Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18 (Utlåtande 1883:LU18 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

No 18.

Ant. till Riksd. Kansli den 12 Mars 1383, kl. 7 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ansvar för vissa af
fiskare i Nordsjön begångna förbrytelser.

Kongl. Maj:t har under den 8 sistlidnc Januari till Riksdagen aflåtit
en proposition af följande lydelse:

»Vid en i Haag under år 1881 hållen konferens, hvari jemte andra
makter jemväl Sverige deltog, uppgjordes förslag till konvention angående
fisket i Nordsjön. Vissa i detta förslag intagna, bestämmelser förutsätta
en utsträckt tillämpning af särskilda stadganden i strafflagen, i följd
hvaraf konventionen icke kunnat för Sveriges räkning undertecknas, hvaremot
Sverige tillförsäkrats rätt att framdeles biträda densamma. Då det
för svenska fiskare och skyddandet af deras rätt är af vigt att förenämnda
konvention vinner anslutning äfven från svensk sida, har förslag
till en förordning, hvarigenom den erforderliga utsträckningen af strafflagens
stadganden vinnes, blifvit inom Justitiedepartementet utarbetadt;
och vill Kongl. Maj:t, efter det detta förslag undergått grundlagsenlig
granskning, med . bifogande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i
ämnet förda protokoll, jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen
att antaga följande förslag till:

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Samt. 12 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Förordning angående ansvar för vissa af fiskare i Nordsjön begångna
förbrytelse!;.

§ 1.

Förgriper sig, såsom i 10 kap. 1 § Strafflagen sägs, svensk undersåte,
som idkar fiske i Nordsjön, emot befälhafvare å annan makts kryssare,
hvilken enligt emellan Sverige och den makt ingången öfverenskommelse
eger att öfver fisket utöfva tillsyn, eller emot officer, som handlar
efter befälhafvarens order, vare lag som i sagda § skils.

Förbryter fiskaren sig, såsom i nämnda § sägs, emot någon af underbefälet
eller manskapet, som handlar efter befälhafvarens order,
straffes efter ty i 5 § samma kapitel för brott af dylik beskaffenhet
stadgas.

§ 2.

Gör fiskare vid offentlig förrättning, som i Nordsjön företages af
kryssarens befälhafvare eller af någon, som handlar efter hans order,
våldsamt motstånd, utan att förrättningsmannen våldföres, vare lag som
i 6 § samma kapitel sägs.

§ 3.

Tredskas fiskare att efterkomma föreskrift, som honom af kryssarens
befälhafvare eller någon, som handlar efter dennes order å tjenstens
vägnar, meddelas, höte från och med 5 till och med 50 kronor.

§ 4.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla Kronan; saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
lag.»

_ Lag-Utskottet, till hvilket denna proposition blifvit af Kamrarne
hänvisad, har, vid ärendets handläggning, ansett sig — för att kunna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

rätt bedöma vidden och betydelse!! af de handlingar och underlåtande!!,
som enligt det Kongl. förslaget skulle beläggas med straff —
böra, utöfver hvad innehålles i det statsrådsprotokoll, som finnes propositionen
bilagdt, inhemta ytterligare upplysningar; och Utskottet bär
funnit sig böra lemna äfven Riksdagen eu sammanfattning af dessa.

Med anledning af framställningar till engelska regeringen om det
våldförande af engelske fiskares rätt, hvartill på Englands östra kust
utländske fiskare skulle gjort sig skyldige, lät nämnda regering under
loppet af år 1880 å sju de förnämsta platser på Englands ostkust, från
Indika fiske idkades, anställa undersökningar genom en särskildt förordnad
Co nimissioner i W. H. Higgin, Q. C. Under den 8 Februari 1881 afgaf
denne en, sedermera parlamentet meddelad, berättelse, som afslöts
med, bland annat, den förklaring, att »internationella bestämmelser angående
fisket i Nordsjön vore af trängande behof påkallade». Storbritanniska
regeringen vände sig nu till den holländska äfvensom till andra Nordsjömakters
regeringar, och underhalldlingarne ledde dertill, att holländska
regeringen inbjöd svenska och norska, belgiska, danska, franska,
storbritanniska och tyska regeringarne till en konferens i Haag angående
denna fråga. Samtliga dessa makter efterkommo inbjudningen,
och den 8 Oktober 1881 sammanträdde deras ombud, antogo till grundval
för öfverläggningarne ett af storbritanniska regeringen framlagdt utkast
till konvention och undertecknade den 29 Oktober, efter tre veckors förhandlingar,
under förbehåll af godkännande från vederbörande regeringars
sida, ett protokoll med dervid fogadt förslag till internationel konvention.
Efter föregående underhandlingar mellan regeringarne samlades konferensen
å nyo i Haag den 4 Maj 1882, och den 6 Maj undertecknade de
å konferensen representerade makter, med undantag af Sverige och
Norge, genom behörigen befullmäktigade ombud en Internationel konvention
angående ordnande af uppsigten öfver fisket i Nordsjön utanför de
särskilda sjöterritorierna, hvilken konvention Utskottet ansett sig böra,
uti en inom Utskottets kansli verkstäld öfversättning, foga vid detta
utlåtande (Bil. A). Konventionen har samma lydelse som ofvan omförmälda
förslag, med undantag beträffande art. 25, som erhållit eu,
af storbritanniska regeringen föreslagen, något förändrad lydelse. Till
konventionen är fogad en Tillägg sartikel, som förbehåller Sverige och
Norge rätt att framdeles tillträda konventionen.

Kongl. Maj:t hade nemligen under den 21 förutgångna April bemyndigat
sin ministerresident i Bryssel och Haag att under vissa förutsättningar,
deribland »att hvad i 32:dra artikeln af förslaget stadgades

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

endast afsåge olydnad mot föreskrifter gifna af kryssarnes befälhafvare,
men ej våldsamt motstånd», för Sveriges del underteckna konventionen,
hvaremot, beträffande Norge, ministerresidenten bemyndigades meddela
konferensen, »att Kongl. Maj:t förbehölle sig rätt att för Norges del
biträda konventionen, så snart omständigheterna gjorde det möjligt och
derest sådant efter närmare öfvervägande kunde befinnas lämpligt».
För det fall emellertid, att de angifna förutsättningarne skulle i en eller
flere punkter visa sig- icke vara förenliga med den uppfattning, öfriga
i konferensen deltagande makter hyste om konventions förslagets ändamål
och betydelse, hade ministerresidenten befallning att jemväl för
Sveriges del afgifva en förklaring i samma syfte som för Norges del.
Sedan nu konferensen, efter framställning i ämnet af Sveriges och Norges
ombud, förklarat, att bestämmelserna i art. 32 afsåge ej blott olydnad
emot kryssarnes befälhafvare, utan äfven våldsamt motstånd, afgafs
enligt föreskrift nämnda förklaring, och beslöt konferensen intagandet
i konventionen af ofvan omförmälda tilläggsartikel. För att, i enlighet
med tilläggsartikeln, möjliggöra tillträdande för Sveriges del till konventionen,
har Kongl. Maj:t till Riksdagens antagande framlagt förevarande
proposition.

Fisket i Nordsjön bedrifves af andra nationer, än de skandinaviska,
hufvudsakligen på tvenne helt skiljaktiga sätt, hvilka erfordra olika
fiskefartyg, garn och öfrig fiskeredskap. Det ena är fisket med släpnot
(trawl), det andra fisket med drif garn.

Fisket med släpnot bedrifves fråir stora fartyg af omkring 36 till
70 tons drägtighet. Hvarje fartyg är försedt med en stor bom af trä,
med tung jernskoning i ändarne samt med ett dervid fäst, till formen
en pung liknande, långt nät. Vid fiske nedsänkes bommen med det
dervid fästa nätet i vattnet och sjunker till följd af sin tyngd till bottnen.
Bommen och nätet släpas sedermera å sjöbottnen efter fiskefartyget
förmedelst ett i bommens ändar fäst tömformigt tåg, vid hvars midt
är fastgjord eu lång grof tross, som med sin andra ända är angjord
vid fartyget. Upptagandet af bommen med dertill hörande nät, som är
ett särdeles tungt arbete, sker medelst vindspel. Af det sagda följer,
att släpnotfiskare uteslutande afse att fånga sådan fisk, som går nere
vid sjöbottnen.

Drifgarnsfiskefartygen äro af 30 till 40 tons drägtighet och uteslutande
afsedda för fångst af sill och makrill, hvilka gå i stora stim från
en till två famnar under vattenytan. Dessa fartyg äro utrustade med
garn och dertill hörande nödiga varp och flöten. När garnen äro
utkastade, kunna de sträcka sig ända till en och eu half engelsk mil

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

från fiskefartyget, vid livilket eu garnlänk är angjord. Garnen äro omkring
sex fot djupa och så anordnade medelst flöten, varp och sänklod,
att de, utkastade, stående upprätt i vattnet flyta några fot under vattenytan.
När garnen träffa fiskstimmen, fastna fiskarne i maskorna å
garnen och, då de icke kunna sjelfve frigöra sig, halas de med garnen in
a fiskefartyget. Drif garnfiskarena plåga utkasta sina garn vid eller omkring
tiden för solnedgången och åter hala in dem vid eller omkring
tiden för. dagbräckningen, så att under den tid, som garnen ligga ute
i sjön, drifgarnsfiskef artygen drifva för vinden vid garnens hufvudmassa
såsom vid ett ankare. Det tunga arbetet med att hala in drifgarnen erfordrar
en tid af omkring tre till fyra timmar.

Af det nu omförmälda framgår tydligen, hvilken skada eu drifgarnsfiskare,
. som har sina drifgarn ute, kan lida af eu släpnotfiskare,
som, vare sig afsigtligen eller tillfälligtvis, med sin bom och nät går
genom drifgarnen.

Häraf förklaras ock en stor del af konventionens vigtigaste bestämmelser,
hvilka just afse att skydda drifgarn för släpnotfiskare.

Inom nordöstra delen af Nordsjön hafva nu af ålder fiskare från
de bohuslänska fiskelägena idkat så kalladt storsjöfiske eller bankfiske
med krok: de senare åren från 120 fartyg om sammanlagdt 4,000 tons
drägtighet och med 1,200 mans bemanning. Detta fiske är helt och
hållet tall mogen äring, fartygen egas, rustas och bemannas af de fiskande
sjelfva, som genom en inbördes assuransförening dela förlusterna vid
totala förlisningar.

För att lemna en öfversigt öfver betydelsen för Göteborgs och
Bohus län .af det storsjöfiske i allmänhet, hvilket till allra största delen
bedrifves inom nu ifrågavarande område, bifogar Utskottet några uppgifter
om detta fiske för åren 1861—1880, hemtade ur de af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i länet afgifna femårsberättelser (Bil. B).

Svenskarnes fiskeplatser är den nordöstra delen af Nordsjön från
57:de breddgraden i syd till 61:sta och derutöfver i i nord. Äf ålder
sträckte sig fisket endast till det så kallade Jutska refvet, och först på
senare tiotalen af år har det utsträckts till den så kallade Jedclerens
bank eller den »hafbro», som utanför »stordjupet» följer Norges kust.
På dessa bankar hafva svenskarne hittills varit ensamme, med undantag
af någon gång holländske reffiskare, som vårtiden sökt sig så långt.
Vestligt gränsen för fisket är ej lätt att bestämma, ty svenskarne följa
fiskstimmen huru långt de kunna spåra dem, och de sista åren tro de
sig märka en dragning åt vest och sydvest, som kommit dem att utsträcka
sina resor längre än förut åt detta håll, till och med ända till

Lag-Utskottets Utlåtande TV: o 18.

3°—2° ostligt från Greenwich. Dessa försök — ty annat kunna de ej
kallas — hafva någon gång sammanfört svenske fiskare så väl med
trawlfiskare »vester på refvel» som med linefiskare och sillgarnsfiskare
längre i norr. Sådana möten hafva hittills alltid varit af fredlig art.
Svenska besättningarna bestå af sjelfegande män och ofreda aldrig någon,
hafva ej heller i mannaminne af andra ofredats eller lidit skada.
Af möjligen illasinnade hafva de ej heller något att frukta, emedan de
svenska fiskefartygen i regel äro dubbelt starkare bemannade än de
andra nationernas fiskefartyg, å Indika besättningen till stor del består
af minderåriga lärlingar och hvilka dertill vanligen sakna skeppsbåt att
börda andra med.

Det svenska bankfisket bedrifves på väsentligen annat sätt än i
allmänhet andra i Nordsjön fiskande nationers och tillgår sålunda:

Fiskarena uppsöka med lodet och efter på land tagna seglingsdirektioner
de af gammalt såsom goda bekanta fiskeställena, kasta der
ankaret och fiska med långa linor eller så kallade »hackor», hvilka sättas
och dragas afton och morgon med skeppsbåtarne, hvaremot de andra
i Nordsjön fiskande nationerna, som begagna bättre fartyg, sätta och
draga sina hackor från relingen. Backan ligger på bottnen och är försedd
med draggar och bojar, för att hålla den fast och utmärka dess
läge, samt är dessutom med en lång lina fäst vid det ankrade fartyget.
Man utsätter stundom linor till eu half geografisk mils längd, men vanligen
blott till hälften. Svenske fiskare begagna på hvarje krok flöte
af popp el b ark, som håller agnet från bottnen, ett fiskesätt som de andra
nationerna icke begagna, och hvilket är en af orsakerna till de våras
kända öfverlägsenhet i detta fiske. Den svenske fiskaren kan ock fiska
på djupare vatten ände andra, som icke kunna draga upp linan från större
djup än omkring femtio famnar, då deremot svenskarne kunna fiska på
mer än dubbelt detta djup och erhålla större och bättre fisk, hufvudsakligen
långa, då de andra fiska torsk. Till agn nyttjas efter olika fiskeplats
och årstid sill, makrill, kolja och fisk utan handelsvärde. Sill medföres
hemifrån eller köpes i Norge, makrill likaså, packad uti is, men fiskas
äfven i medförda drifgarn från skeppsbåten; kolja fiskas på koljebackor,
som agnas med skal (mytilus edulis) hemtade i Norge.

Till följd af de nu anförda förhållanden beträffande det svenska
bankfisket i Nordsjön, hafva om de fördelar eller olägenheter, hvilka
kunna för Sverige uppstå af ett tillträde till konventionen, mycket olika
meningar yppat sig.

Man har beträffande möjligen uppkommande olägenheter hufvudsakligen
fäst sig vid art. 14 och 17 i konventionen samt i sådant

Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 18.

hänseende anfört, att svenske fiskare skalle kunna äfventyra att sammanträffa
med drifgarnsfiskare efter sill, och framdeles, i områdets östligaste
del, äfven med makrillfiskare, och att i sådant fall de svenske
fiskarena skulle vara skyldige att begifva sig undan, så snart en drifgarnsfiskare
syntes, enär, sedan denne satt ut sina garn, man lika litet
visste, hvar han skulle komma att gå fram, som hvart vinden skulle
komma att blåsa hvadan sålunda det betydande bohuslänska storsjofasket
skulle nödsakas vika för till exempel ett i jemförelse med detsamma
helt obetydligt drifgarnsfiske efter makrill, som ifrån norska
kusten kunde ifrågakomma att bedrifvas samtidigt med de svenske
fiskarenas bankfiske efter torsk och långa.

Häremot har å andra sidan erinrats, att ett dylikt påstående berodde
på en missuppfattning af konventionens text, då art. 14 endast
afsåge ett förbud mot att sätta, eller förankra bankör eller annat fiskeredskap
tvärs öfver flytande drifgarn. Då man nu besinnade, att drifgainsfisket
försigginge om nätterna, men storbackorna sattes och vittjades
om dagarne, eller åtminstone då ljuset vore så starkt, att något
diifgarnsfiske knappast lönade sig, vore det klart, att bestämmelsen i
fråga omöjligen, skulle kunna hafva den befarade inverkan å det svenska
bankfisket. Artikeln förbjöde nemligen ingalunda utsättande eller förankrande
af backor eller annat fiskeredskap på andra tider eller ställen
in dei drifgarnsfiske för tillfället påginge. Till och med om någon
under natten skulle vilja sätta eller förankra sina backor eller annat
fiskeredskap, kunde. han af en drifgarnsfiskare blott så länge enligt
P hindras derifrån, som drifgarnslänken befunne sig i fara att
öfverkorsas af de nämnda redskapen.

Mot konventionen har vidare gjorts den allmänna anmärkning,
att densamma, skulle uteslutande vara grundad på förhållanden, som
vore rådande i de vestra och södra delarna af Nordsjön, der hafvet vore
jemförelsevis grundt och sålunda äfven i största omfattning medgåfve
det förmånligaste begagnande af både drifgarnsfiske efter sill och fiske
med trawl eller släpnot efter flundrefiskar och kolja, men svårligen
passade för de förhållanden, som vore rådande i den i fysiskt hänseende
väsentligen olikartade nordöstra delen af Nordsjön med dess jemförelsevis
. stora djup, hvilka knappast medgåfve begagnandet af släpnot för
rikligare .fiskfångst, och öfver hvilka något omfattande drifgarnsfiske
e tei sill i stort aldrig bedrifvits eller med skäl kunde väntas någonsin
komma till stånd. Bestämmelsen, att i vestra delen af Nordsjön de öfnga
fiskena skulle gifva vika för drifgarnsfisket, hade hufvudsakligen
halt sm grund i detta fiskes höga ålder, rykte och större betydenhet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

samt regelbundenhet å grunden utmed Storbritanniens ostkust och
kunde således der vara berättigad, men dessa till sin natur rent lokala
skal kunde naturligen ej vara tillräckliga att kräfva ett genomförande
af samma grundsats allestädes. Önskligt hade derför varit, att man
å konferensen från Sveriges sida sökt att få området för konventionens
tillämpning inskränkt till den del af Nordsjön, der flere nationers fiskare
jemte hvarandra redan idkade fiske, och der den ena nationens fiskares
''rätt faktiskt blifvit kränkt af andra nationers fiskare, en inskränkning,
den der antagåigen icke skulle mött något nämnvärdt motstånd. Våra
fiskare kunde icke, med ofvan beskrifna sätt att fiska, komma i någon
för dem skadlig kollision med främmande line- eller backefiskare, dels
emedan de förre i allmänhet fiskade på fiskeplatser med vida större
djup än femtio famnar och de senare på platser med mindre, dels
emedan de senare alltid fiskade om dagen och kunde se sig före och
af många skäl undveke att slå sig ned på en plats, der en svensk läge
förankrad, hvilken kanske utfiskat trakten vidt omkring. Skulle hackorna
komma tillsammans och förloras, så vore detta en alltför vanlig sak att
dervid fästa någon uppmärksamhet.

Våra fiskare hade ej heller att befara någon farlig kollision med
trawlfiskare, ty dels satte de i regel backan på större djup än ti awlen
hittills kunnat släpas, dels fiskade de olika slags fisk, som funnes på
olika djup och botten: de förra djupfisk (långa och torsk), de senare
flundror och annan fisk, som hölle sig på grundare vatten. Dessutom
visste trawlfiskaren, att, om han skulle fånga svenskarnes backoi,
de dervid fästa draggarne i grund skulle förderfva hans trawlnät, hvadan
han också undveke den plats, der de svenska fartygen läge förankrade
; likaså kunde han befara, att vid nattfiske komma ned på deras
ankare och lida mera skada än han kunde tillfoga.

Drifgarnsfiskare kunde icke skada våra fartyg, ej heller dess redskap;
några bojar kunde möjligen förloras, det vore allt; men deremot
kände drifgarnsfiskaren allt för väl, att, om hans garn drefve ned
på det förankrade svenska fartyget, uppstode eu kollision, som han
icke utan skada för sig sjelf kunde klargöra. Vore deremot de svenske
fiskarena pligtige att vika, så kunde fall inträffa, då de skulle nödgas
kapa sitt ankaretåg och lemna all sin utestående redskap, men vore de
icke pligtige att vika, så vore det drifgarnsfiskaren, som finge söka sig
annan plats, och hafvet räckte till för båda. Det funnes sålunda ytterst
få fall, der de svenske fiskarena för närvarande, såsom fisket nu bedrefves
i Nordsjön, hade att befara något sammanträffande med de öfriga nationernas
fiskare, och intet, der de vid sådant möjligen skeende sam

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 18.

manträftande kunde befara att blifva den lidande parten. Skulle framdeles
trawlfisket utsträckas på Jutska refvet, så kunde våra fiskare draga
sig längre norrut och på djupare vatten. Vi hade således intet att vinna
af ett tillträde till konventionen, men genom den olämpligt stora utsträckningen
af området i nordost hade våra fiskare, i fall konventionen
tillträddes, att underkasta sig alla de bestämmelser som den föreskrefve,
samt de nu föreslagna svåra påföljder, om dessa icke i allo uppfyldes.
Någon större risk för oss för framtiden än hittills, i fall den icke tillträddes,
vore icke att befara, då hädanefter sjön blefve befaren af kryssare,
som hade att öfvervaka ordningen, och väl icke komme att förfara
annat än humant emot en neutral flagga.

Häremot har å andra sidan andragits, att förmenandet, det konventionens
bestämmelser skulle vara grundade uteslutande på förhållanden,
som vore rådande i de vestra samt södra delarne af Nordsjön, synbarligen
berodde på obekantskap med de verkliga förhållandena. Klagomålen
mot trawlfiskarenas framfärd hade nemligen länge förnummits
äfven utanför vestra och södra delarne af Nordsjön. Starkast hade de
höjts från vestkusten af Danmark, hvilket land också inom sitt sjöterritorium
förbjudit detta fiskesätt. Verkliga förhållandet vore, att det
fiske i Nordsjön, hvilket för närvarande vore af största omedelbara
betydelse för svenske fiskare, nemligen bankfisket medelst backor (storbackor,
långlinor, långref), i östra delen af Nordsjön hotades af samma
skada, kanske förödelse genom trawlfisket, som hvad förhållandet i
främsta rummet varit med sillfisket medelst drifgarn — dock äfven med
andra fisken — i vestra och södra delarne af Nordsjön. , Såsom djupvattenskartan
öfver Nordsjön utvisade, hade man, i motsats till hvad
från andra sidan anförts, att i detta haf urskilja olika djupregioner
från söder (den grundaste delen) till norr, der en linie från staden
Peterhead i Skoband till Skagen ungefärligen utmärkte skilnaden
mellan högst hundra famnars djup (söder om luden) och större
djup (norr om densamma). Söder om denna linie läge den för svenske
fiskare så vigtiga sträckning, som bure namnet Jutska refvet, och djupen
der vore ingalunda större än i vestra delarne af samma linie. Konferensens
förhandlingar utvisade, med hvilken ifver danska ombudet
fordrat detta områdes upptagande inom gränserna för den blifvande
konventionens giltighet, och man skulle från svensk sida helt säkert
icke hafva lyckats hindra uppfyllandet af denna fordran.

De inskränkningar i hafvets frihet, som konventionen gjorde,
vore endast de nödvändiga och afsåge förhindrande af frihetens

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sami. 12 Höft. 2

Lag-Utsicottets Utlåtande N:o 18.

missbruk genom förbrytelser, som ledde till andras förfång. Konventionens
fördelar för de svenske bankfiskarena vore deremot tydliga. Art.
15 försäkrade dem att ostörda få fortsätta det fiske, de redan begynt.
Art. 18 förbjöde andra fiskare att haka fast vid deras bojar, flöten o. s.
v. Art. 19 fredade deras backor för trawlfiskare. Art. 21 förbjöde andra
fiskare, som fångat deras backor, att kapa dessa, eller ock ålade
artikeln de förre att strax återknyta delarne, om det befunnits nödvändigt
att kapa backorna för att komma’ klar. Art. 22 skärpte ytterligare
eganderättens helgd i detta hänseende. Art. 25 garanterade dem att
återfå den förlorade redskap, som af andra fiskare bergats. Art. 26
och följande tillförsäkrade dem bistånd mot alla oförrätter och förluster,
som förorsakats af andra fiskare.

Stora olägenheter kunde uppstå af att sakna det bistånd och den
omedelbara rättssäkerhet, som erbjödes de svenske nordsjöfiskarena genom
konventionen. Ingen kryssare skulle vara förbunden bispringa
dem hvarken i olycka eller i deras tvister med andra fiskare, och om
de oförskyldt anklagades, skulle det åtminstone blifva betydligt svårare
för dem än för andra nationers fiskare att bevisa sin oskuld. Ingen
skulle vara förbunden söka tillrättaskaffa den redskap, de förlorat, eller
ställa inför rätta de främmande fiskare, som förorsakat dem skadan.
Hvarje trawlfiskare skulle ostraffadt kunna gå öfver deras backor. De
skulle, kort sagdt, vara fortfarande utsatte för alla de svårigheter att få
rätt, som visat sig icke kunna hjelpas genom vanliga internationella
förhandlingar och derför framkallat konventionen.

Slutligen kunde man vänta, att den dag skulle komma, då svenske
fiskare så väl som andra skulle göra sig till godo den hafvets rikedom
på fisk, som Nordsjön erbjöde utöfver den jemförelsevis ringa del,
som folie på backefiskarenas lott, och i sådant fall skulle för de svenske
fiskarena konventionen framstå i all sin betydelse.

Efter denna redogörelse för de olika meningarne i frågan anser sig
Utskottet slutligen böra erinra, hurusom — sedan i Norge genom konglig
resolution den 16 Oktober 1869 blifvit bestämdt, att en rät linie, dragen
på eu geografisk mils (= Vis af en breddgrad) afstånd från och parallelt
med en rät linie mellan Storholmen och Svinö, skulle betraktas såsom
gräns för den hafssträckning utanför motsvarande kust af Söndmöres
fögderi, å hvilken fisket skulle vara landets egen befolkning uteslutande
förbehållet — i Sverige utfärdades Kong!, kungörelsen den 5 Maj 1871,
hvarigenom, med anledning af åtskilliga fiskares från Bohuslän förda
klagan deröfver, att de lede intrång uti sin näring af norska fiskare,
förordnades, att på Sveriges vestra kust, från Kullens fyr i Skåne till
den vid uppgående den 26 Oktober 1661 af rågången mellan Bohuslän

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

och en del af Aggerhus stift i Norge, enligt derom upprättadt bref,
i vattnet bestämda gräns mellan Kosteröarne och de till Norge hörande
Tistelöarne, det fiskevatten, i hvilket fisket vore Sveriges inbyggare uteslutande
förbehållet, skulle anses ut åt hafvet sträcka sig en geografisk
mil (= kiä af en breddgrad) från land eller ytterst från svenska kusten
beläget skär, som icke ständigt af hafvet öfvérsköljdes. Den lagstiftningsgrundsats,
som i nämnda författningar funnit ett uttryck, är icke
uti konventionen iakttagen, då densamma i art. 2 bestämmer det kustvattenområde,
öfver hvilket, beträffande fiskepolisen, de särskilda kontraherande
ländernas höghetsrätt skulle sträcka sig, till tre geografiska mil,
räknadt från stranden vid lågvatten längs de särskilda ländernas hela
kuststräcka och från de öar och bankar, som höra dertill (hvarje mil
enligt art. 3 lika med ''/so af en breddgrad och 3 följaktligen — f ao af en
breddgrad); — till följd af hvilken inskränkning i höghetsrätten öfver
kustvattnen ock Norge, enligt hvad förljudes, icke skulle vara villigt att
för sin del tillträda konventionen. Då emellertid Sverige icke har någon
till Nordsjön stötande kust och sålunda bestämmelsen för oss saknar
praktisk betydelse, har Utskottet icke funnit nu anförda omständighet
böra utgöra hinder för ett tillträdande af konventionen från
sida.

Utskottet anser för sin del, att, om än några olägenheter skulle
kunna uppstå af ett tillträdande till konventionen, fördelarne dock äro
öfvervägande, och tryggar sig i detta hänseende äfven dervid, att Kong],
Maj:t, som bäst bör vara i tillfälle att i frågan inhemta alla erforderliga
upplysningar samt sedermera öfverskåda hithörande förhållanden och
bevaka svenske undersåtars bästa, funnit det för svenske fiskare och
skyddandet af deras rätt vara af vigt, att konventionen vinner anslutning
äfven från svensk sida. Utskottet anser sig böra upplysa, att
Kongl. Maj:t, före sitt beslut, hört Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen,
Indika myndigheter yttrat, den förra, att »ändamålet med den
ifrågavarande konventionen synes vara i högsta måtto beaktansvärdt»,
och att, »enär svenskar, om ock i mindre skala än personer af annan nationalitet,
deltaga i fisket i Nordsjön samt alltså äfven måste hemta fördel
af att nuvarande rättslöshets- och oefterrättlighetstillstånd der upphör,
Sverige för sin del icke heller lärer böra undandraga sig att biträda
en dylik konvention», samt den senare, att den »instämmer fullkomligt
med Kommerskollegium i fråga om Sveriges deltagande i den föreslagna
konventionen med hänsyn till det gagn, densamma äfven för svenske
fiskare bör kunna medföra».

Sveriges

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 18.

Utskottet, som icke har något att erinra beträffande de särskilda
bestämmelserna i det framlagda förslaget till förordning, får alltså hemställa,

att Riksdagen ville antaga den af Kongl. Maj:t
föreslagna förordning angående ansvar för vissa af
fiskare i Nordsjön begångna förbrytelser.

Stockholm den 9 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 18.

Bil. A.

(Öfversättning från franska originalet.)

Internationel konvention angående ordnande af uppsigten
öfver Asket i Nordsjön utanför de särskilda
sjöterritorierna.

Art. 1.

Bestämmelserna i denna konvention, som bär till ändamål att
ordna uppsigten öfver fisket i Nordsjön utanför de särskilda sjöterritorierna,
äro tillämpliga på de höga kontrollerande makternas undersåtar.

Art. 2.

Hvarje lands fiskare åtnjuta uteslutande fiskerätt inom ett vattenområde
af tre mil, räknadt från stranden vid lågvatten längs de särskilda
ländernas hela kuststräcka och från de öar och bankar, som höra
dertill.

I hafsvikarne skall detta område af tre mil räknas från en rak linie,
dragen tvärs öfver viken på det närmast vikens mynning belägna ställe,
der densammas bredd icke öfverstiger tio mil.

Denna artikel inskränker icke den rätt, som hittills tillerkänts
fiskefartyg att fritt segla eller lägga sig för ankar inom de olika sjöterritorierna
under vilkor att iakttaga de i hvarje land gällande särskilda
ordningsregler.

Art. 3.

Med de i föregående artikel omförmälda mil afses geografiska mil,
af hvilka sextio gå på en breddgrad.

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 18.

Art. 4.

För tillämpningen af bestämmelserna i denna konvention äro gränserna
för Nordsjön sålunda bestämda:

I. i norr genom parallelen för 61 breddgraden;

II. i öster och i söder:

1) genom Norges kust mellan parallelen för 61 breddgraden
och Lindesnges fyr (Norge),

2) genom en rak linie, dragen från Lindesu ses fyr (Norge) till
Hanstholms fyr (Danmark),

3) genom Danmarks, Tysklands, Nederländernas, Belgiens och
Frankrikes kuster till fyren vid Gris-Nez;

III. i vester:

1) genom en rak linie, dragen från fyren vid Gris-Nez (Frankrike)
till den ostligaste fyren vid South Foreland (England),

2) genom Englands och Skotlands östra kuster,

3) genom eu rak linie, dragen från Duncansby Head (Skotland)
till sydliga punkten af South Ronaldsha (Orknöarne),

4) genom Orkn-öarnes östra kuster,

5) genom en rak linie, dragen från fyren vid North Ronaldsha
(Orkn-öarne) till fyren vid Sumburgh Idead (Shetlands-öarne),

6) genom Shetlands-öarnes östra kuster,

7) genom meridianen för fyren vid North Unst (Shetlandsöarne)
till parallelen för 61 breddgraden.

Art. ö.

De höga kontraherande makternas fiskefartyg skola inregistreras
i enlighet med de särskilda ländernas administrativa reglementen. För
hvarje hamn skall finnas eu fortlöpande serie af nummer, föregångna
af en eller flere begynnelsebokstäfver, som bestämmas af vederbörande
högre myndighet.

Hvarje lands regering skall utfärda en förteckning med uppgift
å dessa begynnelsebokstäfver.

Denna förteckning, likasom alla sedermera i densamma skeende
förändringar, skall meddelas öfriga kontraherande makter.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Art. 6.

Å alla fiskefartyg skola vara anbragta begynnelsebokstafven eller
begynnelsebokstäfverna för den hamn, der de äro hemmahörande, samt
det nummer, hvarunder de i samma hamn blifvit inregistrerade.

Art. 7.

Namnet på hvarje fiskefartyg, äfvensom på hamnen, der detsamma
är hemmahörande, skall målas med oljefärg, i hvitt på svart
grund, å fartygets bakstam, med bokstäfver af minst åtta centimeters
höjd och med minst tolf millimeter breda streck.

Art. 8.

Begynnelsebokstafven eller begynnelsebokstäfverna och numren
skola anbringas på begge sidor af fartygets förstäf, åtta eller tio centimeter
under relingen, på ett tydligt och i ögonen fallande sätt. De
skola målas med oljefärg, i hvitt på svart grund.

Nämnda afstånd är likväl icke nödvändigt att iakttaga beträffande
fartyg af ringa drägtighet, på hvilka det icke finnes tillräckligt rum
under relingen.

Dimensionerna å bokstäfverna och numren skola för fartyg
af femton tons drägtighet eller deröfver vara fyratiofem centimeter i höjd
på sex centimeter i streckbredd.

För fartyg af mindre än femton tons drägtighet skola nämnda
dimensioner vara tjugofem centimeter i höjd på fyra centimeter i streckbredd.

Samma bokstaf eller bokstäfver och nummer skola likaledes anbringas
på begge sidor af fartygets storsegel, omedelbart öfver det sista
refbandet. De skola målas med oljefärg, i svart på hvita eller bruna
segel, i hvitt på svarta segel.

Bokstafven eller bokstäfverna och numren å seglen skola till alla
dimensioner vara en tredjedel större än de, som äro anbragta å förskeppet.

Art. 9.

Å fiskefartyg få icke finnas anbragta, vare sig å yttersidorna
eller å seglen, andra namn, bokstäfver eller nummer än de, hvilka
omtalas i art. 6, 7 och 8 af denna konvention.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Art. 10.

De namn, bokstäfver och nummer, som äro anbragta å fartyg och
segel, må icke utplånas, ändras, göras oigenkänneliga, öfverskylas eller
döljas, på hvad sätt det än vara må.

Art. 11.

Den bokstaf eller de bokstäfver och det nummer, livilka blifvit bestämda
för hvarje fartyg, skola anbringas på de till fartyget hörande
jullar, bojar, större flöten, nät, draggar, ankaren och i allmänhet på
samtliga fartygets fiskeredskap.

Dessa bokstäfver och nummer skola vara af tillräckliga dimensioner
för att lätteligen kunna igenkännas. Egarne till nät eller andra fiskeredskap
må dessutom märka dem med sådana särskilda kännetecken, som
de anse lämpligt.

Art. 12.

Hvarje skeppare skall innehafva en af vederbörande myndighet
i hans hemland utfärdad officiel handling, som sätter honom i stånd att
styrka fartygets nationalitet.

Denna handling skall ovilkorligen upptaga fartygets bokstaf eller
bokstäfver och nummer, äfvensom beskrifning på detsamma jemte egarens
namn eller firma.

Art. 13.

Fartygets nationalitet må icke på något sätt döljas.

Art. 14.

Mellan solens ned- och uppgång må fiskefartyg icke ankra i de
farvatten, hvarest fiske med drifgarn pågår.

Detta förbud är dock icke tillämpligt, då fiskefartyg måste kasta
ankar till följd af olyckshändelser eller andra åtgärder af högre hand.

Art. 15.

Fartyg, som anlända till ett fiskevatten, må. icke lägga sig eller
utkasta sina garn så att de skada hvarandra eller hindra dem, som redan
börjat sitt fiske.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Art. 16.

När helst däckade och öppna fartyg, som fiska med drifgarn,
samtidigt börja att utlägga gamen, skola de senare utkasta desamma i
lovart om de förra.

Däckade fartyg skola utkasta sina garn i lä om öppna fartyg.

I allmänhet skola, då däckade fartyg utkasta sina garn i lovart om
öppna fartyg, hvilka redan börjat fisket, och då öppna fartyg utkasta sina
garn i lä om däckade fartyg, som redan börjat fisket, de som sist börjat
fisket vara ansvariga för skadegörelse å garnen, såvida de ej ådagalägga,
att åtgärder af högre hand förevarit eller att skadan inträffat
utan deras vållande.

Art. 17.

I farvatten, hvarest fiske med drifgarn pågår, må garn eller annan
fiskeredskap icke utsättas eller förankras.

Art. 18.

Fiskare må icke fastgöra eller hålla sitt fartyg vid annan fiskares
garn, bojar, flöten eller annan del af fiskeredskapen.

Art. 19.

Finna sig de, som fiska med släpnot, i sigte af andra, som fiska
med drifgarn eller bankör, åligger det de förre att vidtaga nödiga åtgärder
för att undvika att göra de senare något som helst förfång.
Sker ändock skada, skola släpnotfiskarena derför ansvara, såvida de icke
ådagalägga antingen att åtgärder af högre hand förevarit eller att skadan
inträffat utan deras vållande.

Art. 20.

Då garn, tillhörande särskilda fiskare, hoptrasslas, må de icke sönderskäras
utan begge parternas medgifvande.

Visas, att det varit omöjligt att på annat sätt åtskilja dem, upphör
allt ansvar.

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sand. 12 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Art. 21.

Då ett fartyg, som fiskar med backor, lägger sina linor öfver linor,
som tillhöra ett annat fartyg, må den, hvilken upptager linorna, icke
kapa dem, såvida detta icke påkallas af åtgärder af högre hand, och
i sådant fall skall den kapade linan genast åter sammanfogas.

Art. 22.

Utom i bergningsändamål eller i de fall, som omförmälas i de
tvenne näst föregående artiklarne, må fiskare icke under någon förevändning
sönderskära, haka fast i eller uppdraga garn, linor eller annan
redskap, som icke är honom tillhörig.

Art. 23.

Användandet af hvarje verktyg eller redskap, som uteslutande
tjenar att afskära eller förstöra fiskegarn, är förbjudet.

Redskap af sådan beskaffenhet må icke heller finnas ombord.

De höga kontraherande makterna förbinda sig att vidtaga nödiga
mått och steg för att hindra att dylika redskap intagas ombord å fiskefartyg.

Art. 24.

Fiskefartyg skola iakttaga de allmänna bestämmelser med hänsyn
till ljussignaler, som, i ändamål att undvika ombordläggning, af de höga
kontraherande makterna gemensamt antagits eller komma att antagas.

Art. 25.

Hvarje fiskefartyg, julle, utrustningspersedel eller del af tacklingen,
garn, lina, boj, Höte eller annat fiskeredskap, märkt eller omärkt, som
blifvit hittadt eller upptaget till sjös, skall så snart som möjligt öfverlemnas
till vederbörande myndigheter i den hamn, dit fai''tyget, som verkstält
bergningen, först återvänder eller som det först anlöper.

Nämnda myndigheter skola härom underrätta de länders konsuler
eller konsularagenter, till hvilka det bergande fartyget och egaren till de
funna föremålen höra. De skola återlemna föremålen till egaren eller
hans ombud så snart de återfordras och vederbörlig säkerhet ställes
för bergarelönen.

Lag-Utskottets Uttåtande N:o 18.

Administrativ eller judiciel myndighet, efter hvarje särskildt lands
lagstiftning, skall bestämma den ersättning, som egaren har att betala
till bergaren.

Denna bestämmelse upphäfver icke i något hänseende redan gällande
konventioner i ämnet och de höga kontraherande makterna förbehålla
sig rättighet att sins emellan genom särskilda öfverenskommelser
bestämma ett visst belopp att utgå för hvarje återfunnet garn.

Hvarje slags fiskeredskap, .som upphittas omärkt, betraktas som
öfvergifvet gods.

Art. 26.

Uppsigten öfver fisket skall utöfvas af örlogsfartyg, tillhörande de
höga kontraherande makterna; kunnande, hvad angår Belgien, densamma
utöfvas af andra fartyg tillhörande staten och kommenderade af särskildt
förordnade befälhafvare.

Art. 21.

Tillsynen öfver iakttagandet af bestämmelserna rörande nationalitetshandlingen,
fartygens märke och numrering in. m., fiskeredskapen,
äfvensom öfver innehafvandet ombord af förbjudna verktyg (art. 6, 7, 8,
9, 10, 11, 12, 13 och 23 § 2) är uteslutande uppdragen åt kryssare,
tillhörande fiskefartygets eget hemland.

Likväl skola kryssarnes befälhafvare ömsesidigt underrätta hvarandra
om de öfverträdelser af nämnda regler, hvilka blifvit begångna af
fiskare af annan nation.

Art. 28.

Det tillkommer kryssare tillhörande hvilken som helst af de höga
kontraherande makterna att konstatera alla öf verträdelser af de i denna
konvention stadgade regler, med undantag af dem som angifvas i art.
27, samt alla de förbrytelser, som angå utöfningen af fisket, oafsedt
till hvilken nation de felande fiskarena höra.

Art. 29.

Har befälhafvare på kryssare anledning att misstänka, det öfverträdelse
af föreskrifter i denna konvention blifvit begången, eger han
rätt att af skepparen å det fartyg, från hvilket öfverträdelsen misstänkes
vara begången, fordra uppvisandet af hans nationalitetshandling. En
kort anteckning öfver uppvisandet skall genast göras å den företedda
handlingen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Längre, än nu är sagdt, må befälhafvare å kryssare icke sträcka
besök eller efterforskning om bord å fiskefartyg af annan nationalitet,
så vida icke sådant är nödvändigt för att upptaga bevis på förbrytelse
eller öfverträdelse med hänsyn till uppsigten öfver fisket.

Art. 30.

Befälhafvare på kryssare, tillhörande någon af de makter, som undertecknat
denna konvention, eger att pröfva den svårare eller lindrigare beskaffenheten
af de sakförhållanden, som kommit till hans kännedom och
falla under hans befogenhet, samt att konstatera den skada, någon af
nämnda makters fiskefartyg lidit, hvilken orsaken än varit till skadan.

Om så nödigt är, skall han uppsätta ett protokoll öfver konstaterandet
af dessa sakförhållanden, sådant det framgår ej mindre af parternas
förklaringar än af utsagor af närvarande vittnen.

. Befälhafvare å kryssare eger, om fallet synes honom vara af tillräckligt
svår beskaffenhet för att rättfärdiga ett sådant förfarande, rätt
att föra det fartyg, från hvilket öfverträdelsen begåtts, till en hamn i
fiskarens hemland. Han ma äfven kunna taga ombord en del af besättningen
för att öfverlemna den till vederbörande myndighet i fartygets
hemland.

Art. 31.

Det^i föregående artikel omförmälda protokoll affattas på det
lands språk, som kryssarens befälhafvare tillhör, och i enlighet med
de former, som äro öfliga i detta land.

De, som äro föremål för beskyllningar, samt vittnena ega rätt att
bifoga eller låta bifoga, på sitt eget språk, alla uppgifter eller utsagor,
som de finna af nöden. Dessa förklaringar böra vara vederbörligen
undertecknade.

Art. 32.

Motstånd mot föreskrifter af befälhafvare å kryssare, åt hvilken uppsigt
öfver fisket blifvit anförtrodd, eller af dem, hvilka handla enligt sådan
befälhafvares befallning, skall utan afseende på kryssarens nationalitet betraktas
såsom motstånd mot offentlig myndighet i fiskefartygets hemland.

Art. 33.

År den sak, för hvilken någon beskylles, icke af svår beskaffenhet,
men nar icke desto mindre skada deraf förorsakats hvilken som

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18. 21

helst annan fiskare, eger befälhafvare å kryssare, om parterne det medgifva,
rätt att mellan dem upprätta förlikning och bestämma den skadeersättning,
som skall erläggas.

Om i sådant fall en af parterna icke genast kan lemna full godtgörelse,
låter befälhafvaren parterna i tvenne exemplar underteckna
en handling, som bestämmer skadeersättningen.

Ett exemplar af denna handling skall behållas ombord på kryssaren,
det andra öfverlemnas till den ersättningsberättigade skepparen,
på det han efter behof må kunna betjena sig deraf inför domstol i
den ersättningsskyldiges hemland.

Kan deremot medgifvande af parterna icke erhållas, skall befälhafvare
handla i enlighet med bestämmelserna i art. 30.

Art. 34.

Beifrandet af de förbrytelser och öfverträdelse!-, som finnas omförmälda
i denna konvention, skall ega rum i statens namn eller genom dess
försorg.

Art. 35.

De höga kontraherande makterna förbinda sig att för vederbörande
lagstiftande församlingar föreslå erforderliga mått och steg för att betrygga
verkställigheten af denna konvention och särskilt i syfte att
belägga öfverträdelse]- af bestämmelserna i art. 6 till och med 23 med
vare sig fängelse eller böter eller begge dessa straff.

Art. 36.

När helst fiskare, tillhörande ett af de kontraherande länderna, öfvat
våld emot fiskare af annan nationalitet eller uppsåtligen förorsakat dem
skada eller förlust, skola domstolarne i det land, till hvilket de brottsliges
fartyg hör, ega befogenhet att döma dem.

Lag samma vare med afseende på de förbrytelser och öfverträdelser,
som finnas omförmälda i denna konvention.

Art. 37.

Förhandling och dom i fråga om öfverträdelse]- af föreskrifter i
denna konvention skola alltid eg a rum så summariskt, som gällande
lagar och reglementen det medgifva.

Lag TJtshottets Utlåtande N:o 18.

Art. 33.

Denna konvention skall ratificeras. Ratifikationerna skola utvexla^
i Haag så snart som möjligt.

Art. 39.

Denna konvention skall tillämpas från den dag, hvarom de höga
kontraherande makterna öfverenskomma.

Den skall vara gällande under fem år räknadt från denna dag och,
i fall ingen af de höga kontraherande makterna tolf månader före utgången
af sagda tid af fem år tillkännagifvit sin afsigt att låta konventionen
förfalla, skall den fortfara att gälla under ytterligare ett år och
så år efter annat. Om deremot någon af de makter, som undertecknat
konventionen, uppsäger densamma, skall den fortfarande gälla emellan
öfriga kontraherande makter, så vida de icke likaledes uppsäga den.

Tiltåg g sartikel.

Hans Maj:t konungens af Sverige och Norge regering skall ega
rätt att tillträda denna konvention för Sverige och för Norge, vare sig
för båda rikena gemensamt eller för ettdera riket särskildt.

Sådant tillträde till konventionen skall tillkännagifvas för den
Holländska regeringen och genom denna för öfriga makter, som undertecknat
konventionen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Bil. B.

Uppgifter angående storfisket i Göteborgs och Bohus liin, heintade
ur Kongl. Maj:ts Befallningsliafvandes i länet
femårsberättelser.

F i s k e i a r t yg e n s

År.	x\ntal	Storlek	Manskap.	Fångstens värde i kronor.
Större	Mindre
1861....................................................	126	59		67	1,201	300,498
1862.................................................	119	59		60	1,131	315,357
1863..................................................	120	61		59	1,173	410,466
1864..................................................	125	62		63	1,205	365,295
1865...................................................	127	67		60	1,199	355,478
1866..................................................	129	71		58	1,221	386,606
1867...................................................	130	69		61	1,293	436,963
1868...................................................	106	55		Öl	1,131	371,132
1869...................................................	116	61		55	1,147	397,144
1870...................................................	115	62		53	1,161	448,449
		pj O	to 0 1	O 1
		O: © S, p		to
		CD O	ö	e+ O
		er	-		P
1871...................................................	126	63	63	—	1,226	565,283
1872...................................................	113	65	48	—	1,163	523,322
1873..................................................	109	70	3	9	—	1,127	653,445
1874...................................................	112	72	40	—	1,181	684,782
1875...................................................	171	70	3	3	68	1,509	850,782
1876...................................................	171	73	30	68	1,551	893,669
1877...................................................	180	75	33	72	1,645	937,170
1878.................................................	197	82	35	80	1,784	640,256
1879.................................................	197	82	3	3	82	1,641	751,057
1880.................................................	201	80	3	8	83	1,722	757,692