Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1869:LU20 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

TV:o SO.

Ant. till Riksd. Kansli den 31 Mars 1869 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väclcta motioner åsyftande ändringar i
gällande föreskrifter angående rösträtten i kommunala
angelägenheter.

De grundsatser, som uti ifrågavarande hänseende blifvit följda i Kongl.
Förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862 med deri
sedermera gjorda förändringar, äro, att rättigheten till röst i kommunens angelägenheter
betingas af skyldigheten att lemna bidrag till kommunens kassa,
samt att röstvärdet beräknas efter bidraget. I enlighet härmed bestämmes
i 8 §, att en hvar välfrejdad Svensk undersåte, som är medlem af en kommun
och förbunden att till kommunen erlägga skatt, år berättigad att deltaga
i kommunalstämmans öfverläggningar och beslut, samt i 11 §, sådan
den lyder i Kongl. Kungörelsen den 8 September 1868, att röstvärdet skall
beräknas efter det en hvar åsätta fyrktal. I 9 §, såsom paragraf-följden genom
berörda Kongl. Kungörelse blifvit ordnad, år stadgadt, att för fastighet,
som innehafves af landbo eller arrendator, röstar innehafvare!!.

Enligt Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse i stad, jemförd med
Kongl. Kungörelsen af den 8 September 1868, gälla i afseende på rösträtt
i stadskommunens angelägenheter enahanda grundsatser som de ofvannämnda,
sålunda att en hvar, som vid allmän rådstuga röstberättigad är, eger en
röst för bevillning, efter art. II bevillningsstadgan'', till och med en riksdaler,
samt vidare en röst för hvarje derutöfver efter nämnde artikel påförd hel
riksdalers bevillning till Staten, dock med den begränsning, att ej någon må
vid allmän rådstuga utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar
emot en tjugondedel af stadens hela röstetal efter röstlängden.

För hufvudstaden äro särskilda bestämmelser meddelade genom Kongl.
Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 Maj 1862. I afseende
på röstberäkningen öfverensstämma dessa helt och hållet med de för
Bill. tHl Riksd. Prof. 186!). 7 Sand. 11 Häft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

rikets öfriga städer gällande stadganden, dock så, att i hufvudstaden, som
för val af stadsfullmägtige är indelad i fem valkretsar, röstmaximum beräknas
till en tjugondedel icke af hela stadens utan af valkretsens sammanlagda
röstetal.

lör utöfvande af rösträtt vid kyrkostämma gälla samma föreskrifter,
som i förordningarne om kommunalstyrelse på landet och i stad blifvit
stadgade för kommunalstämma och allmän rådstuga.

Nu hafva åtskilliga motioner inom begge Kamrarne blifvit väckta, åsyftande
förändringar i berörda bestämmelser; och åligger det Lag-Utskottet,
enligt erhållna remisser, att afgifva yttrande öfver dessa motioner, hvari föreslagits
:

l:o) af Herr W. Nilson (motionen N:o 221 i 2:dra serien), med
hvilken Herrar Ola Jönsson, Anders Nilsson från Malmöhus län, Per Nilsson
från Christianstads län, C. J. Svensén, Sven Hansson och A. W. Uhr instämt:
“att Riksdagen måtte för sin del besluta, att alla enligt gällande
kommunalförfattningar inom eu kommun röstberättigade medlemmar må erhålla
lika rösträtt, aminstone då fråga är om val till kommunala befattningar.
“

2:o) af Herr D. Danielsson (N:o 170 i 2:dra serien), „att 12 § i Kong].
Förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862 må, med
uteslutande af sin nuvarande lydelse, få ungefär följande form:

Rösträtt utöfvas med enkel röst (eller per capita) af alla enligt 9 och
1 b §§ röstberättigade medlemmar; samt att i 59 § sista momentet af samma
förordning uteslutas orden: /.Tillika utgör kommunens röstlängd11.

3:o) af Herr L. J. Hierta (N:o 160 i 2:dra serien): „att i hufvudstaden
btockholm alla de, som skatta efter andra artikeln i bevil] ningsförordningen
för en inkomst af 2,000 Riksdaler Riksmynt och deröfver, må utgöra
den ena, och alla, som efter samma artikel skatta för en mindre inkomst,
den andra afdelningen af de röstande; att hvardera afdelningen, med lika
rösträtt för alla inom densamma röstande, må utse halfva antalet af de
stadsfullmägtige11;

o o 1

hvarjemte Herr Hierta

dels anhållit „att Utskottet täcktes föreslå en förändring i likartad
riktning i röstberäkningsgrunden vid val äfven inom de öfriga städerna i
riket och på landet11,

dels till Utskottets omdöme öfverlemnat, huruvida, för den händelse
att sjelfva hufvudsaken tillstyrkes, det icke må anses tjenligt, att val inom
hvardera afdelningen af de röstande må vexelvis hållas hvartannat år för
tillsättande af den afgående delen af de fullmägtige, hvarigenom förenkling
vid omröstningen skulle vinnas11.

Lag-Utskottets Utlåtande N: o 20.

4:o) af Herr Änders Pehrsson från Christianstads län (N:o 246 i 2:dra
serien): „att Riksdagen behagade besluta en sådan förändring af 12 § i
Kong!. Förordningen den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet:
att alla som erlägga afgifter till kommunen för 1 till och med 10 fyrkar
ega en röst vid såväl kommunal- som kyrkostämma, från 10 till och med
20 fyrkar två röster och så vidare för hvarje tillkommande 10-tal fyrkar en
röst till och med 100 fyrkar, för hvilket belopp 10 röster beräknas; men att
rösträtten icke måtte deröfver utsträckas, huru stort fyrktalet än må vara11;

5:o) af Herrar D. Isaksson och J. J. Magnell gemensamt (N:o 276 i
2:dra serien): „att Riksdagen ville för sin del besluta en sådan ändring i nu
gällande kommunallagar, att vid omröstning och val ingen må tillmätas
större antal röster, än som svarar mot tio gånger den jemna qvot, som uppstår,
då hela summan af den kommunen påförda bevillning efter andra artikeln
i bevillningsstadgan divideras med antalet af dem, soni inom kommunen
för året äro röstberättigade“;

6:o) af Herr J. Rundbäck (N:o 144 i 2:dra serien): „att Riksdagen för
sin del ville besluta, det nuvarande 1 mom. i 12 § af Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse på landet af den 21 Mars 1862 skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Rösträtt skall beräknas efter det en livar röstegande åsätta fyrktal.
Dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar mot
en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden11;

7:o) af Herr A. O. Wallenberg (N:o 47 i lista serien), „att Riksdagen
för sin del behagade besluta, att författningarne om kommunalstyrelse i
stad af den 21 Mars 1862, om kommunalstyrelse på landet af den 21 Mars
1862, om kyrkostämma och om landsting, samt om kommunalstyrelse i Stockholm
af den 23 Maj 1862 må ändras i vissa delar, i syftning att

a) egare af aktie- eller lottbref uti enskild bank, försedd med af
Kongl. Maj:t fastställd bolagsordning i öfverensstämmelse med Kongl. Kungörelsen
af den 20 Maj''1864, åtnjuter rösträtt inom den kommun, hvarest
han är mantalsskrifven, i förhållande till det för inkomsten af samma aktie
erlagda skattebeloppet,

b) styrelsen öfver enskild bank åtnjuter endast rösträtt för bolagets
möjligen elände fastighet, men icke för någon af bankrörelsen härflytande
inkomst1''; samt

8:o) af Herr C. Hammar (N:o 49 i lista serien): „att 10 § 2 mom.
af Kongl. Kungörelsen af den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet
må erhålla följande lydelse: för fastighet som innehafves af landbo eller
arrendator röstar innehafvare!!; dock ej i frågor som beröra längre tid, än

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

hans innehafvanderätt till fastigheten; vid afgörande af dylika röste egaren;
samt att i samma Kongl. Förordning om kyrkostämma 5 § må göras ett
likartadt tillägg".

Vidkommande nu först Herrar W. Nilsons och D. Danielssons förslag,
Indika begge, Herr Danielssons dock endast hvad kommunerna på landet
angår, åsyfta införande af lika rösträtt för alla röstberättigade i kommunala
angelägenheter, så torde, med afseende å den genomgående behandling denna
fråga vid förra riksdagen undergick, nu icke erfordras någon närmare utveckling,
utan endast eu kort antydan af de skäl, som då föranledde Lagutskottet
att afstyrka införande af den lika rösträtten i ifrågavarande hänseende.
Dessa skäl, dem Utskottet för sin del fortfarande tillerkänner afgörande
vigt, voro: dels att föreslagna förändringen skulle förorsaka väsendtliga
rubbningar i grunderna för Riksdagens bildande; dels att, så länge andelen
af de utgifter, som för kommunala behof beslutas och uttaxeras, vore
beroende af hvars och ens förmögenhet eller inkomst, kunde icke med rättvisa
eller billighet vara förenligt, att de som af eu ifrågasatt utgift för ett
visst ändamål komme att drabbas i en högst obetydlig mån, skulle, så snart
deras antal öfverstege hälften af de vid en stämma närvarande, hafva magt
att besluta samma afgift; dels att, ur klokhetens synpunkt, det ej vore tillrådligt
att lägga tyngdpunkten i detta afseende inom de klasser, der man
minst kunde förutsätta intresse för kommunens angelägenheter i förening
med den kännedom om personer och sakförhållanden, som utgör vilkor för
ett sjelfständigt bedömande af dylika frågor; dels ock att det stöd för införande
af per-capita-omröstning i kommunala angelägenheter, som man trott
sig kunna hemta af den omständighet, att grundsatsen af jemnlikhet och
likaberättigande vunnit tillämpning vid val af ledamöter utaf Riksdagens
Andra Kammare, alldeles bortfölle, i betraktande deraf att kommunens verksamhet
afsåge uteslutande dess gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
hvilka åter, med högst få, om ens några, undantag, vore förenade
^ med större eller mindre utgifter, då deremot Riksdagens verksamhet
vore icke blott af beskattnings- utan äfven och i främsta rummet af lagstiftnings
natur.

Hvad sålunda blifvit yttradt gällde äfven, då fråga vore om införande
af lika rösträtt endast vid val till kommunala befattningar, såsom herr W.
Nilson nu alternativt föreslagit; men ett i öfverensstämmelse med detta förslag
affattadt stadgande skulle dessutom i sin tillämpning leda till den största
inkonseqvens, derigenom att i en del kommuner, hvilkas medlemmar omedelbart
sjelfva handlägga och afgöra sina kommunala angelägenheter, åt förmögenheten
bevarades ett i förhållande till bidraget lämpadt inflytande på
utskyldernas bestämmande, under det att i andra åter, der kommunens be -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20 5

slutanderätt utöfvas genom valda fullmägtige, detta inflytande helt och
hållet tillintetgjordes.

På grund häraf och i öfverensstämmelse med den åsigt i ämnet som
vid förra riksdagen hos begge Kainrarne gjorde sig gällande, får Utskottet
vördsamt hemställa,

l:o) att Herrar W. Nilsons och D. Danielssons motioner ej
må vinna Riksdagens bifall.

Då Utskottet nu öfvergår till Herr Hiertas förslag, som, enligt motionärens
uppgift, skulle vara uppgjordt efter mönstret af den Danska lagen,
tillåter sig Utskottet till en början anmärka, att någon synnerlig slägtskap
emellan detta förslag och nämnda lag ej står att finna. 1 Köpenhamn, der
liksom i öfriga Danska städerna kommunens rätt till sjelfstyrelse är mindre
utsträckt än i våra stadskommuner, ega inga andra rösträtt vid val af kommunalrepresentanter
än de, som hafva borgarerätt och ega fastigheter, uppskattade
under olika förutsättningar till minst åtta eller tolftusen Riksdaler
Riksmynt eller ock erlägga i inkomstskatt minst åtta Riksdaler Riksmynt
årligen. I de andra städerna åter skola byrådets medlemmar till så stort
antal, att det uppgår till närmaste tal öfver hälften, utses af de innevånare
i kommunen, Indika ega valbarhet till folketinget och under året näst före
valet varit i kommunen boende samt der utgjort direkt kommunalskatt,
men den återstående delen utväljes af den femtedel bland nyssnämnde valmän,
som under året näst före valet erlagt de högsta skattebidragen til!
kommunen, så vida dessa bidrag uppgå till 2/3 af samtliga skatterna, men i
motsatt fall medtagas så många bland de högst beskattade af de öfriga Vs.
att detta skattebelopp nås. På landet, der soeknerådets medlemmar med
afseende på valet äro till antalet på enahanda sätt delade i två afdelningar,
väljes det större antalet utaf den femtedel bland valmännen, som erlagt de
högsta kommunalutskylderna, det mindre antalet af samtlige valmännen.

Den Danska lagstiftningen är således hufvudsakligen byggd på grunder,
Indika äro främmande för Herr Hiertas förslag. Detta förhållande kan
dock i och för sig icke ega något vidare inflytande på förslagets bedömande,
i hvad sjelfva saken angår. Men vid ett sådant bedömande framställa
sig åtskilliga väsendtliga anmärkningar. Ehuru förslaget visserligen
afser äfven öfriga kommuner i riket, synes motionären dock, efter den uppställning
han deråt gifvit, förnämligast hafva åsyftat detsammas antagande
såsom lag för hufvudstaden. Enligt gällande lag är rösträtten i ifrågavarande
hänseende bestämd för hufvudstaden efter enahanda grunder, som för
öfriga kommuner i riket. Den enhet i lagstiftningen, som sålunda eger rum,
torde ej böra utan giltiga skäl uppoffras; och då i afseende på hufvudstaden
icke förete sig några sådana egendomliga förhållanden, som för den -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

samma påkalla särskilda bestämmelser i den af motionären föreslagna syftning,
återstår således att taga förslaget i dess vidsträcktare omfattning under
skärskådande.

Dervid är först att bemärka, att, på sätt redan i föregående punkt
blifvit påpekadt, bestämmande af särskilda grunder för rösträtt vid val till
kommunalbefattningar och särskilda för rösträtt vid beslut i andra kommunala
angelägenheter leder till eftertänkliga inkonseqvenser, beroende derpå
att i några kommuner beslutanderätten äfven i sednare hänseendet utöfvas
omedelbart af de röstberättigade sjelfva, under det att i andra sådant sker
genom valda fullmägtige. Redan detta synes utgöra ett giltigt skäl för afstyrkande
af bifall till föreliggande förslag, hvilket innehåller bestämmelser,
omöjliga att tillämpa i andra fall, än då fråga är om val. Motionären har
icke angifvit och Utskottet har förgäfves sökt upptäcka någon fast grund för
den förmedling emellan de olika principerna för röstberäkningen, som med
den skedda fördelningen af de röstberättigade i tvänne förmögenhetsklasser
torde vara afsedd. Den siffra, som motionären uppställt såsom råmärke
emellan de begge klasserna, synes vara tagen efter godtycke, utan ringaste
ledning af några allmängiltiga förhållanden. För öfrigt kunna i afseende
på denna klassindelning med dess lika rösträtt för de röstande inom hvardera
klassen i viss mån tillämpas de anmärkningar, som här ofvan blifvit
gjorda i fråga om införande af lika rösträtt utan klass-begränsning; Och
hemställer Utskottet således,

2:o) att Herr Hiertas berörda förslag må lemnas utan vidare
afseende.

Herr Anders Persson, hvars framställning afser endast kommunerna
på la-ndet, har sökt en lösning af frågan genom att föreslå en tiogradig
röstskala. Detta förslag lider af det väsendtliga fel, att detsamma ej hvilar
på någon bestämd princip, utan är helt och hållet godtyckligt. Det innebär
ock en så stor afvikelse från de i gällande lag tillämpade grundsatser,
att äfven derigenom skulle i viss mån grundvalen för Första Kammarens bildande
rubbas. För öfrigt torde kunna ifrågasättas, huruvida, då grunden
för röstberäkningen i kommunala angelägenheter nu är för kommunerna på
landet densamma som för städerna, det vore lämpligt att för de förra införa
en röstberäkning efter helt annan grund, men deremot bibehålla den
nuvarande beräkningen för städerna, rörande hvilka någon förändring i den
syftning, som motionärens förslag innehåller, ej blifvit ifrågasatt.

Utskottet hemställer derföre,

3:o) att Herr Anders Perssons motion ej må vinna Riksdagens
bifall.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Vid sistlidne riksdag uttalade Lag-Utskottet den åsigt, att nu gällande
grunder för den kommunala röstberäkningen borde oförändrade bibehållas,
men att dessa grunders allt för långt drifna tillämpning borde undvikas såsom
ledande till orättvisa och vådliga missförhållanden, vare sig röstberäkningen
förblefve obegränsad uppåt, såsom på landsbygden vore förhållandet,
eller, såsom i de flesta städer inträffat, den för stadskommunerna nu
stadgade röstbegränsning icke verkade till fyllest. Delande denna åsigt hyser
Utskottet den öfvertygelse, att en lagförändring, hvarigenom den större
förmögenhetens öfvervägande inflytande på de kommunala angelägenheterna
kunde i lämplig mån begränsas, är en tvingande nödvändighet, som ej tål
vidare uppskof. En sådan åtgärd är åsyftad genom Herrar Isakssons, Magnells
och Rundbäcks ofvanberörda framställningar, af hvilka den sistnämndes
afser allenast kommunerna på landet.

Enligt hvad Herrar Isaksson och Magnell till stöd för sin framställning
änfört, skulle enklaste sättet till vinnande af rättelse i anmärkta hänseendet
vara det att inskränka de högst beskattades röstbefogenhet till ett
så beskaffaclt bråktal af kommunalmedleinmarnes sammanräknade röstetal,
att städse ett flertal af större röstegande måste vara ense för att kunna öfverrösta
de öfrige, derest dessa å sin sida hålla tillsammans; och för att
ådagalägga, att de föreslagna bestämmelserna i sin tillämpning skulle leda
till det sålunda åsyftade ändamålet, har Herr Magnell tillhandahållit Utskottet
följande tabell:

Kommunens namn.	Bevillning.	Antalet af röstegare.	Nu varande högsta röste-tal.	Högsta röste-talet enligt motionen.
Christinehamn 1869 ........................	5,456	505	271	100
Askersund 1869 .................................	1,948	310	?	60
Lindesberg 1869 ................................	1,171	233	62	50
Göteborg 1864 ....................................	122,843	5,600	6,143	210
Norrköping 1867 ............................	43,897	3,000	2,194	no
Malmö 1867..........................................	44,418	3,600	1,335	120
Gefle 1867 ..........................................	26,565	3,090	1,328	80
Jönköping 1867 .................................	16,238	902	811	180
Christianstad 1866 ...........................	15,340	991	767	150
Calmar 1867 .......................................	11,778	767	588	150
Ystad 1867 ..........................................	11,711	920	585	120
Halmstad 1867....................................	8,900	488	445	180
Warberg 1867 ....................................	3,770	393	188	90
Söderköping 1867..............................	2,218	280	no	80

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Att döma af denna tabell, skulle ifrågavarande förslag, enligt Utskottets
åsigt, vara ganska antagligt för stadskommunerna, så vida nemligen
det kunde förutsättas, att förhållandet emellan bevillningens belopp och antalet
af röstegande visade sig någorlunda jemnt äfven i de öfriga städerna,
hvilka ej finnas i tabellen upptagna. Men någon utredning härutinnan har
Utskottet i brist af erforderliga materialier ej kunnat åstadkomma. De ifrågasatta
bestämmelserna innebära emellertid icke någon osviklig garanti till
förekommande af öfverklagade missförhållandet. Man tänke sig t. ex., att i
en kommun med ett ringa antal röstberättigade bevillningssumman, till följd
af fabriksanläggningar eller större kapitalers hopande på få händer, uppginge
till ett jemförelsevis mycket högt belopp. I ett sådant fall kunde
med tillämpning af den af motionärerne föreslagna röstbegränsning högsta
röstetalet möjligen öfverstiga nu stadgade maximum, som är en tjugondedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden. Mot detta förslag, så vidt
det afser kommunerna på landet, kan derjemte anmärkas, att ett så beskaffadt
medel-röstetal, som för stad erhålles derigenom, att, såsom förslaget
innehåller, summan af den kommunen påförda bevillning efter andra artikeln
bevillningsstadgan divideras med antalet af de röstberättigade, ingalunda
uppkommer genom en dylik operation för kommunerna på landet,
der röstvärdet mätes icke efter bevillningen, utan efter fyrktalet, som i förhållande
till bevillningen är för jordbruksfastighet dubbelt större än för
andra beskattningsföremål.

På dessa skäl anser Utskottet sig böra hemställa,

4:o) att Herrar Isakssons och Magnells förslag ej må af Riksdagen
godkännas.

Utskottet har likväl, med afseende på nyssberörda förslags syftning,
deraf hemtat anledning att, med här nedan omnämnda redaktionsförändring,
nu ånyo för Riksdagen framlägga det af nästlidna års Lag-Utskott i fråga om
städerna uppgjorda lagförslag, enligt hvilket ej någon finge vid allmän rådstuga
utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarade emot en femtiondedel
af stadens hela röstetal efter röstlängden, eller i något fall för
mera än ett hundra röster.

I de motiver, hvarmed detta förslag beledsagades, yttrade Lag-Utskottet,
att såsom en af de vigtigaste omständigheter, hvilka vid frågans afgörande
måste tagas i betraktande, framställde sig svårigheten att finna något röstmaximum,
som vore på både de större och de mindre städerna lika tilllämpligt.
Denna svårighet vore lika stor, antingen man önskade ett relativt
maximum, bestämdt i något visst förhållande till stadens sammanlagda röstetal,
eller ett absolut, så att man, utan afseende på sammanlagda röstetalet -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

let, fastställde ett visst antal röste!’ såsom det högsta, hvarmed finge röstas.
I begge fallen inträffade, att maximum blefve antingen för mycket inskränkande
inom de mindre städerna eller för litet inskränkande inom de större.
Den bästa utvägen till dessa olägenheters förekommande vore att söka i en
samverkan af relativ och absolut röstbegränsning, på sätt förslaget innehåller.

Då det absoluta maximum vore afsedt för de större städerna, måste
det med hänsyn till förhållandena inom dem bestämmas, hvarvid behörigt
afseende tillika måste fästas derpå, att gränsen icke sattes hvarken högre
eller lägre, än som med klokhet och rättvisa vore förenligt. Denna punkt
på röstskalan infölle, enligt Utskottets åsigt, inom de större städerna vid 100
röster, d. v. s. vid antingen 10,000 Riksdalers årlig inkomst af kapital eller
arbete eller besittningen af fast egendom, värderad till 200,000 Riksdaler.
Om maximum sattes der, så blefve åt kommunens förmögnare och upplystare
medlemmar ett tillräckligt inflytande på kommunens angelägenheter
bevaradt, på samma gång de egentligen rikes och de stora bolagens tryckande
röstöfvervigt försvunne. Så skulle t. ex. i Göteborg 5,093 personer,
med 1—51 röster hvardera, ega ett sammanlagdt röstetal af 42,363 röster
och 493 personer med 51—100 röster ett sammanlagdt röstetal af 42,412
röster; i Malmö skulle 3,350 personer, med 1—41 röster hvardera, ega sammanlagdt
17,859 röster mot 244 personer, med 41—100 röster hvardera,
som egde sammanlagdt 17,913 röster o. s. v.

Det relativa maximum hade Utskottet funnit lämpligast böra bestämmas
till en femtiondedel af stadens hela röstetal. Derigenom skulle t. ex.
i Söderköping med 277 röstegande högsta tillåtna röstetalet blifva 44, hvilket
i ett så litet samhälle ingalunda kunde anses såsom för lågt. T AVarberg
med 393 röstegande skulle högsta röstetalet blifva 75 o. s. v.

Då frågan vid förra riksdagen behandlades i Första Kammaren, framställdes
mot förslaget en anmärkning, som påkallar rättelse. Om nemligen,
på sätt detsamma innehåller, ett absolut maximum af 100 röster fastställdes,
då skulle t. ex. en fördubbling af bevillningcn och den deraf följande
fördubblingen af hvars och ens röstetal verka på det sätt, att en begränsning
af maximum skedde för dem, Indika blott hade hälften så stor förmögenhet,
som de, hvilka förut träffades af samma maximum. Denna anmärkning
har Utskottet trott sig kunna undanrödja derigenom, att i stället
för 100 röster såsom maximum bestämmes det röstetal, som motsvarar bevillning
efter andra artikeln för 10,000 Riksdalers inkomst af kapital eller
arbete. 1 afseende på ett sådant stadgande inverkar det icke på rösträtten
inom kommunen, om bevillningen ökas eller minskas; ty ehuru hvarje kommunens
medlem derigenom får ett större eller mindre antal röster än förut,
blir dock förhållandet medlemmarne inbördes emellan oförändradt.

Bill. till Riltsd. Prat. 1861). 7 Sand. 11 Höft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,

5:o) att Riksdagen må för sin del besluta,
dels att 2 mom. i 12 § af Kong!. Förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 Mars 1862 skall erhålla följande
förändrade lydelse:

“Ej må någon kunna vid allmän rådstuga utöfva rösträtt för
större antal röster, än som svarar emot en femtiondedel
af stadens hela röstetal efter röstlängden; eller i något
fall för högre röstetal än det, som motsvarar bevillningen
för 10,000 Riksdalers inkomst af kapital eller arbete."
dels ock att 1 mom. 12 § af Kong!. Förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 Maj 1862 skall erhålla
följande förändrade lydelse:

“Vid valet, som förrättas med slutna sedlar och för öfrig! i
tillämpliga delar efter den ordning, som för val af riksdagsfullmägtige
för staden är eller varder antagen, eger
en hvar till deltagande deruti berättigad medlem af kommunen
en röst för bevillning, efter Artikel II Bevillningsstadgan,
till och med en Riksdaler, samt vidare en röst
för hvarje derutöfver påförd hel Riksdalers bevillning efter
nämnda artikel; men ej må för någon beräknas flera röster
än som svarar emot en femtiondedel af valkretsens
hela röstetal efter röstlängden och i intet fall högre antal
röster än det, som motsvarar bevillningen för 10,000
Riksdalers inkomst af kapital eller arbete."

Det af Herr Rundbäck framställda förslag afser uppenbarligen 11 §
i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet, såsom paragrafföljden
blifvit ordnad genom Kong]. Kungörelsen den 8 September 1868,
ehuru motionären hänfört sig till “det nuvarande 1 mom. i 12 §“ af samma
Kongl. Förordning. Enär detta förslag helt och hållet öfverensstämmer
med den af Lag-Utskottet vid förra riksdagen uti ifrågavarande hänseende tillstyrkta
lagförändring, samt Utskottets åsigter i ämnet nu äro desamma
som då, tillåter Utskottet sig att, med hänvisning för öfrig! till det då afgifva
Utlåtandet N:o 31, derutur återgifva följande: “Om, såsom man alltjemt
synes hafva antagit, egaren af jordbruksfastighet, hvilken genom högt
taxeringsvärde skulle gifva ett jemförelsevis alltför stort röstetal, alltid uppläte
en eller flera delar af denna egendom på arrende, då vore visserligen
möjligheten af en eller några få större jordegares alltför öfvervägande röstöfvervigt
ringa. Men deremot torde böra erinras, att säkerligen ganska

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20. 11

många smärre kommuner finnas, der en jordegendom, utan att till arealen
vara så stor, att den till någon del måste utarrenderas, ändock är, i jemförelse
med den öfriga jordegendomen inom kommunen, tillräckligt betydande
för att åt sin egare, i synnerhet om denne tillika skattar för inkomst
af kapital eller arbete, medföra ett fyrktal, större än alla de andra medlemmarnes
af kommunen sammanlagda antal röster. Olägenheterna häraf synas
Utskottet uppenbara; liksom det ock förekommer Utskottet ganska naturligt,
att under dylika förhållanden ett af kommunal-institutionens vigtigaste
syften — väckandet och underhållandet af intresse för kommunens gemensamma
angelägenheter — i väsendtlig mån måste förfelas. I ännu högre
grad torde detta blifva fallet inom sådana kommuner, der en person eller
ett bolag finnes, som för inkomst af kapital eller näring fått sig påförd hög
bevillning och som i följd deraf är innehafvare af ett öfvervägande antal
röster. Då nu gällande bestämmelser sålunda innebära en möjlighet till
orättvisa och billigt missnöje, kan Utskottet för sin del icke finna annat, än
att denna möjlighet bör genom en klok och billig begränsning af röstetalet
förekommas.

Deremot inser Utskottet å andra sidan fullkomligt, huru nödvändigt
det är att söka förebygga den olägenheten^ att, genom bestämmande af ett
för lågt maximum, egare till större jordegendom komme att göras beroende af
kommunens öfriga röstegande medlemmar. Det är ock naturligt, att maximum
inom kommuner på landet måste sättas vida högre än inom städerna,
der folkmängden i allmänhet är större, der näring och rörelse drifvas i
större skala och dit kapitalerna företrädesvis söka sig, samt bevillningsbeloppet
och i följd deraf sammanlagda röstetalet är i de flesta fall betydligt
större än inom landskommunerna. Utskottet har derföre funnit det lämpligaste
vara att, på sätt Ekonomi-Utskottet vid 1862—1863 års riksdag föreslagit,
bestämma maximum för landskommuner till en tiondedel af kommunens
hela fyrktal."

På grund häraf får Utskottet hemställa,

6:o) att Riksdagen må för sin del besluta, att 11 § af Kong!.
Förordningen om kommunalstyrelse på landet skall erhålla
följande förändrade lydelse:

“Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal
röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens
hela röstetal efter röstlängden.“

Om detta förslag af Riksdagen bifalles, torde 2:dra mom. af 59 § i
Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet böra erhålla följande,
i afseende på derutinnan förekommande hänvisningar, förändrade lydelse:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

7:o) “Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas
debitering, utgör, med iakttagande af de bestämmelser
och undantag 8, 9 och 11 §§ innehålla, tillika

kommunens röstlängd. I den för---förvaras.“

Så vida de af Utskottet nu föreslagna bestämmelser rörande röstberäkningen
vinna Riksdagens och Kongl. Maj:ts bifall, har bolags röstetal
derigenom blifvit så begränsad^ att några egentliga olägenheter af den bolagen
tillerkända rösträtt icke vidare torde vara att befara. Till följd häraf
och då de af Herr Wallenberg föreslagna förändringar rörande enskilda
bankers rösträtt förutsätta förändrade bestämmelser jemväl i fråga om sådana
bolags och deras delegares skattskyldighet till Staten, hvarpå den kommunala
skattskyldigheten är beroende, men Lag-Utskottet icke eger att yttra
sig öfver den förra, får Utskottet hemställa,

8:o) att Herr Wallenbergs motion ej må till någon vidare
åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

I 2 mom. af 9 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på
landet, sådan paragraf-följden blifvit ordnad genom Kongl. Kungörelsen den
8 September 1868, är stadgadt, att för fastighet, som innehafves af landbo
eller arrendator, röstar innehafvaren. Herr Hammar har i afseende härå
föreslagit, att den landbo eller arrendator sålunda tillerkända rösträtt måtte
på det sätt inskränkas, att fastighetens egare förbehålles rättighet att sjelf
utöfva rösträtten i frågor, som berörde längre tid, än den, på hvilken fastigheten
blifvit till landbo eller arrendator upplåten.

De skäl, hvilka föranledt ifrågavarande stadgande, återfinnas i det af
komitéen för uppgörande af förslag till kommunalförfattningar den 31
Oktober 1859 afgifna betänkande, der det heter: “I fråga om rösträttighet

på grund af jord- eller annan fastighets-besittning har ännu 1843 års förordning
om sockenstämmor förbehållit denna rättighet åt egaren framför
landboen, arrendatorn eller brukaren deraf, så vida egaren inom kommunen
eller församlingen bor, eller i annat fall i kontraktet denna rättighet för sig
betingat. Efter noggrannt öfvervägande hafva komiterade kommit till den
öfvertygelse, att ett sådant förbehåll hvarken genom lag eller kontrakt bör
medgifvas. Uti kommuner, der eganderätten till all jord och fastighet är,
eller, till följd af egendomsköpens frihet, blefve på några få händer fördelad,
eller till och med sammanfölle uti en enda hand, skulle ett sådant förbehåll
kunna leda till många för kommunalväsendet högst ofördelaktiga följder.
Det gifves inom landet socknar eller kommuner, der samtliga ströhemmanen
under en hufvudgård jemte denna bilda en större possession,
ofta ett fideikommiss, uti eu enda egares hand. Det gifves andra, der kommunens
uti hemman och särskilda lägenheter fördelade område till egande -

Larf-Utskottets Utlåtande N:o 20.

rätten tillhöra endast några få personer, hvilken genom landbor eller arrendatorer
bruka de spridda lägenheterna. Under sådana förhållanden skulle, i
följd af ifrågavarande rättighet för egaren, hela kommunalmyndigheten kunna
sammanfalla uti en eller några få personers hand, och de många på kommunens
särskilda lägenheter boende arrendatorer, landbor m. m. alltså få
nöjas åt hvad den ende eller de få egarne funne godt att i kommunens gemensamma
angelägenheter göra eller underlåta. Det må medgifvas, att äfven
detta förhållande någon gång för kommunen kunde alstra något nyttigt
och godt, ja nyttigare och bättre än dess motsats. Men en så beskaffad
patriarkalisk ordning står ej i öfverensstämmelse med kommunalfrihetens
princip uti det konstitutionela samhället; den kunde ock lätteligen komma
att på de öfriga medlemmarne utöfva en förlamande och förtryckande inverkan
och återhålla all nyttig kommunalföretagsamhet, och detta så mycket
lättare, om egarne, boende utom kommunen, för densamma ej kände annat
intresse än ränteuppbörden".

Upptagande dessa skäl såsom sina egna, och då, så vidt Utskottet
har sig bekant, ifrågavarande stadgande hittills icke ledt till några oroväckande
missbruk, får Utskottet hemställa,

9:o) att Herr Hammars berörda förslag må af Riksdagen finnas
utan vidare afseende.

Stockholm den 31 Mars 1869.

På Utskottets vägnar:

ARVID FAXE.

Reservationer:

af Plerr Grefve J. O. Mörner emot Utskottets Utlåtande, i hvad det
afser den kommunala rösträtten på landet;

af Herr von Möller;

af Herr Heder stjerna: “Hufvudsakligen åberopande samma motiver,

som Utskottet anfört mot den direkta personlighetsprincipens tillämpning, har
jag icke kunnat i sin helhet biträda Utskottets förslag till inskränkning i
den kommunala rösträtten.

Det förefaller mig högst betänkligt att häruti göra någon väsendtlig

14 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

rubbning, då det dock är på denna soin vår grundlag i eu icke ringa män
hvilar. En vigtig karaktersskilnad mellan Riksdagens båda Kamrar ligger
nemligen i deras ursprung, i det första Kammarens valmän, landstingen och
vissa städers stadsfullmägtige, utses med röstberäkning efter förmögenhet,
Andra Kammarens deremot genom per capita skeende val.

En så betydlig inskränkning af den förmögnare samhällsmedlemmar
nu tillkommande rösträtt, som Utskottet föreslagit, skulle vid många tillfällen
kunna komma att utöfva det största inflytande på landstingsvalen och
derigenom på Första Kammarens sammansättning. Bland de förnämsta och
mest grundade inkast, som gjordes mot den nya Riksdags-ordningen, var
onekligen det, att en vigtig del af dess bestämmelser skulle komma att hvila
på en alltför rörlig grund. Härpå svarades, dels att kommunallagarne erhållit
en fastare natur, då de, likasom om civillagen är stadgadt, ej kunna
utan Konungens och Riksdagens gemensamma beslut ändras, dels att man,
åtminstone i Första Kammaren, kunde vänta en återhållande kraft mot rubbningar
häruti.

Detta å ena sidan — å den andra kan deremot icke nekas, att billighetsskäl
tala för en begränsning af rösträttigheten på landet, i likhet med
hvad redan i stad eger rum, ehuru i mindre grad, emedan de större jordegarnes
rösträtt redan är till en viss del inskränkt derigenom, att de ej få
rösta för utarrenderad jord.

Lösningen af denna svårighet synes mig kunna ske genom att modifiera
den kommunala rösträtten, endast för så vidt den icke står i något
sammanhang med vår grundlag.

Ur denna synpunkt anser jag mig ej kunna biträda förslaget att inskränka
rösträtten i stad, utöfver hvad redan nu eger rum, ty de flesta städers
röstegande medlemmar utöfva i allmänhet ej sin rösträtt för annat ändamål
än val af stadsfullmägtige, Indika äro landstingets elektorer.

Hvad åter landet beträffar får jag föreslå, att Riksdagen ville för sin
del besluta:

dels att 11 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på
landet må erhålla följande förändrade lydelse:

„ Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal, dock må ej någon, i annat fall än vid val af
landstingsman eller elektorer dertill, utöfva rösträtt för
större antal röster, än som svarar mot en tiondedel af
kommunens hela röstetal efter röstlängden11;

dels ock att, i följd deraf, 5 mom. i 3 § samt 1 mom. i 5 §
af Kongl. Förordningen om landsting må förändras till
följande lydelse:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20. ! 5

§ 3 mom. 5. Att härad----landstingsman, „hvarvid

röstvärdet beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal

§ 5 mom. 1. De i § 3 omnämnde valmän utses bland dem,
som i kommunalstämma rösträtt ega, med rösternas beräkning
efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal, sålunda:
— — —“

af Herr Ribbing: „Då äfven innevarande riksdag motioner blifvit

afgifna beträffande ändringar i nu gällande kommunal-rösträtt, samt Utskottet
således haft att ånyo i detta ärende afgifva betänkande, måste äfven jag
förnya min förra riksdag afgifna reservation mot Utskottets förslag, enär jag
ej sedan sistlidet år funnit skäl att ändra min åsigt i förevarande angelägenhet,
ej heller för samma åsigt funnit något bättre uttryck, än det förslag,
jag då, i hvad min åsigt från Utskottets afvek, framställde. Under hänvisande
till den utförligare motivering för nämnda förslag, som i Lag-Utskottets
betänkande N:o 31 för sistlidne riksdag återfinnes, anhåller jag, att här
endast i största allmänhet få erinra om de grundsatser, från Indika mitt förslag
utgår och Indika derjemte angifva de skäl, som hindrat mig att instämma
i vare sig de afgifna motionerna, eller i Utskottets med anledning af
dessa afgifna förslag till ändring i nu befintliga stadganden om kommunalrösträtt.
Såvidt jag kunnat inse, finnas endast tvänne principer, enligt
hvilka kommunal-rösträtt kan bestämmas. Å ena sidan behöfver hvarje samhälle,
för att kunna exsistera och verka för sitt ändamål, materiela medel;
för så vidt dessa beredas detsamma genom bidrag från dess medlemmar, utgör
samhället, från denna synpunkt sedt, ett bolag, och hvarje dess medlems
rätt att deltaga i afgörandet af dess angelägenheter bestämmes helt naturligt,
liksom i hvarje annat bolag, efter insatsen — bidraget. Detta är den
princip, hvarpå nu gällande kommunal-rösträtt följdriktigt hvilar. Å andra
sidan eger hvarje samhälle, just såsom sådant, ett för sig eget ändamål, i
förhållande till hvithet dess materiela värde eller de materiela bidragen utgöra
medel, och principielt riktigt är då ock naturligen, att medlemmarnes
rätt till deltagande i afgörandet af samhällets angelägenheter eller deras rösträtt
bestämmes med afseende på deras olikhet i ställning, i, genom beskaffenheten
af deras verksamhet, möjlig och ådagalagd förmåga, samt i giltiga
intressen i förhållande till det hela och dess angelägenheter. Då nu i kommunerna
olika arter af näringsverksamhet ej längre omedelbart utgöra bestämningsgrund
för medlemmarnes ifrågavarande rätt, blir det en följdriktig
tillämpning af den ofvan angifna principen för samma rätt, om denna bestämmes
efter beloppet af deras bidrag till kommunen, men nemligen betraktade
ej blott såsom sådana, utan derjemte såsom uttryck af deras förut

16 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2G. m

nämnda förhållande till det hela och dess ändamål. Hvilken olikhet i bidrag,
som vindicerar en olikhet i sist anförda hänseende, kan visserligen ej på
förhand, utan endast ur erfarenheten afgöras och kan derföre under olika
tider vexla. Min uppfattning i detta hänseende och af hvad som för närvarande
derutinnan gäller har jag i min förut åberopade reservation angifvit
och motiverat, och jag har, såsom sagdt, ej funnit skäl att frångå densamma.

Det är på nu anförda allmänna grunder, i förening med de mera detaljerade,
till hvilka jag hänvisar, och då hvarken Utskottets förslag, angående
bestämmande af röstmaximum, ej heller de i ämnet afgifna motionerna,
såvidt jag kunnat upptäcka, hvilar på någon princip, utan endast
på ur de närvarande förhållandena gjorda probabilitetsberäkningar angående
verkningarne, som jag för min del föreslår, att, derest nu gällande stadganden
om kommunal rösträtt och den, visserligen ensidiga, princip, på hvilken
de hvila, skola öfvergifvas, följande lydelse må beslutas åt

l:o) § 12 Kong!. Förordningen om kommunalstyrelse i stad:

En hvar vid allmän rådstuga röstberättigad, som enligt
sednast upprättade, vederbörligen fastställda bevillningstaxeringslängd,
enligt Art. II i Bevillningsstadgan, fått
sig till Staten påförd bevillning, ej öfverstigande tre Riksdaler,
eger eu röst; den, som erlägger bevillning derutöfver
till och med femton Riksdaler, eger två röster;
den, hvilkens bevillningsbelopp är större än femton Riksdaler,
men icke uppgår till fyratio Riksdaler, eger fyra röster;
den, som i bevillning till Staten, efter Art. Il, erlägger
fyratio Riksdaler eller ock derutöfver, eger åtta
röster.

2:o) 1 mom. § 12 i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
på landet:

Röstvärdet skall beräknas efter det hvar och en åsätta fyrktal
sålunda: att en hvar, hvilkens sammanlagda fyrktal
icke öfverstiger tjugu, eger en röst; den, hvilkens fyrktal
är större än tjugu, men icke öfverstiger ett hundra femtio
fyrkar, eger två röster; den, hvilkens fyrktal är större än
ett hundra femtio, men icke uppgår till fyra hundra fyrkar,
eger fyra röster; och den, hvilkens fyrktal är fyra
hundra fyrkar eller derutöfver, eger åtta röster.

Men vidare kan jag ej undgå att reservera mig mot Utskottets beslut
att afstyrka hvarje åtgärd beträffande ändring i hvad som nu finnes stadgadt
angående bolags rösträtt. I den bolag tillerkända rösträtt ligger må -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

hända det största principiela felet i nu gällande kommunalförfattningar, då
dessa dymedelst synas tillerkänna rösträtt åt saker. Men betraktar man
ock denna bolagens s. k. rätt blott såsom summan af delegarnes, genom
fullmagt åt en person öfverlåten, så strider dock detta sednare mot hvad
kommunalförfattningarne i öfrigt stadga angående omfattningen af den rösträtt,
söm genom fullmagt kan läggas i ens hand. Detta principiela fel är
emellertid ej af hjelp t genom att endast borttaga enskilda bank- eller aktiebolags
samfälda rösträtt, om ock åtgärden, hvad sistnämnda bolag beträffar,
är lättast verkställd. Förändras åter den rösträtt, som nu tillägges hvarje
bolag — och ej blott aktiebolag —- till rösträtt för dess delegare för hvarderas
andel i bolaget, så kan naturligen och med hänsyn t. ex. till sådana
bolag, som ega större fastighet, denna de särskilda delegarne tillerkända
rösträtt ej utöfvas i den kommun, der hvar och eu bland dem bor, utan endast
der, hvarest bolagets egendom och rörelse finnas.

Af dessa skäl och det närmare utförande af dem, som i min ofvan
citerade reservation finnes, får jag alltså tillstyrka, att Herr Wallenbergs
motion N:o 47 på det sätt bifalles, att § It) mom. 3 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet och § 11 mom. 2 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad må erhålla följande lydelse:

Bolagsman må för proportionerlig, eller, der hvar
och eu af bolagsmännens andel inför vederbörande myndighet
blifvit offentligen uppgifven, för bestämd andel,
samt i aktiebolag för innehafvande aktier i förhållande
till bolagets hela upptaxerade inkomst, utöfva rösträtt i
den kommun, der bolaget drifver sin verksamhet. Detsamma
galle för delegare i oskiftadt bo.“
af Ilerr Rosenberg: .Jaka med den af mig vid nästföregående riks dag

uttalade åsigt får jag härmed emot Utskottets förslag, att högsta röstetalet
i landkommun skall utgöra Vio af kommunens hela röstbelopp, anmäla
min reservation, under yrkande att detta maximum må nedsättas till en
tjugondedel. “

af Herr Ola Bosson Olsson, som instämt med Herr Rosenberg.
Derjemte har Herr Beckman begärt att få antecknadt, det han ej deltagit
i ärendets behandling hos Utskottet.

Bill. till Riksd, Prol. 1869. 7 Sami. 11 Höft.