Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1877:LU20 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

.\:o SO.

Ant. till Eiksd. Kansli den 28 Mars 1877, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående eganderätt till skrift och förordning
rörande utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning
af konstverk den 3 Maj 1867.

lill Ijag-Utskottets behandling hafva båda Kamrarne remitterat
ofvannäinnda Kongl. proposition, hvilken är af följande lydelse:

»Under erinran att de i tryckfrihetsförordningen förekommande bestämmelser
angående eganderätt till skrift behöfde i väsentlig mån omarbetas
och tillökas med nya stadgande!], och att, då de för ändamålet
erforderliga, stadganden icke kunde hänföras till den offentliga rätten
eller lämpligen inrymmas i Tryckfrihetsförordningen, men de å andra
sidan icke heller kunde, såsom stridande mot densammas bestämmelser,
utan förändring deri antagas, första steget till vinnande af livad som
åsyftades vore, att allt, som rörde den litterära eganderätten, blefve från
Tryckfrihetsförordningen afskildt, framstälde Kongl. Maj:t i nådig proposition
till 1873 års Riksdag förslag till en förändrad lydelse af Tryckfrihetsförordningens
§ 1 mom. 1, 3 och 9, enligt hvilken de stadganden
angående eganderätt till skrift, som förekommo 5 9 mom. af nämnde §,
skulle derifrån uteslutas och i stället intagas en föreskrift att angående
sådan eganderätt skulle gälla hvad som stadgades i särskild lag, stiftad
i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrefve. Detta grundlagsändringsförslag
blef utaf 1876 års Riksdag slutligen pröfvadt och antaget.
.Något förslag till ny lag angående eganderätt till skrift kunde
dock ej, såsom afsedt varit, till nyssnämnda Riksdag framläggas, enär
det i förevarande ämne inom Justitie-departementet uppgjorda lagförslag
då icke hunnit undergå slutlig granskning. Vid sådant förhållande och

Bill. till Riksd. Prot. 1877. 7 Samt. 13 Haft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

enär genom grundlagsändringsförslagets antagande en lucka i lagstiftningen
skulle uppstått, så vida icke genom en civillag de stadgande^
om eganderätt till skrift, som uteslutits i Tryckfrihetsförordningen, bibehållits
vid gällande kraft, till dess en fullständigare lag hunne komma
till stånd, utfärdades, i enlighet med Kongl. Maj:ts af Riksdagen bifallna
förslag, förordningen den 20 Mars 1876, hvarigenom nyssberörda stadganden
blefvo såsom civillag tills vidare bibehållna.

Nu har emellertid det inom Justitiedepartementet upprättade lagförslag
i ämnet undergått grundlagsenlig granskning tillika med ett särskild^
förslag till en förordning, hvarigenom lagen af den 3 Maj 1867
angående efterbildning af konstverk skulle komma att vinna tillämpning
jemväl å sådan efterbildning af konstverk, som genom tryck återgifves;
och har, sedan förslaget till lag angående eganderätt till skrift blifvit,
i anledning af de inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar,
omarbetadt, Kongl. Maj:t funnit godt att låta till Riksdagens godkännande
öfverlemna ifrågavarande förslag.

Med bifogande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen angående
denna fråga hållna protokoll, vill alltså Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § Regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till
l:o) lag angående eganderätt till skrift, och

2:o) förordning rörande utsträckt tillämpning af lagen angående
efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867.

FÖRSLAG

till Lag angående eganderätt till skrift.

1 Kap.

Om skydd mot eftertryck.

1 §■

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom
tryck mångfaldiga sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord eller
förefinnes endast i handskrift.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, affattadt
med noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning,
land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller
afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att betrakta
såsom konstverk.

2 §•

Den enligt 1 § författare tillerkända rätt innebär äfven rättighet
för honom att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga
sin skrift i öfversättning från eu till annan munart af samma språk.
Svenska, noi’ska och danska anses i detta hänseende såsom olika munarter
af samma språk.

3 §.

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
uppgifna språk, varde ansedd såsom på hvartdera af dessa språk
författad.

4 §.

Den, som öfversätter skrift till annat språk, hafve för sin öfversättning,
der honom ej enligt denna lag är förbjudet att öfversättningen
genom tryck utgifva, den författarerätt, som i 1 § är nämnd, en hvar
obetaget att med enahanda rätt göra annan öfversättning af samma skrift.

5 §.

Utgifvare af periodisk skrift, så ock af skrift, som består af sjelfständiga
bidrag från särskilde medarbetare, anses såsom skriftens författare;
dock skall, der ej annorlunda blifvit aftaladt, författare af bidrag
till sådan skrift, som i denna § nämnd är, vara berättigad att,
sedan ett år förflutit efter det år, hvarunder bidraget offentliggjordes,
detsamma särskildt utgifva.

6 §•

Författare må sin omförraälda rätt med eller utan vilkor eller inskränkning
öfverlåta på en eller flere. Gör han det ej, gånge den rätt
vid författarens död öfver till hans rättsinnehafvare efter lag.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Deri, som genom öfverlåtelse erhållit förlagsrätt till en skrift, må
ej, utan uttryckligt medgifvande af författaren, utgifva mera än en upplaga
och denna ej större än ett tusen exemplar.

7 §•

Författarerätt vare gällande under författarens lifstid och femtio år
efter utgången af det år, under hvilket han afliden Der två eller flere
gemensamt författat en skrift, som ej består af sjelfständiga bidrag från
särskilde medarbetare, räknas dessa femtio år från slutet af den senast
aflidne författarens dödsår.

8 §■

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,
som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, som utgifves
först efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från
slutet af det år, under hvilket skriften först utgafs. Lag samma vare
om skrift af författare utan uppgifvct eller under diktad! namn; dock
att, der författaren inom utgången af femtionde året från slutet af det
år, skriften först utgafs, gifver sig till känna antingen å titelbladet till
ny upplaga eller genom anmälan i Justitie-departementet och tre gånger
i allmänna tidningarna införd kungörelse, han då må njuta till godo den
rätt, som i 7 § sägs.

9 §•

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang; då
skall den i 8 § nämnda skyddstid räknas från det år den sista afdelningen
utgafs. Har eu afdelning utgifvits senare än tre år efter den närmast
föregående, varde skyddstiden för den äldre af dessa afdelningar,
så ock för tidigare, räknad från slutet åt det år den sista bland de
äldre afdelningarna utgafs.

10 §.

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes är
stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att utan vederbörandes tilllåtelse
annans skrift i sin helhet eller delvis trycka, så länge stadgad
skyddstid derför ej förflutit. Ej varde eftertryck lofligt derföre, att
oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg vidtagas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning utgifves
af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i strid mot
2 §, eller förläggare eller den, som tryckningsort till skrift å honom
öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid mot förlagsaftalet.

11 §•

Förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författandet
af nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna tryckt skrift, på
det sätt,

att ordagrant eller i sammandrag anföras delar deraf, som åberopas
till bevis eller upptagas till granskning, belysning eller ytterligare bearbetning; att

delar af skriften, eller, der den är af ringa omfång, hela skriften
intages i sådan, ur flera arbeten hemtad samling, som göres för att tjena
till bruk vid Gudstjensten, till undervisning i läsning, musik eller teckning,
till historisk framställning eller till annat dylikt ändamål;

eller att ord aftryckas såsom text till musikaliskt arbete.

12 §.

1 ill eftertryck hänföres ej heller att i periodisk skrift införa ur
annan sådan skrift hemtad uppsats, som ej är af vittert eller vetenskapligt
innehall eller eljest af större omfång och tryckt under ett vid uppsatsens
början infördt förbehåll mot eftertryck.

13 §.

I alla de fall,^ då, efter hvad i 11 och 12 § sägs, aftryck ur annans
skiift göres, bör författarens namn eller, der det ej är å skriften utsatt,
den nyttjade skriftens titel uppgifvas.

2 Kap.

Om olofligt begagnande af skrifter för skådebanan.

14 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete må ej offentligen uppföras
utan samtycke af författaren eller den, som enligt denna lag inne -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

har författarens rätt; dock vare offentligt föredragande af sådant arbete
tillåtet, der det sker utan utstyrsel för skådebanan.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt
är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra arbetet så ofta han för
godt finner, men ej att någon rätt dertill på annan öfverlåta.

Arbetets egare vare, så vida ej annorlunda är aftaladt, icke förment
att lemna slikt samtycke åt flere. Har egaren åt någon lemnat uteslutande
rätt att uppföra arbetet, men denne under fem på hvarandra följande
år ej deraf sig begagnat, är egaren oförhindrad att lemna samtycke
äfven åt andra. I afseende å redan gjorda medgifvanden räknas
nämnda tidrymd af fem år från utgången af det år, hvarunder denna
lag träder i kraft.

15 §.

Författares eller öfversättares rätt i det afseende, hvarom i detta
kap. är fråga, gäller för hans lifstid; dock att, om han låtit arbetet utgifvas
i tryck, men aflider innan fem år förflutit efter det år, då tryckningen
skedde, hans rättsinnehafvare njuta sagde rätt till godo under
den tid, som af de fem åren återstår. Har författaren eller öfversättaren
ej gifvit sig till känna, vare det, sedan fem år förflutit från det år,
under hvilket arbetet först uppfördes eller genom tryck offentliggjordes,
en hvar tillåtet att samma arbete uppföra.

3 Kap.

Om påföljd af denna lags öfverträdande.

16 §.

Den, som mot denna lag gör sig skyldig till eftertryck, straffes med
böter från och med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte hafve
han till inålseganden förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af de
exemplar deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspriset för
exemplar af den senast utgifna rättmätiga upplagan. År arbete olagligt
allenast till viss afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt
tillämpas endast på denna del.

För den, som i strid mot lagen uppför eller låter uppföra dramatiskt,
eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare bot som ofvan är sagdt;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

och skall han i skadestånd till inålseganden utgifva hela det belopp, som
vid tillfället influtit, utan afdrag för kostnader eller för hvad af inkomsten
kan belöpa på annat stycke, som vid samma tillfälle blifvit uppfördt.

Kunna nu sagde grunder för beräkning af skada genom eftertryck
eller uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete icke
följas, varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som pröfvas skälig.
Lägsta belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare femtio kronor.

17 §.

Alla uteslutande för den olofiiga tryckningen af en skrift användbara
materialier, såsom stereotyp- och andre plåtar samt formar, så ock
för olofligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete
gjorda afskrifter skola tagas i beslag; och varde, der ej parterne annorlunda
öfverenskomma, med det i beslag tagna så förfaret, att missbruk
dermed ej kan ske.

18 §.

För öfverträdelse af stadgandet i 13 § vare straffet böter, högst ett
hundra kronor.

19 §.

Hvad nu är stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms förlust,
galle ock i tillämpliga delar för den, som, med vetskap om ett
arbetes olaglighet, det till salu håller eller i riket till försäljning inför.

4 Kap.

Allmänna bestämmelser.

20 §.

Denna lag tillämpas ej blott på skrift af svensk medborgare, utan
jemväl på utländings skrift, som utgifves af svensk förläggare; och kunna
lagens bestämmelser, under förutsättning af ömsesidighet, af Konungen
förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven för annat lands medborgares
skrifter, som icke af svensk förläggare utgifvas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

21 §.

Eges skrift af flere, skall samtycke, som erfordras för att tryckning
eller offentligt uppförande lagligen må ske, lemnas af en hvar bland
dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt arbete tillfyllestgörande
att, då texten är det hufvudsakliga, samtycke lemnas af dennes
författare och, i motsatt fall, af tonsättaren.

22 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas af annan än målsegande.

28 §.

Härigenom upphäfvas förordningarna den 20 Juli 1855, angående
förbud emot offentligt uppförande utan egarens tillstånd af dramatiskt
eller för skådeplatsen författadt musikaliskt arbete, samt den 20 Mars
1876, angående eganderätt till skrift; och tillämpas denna lag på redan
offentliggjorda arbeten; dock att de, vid den tid lagen träder i kraft,
befintliga exemplar, som efter äldre lag hafva tillkommit, framgent må
säljas, och att förseelser, begångna före nämnda tid, bedömas efter da
gällande stadganden, så framt deruti utsatt påföljd är lindrigare än den,
som i denna lag bestämmes. Ej heller må hvad i 2 kap. af denna lag
är stadgadt ega tillämpning å dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt
arbete, som blifvit offentligen uppfördt innan förordningen den 20 Juli
1855 trädde i kraft.

FÖRSLAG

till förordning rörande utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning

af konstverk den 3 Maj 1867.

Sedan de i Tryckfrihetsförordningen förut befintliga stadganden om
eganderätt till skrift blifvit derur uteslutna, förordnas härigenom, att
lagen angående efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867 hädanefter
skall ega tillämpning jemväl å sådan efterbildning af konstverk, som
genom tryck återgifves.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Det andliga arbetet har trenne fält för sin verksamhet, litteraturen,
konsten och industrien, det förra af dessa begrepp taget så vidsträckt,
att det omfattar icke allenast skrifter i egentlig mening, utan äfven tonverk
samt kartor och teckningar, som ej kunna till konstverk hänföras.

För detta andliga arbete är lagstiftningens skydd och uppmuntran
lika vigtigt och oundgängligt som för den materiella verksamheten.

Hvad konst och industri angår, är också detta behof i hufvudsaklig
mån tillgodosedt genom lagen den 3 Maj 1867 angående efterbildning
af konstverk samt gällande patentlagstiftning.

Beträffande litteraturen åter, innehålla den från Tryckfrihetsförordningen
af år 1812 heintade förordningen den 20 Mars 1876 angående
eganderätt till skrift och Kongl. Förordningen den 20 Juli 1855, angående
förbud emot offentligt uppförande utan egarens tillstånd af svenskt
dramatiskt eller för skådeplatsen författadt musikaliskt arbete, endast
ofullständiga och för nuvarande förhållanden mindre lämpliga stadganden.

Ändamålet med nu föreliggande lagförslag angående »eganderätt till
skrift» är derföre att närmare och fullständigare samt i öfverensstämmeise
med nu rådande rättsuppfattning bestämma det skydd, som bör
tillkomma det andliga arbetet inom litteraturens område.

På sätt Herr Statsministern till statsrådsprotokollet anfört, har vid
förslagets utarbetande i främsta rummet ledning heintats från den norska
lagen af den 8 Juni 1876 »om Beskyttelse af den saakaldte Skrifteiendomsret»
jemte de af Assessoren Bachke författade motiv till samma
lag. Vidare hafva rådfrågats den danska lagen af den 29 December 1857
»om Eftertryck in. in.», med deri genom lagarne af den 23 Februari 1866
och den 21 Februari 1868 gjorda ändringar, äfvensom lagen af den 11
Juni 1870 »betreffend das Urheberrecht an Schriftwerken, Abbildungen,
musikalischen Kompositionen und dramatischen Werken», hvilken lag utfärdats
för Nordtyska förbundet, men numera gäller för hela tyska riket.

Lagförslagets bestämmelser äro sålunda hufvudsakligen öfverensstämmande
med hvad som redan blifvit godkändt och antaget af de folk,
som i bildning, civilisation och härkomst stå oss närmast; och Utskottet
har också funnit, att de grundsatser, hvarpå förslaget är bygdt, i allmänhet
ej lemna rum för berättigade anmärkningar.

I några få fall har Utskottet likväl en från förslaget afvikande uppfattning
och går nu att derför redogöi’».

Bill. till Rihsd. Prof. 1877. 7 Sami. 1''3 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Härvid inöter främst frågan om öfversättningsrätten.

Enligt det Kong!, förslaget får en skrift under skyddstiden, utan
tillstånd af författaren, ej öfverflyttas till danska eller norska språken,
likasom en på flera andra språk samtidigt utgifven skrift ej får utan författarens
begifvande till något af dessa språk öfversätta». Men med
dessa undantag är öfversättningsrätten helt och hållet fri.

Det synes likväl Utskottet, att författarens rätt till alstren af hans
andliga verksamhet ej bör vara inskränkt blott till det språk, hvari han
sjelf klädt sina tankar. Författaren har ett helt naturligt intresse att
kunna förekomma en dålig öfversättning af sitt arbete och billigt synes
också vara, att han må åtnjuta åtminstone någon del af den vinst, som
öfversättningen kan medföra. Detta senare skäl har en särskild betydelse
för författare å andra än de stora kulturspråken. Ett arbete på
författarens eget språk, som har ett jemförelsevis ringa område, kan ej
erhålla någon afsättning jemförlig med den, som eu öfversättning till
franska, tyska eller engelska språken kan påräkna, derest arbetet är af
värde och författarens rykte stadgadt. År rätten till öfversättning författaren
förbehållen, kan denna i sådant fall ofta bereda honom vida
större ekonomisk fördel än han kan påräkna af originalet. De ekonomiska
vilkoren för vetenskapligt och vittert författareskap äro ingalunda
likgiltiga. Stå dessa lågt, måste den inhemska litteraturen blifva derpå
lidande och råkar lätt i förfall. Dennas plats intages då af främmande
litteratur, och en främmande folkandes skapelser komma att utgöra de
bildade klassernas andliga näring. Ett sådant förhållande kan åter i
längden ej undgå att verka skadligt på ett lands nationella lif. Det har
väl blifvit sagdt, att för ett folk, hvars språkområde vore så inskränkt,
som det svenska, kunde ett band på öfversättningsfriheten icke undgå
att verka hämmande på spridning af kunskap och upplysning. Behofvet
för ett sådant folk att fullständiga sin egen litteratur med öfversättningar
från utlandets bättre verk vore oändligt mycket större, än det som
förefunnes hos folk med vidsträckt språkområde och betydligt rikhaltigare
litteratur än den svenska; och det kunde befaras å ena sidan, att
de utländska författarne skulle icke sällan fordra så höga arfvoden för
rättigheten att i svensk öfversättning utgifva sina arbeten, att vår inhemska
litteratur komme att under skyddstiden sakna månget värdefullt
utländskt verk och å andra sidan, att de utländska förläggarne i allmänhet
icke skulle bjuda de svenska författarne någon motsvarande godtgörelse
för rättigheten att öfversätta svenska arbeten. Men öfver dessa
betänkligheter står den grundsats, att man vid lagstiftning icke får, af
hänsyn till hvad som möjligen kan vara mera eller mindre nyttigt, af -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

vika från hvad som rätt är; och rätt synes det Utskottet vara att åt
författare bereda skydd lika väl mot öfversättning som mot rent eftertryck
af hans arbete.

Detta synes också så mycket vigtigare, som Utskottet, enligt hvad
här nedan omförmäles, icke kunnat godkänna den i 20 § af det Kongl.
förslaget svenska förläggare tillerkända särskilda rätt, hvarigenom åter
utländska författare betagas möjlighet att genom enskild uppgörelse med
förläggare förskaffa sin skrift det skydd, hvartill nämnda § gifvit anledning.

Utskottet har emellertid ansett hvarken lämpligt eller behöfligt att
stadga lika långt skydd mot öfversättning som mot eftertryck. Fall
kunna stundom förekomma, då det ej ligger i författarens intresse att
föranstalta om en öfversättning af sin skrift, och ett förbud för annan
att gå i författning härom skulle för sådan händelse, utan något gagn
för författaren, endast hindra dem, som ej förstode dennes språk, att
draga nytta af hans arbete. Vill eller kan författaren ej sjelf eller genom
annan öfversätta sin skrift, kan ej skäligen begäras, att sådan öfversättning,
af undseende för hans rätt, skall helt och hållet förbjudas.
Författarens rätt i förevarande hänseende synes Utskottet väl och tillräckligt
tillgodosedd, om hans skrift skyddas mot öfversättning under eu
viss kortare tid, t. ex. af fem år från det originalet utkom, och under
vilkor, att han inom två år från samma tid om öfversättningen föranstaltar.

Utgående från samma grundsatser, innehåller också tyska lagen stadganden
om skydd för öfversättning, hvars utgifvande af författaren påbörjats
inom ett och fullbordats inom tre år från det originalet utkommit;
och styrelsen för finska folket, hvars språkområde är detsamma som
vårt och hvars litterära verksamhet till sitt omfång är ännu mindre än
vår, har ej fruktat att i det förslag till lag angående författares rätt,
som för nu församlade ständer är framlagdt, upptaga stadganden om
skydd mot öfversättning.

I enlighet med de åsigter, för hvilka Utskottet sålunda redogjort,
har Utskottet ansett, att en ny §, innehållande bestämmelser i ofvan angifna
syftning, borde efter 3 § i förslaget intagas; dervid Utskottet vill
fästa uppmärksamhet derå, att det föreslagna skyddet icke tillgodokommer
utländsk författares arbeten förr än genom konvention enahanda
skydd blifvit i hans land svensk författare beredt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Övriga anmärkningar, hvartill Utskottet ansett lagförslaget föranleda,
äro dels af mindre principiel betydelse och dels afseende sjelfva redaktionen,
hvadan desamma lämpligast torde böra anföras under de paragrafer,
som deraf beröras.

1 §•

Då ordet »tryck» på flera ställen i lagförslaget förekommer uti en
vidsträcktare betydelse än man i allmänhet ger detsamma, har Utskottet
ansett lämpligt att i ett särskildt moment under denna § uttryckligen
förklara, hvad med tryck skall i förevarande lag förstås.

Utskottet vill dervid erinra, att, ehuru mångfaldigande af litterära
alster i allmänhet sker på mekanisk väg, sådant likväl stundom skett
genom fotografi och att andra likartade sätt, om ej ännu försökte, likväl
kunna tänkas förekomma. Af sådan anledning och då det ej bör
vara mera lofligt att begagna det ena än det andra af dessa sätt för eu
skrifts mångfaldigande, har Utskottet ansett momentet böra lyda sålunda: »Med

tryck förstås en skrifts mångfaldigande på mekaniskt, fotografiskt
eller annat likartadt sätt».

Vid det förhållande, att ordet »tryck» sålunda förklarats innebära
ett mångfaldigande, har Utskottet i paragrafens första moment utbytt
ordet »mångfaldiga» mot »utgifva».

I andra momentet har uttrycket »musikaliskt arbete affåttadt med
noter eller annan teckenskrift» ansetts böra ändras till »musikaliskt arbete
affattadt i not- eller annan teckenskrift».

2 §■

Att benämna en skrifts öfverflyttande från en till annan munart af
samma språk för öfversättning, synes Utskottet mindre rigtigt och eu
särskild anledning att här undvika denna benämning förefinnes i den
omständighet, att det skydd, som denna § tillerkänner författaren mot
en dylik öfverflyttning, är af helt annan art än det vilkorliga och mindre
varaktiga skydd, som Utskottet i § 4 föreslagit, mot hvad som vanligen
förstås med öfversättning, eller en skrifts öfverflyttande till helt andra
språk.

Utskottet har alltså ansett uttrycket »mångfaldiga sin skrift i öfversättning
från eu till annan munart af samma språk» böra förändras till
»utgifva sin skrift på annan munart af samma språk».

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

4 §•

Angående tillägget af denna § äro motiv af Utskottet redan anförda.

6 §. (5 § i det Kongl. förslaget).

Meningen med denna § torde otvifvelaktigt vara den, att utgifvare
af periodisk skrift, som består af sjelfständiga bidrag från särskilda författare,
endast har författarerätt till skriften i dess helhet, d. v. s. att
han väl har rätt att, med andras uteslutande, åter omtrycka hela den
periodiska skriften eller afdelningar deraf, men ej rätt att särskildt utgifva
något af bidragen. Men då ordalydelsen af § möjligen skulle
kunna leda till någon tvekan härutinnan, har Utskottet ansett sådant
böra förekommas genom uttryckligt förklarande, att utgifvaren anses såsom
författare endast till skriften i dess helhet.

7 §. (6 §.)

Det här begagnade uttrycket, att författare må på »eu eller flere))
öfverlåta den rätt till en skrift, som honom tillkommer, skulle möjligen
kunna föranleda till en sådan tolkning, att författaren kunde till flera
olika personer samtidigt och med samma rätt lemna tillstånd till ett arbetes
utgifvande, hvilken tolkning vunne stöd af den omständighet, att
samma uttryck begagnas i 14 § angående författares rätt att gifva samtycke
till arbetes offentliga uppförande, hvilket samtycke åter kan lemnas
samtidigt till flera olika personer. Ett sådant förfarande skulle emellertid,
om det af lagstiftningen godkändes, kunna föranleda åtskilliga förvecklingar
och står för öfrigt, enligt Utskottets åsigt, i strid mot den
allmänt gällande rättsgrundsats, att en viss bestämd rättighet, der ej
annorlunda uttryckligen aftalats, icke kan tillkomma mer än en personlighet,
vare sig att denna utgöres af en enskild person eller en så kallad
persona moralis, bestående antingen af ett bolag eller ett consortium af
flera enskilda personer. Utskottet har alltså ansett angeläget förekomma,
att en dylik tolkning af detta lagbud skulle kunna göra sig gällande,
och af sådan anledning utbytt anmärkta uttryck mot ordet »annan)).

I andra momentet stadgas, att en upplaga af en skrift skall, der
annorlunda ej aftalats, anses utgöra högst 1,000 exemplar. Enligt upplysningar,
som tillhandakominit Utskottet, lärer det likväl numera vara

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

ganska sällsynt, att en skrift ntgifves i en så liten upplaga. Det sätt
för böckers spridning, som i allmänhet nu begagnas, eller att till alla
bokhandlare inom riket och i många fall äfven till grannländernas större
boklådor till försäljning i kommission öfversända flera exemplar af en
utkommen skrift, förutsätter en temligen stark upplaga, hvilken sällan
lärer understiga 1,500 exemplar. På grund häraf har Utskottet ariett
en upplagas storlek, då bestämdt aftal derom ej träffats, böra bestämmas
till sistnämnda antal exemplar.

8 §. (7 §.)

Författares rätt gäller enligt denna § i hans lifstid och femtio år
efter utgången af det år, under hvilket han afliden Skulle nu detta
stadgande tolkas strängt efter dess ordalydelse, torde deraf följa, att berörda
rätt upphörde vid författarens död och först åter vidtoge med
början af året näst efter hans frånfälle. I stället för den omredigering
af stadgandet, hvartill berörda anmärkning kunde föranleda, har Utskottet
ansett lämpligt att bland »Allmänna bestämmelser» intaga en ny §, innehållande
stadgande derom, att vid bestämmande af skyddstid för skrift
inberäknas ej det kalenderår, under hvilket dess författare aflidit eller
skriften utkommit. Härigenom vinnes ock den fördel, att tidsbestämmelserna
icke blott i förevarande paragraf utan äfven på flera andra
ställen i lagen kunna förenklas.

11 §• (10 §•)

Bland de lättaste och kanske allmännaste sätt, att använda ett musikaliskt
arbete till frambringande af ett i viss mån nytt sådant, är att
omsätta detsamma för andra, flera eller färre instrumenter eller till
andra stämmor. En sådan omsättning är emellertid ej något så beskaffadt
sjelfständigt arbete, att den utan tonsättarens medgifvande
bör vara tillåten. Bestämmelserna i förevarande § torde likväl möjligen
lemna rum för någon tvekan, huruvida de äro på omnämnda fall
tillämpliga; och då, på sätt anfördt är, dylika omsättningar ofta förekomma,
bär Utskottet ansett lämpligt att tillägga ett uttryckligt stadgande
i berörda hänseende.

Ofvan anmärkta ändring i 2 § och 4:de §:s införande hafva föranledt
ett par mindre förändringar i förevarande §, hvilken jemväl i afseende
å formen blifvit af Utskottet delvis omredigerad.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

12 §• (11 §•)

Enligt denna § av begagnande af tryckt skrift, utan författarens begifvande,
ej tillåtet i annat än nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete.
>S\ ,a t år emellertid att kalla t. ex. en psalmbok, en läsebok för skolan
eller ett dylikt samlingsverk, der utgifvarens åtgärd inskränkt sig till
sjelfva ordnandet af verkets innehåll, för ett väsentligen sjelfständigt
arbete. Att åter förbjuda utgifvandet af dylika verk utan samtycke af
alla de författare, hvars arbeten deri intagas, synes Utskottet ej lämpligt.
I allmänhet kan man antaga, att sådana samlingar, med hänsyn
till deras speciella syftemål och hvarje särskild beståndsdels jemförelsevis
underordnade betydelse i förhållande till det hela, icke böra tillskynda
de författare, från hvilka bidragen äro lånade, någon ekonomisk
förlust. Tvärtom torde ej sällan ett sådant samlingsverk, hvars spridning
kan vara ganska vidsträckt, bidraga att göra en författare känd
och omtyckt samt dymedelst befordra afsättningen af hans skrifter. Det
är också för allmänheten af ej ringa vigt, att icke utgifningen af samlingsverk,
hvilka för undervisningen och folkbildningen hafva stor betydelse,
allt för mycket försvåras.

Under förutsättning att Utskottets åsigt härutinnan skulle gillas,
måste likväl, på det icke rättigheten att utgifva samlingar af andras
arbeten skall kunna leda till missbruk, större än de fördelar man dermed
afsett, noga bestämmas de ändamål, hvarför sådana samlingar få
göras. Dervid torde förslagets bestämmelser böra bibehållas, så vidt de
afse arbeten som tjena till undervisning i läsning, musik eller teckning
samt till historisk framställning, hvarjemte Utskottet utbytt det i Kongl.
förslaget använda uttrycket »Gudstjensten» till »andaktsöfning)). Deremot
har Utskottet ansett,, att orden »till annat dylikt ändamål» skulle
kunna gifvas en allt för vidsträckt betydelse och medföra osäkerhet vid
tillämpningen, hvadan desamma uteslutits.

Enär stadgandet att som eftertryck ej skall anses, att ord aftryckas
såsom text till musikaliskt arbete, möjligen skulle kunna föranleda dertill,
att det ansåges lofligt trycka sådan text särskildt, då den också särskilt
skulle kunna försäljas, har Utskottet, i ändamål att förekomma en
dylik tolkning, äfven föreslagit någon ändring i ordalydelsen af berörda
stadgande.

13 §. (12 §.)

Af Herr Statsministerns anförande till stadsrådsprotokollet framgår,
att denna § bör tolkas sålunda, att förbehåll mot eftertryck skall göras

•J Ö

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

för att från införande i annan periodisk skrift freda såväl uppsatser af
vittert och vetenskapligt innehåll som andra uppsatser af större omfång,
hvilka förut intagits i annan periodisk skrift; men då ordalydelsen af
paragrafen äfven medgifver den tydning, att ett dylikt införande af vetenskapliga
och vittra artiklar skulle i alla händelser anses såsom eftertryck,
äfven om förbehåll deremot ej blifvit gjordt, så har Utskottet ansett
nödigt att, till undvikande af sådan tvetydighet, vidtaga en omredigering.

(13 § i det Kongl. förslaget.)

Stadgandet i denna § skulle föranleda dertill, att, om aftryck gjordes
ur en periodisk skrift, borde, för den händelse att den återgifna
uppsatsens författare utsatt sitt namn, detta och ej skriftens titel uppgifvas.
Häraf skulle åter följa, att en med författarens namn undertecknad
artikel kunde i flera periodiska skrifter införas utan att någonting
angåfve, för hvilken af dessa den blifvit författad. Enligt 5 § af det
Kongl. förslaget är emellertid författares rätt till ett sådant bidrag så
att säga suspenderad till förmån för den periodiska skrift, som förvärfvat
sig rätt till detsamma; och det torde vid sådant förhållande vara
rigtigt, att vid aftryck af en dylik uppsats i främsta rummet skriftens
titel och ej författarens namn uppgifves.

Vid aftryck ur andra skrifter synes det deremot lämpligt, att hänvisning
bör ske till den författare, hvars arbete begagnats.

Utskottet har på grund häraf ansett denna § böra utgå och i stället
tillägg göras till de olika paragrafer, som handla om lofligt aftryck ur
andras arbeten, innefattande bestämmelse derom, att, då aftryck ur
periodisk skrift göres, skriftens titel och i andra fall författarens namn
bör uppgifvas.

14 §•

Utskottet är af den åsigt, att den rätt, hvarom i 2 kap. är fråga, ej
sammanfaller med författares i 1 § omförmälda utgifningsrätt. Äfven
om författare till annan öfverlåtit sistberörda rätt, är det icke. den, som
erhållit en dylik öfverlåtelse, utan författaren sjelf, som det tillkommer
att bestämma om ett arbetes offentliga uppförande. För att tydligen
uttrycka detta, har någon ändring af paragrafens första moment egt rum.

Vid sådant förhållande har det i 3 mom. begagnade uttrycket
»arbetets egare» ansetts mindre lämpligt och kunna medföra någon tvetydighet,
hvadan detsamma blifvit utbytt mot »författare». Att under

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

detta ord inbegripes äfven den, som i förevarande afseende innehar författarens
rätt, torde vara så tydligt, att något bestämdt stadgande derom
ej erfordras.

Då Utskottet af skäl, som under 23 § här nedan anföres, ej ansett
lagen böra gifvas någon inskränkande retroaktiv verkan, har sista punkten
af 3 mom. uteslutits.

15 §.

Här föreslagna stadgande, att rätten att bestämma om ett arbetes
offentliga uppförande i allmänhet upphör med författarens död och att
sådant uppförande derefter är hvem som helst medgifvet, torde vid närmare
betraktande befinnas mindre lämpligt. Ett arbetes uppsättande
för skådebanan medför ofta betydliga kostnader och för att med någon
säkerhet kunna påräkna ersättning härför och derjemte för det honorarium
en författare för samtycke till arbetets uppförande kan betinga
sig, torde en teaterföreståndare billigtvis kunna fordra, att han åtminstone
under någon tid kan vara förvissad om uteslutande rätt att uppföra
arbetet. Med författarens död skulle emellertid, då arbetet ej blifvit
tryckt, en sådan rätt upphöra och då lätteligen kunde hända, att ett sådant
dödsfall inträffade helt kort efter aftalets uppgörande, måste det föreslagna
stadgandet medföra osäkerhet vid sådana uppgörelser och otvifvelaktigt
i hög grad nedtrycka författarnes honorarier.

I stället för den vilkorligt medgifna skyddstiden af fem år från arbetets
utgifvande i tryck, har Utskottet alltså ansett ändamålsenligt, att
skydd i förevarande hänseende bestämmes till en tid af fem år från författares
död, hvarigenom ofvan anmärkta olägenhet blefve undanröjd.

18 §.

Utskottets åtgärd att under särskilda paragrafer införa bestämmelserna
i 13 § af det Kongl. förslaget föranleder jemväl en omskrifning af
förevarande §.

20 §.

Såsom skäl för den här meddelade bestämmelsen, att lagen skall
tillämpas ej blott på skrift af svensk medborgare, utan äfven på utländings
skrift, som utgifves af svensk förläggare, har Herr Statsministern
anfört, att den svenske undersåten alltid bör skyddas af den svenska
lagen.

Bill. till lund. Prat. 1X17. 7 Sami. 13 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Rigtigheten af denna grundsats torde ej kunna bestridas, men att
densamma skulle föranleda dertill, att man borde tillerkänna utgifvare
af ett arbete, för det lian är svensk undersåte, en annan och vidsträcktare
rätt till samma arbete än den, som tillkommer dess utländske författare,
kan Utskottet ej medgifva.

Ett dylikt stadgande skulle för öfrigt kunna medföra väsentliga olägenheter.
Genom enskild öfverenskommelse med en svensk förläggare
om hans skrifts utgifvande här i landet skulle hvilken utländing som
helst, utan allt afseende på reciprocitet länderna emellan, kunna bereda
sitt arbete samma skydd, som tillkommer svensk medborgares skrift, och
om han läte detsamma här utgifvas samtidigt på svenska och sitt eget
språk, blefve det i enlighet med 8 och 7 §§ fredadt från öfversättning
till något af dessa språk under författarens lifstid och femtio år derefter.
Uppenbart är hvilket band härigenom skulle läggas på den för
vår bildning och andliga utveckling så vigtiga öfversättningsverksamheten,
utan att någon motsvarande fördel för svenska författare derigenom
bereddes; och olägenheten häraf skulle enligt Utskottets åsigt
ingalunda uppvägas af den i de flesta fall säkerligen ringa vinst, som
stadgandet skulle medföra för de svenska förläggarne. Derest Utskottets
framstälda förslag om visst skydd emot öfversättning godkännes, och
detta skydd genom konventioner utsträckes äfven till främmande skriftställares
arbeten, synes det Utskottet, som om de svenska förläggarne
derigenom skulle beredas skäligt tillfälle att genom aftal med vederbörande
författare förskaffa sig erforderlig säkerhet för sin verksamhet
på den utländska litteraturens område, äfven om de icke erhölle det
vidsträckta skydd, som afses med ifrågavarande stadgande, hvilket Utskottet
alltså ansett böra ur förevarande § utgå.

§ 22.

I enlighet med hvad Utskottet under 8 § här framföre anfört, har
förevarande § blifvit här intagen.

§ 24.

Det förslag till Utsökningslag, som nu föreligger till Riksdagens
pröfning, innehåller i 63 § stadgande derom, att hvarje rättighet, som
kan öfverlåtas, må för innehafvarens gäld i mät tagas. Derest nu detta
stadgande, såsom antagligt är, godkännes, skulle deraf följa, att författares
rätt äfven till eu outgifven skrift skulle kunna från honom ut -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

mätas. Med- hänsyn dertill, att en författares rätt öfver sitt arbete icke
helt och hållet sammanfaller med annan eganderätt, utan att deri ingå
äfven rent personliga intressen, Indika måste beaktas, torde likväl på
författarerätten ej böra tillämpas alla stadgande!!, som gälla rättigheter
i allmänhet. I hög grad obilligt synes det Utskottet," om ett arbete,
som vore af helt och hållet enskild natur, såsom dagboksanteckningar,
bref eller dylikt, skulle mot författarens vilja få utgifvas. Herr Statsministern
har också till statsrådsprotokollet uttalat den mening, att,
innan författare ännu offentliggjort sitt arbete, rättigheten att öfver detsamma
förfoga icke kan genom utmätning honom fråntagas. Af ofvan
anförda skäl anser emellertid Utskottet, att ett bestämdt stadgande härom
bör meddelas; och då. 67 § i förslaget till Utsökningslag hänvisar till
hvad i särskilda lagar eller författningar stadgas angående undantag från
den allmänna regeln, att all egendom och hvarje rättighet, som kan
öfverlåtas, må i mät tagas, anser Utskottet, att bestämmelse i sådant
afseende bör i förevarande lag införas. Samma skäl, som gälla för en
outgifven handskrifts undantagande från utmätning, gälla också för att
densamma vid författares konkurs ej bör till hans borgenärer öfvergå,
likasom hvad i förevarande afseende är anfördt om författare äfven eger
tillämpning på hans enka och arfvingar.

En ny § i berörda syftning har alltså blifvit af Utskottet här införd.

25 §. (23 §.)

Att en rättighet, som i enlighet med gällande lag förvärfvats, ej
utan särdeles vigtiga skäl bör förändras eller förminskas, torde vara en
grundsats, som allmänneligen erkännes; och något särskildt vigtig^ skäl,
hvarför denna lag skulle ega eu sådan retroaktiv verkan på äldre rättsförhållanden,
har ej blifvit anfördt.

På en mängd redan ingångna förlagsaftal skulle ett stadgande i sådan
syftning ingripa störande och åstadkomma förvecklingar; och att
inskränka den rätt, som nu tillkommer eu författare eller hans rättsinnehafvare
att njuta obegränsadt skydd mot eftertryck af en skrift, derest
eu ny upplaga af densamma utgifves hvart tjugonde år, synes så mycket
mindre erforderligt, som en sådan rätt väl endast i sällsynta fall lärer
komma att begagnas, samt allmänhetens skäliga anspråk, att ett värdefullt
arbete städse hålles tillgängligt och ej till följd af någon nyck hos
författarens rättsinnehafvare undandrages densamma, är behörigen tillgodosedt
genom föreskriften om nya upplagors successiva utgifvande.

Utskottet har deremot ansett rigtigt, att, då enskild rätt derigenom

.Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

ej förnärmas, förevarande lags bestämmelser om skydd för skrift böra
tillämpas äfven på redan befintliga arbeten, då bättre och vidsträcktare
rätt derigenom skulle tillkomma författare eller dennes rättsinnehafvare.

I enlighet med dessa åsigter har paragrafen erhållit en förändrad
lydelse.

Vidare hafva utom de förkortningar, som föranledts af Utskottets
åtgärd att införa en särskild paragraf angående beräkning af lagens tidsbestämmelser,
mindre, här ofvan ej anmärkta redaktionsförändringar vidtagits
i 12, 15 och 16 paragraferna af det Kongl. förslaget, hvarjemte
paragrafföljden, med anledning af tre nya paragrafers införande, blifvit i
viss mån ändrad.

Under åberopande i öfrigt af de motiv, som af Herr Statsministern
anförts för de bestämmelser, hvari Utskottet ej föreslagit någon ändring,
och med erinran att i det lagförslag, Utskottet går att förelägga Riksdagen,
afvikelserna från och tilläggen till det Kongl. förslaget äro utmärkta
med kursiv stil, får Utskottet härmed vördsamt hemställa,

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kong!. Maj:ts proposition
i denna de! icke kan oförändrad bifallas, måtte för sin
del besluta följande:

Lag angående eganderätt til! skrift.

1 Kap.

Om skydd mot eftertryck.

1 §•

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta
genom tryck utgifva sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord
eller förefinnes endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete,
affattadt i nät- eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskap -

Ting-Utskottets Utlåtande N:o 20.

lig . teckning, land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan
dylik teckning eller afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga
ändamål, att betrakta såsom konstverk.

Med tryck förstås eu skrifts mångfaldigande på mekaniskt,
fotografiskt eller annat likartadt sätt.

2 §•

Den enligt 1 § författare tillerkända rätt inne! är äfven
rättighet för honom att, med andras uteslutande, låta genom
tryck utgifva sin skrift på annan munart af samma språk.
Svenska, norska och danska anses i detta hänseende såsom olika
munarter af samma språk.

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och
å titelbladet uppgifna språk, varde ansedd såsom på hvardera
af dessa språk författad.

4 §•

Har författare vid utgifyandet af skrift genom tillkännagifvande
på titelbladet förbehållit sig uteslutande rätt att föranstalta
om öfversättning af densamma till ett eller flera uppgifna språk
och hav han, inom två år frän den tid skriften först trycktes,
sådan öfversättning utgifvit; vare under fem år från nämnda tid
annan förbjudet att öfversättning deraf utgifva på det eller de
språk, hvartill öf''versättningsrätten sålunda blifvit förvarad.

5 §•

Den, som öfversätter skrift till annat språk, kåfve för sin
öfversättning, der honom ej enligt denna lag är förbjudet att
öfversättningen genom tryck utgifva, den författarerätt, som i
i § är nämnd, en hvar obetaget att med enahanda rätt''göra
annan öfversättning af samma skrift.

6 §.

Utgifvare af periodisk skrift, så ock af skrift, som består
af sjelfständigt bidrag från särskilda medarbetare, anses såsom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

författare af skriften i dess helhet; dock skall, der ej annorlunda
blifvit aftaladt, författare af bidrag till sådan skrift, som i denna §
nämnd är, vara berättigad att ett år efter bidragets offentliggörande
detsamma särskilt utgifva.

7 §.

Författare må sin omförmälda, rätt med eller utan vilkor
eller inskränkning på annan öfverlåta. Gör han det ej, gånge
den rätt vid författarens död öfver till hans rättsinnehafvare
efter lag.

Den, som genom öfverlåtelse erhållit förlagsrätt till en
skrift, må ej, utan uttryckligt medgifvande af författaren, utgifva
mera än en upplaga och denna ej större än ett tusen
fem /Hindra exemplar.

8 §.

Författarerätt vare gällande under författarens lifstid och
femtio ar efter hans död. Der två eller flera gemensamt författat
en skrift, som ej består af sjelfständiga bidrag från särskilda
medarbetare, räknas dessa femtio år från den senast aflidne
författarens död.

9 §.

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan
förening, som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift,
som utgifves först efter författarens död, njutes skydd mot
eftertryck i femtio år från det skriften först utgafs. Lag samma
vare om skrift af författare utan uppgifvet eller under diktadt
namn; dock att, der författaren före utgången af femtionde
året från det skriften först utgafs, gifver sig till känna antingen
å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan i Justitiedepartementet
och tre gånger i allmänna tidningarna införd
kungörelse, han då må njuta till godo den rätt, som i 8 § sägs.

10 §.

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang;
då skall den i 9 § nämnda skyddstid räknas från det år,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

den sista afdelningen utgafs. Har en afdelning utgifvits senare
än tre år efter den närmast föregående, varde skyddstiden för
den äldre af dessa afdelningar, så ock för tidigare, räknad från
det ar, den sista bland de äldre afdelningarna utgafs.

11 §.

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes
är stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att, utan
vederbörandes tillåtelse, annans skrift i dess helhet eller delvis
eller på annan munart utgifva, så länge stadgad skyddstid derför
ej förflutit.

Såsom eftertryck anses jemväl:

att, utan tillåtelse, annans skrift utgifves med oväsentliga ändringar,
förkortningar eller tillägg, eller musikaliskt arbete ihgifven
omsatt för andra, flera eller färre instrumenter eller till andra
stämmor, eller öfversättning utgifves af annans otryckta skrift;

sä ock, att öfversättning ''utgifves i strid mot 4 §, eller att
förläggare eller den, som tryckningsort till skrift å honom
öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid mot förlaasaftalet.
S

12 §.

Förbudet mot eftertryck må ej utgöra* hinder att vid författandet
af nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna
tryckt skrift på det sätt, att ordagrant eller i sammandrag anföras
delar deraf, som åberopas till bevis eller upptagas till
granskning, belysning eller ytterligare bearbetning.

Icke heller må såsom eftertryck anses, att delar af tryckt
skrift eller, der den är af ringa omfång, hela skriften intages
i. sådan, ur flera arbeten hemtad samling, som göres för att
tjena till bruk vid andaktsöfning, till undervisning i läsning,
musik eller teckning eller till historisk framställning; likasojn ej
heller att i musikaliskt arbete ord aftryckas såsom text.

Da annans skrift sålunda begagnas, skall författaren uppgifvas,
så framt hans namn finnes å skriften utsatt.

13 §.

Till eftertryck hänföres ej heller, att i periodisk skrift intaga
ur annan sådan skrift hemtad uppsats; dervid den nyttjade

Jxig-Utskottets Utlåtande N:o 20.

skriftens titel likväl skall uppgifvas. Vetenskapliga _ af handlingar
och vittra arbeten äfvensom andra uppsatser, så vida de oro af
större omfång, må dock ej införas, om förbehåll mot eftertryck
blifvit gjordt vid deras början.

2 Kap.

Om olofligt begagnande af skrifter för skådebanan.

14 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete må ej offentligen
uppföras utan samtycke af författaren eller den, som i det
afseende, lira rom i detta kap. är fråga, innehar författares rätt;
dock vare offentligt föredragande af sådant arbete tillåtet, der
det sker utan utstyrsel för skådebanan.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som
nämndt är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra arbetet
så ofta lian för godt finner, men ej att någon rätt dertill på
annan öfverlåta.

Författare vare, så vida ej annorlunda är aftaladt, icke förment
att lemna slikt samtycke åt flera. Har författare åt någon
lemnat. uteslutande rätt att uppföra arbete, men denne under
fem på hvarandra följande år ej deraf sig begagnat, är författaren
oförhindrad att lemna samtycke äfven åt andra.

15 §.

Författares eller öfversättares i detta kap. omförmäla rätt
gäller för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare
eller öfversättare ej gifvit sig till känna, vare det, sedan fem år
förflutit från det arbetet först uppfördes eller genom tryck
offentliggjordes, en hvar tillåtet att samma arbete uppföra.

3 Kap.

Om påföljd af denna lags öfverträdande.

16 §.

Den, som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter
från och med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte

Lag -Utskottets Utlåtande N:o 20.

hafve han till målseganden förbrutit upplagan och ersätte honom
\ärdet af de exemplar deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt
efter boklådspriset för exemplar af den senast utgifna rättmätiga
upplagan. År arbete olagligt allenast till viss afskild
del af det hela, skall hvad här är stadgadt tillämpas endast på
denna del.

För den, som i strid mot denna lag uppför eller låter uppföra
dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare bot
som ofvan är sagdt; och skall han i skadestånd till målseganden
utgifva hela det belopp, som vid tillfället influtit, utan afdrag
för kostnader eller för hvad af inkomsten kan belöpa på
annat stycke, som vid samma tillfälle blifvit uppfördt.

Kunna nu sagda grunder för beräkning af skada genom
eftertryck eller uppförande af dramatiskt eller musikalisktdramatiskt
arbete icke följas, varde skadeståndet bestämdt efter
annan grund, som pröfvas skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd
må sättas, vare femtio kronor.

17 §.

Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift
användbara materialier, såsom stereotyp- och andra plåtar samt
formar, så ock för olofligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt
arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag;
och varde, der ej parterna annorlunda öfverenskomma, med det
i beslag tagna så förfaret, att missbruk dermed ej kan ske.

18 §.

För underlåtenhet att, på sätt i 12 och 13 §§ stadgas, uppgifva
författares namn eller titeln ä periodisk skrift, vare straffet
böter, högst ett hundra kronor.

19 §.

Hvad nu är stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms
förlust, gälle ock i tillämpliga delar för den, som, med
vetskap om ett arbetes olaglighet, det till salu håller eller i
riket till försäljning inför.

Bih. till Rilcsd. Prat. 1377. 7 Sami. 13 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

4 Kap.

Allmänna bestämmelser.

20 §.

Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgareoch
kunna lagens bestämmelser, under förutsättning af ömsesidighet,
af Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla
äfven för annat lands medborgares skrifter.

21 §.

Eges skrift af flera, skall samtycke, som erfordras för att
tryckning eller offentligt uppförande lagligen må ske, lemnas
af en hvar bland dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt
arbete tillfyllestgörande att, då texten är det hufvudsakliga,
samtycke lemnas af dennes författare och, i motsatt
fall, af tonsättaren.

22 §.

Vid tillämpning af de i 4, 6, 8, 9, 10, 14 och 15 §§ gifna
tidsbestämmelser inberäknas icke det kalenderår, under hvars lopp
det förhållande inträffat, med afseende hvarå bestämmelsen meddelats.

23 §.

Ej må författares i denna lag stadgade rätt i afseende a
skrift, som outgifven finnes i författarens, hans enkas eller arfvingars
ego, för gäld i mät tagas eller vid konkurs till borgenärer
öfvergå.

24 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas af annan än målsegande.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

25 §.

Beträffande slutligen Kongl. Maj:ts förslag till förordning rörande
utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning af konstverk den 3 Maj
1867, får Utskottet, som mot denna förordning ej har någonting att
erinra, vördsamt hemställa,

2:o) att Kongl. Maj:ts proposition i denna del måtte af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 Mars 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: »Emot Utskottets förslag föranlåtes jag göra
fö 1 j an d e an in ärkn in gar:

5 §•

Enligt 1, 2, 3 och 4 §§ är författare berättigad att, med andras
uteslutande, låta genom tryck utgifva sin skrift, jemväl på annan mun -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

art och samtidigt på flera språk, äfvensom i öfversättning. Denna författarens
rätt, hvarom förslagets 1 kap. handlar, torde lämpligen så väl
i 5 § som på de flera ställen samma rätt i nämnda kap. förekommer
kunna benämnas utgifning sr ätt i stället för författarerätt, hvilket senare
uttryck njåste anses omfatta jemväl den i 2 kap. omförmälda rätt, hvarom
här icke är fråga.

6 §•

I denna § har Utskottet föreslagit eu ändring i ändamål att tydligen
uttrycka, det utgifvare!! af här omförmälda skrifter ej må särskildt
utgifva till desamma lemnade bidrag. Derigenom har dock ej den åsyftade
tydligheten vunnits. Den, hvilken anses såsom författare af eu
»skrift i dess helhet», måste ock, der ej annorledes uttryckligen stadgas,
anses såsom författare af hvarje dess särskilda del och följaktligen enligt
ordalydelsen ega den rätt, Utskottet velat honom betaga. På grund
häraf och då föreskrifterna i denna § icke synas erforderliga i afseende
på annan periodisk skrift än den, som består af sjelfständiga bidrag från
särskilda medarbetare, torde samma § böra lyda sålunda:

»Utgifvare af skrift, som består af sjelfständiga bidrag från
särskilda medarbetare, anses såsom skriftens författare, dock
utan rätt att sådant bidrag särskildt utgifva. Sedan ett år förflutit
från det bidraget offentliggjordes, vare dess författare
oförhindrad att sjelf utgifva detsamma.»

7 §•

På grund af anmärkningen vid 5 § torde 1 inom. böra lyda:

»Författare må sin utgifningsrätt med — — — — — —
efter lag.»

Om en författare utan vilkor eller inskränkning på annan öfverlåter
sin utgifningsrätt eller, såsom den i 2 mom. benämnes, förlagsrätten,
måste han enligt ordalydelsen af sålunda slutade aftalet anses hafva
öfverlåtit samma rätt hel och hållen. Följaktligen synes mig bestämmelsen
i nämnda moment, enligt hvilken dylikt aftal skulle afse endast en upplaga
af 1,500 exemplar, såsom stridande mot dylikt aftal, böra utgå och
författare, om han önskar denna inskränkning i öfverlåtelsen, åligga att
derom göra förbehåll. Föreskriften att endast en upplaga får utgifvas
är dessutom ej tillämplig på stereotypiskt, litograliskt eller annat dylikt
tryck, som vanligtvis verkställes efter hand, i den mån behof af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

liera exemplar uppstår. Derest momentet bibehålies, torde föreskrift
böra meddelas om tiden då författaren sjelf eger, utan hinder af öfverlåtelsen,
ny upplaga utgifva.

§ 8.

På grund af anmärkningen vid 5 § torde 8 § böra lyda sålunda:

»Författares utgifningsrätt vare gällande under hans lifstid
och femtio —---— författarens död.»

9 §.

Då eu skrift utgifves efter författarens död, synes skyddstiden böra
beräknas från slutet af det år, under hvilket han aflidit. Enligt föreslagna
stadgandet skulle icke allenast en snart tilländagående skyddstid
för en outgifven handskrift komma att genom utgifvandet förlängas i
femtio år, utan äfven skydd komma att meddelas åt handskrift, som
redan under allmänhetens utgifningsrätt hemfallit.

På grund häraf och under åberopande af anmärkningen vid 5 §,
hemställes om följande lydelse för 9 §:

»För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan
förening, som utesluter personlig utgifningsrätt, njutes skydd
mot — — —- — som i 8 § sägs.

För skrift, som utgifves sedan författaren aflidit, varde
skyddstiden från hans död beräknad.»

10 §.

I följd af ifrågaställa förändringen i 9 § torde 10 § böra lyda
sålunda:

»Utgifves eu skrift —- — — — då skall den i 9 § 1 mom.
nämnda skyddstid — — — — afdelningarna utgafs.»

11 §•

För att undvika här förekommande uttrycken »förläggare» och »förlagsäftal»,
hvilka icke på öfluga ställen i förslaget begagnas för enahanda
begrepp, torde, jemväl med anledning af anmärkningen vid 5 §, sista inom.
böra lyda ''sålunda:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

»så ock att öfversättning----mot 4 §, eller att

den, som utgifningsrätt till skrift på annan öfverlåtit, eller den,
till hvilken sådan öfverlåtelse skett, verkställer skriftens tryckning
i strid mot derom slutna aftal et.»

14 §.

I Utskpttets förslag förutsättes visserligen, att föreskrifterna i 5 §
och 1 mom. af 7 § äfven skulle vara tillämpliga på den i'' 2 kap. omförmälda
rätt, men uttrycklig bestämmelse derom saknas. För tydlighetens
och fullständighetens skull och med fästadt afseende på min hemställan
om uteslutande af 2 mom. i 7 §, torde ifrågavarande § böra erhålla
denna lydelse:

»Dramatiskt eller — — — —- samtycke af författaren;
dock vare —• — — — skådebanan.

Så framt ej ■—• — — — annan öfverlåta.

Författare vare -—• -— — — åt andra.

Hvad i 5 och 7 §§ är stadgadt i afseende på utgifningsrätt
till skrift, galle ock i afseende på den rätt, hvarom i detta kap.
är fråga.»

16 och 17 §§.

Lika obestridligt som det är, att den, som finnes saker till förbrytelse
af ifrågavarande beskaffenhet, bör till målsegaren utgifva sin härigenom
erhållna vinst och ersätta den skada, som derutöfver kan hafva
blifvit denne senare tillskyndad, lika obestridligt torde det vara, att målsegaren
icke bör på förbrytarens bekostnad göra någon vinst, hvilket
dock i de flesta fall genom föreslagna bestämmelserna blefve förhållandet.
Skada af eftertryck kan nemligen endast undantagsvis uppgå till
mer än boklådspriset för försålda exemplaren efter afdrag för tryckningsoch
försäljningskostnaden, hvilken lärer i medeltal uppgå till två tredjedelar
deraf. Och om, med de i behåll varande exemplaren, der ej annorledes
öfverenskommes, varder förfaret i likhet med hvad i afseende på
de för den olofliga tryckningen användbara materialier är föreskrifvet,
torde målsegarens rätt i detta hänseende vara fullt tillgodosedd. År arbetet
olagligt allenast till eu del, synes mig målsegaren icke hafva giltigt
anspråk på återstoden, aldraminst om af en hel volym endast en eller
annan sida finnes olaglig. Enahanda anmärkning gäller föreskriften
derom, att, vid olofligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt dramatiskt
arbete, hela influtna beloppet, utan afdrag för kostnaderna och den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

på annat stycke belöpande inkomsten, skall tillfalla målsegaren, hvars
vinst sålunda ökas i den mån, han utan anmärkning låter de olagliga
föreställningarna en längre tid fortgå. En förmildring af omförmälda
bestämmelser torde desto hellre vara behöflig, som förbrytelser af ifrågavarande
beskaffenhet, hvilka sällan om ens någonsin kunna undgå att
upptäckas och af målsegaren, om anledning dertill finnes, beifras, följaktligen
i allra flesta fall härröra af ovarsamhet eller missförstånd om
lagens mening.

På grund häraf torde ofvan nämnda §§ böra erhålla denna lydelse:

»16 §. Den, som gör sig skyldig till eftertryck eller till
olagligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt dramatiskt
arbete, straffes med böter från och med Tjugu till och med
Ett tusen kronor; och vare han derjemte pligtig att efter skälig
beräkningsgrund såsom skadestånd till målsegaren utgifva den
vinst, han genom företaget erhållit, samt ersättning för den
förlust, som derutöfver pröfvas hafva blifvit målsegaren tillskyndad.

17 §. Den eftertrycka skriften samt alla uteslutande för
den olagliga tryckningen -—--— ej kan ske.»

19 §.

En utrikes, i öfverensstämmelse med der gällande lag, tryckt skrift
torde svårligen kunna kallas »olaglig», äfven om den icke må inom riket
till salu hållas. Ej heller synes den, hvilken i riket inför sådan skrift,
vara mera brottslig än den, som densamma från ort till annan inom riket
transporterar; hvarförutan tillämpningen af ansvarsbestämmelsen i detta
fall torde möta stora svårigheter, särdeles i afseende på ångbåtsbefälhafvare
samt post- och jernvägstjenstemän. På grund häraf och med
iakttagande af en utaf ifrågaställa ändringen i 16 och 17 §§ betingad
jemkning i redaktionen, torde 19 § få denna lydelse:

»Hvad i 16 och 17 §§ är stadgadt, galle ock i tillämpliga
delar för den, som till salu håller, honom veterligen, olagligen
inom riket eller utan författarens samtycke utrikes tryckt
skrift.»

23 §.

Då en författare icke bör kunna tvingas att i tryck utgifva sin handskrift,
synes mig stadgandet i denna § obestridligen billigt, så vidt det

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

afser lians lifstid; men ifrågasättas kan, huruvida ej borgenärerna efter
hans död må ega att till godtgörande af sina fordringar utgifningsrätten
framför sterbhusdelegarne begagna. Om än en större grannlagenhet vid
utöfningen af denna rätt må förutsättas hos de närmaste, så kan denna
förutsättning icke hafva tillämpning på aflägsnare arfvingar. Så vida
denna anmärkning godkännes, torde följande lydelse kunna gifvas åt
ifrågavarande §:

»b örfattares i denna lag stadgade rätt till skrift, som endast
i handskrift förefinnes, må ej under hans lifstid tagas i
mät för hans gäld eller vid konkurs till hans borgenärer öfvergå.»

af Herr Grefve Mörner: »Om äfven det af Kongl. Maj:t framlagda
lagförslaget icke skulle kunna oförändradt bifallas, så torde icke heller
de af Utskottet företagna ändringar eller tillägg kunna anses såsom
börande till alla delar bereda lagen mera bifall, i hvilket hänseende jag
lår bemärka den lydelse, som gifvits åt 4, 7, 11, 14, 15 och 20 ''§§.
Att, då jag icke gillar den föreslagna lagtexten, jag icke biträder motiveringen,
torde falla af sig sjelft.»

af Herr Lindgren: »Lika med Utskottets pluralitet, kan ej heller

jag tillstyrka antagandet af det i Kongl. Maj:ts proposition framlagda
lagförslag oförändradt; och då den inom Utskottet verkstälda omarbetning
deraf jemväl synes mig i flera hänseenden otillfredsställande, får
jag> med hufvudsakligt instämmande i Herr Grefve Mörners reservation,
äfven afstyrka Utskottets förslag, det jag anser böra före antagandet
undergå en fullständig revision.»

af Hem Sjöbring mot Utskottets beslut, så vidt det afser införande
af vidsträcktare skydd mot öfversättning än Kongl. Maj:ts förslag innehåller.

af Herr Ilibbing: »I några punkter har jag ej kunnat instämma i

det slut, hvartill Utskottet kommit. Dessa punkter, mot hvilka jag härmedelst
får anmäla min reservation, äro följande:

Do) Bibehållandet af den rubrik, den föreslagna lagen enligt Kongl.
Maj:ts nådiga proposition skulle hafva: Lag angående eganderätt till

skrift. Utan att lägga alltför stor vigt vid ord, må man''dock ej förgäta,
att falska benämningar alltid äro egnade att framkalla falska föreställningar
om det benämnda. Synnerligen vid lagar må det med skäl
anses vara af vigt, att så vidt möjligt begagna ett korrekt språk, då ett

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

felaktigt uttryck alltför lätt medför eu felaktig lagskipning, hvilket naturligen
i ännu högre grad är fallet om, såsom vid det föreliggande lagförslagets
titel är händelsen, uttrycket är uppenbart vilseledande. Om
eganderätt till skrift äro, så vidt jag kan finna, föga några andra lagbestämmelser
af nöden, än de, som gälla angående eganderätt till annan
lösegendom. Säkert är åtminstone, att hvarken den rätt, hvarom föreliggande
förslag handlar, till sin natur är »eganderätt», ej heller »skrift))
dess föremål. Hvilken den ifrågavarande rätten är, framgår otvetydigt
af sjelfva begynnelseorden i förslagets 1 §: »författare vare berättigad
att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga sin skrift»
eller, enligt den af Lag-Utskottet föreslagna redaktionen: »låta genom
tryck utgifva sin skrift», och början af 12 §: »dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt
arbete må ej offentligen uppföras utan samtycke af författa!
en». Det torde vara lika klart, att objektet för den sålunda bestämda
rättigheten är ett, genom lagen sanktioneradt, författarens anspråk, fästadt
vid skriften, ej denna sjelf, som att detta sålunda legaliserade anspråk
eller den författaren med afseende på skriften tillerkända rätten så mycket
mindre är någon eganderätt, som densamma såsom sådan träder in
eller för författaren eger någon praktisk betydelse först, när eg ander ätten,
eller åtminstone besittningen af skriften öfverrätt till annan. Så länge
skriften nemligen är i författarens hand, behöfves lika litet förbjudas
dess tryckning eller eftertryckning af annan, som dess offentliga uppförande
utan författarens samtycke, af det enkla skäl, att det ena, så väl
som det andra är omöjligt. Med hänsyn till ett yttrande af Herr Statsministern
i det, den Kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokollet
må för öfrigt anmärkas, att den ifrågavarande rättighetens föremål icke
heller är ett andligt objekt, hvilket är klart redan deraf, att inga sådana
äro föremål för rättigheter. Den rätt, hvarom det föreliggande lagförslaget
handlar, är, såsom af förslagets hela innehåll otvetydigt framgår,
livad som vanligen i fråga om skrifter kallas utgifnings- eller förlagsrätt,
samt rätt till offentligt uppförande af dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt
verk. Med detta lagens föremål eller innehåll synes dess rubrik
höra blifva antingen: lag om ut gifning sr ätt af skrift och om begagnande
af sådan för skådebanan, eller ock, i fall den dervid i första rummet begagnade
konstruktionen — som likväl eger full analogi med uttryckssätt,
hvilket förekommer i § 1 mom. 3 af Tryckfrihetsförordningen — ej
skulle _ gillas: lag om författares rätt i fråga om (beträffande) utgifvande
af skrift och begagnande af sådan för skådebanan.

2:o) I sammanhang med hvad i förra punkten yttrats, anser jag det
i § 5 (af lagförslaget sådant det af Utskottet är uppstäldt och formu Bih.

till Riksd. Prut. IS77. 7 Sami. LO Haft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

leradt) begagnade uttrycket: den för fatt ar er att, som i 1 § är nämncl, höra
utbytas mot: den rätt, eller den utgifning sr ätt, som etc.; § 8 författarerätt
böra heta: utgifning srätt; § 9 i stället för författarerätt böra stå: utgifninqsrätt;
§ 11 sista inom. tryckning sr ätt förändras till: utgifning srätt.
Skälen till vidtagande af dessa förändringar i uttryck äro dels_ den tydlighet,
som vinnes derigenom, att öfverallt, der samma rättighet år i
fråga, ock begagnas samma uttryck för densamma och då helst det, som
omedelbart framgår ur och hänförer till sig de ordalag, med hvilka rätten
i fråga från början (§ l) blifvit angifven; dels att uttrycket: författarerätt,
enligt all analogi med likartade sammansättningar, betyder all
den rätt, som tillkommer författare i hans egenskap såsom sådan, samt
följaktligen omfattar mycket mer, än den rätt, som enligt föreliggande
lag tillerkännes författare af en skrift.

3:o) § 11 af det Kongl. förslaget (motsvarande § 12 i Utskottets

förslag) lyder: _

»Förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författandet
af nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna tryckt skrift på
det sätt,

att delar af skriften eller, der den är af ringa omfång, hela skriften
intages i sådan, ur liera arbeten hemtad samling, som göres för att tjena
till bruk vid gudstjeristen, vid undervisning i läsning, musik eller teckning,
till historisk framställning eller annat dylikt ändamål;»

I Utskottets förslag bibehålies i sak anförda stadgande (§12 mom. 2)
i samma omfattning och såsom gällande äfven hel skrift, blott densamma är
af ringare omfattning. Det har ej lyckats mig att finna något giltigt skål
till, att författare till skrifter af ringare omfång för dessa skola ega mindre
skydd mot eftertryck, än det, som tillerkännes dem, hvilkas arbeten
äro mera voluminösa. Ty icke kan ett sådant skål anses vaia^ gifvet i
den af Utskottet anförda omständighet, att borttagande af den, författare
i allmänhet tillerkända rätt ibland kan vara af nytta för andra. Följden
af det, i sådan omfattning, som den föreslagna, angifna undantaget från det
i § 11 lemnade skyddet mot eftertryck kan alltför lått blifva den, att i
sådana samlingar, som § omtalar, aftrycka^ stycken eller delar i deras helhet
af en författares arbete, der blott dessa delar hvar för sig. ej äro
alltför långa (t. ex. ur utgifna kortare lyriska dikter, eller i musik satta
sånger af en författare), ja, att hela arbetet, om det ej är stort, eller
eu hel afdelning deraf (en författares samlade dikter, ett helt häfte af
en kompositörs musik) inryckes i »samlingen». Så står den författaren

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

aldeles rättslös mot eftertryck. Efter min tanke skulle detta ställe lämpligen
kunna erhålla följande lydelse (med bibehållande i öfrigt deråt af
Utskottets stilisation):

»Icke heller må såsom eftertryck anses, att enskilda ställen
af annans tryckta skrift intagas o. s. v.»

4:o) Rubriken på 2 kap.: Om olofligt begagnande afl skrifter flor

skådebanan synes mig ej hafva bort ur det Kong! förslaget oförändrad
bibehållas. I kriminallagar begagnas visserligen med allt skäl såsom
rubriker ord, som beteckna brytande af rätt, ty just sådana handlingar
och statens reagerande verksamhet mot dem utgöra föremålet för strafflagen.
Deremot eger civillag till uppgift och föremål bestämmandet af
rätt, och handlar endast så till vida och på det sätt indirekt om orätt,
som af legaliserandet af eu handling såsom berättigad följer, att dess
motsats är oloflig. Ser man på det faktiska innehållet af ifrågavarande
andra kapitel, utgöres detta lika väl af stadgande om rätt till skrifts begagnande
för skådebanan och närmare bestämmande af sådan rätt, som
första kapitlet handlar om rätt med afseende på utgifvande af skrift,
och häri ändras intet af den omständighet, att den första satsen i § 14
är uttryckt i negativ form. Ej blott lagens natur och kapitlets innehåll
fordra alltså en öfverskrift, uttryckande lofligt begagnande; samma fordran
gäller ock med hänsyn till analogien mellan första kapitlet: »om
skydd mot eftertryck», det är rätt för författare mot annan i afseende
på utgifvande, och det andra: rätt i afseende på offentligt uppförande.
Iakttages detta, skulle rubriken på andra kapitlet blifva antingen densamma,
som i det Kongl. förslaget, men med uteslutande af ordet: »olofligt»;
eller ock, i enlighet med det finska lagförslaget: om rätt till begagnande
af skrifter för skådebanan.

5:o) I de delar af motiven, der uttryck begagnas, som strida mot
hvad här ofvan i punkten 1 blifvit anfördt, har jag naturligen ej heller
kunnat instämma.»

af Herr Lyth, mot Utskottets beslut, så vidt de afse 4, 7, 8, 9 och
12 §§ i det af Utskottet framlagda lagförslag.

af Herr Philip sson: »Föreliggande lagförslag är bygdt på så nya,

för den svenska lagstiftningen hittills okända grunder, att det med lätthet
låter förklara sig, att högst skiljaktiga meningar inom Utskottet
kunnat yppas rörande ifrågavarande grunder. För min del har jag funnit
mig föranlåten att uttala mina från Utskottets majoritets uppfattning afvikande
åsigter i nedannämnda punkter.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

§ 1.

Det uti Kongl. Maj:ts förslag, för författarerättens bestämmande, begagnade
uttryck: »låta genom tryck mångfaldiga sin skrift» synes mig
otvifvelaktigt böra föredragas framför det i Utskottets förslag använda:
»låta genom tryck utgifva sin skrift»; hvarförutan, enär jag ansett nödigt
att begränsa den i §:ens tredje moment innefattade förklaring af
ordet »tryck» till hvad derom i den nya lagen förekommer, jag sökt att
åt nämnda moment gifva en dermed öfverensstämmande redaktion. I
enlighet med dessa åsigter torde §:en böra erhålla följande lydelse:

»Författare vare berättigad att, med ändras] uteslutande, låta
genom tryck mångfaldiga sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord
eller förefinnes endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete,
affattadt i not- eller annan teckenskrift, sä ock naturvetenskaplig
teckning, land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik
teckning eller afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål,
att betrakta såsom konstverk.

Med tryck förslås i lagen äfven annat mekaniskt eller fotografiskt
eller likartadt medel för en skrifts mångfaldigande.»

§ 2.

Lika med Utskottets förslag endast med den skilnad, att ordet utgifva
utbytes mot ordet mångfaldiga.

§§ 3 och 4.

Inom Utskottet har jag visserligen biträdt den mening, som velat
åt författare bereda öfversättningsskydd för någon kortare tid; men dermed
har jag icke ansett öfverensstämmande att bibehålla det uti Kongl.
Maj:ts förslag upptagna stadgande, att skrift, som författare låter samtidigt
utgifva på olika och å titelbladet uppgifna språk, skall anses som
på hvartdera af dessa språk författad. Vid sidan af öfversättningsskyddet
blifver detta stadgande, för såvida ett dylikt skydd dermed åsyftats,
alldeles öfverflödigt; men med detsamma synas mig dessutom i och för
sig åtskilliga svårigheter vara förenade. Då skriften på hvartdera språket
skall anses såsom original, så blifver visserligen hvartdera originalet
skyddadt emot eftertryck under författarens lifstid och femtio år efter
hans död; men, om han icke å hvartdera originalet gjort förbehåll emot

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

öfversättning till det eller de öfriga språken, eller, om han gjort sådant
förbehåll, efter den femåriga skyddstidens utgång, är han utsatt för den
olägenhet, att en särskild öfversättning från t. ex. det tyska eller franska
originalet till svenska språket kan af annan person utgifvas. Skulle denna
åsigt, hvilken öfverensstämmer med den uppfattning, som af en framstående
kommentator af den tyska lagen af den 11 Juni 1870 blifvit
uttalad, beträffande denna lags föreskrift om ett femårigt ömsesidigt
öfversättningsskydd för arbeten, hvilka samtidigt utgifvits på olika språk
(O. Wächter, »Das Autorrecht», pag. 208), icke godkännas, utan åt stadgandet
gifvas den tolkning, att derigenom ett ovilkorligt skydd mot
öfversättning af lika lång varaktighet, som sjelfva författareskyddet eger,
blifvit gifvet, så komme sannolikt ganska snart, i synnerhet efter afstötande
af konventioner med de stora kulturländerna, föreskriften att medföra
de mest betänkliga förvecklingar, om hvilka man kan göra sig en
föreställning genom att taga kännedom om förhandlingarne vid den tyska
riksdagen, rörande förslaget till nyssnämnda lag. Dessutom torde böra
framhållas, att den högst väsentliga skilnad i afseende å skyddstid,en
(författarens lifstid, och femtio år efter hans död samt fem år) emellan
de begge fallen att en öfversättning utgifves samtidigt med originalet
eller utkommer inom två år derefter, icke väl motiveras af denna korta
tidsskilnad.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, anser jag, att, med uteslutande
af § 3 i Utskottets förslag samt med de förändringar i öfriga
§§:ers nummerföljd, som häraf betingas, § 3 bör lyda sålunda:

i>Vill författare sjelf föranstalta om öfversättning af sin
skrift till ett eller flera uppgifva språk, göre ä titelbladet härom
förbehåll, och vare i det fall berättigad att, med andras uteslutande,
dylik öfversättning utgifva under två är från det, dä skriften först
trycktes. Har författaren inom nämnda tid af denna rätt sig
begagnat, vare annan förbjudet att, förrän fem är förflutit efter det,
dä skriften först trycktes, öfversättning deraf utgifva till det eller
de språk, hvartill öfversättning en blifvit gjord. År öfversättning
af skriften samtidigt med densamma af författaren utgifven och
tillkännagifvande derom meddeladt å titelbladet, vare öfversättningen
då fredad mot annan öfversättning till samma språk under
fem är från det, dä densamma utgafs.»

§ 7. (6.)

Lydelsen i Kongl. Maj:ts förslag: »Författare må sin omförmälda

rätt med eller utan vilkor eller inskränkning öfverlåta på en eller flere»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

anser jag vara att föredraga framför lydelsen i Utskottets förslag. Utbytet
af orden ren eller flere» mot ordet »annan» kan jag ej förklara, dä
sistnämnda ord ju i lagstil icke är liktydigt med en annan person, utan
har tillämpning å såväl en som flera personer. Deremot vinnes genom
bibehållande af det i Kongl. Maj:ts förslag använda uttrycket den fördel,
att de förändrade förhållanden emellan författare och förläggare, hvartill
den nya lagstiftningen otvifvelaktigt skall komma att leda, och hvaraf
tillämpning af hvad som i utlandet benämnes delad förlagsrätt äfven i
vårt land skall blifva en följd, redan på förhand blifvit i lagen tillbörligen
uppmärksammade. Bestämmelsen i § 2 derom, att de tre skandinaviska
språken skola, i afseende å författarerättens tillgodonjutande,
anses såsom olika munarter af samma språk, skall, efter afsilande af
konventioner, sannolikt komma att framkalla samtidiga förlagsaftal emellan
den svenske författaren och särskilda förläggare i de skandinaviska
länderna om utgifvande af såväl skriftverk och tonverk som andra arbeten,
hvarigenom begreppet om delad förlagsrätt vinner fullt användande.

Deremot anser jag det från Kongl. Maj:ts förslag upptagna stadgande
rörande upplagas storlek, dervid dock en sifferförändring egt rum,
just från synpunkten af författarens sanna fördel, böra uteslutas. Enligt
mitt förmenande bör detta speciela stadgande, som faller inom området
af den så kallade förlagsrätten, icke hafva sin plats uti den nu
ifrågavarande lagen om eganderätt till skrift eller den egentliga författarerätten.
Då lagen uttryckligen föreskrifver, att författaren må öfverlåta
sin rätt med eller utan vilkor, likasom med eller utan inskränkning, så
har härigenom en uppmaning blifvit stöld till vederbörande kontrahenter
att städse med noggranhet öfverväga och fastställa öfverlåtelse-aftalets
omfattning, dervid lagstiftaren icke bör förutsätta, att ett så vigtigt moment,
som det om upplagors antal och storlek, skall komma att förbises.
Beträder man åter förlagsrättens område, så finnas flera andra
lika vigtiga detaljbestämmelser, som bort tillvinna sig uppmärksamhet.

Emellertid är det icke allenast nu åberopade skäl, som föranledt
mig att afstyrka det ifrågavarande stadgandets införande i lagen, utan
förefinnes härtill jemväl ett annat. Då nemligen den nya lagen icke
uteslutande afser skrifter i detta ords egentliga bemärkelse, utan jemväl,
under denna benämning, omfattar musikaliska och andra i § 1 omförmälda
arbeten; men begreppet upplaga i afseende å största delen af dessa
sistnämnda produkter af den andliga verksamheten är ganska obestämdt;
så är det högst sannolikt, att den anmärkta föreskriften skulle komma
att leda till rätt betydliga svårigheter. Uti den tyska lagen förekommer
ej någon mot det ifrågavarande stadgandet svarande bestämmelse,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

hvars tillstyrkande af Utskottet är ett resultat af den förseglade sedelns
utslag; och jag har särskildt af den diskussion, som inom den tyska
riksdagen fördes, i fråga om inrymmande i lagen af föreskrift beträffande
upplaga af skriftverk, funnit stöd för min nu uttalade mening.

På grund af hvad jag sålunda anfört, torde, enligt min åsigt, förevarande
§ böra erhålla följande lydelse:

»Författare må sin omförmäla rätt med eller utan vilkor eller
inskränkning öfverlåta på en eller flere. Gör han det ej, gånge
den rätt vid författarens död öfver till hans rättsinnehafvare
efter lag.»

§ it. (10.)

Denna § bör, eldigt min åsigt, erhålla följande lydelse:

»Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes
är stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att utan vederbörandes
tillåtelse annans skrift i dess helhet eller delvis eller på
annan munart trycka, så länge stadgad skyddstid derför ej förflutit.
Ej varde eftertryck lofligt derföre, att oväsentliga ändringar,
förkortningar eller tillägg vidtagas.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning
utgifves af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i
strid- mot 3 §, eller förläggare eller den, som tryckning sr ätt till
skrift ä honom öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid mot
förlag saf talet.

Likaledes anses såsom eftertryck, då utan tillåtelse musikaliskt
arbete utgifves omsatt för andra, flere eller färre instrumenter
eller till andra stämmor.»

§ 25. (23.)

Enär jag icke kunnat godkänna den af Utskottet anförda motivering
för de förändringar, hvilka föreslagits uti Kongl. Maj:ts proposition rörande
ifrågavarande författnings tillämpning, så har jag ansett förevarande
§ uti Kongl. Maj:ts förslag böra oförändrad antagas.»

af Herr Wieselgren: »Om, såsom jag tror, oförnekligt är, att en författare
i denna sin egenskap är lika verksam antingen han nedskrifver
sina tankar eller han framställer dem i ett muntligt föredrag, torde
häraf böra följa, att det skydd, man vill bereda honom för åtnjutandet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

af de ekonomiska fördelar, hvilka af hans nämnda verksamhet kunna
betingas, lika väl bör komma honom till godo i senare som i förra fallet.
Den tankeverksamhet, det förberedande arbete, som ligga till grund för
och i sin mån möjliggöra det fria oskrifna föredraget, behöfva icke vara
mindre, ej heller af annat slag, än det, hvars resultat fixeras i en skrifveri
och genom tryck offentliggjord framställning; och det olika sättet
för arbetsproduktens offentliggörande bör väl icke kunna framställas såsom
grund för olika lagbestämmelser i fråga om tillvaratagandet af upphofsmannens
»eganderätt» eller, om man hellre så vill, hans arbetslön.

Det har visserligen invändts, att »först sedan tanken genom dess
nedskrifvande blifvit till sin form bestämd och stadigvarande fästad vid
ett yttre föremål», det med rätta kunde åt den sålunda uppkomna handskriften
gifvas eganderätts helgd; och man har sökt styrka påståendet
genom påpekande af omöjligheten, att, innan nedskrifvandet skett, afgöra
hvad som rätteligen vore föremål för eganderättsskyddet. Må vara, att
ett dylikt afgörande i något enskildt fall verkligen skall visa sig omöjligt
— jag anser likväl principielt origtigt, att lagen på sådana grunder
förvägrar skydd åt den, som i oskrifna muntliga föredrag framlägger
resultatet af ett måhända långvarigt och mödosamt arbete, under det
den tillerkänner det åt snabbskrifvaren, hvars hela åtgörande inskränker
sig till ett mekaniskt återgifvande af den förres, utaf hans öra uppfångade
ord. Derjemte gäller skälet om bevisningens omöjlighet åtminstone
icke de fall, der upptecknaren, helt upprigtigt, sjelf å titelbladet utsätter
af hvem föredragen äro hållna; och detta torde dock blifva det
vanligaste, enär utsättandet af endast utgifvarens namn väl sällan skulle
åstadkomma den åtgång och deraf härflytande vinst, som med föredragens
utgifvande klarligen vore åsyftad.

Deremot kan i fråga om fastställandet af dylikt skydd en skilnad
göras mellan olika slag af muntliga föredrag. Likasom genom Tryckfrihetsförordningens
föreskrifter vissa slags skriftalster äro förklarade för
allmän egendom, den en hvar eger att genom tryck utgifva, gifves det
ock muntliga föredrag, hvilka på grund af de ämnen, derom de röra
sig, jemte sin betydelse för och sitt förhållande till det borgerliga samfundslifvet
icke kunna tillerkännas bättre rätt än den, som för nyssberörda
skriftalster bestämts. Den verksamhet, hvilken tages i anspråk
för affattandet af protokollet, embetsskrifvelsen eller annan allmän handling,
är icke på samma sätt individuel fristående som den, hvilken tagit
form i dikten eller tonstycket; och samma skilnad torde kunna göras i
fråga om t. ex. ett andragande inom representationen och ett föredrag
i estetik, ett tal vid ett valmöte och eu vetenskaplig föreläsning. Det

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

allmännas kraf på ett fritt mångfaldigande af det offentliggjorda är af
helt annat berättigande i det ena fallet än i det andra.

Också har lagstiftningen inom de länder, med hvilka vi i afseende
å odling och andlig frändskap hafva mest gemensamt, gifvit vitsord åt
denna uppfattnings riktighet. Den inom tyska riket sedan den 11 Juni
1870 gällande »Gesetz betreffend das Urheberrecht an Schriftwerken» etc.,
likasom danska lagen den 29 December 1857 om eftertryck in. in., norska
lagen den 8 Juni 1876 om beskyttelse af den s. k. skrifteiendoms
ret. och det förslag till förordning angående författares och konstnärs
rätt till alster af sin verksamhet, hvithet detta år förelagts. Finlands
ständer, ega, samtlige, bestämmelser, som afse att för upphofsman till
vissa slags muntliga föredrag bereda samma skydd, i fråga om dessas
mångfaldigande genom tryck, som, beträffande skrift, tillerkänts författare.
Äfven i Kongl. Maj:ts ursprungliga förslag till författning i förevarande
ämne hade ett stadgande i samma syfte erhållit en väl berättigad plats.
Det torde derför icke förtyckas mig, om jag, som icke funnit mig öfvertygad
af de skäl, på grund af hvilka det ifrågasätta stadgandet blifvit
ur Kongl. Maj:ts nådiga proposition uteslutet, anser, att i slutet af 1
kap. af förevarande lagförslag bort tilläggas eu § af följande lydelse:

Angående utgifning sr ätt till predikan, föreläsning eller annat
för uppbyggelse, undervisning eller förströelse liallet muntligt förening,
vare lag såsom om skrift; men tal och andragande!!, som
förekommit under offentliga förhandlingar vid riksdag, kyrka- eller
prestmöte, landsting, kommunalrepresentation, valmöte eller andra
dylika sammankomster, må, utan hinder af denna lag, af en hvar
genom tryck utgifvas.

I hvad Herr von Gegerfelt anfört beträffande § 6, Herr Philipsson
i fråga om första mom. af § 7 och Herr Ribbing rörande ändring af
rubriken till 2 kap. ber jag att få instämma.

Hvad vidare angår förslagets 12 § har jag icke kunnat finna dess
lydelse tillfredsställande. I likhet med Herr Ribbing anser jag högst
oriktigt, att, såsom skett, beröfva skrift »af ringa omfång» det skydd
mot fullständigt eftertryck, hvilket man gifvit de omfångsrikare skrifterna.
Men äfven dessa senare äro genom det i §:ns följande rader medcrifna
»samlings»-privilegiet väl mycket prisgifva åt eu hvar, som af .detsamma
vill begagna sig »för eget väl och andras bästa» blott icke

författarens. Samlingsfriheten är endast .beroende af en viss samlarens
afsigt; och derest han å titelbladet gör tillkännagifvande om denna, stål
det’honom fullkomligen fritt att ur särskilde författares arbeten utplocka
det bästa och mest anslående, utgifva detta och dymedelst förskaffa sig

Bill. till Riksd. Prof. 1877. 7 Sami. 13 Häft. 6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

<;n vinst, som ju icke kali undgå att valla de verklige egarne motsvarande
förlust. Ingenting hindrar honom att utgifva sin samling i särskilda
häften, och att i dessa på det för hans syften förmånligaste sätt
anordna de »delar)) af utaf allmänheten efterfrågade skrifter, hvilka i de
råtte förlåggarnes händer kanske ställa sig något dyrare; han behöfver
blott a titelbladet upplysa, att hans samling, der den innehåller predikningai,
andliga sånger in. in. dylikt, är gjord »till bruk vid andaktsöfning»,
der den åter består af sånger och andra tonstycken, »till undervisning i
musik» o. s. v. Hurudan den samling skall se ut, som, att begagna lagföl
slagets ord, göres för att tjena »till historisk framställning» vet jag
visserligen icke, men förmenar dock, att uttryckets oklarhet gör stadgandet
förtjent af att här uteslutas.

Eu lika lätt föreburen som verklig afsigt att tjena det allmänna
torde icke böra ensamt för sig vara nog för rättigheten att öfverskrida
de i alla andra fall utstakade gränserna för författares rätt. Afsigten
bör väl i någon mån kontrolleras, det allmännas behof vitsordas; i annat
fall torde genom förevarande stadgande dörrarne öppnas för underslef,
hvilka lagstiftningen visserligen icke velat hvarken framkalla eller gilla.

Utan att uppehålla mig vid det, så vidt jag förstår, olämpliga utbytet
af ordet »Gudstjensten» mot »andaktsöfning», tillåter jag mig här
anteckna den lydelse, ifrågavarande §, efter min mening, bort erhålla:

Förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författandet
af nytt i det väsentliga sjelfst<i''tidigt arbete begagna tryckt
skrift pa det sätt, att delar deraf ordagrant eller i sammandrag
upptagas till granskning, belysning eller ytterligare bearbetning,
eller vid historisk framställning anföras såsom prof, eller till bevis
åberopas.

Icke heller vid såsom eftertryck anses: att enskilt ställe af
tryckt skrift intages i sådan ur Jlera arbeten hemtacl samling, som
i vederbörlig ordning antagits att tjena till bruk vid Gudstjensten
ellei till undervisning i läsning, musik eller teckning; likasom ej
heller, att i musikaliskt arbete ord aftryckas såsom text.

Dä etc.----utsatt.

Slutligen har jag äfven i fråga om vissa bestämmelser i § 15 känt
mig. förhindrad att instämma i den åsigt, som blifvit af Utskottet såsom
riktig vitsordad. I de lagstiftningar, hvilka tillerkänna författare uteslutande
rätt att för viss tid förfoga öfver sina skrifters utgifvande i
tryck eller uppförande a skådebana, är någon skilnad i tiden för rättighetens
utöfvande a ena eller andra sättet icke stadgad. Svårt torde ock
vara att för ett motsatt förfaringssätt uppvisa någon i och för sig håll -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

bär grund. Man har emellertid i förevarande lagförslag ansett lämpligt
att, långt mera än hvad i fråga om utgifningsrätt till skrift funnits vara
billigt, inskränka den tid, under hvilken innehafvare af dramatisk författares
rätt efter dennes död eger förfoga öfver uppförandet af hans
arbeten. Någon ändring i det syfte, öfriga länders lagar, på sätt ofvan
är antydt, för sin del hafva såsom rättvist godkänt, torde då icke med
något hopp om framgång här kunna ifrågasättas; men mig synes dock,
som om man icke sä snäft, som skett, bort begränsa nu ifrågavarande
förmån. Under förutsättning, att den dramatiske författaren under en
lång lifstid hunnit tillgodogöra sig och de sina frukterna af sitt författarskap,
betyder det måhända icke så mycket, om dessa frukter någon
längre eller kortare tid efter hans död förbehållas åt hans efterlefvande;
men skulle han deremot aflida, strax efter det han börjat eller med
framgång börjat ett sådant författarskap, ställer sig förhållandet helt annorlunda.
Och jag kan icke godkänna ett lagstadgande, hvars billighet
helt och hållet beror på förutsättningen af en lång eller till och med
lika lång lifstid för de författare, hvilkas rätt det här gäller att bestämma.

Äfven den anonyme författarens rätt synes mig vara i denna § väl
starkt begränsad. En person kan af någon anledning, t. ex. genom sin
embetsställning, vara tvungen att i sitt arbete för scenen iakttaga sträng
anonymitet; men är då detta skäl nog för att till en tid af blott fem
år inskränka hans rätt att draga vinst af sitt arbete? Om man icke
anser anonymiteten såsom en förbrytelse, bör man väl icke heller låta
dess följder få karakteren af ett straff.

Jag anser, att i båda de fall, förevarande § bestämmer eu tidsfrist
af fem år, denna bort åtminstone till tio år utsträckas.»

af Herr Asplund.: »Då äfven jag nödgas härmed anmäla min reservation
i åtskilliga delar af Utskottets ofvan afgifna förslag och sålunda öka
det ty förutan redan nog stora antalet reservationer i denna fråga, är det
mig kärt att åtminstone ej behöfva i alla dessa delar upptaga tid och
utrymme med särskild utveckling af min skiljaktiga mening och skälen
derför, utan kunna, med instämmande i hvad andra reservanter anfört,
inskränka mig till en sådan utveckling blott i ett par punkter.

Jag får sålunda tillkännagifva, att jag instämt med Herr von Gegerfelt
beträffande 6 §, 7 § 2 mom. och 9 §, äfvensom i anmärkningen mot
det använda uttrycket »författarerätt» samt med Herr Wieselgren i yrkandet
på skydd för vissa muntliga föredrag.

Min skiljaktighet i öfrigt från Utskottets förslag rörer väsentligen
12 § och i viss mån den ll:te.

La g-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Utom att den senare §:n, sådan den föreslås af Utskottet, synes mig i
flera hänseenden, som jag ej här torde behöfva närmare påpeka, erfordra
cn enklare och tydligare ordställning, anser jag också det. tillägg i afseende
å musikaliska arbeten, som Utskottet vid denna § gjort, hafva
lämpligare bort inflyta antingen i slutet af 12 § eller ock i eu särskild
§ näst derefter.

Så väl 12 § i Utskottets, som den motsvarande 11 § i Kongl. Maj:ts
förslag medgifver, ehuru på skiljaktigt sätt, en hvar rättighet att för
vissa ändamål göra och i tryck utgifva så kallade »samlingsverk», det
vill säga att ur andras verk uttaga och till en samling hopställa hvad
för ändamålet synes tjenlig!.

Helst skulle jag vilja alldeles undanrödja dessa i min tanke onödiga
och alltså oberättigade ingrepp uti författares i öfrigt nöjaktigt erkända
rätt. Jag kan nemligen ej finna, att det allmänna, för tillgodoseende af
sina syften, behöfver medgifva en så beskaffad »kaparefrihet», såsom förstnämnda
rättighet betecknande blifvit kallad; och otvifvelaktigt synes mig
vara, att densamma, på författares bekostnad, mera tillgodoser en tilltagsen
samlares intressen, än det allmännas. Men då jag för närvarande
icke hyser ringaste förhoppning att kunna genomdrifva en så radikal
åsigt som den om förslagets ogillande i denna del, skall jag inskränka
mig att påyrka en större begränsning af berörda frihet, hvad musikaliska
arbeten angår, än Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag innehåller, utan
att ingå i någon undersökning om lämpligheten af den förändring, Utskottet
föreslagit.

Genom begge förslagen synes mig den musikaliska författarens eller
hans förläggares rätt vara i betänklig grad undergräfd, då det står en
hvar öppet att inom hvarje slag af musikaliska skapelser utsöka det bästa
och mest omtyckta och utgifva det i eu samling, allenast det sker med
den omsigt, att samlingen kan anses vara gjord i det uppgifna syftet att
t. ex. tjena till undervisning; något, som ingalunda torde kosta synnerlig
möda att åstadkomma, då nästan hvarje sådan samling af musikalster
kan i större eller mindre mån motsvara berörda ändamål. År nu gärdet
så uppgifvet, att sådana samlingar kunna i skilda delar upptaga allt, hvad
som egnar sig för de egentliga musikskolornas omfattande undervisning,
ända ned från den lägsta klassens elementära, till den högsta klassens
konstnärliga, så kunna dessa samlingar, för långt billigare pris, än originalverken
betinga, bjuda den musikidkande allmänheten allt; hvad den
kan önska och derför jemväl, med afseende å dessa samlingars företräde
att innefatta ett urval, vinna en ofantlig spridning och följaktligen, tvärtemot
hvad i motiven till Kongl. Maj:ts förslag antages, tillskynda den

Lag-Utskottets Utlåtande A'':o 20.

musikaliska författaren eller hans rätts innehafvare en känbar ekonomisk

förlust. . , o j

På o-rund af hvad jag sålunda anfört, anser jag åtminstone en sådan

förändring af 12 § i Utskottets förslag vara ytterst nödig, att rättigheten
att utolfva samlingar till undervisning i musik inskränkes derhän, att
samlinoens innehåll allenast får lämpa sig för den elementära undeivis
ningen i sådana allmänna skolor, der musikundervisningen ej är hufvudsak,
eller med andra ord, att, på sätt i den för Tyskland gällande lagstiftning
iakttagits, sådana samlingar ej få afse de egentliga musikskolorna.

För de ifrågavarande §§:s omskrifning i nu antydd rigtning, ansei
fao eu återförvisning till Utskottet lämpligen böra ega ruin,, men jag
framlägger dock här ett förslag till §§:s uppställning, sådan jag tankt
mig densamma. När jag dervid uteslutit hvad som säges om samling,
som är ämnad att tjena till bruk för historisk framställning, sa har det
skett, enär jag ej kunnat inse behofvet af hvad härutinnan föreslagits.

11 §•

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorlunda
är stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att, utan
vederbörandes tillåtelse, annans skrift i dess helhet eller delvis
eller på annan munart af samma språk eller i öfversättning på
ett främmande under stadgad skyddstid genom tryck utgifva,
äfven om det sker med oväsentliga ändringar, förkortningar

eller tillägg. , „ ,

Såsom eftertryck anses jemväl, att någondera åt dem, som
med hvarandra träffat aftal om öfverlåtelse af rättigheten att
genom tryck utgifva skrift, verkställer densammas tryckning i
strid mot aftalet.

12 §•

Såsom eftertryck skall ej anses, om tryckt skrift på det
sätt begagnas:

1. att delar deraf, hvilka i ett nytt, i det väsentliga sjelfständigt
arbete åberopas till bevis eller. upptagas till granskning,
belysning eller ytterligare bearbetning, dervid ordagrant

eller i sammandrag anföras; ,

2. att delar af skriften eller, der den är af ringa omfång,
skriften i sin helhet intagas i sådan ur flera arbeten hemtad

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 20.

samling, som göres till bruk vid Gudstjenst^ eller skolundervisningen;
eller

3. att ord aftryckas i musikaliskt arbete såsom text.

Då annans etc. (lika med Utskottets förslag.)

13 §.

Vid tillämpning på musikaliskt arbete af hvad i punkterna
1 och 2 af nästföregående § stadgas, vare till sådan sjelfständig
bearbetning, som i l:a punkten afses, ej att hänföra ett musikstyckes
omskrifning för annat instrument, annan stämma eller
dylikt. It) heller galle stadgandet i 2:a punkten för annan samling,
afsedd till bruk vid undervisningen i musik, än den, som
allenast omfattar hvad som lämpar sig för sådana allmänna
skolor, hvarest musikundervisning ej är hufvudsak.))

af Herr Torpare: »Instämmande helt och hållet i den af Herr

Wiese gren afgifna reservation, utbeder jag mig derjemte att såsom min
särskilda mening fa anföra, dels att jag icke kunnat biträda Utskottets
beslut att tillstyrka antagandet af den uti 16 § af ifrågavarande lao-förslag
™ot eftertryck föreslagna bötesbestämmelse. Högsta bötesbeloppet
enligt 1864 ars Strafflag utgör i regeln 500 kronor, och om än böterna
i nagra få särskilda fall kunna höjas till 1,000 kronor, synes det mig så
mycket mindre här vara skäl att stadga så höga böter, som ej blott° de
flesta förbrytelserna mot lagen om eganderätt till skrift påtagligen komma
att begas af vårdslöshet eller bristande insigt om lagens rätta förstånd
aVrJer b^.mmelserna angående skadeersättning äro ovanligt strängai
följd hvaraf jag mom Utskottet uttalat den åsigt, att stadgandet om
bötesbeloppet i denna § bort ega följande lydelse »från och med 20 till
och med 500 kronor;» dels ock att den i 19 § förekommande bestämmelse
om straff för den, som med vetskap om ett arbetes olaglighet
detsamma i riket till försäljning inför, efter mitt omdöme endast korn-''
mer att leda till förvecklingar och trakasserier, hvadan jag önskat densammas
borttagande och paragrafens omskrifning på följande sätt:

»Hvad nu år stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms
förlust, galle ock i tillämpliga delar för den, som, med
vetskap om ett arbetes olaglighet, det till salu håller eller annorledes
utsprider.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

af Herr Broderi: »Vid Lag-Utskottets utlåtande öfver Kong]. Maj:ts

nådiga proposition N:o 17, innehållande förslag till lag angående eganderätt
till skrift, får jag anmäla min reservation rörande §§ 1, 7 (6), 13 (12).»

af Herr Lundberg: »De af Lag-Utskottet vidtagna förändringar i

afseende å 1 och 2 §§, 6 § 1 mom. samt 12, 13, 16 och 18 §§ af Kong].
Maj:ts förslag hafva icke af mig godkänts; och har jag från hvad Utskottet
tillstyrkt yttrat skiljaktiga åsigter i enlighet med följande redaktionsförslag: 1

§•

Författare vare---(lika med Kongl. Maj:ts förslag).

En skrifts mångfaldigande på fotografiskt eller annat likartadt
sätt anses lika med tryck.

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och
å titelbladen uppgifna språk, — — —

7 § (6 § i Kongl. Maj:ts förslag).

Författare må sin omförmälda rätt med eller utan vilkor
eller inskränkning öfverlåta på en eller flere. Så vidt det ej skett,
gånge den rätt — — —

13 § (i Kongl. Maj:ts förslag).

I alla de fall, då, efter hvad i 11 och 12 (12 och 13) §§
sägs, aftryck göres ur annans skrift, bör densammas titel eller,
om skriften icke är periodisk, författarens namn, så framt det
finnes å skriften utsatt, uppgifvas.

2 Kap.

Om begagnande af skrifter för skådebanan.

14 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete må ej
(lika med Utskottets förslag) — — — för skådebanan.
sättare anses för sin öfversättning lika med författare.

Så framt ej annorledes är aftaladt — — —

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

15 §.

Författares i detta kap. omförmälda rätt — — —■ Har
författaren ej gifvit sig till känna, — — —

23 §.

Författares uti denna lag stadgade rätt i afseende å otryckt
skrift må, när samma rätt af författaren eller hans enka eller
arfvingar innehafves, icke tagas i mät för gäld eller vid konkurs
till borgenärer öfvergå.»

Herrar Thomasson, Anders Persson och Magnus Jonsson hafva begärt
få antecknadt, att de i ärendets behandling inom Utskottet icke
deltagit.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri, 1877.