Lag-Utskottets Utlåtande N;o 19

Utlåtande 1879:LU16

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 19.

I

N:o 16.

Ant. till Riksd, Kansli den SO Mars 1879, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande
af Kongl. förordningen angående gmnderne och
vilkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring den 6
Augusti 1864 jemte andra dit hörande författningar.

Oinskränkt frihet att klyfva hemman i huru små delar som helst och följaktligen
upphäfvande af Kongl. förordningen angående grunderna och vilkoren
för hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 Augusti 18G4 jemte andra hit hörande
författningar har vid nu innevarande riksdag yrkats i tvenne till Lag-Utskottet
öfverlemnade motioner, väckta den ena i Första Kammaren af Herr N. S. von
Kock, N:o 11, den andra i Andra Kammaren af Herr Per Nilsson i Espö, N:o 81.

Herr von Kock hemställer, “att Riksdagen i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t ville anhålla, att de stadganden, hvilka uti Kongl. förordningen den 6 Augusti
1864, angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring,
samt särskildt för Stora Kopparbergs län uti Kongl. kungörelsen den 18
Februari 1859, jemte andre, ännu gällande författningar, äro meddelade i fråga
om besutenhet såsom vilkor för hemmans klyfvande, jemte rättighet att lösa sä
kallad “obesuten del“, måtte i nåder förklaras hafva upphört att vara gällande
och har Herr von Koch förklarat sig skola framdeles aflemna nödiga upplysningar
i den af honom sålunda väckta fråga, men hafva några sådana upplysningar icke
till Utskottet inkommit vidare, än att Herr von Koch aflemuat ett intyg från vederbörande
häradsskrifvare, att i Enviks socken funnes omkring 120 besutna och
Bih. till Riksd. Prof. 1879. 7 Sand. 9 Höft. 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o W.

omkring 270 obesutna samt i Svärdsjö socken omkring 300 besutna och omkring 770
obesutna hommanslotter.

Herr Per Nilsson i Espö andrager, att ehuru på senare tiden utkomna författningar
lemnade större frihet i afseende å jordafsöndring än förr, dock ännu
många onödiga eller skadliga hinder qvarstode mot sträfvandet att få bo på egen
torfva, hvarföre och då välsignelserika följder för ett land uppstode deraf, att ett
större antal af dess invånare vore egare afjord och derigenom än mera beredde
till att försvara landet mot inre och yttre fiender, han föreslår “att Riksdagen
för sin del beslutar, att Kong). Maj:ts förnyade nådiga förordning angående grunderna
och vilkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring, gifven Stockholms
slott den 6 Augusti 1804, till all kraft och verkan upphäfves, och bestämmes, att
köp af jord, vare sig större eller mindre, må erhålla ett folium i fastighetsboken
till framtida säkerhet''4.

Nu gällande allmänna stadganden angående hemmansklyfning och jordafsöndring
torde vara för väl bekanta, att Utskottet skulle behöfva att derför redogöra.
Angående förhållandet i Stora Kopparbergs län med besutenhet och rätt
att lösa obesutenhet anser Utskottet sig böra lemna följande upplysningar.

I Kongl. brefvet till Kammarkollegium och Statskontoret den 9 Februari
1802 förklarade Kongl. Maj:t sig anse den oinskränkta klyfning afjorden, som i Dalarne
ju längre desto mer blifvit öflig, vara ibland de största och jemväl den
betydligast verkande orsaken till det nästan allmänna trångmål, hvari denna landsorts
allmoge såge sig stadd, samt att detta trångmål måste allt framgent blifva
hinderligt emot alla kraftigare företag till landets bättre odling, med mindre denna
då gränslöst utöfvade jordstyckning blefve i så måtto inskränkt och hämmad, att
den endast och allena finge bero af en vederbörligen utrönt och utstakad besutenhet,
hvarvid åbons nödiga bergning borde vara första afsigten, och att i öfrigt
hvar samfällighet eller socken måtte genom storskiften emellan jordegarne så fördelas,
att de erhölle sina egor på ett ställe, och denna delning äfven sträckas till
skog, kärr och utmarker, på det en hvar måtte derefter ega tillfälle att genom uppodlingar
göra sina erhållna besittningar brukbara och gagnande. I sådant afseende,
och då det, med grund af den år 1682 faststälda soldatroteringen, i Dalarne inkomna
bruk, att, i mån af jemväl den ringaste delaktighet uti den bestämda roteafgiften,
vara berättigad till besittning af ett emot samma afgifts andel svarande
jordstycke, som ofta både finge och måste sökas på från hvarandra vida aflägsna
ställen, icke allenast vore stridande emot Kongl. förordningen af den 1 Maj 1693,
som tydligen föreskrefvé och utstakade, att en besutenhet uti Öster-och Vester-Dalarne
icke finge vara mindre än en sextondedel och i det öfriga af länet utgöra
en åttondedel af ett helt hemman, utan ock till sina följder förderfligt och alldeles
skildt från en eftertänksam hushållning, så förordnades, såsom grund och

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

rättelse vid den storskiftesdelning, hvilken till ofvan anförda nyttiga ändamåls vinilande
borde så snart möjligt vore företagas och så skyndsamt som ske kunde
bringas till fullbordan, att den åbo skulle anses vara besuten uti Öfre Dalelaget
och Säters fögderi, hvars innehafvande besittning kunde föda eu häst och tvekor
jemte småkreatur af sex getter och lika många får, samt uti de öfiiga socknarne
eu häst, fyra kor och ett lika autal småkreatur med det nyss nämnda. De
då varande åbor, som efter denna utstakning kunde anses ofullsuttne, finge icke
emot deras vilja rubbas eller vräkas utur deras små jorddelar, utan skulle dessa,
vid skeende förändringar genom dödsfall, giften eller eljest, småningom så sammanläggas,
att deraf lagliga besittningar med tiden måtte uppkomma. Sedermera blef
genom 10 punkten i Kongl. brefvet till Kammarkollegium den 17 Augusti 1804
antalet får, som fordrades till hvarje besutenhet, nedsatt för hela länet till två eller
tre på besutenheten, samt förklarades följa af bestämmelserna i 1802 års bref,
dels att ingen dädanefter finge sälja eu obesutenhet till annan än den, som förut
egde jord, dels att, enär storskiftet vore verkstäldt, ingen egde rätt sälja eu obesutetibet
till annan än den, som egde jord i samma nummer, och skulle i händelse
annorlunda skedde, delegane i nummern ega samma obesutenhet lösa. Vidare och
såsom eu följd af nämnda förordning skulle iakttagas, att tvenne eller flere dädanefter
uti en, ehuru obesuten egares hand en gång sammaukomne obesutne kemmansdelar
sedermera icke finge åtskiljas; att lagfart och fasta å sådana smärie
jordadelar, som icke innefattade besutenhet, icke heller vidare finge ega ram; att
all hemmansklyfning eller skiftning af jord under full besutenhet, hvats pröfning,
såsom ett hushållsmål, endast skulle bero af landshöfdingen, skulle vara förbuden
för det tillkommande och ifrån den stund allmänna storskiftet i någon socken
begyntes eller remiss dertill utfärdats; att allt, hvad derifrån afveke, skulle anses
för eu nullitet, hvilken, utan afseende å hvad åtgärd domstolar och embetsman
kunnat deremot taga, af landshöfdingen borde försättas i sitt förra skick; samt att,
om flere genom arf, köp, giftermål eller annan laglig åtkomst tillfälligtvis sammanlagda
obesutna delar icke sammansmält till eu besutenhet inom eu tid af högst
tjugu år, räknad ifrån den dag, storskiftet blifvit af landtmätaren fulländadt, innehafvarne
af dylika obesutenheter, som vid storskiftet blifvit föreslagne att blifva
eu besutenhet, då borde lotta om besittningen af det hela, sedan likväl mätismän
förut pröfvat, hvad lösen den afträdande skulle erhålla; dock skulle de, som under
tiden genom odlingar och jordförbättringar åt eu obesutenhet beiedt en full
besutenhet, njuta eu sådan tillkommen full besutenhet till godo, äfvensom den besutne,
hvilken när som helst kunde visa sig på sådant sätt hafva af eu besutenhet
tilfskapat tvenne eller flere, jemväl skulle ega rättighet att dela den dubbla i tvenne
eller flera besutenhet^''; och skulle Konungens Befallningshafvande vid ofvannämnda
tids förlopp, sedan storskiftet blifvit fulländadt, göra sig uudeirättad,
hvilka obesutne hemmansdelar vid den tiden ännu ej blifvit förenade, samt då

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

besörja om verkställigheten deraf för dem, som han då, efter behörig undersökning
och pröfning, icke funne emellertid hafva genom odling blifvit så förbättrade,
att de hvar för sig kunde utgöra en besutenhet.

Sedan emellertid Rikets Ständer i ämnet aflatit underdåniga framställningar,
under den 30 Augusti 1851 derom, att med bibehållandet af stadgandet om skyldighet
för innehafvare af obesutenhet i Dalarne att för den samma taga lösen, då
påstående derom väcktes af den, som enligt då gällande bestämmelser vore till
obesutenhets inlösande berättigad, de i Kongl. brefvet den 17 Augusti 1804 förekommande
stadganden derom, dels att ingen finge sälja obesutenhet till annan,
än den, som förut egde jord, och, sedan storskifte blifvit verkstäldt, icke till annan
än den, som egde jord i samma nummer, och dels att lagfart och fasta å sådana
smärre jorddelar, som icke innefattade besutenhet, icke finge ega rum, måtte i
nåder upphäfvas, samt under den 12 September 1857, dels derom, att i öfra Dalelaget
och Säthers fögderi, jemte Svärdsjö socken, vilkoren för besutenhet måtte
nedsättas till hälften, sa att å eu besutenhet derstädes borde kunna födas minst
två kor och fyra får eller getter, dels ock derom, att de jordbesittningar, som vid
de verkstälda storskiftena icke uppgått till besutenhet och funnes å kartan utmärkte,
icke, emot egarens vilja, skulle vara lösen underkastade, samt Konungens Befallningshafvande^
i Stora Kopparbergs län lemnat upplysning, att den i 10 punkten
af 1804 års Kongl. bref föreskrifna sammanläggning af obesutenheter ingenstädes
egt rum eller kunnat, i anseende till rådande brist på medel till utlösen, bringas
till verkställighet, och att förbudet mot fastigheters styckning till mindre än medgitna
besittningar ej heller varit verksamt, i strid med folkets lynne och gamla
sedvanoi, föiordnades i Kongl. Majrts nadiga kungörelse, om förändrade föreskrifter
i afseende å besutenhets- och skiftesväseudet i Stora Kopparbergs län den 18
Februari 1859, a t de för riket i allmänhet gällande författningar om grunderna
och vilkoren för hemmansklyfning samt afsöndring af jord eller andra lägenheter
från hemman och om behandling vid allmän domstol af tvister i dylika mål skulle
jemväl för Störa Kopparbergs län vara gällande, dock att, när storskifte egt rum,
talan om lösen af obesuten hemmansdel icke i annat fall, än att denna under
liden kommit i ny egares hand, fiuge väckas förr än efter förloppet af tjugu år,
eller annan vid storskiftesförrättning särskild! bestämd tid från storskiftes afskräde;
äfvensom att i de socknar, dervid företaget storskifte ett visst besuteuhetsmått
redan blifvit bestämdt, endast de hemmansdelar skulle vara lösen underkastade,
som icke motsvarade hälften af detta mått och ej heller uppfylde de
vilkor för besutenhet, nämnda förordningar stadgade; och ville Kongl. Maj:t för
de socknar inom länet, der besutenhetsiudelning i sammanhang med storskifte
komme att ega ruin, uppå Konungens Befallningshafvandes, sedan vederbörande
blifvit hörde, afgifvande förslag i nåder bestämma hvad som för besutenhet i dessa
socknar skulle erfordras; i följd hvaraf 10:de punkten af Kongl. brefvet den 17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16. 5

Augusti 1804, med deruti gifna förbud emot köp, lagfart och fasta af obesuten
hemmansdel samt stadgande!! angående obesutna delars ovilkorliga sammanläggning,
skulle upphöra att vidare vara gällande.

Utskottet erkänner obetingadt vigten för ett land deraf, att ett större antal
af dess inbyggare äro jordegare, men Utskottet finner i nu gällande stadganden
angående hemmansklyfning och jordafsöndring väsentligt hinder icke möta
för någon att förskaffa sig ett, om äfven aldrig så litet, eget jordområde. Det
är nemligen endast vid hemmansklyfning, som visst minimum af jord erfordras, så
att åbon derå enligt närmare gifna föreskrifter blir besuten, men jordafsöndring,
äfven för alltid, kan ske till huru ringa egovidd som helst. Mellan hemmansklyfning
och jordafsöndring för alltid förefinnes emellertid beträffande eganderätten
till eu utklufven hemmansdel eller en afsöndrad lägenhet ingen skilnad: skilnaden
mellan båda består deri, att vid hemmansklyfning det klufna hemmanets mantal
och grundränta blifva, i mån af inbördes storlek och godhet, fördelade å de olika
lotterna, hvilka sålunda hvardera få sig visst hemmantal och viss grundskatt åsätta,
hvaremot vid jordafsöndring den afsöudrade lägenheten hvarken åsättes mantal
eller grundränta, utan stamheminauet fortfarande behåller båda till oförändradt
belopp. Den vidare bestämmelsen, att afsöndring ej obetingadt må ske utöfver
viss del af egovidden, beträffande jord af säteri-, rå- och rörs-, samt insockne
frälse natur eu femtedel och beträffande jord af annan natur en tiondedel, kan
visserligen understundom innefatta en svårighet för den, som är fäst vid just en
viss jordlott, att med egarens bifall få denna med sjelfständig eganderätt afsöndrad;
men Utskottet vill med afseende härå erinra, att, äfven der afsöndring
utöfver den i allmänhet tillåtna delen af egovidden begäres, Konungens Befallningshafvande
eger att dertill lemna bifall, i den mån sådant finnes förenligt
med Kronans säkerhet för hemmansräntans och öfriga skyldigheters framtida
utgörande.

Såsom betungande för den, som ville förvärfva eu afsöudrad lägenhet, har
framhållits kostnaden för erhållande af Konungens Befalluingshafvandes afsöndringsresolution
samt den undersökning, hvilken vanligen anses böra föregå den samma;
men denna kostnad, som med rigtig tillämpning af förordningen, icke torde kunna
komma att uppgå till något i förhållande till afsöndringens värde oskäligt belopp,
motsvaras i fråga om hemmansklyfning af de för klyfningens verkställande erforderliga
utgifter. Nämnda kostnad är icke heller, på sätt den ene motionären
förutsatt, nödvändig för att genom lagfart få eganderätten betryggad, såsom framgår
ej mindre deraf, att, ehuru uti Kongl. förordningeu den 13 Juli 1853, angående
tillägg till då gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning och jord -

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

afsöndring, uttryckligen fans stadgadt, att lagfart eller inteckning för afsöndringens
bestånd icke fick beviljas, innan afsöndringen visades vara vederbörligen
godkänd, något dylikt stadgande icke upptogs i 1864 års förordning, än äfven af
Kongl. Maj:ts utslag den 14 December 1877, hvaraf inhemtas, att, sedan ansökning
om lagfart å köp, hvarigenom jord från hemman för alltid afsöndrats, blifvit
med afseende å stadgandet i 9 § 2 mom. och 17 § 1 mom. i 1864 års förordning
och enär sökanden icke visat, att afgäld för jordafsöndringen blifvit af Konungens
Befallningshafvande faststäld, hvarförinnan afsöndringen icke blefve i jordebokens
afsöndringsbilaga intagen, af underrätt och hofrätt förklarad hvilande, Kongl. Maj:t
funnit de sålunda åberopade skäl och lagrum ej hafva utgjort laga anledning att
förklara ansökningen hvilande.

Utskottet, som sålunda icke anser de om hemmansklyfning och jordafsöndring
i allmänhet gällande bestämmelser innebära några väsentliga olägenheter,
finner dem deremot innefatta vissa garantier för de till kronan utgående grundskatters
rigtiga utgörande och frågan om upphörande af den gamla skilnaden
mellan hemmansklyfning och jordafsöndring derföre först i sammanhang med ifrågasatt
upphäfvande eller omreglering af gruudskatterna böra förekomma till slutligt
afgörande.

Då Utskottet sålunda anser sig icke kunna för det närvarande förorda
upphäfvande af ifrågavarande 1864 års förordning, finner Utskottet sig dels på sådan
grund, dels ock enär Herr von Kock icke förebragt någon utredning om och i
hvad mån de särskildt för Dalarne i ämnet gällande stadganden visat sig olämpliga,
samt Utskottet i öfrigt derom saknar säkra upplysningar, icke heller böra
till Herr von Kochs motion i denna del tillstyrka bifall; och får Utskottet derföre,
under erinran, att 1864 års förordning af Kongl. Maj:t utfärdats i administrativ
väg, vördsamt hemställa,

att de förevarande motionerna icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 Mars 187''J.

På Utskottets vägnar:

II. O. v. Gegerfelt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

i

Reservationer:

af Herr Sundeil: “Genom Kongl. kungörelsen den 18 Februari 1859, angående
förändrade föreskrifter i afseende på besutenhet^- och skiftesväsendet i Stora
Kopparbergs län, är, på sätt i betänkandet finnes omförmäldt, med upphäfvande af
10 punkten i det, angående storskiften i Dalarne, den 17 Augusti 1804 utfärdade
Kongl. bref och det deruti gifna förbud emot köp, lagfart och fasta af obesuten
hemmansdel samt med undanrödjande af stadgaudena angående obesutna delars
ovilkorliga sammanläggning, föreskrifvet, utom annat, att, när storskifte egt nim,
talan om lösen af obesuten hemmansdel icke i annat fall än att denna under tiden
kommit i ny egares hand, finge väckas förr än efter förloppet af tjugo år, eller
annan vid storskiftesförrättning särskildt bestämd tid, från storskiftets afsilande;
och bestämdes besutenhetsmåttet i de då storskiftade socknarne, hvilket matt, utgörande
vissa reducerade snesland jord, är olika i ett hvart af de områden hvarje
storskiftesförrättning omfattat, till hälften af hvad i detta afseende för ut varit
stadgadt. De tjugo" åren äro nu tilländalupna; och obesutenheterna äro på långt,
långt när icke, eller kanske rättare, icke alls sammanförda till besutenheter. De
blifva det aldrig. I underdånigt memorial af den 12 December 1842 förmäler
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet, att sammanläggning af obesutenheter
ingenstädes egt rum eller, i anseende till brist på lösningsmedel, kunnat framtvingas;
att den för sådan framtvingad lösning i nåder beviljade anståndstid för särskilda
socknar äfven förflutit utan att stadgandet härutinnan kunnat bringas till
verkställighet, och att förbudet mot fastigheters styckning till mindre än lagligen
medgifna besittningar ej heller varit verksamt, i strid med folkets lynne och gamla
sedvanor. Förhållandena härutinnan äro oförändrade. Lösningstvister, obesutenheter
angående, förekomma till mycket litet antal; knappast någon vill bringa
annan ur besittningen af den, om ock lilla jordadel han ärft eller ärligen förvärf*
vat; lagstiftningen i denna del är föga annat än eu lagstiftning på papperet endast.
Att bibehålla en sådan, som är så godt som utan all verkan och intet gagn gör,
lärer väl icke vara tillrådligt; och är det derföre och då ofvan omförmälda Kong!,
kungörelse den 18 Februari 1859 utfärdats såsom administrativ författning, jag
vördsamt hemställer, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t, efter vederbörandes hörande, täcktes i nåder förklara, att i de på det allmäunas
bekostnad eller med bidrag af statsmedel storskiftade socknar i Dalarne
talan om lösen af obesuten jordadel icke vidare får vid domstol Täckas, utan
att sådan lösen hädanefter ankommer på aftal vederbörande emellan.

* Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

Jag anser vidare, att Herr von Kochs och Herr Per Nilssons motioner böra
på det sätt bifallas, att Riksdagen auderdånigst hemställer om upphäfvande af
hvad i Kongl. förordningen, angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning
och jordafsöndring, den 0 Augusti 1864, finnes stadgadt om besutenhet, så att
klyfning af hemman medgifves till hvad hemmantal som helst, utan det i 1 § af
den Kongl. förordningen stadgade vilkor";

af Herrar Lindgren och Anders Persson.

Herrar Thomasson och Johannes Jonson hafva begärt få antecknadt, den
förre, att han ej öfvervarit dessa ärendens behandling i Utskottet, och deri senare,
att han efter undfången ledighet varit från riksdagen frånvarande, då utlåtandet
justerats.

N:o 11.

Ant. till Rik*d. Kansli den 30 Mars 1879, kl. 12 rnidd.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
eller ändring af Kongl. förordningen angående
hvad bolag iakttaga böra, som, under sd kallad firma,
eller särskild antagen handteckning, vilja handels- och
fabriksrörelse idka, den 28 Juni 1798.

Uti ifrågavarande förordning finnes stadgadt, att hvart och ett enskildt bolag,
det vare sig i handels- eller fabriksrörelse, som antingen består af flere eller
andre i lifvet varande personer, än de, hvilkg i bolagets antagna firma, eller