Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1882:LU19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

3

N:o 19.

Ank. till Eiksd. Kansli den 27 Febr. 1882, kl. 1 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
i 99 § Konkurslagen.

Lag-Utskottet har från Andra Kammaren fått emottaga en inom
Kammaren af Herr Anders Svenson i Bossgården afgifven motion, N:o
44, med påyrkande af ändring uti 99 § Konkurslagen.

»Det är», säger motionären, »väl temligen allmänt bekant, att så
kallade tvångsackord i konkurs oftast äro till större förlust för den ene
än för den andre af borgenärerna. Gäldenären förnöjer en del borgenärer,
som sedan tvinga andra att taga ett ringa ackord. Detta alltför
vanligt blifna sätt af i konkurs satte gäldenärer har väckt mycken och
rättvis harm; ty den som har en klar fordran, bör väl hafva rättighet
att kunna utkräfva den, om gäldenären kommit i sådan ställning, att
han kan betala. Denna rätt är fordringsegaren fråntagen genom tvångsackordet.
»

På dessa skäl föreslår motionären, »det Riksdagen för sin del beslutar,
att § 99 Konkurslagen af den 18 September 1862 får följande
lydelse:

Förslag till ackord skall såsom antaget anses, derest alla borgenärer
sig derom förenat».

Förslaget innebär ett fullständigt upphäfvande af tvångsackordet.
Det fall, motionären föreslår såsom det enda, då »ackord» skulle
kunna komma till stånd, eller att »alla borgenärer sig derom förenat»,

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

finnes redan i Konkurslagen förutsedt och upptages der under det rigtiga
namnet förlikning. Har nemligen gäldenär, hvars egendom blifvit
afträdd till konkurs, träffat skriftlig öfverenskommelse med alla borgenärer,
som sig å inställelsedagen anmält, eller har han andra bevis,
att han nämnda borgenärer förnöjt, kan, sedan inställelsedagen är förbi,
konkursen, enligt 94 § Konkurslagen, nedläggas.

Hvad nu angår tvångsackordet, så förklarade de komiterade, hvilka
utarbetade förslaget till Konkurslagen, i sina motiv, att detsamma vore
medgifvet lika väl i borgenärernas som i gäldenärens intresse, och de
utvecklade skälen för denna sin åsigt närmare sålunda:

»Ackordet hvilar i förra afseendet ytterst på den princip, att i det
tvungna bolag, som uppstår i följd af konkurs, lika litet som i en annan
bolagsförening, minoriteten må kunna förnärma eller förminska majoritetens
rätt. Och förnärmad kunde denna rätt genom minoritetens veto
blifva på mångahanda sätt. Det är vid ackord oftast fallet, att gäldenären
erbjuder mer än hvad de afträdda tillgångarne, efter afdrag af de
visserligen icke obetydliga förvaltningskostnaderna, kunde komma att
gifva i utdelning — och utan ett sådant erbjudande finnes det väl ingen
sannolikhet derför, att pluraliteten — eu komplicerad pluralitet, med
hög siffra — skulle ingå på ackordet, om ringaste utsigt funnes att i

framtiden erhålla mera. — — —--—------— —

Att oaktadt de skarpa korrektiv för bevarande af minoritetens rätt, som
vid ackordet böra fästas och hvarför här nedan skall redogöras, ackordet
ändock undantagsvis skulle kunna medföra en verklig rättskränkning
för minoriteten, är visserligen icke omöjligt. Men beklagligare
vore, om de flestas rätt kunde kränkas af de färre eller af en enda.
Och på hvilken grund skulle man kunna förutsätta, att minoriteten
blefve mera förnärmad genom pluralitetens beslut öfver ackordet, än
genom deras åtgärder vid utredning af konkursböet; ty i förvaltningsfrågor
lärer det väl vara obestridligt, att pluraliteten måste hafva be För

gäldenären bör utsigten att vinna ackord blifva en mäktig driffjäder
att, då obestånd inträdt, genast göra konkursanmälan och icke bringa
vidare förvirring i sina affärer; och konkursens öppnande i rätt tid är
just ett af konkurslagstiftningens vigtigaste mål. Gäldenärens fördel i
detta fäll verkar således indirekt äfven borgenärernas.»

»Det är ofvan antydt-, att för betryggande af minoritetens rätt det
endast kan medgifvas eu komplicerad pluralitet att besluta antagande af
ackord. Man har dervid fordrat afseende å både kapital- och virilstämmor.
— — — — — — •— — — — — — — — —----—

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Ilärförutan har man stadgat det vigtiga korrektiv, att ackordet skall
fastställas af domstolen, som, äfven utan klagan af minoriteten, eger
vägra fastställelse.»

»Efter hvad ofvan blifvit anfördt, kunde det synas, som vore det ett
alltför ringa steg, komiterade tagit, då de för giltighet af ett ackordsaftal
föreslagit en pluralitet af 4/ä utaf samtlige vid sammanträde tillstädesvarande
och röstberättigade borgenärer, och att denna pluralitet
tillika skall hafva bevakat 4/ä af alla de röstberättigades fordringsbelopp
i konkursen. Denna skarpa begränsning har blifvit förestafva^ af den
återhållande varsamhet, hvarmed lagstiftaren vid införande af en ny
princip alltid måste tillvägagå, samt af det afseende, han är skyldig
fästa å folkets tänkesätt och å nationalkarakteren, hos oss, liksom hos
engelsmännen, så ömtålig för allt, som kan få sken af ingrepp i individens
rättigheter. Komiterade hoppas, att dessa rättigheter genom
det föreslagna stadgandet, jemte det om Rättens fastställelse af ackordet
och rätt för minoriteten att der få utveckla sina skäl, vunnit allt det afseende,
som med andras rätt låter sig förenas. Men då eu sådan röstpluralitet,
hvarom nu är nämndt, kanske mången gång icke skulle kunna erhållas i
anseende till borgenärers utevaro eller af andra orsaker och lagbudet
således icke hafva den praktiska betydelse, som, om det eljest är rationelt,
vore önskvärd, hafva komiterade vid sidan deraf stält ett alternativ,
ännu mer betryggande för den enskilde borgenärens rätt, eller
det att ackordsförslag jemväl skall anses såsom antaget, derest samtlige
å dertill utsatt och kungjord dag tillstädesvarande borgenärer sig derom
förenat och de bevakat två tredjedelar af de röstberättigades anmälda
fordringsbelopp i konkursen. Detta är hufvudsakligen endast att i lag
bestämma en form för de redan nu hos oss allmänt öfliga ackordsaftal
och reglera ett bruk, som, utan norm i lagen, gynnar en obillig borgenär
på den billiges och rättsinniges bekostnad. Det är nemligen af erfarenheten
bestyrkt, hurusom vid nu inträffande ackordsaftal en och annan
borgenär genom ihärdig vägran att deltaga i ackordet hemligen tilltvingar
sig ensam full betalning, hvarigenom egendom för öfrige borgenärer
undandrages och konkursens ändamål, att bereda alla borgenärer lika
rätt och förhindra att en enda må kunna tillskansa sig någon fördel
framför de öfriga, helt och hållet förfelas. Den preklusiva verkan för
uteblifne borgenärer af ett sådant stadgande, som det ifrågavarande, är
vida lindrigare än den i nu gällande lag föreskrifna preklusiva ediktalstämningen
och är närmast att. jemföra med följden af en borgenärs uteblifvande
från annan borgenärssammankomst, der likväl enhällighet för
beslut icke erfordras.»

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Det är vidare, i enlighet med utländska lagar, föreskrifvet, att ackord
ej må beviljas bedräglig gäldenär.» — — —

De vilkor och begränsningar i fråga om antagande af ackord, komiterade
sålunda motiverat, återfinnas uti gällande konkurslag; och förordningen
den 12 Maj 1870 har dertill lagt den bestämmelse, att ackord ej
må fastställas, då det ej gifver minst tjugufem för hundrade af fordringsbeloppet
åt alla de borgenärer, som det angår, och som ej uttryckligen
förklarat sig ty förutan med ackordet nöjde.

Äfven med dessa stränga vilkor för tvångsackord har lagen visserligen
icke kunnat förekomma, att dess medgifvande deraf i många fall
missbrukats; men Utskottet finner icke för sin del detta hafva skett till
den utsträckning, att derföre en institution bör helt och hållet afskaffas,
som — der alla vederbörande verkligen bevaka sin rätt — bör kunna,
på sätt ofvan är visadt, vara till både borgenärers och gäldenärs fromma,
utan hemställer,

att förevarande motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 27 Februari 1882.

På Lag-Utskqttets vägnar:

E. THOMASSON.