Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18 (Utlåtande 1886:LU18 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

N:o 18.

Ank. till Riksd, Kansli den 12 Febr. 1886, kl, 12 rnidd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af åtskilliga löfteseder.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått till handläggning
emottaga en inom nämnda Kammare af Herr E. J. Ekman väckt motion,
N:o 61, deruti anföres:

»Vid 1883 års riksdag beslöts att till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse,
deri bland annat den önskan uttalades, att bekräftelseorden: »så
sant mig Gud hjelpe till lif och själ» måtte utbytas mot andra och
mera lämpliga, olika för löfteseder och bekräftelseeder. Såsom bekant
är, fäste Kongl. Maj:t ej någon uppmärksamhet vid denna önskan, att
skilnad måtte göras mellan ofvannämnda eder, i den nådiga proposition,
som afläts till 1885 års Riksdag. Emellertid qvarstår det faktum, att
Riksdagen en gång gjort en så bestämd skilnad mellan löfteseder och
bekräftelseeder, att den ansett, att för dem olika bekräftelseord borde
användas. Detta erkännande från Riksdagens sida, att de så kallade
löftesederna väsentligen skilja sig från bekräftelseeder, vill jag först
hafva anmärkt, innan jag tager mig friheten framkomma med ett förslag,
som afser löftesedernas fullkomliga afskaffande.

Bih. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 7 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Till sakens utredande torde framför allt vara af nöden att få
klart för sig, hvilken skilnad det är mellan löfteseder och bekräftelseeder.
Med de senare förstår man sådana eder, hvarigenom man bekräftar
sin utsago om något, som man vet hafva skett. Det skedda ligger
således inom den förflutna tiden, hvarigenom en menniska verkligen
kan med ed bekräfta rigtiglieten af sin utsago om det samma, antingen
detta rör henne sjelf (värjemålsed) eller rör andra (vittnesed).

Med de förra eller löfteseder åter förstår man eu edlig bekräftelse
till ett löfte att för all framtid vilja, tänka och handla på ett visst
sätt. Till dessa eder räkna vi huld- och trohetseder samt embetseder
i allmänhet.

Med bekräftelseederna skall jag nu alls icke sysselsätta mig, emedan
den allmänna meningen torde vara för deras bibehållande, såsom innebärande
ett skydd för samhället emot orättrådigheten och osannfärdigheten.
Deremot vill jag så mycket mer vända uppmärksamheten till
löftesederna, hvilka alls icke hafva samma betydelse för samhället och
som äro så väl okristliga som oförnuftiga. Förgäfves skola vi i bibeln
söka efter något stöd för löfteseder, afgifna af menniskor. Endast
Gud kan stadfästa löften med ed, ty han är oföränderlig till så väl
väsende som kunskapsförmåga, men det äro vi menniskor icke.

Det är rent af oförnuftigt att sätta sin själs frälsning i pant
derpå, att man vill och skall obrottsligt uppfylla en mängd förpligtelser
i framtiden, då denna framtid bär i sitt sköte så många nya förhållanden
och vexlingar, för att ej tala om frestelser, hvilka man i alla
dess mångfaldiga kombinationer icke kan förutse. Det är i högsta
grad tanklöst att med ed bedyra, huru min tanke, min vilja och mitt
handlande skall i en framtid, som icke är min, komma att gestalta sig,
då jag på förhand icke känner de faktorer, som komma att bestämma
mitt tänkande, viljande och handlande i denna framtid. Det är ock
från statens sida orimligt att begära något sådant. Men just det att
man fordrat saker, som ligga inom det orimligas område, har haft den
sorgliga verkan, att dessa nu nämnda eder i allmänhet öfvergått till en
tom ceremoni.»

Efter att hafva särskildt uppehållit sig vid några löfteseder,
hvilka synas motionären synnerligt olämpliga, fortsätter han:

»Månne nu alla dessa löfteseder kunna förekomma pligtförgätenhet,
bedrägeri och svek? Visserligen icke. Den samvetslöse medborgaren
eller embetsmannen hålles ej ett ögonblick tillbaka af den aflägga
eden, vore den än upprepad många gånger, från att fullfölja sitt
onda uppsåt. Derifrån afhållas sådana menniskor endast genom det

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

straff, som lagen belägger t. ex. den upproriske och pligtförgätne undersåten
eller den oordentlige och vårdslöse embetsmannen. Detta är
det enda verksamm,a medlet, och detta gör ock till fylles. Ja, så litet
uppfylla löftesederna sitt ändamål, att hvarken strafflagen eller den allmänna
meningen stämplar t. ex. en pligtförgäten embetsman såsom
menedare, och han kan ej heller såsom sådan straffas. Under sådana
förhållanden torde det vara hög tid att löftesederna afskaflfas.

Jag anser slutligen, att dessa löfteseder icke böra ersättas al
några löften, emedan det är godt, att man lofvar så litet som möjligt,
men deremot noggrant fullgör hvad man är pligtig att göra. Och i
hvarje fall föreskrifva lagar och förordningar _ hvad man skall gorå.
Dessa måste man respektera och iakttaga, så vida man vill undgå det
straff, som följer på deras öfverträdande. Antingen en embetsman således
gifver ett löfte eller icke, så är han dock lika bunden att fullgöra
sin pligt.»

På grund af hvad han sålunda anfört, har motionären dels föreslagit,

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att alla löfteseder, hvarmed
förstås huld- och trohetseder, embetseder, krigsmannaeder, eder,
som afläggas vid inträde vid universiteten, eller andra med dessa jemförliga
eder, måtte helt och hållet afskaffas;

dele ock beträffande de i rikets grundlagar påbjudna löfteseder,
de der, enligt motionärens åsigt, jemväl borde upphöra, förklarat sig
vilja i särskild motion till dem återkomma, sedan sig visat, att Riksdagen
vore benägen att afskaffa öfriga löfteseder.

Lag-Utskottet har i sitt till 1885 års Riksdag afgifna utlåtande,
N:o 8, i anledning af Kong! Maj:t proposition med förslag till lag om
förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande
in. m., meddelat en kort historik öfver de i vårt land under innevarande
århundrade gjorda bemödanden för edsfrågans lösning, till hvilken
historik Utskottet nu får hänvisa. Af denna framgår, att Kong!
Maj:t, synnerligen i senaste tid, icke underlåtit att egna sin uppmärksamhet
åt de framställningar, som tid efter annan blifvit i ämnet gjorda.
Särskildt vill Utskottet här erinra -om Kongl. kungörelsen den 25 Oktober
1878 om förändrade edsformulär för ecklesiastike embete- och tjenstemän;
Kongl. kungörelsen den 13 December 1878 angående upphäfvande
af den edgång, som det på grund af särskilda författningar ålage civile
embets- och tjenstemän samt betjente med flere att fullgöra i enlighet
med det genom Kungörelsen den 29 Juni 1866 derför faststälda

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

formulär; Kongl. skrifvelsen den 13 December 1878 till Medicinalstyrelsen
angående edsformulär för läkare med flere, och Kongl. skrifvelsen
af sistnämnda dag till Kanslern för universiteten i Upsala och Lund
angående upphörande af medicine-licentiat-eden. Ytterligare har Kongl.
Maj:t, i anledning af Riksdagens, utaf motionären åberopade skrifvelse
den 2 Juni 1S83, anbefalt Nya Lagberedningen att vid afgifvande af
förslag till ny rättegångslag taga i öfvervägande frågan om inskränkning
uti de enligt hittills gällande allmänna rättegångsordning föreskrifna
eders användande.

Utskottet eger sålunda giltig anledning till det antagande, att
Kongl. Maj:t åt frågan om inskränkning i antalet af de i lag föreskrifna
eder fortfarande egnar all den uppmärksamhet, som ej mindre ämnets
vigt kräfver än äfven Riksdagens förut gjorda uttalanden synas påkalla.
Vid sådant förhållande anser Utskottet, som för öfrigt delar motionärens
önskan, att onödiga löfteseder må så vidt möjligt afskaffas, ej
lämpligt, att Riksdagen nu å nyo drager denna fråga, i så stor omfattning
som motionären påyrkat, under Kongl. Maj:ts pröfning, vare sig
genom att, på sätt motionären föreslagit, för sin del fatta beslut i ämnet
eller genom att aflåta en skrifvelse till Kongl Maj:t.

Utskottet finner sig ej heller föranlåtet att i anledning af motionen
hemställa om afskaffande af något visst slag af eder. Utskottet
vill i sådant afseende erinra derom, att gränsen mellan löfteseder och
bekräftelseeder är synnerligen svår att uppdraga. Vittneseden är, enligt
vår nu varande rättegångsordning, otvifvelaktigt en löftesed, då den ju
aflägges före vittnesmålet och innefattar ett löfte att tala sanning. Bland
de. af motionären särskildt uppräknade löfteseder förekomma åtskilliga,
hvilkas afskaffande Utskottet ej skulle vilja ifrågasätta. Så är t. ex.
förhållandet med de till embetseder hänförliga domare- och läkareederna.
Svenska folket skulle sannolikt ej vilja låta sig dömas af domare, som
ej aflagt domareed. Läkareedens afskaffande komme att medföra den
betydande olägenhet, att hvarje af läkare utfärdad attest för att ega
vitsord skulle behöfva att med liflig ed bekräftas.

Utskottet hemställer följaktligen,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.