Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19 (Utlåtande 1881:LU19 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

N:0 19.

Ank. till Riksd. Kansli den 5 Mars 1881, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af dels Riksdagens Justitieombudsmans
framställning om förbättrad lagstiftning
angående förvaltningen af omyndigs egendom, dels ock
enskild motion i ämnet.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifua embetsberättelse har
Justitieombudsmannen, som under utöfningen af sin befattning med
särskild uppmärksamhet följt allt hvad som rörer en förbättrad lagstiftning
angående förvaltningen af omyndigs egendom, uti detta ämne
hos Riksdagen gjort en särskild hemställan.

Anledningen till denna hemtar Justitieombudsmannen från två hos
honom under det förflutna årets lopp anmälda klagomål af gode män för
tillsyn å förvaltningen af omyndiges egendom deröfver, att, sedan gode
männen hos vederbörande häradsrätt i dess egenskap af öfverförmyndare
gjort vissa närmare angifna framställningar, det icke blott vid
vite blifvit gode männen ålagdt att verkställa kommunikation med förmyndarne,
utan de ock fått erlägga lösen för rättens expedition.

Justitieombudsmannen anför med anledning häraf:

»De paragrafer i 1861 års Förordning, som innehålla föreskrifter
om så väl de ifrågavarande gode männens som rättens befattning
med tillsynen å förmynderskapen äro af följande lydelse:

»§ 4. Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver allt
det han har om händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den
omyndiges reda penningar utsatta äro, och ingifve, vid början af följande
år, den räkning, jemte ett utdrag derur, innehållande summaBih.
till Riksd. Prot. 1881. 7 Sami. 11 Höft. 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

risk uppgift af den omyndiges behållning, så i fast som lös egendom,
till gode männen eller socknenämnden. Det utdrag, hvarom nu sagdt
är, skall, försedt med gode männens eller socknenämndens intyg, att
förmyndareräkning jemväl aflemnad blifvit, till förmyndaren återställas
och af honom ingifvas i stad till rättens ordförande eller den, som å
rättens vägnar handlingar emottaga bör, före den 1 September, och å
landet till Domhafvanden före eller senast å första rättegångsdagen af
sista tinget året näst efter det, då räkningen afslutas bort, eller, der
allenast ett ting om året hålles, före slutet af samma ting. Sker det
ej, förelägge rätten förmyndaren, vid lämpligt vite, att sin omförmälda
skyldighet fullgöra, och förfare i öfrigt efter omständigheterna. — Öfver
hvad sålunda förekommit, skall anmärkning göras i den förteckning,
hvarom ofvan är stadgadt.

»§ 5. Gode män eller socknenämnd åligge att inkommen förmyndareräkning
granska och, om de finna, att förmyndare den omyndiges
egendom ej rätteligen förvaltat, derom skyndsamligen göra anmälan
hos rätten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida annan
förmyndare förordnas må. Anse gode män eller socknenämnd nödigt,
att förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet för de medel,
som hos honom innestå, anmäle det för rätten, och förordne derom
rätten, efter förmyndarens hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.

»Enligt sist anförda lagrum äro gode männens åligganden icke
andra, än att, sedan de granskat inkommen förmyndareräkning och
dervid funnit, att förmyndare den omyndiges egendom ej rätteligen
förvaltat, derom göra anmälan hos rätten, som af omständigheterna
pröfvar, huruvida annan förmyndare förordnas må, och, om gode männen
anse nödigt att förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet
för de medel, som hos honom innestå, sådant anmäla för rätten, som
derom bör, efter förmyndarens hörande, förordna, såsom nödigt och
skäligt pröfvas. Detta är allt hvad förordningen uttryckligen ålägger
gode män eller socknenämnd. Rätten deremot har sig ålagdt, utom
hvad i § 5, såsom nyss bemäldt är, förekommer, äfven, enligt § 4, att
derest förmyndare underlåter att förmyndareredogörelse till gode männen
ingifva och ett summariskt utdrag derur till rätten inlemna, förelägga
förmyndaren vid lämpligt vite att sin omförmälda skyldighet
fullgöra och i öfrigt efter omständigheterna förfara.

»I alla dessa fall är det af nöden, att rättens beslut meddelas förmyndaren,
men genom hvilkens försorg delgifningen skall verkställas,
derom finnes icke någon föreskrift. När, såsom i städerna, rätten har
sina egna betjente att sända med dylika meddelanden, möta härvid
icke så stora svårigheter, men domstolarne på landet sakna helt och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

hållet för slika ändamål användbare egna tjenare.. Att till dylikt uppdrag
anlita kronans betjente tillhör strängt taget icke domstolen. När
således dessa domstolar äro urståndsätta att på nämnda sätt bringa
sitt beslut till utförande, måste det antagas, att lagstiftaren tänkt, sig
en annan utväg för ändamålets vinnande, och denna kan näppeligen
hafva varit någon annan än den, domstolen i ofvan uppgifna tall begagnat.
Lagstiftaren har ålagt gode männen och socknenämnden eller,
såsom de med gemensamt namn kunna kallas, granskningsmännen,
att hos domstolen göra anmälan i de fall, förordningen angifver. Denna
föreskrift måste innebära, att granskningsmännen hafva skyldighet att
fullgöra hvad som erfordras för att få den gjorda anmälan behörigen
pröfvad, det vill säga ombesörja att anmälan meddelas den person,
emot hvilken densamma är rigtad, när domstolen anser dennes hörande
af nöden, och att vid förhöret tillhandagå med de upplysningar, som
ytterligare föranledas af den förklaring, hvilken den anmälde förmyndaren
afgifver. Så långt torde icke oskäligen kunna fordras, att den
granskningsmännen ålagda skyldighet att »hafva tillsyn a förmyndeiskap»
bör sträcka sig, men icke längre. Skulle det nemligen \isa sig,
att den gjorda anmälan föranleder ytterligare åtgärder, t. ex., rättegång
mot förmyndaren, så lärer rätten utan tvifvel finna nödigt att
förordna ny förmyndare eller särskild god man att de omyndiges talan
utföra.

»Kostnaderna, som äro förenade med dessa åtgöranden från granskningsmännens
sida, såsom lösen och stämpladt papper till kommunikationsresolutionen
samt delgifningskostnad böra väl granskningsmännen
förskjuta, till dess det visat sig, huruvida den gjorda anmälan befinnes
grundad eller icke, hvarefter rätten skiljer emellan den anmälande
och förmyndaren, hvilkendera bör vidkännas berörda utgifter.

»Med dessa åsigter fann jag ej skäl att i de. uppgifna fallen förordna
om åtal emot domarena. Då jag emellertid till stöd för mina
åsigter ej kunnat åberopa något lagrum, är det min skyldighet ej blott
att anmärka en sådan brist i lagstiftningen utan ock att »uppgifva
förslag till bristens afhjelpande». Detta kunde lätteligen ske på det
sätt, att i förordningen infördes ett uttryckligt stadgande, att i de fall,
der granskningsmännen fått sig ålagdt att göra anmälan hos rätten
emot förmyndares sätt att sköta förmynderskapet och emot deras vederhäftighet,
granskningsmännen skola hafva skyldighet att vidtaga alla
de åtgärder, som erfordras för att den gjorda anmälan skall i laga
ordning komma under pröfning, samt att förskjuta de för detta ändamål
erforderliga kostnader, hvilka skulle kunna minskas derigenom,
att rättens kommunikationsresolutioner i dessa mål, likasom de före -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

lägganden, rätten gifver förmyndare, som försummat sin redovisningsskyldighet,
befriades, från stämpelbeläggning; men det finnes, i min
tanke, andra väsentligare brister i lagstiftningen rörande detta ämne,
brister ej allenast i formelt utan jemväl i materielt hänseende af den
beskaffenhet, att de fordra den ifrågavarande författningens nästan fullständiga
omarbetande.

»De formella brister i förordningen, dem jag i föregående embetsberättelser
till 1862, 1868 och 1869 års riksmöten påpekat, hafva bestått
deruti:

att föreskrifter saknades i fråga om, hvilken rätt bör hafva vårdnad
å förmynderskap i vissa fall, såsom då eu omyndig icke haft eller
hade känd fader, det vill säga vore född utan äktenskap m. m.;

att svårighet mötte för upprättandet af förteckningar öfver förmyndarena,
när icke den regel, 1861 års förordning faststält i fråga
om forum för förmynderskap, alltid funnits eller efterlefvats, i följd
hvaraf den rätt, som enligt förordningens stadgande skulle hafva vårdnad
å förmynderskapet, icke alltid förordnat förmyndaren, och således
icke kunnat uppföra honom i sin förteckning öfver förmyndare och den
rätt åter, som förordnat förmyndaren, funne sig af förordningens föreskrift
hindrad att öfver förmynderskapet utöfva vårdnad, och derföre
icke upptoge förmyndaren å sin förteckning, hvaraf följden måst blifva,
att förmynderskap funnes, öfver hvilka icke någon rätt hade vårdnad;

att tillförlitligheten af denna förteckning alltid måste förblifva
vansklig, så länge det icke vore föreskrifvet, att förmyndare skulle hos
Rätten anmäla, när myndling’ blifvit myndig, dött, eller när qvinlig
myndling ingått gifte;

att föreskrift felades derom, hvilken kommuns granskningsmän
skulle granska redovisningen för förmynderskapet, när det inträffat, att
de omyndige efter fadrens död flyttat till annan kommun, låt vara under.
samma rätts, domvärjo, och i den kommun, dit de flyttat, egde
fastighet, ja all sin förmögenhet;

att ovisshet rådde, huruvida förmyndare-redovisning borde afslutas
efter kalenderår, eller året allt framgent beräknas från den dag,
på hvilken förmyndaren blifvit förordnad eller emottagit förmynderskapet; att

icke stadgadt blifvit, huru domstol å landet hade att förfara
med delgifvandet af föreläggande för förmyndare, som försummat sin
redovisningsskyldighet; och

att alltför otillräckliga föreskrifter blifvit gifna angående förfaringssättet,
då granskningsmännen anmält, att det vore nödigt att förmyndaren
lemnade inteckning i sin fasta egendom eller annan säkerhet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

för de förmyndaremedel, som hos honom innestode, enär af den hithörande
5 § det icke kunde inhemtas, huru en sådan skriftlig handling
borde upprättas, som för intecknings ernående erfordrades, ej heller
huru den intecknade handlingen eller annan lemnad säkerhet skulle
förvaras, derest förmyndaren, i hvilkens fastighet inteckningen beviljats,
eller hvilken lemnat säkerheten, fortfarande bibehölles vid förmynderskapets
förvaltning.))

Justitieombudsmannen redogör härefter för innehållet af den
Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1869, hvari Riksdagen
förklarade sig anse, det ändamålet att förekomma förluster af
omyndiges medel skulle, åtminstone i hufvudsaklig mån, kunna vinnas
derigenom, att för hvarje domkrets eller annat lämpligt område tillsattes
en af erforderligt antal skicklige och vederhäftige personer bestående
nämnd, till hvilken förmyndare hade att aflemna myndlingarnes
penningetillgångar antingen kontant eller i sådana värdepapper,
som af nämnden kunde godkännas, och hvilken nämnd det skulle åligga
att för myndlingarnes gemensamma räkning utlåna medlen och, efter
afdrag af oundgängliga förvaltningskostnader, på utsatta terminer till
förmyndarne utbetala den på deras myndlingar belöpande räntan, samt
anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes, med afseende å behofvet af betryggande
föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges medel, taga i nådigt
öfvervägande, huruvida lämpliga bestämmelser i ofvan angifna syftning
borde meddelas, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag i ämnet.

“Vid denna underdåniga skrifvelses föredragning hos Kongl. Maj:t
den 19 November 1876“, tillägger Justitieombudsmannen, “förklarades
densamma icke föranleda någon åtgärd. Detta beslut torde dock få antagas
icke innebära underkännande af ett behof af någon lagstiftningsåtgärd
i den uti Riksdagens skrifvelse antydda rigtning. Andra omständigheter
kunde hafva föranledt Kongl. Maj:t att tills vidare låta bero vid
sakens då varande skick.

“Sedan dess har en tid af ganska allmänt ekonomiskt betryck inom
landet bragt till förnyad hågkomst den bristfällighet, hvarmed lagstiftningen
i förevarande ämne är behäftad, och detta med sådant eftertryck,
att sakens återupptagande deraf torde få anses rättfärdigadt.“

Efter att hafva lemnat en öfverblick af förmynderskapslagstiftningens
historiska utveckling, fortsätter Justitieombudsmannen:

“1861 års förordning har, såsom här ofvan blifvit visadt, ej lyckats
tillfredsställa det behof, för hvilket hon tillkommit. Hennes formella
brister äro redan anmärkta, men om äfven dessa varda afhulpna, och
författningens föreskrifter noggrant efterlefvas, vinnes dermed ej au -

Lag-Utsicottets Utlåtande N:o 19.

nät eller mera, än att årliga redogörelser för förmyndareförvaltningen
kunna frambringas, och att förmyndarena derigenom erinras om och
hafva för ögonen sin affärsställning i förhållande till myndlingarne.
Äro då förmyndarena ärlige och redbare män, så tillse de, att de omyndiges
tillgångar ej sammanblandas med deras egna, så att, om förmyndarena
skulle råka komma på obestånd, de omyndige icke oskyldigtvis
deri indragas, men, om förmyndarena sakna nämnda egenskaper
och af liknöjdhet eller i ondt uppsåt underlåta att sätta de omyndiges
tillgångar i säkerhet för de faror, som hota dem sjelfva, lärer det ej
kunna undvikas, att de omyndiges medel gå förlorade med den oredlige
förvaltarens egodelar. — — —

»Detta är just den hufvudsakliga bristen i den rättsanstalt, som
genom 1861 års förordning skulle bringas till verksamhet, utvecklas
och stadgas, att den nemligen icke förmår att bereda säkerhet för bevarandet
af de omyndiges tillgångar i reda penningar, fordringsbevis
och andra värdepapper. Klart torde vara, att denna säkerhet ej kan
vinnas med mindre alla d}dika medel, tillhörande de omyndige inom
en ort, omhändertagas af ett fåtal personer, vid hvilkas utväljande
större afseende kan fästas på deras insigter, förmåga och lämplighet
för ett sådant uppdrag, än som kan göra sig gällande vid tillsättningen
af en hvar bland de många, på skilda ställen af ett område bosatta
förmyndarena, och på hvilka personers gemensamma, på ett ställe
utöfvade verksamhet noggrannare uppsigt kan hållas. Detta är grundtanken
för inrättandet af förmyndarekamrar, men denna tanke bör
kunna förverkligas utan anlitande af de tunga former, under hvilka vi
äro vana att se förmyndarekamrar utöfva sitt kall. Att sådana under
enklare former verkande inrättningar kunna åstadkommas i ett land
med en fåtalig befolkning, utspridd på vidt utsträckta områden, visar
vårt grannland Norges exempel. Förmyndareväsendet är der i landet
ordnadt på ett sätt, som i flera afseenden kan tjena oss till föresyn.»

Justitieombudsmannen lemnar härefter en redogörelse för den nu
gällande norska förmynderskapslagstiftningen, och fortfar sedan:

»Denna korta framställning af förmyndareväsendets ordnande i
Norge skall, hoppas jag, med tillräcklig tydlighet ådagalägga, hvilken
omvårdnad i detta land egnats de omyndiges angelägenheter, och, stäld
bredvid denna, visar sig vår lagstiftning i detta ämne, sådan den funnit
sitt uttryck i 1861 års förordning, ofullständig och underhaltig. Och
likväl fans den förra i sitt utvecklade skick på den tid, då vårt lands
lagstiftare hade att se sig om efter lämpliga stadganden för att åt våra
omyndige bereda någon ersättning för det rättsskydd, som undanryck -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 7

tes dem genom borttagande af deras tysta förmånsrätt i förmyndarens
fasta egendom.

»Vilja vi nu söka godtgöra hvad sålunda blifvit försummadt, framställa
sig såsom förr tvenne utvägar, den ena att i möjligaste måtto
fullända och göra verksamma de föreskrifter 1861 års förordning innehåller;
den andra att åstadkomma förmyndarekamrar eller med dem
likartade, enklare anstalter. I förra afseendet blefve det då nödigt att,
på sätt i 1869 års underdåniga skrifvelse var föreslaget, bereda förordningen
den formella fulländning, att visshet erhölles derom att förmyndareförteckningarne
blefve, så vidt möjligt vore, fullständiga och
tillförlitliga, samt att i förordningen inrymdes nödiga föreskrifter, som
gåfve åt granskningsmännen en mera omfattande verksamhet, så att
domstolarne egde att påräkna deras biträde för fullgörande af hvad
dessa hafva sig ålagdt i fråga om försumlige förmyndares befordrande
till laga ansvar för underlåtenhet att i rätt tid afgifva förmyndareräkningar
och om vidtagande af de åtgärder, som erfordrades för att i
rätt tid skaffa de omyndige inteckning i mindre vederhäftige förmyndares
egendom. Jag måste dock bekänna, att hvad på denna väg kan
uträttas i min tanke blifver endast halfgjordt arbete, så länge någon
utväg ej beredes till betryggande förvaring af de omyndiges penningar
och värdepapper.

»Det är således endast på den senare af ofvan uppgifna vägar,
som ett eftersträfvansvärdt mål kan uppnås; men af skäl, som förut
blifvit anförda, måste målet sökas och vinnas på ett enklare sätt, än
genom inrättande af förmyndarekamrar. I detta afseende är redan
anfördt, huruledes enligt Riksdagens skrifvelse ar 1869 detta skulle
låta sig göra, och de nyss beskrifna anordningarne i Norge gifva i samma
syftemål vinkar, som förtjena att beaktas.

»Med ledning af dessa i åtskilliga punkter sammanstämmande
anvisningar har jag sökt bilda mig eu föreställning om, huruledes dessa
angelägenheter skulle kunna, med någon förändring af redan befintliga
inrättningar, ordnas på ett efter närvarande förhållanden lämpadt sätt;
och går jag nu att i korthet framställa mina tankar i ämnet.

»De nuvarande gode männen för tillsyn å förmynderskapens förvaltning
skulle utbytas mot två öfverförmyndare inom ett visst bestämdt
område. Detta åter kunde bestämmas, efter sig företeende
omständigheter och förhållanden, till en eller flere kommuner eller ett
härad eller tingslag. Öfverförmyndarena skulle tillsättas å kommunalstämma,
och, när flere kommuner inginge i ett öfverförmyndareområde,
finge de å de särskilda stämmorna afgifna röster sammanräknas, och
de två personer, som sålunda erhållit de flesta rösterna, anses valda.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

De skulle väljas för en tid af fyra år, men aldrig mer än en ny, så
att, när två år efter det första valet förlupit, den ene borde afgå, efter
skedd lottning, men kunna återväljas.

»Desse öfverförmyndares befattning skulle på landet sålunda anordnas,
att de

Do genast vid tillträde till befattningen emottoge från domaren
förteckning å alla till deras område hörande förmynderskap, så upprättad,
som det faststälda formuläret föreskrifver. Dessa förteckningar
skulle öfverförmyndarena framgent oinhänderhafva och i dem införa
de nya förmynderskap som tillkomme, de förändringar som inträffade
i förmyndarepersonalen, allt efter uppgifter, dem domaren inom viss
tid efter hvarje ting eller månadssammanträde dem tillsände. Öfverförmyndarena
skulle vaka öfver, att alla förmyndarena i rätt tid ingåfve
sina förmyndareredogörelser och, när förmyndare härutinnan
försummade sig, derom göra anmälan å det förmyndareting, som här
nedan skall beskrifvas.

2:o Öfverförmyndarena skola vid första tillträdet till befattningen
genast från alla förmyndare infordra de omyndiges reda penningar,
fordringsbevis, obligationer, aktier och andra värdepapper, derest förmyndaren
för ett förmynderskap innehade mera än ett hundra kronors
värde, och sedermera, så snart någon ny förmyndare blefve utnämnd,
hans myndlingars tillgångar af nyss beskrifna slag. Alla dessa de
omyndiges tillgångar skulle öfverförmyndarena hafva i sitt förvar, utlåna
de reda penningarne emot säkra inteckningar eller för dem inköpa
goda obligationer eller insätta medlen i säker bankinrättning.
De omyndiges räntor eller andra inkomster skulle öfverförmyndarena
tillhandahålla de omyndiges förmyndare helst på vissa dagar om året,
eftersom de utfalla, och för bättre reda och ordning i dessa liqvider
med förmyndarena, kunde motböcker dem tillställas, i hvilka de omyndiges
tillgångar vore upptagna, likasom alla utbetalningar, dem öfverförmyndarena
lemnade förmyndarena. Uppstode fråga om att för de
omyndige utbetala något af deras tillgångar, utom de årliga räntorna,
eller om försäljning af de omyndiges fasta egendom, om inköp af
obligationer eller andra dylika värdepapper, borde sådan fråga underställas
förmyndare tingets pröfning. Allt hvad af influtna inkomster
icke erfordrades för de omyndiges uppfostran eller underhåll borde
läggas till kapitalet. Beträddes förmyndare med vårdslöshet och visade
sig oskicklig att förmynderskapet väl handhafva, egde öfverförmyndarena
derom göra anmälan hos förmyndaretinget.

3:o Öfverförmyndarena borde gå förmyndaretinget till hända med
att tillställa förmyndare kallelser till tinget och dervid bevaka den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

omyndiges rätt emot förmyndaren till dess tinget funne för godt att
annan förmyndare förordna. Vid alla andra tillfällen skulle förmyndaren
företräda den omyndiges person och bevaka hans rätt, när helst
fråga derom förekomme. Kostnaderna för förmyndares kallande till
tinget för intecknings vinnande borde förskjutas af öfverförmyndarena,
som derför åtnjöte ersättning, efter förmyndaretingets förordnande, af
förmyndaren eller af de omyndiges medel, derest icke öfverförmyndarena
visades hafva, af ondt uppsåt, oskäligen besvärat förmyndare med
inställelse vid tinget eller i annan måtto.

4:o Öfverförmyndarena borde granska alla förmyndares räkningar,
äfven deras, hvilkas myndlingar ej hafva så stora tillgångar, att
dessa behöfde antvardas till öfverförmyndarenas vård.

5:o Öfverförmyndarena skulle åtnjuta för sitt besvär eu procent
af de omyndiges årliga inkomster.

»Häradshöfdingens skyldighet skulle vara:

l:o att fortfarande såsom hittills noggrant tillse, att hvarje omyndig
blefve med förmyndare försedd;

2:o att, då öfverförmyndarena första gången tillträdde denna befattning,
förse dem med förteckning öfver alla inom det dem tillagda
område befintliga förmynderskap, upprättad enligt det för dessa förteckningar
faststälda formulär, samt sedermera efter hvarje tings eller
månadssammanträdes slut tillställa öfverförmyndarena uppgift på förmynderskap,
som inom deras område tillkommit, och på de förändringar
i förmyndarepersonalen, som kunde hafva inträffat; hvaremot häradshöfdingen
befriades från vidare besvär med dylika förteckningars
upprättande och förande;

3:o att en dag efter hvarje tings eller månadssammanträdes slut
med rätten handlägga ärenden, som af öfverförmyndarena anmäldes,
såsom om försummelse med förmyndareräkningars afgifvande, om försäljning
af omyndiges fasta egendom, om användande af medel utöfver
de årliga inkomsterna till de omyndiges uppfostran och underhåll samt
hvad öfverförmyndarena kunde hafva att anmäla i fråga om förmyndares
sätt att förvalta de omyndiges tillgångar samt möjligen sig yppande
klagomål öfver öfverförmyndarenas sätt att sköta deras vigtiga
uppdrag. Denna rättegångsdag skulle kallas förmyndareting, hvarvid
ej mindre öfverförmyndarena än ock förmyndarena för de omyndige,
om hvilkas tillgångars förvaltning fråga förekomme, skulle sig inställa
och i saken höras.

))Förmyndarens skyldigheter borde förblifva desamma, som i allmän
lag och 1861 års förordning äro stadgade, med de ändringar, som af
detta förslag föranledas.

JBih. till Riksd. Prof. 1881. 7 Sami. 11 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

»De omyndiges fränder förbehölles samma rätt, som de enligt nu
gällande författningar ega. Hade de talan att föra emot förmyndare
eller öfverförmyndare, borde den handläggas å förmyndaretinget.

»I städerna, der förmyndarekamrar icke funnes, skulle likaledes
öfverförmyndare tillsättas två i hvarje stad eller visst område af stad
genom val af stadsfullmägtige eller, der sådana icke finnas, af allmän
rådstufva. Tjenstetiden borde bestämmas till fyra år, med iakttagande
att en af öfverförmyndarena afginge hvartannat år, men kunde omväljas.
Öfverförmyndares i staden befattning blefve lika med öfverförmyndares
på landet. Rådstufvurätten skulle här hafva samma befattning med
förmyndareärenden, som häradshöfdingen å landet.

»I hvarje län och i hvarje stad, som hade eget landsting, borde
detta för hvart år välja två revisorer att öfverse och granska öfverförmyndarenas
förvaltning af det dem lemnade förtroendeuppdrag.
Öfver hvad vid revisionen blifvit anmärkt afgåfve sedan revisorerne
berättelse till landstinget. Dessa berättelser borde aflemnas till Konungens
Befallningshafvande i länet så tidigt, att Konungens Befallningshafvande
hunne deröfver, om så nödigt pröfvades, infordra öfverförmyndarenas
yttranden, hvilka jemte revisionsberättelsen sedermera
af Konungens Befallningshafvande öfverlemnades till näst sammanträdande
lagtima landsting. Funne landstinget skäl att, i anledning af
hvad anmärkt blifvit, ställa öfverförmyndare under laga tilltal, borde
anmälan derom göras hos Konungens Befallningshafvande, som förordnade
allmän åklagare att sådant åtal utföra vid den domstol, under
hvilken öfverförmyndaren hörde. Skulle sedan rätten, på grund af
åtalet, skilja öfverförmyndaren från hans befattning, och detta beslut
vunne laga kraft, ålåge det den allmänna åklagaren att härom göra
anmälan hos vederbörande ordförande i kommunalstämma eller hos
stadsfullmägtige, hvilken hade att om val af annan öfverförmyndare
foga anstalt.

»Kostnaden för nu nämnda revision borde bestridas med landstingsmedel.
»

Justitieombudsmannen motiverar derpå närmare den anordning,
han sålunda förordar, samt slutar med att föreslå, »att Riksdagen behagade
i förnyad underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
med afseende å behofvet af betryggande föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndiges medel taga i nådigt öfvervägande, huruvida lämpliga
bestämmelser i ofvan angifna eller annan syftning borde meddelas,
samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lag i ämnet».

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Uti förevarande fråga har äfven inom Andra Kammaren Herr
ÅT". Boström i afgifven motion, N:o 16, under åberopande af 1869 års
Riksdags här ofvan omförmälda skrifvelse, föreslagit, »att Riksdagen
må i förnyad underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes,
med afseende å behofvet af betryggande föreskifter rörande förvaltningen
af omyndiges medel, taga i nådigt öfvervägande, huruvida
lämpliga bestämmelser i det syfte må kunna meddelas, att större
säkerhet må beredas de omyndige, samt i sådant fall låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag i ämnet».

Det utaf Justitieombudsmannen framstälda förslag till ordnande af
förvaltningen utaf omyndiges medel innefattar uti de nu i ämnet gällande
bestämmelser så genomgripande förändringar, att man väl kan säga,
att bär är fråga om ett nydanande af hela den hithörande lagstiftningen
efter mönstret af den norska.

Fråga uppstår då först, huruvida den erfarenhet, man eger om
verkningarne af 1861 års förordning, gifver anledning att, med förkastande
af dess grundtankar, nu bygga lagstiftningen i ämnet på
helt andra, hittills för oss främmande grunder. Hvad som förnämligast
anmärkes mot den nuvarande lagstiftningen, är den ringa säkerhet, den
skall lemna för myndlingars af förmyndare omhänderhafda tillgångar
i penningar och värdepapper. Otvifvelaktigt erbjuder i detta hänseende
en anordning, liknande den norska, mycket betryggande garantier, och
förluster å omyndiges medel torde i Norge vara högst sällsynta samt
uppgå till knappt nämnvärda belopp. Så utgjorde sådana förluster,
enligt officiella uppgifter, år 1877 i hela riket tillsammans endast
613 kronor, fördelade uti tre olika poster på lika många förmynderskap.
Men äfven i vårt land har man icke, Utskottet veterligen, haft skäl
att klaga deröfver, att omyndige, genom deras förmyndares insolvens,
gjort några större förluster. Detta förhållande utgör väl icke giltigt
skäl att, der ännu mera betryggande åtgärder kunna lämpligen vidtagas,
afsåga sig dessa, tills sådana förluster inträffat, men af det anförda
torde man dock, enligt Utskottets tanke, kunna sluta till, att nuvarande
anordning uti detta hänseende dock icke är så helt och hållet underhaltig.

Vid sådant förhållande, att nuvarande lagstiftning icke visat sig
oförmögen att skydda myndlingars egendom, torde det vara tvifvelaktigt,
huruvida tiden är inne, att till de redan befintliga kommunala bestyr,

12 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

öfver hvilkas omfattning man mångenstädes klagar, nu lägga ytterligare
ett, och ett i Utskottets tanke så tungt, som det, eu tillämpning af den
utaf Justitieombudsmannen föreslagna anordning skulle medföra. Sattes
ett distrikt för öfverförmyndare å landet till den största krets, Justitieombudsmannen
antydt, eller till häradet eller tingslaget, så och då
för närvarande tingslagens antal utgöra inom hela riket 303, och
städerna, bvilka hvardera skulle ega sina särskilda öfverförmyndare, till
antalet äro 91, skulle antalet öfvermyndaredistrikt i det allra minsta
blifva 394, och antalet öfverförmyndare, äfven om man beräknar detsamma
efter det minsta, i händelse af delade meningar föga lämpliga,
antalet af 2 för hvarje distrikt, skulle utgöra 788. Revisorerne — två
för hvarje län och för hvarje stad, som icke deltager i landsting, de
senare för närvarande utgörande fyra — skulle blifva till antalet 56.
I det allra minsta 844 personer skulle sålunda i och för den nya anordningen
årligen användas såsom kommunala förtroendemän, visserligen
mot någon ersättning, utgående för öfverförmyndare med 1 procent af
årsinkomsten å det förvaltade kapitalet och befrielse under förvaltningstiden
från andra oaflönade kommunala förtroendeuppdrag, samt för
revisorerne med ersättning af landstingsmedel för revisionskostnaden.
Utskottet betviflar, att man till öfverförmyndare skall för omnämnda
ringa ersättning kunna erhålla lämplige personer, som, annat än motvilligt,
åtaga sig det besvär och, framför allt, det ansvar, som med
ställningen af öfverförmyndare skulle följa. Införande af öfverförmyndare
såsom kommunala förtroendemän synes dessutom förr eller
senare komma att medföra anspåk å en kommunernas ansvarighet
för de omyndiges af öfverförmyndarne omhänderhafda medel — en
ansvarighet, den kommunerna må hända skola finnas mindre benägna
att åtaga sig. Denna kommunernas ställning såsom de genom
sina förtroendemän egentligen förvaltande antydes ock uti den af
Justitieombudsmannen framstälda tanke, att, derest ersättningen från
de omyndiges medel skulle blifva för ringa för det med öfverförmyndarebefattningen
följande besvär, kommunerna måtte träda emellan
med bidrag till förvaltningskostnaderna.

Om sålunda ett genomförande af förslaget skulle leda till ökad
tunga för kommunerna och dessas medlemmar, så skulle det icke komma
att för domstolarne medföra någon väsentlig lättnad. Visserligen
skulle domstolarne blifva befriade från förande af förmyndarerotlar,
men det härmed förenade arbete komme dock att, åtminstone delvis,
motsvaras af arbetet å de förteckningar öfver förmynderskapsärenden,
som från stadsdomstolarne å särskilda tider och från häradsrätterna
efter hvarje ting eller månadssammanträde skulle tillskickas öfverför -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 18

myndarne för kompletterande af de hos dem förda förteckningar; och
anteckningar öfver förmynderskap, hvilka nu utskrifvas två gånger:
uti protokollet och uti roteln, skulle äfven hädanefter komma att under
domarens ansvar utskrifvas två gånger: i protokollet och i uppgiften
till öfverförmyndarne, samt derutöfver ännu en gång uti dessa senares
förmyndarerotlar. Det föreslagna “förmyndaretingetu slutligen skulle
blifva förenadt med icke ringa besvär, då till dess hållande borde anslås
en dag efter hvarje tings eller månadssammanträdes slut, samt
sålunda hvarje häradsrätts sessionsdagar ökas med i allmänhet 3, 5
eller 10 dagar om året, antalet beroende på, om och uti hvilken utsträckning
månadssammanträden äro införda inom de särskilda domsagorna.
Man torde ock kunna ifrågasätta, huruvida det kan vara
nödigt eller ens lämpligt att framkalla domstols omedelbara pröfning
af sådana rena. förvaltningssaker, som användande af större eller mindre
del af omyndigs kapital för hans uppfostran och underhåll samt om
inköp för omyndigs medel af obligationer eller andra dylika värdepapper.

Såsom det. visar sig, har förslaget en ganska stor och vidtutseende
omfattning. Denna förminskas icke, om man söker bilda sig
en föreställning om de belopp, som skulle sammandragas under kommunala
förtroendemäns vård. För vårt land saknas väl, med undantag
för hufvudstaden, som har en särskild förmyndarekammare, hithörande
statistiska uppgifter. Emellertid utgjorde de under år 1878 inkomna
ansöknings- och anmälningsärenden angående förmynderskap:

vid häradsrätt ............................................................................ j 5 729

vid rådstufvurätt .................................................................... 2^79

tillsammans 18,008.

Vid samma års slut innestodo i Stockholms förmyndarekammare:

i allmänna fonden: för omyndige, sterbhus m. fl. kr. 3,231,293

i deponerade skuldförbindelser .................................... 11 439 293

i deponerade hypotek ...................................................... ” 2*1)38,3Ö9

tillsammans kr. 17,308,945.

Isågot torde man ock kunna sluta af förhållandena i Norge, för
hvilket land man eger statistiska uppgifter uti detta ämne. Der funnos
vid slutet af år 1877 under rikets samtliga öfverförmynderier förmyndaremedel
till belopp af:

14 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

i landsdistrikterna ........................................................ kr. 18,501,458

i städerna ........................................................................... » 10,464,538

tillsammans kr. 28,965,996.

Af detta belopp innestodo:

med eganderätt i fastighet...................................................... kr. 2,276,433

med panträtt enligt skiftesinstrument:

i fastighet ............................................. kr. 6,568,326

i fast och lös egendom .................. „ 1,086,609

i lösegendom ....................................... „ 622,183 8,277,118

mot inteckningssäkerhet...................................................... „ 10,820,383

hos efterlefvande fader eller moder utan panträtt ...... „ 241,229

i sparbank ......................................................................... „ 4,498,201

i statsobligationer, bankaktier eller andra dylika

värdepapper ................................................................... „ 1,688,642

i “Indgjaeld“ ........................................................................... „ 625,887

i lösören ..................................................................... n 355,310

hos förmyndarne ............................................................... ,, 172,301

hos öfverförmyndarne ....................................... „_10,492

tillsammans kr. 28,965,996.

Under årets lopp hade till öfverförmynderierna inkommit för
myndlingars räkning 4,557,987 kronor samt utgått 4,502,967 kronor.
Myndlingarnes antal utgjorde vid årets slut 17,126.

Dessa siffror gifva åtminstone någon föreställning, om hvilken
medelförvaltning här är fråga. Och ändå måste i detta hänseende de
norska förhållandena vara, äfven proportionsvis betraktade,, mindre, än
fallet skulle blifva i vårt land. Detta beror hufvudsakligen på två
punkter uti den norska lagstiftningen, hvilka vid bedömandet åt förevarande
fråga förtjena att uppmärksammas. I Norge står nemligen
så man som (ogift) qvinna under “vmrgemaal44 eller förmynderskap endast
till fylda 18 år, om de ock icke äro fullmyndige, utan endast
“myndige under kurator41 intill fylda 21 år (N. L. 3—19 34; Lov

11 April 1863; Lov 27 Mars 1869). Vidare är man efter sin hustrus
död, så länge han förblifver ogift, icke skyldig att skifta med deras
sammanaflade myndiga eller omyndiga barn, om ej äktenskapsförord
eller annan giltig bestämmelse medför nödvändighet af boets delning,
och, äfven hvad enka angår, kan amtmannen under vissa vilkor meddela
henne tillåtelse att, så länge hon förblifver i enkestånd, qvarsitta

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

i oskiftad! bo med sina och aflidne mannens sammanaflade barn under
25 års ålder; men var mannen husman, strandsittare, verksarbetare
eller uti liknande ställning å landet, eller matros, fiskare, daglönare,
handtverksgesäll eller dräng i stad, är enkan utan dylik tillåtelse berättigad
att sålunda qvarsitta i orubbadt bo (Lov 30 Juli 1851). Det
är lätt att inse, i huru hög grad en sådan lagstiftning skall bidraga
till minskning dels af beloppen å förmyndaremedel, som vid öfverförmynderierna
äro sammanförda under gemensam förvaltning samt dermed
ock åt tungan utaf öfverförmyndarnes uppdrag och dels af antalet
af omyndige, som i händelse förvaltningen blefve otillfredsställande
eller, hvad ännu värre vore, oredlig eller bedräglig, skulle blifva
utsatta för direkt förlust.

Då, såsom Utskottet visat, de norska förhållandena uti ifrågavarande
afseende icke äro fullt jemförliga med de svenska, torde icke
heller vara gifvet, att den norska lagstiftningen i ämnet lämpar sig
till förebild för den svenska. I alla händelser tror Utskottet tiden
åtminstone ännu icke vara inne att hos oss efterlikna denna lagstiftning,
utan botandet af de brister, som onekligen vidlåda det nuvarande
förmynderskapsväsendet i vårt land, först och främst både böra och
med framgång kunna sökas uti en verklig och då äfven verksam
tillämpning af redan gällande bestämmelser, hvilka, beträffande särskild!
kontrollen å förmyndarnes vederhäftighet, lemna, utom myndlingen
sjelf, närmaste fränder samt gode männen både rätt och pligt
att påkalla rättens pröfning härutinnan och rätten både full makt och
full pligt att, der anledning till insolvens för medlen förefinnes, genast
skilja förmyndaren från uppdraget. Genom ett tillägg till nu gällande
författning om skyldighet för gode männen att å omyndigs värdepapper
anteckna hans eganderätt till desamma eller, derest förmyndaren
sjelf för medlen är myndlingens gäldenär, å de för medlen stälda
säkerhetshandlingar anteckna denna deras egenskap, borde papperens
användande i förmyndarens egen penningerörelse kunna försvåras;
och genom ett eller annat tillägg till författningen i öfrigt kunde antagligen
andra smärre brister eller ofullständigheter deri till'' det
väsentligaste varda undanröjda.

Med dessa åsigter, och då Riksdagen icke torde böra påkalla
Kongl. Maj:t,s pröfning af denna fråga utan att angifva något mera
bestämdt förslag till de förändringar, som kunna vara önskliga, men
dessa förändringar utan större svårighet böra kunna af den, som är
intresserad för frågans ändamålsenliga lösning, vid en kommande riksdag
föreslås, får Utskottet vördsamt hemställa,

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:n 19.

1) att Justitieombudsmannens förevarande framställning
icke måtte föranleda till någon Riksdagens
åtgärd;

2) att icke heller Herr Boströms motion måtte
föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida.

Stockholm den 5 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Ees ervationer:

af Herr Thomasson, med hvilken Herrar Friherre IIamilton, Änders
Persson, Johannes Jonson och Smedberg instämt:

»Emot Utskottets beslut att icke tillstyrka någon som helst åtgärd
från Riksdagens sida i anledning af Herr Justitieombudsmannens i fråga
varande framställning får jag härmed anmäla min reservation. Lika
med Utskottet anser jag visserligen målet icke böra sökas eller kunna
vinnas på den af Herr Justitieombudsmannen anvisade väg. Det skulle
utan tvifvel mångenstädes blifva omöjligt att få lämpliga personer till
den mycket mödosamma och högst ansvarsfulla befattningen att vara
öfverförmyndare; och genom denna nya institution vore i allt fall någon
fullt nöjaktig säkerhet mot förskingring af omyndiges medel ingalunda
beredd. Men Herr Justitieombudsmannen, hvilkens syfte är att söka
trygga förvaltningen af sådana medel, har, såsom det af honom formulerade
underdåniga skrifvelseförslaget ådagalägger, ansett detta syfte
möjligen kunna bättre främjas på annat sätt än det af honom förordade;
och Utskottet hade derföre, då behofvet af betryggande föreskrifter
rörande förvaltningen af omyndiges egendom dock icke låter sig förnekas,
efter min tanke bort tillstyrka Riksdagen att i underdånighet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 17

h°s Kongl. Maj:t begära framläggande af förslag till sådana nja eller
förändrade af Utskottet till hufvudgrunderna angifna bestämmelser i
ämnet, som kunde finnas till målet ledande»;

af Herrar H. A. Widmark och C. O. Widmark, hvilka ansett, att mycket
skulle kunna vinnas för trygghet och säkerhet i förvaltningen af
omyndiges egendom, om, med bibehållande af hufvudgrunderna uti
Kongl. Förordningen den 24 September 1861, gode männen ålades
okade skyldigheter och erhölle utsträckt befogenhet, samt att således
underdånig skrifvelse, begärande förslag om ändringar i eller tillägg till
samma förordning i sådan syftning, borde af Riksdagen beslutas; samt

af Herr Ekenman.

, i Herr Asplund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i denna frågas handläggning inom Utskottet, samt Herrar Samzelius
och Abergsson, att de icke deltagit i den slutliga behandlingen af
ärendet.

Bill. till Riksd. Prof. 1881. 7 Sami. 11 Käft.