Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1884:LU19

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

N:0 19.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Febr. 1884, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om lindring
i § 7 af Jagtstadgan den 21 Oktober 1864.

§ 7 i Jagtstadgan den 21 Oktober 1864 har för närvarande följande
lydelse:

“Drifver någon upp djur å egen mark eller der han eger lof att
jaga, hafve rätt att jagten in på annans egor fullfölja, om djuret förut
är såradt; så ock att behålla detsamma, om det der fälles. År det
björn, varg, lo eller jerf, som jagas, vpre lag samma, äfven om djuret
förut icke blifvit såradt.u

Ändring i denna § föreslås i en inom Första Kammaren af Herr
W. Croneborg afgifven samt till Lag-Utskottet hänvisad motion, N:o37.

“Enligt hvad erfarenheten visat“, säger motionären, “gifver den
föreskrift i Kongl. Jagtstadgans 7 §, som berättigar jägare att på
annans egoområde förfölja och döda det villebråd han på egen mark
sårat, upphof till mångfaldiga missbruk af jagträtt, i synnerhet beträffande
den nu så allmänt idkade förföljelsen af vårt förnämsta villebråd,
elg. Sålunda kan en mindre jordegare, hvars egoområde är för inskränkt
för att kunna idka en rationel jagt på detta djur, bereda sig
emot jagtstadgans grunder stridande utvidgning af sitt lagliga jagtområde
genom tillämpning af denna §, på det sätt att han, utan utsigt
att kunna döda det anträffade villebrådet, likväl lindrigt sårar detsamma
och derigenom bereder sig rättighet till att fortsätta jagten in på en
grannes område, under förhoppning om att der slutligen kunna döda
det sårade djuret. Den beklagansvärda följden häraf är att sålunda
skadade djur, om de undgå sin förföljare, dock slutligen duka under

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19. 9

^.r™^en ^dna skadan, och i den trakt, der jag liar mitt hemvist, anträffar
man icke sällan efter jagttidens slut skadeskjutna och döda

djur, hvilka sålunda hvarken komma det allmänna eller den enskilde
till nytta.

För att förebygga den frestelse till ett sådant grymt och lättsinnigt
skadande af detta våra skogars ädlaste villebråd önskar jag
den förändring i åberopade lagparagraf, att förföljandet väl fortfarande
ma tillstädja^ in på grannens egoområde, men att, derest detsamma
tailes, det skall åligga jägaren, vid påföljd af straff för uraktlåtenhet
häraf, att derom underrätta jordegaren, hvilken skall vara det fälda
djurets rätte egare.

“Jag föreslår således följande förändrade lydelse af 7 8 i Kongl
Maj:ts förnyade Jagtstadga af den 21 Oktober 1864:

,-i,r 11UDJrifver nåSon UPP dJur----djuret förut är såradt; dock

tillfälle detsamma jordegaren, om det der fälles, och åligger det jäga ren_

att genast underrätta jordegaren om djurets fällande, liksom att
utvisa platsen, hvarest det blifvit fäldt. År det björn, varg, lo eller
j''erf, som jugås, behåller jägaren djuret, om det fälles, äfven om det
förut icke blifvit såradt.

ry to^^erlemnande jag åf Utskottet att så väl bestämma den närmare
straffpåföljden för uraktlåtenheten häraf, som ock uti ofvan åberopade
paragraf föreslå de redakt onsförändringar, hvilka till äfventyrs kunna
vara mera lämpliga för åt ernå det mål jag åsyftar.“

Utskottet är visserligen villigt att erkänna, att det af motionären
till ändring förordade stadgandet i § 7 af gällande Jagtstadga någon
San£ kan’ särskild! beträffande jagt å elg, föranleda missbruk; men
då Utskottet för sin del finner stadgandet hvila på vigtig grund, kan
det möjliga, någon gång inträffande missbruket deraf icke för Utskottet
innebära tillräckligt skäl att i samma stadgande göra ändring. Då
motionären såsom en beklagansvärd följd af de nu i ämnet gällande
bestämmelser _ och såsom hufvudskål för sitt förslag andrager, att jagade
djur, som blifvit sårade å ett område, ofta, när de förföljas in på ett
angränsande, der undgå sina förföljare, men sedermera anträffas skadeskjutna
och döda samt alltså hvarken komma det allmänna eller den
enskilde till nytta, befarar deremot Utskottet, att bifall till motionärens
förslag snarare komme att medföra de följder, motionären vill föreBih.
till Iti/csd. Prof. 1884. 7 Sami. 10 Käft. '' 2

10 Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 19.

bygga, ty den utsigt att kunna för egen räkning fälla ett såradt djur,
hvilken måste antagas vara en kraftig eggelse till jagtens fortsättande
å främmande område, skulle ju icke vidare förefinnas.

Utskottet hemställer,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 14 Februari 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.