Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19 (Utlåtande 1880:Lu19 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

N:o 19.

Ank. till Riksd. Kansli den 15 Mars 1880, kl, 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om stadgande
af skyldighet för utländsk man att vid talans anställande
inför svensk myndighet mot svensk man ställa borgen för
kostnad och skada.

Uti eu af Andra Kammaren till Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 25,
bar Herr J. P. Nilsson anfört, hurusom genom den ökade samfärdseln mellan
Sverige och andra länder affärsförhållandena mellan främmande staters undersåtar
och svenskar tagit en utveckling, som mer än förr påkallade uppmärksamhet
å rättsförhållandena mellan svenskar och utländingar; att emellertid, om vid
rättegång, som utländsk man mot svensk vid svensk domstol anhängiggjort, underrätten
ogillat stämningspåståendet samt ålagt utländingen att gälda svenskens
rättegångskostnader, svensken, derest utländingen icke hade egendom i Sverige,
vid tredska å dennes sida saknade utväg att utbekomma kostnadsersättningen:
att vidare, då svensk lag i vademål icke tillförbunde någon att för vads fullföljande
i hofrätt förete annan borgen än den, som afsåge bristen hos den vädjande,
svensk man under enahanda förhållande, som det förut förutsatta, icke heller
kunde göra hofrätts för honom fördelaktiga domslut mot utländsk man gällande,
och att slutligen, då utländingen, derest han droge hofrättens dom under Kongl.
Maj:ts pröfning, väl vore skyldig deponera honom af domstolarne ådömda rättegångskostnader,
men icke pligtig att skaffa annan än enkel borgen för kostnaderna
hos Kongl. Maj:t, den svensken möjligen tillagda ersättning för kostnaderna hos
Bih. till Bilcsd. Prot. 1880. 7 Sami. 11 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Kongl. Maj:t icke kunde af honom utfås; med anledning hvaraf och då enligt nya
utsökningslagen § 48 utländsk man vore skyldig att, då borgen enligt samma
lag skulle af honom ställas, aflemna sådan, som blifvit ingången såsom för egen
skuld, samt det icke kunde vara med god ordning och rättvisa förenligt, att utländsk
man skulle kunna utan fara för kostnader, och sålunda mera gynnad än
en svensk, öppna och fortsätta ett rättsanspråk af hvad namn och slag det än
vore, motionären föreslår, »att Riksdagen ville för sin del besluta en författning,
som innefattar föreskrift för utländsk man, att han icke under annat vilkor får
hos någon svensk myndighet väcka eller fortsätta talan mot svensk man eller
svensk menighet, än att utländingen till den myndighet, som han anlitar, ingifver
en af två svenske, vederhäftige män undertecknad löftesskrift, deri de en för
begge och begge för en såsom för egen skuld borga för den kostnad och skada,
som myndigheten kan känna den utländske mannen skyldig att gälda».

Då den sålunda ifrågasatta lagstiftningsåtgärden berör internationella förhållanden,
har Utskottet ansett sig böra här återgifva hvad Utskottet i frågan vid
sistlidne riksdag anfört om lagstiftningen i ämnet uti Frankrike och Tyskland.

Hvad då först angår Frankrike, så är derstädes hvarje främling, hufvudkärande
eller mellankommande part, skyldig att, på svarandens påfordran och
innan denne behöfver inlåta sig i svaromål, ställa säkerhet för de kostnader och
den skadeersättning, hvilka kunna komma att honom ådömas (C. P. C. art. 166).
Borgesmannen skall vara bosatt inom området för vederbörande appellationsdomstol;
hans vederhäftighet bedömes, med undantag för det fall, att fråga är om
ett obetydligt belopp, endast efter hans egande fasta egendom, och hans borgen
lemnar mot honom bysättningsrätt (C. C. art. 2040, 2018, 2019). Den, som icke
kan anskaffa borgen, är skyldig lemna pant i lös egendom (C. C. art. 2041). Det
domstolens beslut, som anbefaller ställandet af säkerhet, bestämmer ock den summa,
hvarför den skall ställas, och den kärande, som deponerar denna summa eller
styrker sig i Frankrike ega till värdet deremot svarande fast egendom, är befriad
från att ställa borgen (C. P, C. art. 167). Ifrågavarande borgen behöfver emellertid
icke ställas i handelssaker (C. C. art. 16; C. P. C. art. 423). Den främmande
makts undersåte, hvilken erhållit vederbörligt tillstånd att bosätta sig i
Frankrike, njuter dock, så länge han derstädes är bosatt, alla civila rättigheter
(C. C. art. 13), och främling njuter i Frankrike samma civila rättigheter, som de,
hvilka äro beviljade eller beviljas fransyske undersåtar genom fördrag från den
nations sida, han tillhör (C. C. art. 11), i enlighet hvarmed ock särskilda överenskommelser
i nu omförmäldt afseende äro afslutade med Sardinien den 24 Mars
1760 (art. 22) och med Schweiz den 18 Juli 1828 (art. 3), enligt hvilka de respektive
ländernas undersåtar för anhängiggörande af rättegång i det andra landet
icke skola vara underkastade någon annan borgen eller annan formalitet än som
i landet fordras för dess egne medborgare.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Enligt den nya civilprocessordningen för Tyska riket äro kärande utländingar
skyldige att, på svarandens påfordran, ställa säkerhet för rättegångskostnaderna
(§ 102) till ett af domstolen efter fri ompröfning bestämdt belopp (§ 104),
der parterna ej annat öfverenskomma, vare sig medelst aflemnande af klingande
mynt eller sådana värdepapper, hvilka efter domarens pröfning erbjuda tillräcklig
säkerhet (§ 101). Från förpligtelsen att ställa säkerhet förekomma dock undantag
i följande sex fall: 1) om efter den stats lagar, hvilken käranden tillhör, en
tysk undersåte för samma fall icke är ålagd att ställa säkerhet, 2) i klara skuldfordrings-
och vexelmål, 3) vid genkäromål, 4) vid käromål, anstälda till följd af
offentlig uppfordran, 5) vid käromål till följd af anspråk, intecknade i en af tysk
myndighet förd fastighetsbok (§ 102), samt 6) vid beviljande till följd af fattigdom
af s. k. »Armenrecht» (§ 107, mom. 2), dervid dock är att märka, det utländingar
kunna erhålla »Armenrecht» endast i fall reciprocitet är tillförsäkrad (§ 106).

I hufvudsak liknande bestämmelser äro enligt upplysningar, som Utskottet
inhemtat, meddelade i Belgien, Nederländerna, Österrike, kantonen Geneve, Polen
och Grekland samt tillämpas äfven, enligt prejudikat, om hvilka Utskottet numera
erhållit kännedom, uti England. Motsvarande stadganden saknas deremot i norsk
och dansk rätt.

Såväl Lagkomiténs som Lagberedningens förslag till Kättegångsbalk innefattade
bestämmelse (14, 4; 14, 5), att, om utländsk man ville kära till svensk
man, denne ej skulle vara pligtig i svaromål ingå förr, än den andre stält vederhäftig
borgen af svensk man för den kostnad och skada, som svaranden kunde
af käromålet lida, der ej käranden här i riket egde gods, som utgjorde full säkerhet
för denna kostnad och skada. Ej skulle dock slik borgen fordras, der saken
härledde sig från handelsrörelse emellan utländing och svensk man eller, enligt
Lagkomiténs förslag, derest utländing bevakade fordran i konkurs.

Åtskilliga skäl tala visserligen för den, såsom Utskottet visat, i de flesta
europeiska stater antagna och nu till stadgande här i riket ifrågasatta förpligtelsen
för utländsk man att vid talans anställande ställa säkerhet för kostnad och
skada. Utskottet vill dock, beträffande den anförda utländska lagstiftningen i
ämnet, fästa uppmärksamheten å den grundsats af reciprocitet, som, om än beträffande
sättet för tillämpningen olika stadgad, derstädes är gällande, och hvilken
torde göra införande hos oss af bestämmelse i nu föreslagen rigtning,
derest den skulle göras ovilkorligen förbindande, af tvifvelaktigt värde. Några
större olägenheter af utländsk mans likställande med svensk i förevarande afseende
hafva icke veterligen inträdt, och hvad särskildt angår den af motionären
förmenta olägenheten beträffande i hofrätt stäld borgen för kostnad och skada,
kan denna borgen, om ock icke ingången såsom för egen skuld, dock, mot hvad
motionären anser, i händelse af behof göras gällande på grund af stadgandet i
10 kap. 8 § Handelsbalken, att, om gäldenär håller sig undan, när tiden till be -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

talningen inne är, eller han är utrikes faren, och ej gods hans finnes, betalningsskyldighet
för löftesmannen inträder.

På grund af hvad sålunda anförts, finner Utskottet den väckta frågan, hvilken
motionären i alla händelser synes hafva gifvit för stor omfattning, lika litet
nu som vid näst föregående riksdag böra föranleda till särskild lagstiftningsåtgärd,
men kunna utan svårighet anstå för att i sammanhang med den pågående
omarbetningen af Rättegångsbalken i dess helhet tagas i öfvervägande; och hemställer
Utskottet derföre,

att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 15 Mars 1880.

På Lag-Utskottets vägnar:

0. Lagerstråle.

Herr Johannes Jonsson har begärt få här antecknadt, att han icke inom
Utskottet deltagit i ärendets behandling.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1880.