Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17 (Utlåtande 1884:LU17 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

N:0 IT.

Ant till Riksd. Kansli den 12 Febr. 1884, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 25 i förordningen om landsting den
21 Mars 1862.

§ 25 i förordningen om landsting den 21 Mars 1862 lyder för
närvarande sålunda:

“Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting en ordförande,
hvilkens befattning skall fortfara intill nästa lagtima sammankomst.

Konungens Befallningshafvande gifver i länskungörelserna tillkänna,
hvilken blifvit till ordförande förordnad.u

Lag-Utskottet har nu från Andra Kammaren fått emottaga eu
inom Kammaren af Herr Axel Vilh. Ljungman afgifven motion, N:o
21, hvari hemställes, “det Riksdagen måtte för sin del besluta, att
första punkten i 25 § af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om landsting
den 21 Mars 1862 skall erhålla följande lydelse: “Kongl. Maj:t
utser för hvarje lagtima landsting bland landstingsområdets till landstingsmän
valbare personer en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara
intill nästa lagtima sammankomst.“

Motionären erinrar hurusom, efter det Rikets Ständer uti skrifvelse
den 12 hebruari 1858 anhållit, det Kongl. Maj:t måtte låta genom
sakkunnige utarbeta förslag till förordning om landsting och i sammanhang
dermed öfverse de angående meninghetsstyrelse så väl på
landet som i städerna gällande författningar, samt en komité den 19
derpå följande Juni för detta ändamål tillförordnats, denna komité den
31 Oktober 1859 afgaf de underdåniga betänkanden och förslag till
förordningar om landsting samt kommunalstyrelse i stad och å landet,
Lib. till Riksd. Prof. 1884. 7 Samt. 9 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

ro. ro., hvilka ligga till grund för de den 21 Mars 1862 utfärdade
kommunallagarna. Bland de fall, i hvilka särskildt förordningen om
landsting afveke från komiterades förslag, vore tvifvelsutan bestämmelsen
i § 25 punkt 1 ett af de märkligare. Denna punkt lydde nämligen
i komiterades förslag sålunda: “Kongl. Maj:t utser för hvarje
lagtima landsting bland tingets ordinarie ledamöter en ordförande, hvilkens
befattning fortfar intill nästa lagtima sammankomst41. Motionären
anför härpå komiterades motivering för detta sitt förslag, samt den
reservation af en bland komiterade, hvilken reservation i föreliggande
fall följdes vid landstingsförordningens utfärdande. Motionären fortsätter
sedan:

“För landshöfdingens verksamhet till det honom anförtrodda länets
förkofran är möjligen rätt för honom att deltaga i landstingets öfverläggningar,
men alls icke hans ordförandeskap vid dessa öfverläggningar,
oumbärlig, ja, vill landshöfdingen genom sin sakkännedom och sitt nit
söka öfvertyga landstinget om behofvet af uppoffringar eller andra åtgärder
för länets bästa, kan han tvifvels utan med större framgång göra
detta, om han ej är bunden af sin ställning såsom landstingets ordförande.
Af en ordförande fordrar man nemligen med rätta såsom hufvudsak
en möjligast fullständig opartiskhet, något som ej alltid kan framträda
hos den, som synbarligen ofta får till uppgift att vara främste förkämpen
för en af de uppfattningar, mellan hvilka landstinget har att välja.
Man bör för öfrig!, icke förbise, huru vigtigt det är, att landshöfdingen
såsom Konungens ställföreträdare inom länet ej ryckes ned från den
ståndpunkt af oveldig styresman och domare eller lider minskning i
den moraliska “auktoritet44, som han bör ega inom länet, om han skall
motsvara sin bestämmelse såsom sådan. Den i reservationen antydda
faran “af de små afundsjukornas paralyserande inverkan44 har längesedan
befunnits vara obefogad, då den icke i ringaste män gjort sig i
högre grad än eljest gällande i de län, der landshöfdingen icke fungerat
såsom landstingets ordförande. Reservationens uppfattning har
ock allt mer öfvergifvits äfven af Kongl. Maj:t, så att antalet af landshöfdingar,
hvilka under de senaste åren tjenstgjort såsom ordförande i
landsting, nu utgör blott ett ringa fåtal, hvadan något skäl ej längre
torde finnas, som bör förhindra, att steget kan tagas fullt ut, och att
i förordningen genom nödigt tillägg en tillämpning af densamma omöjliggöres,
hvilken, ehuru ursprungligen afsedd att gälla såsom regel,
likväl visat sig vara icke blott obehöflig utan rent af olämplig, ja, i
ett eller annat särskildt fall till och med uppenbart skadlig.

“Slutligen måste det hållas för en ofullkomlighet hos den ifrågavarande
lagbestämmelsen, att den alls icke innehåller någon den rin -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

gaste inskränkning i afseende på ordförandens qvalifikation såsom sådan,
hvadan sålunda t. ex. äfven en med länets förhållanden fullständigt
obekant främling kan utses till ordförande i dess landsting. “

Det kunde, vid landstingsinstitutionens begynnande verksamhet,
vara förenadt med flere fördelar, att vederbörande landshöfdingar utsagos
till ordförande i landstingen. Men, i samma mån institutionen
utvecklats och hunnit att, så att säga, växa in i sina former, har behofvet
af sådan ledning blifvit allt mindre, och Kongl. Maj:t har ock
i allt flere och flere landsting till ordförande utsett andra personer
än vederbörande landshöfdingar. Utskottet anser för sin del, att detta
är att gå i den rätta riktningen, och instämmer med motionären derutinnan,
att länets höfding, i denna sin egenskap närvarande och uppträdande
i landstinget, kan på ett långt mera aktivt sätt ingripa i dess
förhandlingar och söka få godkändt hvad han finner för länet gagneligt,
än derest han är satt att från ordförandeplatsen, och med den
mera passiva ställning, detta medför, leda tingets förhandlingar.

Då emellertid de landsting, i hvilka landshöfding är ordförande,
för närvarande icke äro många, och då de efter all sannolikhet med
tiden blifva allt färre och färre, samt då, Utskottet veterligen, Kongl.
Maj:t aldrig till landstingsordförande, utom hvad angår landshöfdingar,
utsett någon, som icke inom landstingsområdet varit valbar till landstingsman,
finner Utskottet en lagändring i den af motionären angifna
riktning icke vara af något praktiskt behof påkallad, utan hemställer

|att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 Februari 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 17.

Reservation: >

af Herr Anders Persson: “Med motionären och Utskottets flertal
delar jag den mening, att vederbörande landshöfding icke bör utses till
ordförande i landsting, hvilken mening är densamma, som gjorde sig
gällande hos alla utom en af ledamöterna i den komité, som utarbetade
förslag till nu gällande förordning om landsting.

Deremot kan jag icke biträda hvad Utskottet vidare anför. Om
den mening, att landshöfding icke bör vara landstingets ordförande
pröfvas riktig, förmår jag icke inse, hvarför gällande lag icke bör bringas
till öfverensstämmelse med samma mening. Äfven om, såsom Utskottet
yttrar, de landsting, i hvilka landshöfding är ordförande, för närvarande
icke äro många, kan dock ett annat sakernas skick också inträffa, och
för min del är jag ej sinnad tillstyrka Riksdagen att låta frågan om
en nyttig ansedd lagförändring falla blott för möjligheten, att en praxis
i öfverensstämmelse dermed ändå i framtiden gör sig gällande.

Då jag således biträder motionens syfte, anser jag dock lämpligast,
att 25 § i förordningen om landsting erhåller lika lydelse med den af
1859 års komiterade godkände och föreslår derföre:

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att första
stycket af 25 § i Kongl. förordningen om landsting
den 21 Mars 1862 erhåller följande lydelse: Kongl.
Maj:t utser för hvarje lagtima landsting bland tingets
ordinarie ledamöter en ordförande, hvilkens befattning
fortfar intill nästa lagtima sammankomst.“

I denna reservation hafva Herrar Smedberg, J. Jonson och Lewin
instämt.

Herr Thomasson har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom Utskottet.

STOCKHOLM, ISAM'' MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.