Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19 (Utlåtande 1871:LU19 Lagutskottet)

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

N:o 19.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 31 Mars 1871, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om antagande
af en förordning angående sparbanker.

I denna Kongl. Proposition, som tillika med de yttranden inom Kamrarne,
till hvilka den gifvit anledning, blifvit remitterad till Lag-Utskottet, har Kongl.
Maj:t föreslagit antagande af en så lydande

»Förordning angående sparbanker.

§ 1.

De, som vilja stifta sparbank i ändamål att mottaga smärre penningebelopp
samt desamma för insättarnes räkning förränta och genom räntans läggande till
hulvudstolen ytterligare förkofra, skola, innan sparbanken träder i verksamhet,
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet inlemna ett exemplar af det för sparbanken
antagna reglemente samt uppgifva den ort, der sparbankens styrelse kommer
att hafva sitt säte.

Hvad sålunda stadgadt är skall för redan stiftad sparbank fullgöras före
slutet af innevarande år.

Om fastställelse å sparbanks reglemente, der sådan äskas, är särskilt för ördnadt.

§ 2.

Till Kong]. Maj:ts Befallningshafvande skall ock årligen å tid, som Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande för hvarje sparbank, med afseende ä innehållet af dess
reglemente, bestämmer, nflemnas förteckning å de personer, hvilka, såsom hufvudmän
eller styrelseledamöter, bankens förvaltning handhafva.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

§ 3.

All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall ingå i en reservfond
till bestridande af nödiga omkostnader och betäckande af möjligen inträffande
förluster; dock må, när reservfonden öfverstiger tio procent af insatta medel med
derå upplupen ränta, öfverskottet kunna, der ej reglementet annorlunda stadgar,
användas för allmännyttigt eller välgörande ändamål.

§ 4.

Finnas sparbanks tillgångar hafva genom olyckshändelse eller förlust å rörelsen
så nedgått, att de, efter afdrag för annan skuld, motsvara endast nittio
procent af insatta medel med derå upplupen ränta, skall sparbankens verksamhet
genast afbrytas och sparbanken ställas under utredning.

§ 5.

Underlåtes hvad i § 3 eller 4 är foreskrifvet, vare bufvudmän och styrelseledamöter,
hvilka i sådant afseende felaktigt förhållande finnes ligga till last, en
för alla och alla för en, insättarne ansvarige för deras fordringars fulla gäldande.
I öfrigt vare förvaltare af sparbank för de densamma anförtrodda medel underkastade
ansvarighet endast efter de grunder, som för syssloman i allmänhet gälla,
så vidt de icke till ytterligare ansvarighet sig särskildt utfäst.

§ 6.

Kong], Maj:ts Befallningshafvande ege rättighet att sjelf eller genom ombud
taga kännedom af sparbanks räkenskaper, jemte protokoll samt låne-, säkerhets-
och öfriga handlingar, äfvensom att, derest grundad anledning förekommer
till befarande af det i § 4 omförmälda missförhållande mellan tillgångar och insatta
medel, förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet samt förordna om
densammas ställande under utredning, till deltagande hvaruti då jemväl ett ombud
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utses.

Enahanda rätt att af sparbanks räkenskaper, protokoll och handlingar taga
kännedom tillkommer ock af landstinget, samt i städer, som ej tillhöra landsting,
af stadsfullmäktige årligen utsedt ombud, hvilket, derest tillgångarne finnas hafva
nedgått så, som i § 4 sägs, bör derom hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande göra
anmälan.

§ 7.

Öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut i fall, hvarom nästföregående §
handlar, kan klagan föras hos Kongl. Maj:t i Dess Finans-departement, men beslutet
går ändock i verkställighet, såvida ej Kongl. Maj:t annorlunda förordnar.

Lag- Ut slott ds Utlåtande N:o 19.

§ 8.

Sparbank vare uti mål, för hvilka ej annorlunda i lag stadgas, lydande under
allmän underrätt i den ort, der bankens styrelse, enligt den hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande gjorda anmälan, har sitt säte.

§ 9.

När sparbank varder upplöst, skall, i händelse, efter fullgörande af sparbankens
alla förbindelser, någon behållning uppstår, denna användas till befrämjande
af ny sparbanks uppkomst och för sådant ändamål öfverlemnas till vederbörande
landsting, men, hvad angår de städer, hvilka ej i landsting deltaga, till
stadsfullmäktige, derest ej Kongl. Maj:t finner godt att annorlunda, på hemställan
af sparbankens hufvudmän, härom förordna.

§ 10.

Med sparbank afses i denna förordning icke sådan inrättning för penningars
mottagande eller upplåning, hvarest rätt till vinstutdelning blifvit stiftarne
eller deras rättsinnehafvare förbehållen, utan vare i fråga om sådan inrättning och
delegarnes ansvarighet för der insatta medel tillämpligt hvad om bankinrättning
i allmänhet enligt lag gäller. Drifves rörelsen under benämning sparbank, skola
dock de här ofvan i §§ 1, 2, 4 och 6 gifna bestämmelser i afseende å densamma
till efterrättelse lända."

Detta förslag företer väsendtliga skiljaktigheter från det förslag till författning
angående sparbanker, som blifvit uppgjordt af dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade
komiterade och som är bilagdt den kongl. propositionen.

Komiteradc hafva föreslagit, att sparbanks stadgar skola fastställas af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som dervid tillser, huruvida stadgarne öfverensstämma
med lag och de föreskrifter, sparbankslagen innehåller. För sparbank, som i afseende
på stadgarne ställer sig denna lag till efterrättelse, gäller den förmån, att
bankens hufvudmän äro fria från ansvarighet samt att för bankens styrelse ansvarigheten
bestämmes enligt lag och bankens stadgar, då deremot den, som i annan
ordning än författningen bestämmer, inrättar sparbank, skall anses drifva bankens
rörelse för enskild räkning och ansvara för återbetalningen af insatta medel såsom
för egen skuld, — eu ansvarighet, som jemväl skall åligga hufvudmän och styrelseledamöter
i nu befintliga sparbanker, derest de icke inom viss tid söka och vinna
fastställelse å stadgar, upprättade i öfverensstämmelse med den nya lagen.

Öfver iakttagande af de bestämmelser, författningen innehåller i afseende å
Sparbankernas förvaltning, utöfvas kontroll af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dols
oia rättigheten att vägra fastställelse å bankens stadgar, derest de icke Öfverens -

La g-TJtskottds Utlåtande N:o 19.

stämma med hvad författningen föreskrifver, dels derigenom, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skall för hvarje sparbank årligen utse ett ombud, som eger deltaga
i revision af bankens räkenskaper och för öfrigt bör tillse att förvaltningen besörjes
i enlighet med sparbankslagen och bankens stadgar, samt att Kongl. Majrts Befallningshafvande
eger förordna att sparbank skall upplösas när sådana omständigheter
förekomma, att efter verkställd undersökning sparbankens verksamhet finnes
ej vidare böra fortgå.

Ofvannämnda bestämmelser i afseende å förvaltningen röra förnämligast hufvudmännens
och styrelsens åligganden, insättning och uttagning af penningar, högsta
årliga insättniugsbeloppet äfvensom det kapital hvarje insaltare högst må hafva
innestående, beskaffenheten af den säkerhet, mot hvilken insättares fond må utlånas,
bildande af reservfond och dennas användande samt sparbankens upplösning.

I Kongl. Maj.is förslag åter äro bestämmelserna afsedda att gälla för alla
sparbanker, ehvad deras stadgar äro fastställda af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller icke. Förslaget öfverlemnar till vederbörande sjeliva att afgöra, huruvida fastställelse
af stadgarne skall ega rum, i det att förslaget hänvisar, för det fall, att
fastställelse äskas, till hvad härom är särskilt stadgadt, d. v. s. till Kongl. Kungörelsen
den 22 Mars 1861, sorn innehåller, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eger att pröfva och, så vidt med lag och laga stadgar är förenligt, fastställa förslag
till reglementen för sparbanker. I följd häraf medgifver förslaget ej heller någon
särskild förmån för sparbank, hvars stadgar blifvit fastställda, men förslaget ställer
dock sparbankerna under kontroll af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande så till vida,
som det föreskrifver, att till nämnda embetsmyndighet skall iulemnas ett exemplar
af sparbankens reglemente, uppgift på den ort, der styrelsen har sitt säte, och årligen
förteckning på dem, som handhafva bankens förvaltning, samt bemyndigar
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att taga kännedom om sparbanks räkenskaper och
handlingar och att i visst fall förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet
samt förordna om densammas ställande under utredning, till deltagande hvari jemväl
ett ombud af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utses. Rättighet att öfvervaka
sparbankernas ställning tillägges jemväl landstinget eller i de städer, som ej tillhöra
landsting, stadsfullmäktige.

I afseende å förvaltningen meddelas inga andra bestämmelser, än om bildande
af eu reservfond och dennas användande samt om det fall, då sparbankens
verksamhet skall afbrytas, och kontrollen öfver iakttagande af dessa bestämmelser
lägger förslaget dels i den strängare ansvarighet, som drabbar dem af sparbankens
förvaltare, hvilka felaktigt förhållande härutinnan finnes ligga till last, dels, hvad
beträffar särskild! sparbankens ställande under utredning, i den rättighet, som,
enligt hvad nyss är näinndt, tillkommer Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och vederbörande
kommunalmyndighet,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Rörande s parba n ksväs e n de t i andra länder bär Utskottet ansett sig böra
meddela, att i Norge, enligt lagen den 20 Juli 1824, sparbankerna, med vilkor,
att deras reglementen fastställas af regeringen, åtnjuta vissa förmåner, såsom att
sparbankerna äro befriade från stämpladt papper; att de i sparbankerna insatta
medel icke kunna utmätas eller beläggas med qvarstad; att sparbankerna äro berättigade
att, i händelse af uteblifven betalning å låntagares sida, på auktion försälja
såväl lös som fast egendom, som må hafva blifvit lemnad såsom pant, utan
att behöfva förut iakttaga åtskilliga, eljest för dylika fall gällande föreskrifter; och
att sparbankerna må vid utlåning af medel förskottsvis för hvarje hälft år uppbära ränta.

Den 27 December 1856 utfärdades ett cirkulär från Finance-departementet
till amtmännen, hvari yttras, att inkomna förslag till sparbauksreglementen ofta i
vissa punkter innehållit sådana bestämmelser, att reglementena icke kunnat fastställas,
hvarföre de blifvit återsända till vederbörande, beledsagade af departementets
anmärkningar. För att nu, om möjligt, undgå en vidlyftig skriftvexling i dessa
mål, ansåg Finance-departementet sig böra fästa uppmärksamheten på de punkter,
hvari reglementena befunnits bristfälliga, och anmärkte, i sådant afseende, till vägledning
vid upprättande af reglementen, bland annat, att hvarje sparbanks förvaltning
borde bestå af hufvudmän (forstanderskab) och styrelseledamöter, Indika skulle
utses på sätt närmare angifves; att reglementet borde innehålla bestämmelse om antalet
hufvudmän och styrelseledamöter, som erfordras för fattande af giltigt beslut,
och huruledes beslut angående förändringar i reglementet eller bankens upplösning
kräfde eu viss röstpluralitet; dock komme beslut i dessa frågor icke att gälla, med
mindre de gillades af regeringen; att hvarje bank borde hafva en kassör, som antogs
af styrelsen, men hvars lön bestämdes af hufvudmännen; och att af bankens
fond finge användas för allmännyttigt ändamål allenast det belopp, hvarmed fonden
vid årets utgång öfversteg en viss del, t. ex. xV af insatta medel.

Slutligen bar den 16 Februari 1860 från Finance-departementet utfärdats
cirkulär, hvarmed, till vägledning vid inrättande af sparbanker, blifvit till amtmännen
öfversändt formuleradt förslag till reglementen.

I Danmark finnes icke någon lag angående sparbankers inrättande och förvaltning.
Det är emellertid föreskrifvet, att hvarje sparbank skall årligen från trycket
utgifva en redogörelse för sin ställning.

Preussiska lagen den 12 December 1838 gör inrättande af sparbanker beroende
af de högsta administrativa ortmyndigheternas samtycke. Såsom vilkor för vinnande
af detta samtycke uppställer lagen, att den kommun, der sparbanken inrättas,
genom sin representation ikläder sig ansvarighet för fullgörande af sparbankens
förbindelser och ombesörjer bankens förvaltning; och att det förslag till stadgar
för sparbanken, som blifvit upprättadt, befinnes ändamålsenligt.

För betryggande af insättarnes rätt och på det att kommunens garanti endast
i de sällsyntaste fall måtte tagas i anspråk, stadgas, bland annat, om de sä -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

kerheter, mot hvilka insättarnes fond må utlånas; huruledes denna fond bör hållas
afskild från kommunens öfriga medel samt om bildande af eu reservfond och dennas
användande.

I öfrigt meddelas omständliga föreskrifter:

l:o om hvad stadgarne böra innehålla i afseende å insättning och uttagning
af penningar, dervid jemväl, för det fall, att hvad en insaltare har i banken
innestående öfverstiger ett visst belopp, det medgifves sparbanksförvaltningen att
för denne insättares räkning inköpa statsobligationer eller andra dylika värdepapper,
hvartill insättaren då blir egare och hvarom anteckning sker vid hans konto
i räkenskaperna;

2:o huruledes motbok bör öfverensstämma med sparbankens kassabok och
huru i stadgarne må bestämmas, att innehafvare af en motbok eger utan vidare
legitimation utbekomma de enligt boken insatta medel; och

3:o om sättet för dödande af förkommen motbok.

Öfver sparbankerna utöfvas kontroll af högsta administrativa ortmyndigheten,
till hvilken årligen bör afgifvas redogörelse för sparbankernas förvaltning.

Denna myndighet eger tillse att icke genom oordentlig förvaltning insättarnes
säkerhet äfventyras och kan, i händelse omständigheterna dertill föranleda,
föreskrifva ändring i stadgarne.

Dess bifall erfordras jemväl till flera förvaltuingsåtgärder, bland annat till
beslut om användande af sparbanks reservfond.

Såsom af Statistiska Central-byråns tidskrift kan inhemtas, har antalet af
sparbankerna i Sverige under de sednare åren varit i jemnt fortgående tillväxt, så
att, då detsamma år 1840 uppgick till 60, vid slutet af år 1868 funnos 216 sparbanker,
hvilka förvaltade ett kapital af något mera än 46,500,000 R:dr. Sparbankerna
hafva förvaltats utan annan kontroll, än den de sjelfvilligt underkastat sig,
utan annan garanti mot missbruk i förvaltningen, än den, som kunnat härledas
från reglementen, vid hvilkas upprättande man icke varit bunden af några särskilda,
i sådant hänseende stadgade föreskrifter, eller från den allmänna borgerliga
lagen. Detta oaktadt hafva de fall, i hvilka förlust för insättare uppstått, om ens
sådana fall kunna uppletas, säkerligen varit ytterst sällsynta; och, såsom komiterade
yttrat, “det torde med temlig visshet kunna antagas att äfven för framtiden
sparbanksväsendet skall, med stöd af samma krafter, som hittills för ändamålet varit
verksamma, ega bestånd och sparbankernas antal kunna, om också endast småningom,
vinna den ytterligare tillökning, som folkmängd och lokala förhållanden göra
behöflig och önskvärd/1

Lag-Utskottet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 9

Lag-Utskottet har trott dessa förhållanden väl kunna framkalla tvekan, huruvida
staten med sin lagstiftande myndighet hör ingripa på detta område, der den enskilde
hittills fått fritt röra sig;— de förslag i sådan syftning, som tillförene, såsom
vid riksdagarne 1862—1863 samt 1868 blifvit väckta af enskilda motionärer, hafva
icke vunnit representationens bifall. Då Utskottet emellertid, med afseende derå,
att de medel, som utgöra föremål för sparbankernas förvaltning, kanske till största
delen tillhöra personer, hvilka icke kunna anses i stånd att sjelfve bevaka sin

rätt, och i betraktande af det angelägna deri, att förtroendet till sparbankernas
förmåga att fullgöra sina förbindelser till insättande icke rubbas, ansett det vara

af vigt, att stadganden meddelas till betryggande af insättares rätt och säkerhet,

har i ofvanberörda förhållanden för Utskottet legat en uppfordran att härvid söka
iakttaga all varsamhet.

Hvad nu beträffar komiterades förslag, hvilket blifvit inom Första Kammaren
vid remissen af Kongl. Maj:ts Proposition förordadt, så har Utskottet, med den
uppfattning, som, enligt hvad nämndt är, hos Utskottet gjort sig gällande, icke
kunnat tillstyrka detsammas antagande. Utskottet har nemligen ansett detta förslag
med den noggranna kontroll och de stränga reglementariska föreskrifter det
underkastar sparbankerna, gifva anledning att befara, derest detsamma blefve lag,
att det skulle, i stället att befrämja sparbanksväsendets utveckling, verka förlamande
på den enskilda företagsamheten, det medborgerliga nit, som hittills i afseende
å sparbankers inrättande och förvaltning visat sig verksamt, och att allmänheten,
som hittills, då den anlitat sparbankerna, varit hänvisad på sin egen omtanke,
skulle, förlitande sig på den kontroll, sparbankerna voro underkastade,
hvälfva skulden för möjligen inträffande förlust på de offentliga myndigheterna
eller på lagstiftningen och Utskottet har således delat den åsigt om komiterades
förslag, som i den Kongl. propositionen och Herr Justitie-statsministerns anförande
till Statsråds-protokollet i frågan uttalats.

Deremot har det af Kongl. Maj:t framställda förslag förefallit Utskottet vara
till sina grunder väl egnadt att, utan menlig inverkan på den enskilda företagsamheten,
betrygga insättares rätt och säkerhet.

Hvad angår de särskilda bestämmelserna i detta förslag, så har Utskottet
velat fästa uppmärksamheten derpå, att den i § J behandlade frågan om fastställelse
af sparbanks stadgar är bestämmande för lagens innehåll i öfrigt, så till vida
som, derest man, såsom Utskottet ansett sig böra föreslå, godkände Kongl. Maj:ts
förslag, hvilket icke påbjuder fastställelse af stadgarne, deraf blef en följd, att i
lagen icke kunde inflyta några bestämmelser om hvad stadgarne skola innehålla.
De föreskrifter i afseende å förvaltningen, som kunde anses nödiga för betryggande
af insättares rätt och säkerhet, måste då lända till efterrättelse, ehvad de
influtit i stadgarne eller icke. Annorlunda blef det, om man bestämde sig för
Bill. till Likså. Prof. 1871. 7 Sami, 10 Käft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

komiterades förslag, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall pröfva, huruvida
sparbanks stadgar öfverensstämma med lag och sparbanksförordningen, då naturligtvis
i denna sednare måste finnas bestämmelser om hvad stadgarne böra innehålla,
eller för samma förslag med den af högsta domstolen föreslagna modifiering, enligt
hvilken Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes befogenhet utsträcktes till pröfning
jemväl huruvida stadgarne voro ändamålsenliga, då dylika bestämmelser voro af nöden
fastän väl egentligen till ledning vid sparbankers inrättande och för åstadkommande
af likformighet i sparbankernas förvaltning.

På det att stadgandet i § 1 må kunna tillämpas jemväl i afseende å Stockholms
stad har Utskottet ansett orden “i länet“ böra utgå.

För att göra den i § 2 nämnda förteckning å dem, som handhafva sparbanks
förvaltning, lättare, tillgänglig för allmänheten har Utskottet föreslagit ett
stadgande om förteckningens offentliggörande.

Vidare har Utskottet till de af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelser i afseende
å förvaltningen af sparbankerna föreslagit det tillägg, hvilket Utskottet ansett
vara af vigt för betryggande af insättarnes rätt, nemligen att revision af sparbanks
räkenskaper skall årligen ske, hvarvid Utskottet jemväl, med afseende å
det angelägna deri, att sparbankernas ställning offentliggöres, föreslagit ett stadgande
härom.

Då Utskottet ansett användande af sparbanks reservfond för annat än allmännyttigt
eller välgörande ändamål icke böra medgifvas, har Utskottet sökt åt
sednare mom. af § 3 gifva en lydelse, som tydligen uttrycker detta.

Vid stadgandet i § 4 om sparbanks ställande under utredning först då tillgåugarne
nedgått så, att de, efter afdrag för annan skuld, motsvara endast nittio
procent af insatta medel med derå upplupen ränta, har blifvit anmärkt, att detsamma
icke vore tillräckligt betryggande för insättare i afseende på utbekommande
af deras medel; men med afseende å de stora olägenheter, som alltid måste vara
förenade med ett afbrytande af en sparbanks verksamhet och då ett missförhållande
emellan tillgångar och insatta medel, — ofta föranledt af tillfälliga och snart
öfvergående förhållanden, — innan det gått så långt, som i Kongl. Maj:ts förslag
förutsättes, i allmänhet icke torde medföra sådant äfventyr för insättare, att sparbanksrörelsen
ovilkorligen bör afbrytas, har Utskottet ansett sig härutinnan icke
böra afvika från hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

I sednare mom. af § 6 stadgas om den kontroll, kommunalmyndigheterna
böra utöfva öfver sparbankerna. Då emellertid åt detta stadgande, sådant det blifvit
uppstäldt, skulle kunna gifvas den tydning, att stadsfullmäktiges befogenhet
sträckte sig till kontroll öfver hvarje sparbank, hvars styrelse hade sitt säte i staden,
således äfven öfver sparbank, som till äfventyrs vore inrättad uteslutande med
afseende å landsbygdens behof, har Utskottet, som ansett denna befogenhet böra

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

inskränkas till det fall, att sparbank blifvit inrättad särskild! för kommunen, föreslagit
eu förändring af stadgandet i sådan syftning.

I fråga om sättet" för användande af den behållning, som kan uppstå sedan
sparbank blifvit upplöst, tiar Utskottet afvikit från Kong]. Maj:ts förslag, i det att
Utskottet dels funnit medgifvande böra lemnas att använda behållningen, utom för
beredande af ny sparbanks uppkomst, jemväl för annat allmännyttigt ändamål, dels
gjort behållningens användande i första rummet beroende på hufvudmännens beslut,
med vilkor dock, att detta beslut godkännes af Kongl. Maj:t, dels ansett det icke
vara lämpligt, att landstinget tillerkännes rätt att använda behållningen i annat fall,
än der sparbanken omfattat ett helt län, dervid Utskottet tagit hänsyn till de sparbanker,
som kommit till stånd genom åtgörande af en eller flera kommuner, dels
ock funnit det böra uttryckas, att lagens bestämmelser icke inverka på föreskrifter
om behållningens användande, hvilka må hafva för en eller annan sparbank meddelats
innan lagen om sparbankerna promulgerades.

Slutligen'' har Utskottet, i fråga huruvida de i sparbankslagen förekommande
stadgande!! borde lända till efterrättelse så snart lagen blifvit till efterlefnad
kungjord, funnit anledning icke förekomma att derutinnan frångå Kongl.
Maj:ts förslag vidare, än att Utskottet ansett förbudet i § 3 att använda sparbanks
reservfond innan den öfverstigit tio procent af insatta medel med ränta icke
böra tillämpas på redan befintliga sparbanker förr än fem år från slutet af det,
under hvilket lagen utfärdas. I många fall, der sparbanker plägat med större belopp
af sin reservfond, än med den nya lagen blefve förenligt, understödja ett eller
annat allmännyttigt företag, en eller annan gagnelig inrättning, skulle ett plötsligt
indragande af sådant understöd kunna verka menligt.

Med erinran, att i det lagförslag, Utskottet, på grund af hvad nu blifvit
anfördt, förelägger Riksdagen, afvikelserna från det Kongl. förslaget äro utmärkta
med kursiv stil, får Utskottet härmed vördsamt hemställa:

att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts Proposition
icke kan oförändrad bifallas, måtte för sin del besluta
följande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Förordning angående sparbanker.

§ 1.

De, som vilja stifta sparbank i ändamål att mottaga
smärre penningebelopp samt desamma för insättarnes räkning
förränta och genom räntans läggande till hufvudstolen ytterligare
förkofra, skola, innan sparbanken träder i verksamhet,
till Kong!. Maj:ts Befallningshafvande inlemna ett exemplar af
det för sparbanken antagna reglemente samt uppgifva den ort,
der sparbankens styrelse kommer att hafva sitt säte.

Hvad sålunda stadgadt är skall för redan stiftad sparbank
fullgöras före slutet af innevarande år.

Om fastställelse å sparbanks reglemente, der sådan äskas,
är särskildt förordnadt.

§ 2.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall ock årligen
å tid, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för hvarje sparbank,
med afseende å innehållet af dess reglemente, bestämmer,
aflemnas förteckning å de personer, hvilka, såsom hufvudmän
eller styrelseledamöter, bankens förvaltning handhafva:
börande Kongl. Majds Befallningshafvande låta denna förteckning
införas bland länslmngörelserna eller i tidning i orten.

§ 3.

Revision af sparbanks räkenskaper skall årligen förrättas •
och bör revisionsberättelsen tillika med det yttrande af bankens
styrelse, hvartill densamma må hafva gifvit anledning, insändas
till Kongl. Majds Befallningshafvande för att kungöras
på sätt i § 2 sägs.

§ 4.

All vinst, som å sparbanksrörelse uppkommer, skall ingå
i en reservfond, till bestridande af nödiga omkostnader och
betäckande af möjligen inträffande förluster; dock må, när reservfonden
öfverstiger tio procent af insatta medel med derå
upplupen ränta, öfverskottet kunna, der ej reglementet stadgar,
att hela vinsten skall ingå i reservfonden, användas för
allmännyttigt eller välgörande ändamål.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

§ 5.

Finnas sparbanks tillgångar hafva genom olyckshändelse
eller förlust å rörelsen så nedgått, att de, efter afdrag för
annan skuld, motsvara endast nittio procent af insatta medel
med derå upplupen ränta, skall sparbankens verksamhet genast
afbrytas och sparbanken ställas under utredning.

§ 6.

Underlåtes hvad i § 4 eller 5 är föreskrifvet, vare hufvudmän
och styrelseledamöter, hvilka i sådant afseende felaktigt
förhållande finnes ligga till last, en för alla och alla för
en, insättarne ansvarige för deras fordringars fulla gäldande.
I ofrigt vare förvaltare af sparbank för de densamma anförtrodda
medel underkastade ansvarighet endast efter de grunder,
som för sysslomän i allmänhet gälla, såvidt de icke till
ytterligare ansvarighet sig särskilt utfäst.

§ 7.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ege rättighet att sjelf
eller genom ombud taga kännedom af sparbanks räkenskaper
jemte protokoll samt låne-, säkerhets- och öfriga handlingar
äfvensom att, derest grundad anledning förekommer till befarande
af det i § 5 omförmälda missförhållande emellan tillgångar
och insatta medel, förbjuda fortsättning af sparbankens
verksamhet samt förordna om densammas ställande under utredning,
till deltagande hvaruti då jemväl ett ombud af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande utses.

Enahanda rätt att af sparbanks räkenskaper, protokoll
och handlingar taga kännedom tillkommer ock af landstinget
samt, der sparbanken är inrättad för stad, som ej tillhörer
landsting, af stadsfullmäktige årligen utsedt ombud, hvilket,
derest tillgångarne finnas hafva nedgått så, som i § 5 sägs,
bör derom hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande göra anmälan.

§ B.

Öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut i fall,
hvarom nästföregående § handlar, kan klagan föras hos Kongl.
Maj:t i Dess Finans-departement, men beslutet går ändock i
verkställighet, såvida ej Kongl. Maj:t annorlunda förordnar.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

§ 9.

Sparbank vare uti mål, för hvilka ej annorlunda i lag
stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, der bankens
styrelse, enligt den hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
gjorda anmälan, har sitt säte.

§ io.

Sker ej sådan hemställan, då skall, der den upplösta sparbanken
omfattat ett helt län, öfverskottet öfverlemnas till vederbörande
landsting.

Har sparbanken blifvit inrättad på särskildt föranstaltande
af en eller flora kommuner, varde öfverskottet öfverlemnadt
till denna kommun eller dessa kommuner.

Är ej något af dessa fall för handen, då må den upplösta
sparbankens behållning användas af den kommun, der
bankens styrelse haft sitt säte.

Ilar, i fråga om användande af sådan behållning, för
sparbank redan blifvit annorlunda bestämdt, än nu sagdt är,
vare det gällande.

§ 11.

Med sparbank afses i denna förordning icke sådan inrättning
för penningars mottagande eller upplåning, hvarest
rätt till vinstutdelning blifvit stiftarne eller deras rättsinnehafvare
förbehållen, utan vare i fråga om sådan inrättning och
delegarnes ansvarighet för der insatta medel tillämpligt hvad
om bankinrättning i allmänhet enligt lag gäller. Drifves rörelsen
under benämning sparbank, skola dock de här ofvan
i §§ 1, 2, 5 och 7 gifna bestämmelser i afseende å densamma
till efterrättelse lända.

§ 12.

Hvad i § 4 är stadgadt derom, att sparbanks reservfond
icke må användas innan den öfverstigit tio procent af insatta

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

medel med ränta, skall ej ega tillämpning i afseende å redan
stiftad sparbank förr än fem år förflutit från slutet af det år,
under hvilket denna förordning blifvit utfärdad.

Stockholm den 21 Mars 1871.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Grefve Mörner: “Ifrån det af Utskottet upprättade förslag är jag huf vudsakligen

skiljaktig deruti, att jag anser att lista § bort innehålla föreskrift
derom, att sparbanksrcglemente alltid borde, för vinnande af fastställelse, till Konungens
Befallningshafvande inlemnas, då Konungens Befallningshafvande naturligtvis
skulle ega rätt att pröfva reglementets innehåll. Vidare och utan att vilja
ingå i någon särdeles detaljerad lagstiftning, anser jag dock att en § i lagen bort
innehålla föreskrift derom, att vissa hufvudsakliga omständigheter borde i sparbanksreglemente
ovilkorligen inflyta, såsom, om sparbankens förvaltning, om vilkoren
för insättning och uttagning af penningar samt om hufvudgrunderna för placeringen
af sparbankers medel.''’

af Herr Ribb ing: ”1 sparbankerna har en inrättning uppstått, som utan
tvifvel är eu bland de för en ekonomiskt lycklig framtid för fäderneslandet mest
vigtiga, såvida denna inrättning är egnad att upplifva och framkalla den anda af
sparsamhet och det intresse för tillvaratagande af äfven de små produkterna af
flit och ordning, hvarigenom sjelfva roten till fattigdom och elände undanrödjes.
Dessa banker hafva ock så länge existerat och hittills skötts på ett sådant sätt,
att deras betydelse alltmera verkligen börjat inses och förtroendet för dem i allt
vidsträcktare kretsar utbredt sig, så att desamma nu disponera öfver medel, som representera
många tusendes ekonomiska väl eller ve. Så mycket vigtigare är då den
ostörda och säkra fortgången af deras gagnande verksamhet på ett sådant sätt, att
det en gång vunna förtroendet ej störes eller upphör, eller resultatet af måhända

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

många års flit och omtanke för en i ekonomiskt hänseende betryggad framtid äfventyras
eller förstöres; och denna ostörda och säkra fortgång blir om möjligt
ännu mera vigtig med afseende derå, att frågan här gäller till största delen de
minst bemedlade och med affärers skötande minst bekanta medlemmarne i samhället.
Att nu den lyckliga framgång, sparbankerna hittills företett, kan hämmas
och skadas genom ett för mycket af reglementerande från det allmännas sida, lider
väl intet tvifvel, såvida alltför minutiösa föreskrifter, ännu mera omgångar och
former, som för ändamålet ej synas nödvändiga eller på alla ställen lika lämpliga,
naturligen skola verka förlamande, minska eller borttaga intresset för sparbanksröi’elsens
utvidgande och nya sparbankers inrättande hos sådane män, hvilka, af
nit för det allmänna och utan egen vinst, med hithörande angelägenheter sysselsatt

sig. Men icke mindre ögonskenligt synes mig, att det allmänna ock kan fela ge nom

underlåtande eller ett för litet i ordnande och betryggande af sparbanksrörelsen.
Detta är lätt att finna. Om det t. ex. redan ansetts nödvändigt att

staten, till noggrant bestämmande af rättsförhållandena och skydd mot ekonomiska
förluster, med särskild lagstiftning trädt fram för de fria associationer, som kallas
aktiebolag, i den mån dessa vunnit en större utbredning och representera större
kapifaler, så synes tillräckligt skäl till likartad åtgärd beträffande sparbankerna

vara för handen redan af den anledning att dessa nu representera ett kapital af
ej mindre än 40 millioner R:dr R:mt. Men härtill kommer, hvad dessa sparbanker
angår, den högst vigtiga omständighet att de aldra fleste, som i dessa hafva
penningar insatta, äro sådana, som, till följd såväl af sin samhällsställning som
sitt arbete, hvarken hafva förmåga eller tid att, såsom delcgare i andra bolag,
sjelfva bevaka sin rätt eller bedöma graden af säkerhet hos den inrättning och af
dess förvaltning, i hvilken de insatt ofta nog måhända allt, som skall betrygga
deras framtid mot nöd och elände. Det är blott en följd af sjelfva ändamålet och
betydelsen af sparbankerna, att de flesta bland insättarne äro barn, qvinnor, tjenstehjon,
arbetare. Men just i detta förhållande ligger då ock en oafvislig anledning
för det allmänna att uppträda, ej såsom förmyndare, men väl såsom beskyddande
och öfvervakande i förhållande till nämnda dess medlemmars rättsliga
trygghet.

Att finna ett lagom mellan ett sådant för mycket eller för litet af lagstiftning
och åtgärder från det allmännas sida beträffande sparbankerna, torde ej
vara en lätt uppgift. För min del anser jag såsom allmän regel dervid det nyss
nämnda: att staten ej bör uppträda såsom förmyndare vare sig för sparbankernas
styrelser eller för insättarne, men väl, med hänseende till de sistnämndas samhällsställning,
såsom särskilt skyddande och öfvervakande deras rätt och säkerhet, hvilka
ej äro i tillfälle att i samma grad, sem de flesta andra, sjelfva för sådant ändamål
vidtaga tillräckliga mått och steg. Jag drager ej i betänkande att anse det
förslag till lag för sparbanker, som blifvit uppgjordt af för sådant ändamål tillsatte

komiterade,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 17

komiterade, och hvilket förslag finnes bifogadt den Kongl. Propositionen i ämnet,
gå alltför långt i detaljerade föreskrifter beträffande anordningar, hvilka bättre må
lemna® åt särskilda sparbanksreglementen att närmare och på det för olika förhållanden
mest lämpliga sätt bestämma, och är derföre med Utskottet ense deri,
att ej tillstyrka antagandet af detta komiterades lagförslag. Men å andra sidan
synes mig Kongl. Maj:ts nådiga förslag till lag för sparbanker, äfven med de tilllägg,
Utskottet tillfogat, icke för ändamålet och betydelsen af en sådan lag vara i
allo tillfyllestgörande.

De garantier för insättarnes säkerhet, det Kongl. lagförslaget innehåller,
återfinnas i dess §§ 3 och 4: stadgandet om bildande af en reservfond till minst
10 procent af insatta medel med derå upplupen ränta, samt skyldighet för sparbank
att inställa sin rörelse, när tillgångarne nedgått till 90 procent af insatta
medel med derå upplupen ränta; hvartill komma stadgandet i § 5, om den eventuela
påföljden af uraktlåtenhet att iakttaga nyssnämnda stadganden, och i § 6, om
rätt för Konungens Befallningshafvande att anbefalla cession, der det i § 4 bestämda
förhållande inträffat. Till dessa garantier har Utskottet fogat den, som ligger i
offentliggörande af revisionsberättelse och med anledning af sådan fattadt beslut,
och ehuru jag tillfullo instämmer i detta förslag till tillägg utöfver hvad Kongl.
Maj:ts nådiga förslag innehåller, kan jag dock ej finna detsamma ensamt vara
tillräckligt.

Vid dessa, i §§ 3 och 4 af Kongl. Maj:ts förslag fastställda garantier framställde
sig genast den anmärkning att, ehuru rigtiga och vigtiga de utan fråga må erkännas
vara, likväl, då fråga är om insättarnes säkerhet för insatta medel, minst
lika stor vigt, som vid bildande af reservfond och cession under gifna förhållanden,
ligge på det sätt, hvarpå sparbank utlånar der insatta medel och i afseende på
dessa bevakar sin rätt, kort sagdt, bedrifver sin affärsrörelse. Detta är klart då
man besinnar, att reservfonden endast behöfver utgöra en tiondedel af insatta medel
och att vid en cession den nominela tillgången af 90 procent i verkligheten
visst ej lemnade detta belopp, att ej tala om den totala rubbning, förtroendet till
hela sparbanksväsendet skulle lida, om den olycka inträffade att, vore det ock
blott en enda sparbank, skulle blifva insolvent. Den garanti, jag i detta hänseende
saknar, är först den af fullt lämpligt och ändamålsenligt reglemente. Om jag således,
för att säkerhet i detta hänseende må ernås, redan beträffande § 1 afviker
från Utskottets förslag och anser Konungens Befallningshafvande böra pröfva och
fastställa förslag till sparbanksreglemente *— för öfrigt derutinnan i full öfverensstämmelse
med och under åberopande af ej mindre komiterades förslag, än högsta
domstolens anmärkning och föreslagna ordalag, — har sådant ingalunda sin
anledning i pågon misstro mot stiftarnes af sparbank redliga vilja och oegennyttiga
uppsåt, hvilka jag fastmer, just i och med deras intresse och möda för anordnande
Bill. till Riksd. Prof. 1871. 7 Samt. 10 Häft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

af inrättningar, som ej bringa dem någon särskild fördel, anser böjda öfver allt
tvifvel. Men dels visar en ej så alldeles sällsynt erfarenhet om andra, ej mindre
till syfte och betydelse ädla och oegennyttiga inrättningar, huru det kunnat inträffa,
att desamma, om ock i sin begynnelse och tidigare tillvaro ordnade och skötta
på exemplariskt sätt, likväl under tidernas längd nedsjunkit till obetydlighet och
jemförelsevis föga motsvarat sitt ändamål, ej till följd af någon slags oredlighet i
förvaltningen, men med anledning af minskadt intresse, nit och sjelfuppoffrande
möda dervid. Dels ock hvad särskilt sparbankerna angår, må man väl märka,
att, äfven med bästa vilja i verlden, förmågan att skrifva ändamålsenliga och bebyggande
lagar och reglementen, liksom den att utan ledning och anvisning sköta
vidsträcktare affärer, är en konst, till hvars utbildning fordras mycken öfning och
vana. Och denna anmärkning eger i ifrågavarande hänseende i samma mån större
befogenhet, som sparbanksväsendet lyckligtvis synes alltmera utbreda sig äfven till
aflägsnare och mindre landsorter, der den slags färdighet och vana, som nyss
nämndes, måhända någon gång kan vara i mindre mån att påräkna eller anträffa.
— Med nu antydda bestämning i § 1 torde sjelfklart vara, att efter den bör
följa en §, upptagande om hvilka förhållanden reglemente bör innehålla stadganden,
ej mindre såsom ledning vid reglementes upprättande och uttryck af statens fordran
dervid, än såsom måttstock, anvisning och norm åt Konungens Befallningshafvande
vid pröfningen af ingifvet förslag.

Vidare saknar jag, med afseende på ofvan uppgifna hufvudsyfte för en lag
om sparbanker: insättarnes säkerhet, och ej mindre med afseende på sjelfva organisationen
af nämnda inrättningar, i det Kongl. förslaget hvarje bestämdt stadgande
om hvilka, som i sista hand ansvara för sparbankens fullgörande af ingångna förbindelser
och beskaffenheten af detta ansvar, likasom för öfvervakandet af dess
verksamhet, pröfningen af dess ställning, kort sagdt, hvilka de äro, som bilda och
företräda den persöna moralis, som kallas en sparbank. Villigt erkännes, att sparbanksreglemente
kan vara sådant, att insättarne ock äro sparbankens delegare.
Men hvarken innehåller det Kongl. lagförslaget något stadgande att så skall vara,
icke heller är sådant det vanliga i våra befintliga sparbanker, hvilket ock med afseende
på pluraliteten af insättares samhällsställning och öfriga verksamhet utan
tvifvel vore föga lämpligt. Lika litet kunna styrelsens ledamöter såsom'' sådana utgöra
de egentliga företrädarne af sparbanken. Styrelsens ledamöter hunna visserligen
tillika ega nyssnämnda betydelse; såsom ledamöter af styrelsen åter äro de
förvaltare, hvilka skola tillsättas och för sin förvaltning ei’hålla decharge, sedan
densamma af tillsatte revisorer blifvit bedömd. Hvem är nu den, som fullgör dessa
funktioner och hvilkas förvaltare styrelseledamöterna äro, hvem den, i förhållande
till hvilken insättarne äro fordringsegare — den vanliga ställning insättarne intaga
till våra befintliga sparbanker. Derpå lemnar det Kongl. förslaget intet svar, om
det ock, att döma af vissa uttryck, förutsätter, att hufvudman skola, eller åtmin -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

stone kunna finnas. Mig synes att, efter de §§, som angifva vilkoren för stiftande
af sparbank, ett stadgande om sådana hufvudman eller principaler för sparbank
och om deras allmännaste åligganden nödvändigt måste inflyta såsom egentligt
konstitutivt i förhållande till hela inrättningen, dessa principaler må i öfrigt vara
vissä personer, eller utgöras af kommun eller t. ex. hushållningssällskap, i hvilka
sednare fall deras funktioner naturligen utöfvas af kommunens laglige och med dess
rätt beslutande styrelse, eller af den verkställande myndigheten inom sällskapet.
Äfven härutinnan kan jag åberopa så väl komiterades förslag som Högsta Domstolens
auktoritet.

Slutligen och hvad angår de §§ i Kongl. Maj:ts nådiga förslag, hvilka just
skulle tillgodose insättarnes säkerhet för sina fordringar, eller egentligen beträffande
den för nyssanförda ändamål vigtigaste af dessa §§, den om reservfonds bildande,
saknar jag i samma nådiga förslag ej mindre stadgande, som, genom bestämd laga
påföljd för uraktlåtenhet af detsammas iakttagande, gåfve tillfyllestgörande visshet
om att det alltid blefve tillämpadt, än ock anvisning om, huru sådan laga påföljd
skall göras gällande. Väl stadgar § 5, såsom eventuel påföljd af uraktlåtenhet att
på i § 3 föreskrifvet sätt bilda och använda reservfond, solidarisk ansvarighet'' för
försumliga hufvudmän och styrelseledamöter för fullt gäldande af insättarnes fordringar.
Men det är ej svårt att finna, att denna eventuela påföljd ej alltid, om
t. ex. rörelsen i öfrigt går bra samt sålunda föga fara för följders inträffande synes
vara för handen, skall utgöra en säker garanti mot användande af reservfondsmedel,
låt vara i god tro- och för allmännyttigt ändamål, innan samma fond stigit till det
belopp, som medger sådant användande. Det är, å andra sidan, lätt att se, att
om ock fara för skada eller förlust för insättare ej genast, sedan stadgandena om
reservfond blifvit åsidosatta, utan måhända långt sednare inträffar, icke desto
mindre, när sådant sker, äldre försummelser vid reservfonden kunna till sådant
förhållande verksamt hafva bidragit, eller åtminstone befintligheten af reservfonden
i laga skick alltid vid sådant tillfälle skall utgöra eu ökad tillgång.
Skall fullständig säkerhet i ifrågavarande hänseende vinnas, synes sättet för
dess ernående endast kunna bestå i stadgande af ovilkorlig återbäringsskyldighet
till reservfonden af medel, som från densamma, i strid mot § 3, blifvit
till andra ändamål använda, oberoende af afvaktan på, huruvida någon skada
af sådant användande för insättarne följt. - I § 6 af det Kongl. förslaget
är rätt visserligen förbehållen åt Konungens Befallningshafvande att ingripa,
för att sätta cessionsmessig sparbank i cession, och gerna må medgifvas, att den
yttersta utvägen af cession må vara ett nödvändigt ondt, om ock hjelpen åt insättarne
att utfå deras fulla rätt dervid kommer för sent. Deremot finnes ingen rätt
eller åliggande för Konungens Befallningshafvande stadgad i fall af försummelse
i afseende på det för insättarne långt vigtigare stadgandet beträffande reservfonden.
Likväl synes här just vara ett fall för banden, då det allmänna borde ingripa så -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

som skyddande insättarnes rätt, så mycket heldre, som insättare svårligen lärer
kunna ingripa förr, än genom försummelse verklig skada redan uppstått, ej heller
i vidsträcktare mån, än att han får sådan för sin räkning och fordran ersatt.
Tillägg till §§ 5 och 6 i det Kongl. förslaget i nu nämnda syftning hafva af nu
anförda skäl synts nödvändiga, så mycket heldre, som utan stadgande af tillfyllestgörande
laga påföljd för öfverträdelse af § 3 och utan rätt för någon att vidtaga
laga åtgärder för att göra sådan påföljd gällande, förstnämnda § mera får karakteren
af råd och anvisning, än af lag.

Med de förändringar och tillägg vid Kongl. Maj:ts nådiga förslag, hvartill
härmedelst grunder blifvit anförda, kan och Iföl- en bestämd skilnad göras mellan
sparbank, vid hvars stiftande laga föreskrifter blifvit iaktagna och hvilken förthy
må anses erbjuda insättarne större säkerhet samt derföre ock betraktas såsom den
enda i sitt slag önskvärda, samt sådan inrättning, med eller utan namnet, som
icke uppfyllt samma vilkor; och genom stadgad olikhet i ansvar för ersättande af
möjliga förluster kan en skälig uppmuntran gifvas till stiftelser af förra slaget,
heldre än af det sednare. I enlighet med yttrande af Högsta Domstolens ledamöter,
anser jag en paragraf i denna syftning böra införas, innehållande stadgande af
ersättningsanvaret för sparbanker, som drifva rörelse utan iakttagande af nämnda,
i ifrågavarande lag stadgade vilkor. Att detta ansvar blifvit strängt bestämdt, har
sin grund på en gång i afseendet på insättarnes säkerhet och med hänsyn dertill,
att dylika bankers inrättning må anses såsom icke önskvärd.

Jag har härmed antydt de skäl, som synas mig afgörande för att yrka
förändringar i vissa paragrafer så af Kongl. Maj:ts nådiga förslag, som i Utskottets.
För större åskådlighet af det hela har jag emellertid ansett lämpligast, att i det
förslag till lag för sparbanker, jag härmed går att reservationsvis framställa, äfven
upptaga de paragrafer, i afseende å hvilka jag öfverens stämmer med Utskottet
och hvilka alltså äro ordagrant lika med i dess förslag innehållna, och har jag vid
hvarje paragraf utmärkt der sådant är förhållandet.

Jag får alltså vördsamt föreslå, det Riksdagen ville för sin del antaga följande
förslag till

Förordning angående Sparbanker.

§ 1-

De som vilja stifta sparbank i ändamål att emottaga
smärre penningebelopp samt desamma för insättarnes räkning
förränta och genom räntans läggande till hufvudstolen ytterligare
förkofra, skola, innan sparbanken träder i verksamhet,
hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande söka fastställelse af sparbankens
stadgar och vid ansökningen bifoga förslag dertill.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Pröfvas förslaget öfverensstämma med denna förordning
samt i öfrigt lagligt och ändamålsenligt, eger Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att den sökta fastställelsen meddela.

§ 2.

De i § 1 omförmälda stadgar skola innehålla bestämmelser
i följande ämnen:

a) om sparbankens förvaltning och styrelsens redovisningsskyldighet;
om huru beslut skola fattas och på hvad sätt beslutanderätten
dervid är fördelad'' mellan hufvudmän och styrelse;

b) om den ort, der styrelsen har sitt säte;

c) om sättet för revision af räkenskaperna och för revisionsberättelsens
offentliggörande;

d) om vilkoren för insättning och uttagning af penningar;
om det belopp, hvarje insättare högst må hafva innestående;
huru motbok bör vara inrättad och förlorad sådan af
ny ersättas;

e) om utlåning af sparbankens medel;

f) hvarest och huru kassa och säkerhetshandlingar
skola förvaras;

g) om sättet för vinnande af ändring i stadgarne.

§ 3.

För hvarje sparbank skall finnas ett bestämdt antal principaler
eller hufvudmän, såvida ej kommun eller hushållningssällskap
åtagit sig det ansvar och de skyldigheter, som eljest
åligga hufvudmännen. Dessa skola

tillsätta styrelse;

utse revisorer;

efter inhemtad kännedom af revisorernes berättelse meddela
styrelsen decharge, eller, der anmärkning förekommit,
som ej blifvit af styrelsen nöjaktigt förklarad, vidtaga den åtgärd
hvartill omständigheterna kunna föranleda; besluta öfver de
framställningar och förslag, som af styrelsen eller revisorerne
kunna göras;

behandla de ärenden i öfrigt, hvilka, enligt de för sparbanken
fastställda stadgar, kunna förekomma;

tillse det stadgarne af styrelsen behörigen iakttagas.

År kommun eller hushållningssällskap sparbankens hufvud -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

man, galle om vederbörande kommunalstyrelse eller förvaltningsutskott,
hvad här ofvan om hufvudman sägs.

§ 4.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall årligen å
tid, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för hvarje sparbank
med afseende å innehållet af dess reglemente bestämmer, aflemnas
förteckning å styrelseledamöterne och hufvudmännen,
eller, i det fall sista momentet af föregående paragraf omnämner,
uppgift på den myndighet, som hufvudmannabestyret
handhafver. Samma uppgift, skall ock, genom styrelsens försorg,
införas i eu inom orten spridd tidning, eller på annat lämpligt
sätt offentliggöras.

§ 5. (= Utskottets § 3.)

Revision af sparbanks räkenskaper skall årligen förrättas,
och bör revisionsberättelsen jemte det beslut, som i anledning
deraf blifvit fattadt, insändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
äfvensom på det i § 4 föreskrifna sätt offentliggöras.

§ 5. (= Kongl. Maj:ts förslag § 3, Utskottets § 4.)

All vinst, som å sparbanksrörelse uppkommer, skall ingå
i en reservfond till bestridande af nödiga omkostnader och
betäckande af möjligen inträffande förluster; dock må, när
reservfonden öfverstiger tio procent af insatta medel, med
derå upplupen ränta, öfverskottet kunna, der ej reglementet
stadgar, att hela vinsten skall ingå i reservfonden, användas
för annat allmännyttigt eller välgörande ändamål.

§ 7. (= Kongl. Maj:ts förslag § 4, Utskottets § 5.)

Finnas sparbanks tillgångar hafva genom olyckshändelse
eller förlust å rörelsen så nedgått, att de, efter afdrag för
annan skuld, motsvara endast nittio procent af insatta medel
med derå upplupen ränta, skall sparbankens verksamhet genast
afbrytas och sparbanken ställas under utredning.

§ 8.

Åsid osättes hvad i § 6 eller 7 är föreskrifvet, vare hufvudmän
och styrelseledamöter, hvilka i sådant afseende felaktigt
förhållande finnes ligga till last, en för alla och alla för

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

en, insättarne ansvarige för deras fordringars fulla gäldande,
der ej kommun eller hushållningssällskap såsom hufvudman
åtagit sig ansvar och skyldigheter i samma hänseende. Har
reservfond hel och hållen eller till någon del blifvit använd
på annat sätt, än § 6 medgifver, vare de, som beslut
derom fattat, skyldige att till sparbanken återgälda hvad
sålunda obehörigen användt blifvit, ändå att ej visas kan, att
förlust derigenom för insättarne uppkommit. I öfrigt vare
förvaltare af sparbank för de densamma anförtrodda medel underkastade
ansvarighet endast efter de grunder, som för syssloman
i allmänhet gälla, sävidt de icke till ytterligare ansvarighet
sig särskildt utfäst. Skulle sparbankens hufvudman Öfverträda
bestämd föreskrift i de faststälda stadgarne, vare de
skyldige ersätta den möjligen genom sådan öfverträdelse uppkommande
skada.

§ 9.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ege rättighet att sjelf
eller genom ombud taga kännedom af sparbanks räkenskaper,
jemte protokoll samt låne-, säkerhets- och öfriga handlingar;
att, derest grundad anledning förekommer till befarande af
det i § 7 omförmälda missförhållande emellan tillgångar och
insatta medel, förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet
och förordna om densammas ställande under utredning,
till deltagande hvaruti då jemväl ett ombud af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande utses; äfvensom att, der i strid emot hvad
i § 6 stadgas om reservfonds bildande, medel från sådan till
annat ändamål blifvit använda, mot dem, som i sådant afseende
felagtigt förfarande finnes ligga till last, låta föra den
talan, hvartill anledning förekommer.

Enahanda rätt att af sparbanks räkenskaper, protokoll
och handlingar .taga kännedom tillkommer af landstinget, samt
der sparbanken är inrättad för stad som ej tillhör landsting,
af stadsfullmäktige årligen utsedt ombud, hvilket, derest tillgångarne
finnas hafva nedgått såsom i § 7 sägs, eller reservfondens
medel, innan de uppnått det belopp, § 6 stadgar,
blifvit för annat ändamål använda, bör derom hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande göra anmälan.

24 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

§ ''10 (= Kongl. Maj:ts förslag § 7, Utsk. § 8).

Öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut, i fall hvarom
nästföregående § handlar, kan klagan föras hos Kongl.
Maj:t i dess Finans-departement, men beslutet går ändå i
verkställighet, såvida ej Kongl. Maj:t annorlunda förordnar.

§ 11 (= Kongl. Maj:ts förslag § 8, Utskottets § 9).

Sparbank vare i mål, för hvilka ej annorlunda i lag
stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, der bankens
styrelse, enligt de fastställda stadgarne, har sitt säte.

§ 12.

Träder sparbank i verksamhet utan erhållen behörig stadfästelse
å stadgan, vare hufvudmän och styrelseledamöter ansvarige,
eu för alla och alla för eu, såsom för egen skuld
för återbetalningen af insatta medel. Skulle, sedan Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande förklarat sparbank böra upplösas,
den likväl fortsätta annan rörelse, än som hörer till bankens
utredning, vare lag samma.

§ 13.

När sparbank varder upplöst, skall, i händelse, efter fullgörande
af sparbankens alla förbindelser, någon behållning
uppstår, denna användas till befrämjande af ny sparbanks uppkomst
eller annat allmännyttigt ändamål, efter tliy Kongl. Maj:t,
på hemställan af bankens hufvudmän, förordnar. Sker ej sådan
hemställan, då må vederbörande landsting eller stadsfullmäktige
hos Kongl. Maj:t göra framställning om medlens
användande för sådant ändamål, som här ofvan sadgt är.

§ 14. (= Kongl. Maj:ts förslag § 10, Utskottets § 11.)

Med sparbank afses i denna förordning icke sådan inrättning
för penningars emottagande eller upplåning, hvarest
rätt till vinstutdelning blifvit stiftarne eller deras rättsinnehafvare
förbehållen, utan vare i fråga om sådan inrättning och
delegarnes ansvarighet för der insatta medel tillämpligt, hvad
om bankinrättning i allmänhet enligt lag gäller. Drifves rörelsen
under benämning sparbank, skola dock de här ofvan i
§§ 7 och 9 gifna bestämmelser i tillämpliga delar å desamma
till efterrättelse lända.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Öfvergående stadganden.

Nuvarande sparbanker äro pligtiga att sednast efter 9
års förlopp ställa sig denna förordniug till efterrättelse. Derest
någon af dem icke inom nämnda tid härefter sökt och vunnit
stadfästelse å stadgar, upprättade i öfverensstämmelse med denna
förordning, men rörelsen ändock fortsätter, skola hufvudmännen
och styrelseledamöterna i sådan sparbank åligga enahanda ansvarighet,
som i § 19 blifvit stadgad. Dock skall hvad i §
6 är stadgadt derom, att sparbanks reservfond icke må användas
innan den öfverstigit tio procent af insatta medel med
ränta, ej ega tillämpning i afseende å redan stiftad sparbank
förr än 5 år förflutit från slutet af det år, under hvilket
denna förordning blir utfärdad.»

af Herr Grefve Sparre och Herr von Möller, som hufvudsakligen instämma
med Grefve Mörner.

af Herr Carlén.

af Herr Kolmodin: “Emot lydelsen af § 10 i Utskottets förslag till förordning
angående sparbanker reserverar jag mig på följande grunder:

Att, såsom i Kongl. Maj:ts Proposition skett, bestämma, det behållningen,
som uppstår vid sparbanks upplösning, bör användas till grundläggande af ny sparbank,
eger sin fulla betydelse, då man såsom regel uppställer, att sådana medel
skola öfverlemnas till vederbörande landsting eller, hvad angår städer, hvilka ej i
landsting deltaga, till stadsfullmäktige. Synnerligast inom ett helt landstingsområde
torde ej gerna hinder kunna framstå mot medlens användande för det angifna
ändamålet. Olämpligt deremot synes ett sådant stadgande vara, då man åt hufvudmännen
för den upplösta sparbanken öfverlemnar initiativet vid bestämmandet
öfver medlens användning. Man kan å ena sidan antaga, att dessa hutvudmans
intresse måste vara fästadt vid den ort, de tillhöra, samt å den andra, att det
svårligen kan komma i fråga, att man upplöser en sparbank för att på samma
ställe omedelbart derefter upprätta en annan. Dessutom torde begreppet: sparbank
osökt kunna inrymmas under bestämmelsen: allmännyttigt ändamål.

Då Utskottet vidare under vissa förutsättningar föreslår, att ifrågavarande
medel skola utan alla vilkor öfverlemnas till vederbörande landsting eller till den
kommun, der sparbankens styrelse haft sitt säte; så synas mig dessa bestämmelser
lika godtyckliga och otillfredsställande, som det förefaller mig svårt, att åstadBih.
till Riksd. Prof. 1871. 7 Sami. 10 Häft. 4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

komma eu rättvis fördelning af öfverskottsmedlen mellan flera kommuner i de fall,
om hviika mom. 3 handlar, synnerligast som Utskottet ej med ett ord antydt de
grunder, efter hviika fördelningen bör ske.

Till sist tår jag förklara, att jag anser stadgandet i mom. 5 öfverflödigt,
då sättet för dessa medels användande beror ej blott på ett ensidigt beslut af
hufvudmännen, utan tillika på Kongl. Maj:ts pröfning och godkännande. Vid sådant
förhållande torde man kunna antaga, att såväl de bestämmelser, som af redan
befintlig sparbanks stiftare blifvit uppställda, som ock de vilkor, som möjligen
kunnat fästas vid en eller annan donation, skola vinna behörigt afseende utan ett
dylikt specielt stadgande i sparbankslagen.

På grund åt hvad jag bär anfört, hemställer jag vördsamt, att § 10 i förordningen
angående sparbanker måtte erhålla följande lydelse:

När sparbank varder upplöst, skall, i händelse, efter fullgörande
af sparbankens alla förbindelser, någon behållning
uppstår, denna användas för allmännyttigt eller välgörande ändamål,
efter thy Kongl. Maj:t, på hemställan af sparbankens
hufvudmän, förordnar.

Sker ej sådan hemställan af hufvudmännen inom ett år,
efter det sparbank blifvit upplöst; då må vederbörande landsting
eller stadsfullmäktige bos Kongl. Maj:t göra framställning
om medlens användande för sådant ändamål, som här ofvan
sagdt är.“

af Herr Bovin, Herr Norm och Herr Friherre Wrede. hviika instämma
med Herr Kolmodin.

af Herr Beckman och Herr Friherre Nordenfalk, hviika instämma i det af
Herr Kolmodin framställda förslag.

STOCKHOLM, tryckt hos A. L. Norman, 1871.