde kunna anses uti icke
ringa mån hafva bidragit dertill, att kommunerna, såsom samhällsbildningar, intill
sednare tider stadnat, isynnerhet på landet, vid den jemförelsevis lägre ståndpunkt
som de jemlikt äldre författningar intogo. Den kyrkliga stämman har i sjelfva
verket med den borgerliga kommunens till sin princip så litet gemensamt, att den
förening eller korporation, hvars organ den är, icke ens, rätteligen uppfattad, sjelf
utgör någon kommun, utan endast en kyrkoförsamling utan något nödvändigt territorielt
samband. Intet bevisar detta bättre, eller gör flat åskådligare, än det förhållande,
att inom samma borgerliga kommun flera sjelfständiga kyrkoförsamlingar
kunna finnas och i verkligheten finnas. Kyrkostämman tjenar såsom organ för lekmännens
deltagande i vården om kyrkans angelägenheter; och just detta af den
protestantiska kyrkan fordrade deltagande utgör grunden för kyrkostämmans tillvaro,
då deremot den borgerliga kommunalstämman eger sin grund och sitt berättigande
uti sjelfva statsförvaltningens behof. Att kommunen och kyrkoförsamlingen i de
jemförelsevis flesta fall sammanfalla i ett, är visserligen en faktisk sanning, men

f.ag- Utekottets Utlåtande N:o 2/,

ändrar ej i något afseende den anförda olikheten i deras princip och betydelse,
och äfven om kommunen och kyrkoförsamlingen omfatta ett och samma territoriela
område, följer dock deraf ej, att alla medlemmar af den ena kunna vara medlemmar
af den andra. Derföre är det ock i kyrkostämmoförordningen uttryckligen
stadgadt, att främmande religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska
kyrkan sig anmält, icke må deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut,
oaktadt de äro medlemmar af kommunen och i sådan egenskap hafva rösträtt i dess
angelägenheter.

Mindre betänkligt kunde det vara, att, på sätt motionären i förslagets sednare
alternativ yrkat, utan vidare rubbning af kyrkostämmoinstitutionen endast upphäfva
prestens sjelfskrifvenhet till ordförandeplatsen i stämman. Men Utskottet kan ej
finna att motionären förebragt något giltigt skäl för en sådan reform. I anseende
till beskaffenheten af de ärenden, som tillhöra kyrkostämman, är kyrkoherden onekligen
den, hvilken det företrädesvis bör tillkomma att såsom ordförande i stämman
leda förhandlingarne. Någon olägenhet af den i gällande lag stadgade sjelfskrifvenheten
har ej försports; och sällsynt torde det vara, att den, som fått pastoralvården
sig anförtrodd — i de flesta fall på grund af församlingens eget val — är
“oduglig” till ifrågavarande bestyr; ty är han detta, så lärer han ock vara föga
duglig att fullgöra sina öfriga embetsåligganden. Det af motionären anmärkta förhållande
att kyrkostämmorna skulle stå tomma bevisar ingalunda att kyrkoherden
är olämplig till ordförande; det ådagalägger endast en beklaglig liknöjdhet å församlingens
sida samt frånvaron af intresse för de kyrkliga angelägenheterna hos befolkningen
på de orter, hvarifrån motionären hemtat sin erfarenhet. Anmärkningen
träffar således församlingsmedlemmarne i gemen, men icke kyrkostämmans ordförande.

På grund häraf får Utskottet, som är af den mening att i allmänhet lagreformer
ej böra ifrågakomma med mindre giltiga skäl dertill föranleda, hemställa,

5:o att Herr Uhrs berörda motion ej må af Riksdagen bifallas.

70 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet är af denna lydelse:
“Öfver de skattskyldiga, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämma)!

ej inbetalt, och för hvilka kommunalstämman ej beviljat afskrifning, upprättar kommunalnämnden
restlängd, som inom två månader efter uppbördstämmans afslutande
skall till kronofogden i orten öfverlemnas; och åligger honom att de resterande
utskjdderna i vederbörlig ordning indrifva och till nämnden redovisa.

För sålunda indrifna och levererade medel eger kronofogde att beräkna tre
procents uppbördsprovision.“

Lag-Utskottets Utlåtande. N:o 21.

Med anmärkning att kronofogdens anlitande för indrifningen af resterande
kommunalutskylder mångenstädes vore förenadt med besvär, tidsutdrägt och kostnader,
har Herr G. Bjerkander uti väckt motion (N:o 58) uttalat den åsigt, att
medlens indrifning lämpligen kunde uppdragas åt kommunalnämnden, samt i sådant
afseende föreslagit “följande förändring uti ofvannämnda §, 1 mom., nemligen att
efter ordet “restlängd“ införes: Med åliggande att de resterande utskylderna iden

ordning som för utmätning i allmänhet är föreskrifvet uttaga; samt i 2 mom. ordet
“kronofogde11 utgå och ordet kommunalnämnd i stället införas.11

Då uppdrag att på exsekutiv väg uttaga vare sig resterande kommunalutskyider
eller andra medel icke torde böra lemnas åt andra än ansvarige och i utsökningslagarne
kunnige tjensteman, anser Utskottet sig böra hemställa,

6:o att Herr Bjerkanders motion ej må till någon vidare åtgärd
å Riksdagens sida föranleda.

Herr L. J. Hicrta har väckt en motion (N:o 131), hvari anföres, att den beslutanderätt,
som enligt § 1 i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse i stad
tillkommer hvarje kommuns medlemmar, beträffande vården af deras gemensamma
ordnings- och hushållsangelägenheter, kunde ej, efter samma §:s lydelse, afse äfven
tillsättning af embeten och tjenster i städerna, destomindre som särskilda paragrafer i
författningen, nemligen §§ 46 och 48, meddelade föreskrifter i fråga om tillsättning af
magistratens ledamöter och de vid stadens förvaltning anställde tjensteman och betjente.
Då § 46 innehölle, att hvad om magistrats tillsättning i allmänhet och
särskildt för vissa städer vore stadgadt, skulle tjena till efterrättelse, så vidt ändring
deruti genom § 4 ej skett, men den modifikation, som denna § efter sin
lydelse medförde af det allmänna stadgandet i § 46 bestode endast deruti, att den
delaktighet i val af magistrats ledamöter, hvilken förut uteslutande tillkommit borgare,
utsträcktes till alla röstberättigade medlemmar af stadskommunen, så blefve
följden häraf den, att dessa val skulle af magistraten och kommunens röstberättigade
medlemmar verkställas på enahanda sätt, som förut iakttagits af magistraten
och borgerskapet, med undantag af borgmästareval, derom särskildt funnes stadgadt
i grundlagen. Att annan mening i afseende på ifrågavarande val ej kunde härledas
från föreskriften i åberopade § 4, framginge äfven af förhandlingarne vid kommunalförfattningens
tillkomst. Vid tillämpningen hade emellertid hos olika auktoriteter
skiljaktiga meningar yppat sig, och den mening, enligt hvilken tillsättning
af rådmän skulle tillkomma allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, hade grundats
deruppå, att val till berörda beställningar vore en kommunalangelägenhet och följaktligen
borde ske i öfverensstämmelse med de i åberopade förordning gifna föreskrifter
angående utöfning af kommunens beslutande rätt. Alla angelägenheter,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

som rörde en kommun, och sålunda äfven tillsättning af embeten och tjänster, kunde
få namn af kommunalangelägenheter. En så vidsträckt tydning kunde likväl ej
gifvas åt hvad förordningen i dess 1 § benämner “ordnings- och hushållning sangelägenheter
,“ ty beträffande tillsättning af embeten och tjenster innehölle författningen
i 46 och 48 §§ särskilda stadganden, som bestämde ett annat förfaringssätt för dessa
ärendens behandling, än den för nyssnämnda ordnings- och hushållningsangelägenheter
föreskrifna. Motionären funne sig derföre föranlåten föreslå, att Riksdagen måtte
för sin del besluta följande förklaring: “Hvad 46 § i Kongl. Förordningen om

kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862 stadgar, angående magistrats tillsättning,
är, beträffande val af rådmän, ej genom 4 § och öfriga föreskrifter i samma
förordning ändradt annorlunda, än att i dessa val få deltaga alla röstberättigade
medlemmar i kommunen."

1 händelse det, i strid med motionärens åsigt, skulle befinnas, att kommunalordningen
för städerna verkligen afsett att lemna valet af rådmän till stadsfullmäktige
i de städer, der sådana skola finnas, så ansåge motionären sitt förslag möjligen
böra erhålla en annan form ; men icke desto mindre borde, efter hans förmenande
olämpligheten att åt en kommunalmyndighet öfverlemna valet af domare böra erkännas.
Om än rådmännen vore municipal-embetsmän, så vore de likväl domare;
och denna deras egenskap måste alltid anses såsom den vigtigaste. Detta företrädesvis
vigtiga uppdrag måste ock bestämma sättet och ordningen för deras tillsättande;
och den rättighet städernas innevånare hittills bevarat, att tillsätta sina domare
eller att åtminstone i denna tillsättning hafva en väsendtlig del, vore alldeles
oberoende af kommunalförfattningen, hade jemväl en helt annan grund och måste
alltså derefter lämpas. Det synes då icke kunna blifva fråga om att anförtro dessa
val åt några få, som emottagit sitt uppdrag, på den grund, att de bäst egna sig
för behandlingen af ekonomiska angelägenheter, utan torde det böra tillkomma stadens
innevånare gemensamt, hädanefter som hittills, att uttala sin egen mening om
lämpligheten af den person, åt hvilken domsrätten öfver dem anförtroddes. Motionären
önskade derföre att, derest en förklaring af författningen i ofvan föreslagna
syftning funnes olämplig, det måtte bestämdt stadgas, att de ifrågavarande valen
icke tillkomma stadsfullmäktige. För detta ändamål syntes dock endast erfordras
en sådan ändring i 46 §, att all anledning försvunne att utsträcka det deri gjorda
förbehåll i afseende på rösträtten äfven till sjelfva sättet för valet; och hemställde
motionären alltså, för nämnda fall, att åt 46 § måtte gifvas följande förändrade
lydelse: “Hvad om magistrats tillsättning i allmänhet eller särskilt för vissa städer
stadgadt är, skall tjena till efterrättelse; dock ega kommunens alla röstberättigade
medlemmar att i valet taga del.“

Enligt 9 § i åberopade Kongl. förordningen, är i stad, der stadsfullmäktige
finnas tillsatte, allmänna rådstugans befattning inskränkt till val af stadsfullmäktige

och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

och beslut om den i § 7 mom. 3 omförmälda fråga; och innehåller samma 9 §
vidare, att i stad, der stadsfullmäktige icke finnas, tillkommer allmänna rådstugan
beslutanderätten i stadens alla gemensamma angelägenheter. Enär rådmansval onekligen
utgör en stadens gemensamma angelägenhet, torde det således få anses såsom
klart, att i stad, der stadsfullmäktige icke finnas, sådant val skall ske å allmän
rådstuga; men då blir det ock, till följd af omförmälda bestämmelser i 9 §, lika
klart, att stadsfullmäktige, der sådana finnas, skola utöfva kommunens rätt att tillsätta
rådmän. Såsom en följd häraf lärer någon annan betydelse ej kunna tilläggas
stadgandet i 40 §, än att, så vida valet sker å allmän rådstuga, förut gällande
föreskrifter dervid skola lända till efterrättelse, med iakttagande tillika af den i 4
§ meddelade bestämmelse, hvarigenom rättigheten att deltaga i valet blifvit utsträckt
till stadens samtlige röstegande innevånare.

Denna uppfattning af lagens mening öfverensstämmer ock med den tolkning
Kongl. Maj:t i särskilda mål deråt gifvit.

På grund häraf hemställer Utskottet,

7:o att herr Hiertas motion, så vidt den afser utfärdande af en
lagförklaring i den af honom angifna syftning, ej må af Riksdagen
bifallas.

Hvad dernäst angår samma motionärs alternativt framställda yrkande af en
lagförändring i enahanda syftning, så anser Utskottet en dylik inskränkning af den
befogenhet, som nu tillkommer stadsfullmäktige, så stridande mot sjelfva den grundsats,
hvarpå stadsfullmäktigs-institutionen hvilar, att Utskottet redan af denna anledning
finner sig icke böra biträda förslaget; och då det icke lärer kunna antagas,
att ett rådmansval skulle utfalla mera tillfredsställande om det på allmän Rådstuga
förrättades, än då det verkställes af dem, hvilka, på grund af allmänt anseende
och förtroende, blifvit till stadsfullmäktige utsedde, hemtar Utskottet häraf ett ytterligare
skäl till den hemställan,

8:o att herr Hiertas motion ej heller i denna del må till någon
åtgärd från Riksdagens sida föranleda.

I 25 § af Kongl. Förordningen om landsting finnes stadgadt, att Kongl. Maj:t
utser för hvarje lagtima landsting en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara
intill nästa lagtima sammankomst.

Med anmärkning, hurusom detta stadgande hittills i allmänhet så tillämpats,
att landshöfdingarne, hvar inom sitt län, blifvit förordnade till ordförande i landstingen,
men att, enligt kommunallagarnes anda, det borde tillkomma landstingen
att sjelfva utse ordförande, en rättighet, förutan hvilken landstingens sjelfförvaltande
Bill. till Ililcsd. Prof. 1870. 7 Sami. 11 Häft. 3

Lag-Ulskotlels Utlåtande N:o 21.

verksamhet icke egde rum, har Herr P. Engman (motionen N:o 226) föreslagit, att
berörda stadgande måtte ändras till följande lydelse: “Landstinget utser för hvarje
lagtima landsting å första sammanträdet ordförande och vice ordförande, hvilkas befattningar
skola fortfara intill nästa lagtima sammankomst." Och om detta förslag
gillades, hemställde motionären derjemte att, såsom en följd häraf, 27 § i samma
Kongl. Förordning kunde erhålla följande förändrade lydelse: “Den landstingsman,
som har de flesta lefnadsåren, för ordet vid hvarje lagtima landstings första sammanträde
till dess ordförande blifvit vald."

De skäl, som föranledde sistlidne Riksdags Lag-Utskott att afstyrka bifall till
ett då väckt likartadt förslag, synas äfven nu ega giltighet. Utskottet yttrade då:
Grunden för ifrågavarande stadgande är att söka icke i något förment behof å regeringsmaktensj
sida att utöfva kontroll å landstingets åtgärder och beslut, men dels
i den betydelse, landstinget, genom arten och omfånget af sin verksamhet, inom administrationen
erhållit, dels ock i den nära förbindelse, som emellan statsförvaltningen
och landstingets åtgärder och beslut måste ega rum. Egenskapen att kunna
på ett tillfredsställande sätt leda förhandlingar, sådana som landstingets, förutsätter
en icke ringa erfarenhet och vana vid offentliga förhandlingar. Det låter således
tänka sig, ehuru det hittills ej torde hafva inträffat, att ett landsting kunde blifva
så sammansatt, att inom detsamma ej vore att tillgå någon lämplig ordförande.
Erfarenheten hade åtminstone ådagalagt, att vid landstingsmannaval den mera framstående
förmågan och den större medborgerliga förtjensten mången gång fått vika
för medelmåttan. Det synes derföre ganska välbetänkt, att åt Kongl. Maj:t öfverlemnats
att inom eller utom landstinget utse ordförande för tinget.“

På dessa skäl och då, så vidt Utskottet har sig bekant, hvarken från allmänhetens
eller landstingens sida någon klagan försports i afseende på lämpligheten
af de personer, hvilka hittills blifvit beklädda med ordförandeskap i landstingen,
får Utskottet, som ej kan inse på hvad sätt landstingens förmåga af fri verksamhet
inom de i författningen utstakade gränser skulle kunna vara beroende af ifrågaställda
förändringen, hemställa,

9:o att Herr Engmans motion ej må till någon vidare åtgärd föranleda.

Slutligen har Herr Ounnar Eriksson uti en af honom väckt motion (Nio 241)
yrkat, att den i 53 § af nyssberörda Kongl. förordning, för upprättande af de i 48
§ omnämnda handlingar samt för debitering och uppbörd, bestämda ersättning af
tillhopa tre procent utaf de i landtränteriet inlevererade landstingsmedel, hvaraf
beräknas en och en half procent för debiteringen, en procent för uppbörden och
en half procent, att lika fördelas emellan landskamreraren och landträntmästaren,

Lag-Utskotlets Utlåtande N:o 2L

måtte varda nedsatt till hälften, eller en och en half procent, att vederbörande
emellan fördelas efter enahanda grunder.

Men då motionären icke visat och Utskottet ej heller kunnat finna, att
ifrågavarande ersättning, sådan den nu finnes bestämd, är för hög i förhållande till
det besvär, såsom godtgörelse hvarför den är afsedd, hemställer Utskottet,

10:o att denna motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 23 Mars 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

åt Plerr Grefve Sparre: “I afseende på Herr Hiertas motion angående sät tet,

huru rådmän skulle väljas, kan jag för min del icke godkänna de af Utskottet
uttalade åsigter om tolkningen af gällande lag i denna fråga. Lika med motionären
anser jag nemligen, att stadgandet i 46 § af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
i stad, att “hvad om magistrats tillsättning i allmänhet eller särskildt
för vissa städer stadgadt är, skall tjena till efterrättelse, så vidt ändring deruti
genom § 4 ej skett,“ omöjligen lemnar rum för den tydning, enligt hvilken det
skulle tillkomma stadsfullmäktige i städer, der sådana finnas, att tillsätta rådmän.
Då § 4 ej gör någon annan ändring i förut gällande föreskrifter, än att, jemte
borgerskapet, äfven öfriga medlemmar af kommunen blifvit inrymda i rättigheten
att deltaga i valet, förmår jag icke inse, huru det kan låta sig göra, att åt stadsfullmäktige
öfverlemna tillsättandet af rådmän, men ändock behörigen iakttaga berörda
föreskrifter; ty dessa lemnas ju helt och hållet utan tillämpning, ifall valet
verkställes af stadsfullmäkige.

Visserligen heter det i 9 §, att i stad, der stadsfullmäktige äro tillsatta,
inskränkes allmänna Rådstugans befattning till val af stadsfullmäktige och beslut om
den i § 7 mom. 3 omförmälda fråga. Dervid förekommer likväl att det i 9 §
äfven förekommande stadgandet, att i ”stad, der stadsfullmäktige icke finnas, tillkommer
allmänna Rådstugan beslutanderätten i stadens alla gemensamma angelägenheter,
" blifvit modifieradt genom 48 §, enligt hvilken det tillkommer magistraten att
tillsätta de vid stadens förvaltning anställde tjensteman och betjente. På samma
sätt är också genom 46 § tillsättandet af magistratspersoner frånskildt de angelägenheter,
med hvilka stadsfullmäktige ega att taga befattning. Dessutom torde

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

med skäl kunna ifrågasättas, huruvida ett rådmansval är att hänföra till sådana
kommunens ordnings- och hushållningsangelägenheter, som i 9 § afses. Magistraten
har nemligen till uppgift icke blott att, i egenskap af stadens styrelse, vaka öfver
verkställigheten af allmänna Rådstugans eller stadsfullmäktiges lagenligt fattade
beslut samt i allmänhet vårda stadens rätt och välfärd, men äfven att utöfva dels
domaremakten och dels den exekutiva makten. Med hänseende till dessa tvänne
sednare sidor af magistratens verksamhet äro dess medlemmar att betrakta icke
såsom kommunens utan såsom Statens tjensteman, och deras tillsättande är följaktligen
i sjelf va verket icke blott en kommunal-, men äfven en statsangelägenhet,
ehuru städerna af ålder haft privilegium att deri deltaga. I sjelfva begreppet af
genom val utsedde embetsman och företrädesvis domare ligger också, att detta val
måste ske omedelbarligen, icke genom en representantförsamling, såsom stadsfullmäktige,
hvilkas åsigter om den ene eller andre kandidatens lämplighet möjligen
kunna stå i strid emot primär-församlingens önskningar.

Enligt Utskottets åsigt skulle någon annan betydelse ej kunna tilläggas stadgandet
i 46 §, än att förut gällande föreskrifter om rådmansval borde lända till
efterrättelse blott i det fall, att valet sker å allmän Rådstuga och ej verkställes af
stadsfullmäktige. Jag förmodar likväl, att om lagstiftarens mening varit sådan,
hade han utan tvifvel affattat stadgandet i öfverensstämmelse dermed, då detsamma
naturligtvis erhållit en helt annan lydelse, än den nuvarande.

Om å ena sidan det måste medgifvas, att Utskottets uppfattning af lagens mening
öfverensstämmer med den tolkning, Kongl. Maj:t i särskilda mål deråt gifvit,
så må å andra sidan erinras, att en motsatt tillämpning af denna lag allmänt egde
rum innan Kongl. Maj:ts tolkning mellankom; och i Göteborg, t. ex., har magistraten
jemväl sedermera ansett sig böra hålla rådmansval i vanlig ordning, utan afseende
på de från Kongl. Maj:t utkomna prejudikater.

På grund häraf får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del bifalla Herr Hiertas motion i
hvad den afser förklaring af ifrågavarande lag".

af Herr Grefve Morner och Herr von Möller mot Utskottets beslut i tredje
punkten af Utlåtandet;

af Herr Kolmodin: “Då i begreppet “kommunalstyrelse” otvetydigt ligger, att

kommunen sjelf bör taga vård om sina angelägenheter, och man genom det lagliga
ordnandet af denna dess verksamhet erkänt, att de insigter och krafter, som
förefinnas inom kommunen, äro bäst skickade att bedöma och handlägga hithörande
ärenden; så måste det få antagas såsom gifvet, att endast ett verkligt nödtvång
bör föranleda till afvikelse från ett följdriktigt genomförande af nyss antydda grundsats.
Ett sådant tvång förelåg måhända vid kommunallagarnes antagande deruti,

Lag-UtsJcotlets Utlåtande N:o 21.

att man med afseende på landstingen ej på förhand tilltrodde sig med säkerhet
kunna bedöma, huru denna institution i alla dess detaljer skulle komma att gestalta
sig, samt huruvida dess krafter skulle blifva tillräckliga för alla på densamma
ställda fordringar. Från en sådan tveksamhet anser jag bestämmelsen rörande ordförandens
tillsättning i § 25 af Kongl. Förordningen om landsting den 21 Mars
1862 hafva härflutit. Då emellertid en flerårig erfarenhet numera ådagalagt, det
landstingens sammansättning öfverallt varit sådan, att tillräckliga krafter inom desamma
förefunnits för att motsvara hela omfånget af deras i lag anvisade verksamhet,
och man derjemte saknar all berättigad anledning att dela den i LagUtskottets
Betänkande uttalade, möjligen på ett eller annat enstaka val grundade,
farhågan för framtiden, en farhåga, som med enahanda befogenhet torde kunna
uppställas såsom hinder emot, snart sagdt, hvarje liknande reform; så synes mig
intet skäl vara för handen, att fortfarande bibehålla ett stadgande, som å ena sidan
ej medför något verkligt gagn och å den andra ställer sig i strid med den
egentliga grundsatsen för kommunal sjelfstyrelse.

Hvad till sist angår det skäl till afstyrkande, Utskottet anser sig hafva funnit
i det uppgifna förhållandet, att “hvarken från allmänhetens eller landstingens
sida någon klagan försports i afseende på lämpligheten af de personer, hvilka hittills
blifvit beklädda med ordförandeskap i landstingen11; så synes mig Utskottet
genom detsamma hafva beträdt ett område, der hvarje motbevisning torde vara
förbjuden både från grannlagenhetens och grundlagens synpunkt. Huru frågan i
allmänhet uppfattas torde dock med temlig säkerhet kunna bedömas af den utgång,
densamma fick vid behandlingen i Andra Kammaren under sistlidne riksdag.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, får jag hemställa, att Riksdagen
måtte besluta följande förändrade lydelse af § 25 i Kongl. Förordningen om
landsting:

Landstinget utser inom sig för hvarje lagtima landsting å
första sammanträdet ordförande och vice ordförande, hvilkas
befattningar skola fortfara intill nästa lagtima sammankomst.

Skulle förestående förslag godkännas, hemställer jag vidare, att § 27 i
samma Kongl. Förordning måtte erhålla följande lydelse:

Den landstingsman, som har de flesta lefnadsåren, för ordet
vid hvarje lagtima landstings första sammanträde, till dess
ordförande blifvit vald."

af Herr Friherre Åkerhjelm, som i fråga om 9:de punkten instämt med
Herr Kolmodin och i öfrigt hänfört sig till följande yttrande: “Emot det slut, hvartill
Utskottet i lista, 2:dra och 3:dje punkterna kommit, anser jag mig böra i ett
sammanhang reservera mig.

Till en början finner jag hvad Herr Ehrenborg i sin motion framhållit

22 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

till stöd för den åsigt motionären i l:sta punkten anfört, att “rösträtt bör tillkomma
hvarje välfrejdad medlem, som till kommunen erlägger utskyld er", öfverensstämma
med den enklaste rättvisa; och då det alltid synts mig som om nu gällande
bestämmelser uppställa en godtycklig och i längden derföre ohållbar skilnad emellan
dem, som erlägga den lägsta bevillning efter 2:dra Artikeln å ena sidan, och dem,
som ej uppnå detta minimum å andra sidan, utan att någon olikhet i bildningsgrad
eller i intresse för vården af kommunens angelägenheter kan för en sådan
skil; .d dem emellan anföras, så anser jag, för min del, Utskottet, med fästadt
afseende å hvad motionären anfört och föreslagit, . hafva bort tillstyrka en sådan
förändring i gällande kommunallagar.

Vidare är jag af den mening, att lika rösträtt i kommunala angelägenheter
är det mål, hvartill lagstiftningen bör sträfva, och djerfves hysa den förhoppning,
att i den mån bildningens fördelar hinna sprida sig till de djupa leden och ett
allmännare intresse för gemensamma angelägenheter hinner, i jemnbredd med mognande
insigter, växa, så skola och kunna våra nuvarande institutioner medgifva en
utveckling i denna riktning. Ett första steg åt detta håll, som jag nu ej anser
för tidigt att uttaga, vore medgifvandet af allmän och lika rösträtt vid val till
kommunala befattningar, emedan sålunda den håg för kommunens angelägenheter,
som man ej utan skäl anser flerestädes ej förefinnas, skulle väckas. Härigenom
gjordes äfven en början att till den stora massan sprida känslan af det personliga
värdet och känslan af det gemensamma ansvaret, tvänne sannerligen icke obetydliga
fördelar att vinna, om man verkligen eftersträfvar ett folks uppfostran till

politisk mogenhet. . , ,

Å andra sidan måste jag likvisst medgifva, att ännu icke den bildning, det
intresse och den sans och måtta, som i beskattningsfrågor särskilt erfordras, torde
förefinnas i sådan grad, att utsträckandet af lika rösträtt äfven till sådana frågor
för det närvarande lämpligen kan föreslås. Fara värdt vore om deri någon
rubbning nu medgåfves — att kortsyntheten och egennyttan skulle diktera beslut,
hvarigenom förmögenheten, arbetsamheten och sträfvandet efter ekonomiskt oberoende
förorättades, nedtyngdes eller afskräcktes i sina ansträngningar. Då jag således
vidgår att tiden för öfvergifvandet af nu gällande grundsats: röstberäkning efter
fyrk, icke så snart torde vara inne hvad angår beskattningsfrågor och då denna
grundsats först i sinom tid lärer böra utbytas emot den andra: medborgarevärdet,
om jag så får kalla den, hvilken åter först då blir lämplig när detta värde kännes
och värderas af det stora flertalet sjelft, så håller jag före, att de af Utskottet
emot nedsättandet af högsta medgifna rösträtt under en tiondedel af kommunens
gemensamma röstetal anförda skäl, lika kraftigt om ej kraftigare gälla för upprätt
hållande af sjelfva grundsatsen: fyrktalsberäkning i alla beskattningsfrågor.

På grund af hvad jag sålunda anfört har jag velat såsom min särskilda åsigt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SL 23

anteckna, att jag ansett Utskottet hafva bort, med anledning af Herr Pehr Nilssons
motion, hemställa,

det Riksdagen ville för sin del besluta, att lika rösträtt vid
val till kommunala befattningar tillkommer hvarje välfrejdad
medlem af kommunen, som till densamma erlägger utskylder,
samt derefter föreslå,

att de motioner, för hvilka i denna del af Utskottets Utlåtande
redogöres, icke i öfrigt måtte vinna Riksdagens bifall."

af Herr Jöns Olsson, som beträffande 9:de punkten förenat sig med Herr
Kolmodin och derjemte åberopat detta yttrande: “I anledning af Herrar Ebrenborga
och Hjelms m. fl. i ämnet väckta motioner, inom Andra Kammaren, angående förändrade
bestämmelser i fråga om den kommunala rösträtten, har jag, delande denna
åsigt, på de skäl som blifvit anförda så val af bemälda motionärer som vid behandlingen
af denna fråga under föregående riksdagar, ansett mig icke kunna biträda
Lag-Utskottets afstyrkande Utlåtande, i afseende på förslaget om lika rösträtt vid
val till kommunala befattningar, hvarföre jag tillåter mig vördsamt hemställa, att
Riksdagen må för sin del besluta,

att alla enligt gällande kommunalförfattningar inom en kommun
röstberättigade medlemmar skola, då fråga är om val till kommunala
befattningar, erhålla lika rösträtt."

af Herr Ungman, som, instämmande med Herr Jöns Olsson, derjemte afgifvit
detta yttrande: “Då landstingsinstitutionen är en inrättning, som utan alla

sidoinflytelser, vare sig från ena eller andra hållet, borde få fritt utveckla sig utan
sken eller verklighet af något slags omyndighetstillstånd, samt då rättigheten och
förmågan att utse sin ordförande tillkommer Riksdagens Utskott, hvars fleste ordförande
just landstingen haft förmånen och förmågan att först utse till riksdagsmän
i Första Kammaren för en tid af icke mindre än nio år, anser jag att Lagutskottet
bort bifalla min motion om rättigheten för landstingen att inom eller
utom sig utse sin egen ordförande, något som jag anser vara en rättighet grundad
på billighet och rättvisa, som förr eller sednare hoppas jag skall vinna Riksdagens
bifall och få ett rum uti våra kommunallagar; jag hemställer alltså om afslag å
Utskottets Betänkande i denna punkt och bifall till min i ämnet väckta motion."

af Herr Bovin.