Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19 (Utlåtande 1875:LU19 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

N:o 19.

Ank. till Riksd. Kansli den 5 Maj 1875, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i. anledning af ej ''mindre Kongl, Maj:ts nådiga proposUtan
med förslag till särskilda förordningar angående
fast egendoms lagfarande och intecknande m. m., än äfven
enskilda motioner i samma eller dermed sammanhängande
ämnen.

Omförmälda nådiga proposition, hvilken blifvit af begge Kamrarne till
Lag-Utskottet remitterad, är af följande lydelse:

“Med hänvisande till det allmänt erkända behofvet af en förändring i
stadgande^ angående sakrätter i fast egendom och i ändamål att åt egancleratts-iorhallanden
rörande sådan egendom bereda den ordning, reda och
säkerhet, som under för handen varande omständigheter kunde vinnas, samt
(erjemte bringa härtill hörande stadgande!! i öfverensstämmelse ej mindre
moU^ihvararulra inbördes, än ock med öfriga lagstiftningen, lät Kongl Makt
till Riksdagen år 1873 öfverlemna förslag till särskilda förordningar angående
lagfart å fång till fast egendom, angående förändrad lydelse af 11 Cap.
„ § Jordabalken, angående upphörande af hembudsskyldighet och angående
ändring af gällande bestämmelser om lagfart å fast pant. I följd af Riksdagens
vägran att godkänna dessa förslag måste likväl frågan om lagstiftningens
förbättrande i berörda hänseende åter upptagas, för hvilket ändamål
nyssnämnda förslag blifvit till någon del omarbetade; och som under tiden
förslag till ändringar af gällande lags ofullständiga och bristfälliga stadganen,
angående fast egendoms intecknande och derigenom uppkommande rätts^er
an, hunnit jemväl utarbetas och underkastas grundlagsenlig granskning
Bill. till Riksd. Prot. 1875. 7 Sami. 17 Raft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o It).

af Högsta Domstolen samt lagstiftningens förbättrande i sistnämnda hänseenden
&är icke blott lika behöflig som i de förra, utan ock i viss man af
lagförändringen i dessa beroende, har Kongl. Maj:t funnit godt att lata till
Riksdagens godkännande öfverlemna i ett sammanhang de lagförslag, som
sålunda blifvit upprättade och öfversedda. o .

Med bifogande åt Högsta Domstolens och Stats-Rådets i ämnet hållna
protokoll vill Kongl. Maj:t fördenskull, jemlikt 87 § Regeringsformen, till
Riksdagens antagande öfverlemna dels närlagda törslag till

Do) förordning angående lagfart a fång till fast egendom,

2:o) förordning angående förändrad lydelse af 1 1 Cap. 2 § Jordabalken
; _

Ö:o) förordning angående upphörande af hembudsskyldighet; och
Do) förordning angående ändring af gällande stadganden om lagfart

å fast pant; , .

dels ock, under förutsättning och vilkor af Riksdagens godkännande

af förstnämnda förordning, bifogade förslag till

Do) förordning angående inteckning i fast egendom;

2:o) förordning angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd,

Do) förordning angående förändrad lydelse af 17 Cap. 9 § Handels balken;

4:o) förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i

vissa fall; och ...

Do) förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden.

l:o. Förslag

till

Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Cap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jordabalken; förordningen
om lagfart och börd af jord på landet den 13 Juni 1800; förordningen
angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10 Juni
1841; 1 och 5 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter i
afseende på lagfart och nyttjanderätts inteckning den 19 Maj 1845; samt
förordningen angående lagfart af fast egendom, som genom testamente alkommen
är, den 21 December 1857; så ock med ändring af hvad med 5
Cap. 8 § Jordabalken samt andra lagens rum och författningar innehålla
mot denna förordning stridande, stadgas som följer:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Hvar, aom genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen
af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer tast egendom,
sölce lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder Horer
egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den Ratt,
hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt after jemväl frälseränta, tast egendom, som
innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad uppförda
hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej ma skiljas, sa länge han
erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

•2 §•

Lagfart skall sökas ä landet sist vid det lagtima ting, som mfaller
näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fanget skedde,
dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans ande i
bolags samfäld» gods, skyldigheten att lagfara inträder förut da boet delas
eller bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid arf tiden för lagfaits sökande
räknas, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning er Ändras,
från det dylik förrättning hölls, men i annat fall tran det bouppteckningen
efter arflåtaren afslutades.

3 §•

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgade tid, ege Rätten, på fram -

OUlwO I uu ruvin ö o '' v # . i i o

ställning af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende <3 eq»a,
att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande.

4 §•

Den som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;
och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget och vilkoren
derför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet inforas. Da lagfart
första gången sökes å egendom, som innehafves såsom fideikommiss,
värde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet inför dt.

Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift åt tangeshandlingen,
besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa Rätter,
uppvisas för den andra.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

t meter ej den, som lagfart söker, fångeshandling sä upprättad, som

tf r T , SarskI dta foresknfver, eller finner Rätten eljest uppenbart,
att fanget loke ar lagligt, varde ansökning om lagfart genast utslagen.

6 §•

Är lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas’
att handlingen blifvit standande. ’

7 §•

, | .. !aSfart ®8kes, skaU förre egarens laga åtkomst styrkas och i protokollet
tecknas. Innan förre egarens åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten
ej beviljas. 6

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående
egare, hvilken vant skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må

lagfareta fang6t ^ b<3Vll]aS’ förr än med förre egarens fång blifvit

, tiHar det fång hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
författningar om jords eller lågenhets afstående för allmänt behof eller om
ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande ej af nöden

att med föregående fång lagfares, eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 45 är
föreskrift. ’ 1 s

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att visa,
! k^kf qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll
och längden af dess särskilda sidor.

, . Svad nu äroistadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen så dant

förordna^ galla om köping och annan dermed jemförlig ort, hvarest
tomtindelning såsom i stad finnes.

10 §.

Kan tdl följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den i

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 19.

18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder, som
10 åt beskaffenhet att den jemlikt 5 § genast bör afslås, förklare Rätten
ansökningen hyllande i afbidan på hindrets undanrödjande. Tvist, som bör
afldömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid
domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskild! införande i laga ordning.

^ §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten derom bevis. I detta bevis skall
tan get samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas, så ock vilkor, der sådant
förekommer, som inskränker egarens rätt att egendomen öfverlåta eller
med inteckning belasta. I fall, som omförmäles i 9 §, skall tomtens läge
och storlek i beviset antecknas.

12 §•

Öfverl&ter någon egendom till flera, gälle den öfverlåtelse, derå lagfaD
först sökes. tiar lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt
samma dag vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår tvist
om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

13 §■

1 tvär, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast egendom
eUer käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock om rätt
till lösen af fralseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till
ast egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet antecknas;
yder egendomen under flera Rätter, skall anteckning göras vid hvar af dem.
tiar sådan anteckning ej skett, då käromålet till handläggning förekommer
gilve den Rätt, ^ dit saken är instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile
emellertid käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

o e Sökes lHSfarfc . ä o egendom samma dag sådan anteckning sker, som i
lo § sägs, eller efteråt, varu ansökningen ''hvilande till dess det visas, att
laga kraft agande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit gjord.

1 5 §.

Utan hinder af lagfart ma talan å fång lagligen pröfvas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

16 §.

Nu visas att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnate hyllande, blifva
undanröjdt, eller att annan omständighet, som föranleda särskild anteckning
i lagfartsprotokollet, ej vidare eger rum, varde da det förändrade
förhållandet i nämnda protokoll antecknadt, och meddele Rätten i öfverensstämmelse
dermed beslut öfver lagfartsansökningen, der sådan ar hvilande.

17 §.

För hvart ting å landet och för hvarje månad i stad skall inom åtta
dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget och vid
köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Ratten i stad insändas
till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen genom
tryck kungöra förteckningen så som med bemälde myndighets kungörelser
vanligen förfares. Domaren å landet sände ock inom samma tid dylik förteckning
till kronofogde eller länsman, att i tingslagets kyrkor offentligen

uppläsas.

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,
så inrättad att deraf lätteligen kan sos: hvarje egendom derå lagfart blifvit
sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt sadant vid fanget
fästad t vilkor, som i 11 § omförmäles, så ock tiden då lagfart blifvit beviljad
eller afslagen. , , , . . ,

Då anteckning efter lö och 16 §§ skett, varde ock det i boken

minut ^ n„rmare fgreskriftern.a om bokens förande meddelas af Konungen.

19 §.

A lagfartsbevis eller i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag skall
tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 18 § nämnda bok.

20 §.

Lagfartsärende må af Rätten upptagas, ä landet endast på lagtima ting
samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa söckendag
derefter.

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 19.

21 §.

Den som ej nöjes åt underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver
sig * besvära i Hofrätten inom den i 16 Cap. 1 § Rättegångsbalken
stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen
^fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Cap. 18 § nämnda
balk förcskrifves.

22 §.

Der enligt lag eller författning något rättsförhållande är beroende
deraf, att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt gälla
om lagfart, som enligt denna förordning beviljas.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 187G.

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning beroende,
behandlas enligt denna författning; och skall, der uppbud skett,
men fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag,
då lagfartsärenden första gången förekomma, sedan denna förordning trädt
i kraft.

Skulle med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort hinder mota
mot förande af sådan bok, som i 18 § omtalas, må anstånd dermed af
Konungen medgifvas.

2:o. Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 11 Cap. 2 § Jordabalken.

Härigenom förordnas, att 11 Cap. 2 § Jordabalken skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock han
i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njute sm
säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker han
ej inteckning för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet sist

° Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

vid det ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart för köparen
beviljades, ege derefter ej bättre rätt än de andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1876.

3:o. Förslag

till

Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare af
fast egendom, att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft och verkan
upphäfdt. Hittills ^ gällande bestämmelser om tiden för anhängiggörande af
talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall, der hembudsskyldighet varit
stadgad, ändras sålunda, att den, som vill utöfva sin lösningsrätt, skall instamma
talan derom i stad inom sex månader och å landet senast till första
rattegångsdagen af det ting, som infaller näst efter natt och år, sedan labial
t beviljades a det fång, som föranledt lösningsanspråket.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1876.

4:o. Förslag

till

Förordning angående ändring af gällande stadgande!! om lagfart å fast pant.

Hvad i 9 Cap. Jordabalken samt lag och författningar i öfrigt stadgas
om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart förvärfva
eganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan i afseende
de rättsförhållanden, som nnnirnmmn a----.

uppkomma efter det denna författning träd t

kraft; och varder i fråga om äldre rättsförhållanden, med ändring af nu
gällande bestämmelser förordnadt: att panthafvaren, der han vill förvärfva
eganderatt till hvad pantsatt blifvit, skall, sedan han i öfverensstämmelse med
oreskrifterna i 9 Cap. 1 § Jordabalken och förordningen den 10 April
1810 kungjort pantegaren sin afsigt att med panten lagfara låta, vara pligig
att a panten söka lagfart; att, om Rätten finner panthafvarens rätt vara
sådan att, derest panten icke återlöses, lagfart kan beviljas, ansökningen må

Lag- Utskott rist Utlåtande N:o 7.9,

i afbidan på lösningstidens utgång, förklaras It vilande; att derefter inom åtta
månader på landet och tre månader i stad laga värdering, der sådan erfordras
för bestämmande af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Cap.
1 § Utsökningsbalken föreskrifves, vid hvilken värdering kommer att förblifva;
samt att egaren skall hafva tid att återlösa panten å landet inom
natt och år samt i stad inom sex månader efter det lagfartsansökningen förklarades
h vilande.

Likaledes upphäfves hvad i 5 Cap. 5 § Utsökningsbalken samt i Girigt
i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter utmätning
vunnit införsel i gäldenärs fasta gods, att dermed lagfara; och galle
om rättsförhållanden, som tillkommit innan denna förordning träd t i kraft,
hvad här ofvan angående pant är föreskrifvet.

Denna förordning länder till efterrättelse från den 1 Januari 187G;
skolande dock, der vid denna tid uppbud på grund af panträtt eller införsel
blifvit meddeladt, utan att lagfarten hunnit utsluta», uppbuden fortgå samt
jemväl i öfrig! gälla hvad hittills varit stadgadt.

5:o. Förslag

till

Förordning angående inteckning i fast egendom.

Med upphäfvande af 9 Cap. 2 och 7 §§ Jordabalken; 7 Gap. Rättegångsbalken,
sådant det lyder i förordningen den 18 Juli 1818; förordningen
på hvad sätt med städsel och lego afjord på landet förhållas bör den
1 •> Juni 1800; förordningen angående inteckning af ej mindre lifstidsstädja
än ock all annan afhandling om nyttjanderätt till fast egendom å landet
den 9 November 1844; 2, 3, 4 och G §§ i förordningen angående vissa
förändrade föreskrifter i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning den
19 Maj 1845; förordningen angående inteckning af aftal om nyttjanderätt
till fastighet i stad den 21 December 1857; samt förordningen angående
sättet för inteckning af nyttjanderätt till fast egendom den 13 September
1864; tillika med alla de stadgande^ som ändra nämnda lagrum och författningar;
så ock med ändring af hvad i öfrig! finnes föreskrifvet mot denna
förordning stridande, stadgas som följer:

Bih. till Biksd. Prof. 1875. 7 Sand. 17 Höft,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Vill någon att hans fasta egendom skall utgöra pant för fordran,
teek ne medgifvande dertill å skuldebref eller annan handling, hvarpå fordran
grundas, samt läte medgifvandet af vittnen styrkas; och varde fordran
intecknad i den ordning här nedan stadgas.

Häftar fast egendom för ogulden köpeskilling, på sätt i 11 Cap. 2 §
Jordabalken sägs, eller har egare af fast egendom genom domstols beslut
fått sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs medel, dem han har om
händer, eller är han genom laga kraftvunnet utslag i brottmål förpligtad
att utgifva skadestånd, som ej genast är förfallet till betalning; då må inteckning
beviljas till säkerhet för sådan fordran, ändå att gäldenären det
ej medgifvit.

••’* §•

Inteckning i fast egendom sökes vid den Rätt, hvarunder egendomen
lyder; och skall den handling, på grund hvaraf inteckning äskas, dervid i
hnfvudskrift till Rätten ingifvas. Rätten läte handlingen eller den del deraf,
som ligger till grund för ansökningen, offentligen uppläsas och i inteckmngsprotokollet
införas.

4 §•

Finnes ej å handlingen bevittnad! medgifvande som i l § sägs, och
visa» ej heller förhållande, som enligt 2 § till inteckning berättigar, varde
inteckningsansökningen genast afslagen.

5 §.

År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande, ege
Rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder hörd. Uppstår tvifvel om
giltigheten af den handling, på grund hvaraf inteckning sökes, eller är inteckning
sökt enligt 2 §; då skall egaren öfver ansökningen höras.

6 §.

Skall fastighetsegaren höras öfver inteckningsansökan och är han tillstädes
när den göres, svare genast derå. Är han frånvarande, sätte Rätten
ut viss dag, då han skall svara, och kungöre sökanden honom Rättens be -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

slut inom tid och på sätt, som om stämning åt* stadgadt; ingifve ock bevis
derom till Rätten sist å den utsatta dagen.

7 §•

Ilar sökanden ej kungjort ansökningen, såsom i 6 § sågs, och visar
ej laga förfall sist å den dag, som blifvit för svars afgifvande bestämd;
vare ansökningen förfallen, utan så är att egaren ej dess mindre å den utsatta
dagen svarar.

8 §•

Kommer ej egaren å föresatt tid med svar, vare det ej hinder för intecknings
beviljande, der sökanden styrker, att Rättens beslut rätteligen kungjordt
är.

9 §•

Visar egaren med klara skäl att fordran, hvarför inteckning sökes, är
gulden eller af annan orsak försvunnen eller ogiltig; varde ansökningen utslagen.

10 §.

Nekar fästighetsegaren skuldebref eller annan handling, på grund hvaraf
inteckning sökes, eller gör han annat jäf, och tinnes förty sökandens rätt
tvistig; förklare Rätten ansökningen hyllande och gifte, der tvist ej redan
är instämd, sökanden anvisning att stämma. Visar ej sökanden derefter, på
landet sist å det ting, som infäller näst efter tre månader, och i stad inom
tre månader, att han stämt, vare ansökningen förfallen. Lag samma vare
der sökanden vinner saken, men ej å tid, som nu är sagd, sedan domen
vunnit laga kraft, låter anteckna den uti inteckningsprotokollet.

11 §.

Inteckning för fordran må ej ske utan till visst belopp i penningar
eller varor.

12 §.

Ej må inteckning beviljas, utan att fästighetsegaren, som den medgifva
eller för hvars gäld inteckning enligt 2 § sökes, fått lagfart å sitt fång;
dock att, om han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt
äldre lag ej var pligtig lagfara, inteckning må, derest eganderätten styrkes,
varda beviljad utan hinder deraf att lagfart ej egt ram.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

År lagfart sökt, men ännu ej beviljad; vare inteckningsansökningen
hyllande till dess lagtartsfrågan blifvit slutligen pröfvad: beviljas lagfarten,
åligga det inteckningssökanden att inom den tid derefter och vid den påföljd,
som i 10 § stadgas, sin ansökning fullfölja.

Hvad om egarens åtkomst och lagfarten upplyses skall uti inteckningsprotokollet
anmärkas.

13 §.

År, då inteckning sökes, talan instämd om klander å egarens fång
eller om återgång deraf eller om lösningsrätt till egendomen, vare ansökningen
hyllande i afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen inom
den i 10 § stadgade tid efter det dom i målet vunnit laga kraft, vare ansökningen
förfallen.

14 §.

Olverlåter någon sin fasta egendom till annan, och har, innan nye
egaren söker lagfart, inteckning för fordran blifvit i egendomen sökt på
grund af förre egarens medgifvande eller derförutan enligt 2 §; då utgör
öfverlåtelse!! ej hinder för inteckningens beviljande. Hökas å samma dag
inteckning för fordran och lagfart ä öfverlåtelse, vika inteckningssökanden
för den, som eganderätten förvärfvat, der ej inteckningen sökes för fordran,
som eger förmånsrätt enligt 11 Gap. 2 § Jordabalken.

15 §.

Yårder egendom, deri inteckning för fordran sökt är, afträdd till konkurs,
medan ansökningen är på pröfning beroende; då må ansökningen af
Rätten pröfvas utan hinder åt konkursen, men verkan af inteckningen, der
den beviljad varder, bestämmes på sätt särskildt är stadgadt.

1(5 §.

Jernväg, kanal eller annan dermed jemförlig anläggning, hvartill marken
till större eller mindre del blifvit förvärfvat! enligt gällande författningar
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej med inteckning
enligt denna lag belastas.

17 §.

Då inteckning blifvit beviljad, teckne Rätten bevis derom å den handling,
hvarpå den intecknade fordran är grundad.

Lag-Ut skottets Utlåtande Lf:o 19 •

Inteckning för fordran gäller med förmånsrätt, såsom i 17 Cap. Handelsbalken
stadgas.

19 §.

Inteckning för fordran skall förnyas i den ordning, som uti 20 och
21 §§ bestämmes, första gången inom tio är sedan den beviljades, och sedermera
inom tio år från hvarje förnyelse. Sker ej sådan förnyelse, vare
inteckningen förfallen, ändå att inom nämnde tid med densamma vidtagits
sådan åtgärd, som i 22 § 2 mom. sägs.

20 §.

Vill någon låta förnya inteckning; uppvise hos Rätten i hufvudskrift
den handling, hvarå inteckningen är beviljad, och sltrifve Rätten inteckningsförnyelsen
derå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan underrätt förete
inteckningshandlingen: den Rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll
korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal då
den utgafs, af hvilken Rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken
§ i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, om det skett;
teekne ock bevis å handlingen, att den varit företedd till vinnande af inteekningsförnyclse:
sedan ingifve sökanden protokollet deröfver till den Rätt,
som inteckningen beviljat, inom tid som i 19 § sägs; och vare detta så
gildt, som om handlingen der blifvit företedd.

21 §.

Går tiden, inom hvilken inteckning i egendom ä landet bör förnyas,
till ända innan nästa lagtima ting, må inteckningen förnyas på urtima ting,
hvilket domaren har att på anmälan af inteckningens innehafvare och på
hans bekostnad inom sagda tid hålla; vare dock inteckningshafvaren skyldig
att å nästa lagtima ting förete inteckningshandlingen eller Rättens bevis om
förnyelsen att i inteckningsprotokollet införas. Försummar han det, vare
förnyelsen utan verkan.

22 §.

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas»
uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat in

Lag-Ut-kottets Utlåtande N:o 19.
teckningen, och skrifve Rätten ä handlingen bevis om dödandet. Äskas åt 0

7 O

gärden af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas utan egarens
samtycke.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, iorfares i enlighet
med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagd!.

År fast egendom efter utmätning såld å offentlig auktion eller under

O o o

konkurs, i den ordning konkurslagen bestämmer, och vill ny egare få egendomen
frigjord från inteckning för fordran, som icke kunnat af köpeskillingen
gäldas; vare lian dertill efter erhållen lagfart berättigad, ändå att han ej
kan i hufvudskrift förete in tock n ingshandl i ngen. Vill han af sådan rätt sig
begagna, gifve å landet till domaren och i stad till Rätten in bevis om de
inteckningar, som vid egendomens försäljning deri funnos, så ock handling,
som visar köpeskillingens fördelning borgenärerna emellan, samt intyg att
denna fördelning blifvit af dem godkänd eller vunnit laga kraft. Domaren
eller Rätten skall derefter medelst kallelse, hvilken genom sökandens försorg
bör införas tre gånger i allmänna tidningarne minst fjorton dagar mellan
hvarje gång, förelägga inteekningshafyare, som ej fått sin fordran ur köpeskillingen
gulden, att, om han mot inteckningens dödande har något att påminna,
sådant hos Rätten anmäla, å landet sist på första rättegångsdagen af
det ting, som infaller näst efter två månader, och i stad inom två månader
från sista kungörelsedagen. G öres ej påminnelse inom den utsatta tiden,
eller ogillar Rätten påminnelse, som blifvit gjord; värde inteckningen dödad
för hvad af köpeskillingen ej kunnat gäldas.

24 §.

liar inteckning, på grund deraf att konkurs inträffat, blifvit genom
laga kraft egande beslut förklarad vara utan verkan; då må ock, på ansökan
af ny egare, som lätt lagfart å egendomen, inteckningen dödas utan
hinder deraf att den handling, hvarå inteckningen beviljats, icke i hufvudskrift
företes; dock skall kallelse å inteckningshafvaren utfärdas och derefter
med ärendet jemväl i öfrig! så förfäras, som i nästföregående § sägs.

År intecknad fordringskandling inlöst åt gäldenären eller eljest åter
kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen ännu
är gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

Lag- Vtskotif-.U Utlåtande- 2f:« 19

2(5 §.

Borgenär, som för sin fordran bär inteckning'' till högre belopp än
fordringen, njute, i flen mån sådant för fulla gäldandet, åt hans fordran nödigt
är, säkerhet i flen intecknade egendomen till hela det belopp, hvarå inteckningen
lyder.

27 §.

År inteek nåd egendom i annans ego än gäldenärens och räcker den
ej till intecknade gäldens betalning; vare egaren ej till ansvar för bristen
bunden, der han ej gälden å sig tagit eller eljest derför i gäldenärens ställe
svara bör.

28 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny egare till fastigheten å inteckningshandlingen
teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager skulden;
vare då förre gäldenär?!! fri från sin förbindelse, der ej annorlunda är aftaladt.

29 §.

Har innehafvare af skuldförbindelse, till säkerhet hvarför inteckning
blifvit fastställd i egendom, den der sedermera kommit i annan egares hand,
låtit inteckningen utan samtycke af förbindelsens utgifvare helt och hållet
eller till viss del dödas eller ock förfalla eller nedsättas, och kan fordran
till följd deraf icke ur egendomen uttagas; vare utgifvare)! från ansvar för
fordringen fri. Hvad nu är sagdt om förbindelsens utgifvare gäller ock om
annan egare af fastigheten, som skulden å sig tagit eller eljest derför i utgifvarens
ställe svara bör.

30 §.

Yarder in tecknad egendom efter utmätning såld för en borgenärs fordran;
njute då alla öfrig», borgenärer, som hafva inteckning i egendomen,
genast derur betalning hvar efter sin rätt, ändå att deras fordringar eljest
ej äro till betalning förfallna.

Låter borgenär in tecknad fordran innestå i egendom, som efter utmätning
är såld; vare förre egaren fri från ansvar för hvad af köpeskillingen
kunnat gäldas.

It» Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

81 §.

Varder intecknad egendom af egaren vanvårdad eller förderfvad, aå
att inteckningsliafvares säkerhet märkligen minskas; ege denne att ur
egendomen njuta betalning för sin fordran, ändå att den ej är förfallen.

32 §.

Aro derå fasta egendomar intecknade för samma fordran, utan att
bestämdt är för huru stor del deraf hvarje egendom häftar; då hyde ansvaret
för den gemensamt intecknade fordran å hvar af egendomarne till så
stort belopp, som å den faller efter förhållandet af denna egendoms särskilda
värde till sammanlagda värdet af alla de intecknade egendomarna.

9 9 C

o o k Finnes

ej, när gemensam inteckning i derå egendomar beviljas, visst
värde å hvarje egendom af gäldenären utsatt-i inteckningshandlingen; då
skall, för bestämmande åt ansvarsbeloppet efter 32 §, hvarje egendoms värde
beräknas efter den uppskattning derå till allmän bevillning, som var gällande
året näst före den tid då inteckningen söktes, eller, der sådan uppskattning
för det året ej finnes, den som efter nämnde tid först skedde.

84 §.

Kan den, som för fordran bär gemensam inteckning i flera egendomar,
ur köpeskillingen för någondera af dem ej fullt utfå det ansvarsbelopp,
hvarför den egendomen efter 32 § skall häfta; fälle bristen de öfrig;!
egendomarne till last och värde dem emellan fördelad enligt den i samma
§ stadgade grund. Saknas i någon af egendomarne tillgång till gäldande
af derå belöpande andel i bristen, skall den andel på enahanda sätt fördelas
å de återstående egendomarne.

Har den, som fått gemensam inteckning i flora egendomar, låtit inteckningen
i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller och
förfalla eller nedsättas, vare då oj berättigad att för ansvarsbelopp, som
skulle falla å den egendomen, efter ty i 32 och 34 §§ sägs, hålla sig till
de andra egendomarne, der ej mellan honom och öfriga rättegande är annorlunda
aftaladt.

Lag-T Tf. skott et s Utlåtande N:o 19,

86 §.

Innehafvare af gemensam inteckning i liera egendomar vare, der nitton
bland dem särskild t ntmätes för annans fordran eller afträdes till kon •"5 kurs,

berättigad att, för utrönande huruvida sådan brist kan uppstå, som
enligt 84 § bör falla egendomen till last, få jemväl de öfriga egendomarne
eller någondera af dem utmätta och sålda utan binder deraf att det intecknade
beloppet ej är till betalning förfallet; framställe dock, så vidt lian vill
af denna rätt sig begagna, yrkande derom hos vederbörande exsekutor, innan
den särskild! utmätta eller till konkurs afträdda egendomen säljes.

Göres ej sådant yrkande och varder ej senast vid fördelningen af
köpeskillingen för denna egendom ådagalagdt, att sådan brist, som enligt
84 § bör falla honom till last, yppats i någon bland de öfriga egendomarne;
då må ej innehafvare!! af den gemensamma inteckningen utfå ur
nämnda köpeskilling mera än det belopp, hvarför egendomen enligt 32 §
ansvarar.

87 §.

Tiar egendom, sedan inteckning deri beviljades, blifvit styckad; vare
om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet lag som om liera
egendomar ofvan är sagd!.

38 §.

Utmätning af fast egendom för fordran, som icke blifvit intecknad,
skall anmärkas uti inteckningsprotokollet vid den Rätt, hvarunder egendomen
lyder; och bär förty utmätningsförrättaren att genast, å landet till domaren
och i stad till Rätten, insända bevis om utmätningen och beloppet af den
fordran, för hvilken utmätningen skett; börande derefter beviset uppläsas
och i inteckningsprotokollet införas, på landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting, och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Visas att utmätning, hvarom anmärkning skett i inteckningaprolokollet,
blifvit upphäfd eller eljest förfall it, läte Rätten sådant i protokollet
antecknas.

Ött §.

Den, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom, må,
till betryggande af nyttjanderättens bestånd efter tv bär nedan sägs, erhålla
inteckning derför vid ilen Rätt, hvarunder egendomen lyder.

Bill. till Biksd. Frat. 1875, 7 Sand. 17 Häft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o tf).

40 §.

Då inteckning för nyttjanderätt sökes, skall den handling, hvari nyttjanderätten
är upplåten, till Rätten ingifvas; och värde handlingen eller deri
del deraf, som angår nytrjanderätten, offentligen uppläst och i inteekningsprotokollet
införd.

Är handlingen ej af vittnen styrkt, skall upplåtaren höras; och förfa
res dervid så, som i G, 7, 8, 9 och 10 §§ är stadgadt.

41 $.

Ej må inteckning för nyttjanderätt beviljas utan att den, som nyttjanderätten
upplåtit, fått lagfart å egendomen. Har han åtkommit egendomen
genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej var pligtig att lagfara,
eller har han sökt lagfart, men ännu ej fått den beviljad; vare lag som i
12 § sägs.

Hvad om upplåtarens åtkomst och om lagfarten upplyses, skall uti
inteckningsprotokollet anmärkas.

Hvad i 1;1, 16 och 17 §§ är föreskrifvet i afseende å inteckning för
fordran skall ock i fråga om inteckning för nyttjanderätt tillämpas.

Inteckning för nyttjanderätt galle fortfarande utan förnyelse, sedan den
blifvit införd uti den i 61 § omförmälda hok. Den inteckning af nyttjanderätt,
som icke är i nämnda bok införd, skall, vid påföljd att inteckningen eljest
förfaller, förnyas inom den lid och i den ordning, som är stadgad angående
inteckning för fordran.

44 §.

''Vill den, som innehar intecknad nyttjanderätt, låta inteckningen under
annan nedsättas eller ock till större eller mindre del dödas, uppvisa för Rätten
inteckningshandlingen i hufvudskrift; och teckue Rätten derå bevis om den
åtgärd, som varder meddelad.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

45 §.

Visar egare af fastighet, hvari inteckning för nyttjanderätt finnes, att
flen tid, för hvilken denna rätt är upplåten, gått till ända, eller att nyttjanderätten
eljest upphört; då må inteckningen dödas, äfven om inteekningshandlingen
ej företes.

4fi §.

Är eganderätt öfverlåten till eu och nyttjanderätt upplåten till annan;
galle nyttjanderätten, om inteckning derför sökes torr än lagfart ä iånget.
Sökas lagfart och inteckning samma dag; vare ock då nyttjanderätten gällande,
om upplåtelsen deraf är äldre än öfverlåtelsen af eganderätten.

47 §.

Varder egendom afträda till konkurs innan den, som undfått nyttjanderätt
i egendomen, derför sökt inteckning, och går egendomen till försäljning;
då rike innehafvare!! af nyttjanderätten för nye ogalen, ändå att inteckning
för nyttjanderätten sökes '' innan eller samma dag nye egaren söker lagfart.

48 §.

Har någon vid öfverlåtelse af eganderätt till fast egendom förbehållit
sig eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del deraf; vare
nyttjanderätten gällande mot nye egaren, ändå att denne söker lagfart å
fånget innan inteckning för nyttjanderätten sökes.

49 §.

Om nyttjanderätt, som man vid öfverlåtelse åt fäst egendom förbehållit
sig eller annan, vare lag som angående ogulden köpeskilling i 11 Caj». 2 §
Jordabalken sägs.

50 §.

Upplåter någon nyttjanderätt till samma egendom åt flere, galle den
upplåtelse, hvarför inteckning först sökt varder: sökes för upplåtelserna inteckning
samma dag; vare den upplåtelse gällande, som först gjordes.

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 19

51 §.

Finnes i samma egendom inteckning för fordran och för nyttjanderätt;
ege den rätt företräde, hvarför inteckning först söktes. Sökes ä samma dag
inteckning för fordran cell för nyttjanderätt; kåfve nyttjanderätten företräde.

52 §.

Kan fordran, som eger företräde framför intecknad nyttjanderätt, fullt
gäldas ur egendomen, då den å offentlig auktion säljes efter utmätning eller
ock under konkurs i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad;
ege nyttjanderätten fortfarande bestånd: kan fordringen ej sålunda gäldas;
slånde nyttjanderätten äfven då fast, der innehafvare!! deraf vid auktionen
fyller bristen, eller ock köpeskillingen, då egendomen utbjudes utan förbehåll
om nyttjanderätten* bestånd, ej stiger högre än då egendomen utbjudes
med sådant förbehåll.

5Ö §.

Innehafvare af nyttjanderätt, som måste vika i något af de fall nu
sagde äro, har ej för skadestånd, hvartill lian enligt lag kan vara berättigad,
förmånsrätt i egendomen, med mindre att skadeståndet är såsom fordran
till bestämdt belopp särskild! intecknadt.

Har den, som upplät nyttjanderätten, öfverlåta egendomen till annan,
och låter nyttjanderättens innehafvare beviljad inteckning utan upplåtarens
samtycke dödas, förfalla eller nedsättas, eller har lian, der öfverlåtelsen skett
med förbehåll som i 48 § sägs, försummat att derför söka inteckning inom
den tid, som i 11 Cap. 2 § Jordabalken stadgad är; kåfve dä förverkat den
rätt till skadestånd af upplåtaren, som eljest skolat honom tillkomma.

54 §.

Hvad i denna förordning är stadgadt angående nyttjanderätt galle ock
i fråga om rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtes att
utgå åt fast egendom; dock att der sådan afkomst eller förmån är bestämd
till visst belopp i penningar eller varor, inteckningen medför förmånsrätt,
såsom i 17 Cap. Handelsbalken stadgas, för det skadestånd hvartill rättighetens
innehafvare må vara berättigad.

Lag-TJtskottets Utlåtande JSf:o 19.

55 §.

81 utes skriftligt aftal, hvarigenom ä fast egendom lägges besvär och
last till förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster,
väg, fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller
gruetägt eller an flat dylikt, dä må det servitutsaftäl, till betryggande af rättighetens
bestånd efter ty nedan sägs, inteckna», såsom om nyttjanderätls
aftal är stadgadt.

Om förnyelse, förändring'' eller dödande af inteckning för servitut vare
lag som i 46, 44 och 45 §§ sägs.

Ofverlåtes eganderätt till eu och sluten servitutsaftal med annan; galle
servituten om inteckning derför sökes förr än lagfart ä fånget: sökas lagfart
och inteckning samma dag; vare ock då servituten gällande om aftalet derom
är äldre än öfverlåtelsen af eganderätten; skolande hvad i 47, 48 och
49 §§ är stadgadt angående nyttjanderätt jemväl tillämpas å servitutsaftal.

57 §.

Opplåtes servitut till eu och nyttjanderätt till annan, och kunna ej
båda rättigheterna jemte hvarandra fullt bestå; eg© den rätt företräde derför
inteckning först söktes: äro intcckningarne sökta samma dag; ege den ratt,
som först uppläts, företräde.

Enahanda rätt, som in tecknad nyttjanderätt eger i förhållande till iuteeknad
fordran, tillkommer äfven intecknadt servitutsaftal.

58 §.

Hvad bär ofvan om servitut är sagd t afser icke servitut, som uppkommer
vid laga skifte.

59 §.

Utan hinder af inteckning må tvist om fordrans giltighet eller om
annan intecknad rättighets bestånd lagligen pröfvas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

60 §.

Har i egendom, som genom klander från in ne hafva ren vinnes, inteckning
skeft, sedan egendomen kom ur rätte egarens hand; vare inteckningen
ogild.

61 §■

Vid Rätten skall i öfverensstämmelse med intcekuingsprotokollet föras
bok så inrättad, att deraf lätteligen kan ses hvarje egendom deri inteckning
hlifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet af fordran eller
beskaffenheten af annan rättighet hvarför inteckning är sökt, så ock, der
inteckning blifvit beviljad eller utslagen, förnyad, nedsatt, annorledes förändrad
eller dödad, tiden då sådant skedde. Då enligt 38 § anteckning i
protokollet skett angående utmätning, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

62 §.

A protokollsutdrag, som utfärdas i inteckningsärende, skall tecknas afskrift
af hvad om ärendet blifvit iufördt uti den i Öl § uämuda bok.

63 §.

Inteckningsärende må af Rätten upptagas, ä landet endast på lagtima
ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa
socknedag derefter; dock att fråga om inteckningsförnyelse må af Rätten
handläggas på landet, så som i 21 § sägs, och i stad jemväl å annan rättegångsdag
än måndag.

64 S.

Den, som ©j nöjes åt Underrätts beslut i inteckningsärende, eget'' deröfver
sig besvära inom den i 16 Gap. 1 § Rättegångsbalken stadgade tid.
Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas
inom deri tid och i den ordning, som i 30 Gap. 18 § nämnda balk föreskrifves.

65 §.

Har beslut, hvarigenom Underrätt helt och hållet eller till någon de!
afslagit ansökan om intecknings beviljande, blifvit till följd af besvär än -

LaU-TJtskottéts Utlåtande N:o in. 28

tirad t af högre Rätt, vare sökanden pligtig att å landet sist a det ting, som
infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader från det utslaget
om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos Underrätten förete,
vid äfventyr att i annat fall den inteckning, som på grund af utslaget beviljas,
gäller såsom vore den sökt först A den dag utslaget vid Underrätten
företes.

Öb §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den l Januari

1876.

Inteekningsansökan, som vid nämnde tid är på Rättens pröfning beroende,
behandlas enligt äldre lag.

Skulle, med hänsyn til! särskilda förhållanden å någon ort, hinder
möta mot förande af sådan bok, som i Öl § omtalas, må anstånd dermed
af Konungen medgifvas.

(Ro. Förslag

till

Förordning angående tida n för nyttjanderättsaftals bestånd.

1 stället för hvad om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd varit stadgadt
uti de genom förordningen denna dag angående inteckning i fast egendom
upphäfva förordningarne den 13 Juni 1800 angående städsel och lega
ei jord pa landet, den 21 December 1857 angående inteckning af aftal om
nyttjanderätt till fastighet, i stad, samt den 22 December 1863 angående
ändring i gällande föreskrifter om lega af arfvejord, förordnas som följer:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit på
viss tid upplåten, må ej gälla öfver femtio år.

Aftal om nyttjanderätt till hus eller tomt i stad eller till del deraf
sa ock till jord, som till hus eller tomt hörer, galle ej öfver tio år. Om
nyttjanderätt till stad sjord, som till tomt ej hörer, vare lag som angående
nyttjanderätt till fast egendom å landet bär ofvan är stadgadt.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1876.

Lag- Utskottats mätande. N:o 19.

7:o. Förslag:

till

Förordning; angående förändrad lydelse af 17 Cap. 9 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 Cap. 9 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

1 inom. liar någon inteckning'' i gäldenärs fasta egendom; ege näst
efter de fordringar, hvarom i 6 5$ förmäles, förmånsrätt i samma egendom
från den dag, inteckningen vid Rätten söktes: dock galle ej förmånsrätt till
ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen är, för längre
vid än tre år. Av fast egendom intecknad för fleras fordringar, och räcker
den ej till för alla; kåfve den, som äldre inteckning eger, företräde. Hafva
liera inteckning sökt å eu dag; ege lika rätt.

2 mom. År inteckning i gäldenärs egendom sökt eller vunnen för
fordran, vid hvars tillkomst gäldenären ej samtyckt, att inteckning ske må,
eller har, der inteckning vid försträckningen utfåst blifvit, borgenär försummat
att hos Rätten söka inteckning, i stad inom en månad och å landet
vid det Ting, som först infaller en månad efter det utfästelsen skedde, vare,
der konkurs börjas inom eu månad efter det inteckningen söktes, den inteckning
utan verkan. Ej heller galle inteckning, som blifvit sökt samma
dag, då konkurs börjats, eller derefter.

3 mom. Varder förr än eu månad förflutit från den dag, då uppteckningen
af död mans bo slutades, eller, om bouppteckning inom föreskrifven
tid ej förrättad blifvit, från den dag, tiden dertill tilländagick, inteckning
i den dödes fasta egendom sökt, antingen för den dödes eller för någon
dess sterbhusdelegares gäld; vare, der konkurs uppstår inom sagda tid,
den inteckning, äfven om den faststäld blifvit, emot deri dödes borgenärer
utan verkan.

4 mom. Har någon inteckning i fast egendom för afkomst eller annan
förmån, som blifvit upplåten att af egendomen utgå; njute, för hvad
upplupet är och oguldet innestår, den förmånsrätt, som inteckning för fordran
enligt 1 mom. medför; dock ej för längre tid tillbaka än tre år före
utmätningen eller konkursens början. Har inteek nåd rätt till sådan afkomst
eller förmån gått förlorad vid egendomens försäljning å offentlig auktion efter
utmätning eller ock under konkurs i den ordning, som om utmätt fast

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

egendom är stadgad, och var åtkomsten eller förmånen bestämd till visst
belopp i penningar eller varor; då njute rättighetens innehafvare enahanda
förmånsrätt jemväl för det skadestånd, som till följd af rättighetens förlust
må honom tillkomma.

5 mom. Om företräde till betalning för ogulden köpeskilling, gälle
hvad i 11 Cap. 2 § Jordabalken skils.

6 mom. Har fast egendom blifvit utmätt för fordran, som förut ej
är intecknad, ege borgenären, derest utmätningen leder till egendomens försäljning,
förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen, såsom vore
inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen skedde: dock att,
om inteckning sökes samma dag utmätningen sker, utmätningen har företräde.
Inträffar konkurs, såsom i 8 § sägs; ege den förmånsrätt ej rum.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som
göras anhängiga före utgången af December månad år 1875.

8:o. Förslag

till

Förordning angående aättet för utmätt fast egendoms försäljning i viesa fäll.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1-

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,
säljas efter utmätning; då skall, der någon af dem häftar för särskild
inteckning eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom för
sig till försäljning utropas. Sedan varde alla egendomarne gemensamt utropade
till försäljning. Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer,
eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning, der ej
fastigheterna tillhopa utgöra eu egendom eller alla rättegande det medgifva.

ffå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af hvad som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första
försäljningen fast: gå de högre; gälle sista försäljningen, och varde öfverskottet
på de särskilde egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden,
hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år.

Bill. till Bilcsd. Prof. 1875. 7 Sami. 17 Haft.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

Skall fast egendom säljas, deri inteckning finnes för servitut, nyttjanderätt,
eller rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits
att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning utropad med förbehåll
om sådan rättighets bestånd. Finnes härvid att någon, som eger
bättre rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse;
då skall, der ej antingen denne samtycker att vid det skedda utropet må
förblifva, eller ock hvad för honom ur köpeskillingen brister varder af den
intecknade rättighetens innehafvare till auktionsförrättaren genast erlagdt,
egendomen utropas ånyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger
köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat fall stånde vid
den första fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt
dem, som ega bättre rätt, skall iakttagas, att fordran, som veterlig är, upptages
ändå att fordringsegaren den ej anmält; att fordran, som icke är förfallen
och hvarå ränta icke skall gäldas före förfallodagen, beräknas till
det belopp, som efter en räntefot af fem för hundra om året utgör fordringens
värde den dag auktionen hålles; att, der inteckningen gäller allenast
för ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, fordringen
skall efter enahanda räntefot uppskattas till det kapitalvärde hon eger
auktionsdagen, hvarvid uppskattningen af lifränta» kapitalvärde skall ske
med användande af den dödlighets och lifslängdstabell för riket, som af
vederbörande myndighet sist blifvit utgifven innan denna förordning träder
i kraft; samt att så vill ränta å fordran som ock årlig afkomst eller förmån
beräknas för ett år, der det ej visas, att de innestå för annan tid.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari

1876.

9:o. Förslag

Förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

I stället för de genom förordningen denna dag angående inteckning i
fast egendom upphäfda 27 och 28 §§ i 7 Cap. Rättegångsbalken, sådane
de lydde i förordningarne den 16 Juli 1818 och den 2 Februari 1864,
stadgas som följer:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

1 §•

Öfver följande ärenden skela vid Underrätt iöras särskilda protokoll,
nemligen: ett öfver lagfarter med lång åt tast egendom; ett öfver inteckningar
i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares tillsättande
och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref
och afhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen
skall för hvarje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, som
lagfares eller intecknas, och uti öfriga protokollen, för hvarje ärende med
undantag af bouppteckningarne, namnet ä den person, ärendet rörer. Har
någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i protokollet
anmärkt.

2 §•

Sedan häradshöfding hvarje gång om aret hållit ting i sin domsaga,
sände han dessa protokoll in till Hofrätten senast tre månader derefter, vid
bot en krona femtio öre för hvar dag han uteblifver vare sig med ett af
protokollen eller med alla. Rådstufvurätt göre det för hvar manad, inom
utgången af nästa månad derefter, vid lika bot. Är ej anmärkning gjord
som i 1 § sägs, då något ärende icke förevarit, vare derför bot som för
uteblifvande med protokoll.

3 §•

Genom hvad nu är stadgadt göres ej ändring uti gällande föreskrift
derom att afhandlingar om lösöreköp skola i Stockholm intagas uti Ofverståthållare-embetets
Kanslis protokoll.

4 §.

Af böter, hvartill enligt denna förordning dömes, tillfälle hälften kronan
och hälften åklagaren.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari
1876.“

Utskottet, som tillika erhållit del af de i anledning af berörda nådiga
proposition inom Andra Kammaren afgifna yttranden, har i sammanhang

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

härmed till behandling förehaft särskilda, af Herrar Grefve Eric Sparre,
Eug. Glairfelt och G. Bolin i Andra Kammaren väckta och till Utskottet
remitterade motioner, genom hvilka är föreslaget:

af Herr Grefve Sparre, i motion N:o 154, att Riksdagen måtte, efter
pröfning af det af särskildt utsedde komiterade den 10 Juli 1867 afgifna
förslag till förändrad lagstiftning uti ifrågavarande ämnen, för sin del godkänna
detsamma med undantag af hvad deri innehålles angående lagfart
af arf;

af Herr Glairfelt, i motion N:o 89, “att Riksdagen ville besluta,
antingen att föreskriften om lagfart å testamenterad fast egendom måtte
upphäfvas, enär testamentstagare!! i sjelfva det bevakade testamentet, der det
vinner laga kraft, har en fullständig åtkomsthandling till egendomen,

eller och att en viss tid bestämmes, inom hvilken testamente å fast
egendom bör lagfaras samt ett äfventyr stadgas för underlåtenhet af sådan
lagfart inom den tid, som kan föreskrifvasäfvensom att, derest senare
alternativet antages, maka, bröstarfvingar och syskon samt deras afkomlingar
befrias från stämpladt papper för sä väl testamente som fastebrefvet å egendomen,
hvilket sistnämnda förslag dock utgör föremål för särskild behandling
af Sammansatt Bevillnings- och Lag-Utskott; — samt

af Herr Bolin, i motion N:o 46, “att Riksdagen för sin del måtte besluta,
det 4 Kap. 5 § Jordabalken jemte alla dertill hörande författningar
måtte upphäfvas."

Då den fasta egendomen, såsom utgörande i ordets alla bemärkelser
samhällets grund, vore förtjent af den uppmärksamhet, lagstiftaren i alla tider
och hos alla folk använda i ändamål att åt egande- samt pant- och
nyttjanderätt till fastighet gifva erforderlig trygghet, samt offentligheten, i
detta såsom i många andra afseenden, vore den enda ofelbara utväg att
bereda säkerhet men den offentlighet, som derför erfordrades, icke tinge
bestå uti ett blott kungörande, utan måste innefatta en så beskaffad ständig
tillgäng till upplysningar om de fakta, hvarpå eu rättighet grundades, att
den motsvarade den åskådlighet i afseende på egendomsförhållandet, som besittningen
medförde i fråga om lös egendom, hafva de komiterade, som haft
i uppdrag att utarbeta förslag till förändrade stadganden uti ifrågavarande
hänseende, föreslagit att, i likhet med hvad i flera utländska stater egt rum,
hos oss borde införas specificerade fastighetsböcker, uti hvilka hvarje fastighet —
ehvad den bestode af ett eller flera hemman, hus, tomter, jordlotter eller lägen -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 29

heter, eller delar deraf — skalle erhålla sitt af en eller flera sidor bestående
folium, som skulle innehålla två afdelningar, den ena för inskrifning af eganderätt
och den andra för inskrifning af pant- och nyttjanderätt, så att derigenom
allmänheten sattes i tillfälle att när som helst och snart sagdt ögonblickligen
skaffa sig, så vidt möjligt vore, fullständig och säker visshet om
den rätt till en fastighet, innehafvare!! deraf kunde ega, om de inskränkningar
i eganderätten, han vore underkastad, och om de förbindelser i öfrig!,
för hvilka fastigheten häftade.

Som till det ifrågasatta systemets väsen hörde att offentliggörandet
af en transaktion vore vilkoret för förvärfvande af den sakrätt i
läst egendom, som dermed afsåges, men uppvisandet vid domstol af den
handling, hvarpå eu sådan rätt grundades, vore att anse blott såsom ett
medel att få transaktionen behörigen offentliggjord, hvilket skedde först genom
handlingens anmärkande i fastighetsboken, hafva komiterade ansett, att denna
bok, såsom innefattande resultatet af förhandlingarne vid domstolen, skulle
vara den kardinalurkund, hvarefter alla de rättsförhållanden, som boken vore
afsedd att omfatta, borde bedömas, samt ur sådan synpunkt vidare föreslagit,
att den, som varit i inskrifningsärende hörd, skulle inom två månader från
ärendets handläggning och annan rättsegande inom samma tid från det han
om ansökningen finge kunskap söka rättelse af sådan anteckning i boken,
som ej med rättens beslut öfverensstämde, vid äfventyr, att han eljest förlorade
talan, så vidt annan, som i förlitande på boken vunnit inskrifning,
genom ändringen skulle i sin rätt förnärmas.

I afseende på det vitsord, som vidare borde tillkomma fastighetsboken,
hafva komiterade anmärkt, att det mål, som man genom fastighetsbokssystemet
borde söka uppnå, obestridligen vore, att detta vitsord blefve så till vida
ovilkorlig! och oinskränkt, att i följd af bokens offentlighet hvarje i förlitande
derpå företagen handling, som anginge agande- eller annan sak-rätt
till fastighet, skulle, med hänsyn till den, rom handlat enligt de i boken
befintliga inskrifningar och i god tro, medföra alla de rättsliga verkningar,
som i öfverensstämmelse med dessa inskrifningar borde tillkomma handlingen,
så att den, som derigenom leda skada, hade blott ett personligt anspråk på
skade-ersättning emot den, som enligt lag dertill vore förbunden. I fråga
härom hafva komiterade yttrat den mening, att i en framtid sedan fastighetsbokssystemet,
derest det antoges, fått genom sin tillämpning bereda tillräcklig
erfarenhet till grund för åvägabringande af dess vidare fulländning, vitsord
i så vidsträckt omfång, som sålunda blifvit ifrågastäldt, möjligen kunde boken
tilläggas, men att för närvarande, och innan en sådan direkt erfarenhet från
systemets användande i vårt land, med sina egna från andra länders skilda
förhållanden, hunnit hemfas, tillerkänna boken ett så ovilkorlig^ vitsord syntes
komiterade desto mera betänkligt, som all försigtighet, i afseende på bestämmelserna
om rättsverkningarne af hvad i boken inskrefves, påkallades i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

framstå rummet af möjligheten af misstag och felaktigheter vid bokens
förande; en möjlighet, som, om än den åskådlighet af förhållandena, hvilken
boken erbjöde, i väsendtlig mån tillbakahölle sannolikheten af sådana misstag
eller felaktigheter, likväl alltid qvarstode. Då, äfven med nuvarande
ofullständiga lagstiftning om fastighetsfång och panträttsförhållanden,
endast mera sällan bedrägerier lyckats och misstag skett, samt sådana, efter
fastighetsbokssystemets införande, skulle blifva ojemförligt mera sällsynta och,
såsom utgörande endast enstaka exempel på så beskaffade möjligheter af fel
eller brister, som förefunnes i alla samhällsinstitutioner, icke leda till något
märkbart försvagande af förtroendet till boken, hafva emellertid komiterade
förklarat att, efter deras åsigt, ett stadgande af o vilkorligt vitsord åt boken
icke vore, för att åt densamma framkalla tillit, alldeles oundgängligt.

I sammanhang härmed hafva komiterade tagit i öfvervägande, huruvida,
efter en viss tids förlopp, inskrifningen borde vinna häfd, så att den,
som erhållit inskrifning, eu gång måtte känna sig fullt tryggad. Med afseende
på den tillgång till upplysningar i alla hithörande frågor, fastighetsboken
erbjöde, och sannolikheten, att inom loppet af eu viss tid alla inskrifningar
i boken måste anses hafva blifvit kända, eller att eu hvar deri
intresserad tagit kännedom om sina inskrifna rättsförhållanden, syntes, efter
komiterades åsigt, denna utväg ega för sig talande skäl. Om sålunda en
häfdetid till stöd för fastighetsboken borde bestämmas, hade, med hänsyn till
nuvarande förhållanden och den snabbhet, hvarmed underrättelser i alla ämnen
numera spriddes, en tid af tio år synts komiterade tillräcklig. Men,
ehuru komiterade således vore af den åsigt, att, sedan tio år från inskrifningen
förflutit, den, som, i förlitande på fastighetsboken, på god tro fått
sin rätt inskrifven, borde vara dervid tryggad, samt att detta möjligen skulle
kunna utan våda i lag stadgas, hade komiterade likväl tvekat om lämpligheten
att föreslå ett stadgande derom till antagande redan i fastighetsboksinstitutionens
början. Sedan institutionen blifvit införd och vunnit det förtroende,
densamma i alla länder, der den funnes, åtnjöte, skulle allmänna
meningen sannolikt utan motsägelse godkänna ett lagstadgande, hvarigenom
fastighetsboken tillerkändes ovilkorlig^ vitsord, åtminstone efter någon tids
förlopp. Men innan erfarenheten inom landet fått erbjuda stöd åt en sådan
föreskrift, torde det, enligt komiterades mening, vara för tidigt att intaga
den i lagen, hvarföre och då i den mån fastighetsboken vunne förtroende,
förordningen den 14 Maj 1805 allt mera komme att förlora betydelse, komiterade
icke funnit skäl att för närvarande föreslå förändring af densamma.

Efter att sålunda hafva i dess allmännaste drag angifvit den betydelse,
fastighetsboken, enligt komiterades förslag, skulle erhålla, och den verkan
till betryggande af sakrätt till fäst egendom, denna bok, efter deras
mening, borde, framdeles och med fastighetsbokssystemets vidare utveckling,

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

kunna tillerkännas, anser sig Utskottet böra lemna en kortfattad framställning
om det sätt, hvarpå, enligt komiterades förslag, detta system skulle genom
bokens första uppläggning införas.

I fråga härom hafva komiterade föreslagit, att domaren på landet och
rätten i stad, som skulle hafva skyldighet föra boken, jemväl borde tillkomma
att upplägga densamma med ledning af jordeboken, senaste mantalslängd
samt lagfartsprotokollen för de sista tjugo åren och inteckningsprotokollen
för de sista tio åren; att för den händelse rättens protokoll icke
innehölle de upplysningar, som för bokens kompletterande erfordrades, domaren
eller rätten skulle ega att kalla vederbörande till inställelse vid
muntligt förhör, för att dervid åstadkomma utredning om sadana förhållanden,
som kunde synas tvifvelaktiga: att, sedan fastighetsboken blifvit hufvudsakligen
genom dessa åtgärder, så vidt möjligt vore, fullständigt upprättad,
fastighets- och inteckningsegare, hvilkas rätt vore af boken beroende, skulle
ega att utöfva kontroll öfver arbetet i och för bokens uppläggande, i hvithet
afseende afskrifter af bokens konseptfolier skulle dem tillställas med den
påföljd, att, derest icke anmärkning mot bokens innehåll af dem gjordes inom
viss kortare tid från delfåendet och fullföljdes pa sått förslaget närmare
föreskrifver, den verkstälda insknfmngen i boken mot dem vunne laga kraft
i sådan måtto, att de ej skulle vara berättigade deri söka ändring, så vidt
derigenom annan, som i förlitande pa bokens riktighet vunnit insknfning,
skulle deraf förnärmas.

Afl den institution, som komiterades ofvan berörda förslag afser att här
i landet åstadkomma, skulle, om den kunde under nu bestående förhållanden
följdriktigt införas, bereda, så vidt möjligt vore, fullständig trygghet i egande-,
pant- och nyttjanderätt till fast egendom, synes obestridligt, men lika obestridligt
torde ock vara, att, om institutionen skall uppfylla nämnda ändamål,
fastighetsboken måste tilläggas fullt vitsord i fråga om alla de rättsförhållanden,
som afse sådane sakrätter. Då komiterade icke ansett något
dylikt vitsord kunna tillerkännas fastighetsboken eller funnit tillrådligt att
ens derpå grunda en preskriptionslag till säkerhet för deri inskrift^ sakrätter,
torde fastighetsboken, enligt komiterades förslag, vara för betryggande
af sådana rättigheter utan all annan betydelse, än som kunde tilläfventyrs
anses innefattas uti det nog tvetydiga stöd för samma rättigheters bestånd,
som komiterade, för att framkalla anseende åt boken, ansett lämpligt att,
till förmån för en yngre, men till motsvarande skada för en äldre sakrättsegare,
bereda genom stadgandet derom, att, derest inskrifning i boken befunnes
strida mot rättens beslut, ett dylikt fel i boken skulle, på sätt ofvan
blifvit anmärkt, kunna taga åt sig laga kraft. Vid ofvannämnda förhållande
och då, enligt hvad komiterade sjelfve förklarat, erfarenheten i de länder,
åer ifrågasatta systemet vore infördt, gåfve vid handen, att felaktigheter i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

boken vore ytterst sällsynta, så att berörda stadgande om bokens vitsord
framför protokollet skulle erhålla en föga afsevärd tillämpning, synes uppenbart,
att fastighetsbokens karakter, enligt komiterades förslag, skulle inskränkas
till att hufvudsakligen blott utgöra ett lätt åskådligt tabellariskt sammandrag
åt domstolsprotokollen öfver intecknings- och lagfartsärenden, så
att boken icke kan annorledes betraktas, än såsom den grundval, hvarpå,
under förutsättning att erfarenheten ådagalade dess tillförlitlighet, fastighetsbokssystemets
egentliga fördel, betryggande af sakrätt till fast egendom,
framdeles skulle kunna byggas.

hnär emellertid, i öfverensstämmelse med hvad blifvit mot komiterades
förslag anmärkt, införandet af specificerade fastighetsböcker såsom nödvändig''
förutsättning fordrar både eu sådan organisation af de myndigheter,
åt Indika dessa böckers upprättande och förande skulle anförtros, att erforderliga
garantier för böckernas felfrihet och tillförlitlighet förefinnes, och att
eu fullständig uppmätning åt jorden föregått, sfi att hvarje jordegares fastighetslott,
åt huru ringa omfattning den än må vara, kan i fastighetsboken
tran öfriga fastigheter med säkerhet skiljas; men dels den nuvarande organisationen
af landtdomstolarne samt mångfalden och skiljaktigheten af deras
göromål innefatta för eu del af dessa domstolars ordförande, de enda embetsman
å landet, åt Indika fastighetsböckernas handhafvande för närvarande
kan anförtros, o vilkorligt hinder att, jemte öfriga göromål, medhinna arbete!;
med förandet åt fullständigt specificerade fastighetsböcker, dels och, tills
vidare och i anseende till de svenska jordeböekernas befintliga skick, det
måste åtminstone för de delar af landet, der jordstyckningen i någon högre
grad eger ram, vara omöjligt att i fastighetsboken under lämplig beteckning
upptaga och från hvarandra särskilja de smärre lustigheterna; samt enär
hvad angår fastighetsböckernas första uppläggning, hvarför, såsom komiterade
antagit, den ordinarie domarecorpsens på landet hela arbetskraft skulle
under en tid af två år tagas i anspråk, det synes af det summariska sätt,
hvarpå man härvid skulle tillvägagå, vara att befara, att genom misstag åt
domaren, föranledda af ofullständigheten af de upplysningar, som kunna af
jordeböckerna och protokollen inhemtas eller af vilseledande uppgifter, svårligen
skulle kunna undvikas sådana felaktigheter i fastighetsboken, att de,
då anteckningarne i boken skulle kunna i viss mån mot nuvarande sakrättsegare
vinna laga kraft, tilläfventyrs komme att för dem medföra den
största våda, anser Utskottet påtagligt, att upprättandet och förandet af specificerade
fastighetsböcker skulle under närvarande omständigheter vara förenadt
med sa stora praktiska svårigheter, att genom ett lagstiftningsförsök i
den af komiterade föreslagna riktning skulle med största sannolikhet äfventyras,
att de dylika böcker, som med stora uppoffringar komme att uppläggas,
blefve så ofullständiga och otillförlitliga, alt de icke kunde tjena till

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 19.

grund för fastighetsboksystemets vidare utveckling och fulländning, och således
skulle komma att snarare motverka än befrämja det mål — sakrätternas
betryggande — som lagstiftningen med berörda systems införande afser.

Utskottet, som således trott sig finna, att upprättande af specificerade
fastighetsböcker icke för närvarande kan med allvar ifrågasättas, har vid
sådant förhållande och då behof af en förbättrad lagstiftning angående sakrätter
i fast egendom i hög grad förefinnes, ansett en förändring i detta
hänseende lämpligast kunna åvägabringas i den af Kongl. Maj:t angifna
riktning, att, utan rubbning af de grunder, hvarpå gällande lagar om inteckning
och lagfart hvila, de deri ingående stadgandena bringas i öfverensstämmelse
med hvarandra inbördes och med den öfriga lagstiftningen; samt
att tillika vidtagas de förberedelser för en framtida öfvergång till fastighetsboksystemet,
som äro af lagstiftningen inom privaträttens område beroende
och af de bestående omständigheterna medgifvas.

i sistnämnda afseende synas de i den. nådiga propositionen intagna
bestämmelser, om lagfart af samtliga fång och om förande af böcker i öfverensstämmelse
med lagfarts- och inteckningsprotokollen, så inrättade att
innehållet af dessa protokoll blir lätt öfverskådligt, å ena sidan böra, sedan
de någon tid varit i verksamhet, medföra i det väsendtligaste samma fördelar
som när fastighetsboken ej erhåller fullt vitsord, den af komiterade
föreslagna nya institutionen kan erbjuda, utan att dock å andra sidan vara
förbundna med de stora kostnader och svårigheter, som af berörda institutions
införande skulle framkallas, eller leda till större tidsutdrägt med öfvergången
till fastighetsboksystemet, än som i allt fall måste tagas i anspråk
för ^undanrödjande af de öfriga hinder för systemets genomförande, hvilka,
såsom ofvan ''blifvit anmärkt, förefinnas.

På Grund af hvad sålunda blifvit anförd t, har Utskottet ansett Kongl.
Maj:ts nådiga proposition böra läggas till grund för lagstiftningen uti ifrågavarande
ämne; och vid den speciel granskning Utskottet i följd häraf egnat
samma nådiga proposition har Utskottet funnit densamma föranleda till
följande anmärkningar:

Vid förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom.

21 §•

Som inteckning, enligt denna §, blifvit vid urtima ting förnyad, torde,
för beredande af minskning i inteckningshafvares kostnad och besvär, det
lämpligen kunna domaren såsom embetspligt åläggas att om förnyelsen gorå
anteckning i inteckningsprotokollet för nästa lagtima ting; hvarföre en sådan
ändring i § af Utskottet föreslås.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1875. 7 Samt, 17 Höft. 5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

31 §•

Såsom motiv till denna § har blifvit anfördt, att, om intecknad egendom
af egaren vanvårdades eller förderfvades, så att inteckningshafvares säkerhet
derigenom blefve märkligen minskad, det vore af vigt för denne att
kunna skyndsamt vidtaga åtgärd för att om möjligt utfå sin fordran innan
egendomens värde än ytterligare förminskades; samt att han derföre icke borde
vara förbunden att i sådan händelse iakttaga den med gäldenären aftalade
förfallotid, hvars åtnjutande denne genom sitt förfarande måste anses hafva
förverkat.

Då emellertid § blifvit på sådant sätt affattad, att för uttagande åt
fordringen skulle före förfallotidcn få tillgripas endast den intecknade egendomen,
men billigheten synes fordra, att då, såsom i förevarande fall förutsättes,
genom gäldenäreus förvållande den säkerhet, fordringsegaren påräknat,
gått i viss mån förlorad, denne berättigas att genast utfå hela sin fordran,
så att, om och i den mån intecknade fastigheten icke dertill förslår, äfven
andra gäldenärens tillgångar kunna derför utan dröjsmål tagas i anspråk,
har §, genom uteslutande af orden “ur egendomen“ blifvit, i öfverensstämmelse
med denna Utskottets åsigt, ändrad.

42 §.

På skäl, som här nedan under 53 § angifvas, har Utskottet ansett,
att inteckning för nyttjanderätt skall, der den icke kan ega bestånd, utan
måste vika för äldre inteckningsegares anspråk, medföra företrädesrätt till
ersättning för nyttjanderättens värde uti det öfverskott af köpeskillingen,
som genom nyttjanderättens uppoffring uppkommit. Hvad 15 § stadgar i
afseende på särskild pröfning af verkningarne af sådan inteckning för fordran,
hvilken, före uppkommen konkurs i gäldenär egendom sökt, blifvit
först sedermera faststäld, synes, med hänsyn till nyttjanderättens sålunda utsträckta
rättsföljder, vara äfven på sådan inteckning tillämpligt. I följd
häraf har i förevarande § hänvisning till 15 § blifvit införd.

46 §.

I 16 Cap. 15 § Jordabalken stadgas, att köp bryter legostämma. För
att bringa förevarande § till öfverensstämmelse med nämnda lagrum och då
rättskänslan icke synes fordra att vid bestämmandet af företrädesrätten emellan
sakrätter af olika omfång och juridisk verkan tilldela dem alla lika
rätt, utan det fasthellre torde vara väl grundad!, att tillerkänna egande -

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 19.

rätten, såsom den mest fullständiga sakrätt, företräde framför de öfriga, har
Utskottet ansett sig böra uti ifrågavarande § förorda den med nu gällande
lag öfverensstämmande ändring, att, om lagfart och inteckning för nyttjanderätt
samma dag sökas, innehafvare!! af nyttjanderätten skall, utan afseende
derpå att upplåtelsen deraf är äldre än öfver]åtelsen af eganderätten, vika
för den nye egaren.

47, 48 och 49 §§.

Då det, utan särskilda stadgande!!, synes vara alldeles uppenbart, dels
att inteckning, som, på grund af aftal med gäldenären, sökes först sedan
hans egendom blifvit till konkurs afträdd, icke kan medföra någon rättslig
verkan, dels ock att erhållen lagfart icke kan lägga hinder i vägen för
inteckning till säkerhet för sådana vilkor, som varit betingade i den fångeshandling,
hvarpå lagfarten grundats, synas 47 och 48 §§ böra, såsom obehöfliga,
ur förslaget utgå.

I följd häraf och i anseende till det sammanhang, hvari dessa §§ stå
till den 49 §, har sistnämnda § måst erhålla en förändrad redaktion.

Mot denna §, som afser den rätt till ersättning ur köpeskilling för
utmätningsvis eller på konkursauktion försåld fastighet, som i visst fall
kunde anses böra tillkomma innehafvare af intecknad nyttjanderätt, som dervid
gått förlorad, har blifvit anmärkt, bland annat, att vid första uppropet
till försäljning hade uti ifrågavarande fäll blifvit uppenbart att, om nyttjanderätten
egde bestånd, icke något af köpeskillingen kunde tillkomma eu penningeinteckning,
som hade sämre rätt; att, om derefter vid senare utropet,
hvilket naturligtvis endast skedde för att om möjligt bereda betalning åt de
fordringar som egde företräde framför nyttjanderätten, köpeskillingen skulle,
efter dessas gäldande, lemna öfverskott, hade detta skett endast till följd
deraf, att nyttjanderätten uppoffrades; att, då innehafvare! af en efterföljande
inteckning icke haft rätt att påyrka nyttj and erättens upphörande, kunde icke
heller den fördel, som derigenom vunnes, skäligen anses böra honom tillkomma
på nyttjanderättens bekostnad; samt att det visserligen vore sant att
inteckning för nyttjanderätt icke i sig innebure förmånsrätt för skadestånd,
hvartill förlust af nyttjanderätten föranledde, men att deraf icke följde, att
det vore oriktigt att i det här afsedda undantagsfallet accessoriskt tillägga
nyttjanderättsinnehafvaren rätt till ifrågavarande öfverskott framför efterföljande
inteckningshafvare, hvilka uppenbarligen eljest skulle sättas i förmånligare
ställning, än lian.

3(3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

På dessa skäl har Utskottet funnit ändring i förevarande § vara af
billighet påkallad; och då, på sätt ofvan blifvit anfördt, den högre köpeskilling,
som vid senare utropet erhållits, framkallats just deraf, att nyttjanderätten
dervid blifvit uppoffrad, samt följaktligen skilnaden mellan de
köpesummor, som vid de olika utropen erbjudits, måste anses utgöra denna
rättighets sålunda utrönta värde, har Utskottet ansett innehafvaren af nyttjanderätt
böra ovilkorligen tillerkännas hela det öfverskott af köpeskillingen,
som möjligen kan uppkomma, sedan äldre inteckningsegares rätt först blifvit
behörigen tillgodosedd. I öfverensstämmelse med denna Utskottets mening
har § blifvit affattad.

54 §.

Enär i enlighet med den ändring i 53 §, Utskottet föreslagit, inteckning
för afkomst eller förmån, som åt någon upplåtits att ur fast egendom
utgå, bör, vare sig sådan afkomst eller förmån är bestämd till visst belopp
eller icke, medföra förmånsrätt för skadestånd i följd af rättighetens uppoffring,
så torde sista momentet af förevarande § böra uteslutas.

56 §.

Då servitut och nyttjanderätt enligt förslaget äro med hvarandra likstälda,
har Utskottet, i öfverensstämmelse med hvad blifvit vid 46 § anmärkt,
funnit ifrågavarande § böra sålunda ändras, att, derest lagfart och
inteckning för servitut å samma dag sökas, den, som fått sistnämnda rättighet
åt sig upplåten, ovilkorligen skall vika för den, som eganderätt förvärfvat.

63 §.

I synnerhet för affärsverlden i de större städerna kan ofta vara af
vigt, att inteckningsärenden kunna vinna skyndsam behandling. Då lagfarts
ansökan i stad må endast å första rättegångsdagen i hvarje vecka anhängiggöras,
synes emellertid, för att bereda köpare möjlighet att under dagarne
näst efter köpet skydda egendomen mot inteckning för säljarens gäld, icke
kunna tillstädjas, att inteckning må å annan dag sökas. Deremot har Utskottet
ur ofvanberörda synpunkt trott sig böra tillstyrka, att, i öfverensstämmelse
med hvad hittills egt rum, alla öfriga inteckningsåtgärder må i
stad få vid hvarje rättegångstillfälle vidtagas; hvarföre en häremot svarande
ändring af § egt rum.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Vid förslaget till förordning angående tiden för nyttjanderättsaf''tåls bestånd.

Då skål icke synes förefinnas, hvarför icke besittningsrätt till hus och
tomt i stad eller till del deraf må kunna, i likhet med fastighet på landet,
på någons lifstid eller eljest obestämd tid upplåtas, samt, hvad angår arrendeaftal
på viss tid om dylik stadsegendom, denna tid lämpligen torde kunna
utsträckas till tjugo år, hafva förändringar i dessa begge hänseenden blifvit
i förordningsförslaget vidtagna.

Vid förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 17 Gap. 9 §

Handelsbalken.

4 mom.

1 afseende på 53 och 54 §§ af förordningen angående inteckning i
fast egendom har Utskottet tillstyrkt, att inteckning för afkomst eller annan
förmån, som blifvit upplåten att af fast egendom utgå, ehvad dessa rättigheter
blifvit till vissa belopp bestämda eller icke, äfvensom för nyttjanderätt
och servitut skall medföra förmånsrätt för skadestånd, som i följd af omförmälda
rättigheters förlust kan deras innehafvare tillkomma. Häraf hafva
betingats de förändringar i detta moment, som blifvit af Utskottet föreslagna.

5 och 6 mom.

Enär det i 5 mom. intagna undantagsstadgande är af så allmän natur,
att det kan ega tillämplighet på alla öfriga momenten uti ifrågavarande §,
så torde § lämpligast böra med berörda stadgande afslutas; hvarföre 5
och G mom. fått med hvarandra byta plats.

Vid förslaget till förordning angående sättet för utmätt fast egendoms

försäljning i vissa fall.

1 § 2 mom.

Då beloppen af de köpeskillingar, som för de särskilda fastigheterna
erbjudits, torde vara för fördelningen af det i detta moment omförmälda
öfverskott en säkrare grund, än de taxeringsvärden, som kunna vara fastig -

38 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

heterna åsätta, har Utskottet ansett en sådan förändring af momentet böra
förordas.

2 § 2 mom.

Det mål, som man med föreskrifterna angående sättet för utmätt fast
egendoms försäljning bör i främsta rummet afse, synes obestridligen vara,
att, genom att, så vidt sig göra låter, vid försäljningen framkalla konkurrens,
söka till alla rättsegares förmån framtvinga så högt köpeanbud, som
möjligt. Ur denna synpunkt, och för att bereda större möjlighet för innehafvare
af intecknad nyttjanderätt eller annan dermed likstäld rättighet,
som måste för annans förmånsrätt egande fordran vika, att få, mot erläggande
af rättighetens värde, dervid bibehållas, har Utskottet, med någon
ändring af detta moment, föreslagit, att, i händelse den vid första utropet
erbjudna köpeskilling icke är tillräcklig för gäldande af fordran, som eger
företräde framför nyttjanderätt, denna sistnämnda rättighet, hvars bestånd
skall vid första utropet vilkoras, bör, derest bristen ej af rättighetens innehafvare
erlägges, särskild! utbjudas till försäljning, hvarefter egendomen
skall, utan förbehåll om rättighetens bestånd, ånyo utropas; samt att om
köpeskillingen vid sistnämnda utrop icke stiger högre, än sammanlagda beloppet
af hvad som bjudits vid de föregående utropen, de skola gälla, men
i annat fåll sista försäljningen stå fast.

De fördelar, som äro med detta Utskottets förslag förenade, torde
kunna tydligast åskådliggöras genom ett exempel. Om, för att således begagna
ett dylikt framställningssätt, man antoge, att en egendom vore besvärad
med två inteckningar, af Indika den ena, meddelad till säkerhet för
fordran till belopp af 5,000 kronor, hade företrädesrätt framför den andra,
som afsåge nyttjanderätt till värde af 300 kronor, så skulle, under vidare
förutsättning att vid första utropet för egendomens försäljning erbjudes en
köpeskilling af allenast 3,000 kronor, innehafvaren af nyttjanderätten icke
kunna vara benägen att för betryggande af sin rätt erlägga de bristande
2,000 kronor, som erfordras för penningeinteckningens gäldande, utan egendomen
finge gå under förnyadt utrop, dervid nyttjanderätten, hvars bestånd
blifvit vid första utropet vilkoradt, komme att till förmån för penningeinteckningen,
som hade bättre rätt, uppoffras.

Enligt Kongl. Maj:ts förslag skall den auktionsåtgärd, som i anledning
häraf måste vidtagas, inskränkas derhän, att egendomen, utan förbehåll
om nyttjanderättens bestånd, varder utbjuden till försäljning, som, derest
dervid erhålles högre köpesumma, än vid första utropet erbjudits, kommer att
blifva gällande. Isynnerhet under sådana tider, då hänseende till mindre
gynsam penningeställning i landet den ojemförligt största delen af exekutiva
auktioner å fastighet eger rum, kan emellertid, i följd, deraf att köpeskillin -

Lag-Utskottets Utlåtande 1Y:o 19.

gen enligt regeln skall genast eller inom kort tid erläggas, icke vid samma
auktioner i allmänhet påräknas annan konkurrens emellan spekulanter, än den,
som framkallas af inteckningsegares intresse, att bevaka sin af försäljningen
beroende rätt. Innehafvare af nyttjanderätt är dock oftast i den ekonomiska
ställning, att han är urståndsätta att genom inköp al sjelfva egendomen betrygga
sin rätt, så att han i likartade fall, som det nu uppgifna, genom det
af Kong!. Maj:t föreslagna auktionssättet varder, äfven om han har vilja och
tillgångar att för bevarande af sin nyttjanderätt erbjuda ett mot dess värde
svarande belopp, beröfvad all möjlighet att bereda nyttjanderättens bestånd.
Vid sadant förhållande kan, i följd af bristande konkurrens, nyttjanderätten
vid andra utropet komma att uppoffras för en dervid i köpeskillingen erbjuden
. tillökning af så obetydligt belopp, att den icke kan anses stå i något
rimligt förhållande till ny ttj anderättens verkliga värde.

Enligt Utskottets förslag deremot skall, sedan genom första utropet
blifvit utrönt, att nyttjanderätten icke kan till men för inteckning, som
framför denna rättighet har företräde, ega bestånd, rättigheten först utbjudas
till särskild försäljning, dervid konkurrens torde kunna förutsättas åtminstone
emellan å ena sidan innehafvaren af nyttjanderätten, som vill genom dess
inropande varda dervid bibehållen, och å andra sidan köparen af fastigheten,
som önskar vinna befrielse från nyttjanderättsgravationen. Det torde derföre
vara antagligt, att i vanliga fall, då nyttjanderätten sålunda utbjudes, för
densamma erhålles ett mot dess värde svarande köpeanbud; och vid det
utrop, som derefter skall utan förbehåll om nyttjanderättens bestånd å egendomen
försiggå, blifver en spekulant, för att kunna åstadkomma rubbning i
de föregående utropen å egendomen och å nyttjanderätten, nödsakad att
sträcka sitt anbud till än högre belopp, än hvartill köpeskillingssummorna
vid de två sistnämnda utropen uppgått.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit an förd t skulle i nu uppgifna
fallet det praktiska resultatet af de olika försäljningssätten blifva, att
köpesumman för egendomen skulle komma att uppgå, enligt det auktionssätt,
Kongl. Maj:t föreslagit, troligtvis endast till något obetydligt belopp utöfver
3,000 kronor, och enligt det af Utskottet förordade auktionssätt med största
sannolikhet åtminstone till 3,300 kronor; hvarjemte, enligt Utskottets förslag,
allt afseende, som af omstädigheterna kan medgifvas, blefve fästadt på en
nyttjanderättsinnehafvares billiga anspråk, att, mot gäldande af rättighetens
värde till dens förmån, som på grund af äldre sakrätt i egendomen kan
vara dertill berättigad, få vid besittningsrätten bibehållas oförkränkt, under
det a andra sidan detta anspråk, om det än är i det Kongl. förslaget i viss
mån till rättmätigheten erkändt, dock deri synes icke vara till erforderlig
utsträckning tillgodosedt.

I afseende på den invändning, som möjligen skulle kunna göras derom,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

att med nyttjanderättsaftal förenadt förbud, att detsamma på annor man öfverlåta,
skulle innefatta hinder för den af Utskottet ifrågasatta särskilda försäljning
deraf, må slutligen erinras, att nyttjanderätten, äfven om den icke
kan till hvem som helst afyttras, dock för innehafvaren oftast har betydligt
värde, så att i allt fall konkurrens emellan honom och köparen bör kunna
påräknas.

Under åberopande i öfrigt af de motiv, som finnas föreliggande nådiga
proposition bifogade, får Utskottet, som mot densamma icke funnit anledning
till andra anmärkningar, än som blifvit här ofvan omförmälda, vördsamt
hemställa:

l:o) att förslaget till förordning angående lagfart a
fång till fast egendom måtte af Riksdagen bifallas;

2:o) att Riksdagen ville godkänna förslaget till förordning
angående förändrad lydelse af 11 Cap. 2 § Jordabalken; 3:o)

att förslaget till förordning angående upphörande
af hembudsskyldighet måtte vinna Riksdagens bifall;

4:o) att Riksdagen ville antaga förslaget till förordning
angående ändring af gällande stadganden om lagfart å
fast pant;

5:o) att Riksdagen, med förklarande att förslaget till
förordning angående inteckning i fast egendom icke kan
oförändradt godkännas, måtte för sin de! besluta följande

Förordning angående inteckning i fast egendom.

Med upphäfvande af 9 Cap. 2 och 7 §§ Jordabalken; 7 Cap. Rättegångsbalken,
sådant det lyder i förordningen den 13 Juli 1818; förordningen
på hvad sätt med städsel och lego af jord på landet förhållas bör den
13 Juni 1800; förordningen angående inteckning af ej mindre lifstidsstädja
än ock all annan afhandling om nyttjanderätt till fast egendom å landet
den 9 November 1844; 2, 3, 4 och 6 §§ i förordningen angående vissa
förändrade föreskrifter i afseende på lagfart och nyttjanderättsi åteckning den
19 Maj 1845; förordningen angående inteckning af aftal om nyttjanderätt
till fastighet i stad den 21 December 1857; samt förordningen angående
sättet för inteckning af nyttjanderätt till fast egendom den 13 September
1864; tillika med alla de stadganden, som ändra nämnda lagrum och för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

fattningar; så ock med ändring af hvad i öfrigt finnes föreskrifvet mot denna
förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Till någon, att hans fasta egendom skall utgöra pant för fordran, teckne
medgifvande dertill å skuldebref eller annan handling, hvarpå fordran grundas,
samt läte medgifvandet af vittnen styrkas; och varde fordran intecknad
i den ordning här nedan stadgas.

2 §•

Häftar fast egendom för ogulden köpeskilling, på sätt i 11 Kap. 2 §
Jordabalken sägs, eller har egare af fast egendom genom domstols beslut
fått sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs medel, dem han har om
händer, eller är han genom laga kraftvunnet utslag i brottmål förpligtad
att utgifva skadestånd, som ej genast är förfallet till betalning; då må inteckning
beviljas till säkerhet för. sådan fordran, ändå att gäldenären det
ej medgifvit.

3 §.

Inteckning i fast egendom sökes vid den Rätt, hvarunder egendomen
lyder; och skall den handling, på grund hvaraf inteckning äskas, dervid i
hufvudskrift till Rätten ingifvas. Rätten läte handlingen eller den del deraf,
som ligger till grund för ansökningen, offentligen uppläsas och i inteckningsprotokollet
införas.

4 §•

Finnes ej å handlingen bevittnadt medgifvande som i 1 § sägs, och
visas ej heller förhållande, som enligt 2 § till inteckning berättigar, varde
inteckningsansökningen genast afslagen.

5 §•

Bill. till Riksd. Prot. 1875. 7 Sand. 17 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

6 §•

Skall fastighetsegaren höras öfver inteckningsansökan och är han tillstädes
när den göres, svare genast derå. År han frånvarande, sätte Rätten
ut viss dag, då han skall svara, och kungöre sökanden honom Rättens beslut
inom tid och på sätt, som om stämning är stadgadt; ingifve ock bevis
derom till Rätten sist å den utsatta dagen.

7 §•

Har sökanden ej kungjort ansökningen, såsom i 6 § sägs, och visar
ej laga förfall sist å den dag, som blifvit för svars afgifvande bestämd;
vare ansökningen förfallen, utan så är att egaren ej dess mindre å den utsatta
dagen svarar.

8 §.

Kommer ej egaren å föresatt tid med svar, vare det ej hinder för
intecknings beviljande, der sökanden styrker, att Rättens beslut rätteligen
kungjordt är.

9 §•

Yisar egaren med klara skäl att fordran, hvarför inteckning sökes, är
gulden eller af annan orsak försvunnen eller ogiltig; varde ansökningen
afslagen.

10 §.

Nekar fastighetsegaren skuldebref eller annan handling, på grund
hvaraf inteckning sökes, eller gör han annat jäf, och finnes förty sökandens
rätt tvistig; förklare Rätten ansökningen hyllande och gifve, der tvist ej
redan är instämd, sökanden anvisning att stämma. Yisar ej sökanden derefter,
på landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader, och i
stad inom tre månader, att han stämt, vare ansökningen förfallen. Lag samma
vare der sökanden vinner saken, men ej å tid, som nu är sagd, sedan domen
vunnit laga kraft, låter anteckna den uti inteckningsprotokollet.

11 §•

Inteckning för fordran må ej ske utan till visst belopp i penningar
eller varor.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

12 §.

Ej må inteckning beviljas, utan att fastighetsegaren, som den medgifva
eller för hvars gäld inteckning enligt 2 § sökes, fått lagfart å sitt fång;
dock att, om han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt
äldre lag ej var pligtig lagfara, inteckning må, derest eganderätten styrkes,
varda beviljad utan hinder deraf att lagfart ej egt rum.

År lagfart sökt, men ännu ej beviljad; vare inteckningsansökningen
hvilande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad: beviljas lagfarten,
åligge det inteckningssökanden att inom den tid derefter och vid den påföljd,
som i 10 § stadgas, sin ansökning fullfölja.

Hvad om egarens åtkomst och lagfarten upplyses skall uti inteckningsprotokollet
anmärkas.

13 §.

År, då inteckning sökes, talan instämd om klander å egarens fång
eller om återgång deraf eller om lösningsrätt till egendomen, vare ansökningen
hvilande i afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen inom
den i 10 § stadgade tid efter det dom i målet vunnit laga kraft, vare ansökningen
förfallen.

14 §.

Ofverlåter någon sin fasta egendom till annan, och har, innan nye
egaren söker lagfart, inteckning för fordran blifvit i egendomen sökt på
grund af förre egarens medgifvande eller derförutan enligt 2 §; då utgör
öfverlåtelsen ej hinder för inteckningens beviljande. Sökas å samma daginteckning
för fordan och lagfart å öfverlåtelse; vike inteckningssökanden
för den, som eganderätten förvärfvat, der ej inteckningen sökes för fordran,
som eger förmånsrätt enligt 11 Kap. 2 § Jordabalken.

15 §.

Yarder egendom, deri inteckning för fordran sökt är, afträdd till konkurs,
medan ansökningen är på pröfning- beroende; då må ansökningen af
Rätten pröfvas utan hinder af konkursen, men verkan af inteckningen, der
den beviljad varder, bestämmes på sätt särskildt är stadgadt.

16 §.

Jernväg, kanal eller annan dermed jemförlig anläggning, hvartill
marken till större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande författ -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

ningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej med inteckning
enligt denna lag belastas.

17 §.

Då inteckning blifvit beviljad, teckne Rätten bevis derom å den handling,
hvarpå den intecknade fordran är grundad.

18 §.

Inteckning för fordran gäller med förmånsrätt, såsom i 17 Kap. Handelsbalken
stadgas.

19 §.

Inteckning för fordran skall förnyas i den ordning, som uti 20 och
21 §§ bestämmes, första gången inom tio år sedan den beviljades, och sedermera
inom tio år från hvarje förnyelse. Sker ej sådan förnyelse, vare inteckningen
förfallen, ändå att inom nämnde tid med densamma vidtagits
sådan åtgärd, som i 22 § 2 mom. sägs.

20 §.

Vill någon låta förnya inteckning; uppvise hos Rätten i hufvudskrift
den handling, hvarå inteckningen är beviljad, och skrifve Rätten inteckningsförnyelsen
derå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan underrätt förete
inteckningshandlingen: den Rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll
korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal, då
den utgafs, af hvilken Rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken
§ i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, om det skett;
teckne ock bevis å handlingen, att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse:
sedan ingifve sökanden protokollet deröfver till den Rätt,
som inteckningen beviljat, inom tid som i 19 § sägs; och vare detta så gildt,
som om handlingen der blifvit företedd.

21 §.

Går tiden, inom hvilken inteckning i egendom å landet bör förnyas,
till ända innan nästa lagtima ting, må inteckningen förnyas på urtima ting,
hvilket domaren har att på anmälan af inteckningens innehafvare och på
hans bekostnad inom sagde tid hålla; och vare domaren skyldig att ä för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 45

sta rättegångsdagen af nästa lagtima ting beslutet om förnyelsen i inteckning
sprotokollet införa.

22 §.

Till någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas;
uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat inteckningen,
och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet. Askas åtgärden
af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas utan egarens
samtycke.

Yill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagdt.

23 §.

Är fast egendom efter utmätning såld å offentlig auktion eller under
konkurs, i den ordning konkurslagen bestämmer, och vill ny egare få egendomen
frigjord från inteckning för fordran, som icke kunnat af köpeskillingen
gäldas; vare han dertill efter erhållen lagfart berättigad, ändå att han ej
kan i hufvudskrift förete inteckningshandlingen. Yill han af sådan rätt sig
begagna, gifve å landet till domaren och i stad till Rätten in bevis om de
inteckningar, som vid egendomens försäljning deri funnos, så ock handling,
som visar köpeskillingens fördelning borgenärerna emellan, samt intyg att
denna fördelning blifvit af dem godkänd eller vunnit laga kraft. Domaren
eller Rätten skall derefter medelst kallelse, hvilken genom sökandens försorg
bör införas tre gånger i allmänna tidningarne minst fjorton dagar mellan
hvarje gång, förelägga inteckningshafvare, som ej fått sin fordran ur köpeskillingen
gulden, att, om han mot inteckningens dödande har något att påminna,
sådant hos Rätten anmäla, å landet sist på första rättegångsdagen af
det ting, som infaller näst efter två månader, och i stad inom två månader
från sista kungörelsedagen. Göres ej påminnelse inom den utsatta tiden,
eller ogillar Rätten påminnelse, som blifvit gjord; varde inteckningen dödad
för hvad af köpeskillingen ej kunnat gäldas.

24 §.

Har inteckning, på grund deraf att konkurs inträffat, blifvit genom
laga kraft egande beslut förklarad vara utan verkan; då må ock, på ansökan
af ny egare, som fått lagfart å egendomen, inteckningen dödas utan
hinder deraf att den handling, hvarå inteckningen beviljats, icke i hufvudskrift
företes; dock skall kallelse å inteckningshafvaren utfärdas och der -

46 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

efter med ärendet jemväl i öfrigt så förfaras, som i nästföregående paragraf
sägs.

25 §.

År intecknad fordringshandling inlöst af gäldenären eller eljest åter
kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen ännu
är gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

26 §.

Borgenär, som för sin fordran har inteckning till högre belopp än
fordringen, njute, i den mån sådant för fulla gäldandet af hans fordran nödigt
är, säkerhet i den intecknade egendomen till hela det belopp, hvarå inteckningen
lyder.

27 §.

År intecknad egendom i annans ego än gäldenärens och räcker den
ej till intecknade gäldens betalning; vare egaren ej till ansvar för bristen
bunden, der han ej gälden å sig tagit eller eljest derför i gäldenärens ställe
svara bör.

28 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny egare till fastigheten å inteckningshandlingen
teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager skulden;
vare då förre gäldenären fri från sin förbindelse, der ej annorlunda är aftaladt.

29 §.

Har innehafvare af skuldförbindelse, till säkerhet hvarför inteckning
blifvit faststäid i egendom, den der sedermera kommit i annan egares hand,
låtit inteckningen utan samtycke af förbindelsens utgifvare helt och hållet
eller till viss del dödas eller ock förfalla eller nedsättas, och kan fordran
till följd deraf icke ur egendomen uttagas; vare utgifvaren från ansvar för
fordringen fri. Hvad nu är sagdt om förbindelsens utgifvare gäller ock om
annan egare af fastigheten, som skulden å sig tagit eller eljest derför i utgifvarens
ställe svara bör.

30 §.

Yarder intecknad egendom efter utmätning såld för en borgenärs

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

fordran; njute då alla öfriga borgenärer, som hafva inteckning i egendomen,
genast derur betalning hvar efter sin rätt, ändå att deras fordringar eljest
ej äro till betalning förfallna.

Låter borgenär inteckad fordran innestå i egendom, som efter utmätning
är såld; vare förre egaren fri från ansvar för hvad af köpeskillingen
kunnat gäldas.

31 §.

Varder intecknad egendom af egaren vanvårdad eller förderf vad, så
att mteckmngshafvares säkerhet märldigen minskas; ege denne att njuta
betalning för sin fordran, ändå att den ej är förfallen.

Äro flera fasta egendomar intecknade för samma fordran, utan att
bestämdt är för huru stor del deraf hvarje egendom häftar; då hvile ansvaret
för den gemensamt intecknade fordran å hvar af egendomarne till så
stort belopp, som a den faller efter förhållandet af denna egendoms särskilda
värde till sammanlagda värdet af alla de intecknade egendomarne.

33 §.

Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst
värde å hvarje egendom af gäldenären utsatt i inteckningshandlingen; då
skall, för bestämmande af ansvarsbeloppet efter 32 §, hvarje egendoms värde
beräknas efter den uppskattning derå till allmän bevillning, som var gällande
året näst före den tid då inteckningen söktes, eller, der sådan uppskattning
för det året ej finnes, den som efter nämnde tid först skedde.

34 §.

Kan den, som för fordran har gemensam inteckning i flera egendomar,
ur köpeskillingen för någondera af dem ej fullt utfå det ansvarsbelopp,
hvarför den egendomen efter 32 § skall häfta; fälle bristen de öfriga
egendomarne till last och varde dem emellan fördelad enligt den i samma
§ stadgade grund. Saknas i någon af egendomarne tillgång till gäldande
af derå belöpande andel i bristen, skall den andel på enahanda sätt
fördelas å de återstående egendomarne.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

35 §.

Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit inteckningen
i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller ock
förfalla” eller nedsättas, vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp, som
skulle falla å den egendomen, efter ty i 82 och 34 §§ sägs, hålla sig till
de andra egendomarne, der ej mellan honom och öfriga rättegande är annorlunda
aftaladt.

36 §.

Innehafvare af gemensam inteckning i flera egendomar vare, der någon
bland dem särskildt utmätes för annans fordran eller afträdes till konkurs,
berättigad att, för utrönande huruvida sådan brist kan uppstå, som enligt
34 § bör falla egendomen till last, få jemväl de öfriga egendomarne eller
någondera af dem utmätta och sålda utan hinder deraf att det intecknade
beloppet ej är till betalning förfallet; framställe dock, så vidt han vill af
denna rätt sig begagna, yrkande derom hos vederbörande exsecutor, innan
den särskildt utmätta eller till konkurs afträdda egendomen säljes.

Göres ej sådant yrkande och varder ej senast vid fördelningen af
köpeskillingen för denna egendom ådagalagdt, att sådan brist, som enligt
34 § bör falla honom till last, yppats i någon bland de öfriga egendomarne;
då må ej innehafvare!! af den gemensamma inteckningen utfå ur
nämnda köpeskilling mera än det belopp, hvarför egendomen enligt 32 §
ansvarar.

37 §.

Har egendom, sedan inteckning deri beviljades, blifvit styckad; vare
om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet lag som om flera
egendomar ofvan är sagdt.

38 §.

Utmätning af fast egendom för fordran, som icke blifvit intecknad,
skall anmärkas uti inteckningsprotokollet vid den Rätt, hvarunder egendomen
lyder; och har förty utmätningsförrättaren att genast, å landet till domaren
och i stad till Rätten, insända bevis om utmätningen och beloppet af den
fordran, för hvilken utmättningen skett; börande derefter beviset uppläsas
och i inteckningsprotokollet införas, på landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting, och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Visas att utmätning, hvarom anmärkning skett i inteckningsprotokollet,
blifvit upphäfd eller eljest förfallit, läte Rätten sådant i protokollet antecknas.

Lag-Vt skottets Utlåtande N:o It).

39 §.

Don, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom, må,
till betryggande af nyttjanderättens bestånd efter ty bär nedan sägs, erhålla
inteckning derför vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder.

40 §.

Då inteckning för nyttjanderätt sökes, skall den handling, hvari nyttjanderätten
är upplåten, till Rätten ingifvas; och varde handlingen eller den
del deraf, som angår nyttjanderätten, offentligen uppläst och i inteckningsprotokollet
införd.

År handlingen ej af vittnen styrkt, skall upplåtaren höras; och fortares
dervid så, som i G, 7, 8, 9 och 10 §§ är stadgadt.

41 §.

Hvad om upplåtarens åtkomst och om lagfarten upplyses, skall uti
inteckningsprotokollet anmärkas.

42 §.

Hvad i 13, 7.7, 16 och 17 §§ är föreskrifvet i afseende å inteckning
för fordran skall ock i fråga om inteckning för nyttjanderätt tillämpas.

43 §.

Inteckning för nyttjanderätt galle fortfarande utan förnyelse, sedan den
blifvit införd uti den i 59 § omförmälda bok. Den inteckning af nyttjanderätt,
som icke är i nämnda bok införd, skall, vid påföljd att inteckningen eljest
förfaller, förnyas inom den tid och i den ordning, som är stadgad angående
inteckning för fordran.

Bih. till Likså. Prof. 1875. 7 Samt. 17 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

44 §.

Vill den, som innehar intecknad nyttjanderätt, låta inteckningen under
annan nedsättas eller ock till större eller mindre del dödas, uppvisa för Rätten
inteckningshandlingen i hufvudskrift; och teckne Rätten derå bevis om den
åtgärd, som varder meddelad.

45 §.

Visar egare af fastighet, hvari inteckning för nyttjanderätt finnes, att
den tid, för hvilken denna rätt är upplåten, gått till ända, eller att nyttjanderätten
eljest upphört; då må inteckningen dödas, äfven om inteckningshandlingen
ej företes.

46 §.

År eganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan;
gälle nyttjanderätten, om inteckning derför sökos förr än lagfart å fånget,
Sökas lagfart och inteckning samma dag; Dike inteckningssökanden för den
som eganderätt förvärf val.

47 §.

fjär någon vid öfverlåtelse af eganderätt till fast egendom förbehållit
sig eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del deraf, vare derom
lag som angående ogulden köpeskilling ill Gap. 2 § Jordabalken sägs.

48 §.

Upplåter någon nyttjanderätt till samma egendom åt flere, gälle den
upplåtelse, hvarför inteckning först sökt varder: sökes för upplåtelserna inteckning
samma dag; vare den upplåtelse gällande, som först gjordes.

49 §.

Finnes i samma egendom inteckning för fordran och för nyttjanderätt;
ege den rätt företräde, hvarför inteckning först söktes. Sökes å samma dag
inteckning för fordran och för nyttjanderätt; hafre nyttjanderätten företräde.

50 §.

Kan fordran, som oger företräde framför intecknad nyttjanderätt, fullt
gäldas ur egendomen, då den å offentlig auktion säljes efter utmätning eller
ock under konkurs i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

ege nyttjanderätten fortfarande bestånd: kan fordringen ej sålunda gäldas,
stånde nyttjanderätten äfven då fast, der innehafvare!! deraf vid auktionen
fyller bristen, eller oek köpeskillingen, då egendomen utbjudes utan förbehåll
om nyttjanderättens bestånd, ej stiger högre än då egendomen utbjudes med
sådant förbehåll.

51 §.

Går nyttjanderätten i det fall, 50 § af ser, vid egendomens försäljning
förlorad och lemna)'' dervid köpeskillingen öfverskott, sedan de fordringar,
hvilka ega företräde, framför nyttjanderätten, Olif vit till fullo gnidna,
dä skall öfverskottet tillkomma den, som förlorat nyttjanderätten.

Har den, som upplät nyttjanderätten, öfverlåtit egendomen till annan,
och låter nyttjanderättens innehafvare beviljad inteckning utan upplåtarens
samtycke dödas, förfalla eller nedsättas eller har lian, der lian vid öfverlåtelse
af eganderätt till fast egendom förbehållit sig eller annan nyttjanderätt
till egendomen eller någon del deraf, försummat att derför söka inteckning
inom den tid, som i ll Gap. 2 § Jordabalken stadgad är; kåfve da
förverkat den rätt till skadestånd af upplåtaren, som eljest skolat honom
tillkomma.

52 §.

Hvad i denna förordning är stadgadt angående nyttjanderätt, galle
ock i fråga om rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåies
att utgå af fast egendom.

53 §.

Bl utes skriftligt aftal, hvarigenom å fäst egendom lägges besvär och
last till förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster,
väg, fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller grustägt
eller annat dylikt, då må det servitutsaftal, till betryggande af rättighetens
bestånd efter ty nedan sägs, intecknas, såsom om nyttjanderätts aftal
är stadgadt.

Om förnyelse, förändring eller dödande af inteckning för servitut vare
lag som i 43, 44 och 45 §§ sägs.

54 §.

Öfverlåtes eganderätt till eu och slutes servitutsaftal med annan; galle
servituten om inteckning derför sökes förr än lagfart å fånget: sökas lagfart
och inteckning samma dag; rike intecJcningssökanden för den, som egande -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

rått förvärf val; skolande hvad i il § är stadgadt angående nyttjanderätt
jemväl tillämpas å servitutsaftal.

55 §.

Upplåtes servitut till en och nyttjanderätt till annan, och kunna ej
båda rättigheterna jemte hvarandra fullt bestå; ege den rätt företräde derför
inteckning först söktes: äro inteckningarne sökta samma dag; ege den rätt,
som först uppläts, företräde.

Enahanda rätt, som intecknad nyttjanderätt eger i förhållande till intecknad
fordran, tillkommer äfven intecknadt servitutsaftal.

56 §.

Hvad här ofvan om servitut är sagd! afser icke servitut, som uppkommer
vid laga skifte.

57 §.

Utan hinder af inteckning må tvist om fordrans giltighet eller om
annan intecknad rättighets bestånd lagligen pröfvas.

58 §.

Ilar i egendom, som genom klander från innehafvare!! vinnes, inteckning
skett, sedan egendomen kom ur rätte egarens hand; vare inteckningen
ogild.

59 §.

Vid Rätten skall i öfverensstämmelse med inteckningsprotokollet föras
bok så inrättad, att deraf lätteligen kan ses hvarje egendom deri inteckning
blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet af fordran eller
beskaffenheten af annan rättighet hvarför inteckning är sökt, så ock, der
inteckning blifvit beviljad eller utslagen, förnyad, nedsatt, annorledes förändrad
eller dödad, tiden då sådant skedde. Då enligt 38 § anteckning i
protokollet skett angående utmätning, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

60 §.

Å protokollsutdrag, som utfärdas i inteckningsärende, skall tecknas afskrift
af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 59 § nämnda bok.

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 19.

61 §•

Inteckningsärende må ä landet af Rätten upptagas endast på lagtima
ting; dock att i fråga om inteckningsfornydse gäller hvad i dl §
sägs.

I stad md inteckning sökas endast ä måndag eller, om helgedag dä
inträffar, nästa söcknedag derefter.

62 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i inteckningsärende, eger deröfver
sig besvära inom den i 16 Gap. 1 § Rättegångsbalken stadgade tid.
Öfver ilofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas
inom den tid och i den ordning, som i 60 Gap. 18 § nämnda balk föreskrifves.

63 §.

Har beslut, hvarigenom Underrätt helt och hållet eller till någon del
afslagit ansökan om intecknings beviljande, blifvit till följd af besvär ändradt
af högre Rätt, vare sökanden pligtig att å landet sist å det ting, som infaller
näst efter tre månader, och i stad inom tre månader från det utslaget
om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos Underrätten förete, vid äfventyr
att i annat fall den inteckning, som på grund af utslaget beviljas, gäller
såsom vore den sökt först å den dag utslaget vid Underrätten företes.

64 §•

Denna förordning skall lända till efterrättelse från flen 1 Januari

1876.

Inteckningsansökan, som vid nämnde tid är på Rättens pröfning beroende,
behandlas enligt äldre lag.

Skulle, med hänsyn iili särskilda förhållanden å någon ort, hinder
möta mot förande af sådan bok, som i 59 § omtalas, må anstånd dermed
af Konungen medgifvas.

6:o) att Riksdagen, under tillkännagifvande, att ej
heller förslaget till förordning angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd kan i oförändradt skick antagas, måtte
för sin del besluta en författning, så lydande:

Lag- Utslcottets Utlåtande N:o 19.

Förordning angående tiden för nyttjauderättsaftals bestånd.

I stället för hvad om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd varit stadgadt
uti de genom förordningen denna dag angående inteckning i fast egendom
upphäfda förordningarne den 13 Juni 1800 angående städsel och lega
af jord på landet, den 21 December 1857 angående inteckning af aftal om
nyttjanderätt till fastighet i stad, samt den 22 December 1863 angående
ändring i gällande föreskrifter om lega af arfvejord, förordnas som följer:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit på
viss tid upplåten, må ej gälla öfver femtio år.

Aftal om nyttjanderätt på viss tid till hus eller tomt i stad eller till
del deraf så ock till jord, som till hus eller tomt hörer, gälle ej öfver tjugo
år. Om nyttjanderätt till stadsjord, som till tomt ej hörer, vare lag som
angående nyttjanderätt till fast egendom å landet här ofvan är stadgadt.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1876.

7:o) att Riksdagen, med förklarande, att förslaget till
förordning angående förändrad lydelse af 17 Cap. 9 §
Handelsbalken icke kan i befintligt skick bifallas, ville
för sin del besluta följande:

Förordning angående förändrad lydelse af 17 Cap. 9 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 Cap. 9 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

9 §•

1 mom. Har någon inteckning i gäldenärs fasta egendom; ege näst
efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäies, förmånsrätt i samma egendom
från den dag, inteckningen vid Rätten söktes: dock galle ej förmånsrätt
till ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen är, för
längre tid än tre år. Är fast egendom intecknad för fleras fordringar, och
räcker den ej till för alla; kåfve den, som äldre inteckning eger, företräde.
Hafva flera inteckning sökt å en dag; ege lika rätt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 55

der konkurs börjas inom en månad efter det inteckningen söktes, den inteckning
utan verkan. Ej heller galle inteckning, som blifvit sökt samma
dag, då konkurs börjats, eller derefter.

3 mom. Varder förr iin en månad förflutit från den dag, då uppteckning
af död mans bo slutades, eller, om bouppteckning inom föreskrifven
tid ej förrättad blifvit, från den dag, tiden dertill tilländagick, inteckning i
den dödes fasta egendom sökt, antingen för den dödes eller för någon dess
sterbhusdelegares gäld ; vare, der konkurs uppstår inom sagda tid, den inteckning,
äfven om den faststäld blifvit, emot den dödes borgenärer utan
verkan.

4 mom. Har någon inteckning i fast egendom för afkomst eller
annan förmån, som blifvit upplåten att af egendomen utgå; njuta, för hvad
upplupet är och oguldet innestå!1, den förmånsrätt, som inteckning för fordran
enligt 1 mom. medför; dock ej för längre tid tillbaka än tre år före
utmätningen eller konkursens början. Har inteclmad rätt till sådan afkomst
eller förmån eller till nyttjanderätt eller servitut gått förlorad vid egendomens
försäljning å offentlig auktion efter utmätning eller ock under konkurs
i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad; då c.ge
rättighetens innehafvare tillgodonjuta det öfverskott, som i följd af rättighetens
uppoffring kan vara uppkommet.

b mom. Har fast egendom blifvit utmätt för fordran, som förut ej
är intecknad, ege borgenären, derest utmätningen leder till egendomens försäljning,
förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen, såsom vore
inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen skedde: dock att,
om inteckning sökes samma dag utmätningen sker, utmätningen har företräde.
Inträffar konkurs, såsom i 8 § sägs; ege den förmånsrätt ej rum.

6 mom. Om företräde till betalning för ogulden köpeskilling galle
hvad i 11 Cap. 2 § Jordabalken skils.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmånsrättstvistcr, som
göras anhängiga före utgången af December månad år 1875.

8:o) att Riksdagen, under tillkännagifvande, att förslaget
till förordning angående sättet för utmätt fast
egendoms försäljning i vissa fall icke kan oförändradt
godkännas, måtte för sin del besluta en författning, af
sådan lydelse:

Förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning

i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

Lag-Utskottets Utlåtande. N:o 19.

1 §•

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,
säljas efter utmätning; då skall, der någon af dem häftar för särskild
inteckning eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom för
sig till försäljning utropas. Sedan varde alla egendomarne gemensamt utropade
till försäljning, Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer,
eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning, der ej fastigheterna
tillhopa utgöra en egendom eller alla rättegande det medgifva.

(iå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af hvad som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första
försäljningen fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet
på de särskilda egendomarne fördeladt efter den för hvardera bjudna
köpeskillingen.

2 §•

Skall fast egendom säljas, deri inteckning finnes för servitut, nyttjanderätt,
eller rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits att
af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning utropad med förbehåll
om sådan rättighets bestånd. Finnes härvid att någon, som eger bättre
rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall,
der ej antingen denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva,
eller ock hvad för honom ur köpeskillingen brister varder af den intecknade
rättighetens innehafvare till auktionsförrättare]! genast erlagdt, den
förbehållna rättigheten särskildt till försäljning utropas. Sedan varde egendomen
utropad ånyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Går ej dervid
egendomen öfver sammanlagda beloppet af hvad som. bjudits vid de.
förra försäljningarna, stånde vid dessa fast; går den högre, galle sista försäljningen.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt
dem, som ega bättre rätt, skall iakttagas, att fordran, som veterlig är, upptages
ändå att tordringsegaren den ej anmält; att fordran, som icke är förfallen
och hvarå ränta icke skall gäldas före förfallodagen, beräknas till det
belopp, som efter en räntefot af fem för hundra om året utgör fordringens
värde den dag auktionen hålles; att, der inteckningen gäller allenast för
ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, fordringen
skall efter enahanda räntefot uppskattas till det kapitalvärde hon eger
auktionsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall ske
med användande af den dödlighets och 1 ifslängdstabt-11 för riket, som af
vederbörande myndighet sist blifvit utgifven innan donna förordning träder

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

i kraft; samt att så väl ränta å fordran som ock årlig afkomst eller förmån
beräknas för ett år, der det ej visas, att de innestå för annan tid.
Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1876.

9:o) samt att förslaget till förordning angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden måtte af Riksdagen antagas.

Då det torde vara allmänt erkändt, att nu gällande lagbestämmelser
i fråga om preskriptionstid för klander å jordafång icke, vare sig i afseende
på häfdetiden eller den tidpunkt, hvarifrån häfdens början beräknas, kunna
anses motsvara det med en lag i detta ämne afsedda ändamål, att, så vidt
med tillvarande rättsförhållanden är förenligt, påskynda säkerhet i egendom,
så, och med föranledande af Herr Grefve Sparres ofvan omförmälda motion,
tår Utskottet, hvars tid varit af andra vidlyftiga lagstiftningsärenden så
strängt anlitad, att utarbetande af förslag till lag i ämnet icke medhunnits,
vördsamt hemställa,

10:o) att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Ivongl. Maj:t så snart ske kan låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrad
lagstiftning om preskription för klander å jordafång.

Herr Grefve Sparre har genom sin ofvan anmärkta motion yrkat antagande
jemväl af den utaf komiterade i samband med föreslagna lagen om
inskrifning i fastighetsbok utarbetade författning om ändrade bestämmelser
angående arfskiften.

Enär nu gällande lag i detta ämne blifvit af domstolarne olika tolkad
beträffande den frågan, huruvida, i följd af stadgandet i 13 kap. 1 § Ärfdabalken,
arfskifte kan vinna laga kraft ens i afseende på grunderna för
skiftet, samt denna fråga, i sig sjelf vigtig, vinner ökad betydelse genom
den nu ifrågasatta föreskriften, att äfven arfsfång till fast egendom skola
inom viss tid lagfaras, har det synts Utskottet angeläget, att oförtydbara
stadganden härutinnan meddelas. Det är hufvudsakligen af denna anledning
Utskottet, som anser att lagen om arfskiftens förrättande behöfver
jemväl i öfrigt förtydligas och bringas till erforderlig fullständighet, trott sig
höra förorda bifall i hufvudsaklig mån till motionen i denna del; och får
Bih. till Biksd. Prot. 1875. 7 Sand. 17 Käft. 8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

alltså Utskottet, som, med iakttagande af städers rätt till användande af
arfskiftespro visionen, uppgjort nedanstående författningsförslag i närmaste
öfverensstämmelse med det af lagberedningen föreslagna, vördsamt hemställa,

11 :o) att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,
så lydande:

Med upphäfvande af 11 Kap. 2 §, 12 Kap. 1, 2 och 11 §§ jemte
sista punkten af 4 §, samt af 13 Kap. 1 § Ärfdabalken, och hvad i öfrig!
finnes stadgadt, stridande mot nedanstående, förordnas, som följer:

1 §■

Ku vilja sterbhusdelegare bo skifta; läte då i den ort, der den döde
sitt hemvist hade, det skifte förrättas: är någon del af boets egendom annanstädes;
varde ändå skiftet förrättadt å ort, som nu sagd är. Komma sterbhusdelegare
öfverens att låta skiftet å annan ort förrättas, då må det ske å
ställe, hvarom de sämjas. Yar den dödes hemvist i stad, hvarest utgifter för
arfskiftens förrättande tagas i beräkning till bestridande af löner eller andra
allmänna utgifter; då må skiftet ej å annan ort förrättas.

2 §•

Till en sterbhusdelegare skifta, och annan ej; hafve den vitsord, som
skifta vill.

3 §.

Till skiftesman ege sterbhusdelegare välja den de hafva förtroende
för: sämjas de ej om valet; varde, då anmälan derom sker, skiftesman af
Rätten, der den döda sitt hemvist hade, förordnad. I stad, hvarest utgifter
för arfskiftens förrättande äro beräknade för allmänna ändamål såsom i 1 §
nämnes, ege sterbhusdelegare ej rätt att välja skiftesman, utan vare han af
Rätten förordnad.

Skiftesman tage ett ojäfvigt vittne sig till biträde.

4 §•

Hafva sterbhusdelegare ej förenat sig om tiden då skifte förrättas
skall och ej heller åt skiftesman öfverlemnat att den tid bestämma; sätte
Rätten, då anmälan derom sker, tid till skiftet ut. Då tiden utsatt är, kalle
skiftesmannen sterbhusdelegarne att vid skiftet sig infinna. Ej må, för någons
frånvaro, skifte uppehållas, der han dertill kallad varit i så god tid, att han

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

kunnat sig infinna. Är någon af sterbhusdelegarne så fjerran stadd, att ej
säkert bild kan till eller från honom komma; förordne Rätten god man, som
den frånvarandes rätt iakttager.

5 §.

Skifteshandling skall af skiftesmannen och hans vittne underskrifvas;
teckne ock närvarande sterbhusdelegare den under: vägras det af någon;
skrifve skiftesmannen och hans vittne intyg derom å handlingen; och vare
den sedan lika gild, som hade alla den undertecknat.

6 §.

Aro sterbhusdelegare alla myndiga, och vilja de skifte genom förening
sig emellan gorå; hafve der lof till; dock skall det skifte skriftligen upprättas
och af vittnen bestyrkas.

7 §•

Till man klandra skifte, eller finner någon sin lott sämre vara och
vill jemkning hafva; stämma derom inom natt och år sedan skiftet slutades.
Pröfvas sådant fel vara vid skiftet begånget, att det förty ogillas må; förordne
Rätten nytt skifte: tarfvas endast jemkning; då må ej nytt skifte ske,
utan behålle hvar sin hufvudlott, och lägge Rätten, af de andras lotter, den
klagande till hvad för honom brister. Har skifte skett utan lottning, der
omyndig sterbhusdelegare varit, och kommer ej klander inom tid som nu
utsatt är; stånde skiftet fast, och hålle sig den omyndige till förmyndaren.
Å skifte, som godkändt blifvit eller genom förening tillkommit efter ty i 6 §
sägs, ege klander ej rum.

Hvad åter angår öfriga af komiterade uppgjorda, under Herr Grefve
Sparres motion inbegripna lagförslag, så torde dessa, i anseende till Utskottets
hemställan om hufvudsakligt bifall till Kongl. Maj:ts ofvannämnda nådiga
proposition, få anses hafva förfallit; i följd hvaraf Utskottet föreslår,

12:o) att Herr Grefve Sparres motion i dessa delar
måtte lernnas utan vidare afseende.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Hvad angår Herr Clairfelts motion, så vidt den utgör föremål för Utskottets
behandling, så torde den få anses vara besvarad genom Utskottets
hemställan om bifall till 1, 2, 3 och 6 §§ i Kongl. Maj:ts nådiga förslag
till förordning angående lagfart å fång till fäst egendom, hvarför Riksdagen
torde finna,

13:o) att Herr Clairfelts motion i nu ifrågavarande del
icke bör till någon vidare åtgärd föranleda.

Beträffande slutligen Herr Bolins motion, så enär lagbestämmelserna
om lösningsrätt till frälseskatte]ord och frälseränta hvila på den enligt
Utskottets tanke giltiga grund, att lagstiftningen bör söka befordra konsolidation
af söndrad eganderätt, får Utskottet, som i följd häraf icke haft
något att erinra mot bifall till Kongl. Maj:ts här ofvan behandlade proposition
i hvad den förutsätter bibehållandet af ifrågavarande lösningsrätt,
vördsamt hemställa,

14:o) att denna motion icke måtte af Riksdagen
godkännas.

Stockholm den 4 Maj 1875.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: “Anledningen till den i Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 11 Augusti 1860 framstälda begäran om utarbetande
af förslag till förändrade stadganden till betryggande af egande-, pant- och
nyttjanderätt till fastighet, var “att eganderätten dertill icke vore af nu
gällande lagstiftning fullt betryggad, helst Kongl. förordningen den 14 Maj
1805 i det närmaste saknade betydelse och ingalunda beredt den dermed

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

åsyftade säkerhet åt jordbesittningen.“ Det torde vara obestridligt, att denna
hufvudsakliga brist i vår lagstiftning, som tidt och ofta framhållits, så väl
i Högsta Domstolens som i Riksdagens förhandlingar, icke i någon mån
blifvit afhjelpt genom ifrågavarande lagförslag. Alla den nuvarande lagstiftningens
brister qvarstå. Den nästan betydelselösa häfdförordningen den 14
Maj 1805 förblifver oförändrad. En jordägare, som sjelf eller genom sina
företrädare eller fångesman under mera än ett hälft århundrade varit i ostörd
och oklandrad besittning åt sin fastighet eller med all möjlig försigtighet
förvärfvat densamma, kan lätteligen öfverraskas genom ett oförmodadt anspråk,
hvarmedelst han beröfvas all sin egendom; och dermed strykas, på en gång,
alla de under nämnda tid i fastigheten intecknade fordringar eller rättigheter.
En inteckning, som i god tro och med största omtanka och försigtighet
mottagits såsom säkerhet för en fordran, kan befinnas vara falsk och värdelös,
enligt hvad erfarenheten nyligen visat, utan att något fel eller försummelse
kan läggas vederbörande till last. Yid de förnyelser af dessa handlingar,
som tid efter annan skola företagas, och hviska förnyelser, genom
införandet af verkliga fastighetsböcker, blifva obehöflig^ kan, genom ett lätt
förklaradt förbiseende af antingen innehafvaren sjelf, domaren eller någon
af de mellanhänder, genom hvilka förnyelsen ombesörjes, säkerheten förloras;
ett skäl bland många, hvarför dessa säkerheter ej uppskattas så som de förtjena.
Det skulle blifva tröttande att uppräkna alla de öfverklagade felen i
den gällande lagstiftningen; dessa fel förblifva i dessa förslag oförändrade.
Jag tillåter mig i detta afseende hänvisa till det omdöme, som i en till
ledamöterne af Riksdagen utdelad broschyr blifvit uttaladt af en landtdomare,
hvilken dervid säger: “Jag förutser anmärkningen, att täflan är hållen i

allt för mörk färgton; det är icke rätt att hos våra penningeinstitutioner och
enskilda kapitalister söka. framkalla en oro, som icke är berättigad och som
kan menligt inverka på fastighetskrediten; erfarenheten visar, att förlusteraf
ofvan angifna orsaker, om de också äro möjliga, högst sällan inträffat. Vi
svara: det är bättre att se en fåra stadigt i ögonen för att i tid söka undvika
den, än att blunda, intill dess olyckan, till äfventyrs större än vi från
början anat, är öfver oss. Det länder nationen till heder, att bedrägerier af
detta slag äro sällsporda, om också något, kanhända icke allt för obetydligt,
får skrifvas på räkningen af en i detta fall lycklig okunnighet om de smyghål,
lagen lemnar en af moraliska betänkligheter någorlunda obesvärad
vinglare att åtminstone för en tid uppehålla sin ställning i samhället och
tillfredsställa sin njutningslystnad Men att det flera gånger händt, att en
fastighetsegare, som sålt en del af sin egendom, sökt och fått inteckning i
hela egendomen, det kunna vi från vår egen domareerfarenhet vitsorda''”.

Den tilltagande bildningen, med dess följeslagare: list och skarpsinne
vid begagnandet af lagstiftningens brister, hafva, under senare tider, i alla

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

länder föranledt förändrad lagstiftning i fråga om egande-, pant- och nyttjanderätt
till fastighet. Kreditlagstiftningen är i viss man kosmopolitisk.
Intet land kan, med afseende å den tilltagande samfärdseln, ostraffadt afstånga
sig från allt inflytande af de i den öfriga verlden antagna grundsatser.
Ett och annat bekantgjordt fel i vår lagstiftning skall ytterligare
stegra misstroendet till våra institutioner hos de folk, med hvilka vi stå i
närmare förbindelse; ett misstroende som, under lugna och lyckliga .förhållanden
knappt förnimbart, vid hvarje kris låter känna sig. Den högljudda
klagan, som under 1860:talet fördes af landtbrukaren öfver bristen på förlagskapital,
hade till en del sin grund i den felaktiga kreditlagstiftningen
och borde vid den reform, som nu skall företagas, på grund af sålunda
vunnen bitter erfarenhet om bristerna, bättre beaktas. Det är till följd häraf
som räntan å fastighetsbypotek hos oss är högre än i Norge och Danmark.

“Det allmänt erkända bebofvet af en förändring i lagstiftningen angående
sakrätter i fast egendom''1, som i första raden af den Kong!, propositionen
angifves såsom anledningen till densamma, har nemligen sin grund
i de oklara och dunkla begrepp i detta afseende, hvarpå vår lagstiftning
hvilar. Denna oklarhet redes ej genom förslaget. Tvärtom, den bibehålies
och stadfästes derigenom. En ”eganderätk”, som, ehuru “vunnen genom affart
derom“ och “offentliggjord inom den i lag derför stadgade tid”, likväl
“icke blir gällande", om ett annat aftal publiceras, är ett oting. En
lag, som stadgar att en rätt, som jag vunnit och till hvars betryggande jag
iakttagit den tid, som lagen derför bestämt, icke blir gällande, kan icke
hvila på rätt grund. Jag hänvisar i detta afseende till den utredning, som
förekommer i herr Ribbings reservation.

Vid granskningen i Högsta Domstolen den 3 Februari 1873 af det
förslag till lagfartslag, som nu ånyo framlägges, yttrades af en ledamot:
"Knappast torde inom något annat område af civillagstiftningen en revision
af gällande stadganden vara af behofvet mera påkallad än i de delar, som
afse egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet. Det otillfredsställande
skick, hvari vår lagstiftning i dessa delar sig befinner, har med oemotståndlig
styrka trängt sig på allmänna rättsmedvetandet." En annan ledamot
betviflar att “genom ifrågavarande lagförslag skulle läggas några fastare
grunder för eganderättens säkerhet och fastighetskreditens deraf beroende
stadga." Vid granskningen den 29 sistlidne Januari åter yttras: “att, i fråga
om lagfartens betydelse i privaträttsligt hänseende, man icke i förslaget finner
ett klart angifvet och med nödig skärpa begränsad! rättsbegrepp"; samt
“att det icke lider något tvifvel, att antagandet af förslaget skulle fördröja,
i stället för att påskynda införandet af fastighetsböcker.“

Den här anmärkta oklarheten i rättsbegreppet möter oss i första § af
förslaget om lagfart. Yår nu gällande lag fordrar, vid aftal om fast egen -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

dom, eller vid köp, skifte och gåfva, äfvensom vid testamente lagfart =
offentliggörande, såsom vilkor för att fånget må kunna göras gällande mot
tredje man. Detta kan och bör med fullt skäl utsträckas till giftorätt, men
icke till arf, emedan skälet, fångets giltighet mot tredje man, härvid ej
förefinnes. Att vid hvarje arfskifte påbjuda lagfart af alla arfslotterna vore
orimligt, helst de flesta af dem öfverlåtas till någon åt medarfvingarne. Det
är i sådana fall tillräckligt om den, som blifver vid egendomen, införes i
fastighetsboken, med omförmälande af åtkomsten, för kontinuitetens skull.
Stadgandet om lagfart af hvarje arfslott åter skulle obehörigen öfverlasta
fastighetsboken och föranleda dertill, att vid hvarje arfskifte efterforskningar
angående försummad lagfart anstäldes af allmänna åklagaren, hvars uppträdande
vid köp redan nu väckt ett ledsamt uppseende. Då eu hvar, som
förvärfvar en fastighet, får för sig fullt klart, att hans rätt beror deraf, att
fånget publiceras, behöfvas inga allmänna åklagare eller viten för att förmå
honom dertill. Har man väl någonsin tänkt på att genom vite tillhålla den,
som betingat '' sig inteckningssäkerhet, att inom viss tid söka inteckning =
offentliggörande. Görora lagen fullt klar och begriplig för folket och låt
detta utan förmynderskap sköta sina angelägenheter.

Enahanda oklarhet genomgår förslagen i deras helhet. I en lång följd
af §§, den 12:te i iagfartslagen, 14, 4-6, 47, 50, 51, 57 och 58 i inteckningslagen
samt 1 och 6 momenten af förslaget till 17 kap. 9 § Handelsbalken,
förekomma eu mängd stadgande!!, hvarom i Högsta Domstolen yttras
följande:

“Sammanfördes nu dessa stadganden, såsom rätteligen borde ske, åtminstone
med de flesta af dem, till en enda §, så skulle säkerligen de korsande
och till en del hvarandra motsatta föreskrifterna springa i dagen på
ett sätt att den uppmärksamme betraktaren ej skulle kunna undgå att misstänka,
det eu ledande tanke, hållbar inför vetenskapen, ej genomginge dessa
dock så likartade och så med hvarandra sammanhängande lagstiftningsfrågor.
Redan vid en närmare granskning af förevarande 12 § finner man,
efter mitt omdöme, eu af de svårigheter, med Indika det antagna systemet
arbetar. Ty antingen måste väl, vid försäljning af en fastighet, eganderätten
emot tredje man (eller sakrätten) öfvergå på köparen redan genom köpets
afslutande, eller öfvergår den först genom offentliggörandet (lagfarten).
Antages det förra alternativet, så låter det sig i min tanke icke försvaras
att den vunna eganderätten skulle vara sä lös, att den förlorades, om köparen,
kanske boende på långt afstånd från domstolens säte och utan rättighet
att åberopa laga förfall, ej kunde hinna lagfara så tidigt som en annan
senare köpare, på hvilken eganderätten emot tredje man (och detta bör
väl märkas) då komme att öfvergå, icke genom köpets afslutande, hvithet
ju ett sådant system likväl förutsatte, utan först genom offentliggörandet.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Antager man åter det senare alternativet, eller att det är genom offentliggörandet
som egander ätten emot tredje man förvar fnas — och denna
grundsats gifver jag, för min del, ett obetingadt företräde, — så finner jag
ej något skäl, hvarföre, i händelse två söka lagfart å samma dag, den skall
hafva företräde som har den äldsta öfverlåtelsen. Ty den rent personliga
obligation, som enligt detta alternativ uppstår emellan säljaren och köparen
genom köpets afslutande, kan väl omöjligt hafva något inflytande på tredje
mans (den senare köparens) rätt. Förordningen den 19 Maj 1845 må hafva
haft sitt berättigande såsom en öfvergångslag; men dess stadganden lämpa sig
i detta fall visserligen icke till grundvalar för en af de vigtigaste deler af
kreditlagstiftningen. Jag hemställer derföre att för de fall, som nu äro i
fråga, eller att flere samma dag söka sakrätt, måtte såsom gemensam grundsats
antagas antingen att de sökande få lika rätt, på sätt komiterades förslag
till lag om inskrifning i fastighetsbok innehåller, eller också att den
har företräde som kommer tidigast på dagen.“

Jag ber att få belysa 12 § i lagfartslagen med ett exempel: Om en

person i Januari månad, köper en fastighet, erlägger handpenning, tillträder
egendomen den 14 påföljde Mars, uppbrukar och besår egendomen och inom
den i 2 § stadgade tid vid första rättegångstillfälle söker lagfart, men
dervid mötes af en annan, möjligen falsk eller antedaterad, eller åtminstone
med afsigt förhemligad köpeafhandling skall han enligt 12 § gå som sparf
ifrån ax. Den hemlige köparen får egendomen; den förre borde väl åtminstone
om den hemlighållne köparen intet betalt, för sitt skadestånd få förmånsrätt
till köpeskillingen.

Ett annat exempel, som skulle blifva följden af det af Utskottet antagna
stadgande i 46 § inteckningslagen, är detta: En person A. har med
B. uppgjort arrendekontrakt på 10 år om den senares egendom, erlagt ett
års arrende i förskott, tillträdt egendomen, brukat och sått densamma och
skyndar vid först infallande ting att till sin säkerhet inteckna kontraktet.
Emellertid har B. åtrat sig, eller vill han till följd af det missnöje, som så
lätt uppstår mellan af- och tillträdare, beröfva A. frukterna af hans arbete.
Han säljer egendomen till C. och qvittera!- köpeskillingen. Denne möter
med eu lagfartsansökan vid tinget A. med sin inteckningsansökan och A.
går förlustig sin rätt till förmån för C., som ej erlagt ett öre.

Sådana blifva följderna af alla dessa, af ofvannämnde ledamot i Högsta
Domstolen klandrade §§, till hvilka man förgäfves söker någon rimliggrund,
ty den af Utskottet anförda: “att eganderätten är en fullständigare
och bättre rätt än nyttjanderätt1'', lärer väl icke hålla stånd. Inför lagen
äro alla rättigheter lika helig-a, torparens lika med magnatens. Det är nästan
trivialt att nödgas upprepa denna sats; och likväl godkänner förslaget
en sådan klassificering af rättigheter, då i 14 § af inteckningslagen stadgas

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

att inteckning skall vika för lagfart; i 46 § att anspråk på nyttjanderätt
skall vika för anspråk på eganderätt; i 50 § att inteckning för nyttjanderätt
är bättre än inteckning för fordran; i 57 § att servitut är bättre än
fordran m. in. Jag befarar, att en lag, som sålunda klassificerar rättigheter
och just de, företrädesvis så kallade, inteckningarne — fastighetshypoteken,
under alla andra, icke skulle bidraga att höja fastighetskrediten.
Hittills har man deremot enligt Kong]. Förordningen den 13 Juni 1800
stillt fastighetshypoteken främst.

Af hvad nu blifvit anfördt torde framgå, att förslagen ingalunda på
ett tillfredsställande sätt lösa de hittills öfverklagade olägenheterna, hvilka
endast kunna häfvas genom eu trogen och konseqvent tillämpning af offentlighetsprincipen;
att de deremot kunna menligt inverka på fastighetskrediten,
hvilken redan nu icke åtnjuter öfverdrifvet förtroende; och att antagandet af förslagen
således nu icke är tillrådligt. Då eu lagberedning just nu blifvit
sammansatt för att kodifiera vår lag, måste det vara i hög grad olämpligt
att af lagstiftande makten i eu så vigtig del af lagstiftningen som angående
sjelfva eganderätten och fastighetskrediten antagas och stadfästas grundsatser,
som, ohållbara inför vetenskapen, i praktiken leda till förvirring, osäkerhet
och orimliga följder.

Utskottet har emot den s. k. fastighetsboks-komiténs förslag anmärkt,
att icke heller detta förslag lemnar absolut trygghet, enär fullt vitsord ej
tillerkännes fästighetsboken. Det hade varit för mycket att begära, det lagstiftningen
skulle tillerkänna en ny och oförsökt institution ofelbarhet; men
komitén har uttalat den öfvertygelse, att institutionen, eu gång införd, ganska
snart skulle tillvinna sig det förtroende, att ovilkorlig!- vitsord här, likasom
i andra länder, kunde boken tillerkännas.

I allt fall, och ehvad man tillerkänner fästighetsboken större eller
mindre vitsord, qvarstå!'' den anmärkningen, att i det Kong], förslaget “saknas
ett klart angifvet och med nödig skärpa bestämdt rättsbegrepp; att det är saknaden
häraf, som föranleder det otillfredsställande skick, hvari vår lagstiftning
i dessa delar befinner sig, och som med oemotståndlig styrka trängt sig på
allmänna rättsmedvetandet44. Under trycket af detta medvetande om vår nu
gällande lagstiftnings oefterrättlighet, som stadfästes genom dessa förslag
och uttryckes i 15 § af lagfartslagen, söker Utskottet sin tillflykt i hoppet
om en häfdelag, som omöjligen kan afhjelpa bristerna i eu osammanhängande
lagstiftning. Ett försök i den vägen skulle hafva öfvertygat Utskottet
härom. Emellertid tillstyrker Utskottet antagandet af ett förslag, hvars
brister det erkänner, med hänvisning'' till bristernas afhjelpande genom eu
förväntad lag, hvars innehåll det ej känner, och som näppeligen torde blifva
något utaf.

Bih. till Riksd. Prof: 1875. 7 Snut!. 17 Hälft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

De a. k. böcker eller register, som förslaget afser, och hvari alla de
fastigheter, som en gång i tiden tillhört ett hemman, ehuru för 100 år sedan
åtskilda, skola sammanföras å ett folium, gifva icke den öfverskådlighet åt
alla en fastighet rörande rättsförhållanden, som afses med fastighetsböcker;
helst dessa register blifva två, ett för lagfarter och ett för inteckningar.
Då hemman finnas, som äro delade mellan 40 till 50 åboer, oberäknad!
innehafvare af till hemmanet hörande lägenheter, så kan man göra sig en
föreställning om huru det folium, hvarpå alla dessa brukningsdelar eller de
dem vidlådande gravationer voro sammanförda, skulle se ut. Jag har i hosföljande
Bilaga fullföljt de exempel, som åt Lagbyrån sjelf bl it vit uppstälda,
på böcker enligt denna plan. Deraf visar sig, att knappast den som sjelf för
boken, men för visso ingen annan, skulle kunna taga reda på gravationerna
för en hemmansdel. Då, hvilket särdeles ofta inträffar, en egendom består af
delar i olika hemmausnummer — 86 § Skiftesstadgan tillåter, att sådana sammanläggas,
jag har sjelf till en egendom af några och tjugo mantal ett
hälft, hvars andra del är klufven — så skulle dessa oskiljaktiga delar af
en egendomskomplex uppföras på särskilda folier och, på dessa folier, sammanföras
med andra hemmansdelar, med Indika de icke i mannaminne haft
och aldrig få något samband.

Jag har i en mängd olika länder sett fastighetsböcker, men ingenstädes
har jag sett eller lär någonstädes få se en så originel idé realiserad som
den, hvilken föresväfvat Lagbyrån vid förslaget om dessa s. k. icke specificerade
fastighetsböcker.

Följden deraf skulle blifva:

att en jordegare för att ådagalägga rättigheter och gravationer till
sin egendom måste lösa två särskilda utdrag, ett ur lagfarts- det andra ur
inteckningshandlingarne;

att dessa utdrag, hädanefter som hittills, af domaren lemnas öfver hela
hemmanet, icke öfver hvarje särskild fastighet;

att, då en fastighet består af flera hemmansnummer eller delar af olika
nummer, egaren torde få lösa tvänne sådana utdrag för hvarje nummer;

att en rundlig tid torde erfordras för åstadkommande af dessa expeditioner,
helst en försigtig domare, enär registren eller böckerna sakna vitsord,
lärer gå till protokollen.

Jemför man härmed den enkla utväg, som genom fastighetsboken beredes
en jordegare att genom en blick på sitt folium öfvertyga sig om alla
egendomen rörande rättsförhållanden samt genom en afskrift af detta folium
åskådliggöra detta för andra, så inser man olikheterna af de båda systemen.
Domaren åter är i fråga om s. k. specificerade eller verkliga''*fastighetsböcker
mindre blottstäld för misstag, derföre att, vid inskrifvandet, det icke
gerna är möjligt att han på ett helt annat folium än fastighetens eget kan
inskrifva en rättighet, hvaremot det är mera än lätt att vid inskrifvandet å

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 19.

det för hela hemmanet gemensamma folium misstaga sig om en siffra, eller
slutligen begå ett sådant misstag vid utförandet af de tvänne särskilda intyg,
som af honom skola meddelas.

Man har emot införandet af sådana fastighetsböcker icke kunnat anföra
mera än ett skäl: “att det icke går an“. Härtill genmäles: l:o) att tvänne
gamla domhafvande, som sutto i komitén, förklarat att det går an, och att
den ene af dem till och med ådagalagt detta genom uppläggandet af en
sådan bok för ett härad af sin domsaga. Göta Hofrätt, som tillstyrkt förslaget,
förklarade det också gå an, lika som en minoritet i en annan hofrätt;
2:o) att det gått an att införa sådana fastighetsböcker, icke allenast
i våra grannstater, Norge och Danmark, utan äfven i alla ofvannämnda
stater i Tyskland samt i England, hvarest vid fastighetsböckernas införande
fans vida mindre förberedelser eller underlag än i Sverige, der
vi, från urminnes tider, haft i lag stadgad offentlighet vid öfverlåtelser,
så väl af egande- som panträtt, och under ganska lång tid jemväl af nyttjanderätt.

Man invänder vidare, att innan fastighetsboken kan införas måste genom
lag stadgas, att arf skall lagfaras. Detta är ett komplett misstag. Så
vidt mig veterligt är, finnes icke i något af alla de länder, hvarest, enligt
hvad redan blifvit nämdt, fastighetsböcker blifvit införda, något stadgande,
som ovilkorligen ålägger offentliggörande af arf.

Den hufvudsakligaste invändning, som gjorts emot uppläggande af
fastighetsböcker med ett folium för hvarje sjelfständig fastighet, har varit
den, att dessa böcker derigenom skulle blifva allt för voluminösa. I sjelfva
verket medför detta för domaren icke någon annan olägenhet, än att han
ibland flera band, hvaraf fastighetsboken består, måste utvälja det, hvari
den ifrågavarande fastigheten står införd; och som dessa fastighetsböcker
utan tvifvel uppläggas socknevis, med register öfver de särskilda fastigheterna,
så blifver detta besvär intet. Sjelfva inskrifningsbesväret är alldeles
detsamma, om det sker i en bok som utgöres af en del, eller i en
som består af flera delar. Men besväret med inskrifningen blir större,
om han, vid ett köp, dervid vanligen köpeskillingen till någon del intecknas,
skall skrifva lagfarten i eu bok och inteckningen i en annan, oafsedt
att, vid så kalladt undantag, afsöndringar, servituter m. m., tvekan kan
uppstå, i hvilkendera boken inskrifning skall ske, en sak som för parten
är af yttersta vigt, emedan i ena fallet förnyelse erfordras, i det andra icke.
Besväret vid utgifvandet af det omtalade intyget eller intygen angående
eganderätt till och gravationer på en fastighet blifver naturligtvis också
ojemförligt mindre, om det inskränker sig till en afskrift af fastighetens
folium, än om detsamma, eller desamma om de blifva 2, efter föregången
undersökning dels i fasteboken, dels i inteckningsregistret af allt, hvad deri
kan förekomma angående den ifrågavarande delen af det hela hemman,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

å hvars folium hemmansdelen är uppförd, skulle innehålla uppgift om eganderätt
till afsöndringar från, samt gravationer, nyttjanderättsaftal och servituter,
som vidlåda denna hemmansdel.

Hvad angår det voluminösa i dessa fastighetsböcker, så kunna mindre hcmmansdelar
eller lägenheter, i fråga om hvilka inteckningar, som taga det mesta
utrymmet, icke kunna till någon mängd förekomma, inskrifvas, åtminstone två
på hvarje blad med ett streck emellan, och volymerna blifva då icke stora.

Den emot hvarje reform förekommande anmärkning, att en institution,
som antagits i större delen af det civiliserade Europa jemväl i de länder,
der jordstyckningen, såsom i Bayern och Sachsen, är mycket stark, som antagits
i våra grannländer Danmark och Norge, i hvilket sistnämnda land
jorden på långt när icke är uppmätt och domsagorna, åtminstone i den nordliga
delen, lika stora och icke mera bebodda än hos oss, att en institution,
hvars grunddrag vi redan ega i den nu gällande lagstiftningen, och om
hvars konseqventa tillämpning det endast är fråga, icke skulle vara användbar
hos osa, torde icke behöfva vederläggas. Offentligheten vid öfverlåtelse
af egande- och panträtt till fastighet är urgammal hos oss, har aldrig
varit öfvergifven, och man kan icke tänka på att öfvergifva den. Men då
den offentlighet, som vanns genom öfverlåtelsens uppläsande på de fordomdags
allmänt besökta tingen, numera, då dessa icke så allmänt, besökas, med
afseende jemväl å tilltagande rörelse och omsättning, icke mera är tillräcklig,
så måste en utväg beredas, hvarigenom alla erforderliga upplysningar
om en fastighet tillhandahållas allmänheten; och detta kan icke ske utan
fastighetsbok. Att bestrida fastighetsboken är att bestrida offentligheten, ty
den finnes i egentlig mening ej utan fastighetsbok.

Man har förestält sig att införandet af så kallade lagfarts- och inteckningsregister
skulle underlätta eller förbereda införandet af fastighetsboken. Om så
vore, skulle jag hafva varit den förste att tillstyrka förslaget derom. Jag skulle
med glädje helsa hvarje det obetydligaste steg, som ledde till den maktpåliggande
frågans lösning; men det ifrågasatta, långt ifrån att leda till målet, afleden
derifrån. Oafsedt att det föreslagna stadgandet om lagfart af arf skulle
gorå hela lagstiftningen förhatlig, komme dessa så kallade böcker eller register,
för folket ofattliga och otillgängliga, att betraktas med misstroende,
såsom ett nytt sätt att förskaffa domarena inkomster, emedan man vid hvarje
lagfart måste förskaffa sig ett utdrag af lagfarts- och ett ur inteckningsregistret.
De här ofvan anmärkta olägenheter angående otillförlitligheten
af de handlingar, på grund af hvilka uppbud och inteckning meddelas;
angående förnyelse af inteckning; angående den förvirring och osäkerhet,
som är en följd af nu gällande lagstiftning, och folkets deraf föranledda
ovisshet, huruvida en handling, som en gång blifvit till Rätten ingif\en,
skall inom viss tid åter ingifvas; omöjligheten för folket att genom en
blick i fastighetsboken öfvertyga sig sjelft om eganderätten till eller grava -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

tionerna vid en fastighet; alla dessa olägenheter, jemte inånga liera, äro
icke genom förslagen i någon mån afhjelpta. Ett stadfästande genom en
ny lag af det oefterrättlighetstillstånd, hvari vi lefva, skulle för tiotal af år
uppskjuta eller omöjliggöra den lagstiftning, hvaraf oss göres så stort behof.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, och då genom förslaget angående
lagfart någon annan förändring i nu gällande lagstiftning icke åstadkommes,
än upphörandet af de nu stadgade trenne uppbuden, Indika redan
nu under afbidan på den fullständigare lagstiftning, som torde vara att förvänta,
kunna borttagas, hemställer jag för min del:

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kong!. Maj:ts nådiga
proposition angående lagfart till fång å fast egendom ej kan godkännas,
för sin del beslutar utfärdandet af följande författning:

Med ändring af hvad i 4 Kap. 1 och 2 §§ Jordabalken samt i
särskilda författningar angående lagfart och fasta blifvit stadgadt,
varder härmed förklarad^ att vid lagfart af jord å landet eller
jord, hus och tomt i staden endast ett uppbud skall ega rum,
hvaröfver bevis af rätten meddelas i stället för de hittills utfärdade
fastebref.

2:o) att förslaget till förordning angående förändrad lydelse af
11 Kap. 2 § Jordabalken måtte godkännas;

3:o) att Riksdagen måtte bifalla förslaget angående upphörande
af hembudsskyldighet;

4:o) att förslaget angående ändring af gällande stadganden om
lagfart å fast pant måtte antagas;

5:o) att förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom
måtte afslås;

(bo) att förslaget till förordning angående tiden för nyttjanderätttsaftals
bestånd mätte afslås;

7:o) att förslaget till förordning angående förändrad lydelse af
17 Kap. 9 § Handelsbalken måtte afslås;

8:o) att förslaget till förordning angående sättet för utmätt fast
egendoms försäljning i vissa fall måtte, med de af Utskottet deri
föreslagna förändringar, bifallas; samt

9:o) att förslaget till förordning angående särskilda protokoll
öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden måtte afslås."

af Herr Grefve Mörner mot Utskottets förslag till ändring af 31 och
46 §§ i förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom.

af Herr liibbing: “Enligt det yttrande af Herr Justitie-statsministern
till statsrådsprotokollet, hvilket finnes bifogadt Kongl. Maj:ts nådiga proposition
med förslag till förändrade bestämmelser om lagfart, inteckning m. in.,
är ändamålet med samma förslag ett dubbelt. Hetta ändamål är dels, att

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 19.

systematisera gällande lagstadganden angående sakrätterna i fast egendom
och bringa dem i inbördes öfverensstämmelse med hvarandra, så väl som
med lagstiftningen i öfrigt, dels att på samma gång förbereda införandet af
s. k. fastighetsböcker med den betydelse för sakrätterna, dessa ega i främmande
lagstiftningar; det sist anförda såsom mål för en förbättrad lagstiftning
beträffande nämnda rättigheter eller för att genom lag fastställa bestämda
gränser dem emellan och för att slita sä kallade kol 1 isionsfal 1 eller
uppstående stridigheter mellan särskilda rättsanspråk, samt sålunda bereda
större säkerhet i sakrätt till fast egendom.

Hvad nu angår den sist anförda delen af detta dubbla ändamål med
de Kongl. lagförslagen, är ovedersägligt, att desamma så till vida förbereda
införandet af fastighetsboksystemet som de, bland annat, vid förvärfvande
af sakrätt i fast egendom påbjuda lagfart af all slags fång och
detta vid laga följd af plikt för uraktlåtenhet, samt derjemte af förande utaf
böcker i enlighet med lagfarts- och inteckningsprotokollen och såsom lätt
öfverskådliga register i förhållande till dessa — ehuruväl värdet äfven af
denna sistnämnda förberedelse i betydlig mån minskas då, såsom uttryckligen
erkännes, inga tillräckliga garantier finnas eller i förslagen äro angifna
och stadgade för böckernas felfrihet och tillförlitlighet. Något mer
eller annat är emellertid ej härmed gifvet, än vissa ordningsstadganden.
Att föreskrifterna om böckerna och hvad till dem hörer endast ega denna
betydelse är, synnerligen då de ej hafva ovilkorlig! vitsord, så uppenbart,
att i Högsta Domstolen till och med blifvit ifrågasatt, om dessa stadganden
ens hörde till civillag. Men i sjelfva verket gäller detsamma ock från början
äfven om stadganden beträffande lagfart, ehuruväl denna senare far en
helt annan och större betydelse. I sak deremot, det vill säga i fråga om
de privaträttsliga förhållandena eller sjelfva sakrätterna, som genom de föreslagna
lagarne skola regleras, utgöra dessa lagförslag ingalunda någon förberedelse
eller något närmande till införande af ett fastighetsboksystem, och
skälet till att så ej är händelsen är lika enkelt, som lätt funnet. Det sa
kallade fastighetsboksystemet hvilar på den princip, att vid allt förvärfvande af
sakrätt till fast egendom, hvithet grundar sig på frivillig rättshandling mellan
tvänne personer (en promittent och eu acceptant), offentlighet — offentliggörande
och dymedelst vunnen offentlig fastställelse — eller hvad som
nu kallas lagfart utgör ett oundgängligt vilkor för sakrättens förvärfvande
och verklighet, så att detta förvärfvande icke genom blott öfverenskommelse
kan ske; och såvida sättet för denna offentlighet, genom
hvilken först sakrätt uppstår, är inskrifning i fastighetsboken, är en
nödvändig förutsättning för systemet, att boken skall ega o vilkorligt
vitsord. Eu sådan betydelse af offentligheten kan denna naturligen ega
antingen derigenom, att den betraktas såsom eu laga formalitet vid den

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 19.

rättshandling, genom hvilken rätten förvärfvas och utan hvilken formalitet
denna handling är till sin rättsliga verkan en nullitet, eller
ock, enligt det utbildade fastighetsboksystemet, på det sätt, att
offentliggörandet utgör ett väsendtligt moment i sjelfva förvärfvandet.
I förbigående må för öfrigt, på gifven anledning, den anmärkning på
detta ställe ega sin plats, att denna betydelse af offentligheten och
offentliggörandet vid förvärfvandet af sakrätt i fast egendom så litet
är någonting nytt eller först med det så kallade fastighetsboksystemet
påhittadt, att den fastmer hos de germaniska folken är ursprunglig:
den intager i den germaniska rätten samma ställning, som traditionen
i romerska rätten, såsom den. modus adquirendi, som måste komma till
kontraktet, rättstiteln eller causa för uppkomsten af sakrätt, eller den
utgör en symbolisk tradition, som vid fast egendom medför samma
verkan, som verklig tradition eger vid lös; — hvaraf ock framgår, att
uppbud och fasta från början haft eu långt vidsträcktare rättslig betydelse,
än hvad de i 1734 års lag ega och isynnerhet genom senare
tolkningar och författningar fått. Hos oss framträder en sådan offentlighet,
såsom bekant, i den så kallade skötningen i vittnens närvaro
eller inför domaren vid öfverlåtelse af sakrätt till fast egendom på
landet, under det redan i Magnus Ericssons stadslag och såsom häremot
svarande i fråga om fast egendom i stad stadgas, att köp skall
ske på stadens rådstuga. Alldeles detsamma framträder i gammal
tysk rätt, vid hvars historiska utveckling det ursprungliga symboliska
öfverlemnandet och besittningstagandet, bekräftadt af domaren, i mån
af större skicklighet i skrifkonsten, öfvergick till intagande af öfverlåtelse-akten
eller af kontraktet i offentliga böcker inför sittande rätt,
hvarefter transaktionen stadfästades och fastebref utfärdades med utsatt
klagotid för tredje man. Aldeles i motsats häremot utgå de al''
Kong]. Magt framlagda lagförslagen från den förutsättning och det
antagande, att sakrätt öfverflyttas och uppstår redan genom sjelfva
aftalet, i förhållande hvartill lagfart endast eger betydelse af offentliggörande
af redan förvärfvad sakrätt och derjemte, under vissa förutsättningar,
medför dess betryggande i kollisionsfall. Att så förhåller
sig, är ej blott upprepade gånger af Hans Excellens Herr Justitiestatsministern
till statsrådsprotokollet förklarad^ det framgå]'' derjemte
aldeles otvetydigt ur lagförslagen sjelfva, och redan de första §§ i
lagfarts-lagen, och hvad i dessa om lagfart stadgas, visa att så är förhållandet.
Uppenbart är nemligen, att då, enligt § 1 lagfarts-lagen,
jemväl vid arf och giftorätt, der sakrätten dock vinnes genom sjelfva
lagen, lagfart skall sökas, denna ej eger betydelsen af ett moment vid
rättens förvärfvande; och icke mindre tydligt framgår af stadgandet,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

i § o, af plikt för uraktlåten lagfart, att denna ej heller kan utgöra
en laga formalitet, i hvilket fall plikt vore lika orimligt, som för underlätet
förvärf i allmänhet. Utgå sålunda fastighetsboksystemet och de
Kongl. lagförslagen i fråga om vilkoren och sättet för förvärfvande af
sakrätt till fast egendom från motsatta principer och förutsättningar,
så blir deraf endast den lika naturliga som oundvikliga följden, att de
nämnda lagförslagen i civilrättsligt hänseende, eller såsom lagar för
ordnandet och betryggandet af sakrätterna till fast egendom, ej kunna
innehålla några föreskrifter, som med dem, hvilka enligt fastighetsboksystemet
äro i nämnda hänseende grundläggande, vore gemensamma,
eller ens förberedde införandet af nyss anförda system. Fastmer visar
sig nämnda motsats så afgjord, att der, här och hvar, i lagförslagen
någon vidare betydelse än den af ordningsstadganden tillägges föreskrifterna
om lagfart och inteckning samt om dessas införande i boken,
eller der åt dessa åtgärder, eller åt anteckning i eller ur boken tillerkännes
något rättsligt inflytande på eller något närmande till vitsord
med hänseende till de ifrågavarande rättigheterna, sådant framstår
såsom störande, ofta förstörande inkonseqvenser mot hvad i öfrigt om
samma rättigheter och om sättet för deras förvärfvande eller bibehållande
finnes föreskrifvet. Till det minsta, der särskildt någon slags
rättslig verkan tillägges införande i boken, framstå stadgandena derom
såsom föreskrifter, hvilka väl kunna ega en betydelse för bokens ordentliga
förande, men hvilka deremot med hänsyn till de rättigheter,
som dervid äro i fråga, endast utgöra onödiga, besvärliga, ofta kostsamma
omvägar (så exempelvis förslaget till lagfartslag §§ 10, 19;
förslaget till inteckningslag § 62).

Till hvad som uppgifves såsom mål och rigtningspunkt vid eu
förbättrad lagstiftning, beträffande sakrätterna till fäst egendom, utgöra
sålunda de framlagda lagförslagen visserligen intet nämnvärdt närmande.
Återstår att söka ett svar på frågan, om tillräckligt motiv till antagande
af dessa lagförslag är gifvet i och genom det sätt, hvarpå i dem är
löst den andra delen af den vid lagförslagens utarbetning uppstälda
uppgiften: att systematisera och till inbördes öfverensstämmelse bringa
rättsgrundsatserna, beträffande sakrätterna till fast egendom, eller, från
praktisk synpunkt och med hänsyn till utförandet, att genom laga
stadgande]! söka förekomma kollisionsfall mellan nämnda slags rättigheter,
eller, då dylika ej kunna undvikas, ordna förhållandena vid desamma.
Att samma lagförslag förfullständiga gällande lagar och fylla
i dem befintliga luckor i föreskrifterna om de rättsförhållanden, de omhandla,
och att de så till vida medföra bestämd förbättring i det bestående,
är billigtvis att erkänna. Detta oaktadt, kan jag för min del på

Lag-Utskottets Utlåtande N:o It).

den ofvan uppstälda frågan om deras antagande, ej finna annat svar,
än ett nekande. Att motivera detta svar medelst detaljerad granskning
af de särskilda stadganden, lagförslagen innehålla, skulle vida
öfverstiga gränserna för en reservation. I stället för hvarje sådan,
inskränker jag mig till anförande endast af några allmänna och principiela
anmärkningar, till hvilka de framlagda förslagen, enligt mitt
omdöme, gifva anledning.

De fel, af hvilka lagförslagen, efter min uppfattning, lida, kunna
i allmänhet angifvas så, att dessa föreslagna lagar i sina särskilda delar
eller rättsbestämningar ej framgå ur en princip, samt att de vilkor,
de angifva och stadga för uppkomsten af de rättigheter, hvilka skola
genom lagarne sanktioneras och ordnas, fastställandet af samma rättigheter
i deras bestånd och reglorna för deras begränsning i förhållande
till hvarandra, eller, kort sagdt, sättet för rättigheternas bestämmande
och inbördes förhållande, icke hafva sin grund i dessa rättigheters egen
natur och betydelse eller deraf utgöra ett uttryck. Af dessa fel äro
i sjelfva verket alla andra endast speciela uttryck eller följder, men
med samma fel äro ock brister angifna, som omöjliggöra uppnåendet
af det med de föreliggande förslagen afsedda ändamålet. Sammanställer
man de i dessa lagförslag gifna stadganden för sakrätternas afvägning
i förhållande till hvarandra eller för förekommande och lösning
af de förhållanden mellan rättsanspråk, som i samma förslag upptagas
såsom så kallade rättskollisioner, så letar man förgäfves efter en, alla
genomgående och ur begreppet af sakrätt hemtad decisionsgrund, och
der någon sådan grund kan i lagbestämningen spåras eller för densamma
angifvas, består den i för saken sjelf fremmande omständigheter
eller praktiska expedienter. Dermed blir lagen icke ett helt, hvars
särskilda stadganden framstå och kunna begripas såsom det för ordnandet
af det rättsförhållande, som är i fråga, naturliga och riktiga
sättet; den blir en samling af decreter, hvarvid kunskapen om hvad
som är rätt vinnes genom inpräglande i minnet af det, som i den positiva
lagen för hvarje fall finnes intaget.

Vid det härmed, beträffande de föreliggande lagförslagen sagda,
kan nu emellertid anföras, att detsamma dock endast utgör såkallade
principiela eller, såsom det ock uttryckes, teoretiska anmärkningar,
hvilka såsom sådana från praktisk synpunkt ej eg a någon vigt: skulle
ock i lagar eller förslag till sådana en betydelse vara tillerkänd vissa
rättshandlingar, som dessa i sig sjelfva ej ega, en bestämning tillagd
eu rättighet, eller en decision mellan flera sådana faststäld, hvilka endast
ega positiv betydelse, eller tilläfventyrs hemta sin giltighet derur,
Bill. till Tlilcsd. Prof, 187a. 7 Sami. 17 1111(1. '' '' 10

Lag- Utskottet* Utlåtande N:o 19.

att de förut finnas i gällande lag, så följer deraf icke, att lagarue eller
lagförslagen ej kunna vara praktiskt nyttiga ock göda såsom positiva
rättsreglor för decision vid gifna förhållanden och rättskollisioner. Utan
att här vidare inlåta mig på frågan, om ej sådan beskaffenhet, som den
nu nämnda, vare sig hos lag eller lagförslag, just visar behofvet af en
revision och förändring, öfvergår jag till den andra anmärkning, jag
vid de lagförslag, som här föreligga, anser mig böra framställa; den
nemligen, att de positiva rättsbestämningar, förslagen intagit, d. v. s.
de stagdanden, de gifva för ordnande af rättsförhållanden och rättskollisioner,
i väsendtliga momenter komma i strid mot fordran af principal
och ur sakens natur hemtad enhet: de föreliggande lagförslagen
äro i sina momenter aldeles ej fria från motsägelser mellan dessa momenter
sinsemellan och med allmänna rättsbegrepp. Denna anmärkning
sträcker sig för öfrigt, i anseende till betydelse och verkningar,
utöfver det teoretiska gebietet in på det praktiska. Den grundsats
vid lagstiftningen för sakrätter till fast egendom, från hvilken förslagen
utgå, är, såsom ofvan nämnts, den från 1734 års lag kemtade, .att.. sådan
sakrätt vinnes genom sjelfva aftalet, — hvarmed denna lagstiftning,
i förbigående anmärkt, redan i sjelfva sin utgångspunkt framstår såsom
betänklig, såvida den nämnda grundsatsen hvilar på den omöjliga förutsättning,
att ur en grund tvenne till arten skilda följder skola kunna
uppstå: närmaste verkan af kontrakt är fordran, men skall ibland ock
vara sakrätt. Stadgandena (TV, 4; XVI, 16 J.-B.), att vid försäljning
eller utledning åt två, det äldre aftalet har företräde, hvilka konseqvent
följa ur nämnda grundsats (eller, rättare sagdt, ur k vilkas befintlighet
i i734 års lag man egentligen slutat till att grundsatsen i samma lag
finnes), äro härvid i lagförslagen bibehållna och utsträckta till betydelse
af princip för afgörande af bättre rätt till fast egendom. Men
derjemte är likväl tillika, i tillämpningen och användningen, denna princip
inskränkt eller delvis upphäfd derigenom, att, jemte densamma,
företrädesrätt vid förvärfvande af fast egendom, enligt Kongl. Förordningen
af den 19 Maj 1845, tillhör den, som först söker lagfart eller
inteckning, äfven om hans kontrakt är det senare, — utan att dervid
synes blifvit uppmärksammad!, att nämnda förordning, just i och med
citerade stadgande, uppenbarligen brutit med hela principen om sakrätts
uppkomst genom kontraktet. Resultatet af dessa Minne och hvarandra
motsatta principers användning för bestämmande af företrädesrätt
t. ex. om samma egendom blifvit såld till två (Lågtartsstadgan
§ 12) — och på samma sätt vid analoga fall — blir nu det stadgande,
att den som först sökte lagfart bär företrädesrätt, äfven om den andre
förut uppgjort kontrakt (och sålunda, enligt den antagna principen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

i o

redan är egare åt'' egendomen) — d. v. s. att i sådant fall upphäfva
s principen i sina konseqvenser, — hvaremot om båda på samma
dag söka lagfart, den, som först kontrahera^ tiar företrädesrätt
__öj hvilken händelse principens användning alltså bibehålies. domför
man nu detta stadgande först med den upprepade gånger gjorda
förklaringen om, samt den ur lagförslagens ordalag, såväl som invandra
stadganden i dem, framgående betydelsen af lagfart, sa visar sig, att
denna, från att utgöra en ordningsåtgärd och innebära publicerande af
eu redan vunnen och befintlig sakrätt, här öfvergatt till betydelsen af
den i törsta hand afgörande grunden för samma rätts bestånd vid kollisionsfall,
under det det lagliga förvärfvandet dervid endast i andra hand
blir bestämmande. Med donna, lagfart tillagda, betydelse är å ena
sidan, hvad angår lagfarten sjelf, klart, att donna, från rättslig synpunkt
eller med hänsyn till dess ställning och dess verkningar på ordnandet
af rättsförhållanden betraktad, fått karakteren af princip för ett, ej. blott
från obligation, utan likaväl ock lian sakrätt särskildt slag af rättighet,
nemligen att genom lagfart upphäfva eller undantränga eu redan verklig
och befintlig sakrätt, hvilken rätt just såsom sådan, eller, då den redan
i laga ordning förvärfvade sakrätten för den far vika, naturligen utgöi
en annan, en “starkare rätt41, än den sistnämnda. Men lika klart block,
att, då i och med fordran och sakrätt de möjliga förhållandena
mellan den berättigade och den förpligtade äro uttömda, ett tredje slag
af rätt jemte de två nyssnämnda ej finnes, och att alltså den egentliga
decisionen vid rättskoilissioner härmed gjorts beroende af eu logiskt
omöjli o- fiktion. Den förvirring, af hvilken lagförslagen i nämnda afseende
lida, framträder åskådligt i fråga om panträtt, da denna, ehuruväl
utgörande eu sakrätt, detta oaktadt dock icke, såsom andra sakrätter,
genom kontrakt, utan först genom inteckning skall uppstå, men likväl
och icke desto mindre bland sakrätterna blir, ej den starkaste och mest
betryggade, utan fastmer i förslagen behandlas såsom den till säkerheten
sista och svagaste (se t. ex. Förslag till Inteckningslag § 14,51.)
A andra sidan åter följer af nyss ofvan angifna, lagfart och inteckning
tillagda verkan, hvad angår sakrätt, att denna i väsendtlig mån till sm
rättsliga betydelse blir inskränkt och närmas till likhet med toidian.
Då sakrätt först genom lagfart eller inteckning får giltighet mot tredje
man, så är af denna åsigt och sadant stadgande blott den andi a sidan,
att den i sig sjelf innefattar sådan: karakteren af sakiätt bill ej
längre den, att mot hvar och eu kunna göras gällande, utan, liksom den
uppkommit, på samma sätt som fordran, genom kontrakt, sa medföi den
ock, lik denna, förbindelse endast för den andre kontrahenten... Men
kan, i följd häraf, enligt de framlagda lagförslagen, redan förvärf vad

Lag-Ut skottets Utlåtande N:o 19.

och befintlig sakrätt icke desto mindre, till följd af tillfällig och af
rättsinnehaf varen oförvållad omständighet, af tredje person den förre
frånhända»; kan t. ex. den, som i laga form förvärlVat egendomsrätt till
en egendom, hvilken han tilläfventyrs redan betalat, men som af sjukdom
eller annat ofall ej hinner till tinget samma dag, som eu annan
och senare köpare af egendomen, af denne beröfvas sin rätt; så är
redan häraf och i allmänhet klart, att dessa lagförslag, i anseende till
deras praktiska betydelse och användning betraktade, långt ifrån att förläna
större säkerhet åt sakrätterna, för dessa tvärtom principielt medföra
ett tillstånd af osäkerhet.

Detta tillstånd af osäkerhet, som genom de framlagda lagförslagen
beredes sakrätterna, framträder också och vinner, i de stadgande!], lagförslagen
innehålla för så kallade kollionsfall mellan särskilda sakrätter,
sin bekräftelse, endast på ett mera åskådligt sätt. 1 de framlagda lagförslagen
är i hvarje fall, der tvänne rättigheter eller rättsanspråk i förhållande
till samma fästa egendom kunna uppträda mot hvarandra, ett
sådant fall betecknadt och behandladt såsom eu rättskollision, oansedt
huruvida de båda rättigheterna eller anspråken verkligen till hvarandra
sta i det förhållande, att den ena, delvis eller helt, omöjliggör utöfvandet
af den andra. Detta har medfört, att såsom rättskollisioner biifvit
uppställa äfven sådana fäll, der kollisionen eller stridigheten i sjelfva
verket blott är skenbar. Då nu, vidare, vid decisionen i rättskollissioner,
på samma dag af tvänne sökt lagfart eller inteckning antages och betraktas
såsom samtidig eller på eu gång sökt; så blir härigenom hvarje
i lagförslagen innehållen decision mellan tvänne på samma dag lagfarna
eller intecknade, kolliderande sakrätter i sjelfva verket liktydig med ett
stadgande, att befintlig och lagligen betryggad sakrätt, till följd af tredje
mans åtgörande, dock upphör att vara gällande, och detta äfven i de
fäll der de^ båda rättigheterna verkligen kunna med hvarandra stå tillsammans,
låt vara med någon olägenhet eller inskränkning i den ena
eller den andra. Men på samma gång som dermed, enligt de framlagda
lagförslagen, åtminstone såsom allmän bestämning, giltighet mot tredje
peison ej med sakrätt är gifven, eller i särskilda stadganden är före''
sknfvet, . att ej blott befintlig, utan derjemte “betryggad1* sakrätt, ändå,
under gifna förhållanden, endast eventuelt gäller mot tredje man, på
samma gång framträder ock deraf såsom följd, att i hvarje sådant fäll,
ellei i och med sådant stadgande, den rättighet, som upphäfves, i sjelfva
veiket till. sin natur och betydelse såsom en sakrätt försvinner, eller,
från praktisk synpunkt och i praktisk användning, det följer att, äfven
der sakrätt i laga form biifvit förvärfvad och på sätt lagen föreskrifver,
genom lagfart eller inteckning betryggad, säkerhet för dess bestånd enligt

Lar/ - Utskottet* Utlåtande N:u 19. 77

de framlagda lagförslagen ändå icke linnes. Ett par exempel må här
finna eu plats. § 14 Förslag till Inteckningslag stadgar, att om å samma
dag lagfart sökes å skedd öfverlåtelse af fäst egendom samt å inteckning
för/fordran hos egendomens förre egare och med dennes medgifvande, då
skall (med ett uppgifvet undantag) inteckningssökanden vika för den, som
förvärfvat eganderätten. Att eganderätt till eu egendom och inteckning i
densamma kunna stå tillsammans är sjelfkärt; någon omöjlighet att låta
båda de lagligen förvärfvade sakrätterna förblifva gällande finnes alltså
icke, ty skulle ock köparen, innan inteckningen blef honom bekant,
hafva betalt så stor del af köpeskillingen, att om inteckningsinnehafvaren
söker utmätning för sin fordran, resten af egendomens värde ej uppgår
till full betald köpeskilling, och köparen alltså nödgas söka ersättning
för resten hos förre egaren, så är, till och med under förutsättning, att
lian ej lyckas att af denne fa ut hela summan, dermed sjelfva den förvärfvade
eganderätten . dock ej upphäfd. Då deremot, enligt citerade
stadgande, inteckning för fordran, som med gäldenärens samtycke blifvit
sökt och beviljad, genom ett samma dag till lagfart presenteradt köpekontrakt
till den intecknade egendomen, anulleras, så är det klart, att
dermed sjelfva begreppet af hypotek såsom sakrätt är negeradt, eller,
med andra ord, att endast eventuelt och under förutsättning af den af
inteckningsinnehafvaren alldeles oberoende lyckliga händelse, att ingen
köpare till den intecknade egendomen samma dag infinner sig inför
l ätta, vinnes i och med hypotek annan eller större säkerhet för fordran,
än den inteckningsinnehafvaren mot gäldenären redan eger genom af
den sistnämnde utfärdad revers, för hvilken inteckningen skulle utgöra
säkerhet. Alldeles likartadt blir, vid den ändring Utskottet, visserligen i full
konseqvens, med hela den ståndpunkt, de framlagda lagarne uttrycka,
föreslagit vid § 56 Förslaget till Inteckningslag, förhållandet med servitut
i egendom, som öfverlåtes till ny egare. Må vara att man såsom servitut
vill beteckna äfven eu sådan, dispositionsrätten till en egendom inskränkande
rätt, som. af egendomsegaren t. ex. blott under den tid, lian är
egare, vore beviljad: till dess natur såsom sakrätt hören sådan begränsning
eller, ett sådant förhållande till viss person, vare sig hvad beträffar
den förpligtade eller den berättigade, så litet, att oftast hela servitutsrättens.
betydelse. för den egendom, vid hvars besittning den är fästad,
skulle i väsendtlig mån upphöra, om servitutsrätten tillfälligtvis från den
kunde skiljas. Då såsom skäl för stadgandet, att, der lagfart å egande1
ätt och inteckning för servitut sökes å samma dag, den sistnämnda upphäfves
genom . den förra, blifvit anfördt, att egendomsrätt, såsom den
mest fullständiga bland alla sakrätter, har företräde framför de öfriga,
så hvilar detta på eu tvetydighet i uttrycket: “fullständig rättighet11;

78 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

jemförda i anseende till det föremal, hvarpå egendoms- och seivitutsiätt
äro riktade, må den förre sägas vara fullständigare, än den senare, men
af rättsobjectets större eller mindre innehåll följer ingen olikhet i sjelfva
rätten såsom sådan eller den rättsliga befogenheten; hvad åter denna
angår, så är vid egendoms- och servitutsrätt fullständigheten densamma,

då båda äro sakrätter. _ # .

Redan nu anförda allmänna anmärkningar vid de föreliggande lagförslagen,
äro, enligt mitt omdöme, afgörande i fråga om dessas antagande,
eller afslag å förslaget derom. Något närmande till införandet i sjelfva
eivillagstiftuingen om sakrätt i fast egendom af fastighetsbokssystemet,
d. v. s. till hvad som erkännes utgöra den för fullt betryggande åt
nämnde rättigheter enda fullt tillfredsställande ståndpunkt i sagde lagstiftning,
är med dem icke vunnet och hvad de, såsom ordningsstadganden
beträffande fastighetsbok och anteckning i denna af förvärfvade sakrätter
innehålla, kan ganska väl och måhända bättre hafva sin plats i
särskild författning. Betraktade utan afseende på deras förhållande till
nämnda system, i och för sig och såsom förslag till en civillagstiftning
för ett visst slag af privaträttsliga förhållanden, lida de i sina särskilda
delar brist på genomgående inre enhet, på inbördes samstämmighet i
sina särskilda stadganden och på eu ur naturen af de rättsförhållanden,
som skola ordnas, följande giltighet, och gifva åt de rättigheter, som utgöra
deras föremål och åt den af dem beroende fastighetskrediten ej den
säkerhet och styrka, som med deras stiftande asyftas. bedda fi an synpunkten
af en öfvergångslagstiftning är, såsom i Högsta Domstolen ock
bli tv i t anmärkt, fara värdt, att de, eu gång antagna, skulle långt ifrån
att påskynda det alltid mödosamma och vidlyftiga utarbetandet af nya
lagförslag i samma ämne, snarare, då man dermed så nyss sysselsatt
sig, medföra ett uppskof till obestämd tid med sådana förslag.'' Under
sådana förhållanden kan jag för min del ej finna annat, än att den töi
den ifrågavarande vigtiga angelägenhetens verkliga befordrande för närvarande
lämpligaste åtgärd från Riksdagens sida består i att icke för dess
del antaga de med anledning af den Kong], propositionen af Lagutskottet
i mom. 1—9 af dess betänkande tillstyrkta eller framstälda
lagförslagen44.

af Herr Caspersson:

§ 21.

“Då de föreslagna fastighetsböckerna för närvarande icke kunna i alla
domsagor införas, då urtima ting ofta förrättas af annan domare än^ den
håller ordinarie tinget och har fastighetsböckerna i sin vård, då ett

som

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 10.

vid utima ting fördt protokoll på löst blad lätt förkommer eller vid upprat
tande af gravationsbevis förbises, och en särskild resa för anteckning i in
teckningsboken kan medföra särskild kostnad för parten, anser jag 21 §-som är öfverensstämmande med nu gällande lag, böra oförändrad bibehållas,

vid 38 §.

l:o) Enligt den lydelse 17 Kap. 1) § 6 mom. Handelsbalken kommer
att erhålla (se Kongl. Maj:ts nådiga proposition pag. 27) skall utmätning
å fast egendom antecknas i inteckningsboken och, i händelse försäljning
följer å utmätningen, medföra lika rätt med inteckning, anser jag fordringsegarens
rätt icke böra göras beroende af utraätningsförrättarens noggrannhet,
utan bör det öfverlemnas åt fordringsegaren att sjelf bevaka sin rätt; till
följd af hvilken åsigt jag föreslår, att ordet “ ut mätningsförr ättaren* bör
utbytas mot utmätningssöhanden.

2:o) Då, enligt 15 §, inteckning kan pröfvas utan hinder af konkurs,
men på konkursen sedan beror, huruvida inteckningen medför någon verkan,
och det, således lätt kan uppkomma och bland allmänheten spridas en mängd
med inteckningsbevis försedda skuldebref, som sakna all värde, utan att
detta synes af inteckningsprotokollet eller derpå grundade gravationsbevis,
anser jag att, för bibehållande af fastighetskrediten och för att i någon mån
förekomma bedrägerier, i denna § stadgas, att, när fast egendom afträdes till
konkurs, anteckning derom bör ske i inteckningsprotokollet vid nästa ordinarie
rättegångsdag, för hvilket ändamål konkursdomaren, i händelse fastigheten
icke är belägen inom konkursdomstolens område, bör om konkursen underrätta
domaren i den ort, der fastigheten är belägen.

47, 48 och 49 §§

anser jag böra bibehållas oförändrade.

§ 61.

I händelse min reservation vid 38 § vinner bifall, bör efter ordet
utmätning inskjutas eller konkurs.

§ 63.

Den i donna § föreslagna ändring anser jag obehöflig''.“

Lätt-Utskottets Utlåtande N:o 19.

åt'' Herr Grefve Korn:

l:o) rörande förslaget till lag om lagfart af fastighetslån g.

Uti den underdåniga skrifvelse, Rikets Ständer den 11 Augusti 18G0
afgåfvo, och i hvilken skrifvelse de anhållit, det Kongl. Maj:t i nåder täcktes
låta utarbeta och för Riksdag framlägga förslag till ny fastighetslag,
framhöllo Rikets Ständer såsom ett hufvudsakligt motiv, att, som
Kongl. Förordningen den 14 Maj 1805 i det närmaste saknade betydelse
och tillämpning samt ingalunda beredde den med samma författning åsyftade
säkerhet å jordbesittning, förändrade föreskrifter till betryggande af eganderätt
till fast egendom och inteckningssäkerhet vore af högsta behof påkallade.
I sammanhang dermed anhöllo Rikets Ständer, att en revision rörande gällande
bestämmelser angående lagfart och inteckning måtte få ega ruin, och
att, bland annat, lagförslag om införande af grund- och hypoteksböcker
blefve framlagdt.

Uti det lagförslag angående lagfart af fast egendom, som Kongl.
Maj:t till denna Riksdag i nåder framlagt, hafva sådana bestämmelser rörande
grund- och hypoteksböcker, som till följd af utredde förhållanden för
närvarande inom landet kunna åstadkommas, influtit äfvensom ändamålsenliga
och fullständiga stadganden angående lagfart blifvit föreslagna; men rörande
den vigtigaste frågan, en fullt betryggande eganderätt till fastighet, omfattar
lagförslaget inga bestämmelser.

Yäl kan det invändas och, jag medgifver sådant, äfven med befogenhet,
att bestämmelser rörande preskription af klander mot fastighetsbesittning
icke har sin rätta plats uti en lagfartslag; men jag är af den åsigt, att dels
uti detta lagförslag lämpligen bort införas stadganden, hvarpå en preskriptionslag
bättre, än som nu skett, kunnat grundas, dels ock att i sammanhang
med denna lagfartslag kunnat framläggas ett nytt lagförslag angående preskription
med bestämmelser, grundade på lagfartslagen."

I de lagar, hvilka före år 1736 tjente till efterrättelse, borde hvar
och en åtkomst af fast egendom, som icke inom tre år från laga-stånds-tiden
(lagfartens afslutande) blifvit klandrad, derefter anses fast och orubbad, med
undantag dock i de händelser, som rörde omyndig, vanvettig, utrikes faren
eller fången person, hvilka någon längre, dock viss stadgad, tid till klander å
dem afhänd jord varit förunnad. Anledningen, hvarföre likartade bestämmelser
uti 1736 års lag icke inflöto, kunna sannolikt sökas i den omständighet,
att, som reduktion kort förut pågått och dyningar då ännu deraf
visade sig i afseende å de af framfarne konungar gjorda egendomsförläningar,
hvilka genom maktspråk fråntogos dessa fastigheters innehafvare, oaktadt
mangen af dessa med “fasta och sköte" visade sig hafva i laglig ordning

Lag-Utskottets Utlåtande- N:o 19.

fastigheterna för värfva!, lagstiftarno å den tiden icke tunno med statens fördel
förenligt att, sedan konungamakten åter blifvit inskränkt, den nya lagen
skulle verka hinderlig! för genomförande af den då ännu ej fullkomligt
afskräde reduktionen. Först "i böjan af detta århundrade insågs, att en
preskriptionslag, som satte en gräns för klander af jordatvister, vore till
betryggande af eganderätten nödvändig; och detta var anledningen till utfärdande
af ofvan omförmälda Kongl. förordning af den 14 Maj 180;>, hvars
brister efter en sjutioårig tillämpning äro oss alltför välbekanta.

Jag har nu tänkt mig, att, när en ny preskriptionslag rörande fastighetsbesittning
skulle utfärdas, denna borde hufvudsakligen grundas pa lagfartslagen
eller, med andra ord, att preskriptionstiden borde räknas från den
dag, lagfart å fång af fastighet beviljats. Det är derföre jag äfven trött,
att denna lagfartslag bolde innehålla stadgande derom att med alla fång,
äfven uti vissa fall med sådana, hvartill en senare egare icke kunnat styrka
sin fångesmans åtkomst, skulle kunna lagfaras, och att sålunda lagfart under
vissa stadgade vilkor äfven å sistberörda fång skulle få beviljas. Uti vårt
land finnas nemligen tusentals fastighetsfång, hvarmed bort, men icke
kunnat lagfaras antingen till följd deraf att förut varande egares åtkomst
icke kunnat fullständigt styrkas eller ock af annan anledning. På det
sådana fång skulle kunna genom en preskriptionslag bevaras, vore, under
förutsättning att preskriptionstiden räknades från den tid, då lagfart beviljades,
nödigt i den nya lagfartslagen inrymma ett stadgande, hvarigenom
äfven möjlighet till lagfart åt dessa fång kunde beredas. Ett stadgande i
denna syftning har jag trott lämpligen kunnat meddelas sålunda, att, sedan
någon, som är i besittning af fast egendom, på grund af sin fångeshandling
derå sökt lagfart, men sådan icke kunnat, till följd af bristande åtkomst för
hans fångesman, beviljas, lagfart ändock kunde åt sökanden meddelas, derest
efter viss stadgad tid, sedan lagfarten söktes, klander å fånget icke mellankommit
eller, om sådant blifvit väckt, med laga kraft egande beslut blifvit
ogilladt. Som en sådan ansökning, hvarå lagfart finge för framtiden byggas,
måste offentliggöras, vore derföre äfven nödigt i lagfartslagen inrymma
stadgande derom, att icke endast beviljade lagfarter, på sätt 17 § i lagförslaget
upptager, böra kungöras, utan att sådan! kungörande skulle ega rum
rörande alla sökta lagfarter.

Uti Kongl. Maj:ts förslag till lagfartslag, § 15, är stadgadt, att “utan
hinder af lagfart må talan å fång lagligen pröfvas”.

Efter min åsigt har ett sådant stadgande icke sin rätta plats uti lagfartslagen
derföre, att, om eu preskriptionslag innehåller bestämmelse om
liden för klandertalans anställande och denna tid räknas från lagfartstiden,
IM. till Jliksd. Prof,. 187b. 7 Sami 17 Höft, It

Lag-Utskottets Utlåtande N:n .79.

sa är derigenom on tydlig bestämmelse meddelad, att under mellantiden
klander ma anställas. I allt fall är ett stadgande derom i denna lagfartslag
onådig, enär var nu gällande lag uti 10 Kap. 1 § Jordabalken och mera
omförmälda Kong!, förordningen den 14 Maj 1805 derom hafva oförtydbara
bestämmelser, hvilka icke genom förslaget till lagfartslag äro undanröjda.

Till följd af de asigter, jag ofvan i korthet uttalat, finner jag mig
böra föreslå : '' ’ J ° ”

att Kong]. Maj:ts nådiga proposition med förslag till förordning
angående lagfart å fång till fast egendom icke må i sin helhet
antagas;

men att i stället inför Riksdagen må framläggas ett nytt förslag
till sådan lag, afvikande från detsamma endast i följande omständigheter.

att § 15 i det nådiga förslaget måtte utgå;

att lagstadgande må införas såsom § 72 i lagförslaget af följande
lydelse:

“År någon såsom egare i besittning af fast egendom, men kan
lian ej sin tångesmans åtkomst dertill fullständigt styrka, ege han,
med företeende af sin fangeshandling och sådana sin fångesmans
åtkomstbevis, hvarpå han kan ega tillgång, för fånget söka lagfart.
Varder icke inom tre år, efter det anteckning derom i fastighetsboken
skett, fanget klandradt eller, sedan klander inom sagde tid
väckts, detsamma genom laga kraft vunnet beslut godkändt, må
lagfart a sökta fånget efter förnyad ansökning derom beviljas.”

att. *§§ 12, 13 och 14 af Kongl. Maj:ts förslag må framflyttas
^ §§ Ib, 14 och 15 efter den ordning, dessa §§ innehafva i
nämnda nådiga förslag; och

att § 17 erhåller förändrad lydelse sålunda:

^‘hör hvart ting å landet och för hvarje månad i stad skall inom
fjol ton dagar derefter förteckning å sökta lagfarter, upptagande
tinget och vid köp äfven köpeskillingen^ etc. (i öfrig! lika med
denna § i lagförslaget)

att

I sammanhang dermed anser jag mig böra lika med Utskottet för
Riksdagen matte besluta aflåtande af underdånig skrifvelse derom:

oslå,

Idig-Utskottets Utlåtande N:o 19. S3

att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta utarbeta
förslag till ny författning angående preskription för klander ä fast
egendom, hufvudsakligen i enlighet med ofvan uttalade grunder,
och till antagande vid kommande Riksdag förslaget derom framlägga.

2:6) rörande förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom.

§ Ö.

Vid jemförelse af förslaget till lagfartslag med detta lagställe finnes
det, att uti 4 § af förra förslaget stadgande meddelats derom, att, derest
med fånget bör lagfaras vid flera rätter, afskrift af fångeshandlingen må,
på samma gång hufvudskriften är inlemnad för lagfart i den ena, i och för
samma ändamål samtidigt uppvisas i den andra, derest denna afskrift blifvit
af domare besannad; men uti nämnda 4 § af inteckningslagen är icke motsvarande
stadgande meddeladt, hvadan eu inteckning, som, gemensam i dera
fastigheter, bör af derå domstolar meddelas, icke ma sökas med mindre att
den handling, hvarå fordran sig grundar, uti lmfvudskrift uppvisas. Deraf
kan blifva en följd att, om kollisionsfall inträda emellan lagfart och inteckning.
på sätt uti §§ är förutsatt, den person, som fatt pantförskrif ning

i fastighet eller fastigheter, som ligger eller ligga inom två eller dera
tingslag, icke kan, äfven om han gör allt hvad på honom, enligt lagförslaget,
till bevarande af sin rätt kan ankomma, vinna inteckning med företräde
framför lagfartsansökning, som på grund af fångeshandling, upprättad å en
senare tid än pantförskrifningen, anhängiggöres förr än inteckning i andra
tingslaget hinner att sökas. Följden deraf blifver, att inteckningsansökan,
såvidt den afser fastighet i sistnämnda tingslag, måste vika för lagfarten.
Såsom ett exempel må anföras: A lemnar den 1 Mars pantförskrifning å
10,000 kronor till B uti sina egendomar N:is 1 och 2, belägna inom olika
tingslag. A söker genast eller under pågående ting inteckning i N:o 1
vid den rätt, under hvars dom värjo denna egendom ligger. Inteckningen
i N:o 1 beviljas. Emedlertid har B den 30 April sålt båda egendomarne
N:is 1 och 2 till C. Denne sistnämnde söker å första rättegångsdagen af
sommartinget i båda tingslagen på en gång, enligt hvad 4 § i lagfartslagen
medgifver, lagfart å sitt fång. Pa samma dag söker A inteckning
uti egendomen N:o 2 vid den domstol, inom hvars domvärjo denna fastighet
är belägen. Förr har A ej* kunna! söka denna inteckning, enär inteek -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

ningshandlingarne i orginal förut voro ingifva till don domstol, der N:o 1
var belägen. Den sökta lagfarten beviljas. Då måste det fall uppstå, att,
oaktadt A gjort allt hvad pa honom kunnat bero, inteckningen står fast i
N:o 1, men ansökningen om inteckningen uti N:o 2 måste vika för den deri
samma dag sökta lagfarten. Detta blifver eu orimlighet, som, på det lagen
må vinna förtroende, måste undanrödjas. Då lagfartsförslaget första gången
genomgicks i Utskottet, gjorde jag framställning, att i berörda syftning ändra
nämnda 3 § uti förslaget om inteckningslag. Denna framställning godkändes
då enhälligt af Utskottet, ehuru de beslut, Utskottet då fattade, voro provisoriska.
Emellertid, vid sista genomgåendet för definitivt afgörande af lagen,
beslöts, att, med frångående af förra beslutet, nämnda paragraf skulle i enlighet
med Kongl. Maj:ts lagförslag godkännas; och detta senare beslut
syntes, att döma af diskussionen, grunda sig derå, att man ville derigenom,
så mycket som möjligt, förekomma att gemensamma inteckningar skulle ega
111111 ätt man genom godkännande af denna paragraf skulle tvinga affärsmän
att, om de ville säkert kunna bevara sin rätt, icke åtnöja sig med
gemensamma pantförskrifningar. Jag tror ej detta är rätta sättet att förekomma
sadant, utan då vore bättre att rent af förbjuda dessa gemensamma
inteckningar; men så länge lagen tillstädjer sådana panträtter, bör lamell
ock afiattas så, att missförhållanden icke få ega rum. I allt fall kan icke
förekommas, att en egendom, som ligger inom flera tingslag, belastas med
gemensam inteckning och icke heller, att egendom, som då inteckning meddelades
var ostyckad, sedermera blifver styckad, hvarigenom cn specialmteckning
förvandlas till en gemensam.

Af dessa skäl har jag ansett 3 § i lagförslaget böra erhålla ett tillägg
om rättighet för inteckningssökande att på en gång vid alla de domstolar,
der inteckningsärendet skall behandlas, söka inteckning och ingifva fordrinasbeviset,
vid ena domstolen i hufvudskrift och vid den eller de öfriga i bestyrkt
afskrift på enahanda sätt, som i 4 § af lagfartslagen angående lagfart
bestämmes; men emedan inteckningsbevis skall å den originala handling,
hvarå fordran sig grundar, antecknas, är nödigt, att samma handling i hufvudsknft
bil rätten ingifves innan inteckning får meddelas. Någon viss tid
till fullgörande deraf torde äfven böra föreläggas, på det inteckningsansökmngen
icke en längre tid må få ligga oafgjord. Denna tid torde läm pigast,
dä afsknften till domstolen ingifves, af denna bestämmas, helst domstolen
da är bäst i tillfälle bedöma tiden, inom hvilken hufvudskriften bör

kunna hinna efter densammas uppteende vid en eller flere andra rätter ingifvas.

Jag föreslår åt nämnda paragraf följande lydelse:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

“Inteckning i tast egendom — — — i iuteckningsprotokollet in -

“S/mU inteckning sökas vid flera rätter, må afskrift af den handling,
hval a fordran sig grundar, besannad af Domaren eller Ordföranden i den
ena af dessa Rätter, uppvisas för den andra; dock vare, förr än inteckningen
beviljas må’, sökanden pligtig att inom tid, som af Rätten föreliigges,
dd ingifva handlingen i liufvudskrift, vid påföljd att ansökningen eljest
anses förfallen. “

Enär samma förhållande, som ofvan af mig blifvit anfördt om inteckning
för fordran, äfven är tillämpligt i afseende å den inteckning för nyttjanderätt
och servitutaftal, som skall vid derå rätter meddelas, torde såsom
en följd häraf

erhålla följande förändrade lydelse:

“Hvad i 3, 13, 15, 16 och 17 §§ är föreskrifvet i afseende ä inteckning
för fordran skall ock i fråga om inteckning för nyttjanderätt tillämpas. “

Den ändring, Utskottet har föreslagit i dessa §§ af Kong]. Majrts lagförslag,
kan jag för min del icke biträda, utan anser jag samma nådiga
lagförslag böra i dessa delar godkännas.

3:o) rörande förslaget till förändrad lydelse af 17 Kap. 9 §

ändring ai ± inom., nvilket jag förordar böra bibehållas oförändradt enligt
Kong]. Maj:ts förslag.

4:o) rörande förslaget till förordning angående sättet för utmätt fast
egendoms försäljning i vissa fall.

Uti Utskottets ändringsförslag härutinnan kan jag icke instämma, utan
förordar jag, att Kong!. Maj:ts nådiga förslag måtte af Riksdagen intagas."

åt Herr Afzelius: “Villigt erkännande det (råmsten, som detta af

föras.

§§53 och 54.

Handelsbalken.

Jag instämmer rörande detta ladorslasr med Utskottet utom i fVå.™

rvongi. iviaj-.t tram lagda lagförslag, angående fast egendoms lagfarande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

och intecknande in. in., onekligen innebär i förhållande till lagfarts- och
inteckningslagstiftningens närvarande tillstånd inom vårt land, har jag
likväl icke kunnat undgå att finna det sålunda tagna steget till förbättring
af vår gällande lag i denna del vara besväradt af de olägenheter,
hvilka alltid pläga åtfölja hvarje endast hälft steg på lagstiftningens bana.
För att skänka detta lagförslag mitt odelade bifall, skulle jag således
hafva önskat, att detsamma, om det än icke kunnat med ens helt och hållet
intaga, åtminstone sökt mera än hvad nu skett, närma sig berörda lagstiftnings
redan uppnådda ståndpunkt inom de länder, der ett verkligt
och fullständigt fastiglietsbok-system finnes infördt; och detta så mycket
hellre som Kong]. Maj:t, i öfverensstänmelse med den af Riksdagen derom
uttalade åsigt, hvilken äfven dessutom vunnit erkännande inom rikets
Högsta Domstol, förklarat det vara ostridigt, att fastighetsboks-institutionen
utgör denna lagstiftnings mål äfven i vårt land, hvars uppnående dock
synes vara temligen långt aflägset, så länge man ännu låter protokollet
förblifva “den normala urkunden, till hvilken boken är afsedd att utgöra
register“ — sålunda uppenbarligen saknande “fastiglietsbokens" egentliga
och väsentliga karakter af eu laga vitsord egande, officiel rättsurkund.
Vid sådant förhållande kan jag icke finna annat, än att eu revision
af ifrågavarande lagförslag genom den nya lagberedningen i ofvan
angifna syfte hade varit önskvärd; och tillåter jag mig att i detta afseende
här åberopa det yttrande, som, vid ärendets föredragning inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet, blifvit af Justitierådet Naumann af~
gifvet (se Bil. 2 till den Kongl. propositionen, pag. 19)“.

af Herr Sven Nilsson: “Genom 19 § i Kongl. Maj:ts nådiga proposition
med förslag till förordning angående inteckning i fäst egendom,
har den i vår nu gällande inteckningsstadga föreskrift^ skyldigheten att
förnya inteckning för fordran blifvit bibehållen. Då jag hvarken finner
det med panträttens natur öfverensstämmande att denna rätt, till följd af
underlåtenhet att densamma förnya, skall gå förlorad, ej heller i öfrigt
kan godkänna de praktiska grunder, man anfört för bibehållandet af inteckningsförnyelsen,
utan fast hellre anser att de påpekade olägenheterna
af förnyelseskyldighetens upphörande — hufvudsakligen, att fäst egendom,
i synnerhet allmogens, skulle i fastighetsboken befinnas besvärad med
inteckningar, hvilka såsom inlösta i sjelfva verket upphört att belasta
egendomen, ehuru de icke kunnat blifva dödade, eftersom originalhandlingarne
förkommit eller blifvit tillintetgjorda — synnerligen lyckligt
kunna undanrödjas genom så kallad ediktalstämming och de i sammanhang
dermed af fästighetsbokkomitén i dess lagsförslags 53 § föreskrifna
ytterligare åtgärder, så får jag, i denna del i Utskottet öfver -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19. 87

röstad, härmed reservera mig mot dess utlåtande, så vidt afser bibehållandet
af förnyelseskyldigheten, och förorda antagandet af nämnda 53 §
i dess grundprinciper. Vidare har jag för min del i Utskottet fästat
uppmärksamheten derå, hurusom domrarne ofta, då hos dem fram ställes
begäran att få utlösa gravationsbevis å en hemmansdel, uti det i anledning
häraf utfärdade beviset upptaga alla de inteckningar som gravera
hela hemmanet, således ej blott den del i hemmanet, beträffande hvilken
beviset ärbegärdt. Att häraf vallas stor olägenhet torde vara obestridligt
helst egaren af denna del, hvilken kanske i sjelfva verket är alldeles
giavationsfii, ändock i följd deraf att han ej erhåller bevis derom från
domaren, icke kan fa sin fastighet godtagen såsom pant för en mången
gång till äfventyra för honom så vigtig penningeförsträckning, att på densammas
. erhållande hans hela ekonomiska välfärd är beroende. Då nu
efter min öfvertygelse, domaren, med tillgång till åtkomsthandlingarne,’
hvilka ju skola i rättens minnesböcker vid lagfart eller inteckning anmäl
kas., mycket väl i de allra flesta fall kan utfärda gravationsbevis så
att deri ej upptagas flera inteckningar än som verkligen gravera den
hemmansdel, angående hvilken ett sådant bevis är begärdt, så får jag
hemställa, att skyldighet derutinnan för honom å lämpligt ställe uti den
föreslagna nya inteckningslagen föreslårifves“.

. af Herr Pinlig man: “Ehuru jag inom Utskottet biträdt den åsigt,
att innehafvare af intecknad nyttjanderätt, servitut, rätt till afkomst eller
annan förmån utur fast egendom, som måste vika i något af de i inteckningsförordningen
omförmälda fall, bör för skadestånd, hvartill han
en igt lag kan vara berättigad, njuta förmånsrätt i egendomen, äfven om
detsamma icke är såsom fordran till bestämdt belopp särskild! iutecknadt,
har jag dock icke kunnat, för min de], godkänna de af Utskottet föreslagna
bestämmelser, i afseende å lydelsen af

dels 51 § 1 mom. i förslaget till förordningen om inteckning;

.. dels 17 Kap. 9 § 4 mom. 2 punkten Handelsbalken i förslaget till
förändrad lydelse af samma lagrum; och

dels 2 § 1 mom. i förslaget till förordning angående sättet för utmätt
fast egendoms försäljning i vissa fall, utan hemställer jag:

beträffande förstnämnda paragrafs första moment, att detsamma
måtte erhålla följande lydelse:

“Clår nyttjanderätt vid egendomens försäljning förlorad och
lemnar dervid köpeskillingen öfverskott sedan de fordringar,
hvilka ega företräde framför nyttjanderätten, blifvit till fullo
gul do a, då skall öfverskottet, så långt det förslår och dertill är

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

af nöden, gå till betäckande af skadestånd, hvilket kan tillkomma
den, som förlorat nyttjanderätten.“

angående 17 Kap. 9 § 4 mom. 2 punkten Handelsbalken,
at,t detta lagrum måtte komma att lyda:

“Har intecknad rätt till sådan afkomst eller förmån eller
till nyttjanderätt eller servitut gått förlorad vid egendomens
försäljning å offentlig auktion efter utmätning eller ock under
konkurs i den ordning som om utmätt fast egendom är
stadgad; då njute rättighetens innehafvare enahanda förmånsrätt
till det öfverskott å köpeskillingen, som till följd af rättighetens
förlust uppkommet är.“

samt vidkommande här ofvan sist omförmälda paragraf och moment:
att Kongl. Maj:ts nådiga proposition måtte i oför ändradt

skick bifallas.

Härförutan får jag anföra följande:

Enligt Kongl. förordningen den 28 Juni 1798, angående hvad
bolag iakttaga böra, som under så kallad firma, eller särskild antagen
handteckning, vilja handels- och fabriksrörelse idka, skall sådant bolag,
inom tre månader, vid vite af 300 riksdaler specie, hos vederbördig domstol
skriftligen uppgifva namnen på de personer, som uti bolaget taga
del och för firman äro ansvarige, hvilken anmälan bör uti rättens inteckning
sprotokoll intagas, äfvensom vid lika ansvar, och den förut stadgade
tid, detta bör iakttagas, då antingen någon person ifrån bolaget
skiljes, eller då någon deruti intages, som förut icke anmäld blifvit.
Likaledes föreskrifves uti Kongl. kungörelsen den 12 Juni 1874, angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar, dels att vid
rådstufvurätten i den stad, der bolagets hufvudkontor är beläget, skola,
för att i inteckningsprotolcollet intagas, uppvisas Kongl. Maj:ts för bolaget
utfärdade ti 11 stån ds re solution äfvensom bolagsreglerna, och dels att till
bemälda Rätt skola inlemnas uppgifter å så väl de bolagsmän, hvilka
från början äro för bolagets förbindelser solidariskt ansvariga, som ock
om de förändringar, hvilka tid efter annan i detta hänseende inträffa,
hvilka uppgifter jemväl skola uti inteckning sprotokollet intagas.

Stadgandena angående det inteckningsprotokoll, som, enligt Kongl.
Maj:ts af Utskottet tillstyrkta förslag till särskild förordning, skall föras,
jemförda med den uti förslaget till ny inteckningsförordning föreskrifna
l>ok1 hvilken skall föras i öfverensstämmelse med nyssnämnda protokoll,
synas icke egnade dertill, att så beskaffade anmälanden och uppgifter,
som här ofvan omforma!ts, fortfarande böra uti domstolarnes inteckningsprotnkoll
intagas; hvadan jag, för min del, ansett erforderligt, att förän -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

drade bestämmelser i detta hänseende bort meddelas; men, då Utskottet
icke delat denna åsigt, bär jag icke velat framlägga något särskilt
förslag i ämnet; dock har jag önskat att få min mening reservationsvis
antecknad

af Herr Nils Petersson: “I)å jag ej kan godkänna de af Utskottet beslutade
ändringarne i 2 § 1 mom. i det Kong! förslaget till förordning
angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall, så får
jag härmed nedlägga min reservation derutinnan och hemställa, att
Kongl. Majtts berörda lagförslag måtte i denna del af Riksdagen godkännas^ af

Herr Anders Persson: “För min del är jag från Utskottets utlåtande
skiljaktig endast i fråga om skyldigheten att förnya inteckningför
fordran, i hvilket afseende jag instämmer med Herr Sven Nilsson.“

af Herr Thomnsson, som instämt med Herr Ribbing.

Herr Friherre Wrede bar begärt få antecknadt, att lian, som bortavarit
från Riksdagen vid den tid, då detta betänkande slutligen i Utskottet
behandlades, således icke deltagit i de beslut, som dervid fattats.

Herr Ehrenborg har likaledes önskat få anmärkt, att lian icke i
Utskottet öfvervarit behandlingen af ifrågavarande nådiga proposition.

Herr Holmberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af den nådiga propositionen, så vidt den afser förslag till
förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Bill. till Likså. Prof. 1875. 7 Samt. 17 Häfi.

Lag-Utskottets Tjtlåtande N:o 19.

Bilagor till Herr Grefve Sparres reservation.

Fastebok för landet A) Lagfarter.)

Axnäs N:o 2. Ett mantal frälse med qvarn.

Anteck- ningens N:o.	Hemmantalet eller lägenheten.	Sökanden.	Sökandens fång.	Ansök- nings- dagen.
1.	1 Y	Fjerdingsmannen Anton Alm.	Bytesbref d. 3 Dec.
			1879.	toW ce o
2.	1 4''	Bonden Johan Berg och h. h.	Köpebref d. 3 April
		Anna Olsdotter.	1880.	i 80.
3.	1 <r	Klockaren Erik Dahl och h. h.	Köpebref d. 7 April
		Carolina Malm.	1880.	i so.
4.	2 qvardratref	Styrelsen för statens jernvägs-	Expropriation.	Ö ce r*\r.
		trafik.
5.	1 2	Inspektören Gustaf Höök.	Köpebref d. 3 Avig.
			1881.	* 81.
6.	Ekudden	Torparen Knut Eriksson.	Gåfvobref d. 9 Aug.
			1881.	ce (Mto
7.	Ekudden -fs	Soldaten Thure Flink och h. h.	Testamente d. 3
		Stina Jönsdotter.	Dec. 1881.	i 82.
8.	5 "2 4	Handlanden Julius Grön.	Köpebref d. 1 Febr.
			1885.	i 85.
9.	1 ¥	Löjtnanten Carl Bille.	Köpebref d. 5 April
			1888.	cd ce r->''pn
10.	Axnäs qvarn	Bergfors Aktiebolag.	Köpebref d. 27 Jan.
			1890.	i 90.
11.	1 Y	Anders Höök och Carl Höök.	Arfskifte d. 26 April
			1890.	i 90.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Balsta socken.

Dagen då lagfart beril-	1 Nästföregående egarens namn och hans \|	A nmäkningar.
jades			fång samt antecknmgsnumret.
1880 den	1	Febr.	Severin Wik, köp, fäste- j		Expropriation se N:o 4. Ny
§ 2.			bref H 1869.		egare se N:o 5.
1880 den	1	Maj	J. P. Holm, arf efter fa-		Ny egare se N:o 9.
§ 4-		dren Lars Andersson.
1880 den	1	Maj	D:o d:o		Afsöndring se N:o 6 och N:o 7.
§ 5. 1880 den	1	Sept.	Anton Alm, bytesbref	1.	Ny egare se N:o 8.
§ 2.		A 1879.
1881 den	1	Sept.	D:o d:o	1.	Expropriation se N:o 4. Ny
§ 6.				egare se N:o 11.
1881 den	2	Sept.	Erik Dahl o. Carolina	O 0.	Ny egare se N:o 7.
§ 18-		Malm, köpebref} 1880.
1884 den	2	Juni	Knut Eriksson, gåfvo-	6.	\ 82 hvilande.
§ 36.			bref f 1881.
1885 den	4	Febr.	Erik Dahl o. Carolina	3.	1 85 afslogs ans. för ytterl. A
§ 4.			Malm, köpebref] 1880.		stämning om köpets återgång V 86 § 57; V 88 § 19 ant. Hofrättens dom, hvarigenom anspråket ogillats.

1888 den	1	Maj	Johan Berg o. Anna ds-	2.	\| 1890 § 20 ant. ss. Fideikom-
§ 2.		dotter, köpebref] 1880.		miss i st. f. Axnäs N:o 3 (fol. 4).
1890 den	1	Maj	And. Höök o. Carl llöök	11.	] 90 hvilande.
§ 21.		arfskifte \K 1890.
1890 den	1	Maj	Gustaf Höök, köpebref	5.	Expropriation se N:o 4. Af-
1 § 20.		\| 1881.		söndring se N:o 10.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Anteck-	Hemmantalet eller			Ansök -
ningens N:o.	lägenheten.	Sökanden.	Sökandens fång.	nings- dagen.
12	1 2 4	Anders llöök och h. h. Beata	Köpebref d. 6 Jan.	1 93
		Bengtsdotter.	1893
13	l 7 2	Erik Andersson och h. h. Chri-	Bytesbref d. i Maj	V 94
		stilla Larsdotter.	1894.
14	1 7 2	Olaus Persson.	Köpebref d. 9 Juni	V 94
			1894.
15	1 71	Enkan Beata Bengtdotter.	Arfskifte d. 19 Juni	V5 96
	1 9 2Tb	Lars Andersson.	1896.
		Olof Andersson.
	■Wr	Erik Andersson.
16	l F	Svante Persson.	Köpebref d. 1 Jan.	¥ 97
			1897.
17	1 72	Anders Eriksson och Lars Eriks-	Köpebref d. 18 Jarl.	O Oo
		son	1898.
18	1	Anders Eriksson.	Arfskifte d. 7 Dec.	V5
	.1 ''3 7 8''	Lars Eriksson.	1899.	1900
	"3!TS	Beata Eriksdotter, gift med Svante
		Persson.
19	1 T 2	Lars Andersson.	Arfskifte d. 10 Jan.	A4
	1 12	Olof Andersson.	1901.	1901
	1	Anders Eriksson.		!
		Lars Eriksson.
	A	Beata Eriksdotter.
20	1 i 3 2"	Lars Andersson.	Arfskifte d. 19 Lee.	6 1
	''ii?	Olof Andersson.	1905.	1905
	rsW	Anders Eriksson.
	TiäVfr	Lars Eriksson.
	t Air	Beata Eriksdotter.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Dagen då lagfart be-	Nästföregående egarens namn och hans	Anmärkningar.
viljades.		fång samt anteckningsnumret.
1893 d.	1	Febr.	Handlanden Julius Grön,	8.	Ny egare till -V se N:o 14.
§ I-			köpebref d. \ 1885.		Återstoden skiftad se N:o 15.
1891 d.	12	Maj	Anton Alm, bytesbref d.	1.	Ny egare till eu del se N:o 16.
§ 6-			3 Dec. 1879.		Återstoden skiftad se N:o 18.
1894 d.	12	Juli	Anders Höök, köpebref d.	12.	Ny egare till hälften se N:o 17.
§ 27.			f 1893.
1896 d.	15	8ept.	Anders Höök, köpebref d.		Ny egare till hälften se N:o 17.
§ 18.		6 Jan. 1893.	12.	Andra hälften skiftad se N:o 20.
		Arfskifte d. 26 April 1890.	11.	Ny egare se N:is 21 och 22. Ny egare till ^ se N:o 16. Ny egare till en del se N:o 16. Återstoden skiftad se N:o 18.



1897 d.	15	Jan.	Erik Andersson 5%		Ny egare till en del se N:o 23.
§ 16-			Bytesbref d. 4 Maj 1894.	13.
			Arfskifte d. 19 Juni 1896. Olof Andersson ^	15.
			Arfskifte d. 19 Juni 1896.	15.
1898 d. § 16.	19	Jan.	Enkan Beata Bengtsdotter. Arfskifte d. 19 Juni 1896.	15.
		Olaus Persson, köpebref d.	14.
			d. 9 Juni 1894.
1900 d.	15	Juni	Erik Andersson,
§ 8.			köpebref d. 4 Maj 1894.	13.
''			Arfskifte den 19 Juni 1896.	15.	Ny egare till en del se N:o 23.
1901 d. 2	4 Jan.	Carl Höök, arfskifte d. 26		Ny egare se Nås 21 och 22.
			April 1890.		Ny egare till en del se N:o 23.
1905 d.	6	Jan.	Enkan Beata Bengtsdotter,	15.	Ny egare so N:is 21 och 22.
§ 5.			arfskifte den 19 Juni
			1896.		Ny egare till en del se N:o 23.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

Anteck- ningens N:o.	Hemmantalet eller lägenheten.	Sökanden.	Sökandens fång.	Ansök-nings-dagen.
21	t T2-	Georg Malm och h. h. Anna So-melius.	Köpebref tl. 8 Aug. 1907.	V 1907
22	1 3 T 4 I	Olof Gran.	Köpebref d. 8 Aug. 1909.	.9*10
23 \|	1 7	Peter Berg.	Köpebref d. 17 Sept. 1910.	TY 1910

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Dagen då, lagfart be-	Nästföregående egarens namn och hans	Anmärkningar.
viljades.	fång samt anteckningsnumret.
1907 d. 15 Sent.	Lars Andersson,
§ 3.	Arfskifte d. 19 Juni 1896.	15.
	Arfskifte d. lOJan. 1900.	19.
	Arfskifte d. 19 Dec. 1905.	20.
1910 d. G Februari	D:o D:o	[ 15. 19.
§ 8.		1 ao.
1910 d. 20 Dec.	Svante Persson och h. h.
§ 16.	Beata Eriksdotter Köpebref d. 1 Jan. 1897.	IG.
	Arfskifte d. 7 Dec. 1899.	18.
	l):o d. 10 Jan. 1901.	19.
	D:o d. 19 Dec. 1905.	20.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

(Fastehok för landet. Vi) Inteckningar.)

Axnäs N:o 2. Ett mantal frälse med qvarn.

Anteck-	Hemmantalet eller	Egarens namn och åtkomst
N:o	lägenheten.	samt lagfartens N:o.
1.	1	Severin Wik, fastebref d. 1%, 1869.
2.	1 4	2. Johan Berg och h. h. Anna Olsdotter, köpebref d. 3/4 1 880.
o O.	1 2	5. G. Höök, köpebref d. % 1881.
4.	1 4 hörande till Billeska	9. Carl Bille, köpe-bref d. 5/4 1888.
	fideikommisset
	Grönbo.
5.	X. 4	11. Anders Höök, arf-skifte d. 26/4 1 8 90.
6.	1 f	11. Anders Höök och Carl Höök, arfskifte d. 26/4 1 8 9 0.

Inteckningsan sökningen.

1869 d. 10 November för Wiks skaldebref
d. 9 * * * * 14 */u 69 till Johan Persson
å Femhundra R:dr med 6 procent
ränta.

1880 d. 1 Maj för Bergs och Anna
Olsdotters skuldebref d. 3% 1880
till J. P. Holm å Fyrahundra Kronor
med 5 procent ränta. Ogulden
köpeskilling.

1882 d. 1 Februari för kontrakt d.
2% 1882, hvarigenom Höök ut arrenderat

mantal till Klockaren
Erik Dahl på fem års tid från d.;

14 Mars 82.

1891 d. 17 Maj för Billes skuldebref
d. 16/4 91 till Södermanlands hypoteksförening
å Tjugotusen Kronor
med 6 procent jränta, samt 100 Kronor
låneomkostnader.

1891 d. 1 Oktober § 15. Nämndemannen
Anders Jonsson sökte inteckning
för Tvåtusen kronor, utgörande
medel dem A. Höök innehade
såsom förmyndare för Jonssons
barn.

1892 d. 30 September för servitut,
utfartsväg till förmån för Axnäs
N:o 1, enligt aftal d. 2% 1892.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Balsta socken.

Rättens beslut öfver ansökningen.	Anteckningar om förnyelser och ändringar samt andra anmärkningar.	Dagen då inteck-ningen dödades eller eljest förföll.
S. d. bifallen § 7 ... 500	förnyad d. 3 Oktober 1878 §11. D:o d. 15 Maj 1888 § 15.
S. d. bifölls § 15 ... 400	förnyad d. 1 Oktober 1889 § 7.	1893 d. 15 Mars § 17.
S. d. bifölls § 18.
S. d. bifölls § 20 20,000 D:o ....... 100	för denna inteckning häfta jemväl öfriga till Grönbo fideikommiss hörande hem-man, nemligen Grönbo 1 mantal säteri, Ulfsbo 2 mantal frälse och Elfsunda f-mantal kronoskatte (se blad N:o 50).
S. d. uppskof till y3 92 då ansökningen för-klarades tvistig. 1893 d. 17/3 bifölls § 19 för Åttahundra Kr. ... 800	~	1
S. d. bifölls § 10.

Bih. till Likså, Prof. 1875. 7 Sami. 17 Raft. 13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Anteck-	Hemmantalet eller	Bgarens namn och åtkomst
ningens N:o.	lägenheten.	samt lagfartens N:o.	Inteckningsansökningen.
7.	1 3 Tf	Anders Höök och h. h.	1893 d. 1 Febr. § 6 för Hööks skulde-
		Beata Bengtsdotter,	bref d. 6/j 1893 till Julius Grön
		! arfskifte d. 26/4 1890 och köpebref d. 6/j 1893.	å 400 Kronor med ränta.
8.	TY	Erik Andersson och h.	1896 d. 16 September för Erik An-
		h. Christina Larsdot-	derssons skuldebref till Anders
		ter, bytesbref d. 4	Widegren å 5,000 kronor med 5
		Maj 1894 och arf-skifte d. 19 Juni 1896.	procent ränta.
9.		Enkan Beata Bengts-	1896 d. 16 September för kontrakt
		dotter, arfskifte d. 19	samma dag hvarigenom Erik Dahl
		Juni 1896.	arrenderat fastigheten på 20 års tid.
10.	1 9 ^llT	15. Olof Andersson,	1896 d. 16 September Olof Flink
		arfskifte d. 19 Juni	för 500 kronor enligt skuldebref
		1896.	samma dag.
11.		15. Lars Andersson,	1896 d. 20 December för Lars An-
		arfskifte d. 19 Juni	derssons skuldebref samma dag
		1896.	till innehafvaren å 1,000 Kronor med 6 procent ränta.
12.	1 ¥	15 och 19. Lars An-	1901 d. 15 Jan. Olof Fogelgren till
		dersson, arfskiften d.	säkerhet för 300 kronor med 6
		19 Juni 1896 och d.	procent ränta, som Lars Andersson
		10 Jan. 1901.	uti revers af samme dag förskrifvit.
13.	2 3 T5¥	18 och 19. Anders	1901 d. 5 Juni för Anders Erikssons
		Eriksson, arfskiften d.	skuldebref till innehafvaren, d. 1
		7 December 1899 och d. 10 Jan. 1901.	i samma månad å 600 kronor.
14.	3 7 •ST¥	15 och 19. Olof An-	1901 d. 15 Sept. innehafvaren af
		dersson, arfskiften d.	Olof Anderssons samma dag ut-
		19 Juni 1896 och d.	gifva revers till säkerhet för 200
		10 Jan. 1901.	kronor med 5 procent ränta.
15.	T4T	17 och 19. Anders	1902 d. 20 Januari för Anders Eriks-
		Eriksson, köpebref d.	sons skuldebref d. 18/j 1902 till

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Rättens beslut öfver ansökningen.	Anteckningar om förnyelser och ändringar samt andra anmärkningar.	Dagen då inteck-ningen dödades eller eljest förföll.
S. d. bifallen 400.	Förnyad d. 2 Jan. 1903 § 1.
S. d. bifölls § 15 500.	Förnyad d. 5 Jan. 1906 § 2.	X -
S. d. bifölls 8 19. I 5
S. d. bifölls § 21 500.	Förnyad d. 5 Jan. 1906 § 3.
S. d. bifölls § 96 1,000.	Förnyad d. 5 Jan. 1906 § 4.	1
S. d. bifölls § 10 300.
S. d. bifallen § 2 600.
S. d. bifölls § 3 200.
S. d. bifallen § 5 300. j

100

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Anteck-	Hemmantalet eller	Egarena namn och åtkomst	Inteckningsansökningen. i
ningens N:o.	lägenheten.	samt lagfartens N:o.
		18 Jan. 1898 och arfskifte d. 10 Jan. 1901.	Johan Sax å 300 kronor jemte 6 procent ränta.
16.	2 3 TTTff	17, 19 och 20. Lars Eriksson, köpebref d. 18 Jan. 1898 samt arfskiften d. 10 Jan. 1901 och d. 19 Dec. 1905.	1906 d. 2 Februari för servitut, betes-rätt till förmån för Åxnäs N:o 1 enligt aftal d. 30/j 1906.
17.	37 nrinr	19 och 20. Svante Persson och h. h. Beata Eriksdotter, arf-skiften d. 10 Jan. E 1901 och d. 19 Dec. 1905.	1906 d. 5 Mars Olof Gran till säker-het för besittningsrätten af en från hemmansdelen på 15 år upplåten lägenhet.
18.	i T	16, 18, 19 och 20. Svante Persson och h. h. Beata Eriks-dotter, köpebref d. 1 Jan. 1897 samt arf-skiften d. 7 Dec. 1899 d. 10 Jan. 1901 och d. 19 Dec. 1905.	1906 d. 15 Sept. Georg Malm till säkerhet för Svante Perssons, och h. h. skuldebref samma dag å 3,000 kronor med ränta.
19.	T	23. Peter Berg, köpe-bref d. 17 Sept, 1910.	1910 d. 30 Sept. för Peter Bergs till innehafvaren samma dag utstälda skuldebref å 500 R:dr med ränta.
20.	rVV	22. Olof Gran, köpe-bref d. 8 Aug. 1909.	1910 d. 1 Oktober till säkerhet för kontrakt om upplåtelse af lägen-heten l Enerkullen på 15 år från d. 14 Mars 1911.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

101

Itättens beslut öfver ansökningen.	Anteckningar om förnyelser och ändringar samt andra anmärkningar.	Dagen då inteck-ningen dödades eller eljest förföll.
S. d. bifölls § 10.
8. d. bifölls § 37.
8. d. bifölls § 90 3,000.
8. d. bifölls § 9 500.

Bill. till Likså. Prof. 1875. 7 Sami. 17 Häft.

STOCKHOLM, 1SAAC MARCtJS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1875.