Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17 (Utlåtande 1883:LU17 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

N:o 17.

Ank.,till Eiksd. Kansli den 15 Mars 1883, kl. 1 e. ni.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
i 9 § 2 mom. i förordningen den 17 Maj 1872 angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om
häradsting.

Förordningen den 17 Maj 1872, angående ändring i vissa fall af
gällande bestämmelser om häradsting, innehåller i 9 § 2 mom. det
stadgande, att om två eller flere tingslag af Konungen varda förenade
till ett, likväl, derest icke Konungen annorledes förordnar, nämndemän
skola väljas till enahanda antal som tillförene i hvart och ett af dessa
tingslag, och att häradshöfdingen efter samråd med nämnden skall fördela
tjenstgöringen dem emellan.

Uti detta stadgande föreslås nu af Herr Anders Göransson ändring
i eir inom Andra Kammaren afgifven och till Lag-Utskottet hänvisad
motion, N:o 71.

Motionären anför, hurusom i de domsagor, der nämnda Kongl.
förordning egde tillämpning, visserligen den öfverklagade långsamheten
i lagskipningen vid underdomstolarne å landet blifvit afhjelpt, men hurusom,
så länge häradsrätt utgjordes af domare och nämnd och för så
vidt man ville tillerkänna nämnden någon betydelse, dock ett missförhållande
vore rådande i de tingslag, der ofvannämnda 9 § 2 mom.
tillämpades. Der nu två eller flere tingslag vore förenade till ett, och
nämndemän skulle väljas till enahanda antal som tillförene i hvart och
ett af dessa tingslag, inträffade nemligen ofta, att de socknar, som förut

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

varit förenade till ett tingslag och hvar inom sig valt nämndemän i
förhållande till folkmängden, så att det bestämda tolftalet blifvit fullt,
nu blifvit frånskilda till hvar sitt tingslag och förenade med andra
socknar, hvilka äfven skulle välja nämndemän till samma antal som
förut, i följd hvaraf af tvenne socknar med ungefär lika folkmängd
den ena kunde erhålla dubbelt så många nämndemän som den andra;
och i alla fall blefve nämndemännens antal inom tingslaget större än
förut, och komme de således ej att tjenstgöra alla på en gång eller
vid hvarje sammanträde. Det vore visserligen stadgadt i nämnda
paragraf,, att häradshöfdingen skulle efter samråd med nämnden fördela
tjenstgöringen dem emellan, men af detta stadgande framginge icke,
att häradshöfdingen vore skyldig att rätta sig efter nämndens råd, utan
kunde han äfven mot nämndens enhälliga beslut verkställa fördelningen
af tjenstgöringen dem emellan, och det på sådant sätt att, då vid ena
allmänna sammanträdet en eller flere socknar hade alla sina nämndemän
närvarande, vore från denna eller dessa socknar vid andra allmänna
sammanträdet ingen tjenstgörande nämndeman närvarande, och då vid
ena sammanträdet en afdelning nämndemän tjenstgjorde, komme vid
det följande sammanträdet en annan afdelning alt tjenstgöra. Häraf
måste följa, att i de flesta fall den afdelning, som ransaka!, icke
komme att döma, utan den afdelning, som icke varit med under ransakningen
och följaktligen intet visste om det, som under ransakningen
inträffat. Under sådana förhållanden måste nämnden blifva nära nog
utan all betydelse, och det måste äfven för eu upprigtig och samvetsgrann
person kännas tungt att veta med sig, det han, vid domens afkunnande
i ett mål, derom han visste litet eller intet, icke kunde handla
i öfverensstämmelse med den ed, han kanske mot sin vilja måst såsom
domare aflägga. Det kunde må hända anses vara mindre af behofvet
påkalladt att nu vidtaga någon förändring i nämndemansinstitutionen,
då Nya Lagberedningen hade under behandling frågan om ny rättegångsordning,
och i en ny rättegångsordning nuvarande enmansdomstolar
med nämnd möjligen torde få vika för kollegialdomstolar; men
då erfarenheten visat, att det ej plägade gå så hastigt att utarbeta nya
lagförslag, torde det komma att dröja ännu eu lång tid, innan vi finge
någon ny rättegångsordning, hvarföre motionären ansåge, att nämnda
omständighet ej borde utgöra hinder för afhjelpande af anförda brister.
Han föreslår följaktligen, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla att, med ändring af 9 § 2 mom. i Kongl. förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 Maj 1872, Kongl. Maj:t måtte förordna, att der två eller flera

Lag-Utskottets Utlåtande A:o 17.

tingslag af Konungen varda förenade till ett, nämndemän icke skola
väljas till större antal än tolf, hvilka fördelas de särskilda socknarne
emellan efter folkmängden.»

Oförnekligt torde vara, att man, vid stiftande af 1734 års lag,
aldrig tänkte sig annat, än att hvarje häradsrätt skulle bestå af en
lagfaren domare som ordförande och högst tolf nämndemän, hvilka
samtlige skulle ega skyldighet och rätt att, der laga hinder ej förefans,
vid hvarje häradsrättens sammanträde i rätten taga säte. Det
var härvid visserligen oftast fallet, att. samme lagfarne domare satt
som ordförande i flere särskilda häradsrätter, men i samma rätt skulle
alltid sitta samma nämnd. Undantag härifrån kunna emellertid numera
inträffa, när, på grund af förordningen den 20 November 1845,
flere härad hafva gemensam tingstad i brottmål beträffande häktade
personer. Härvid är nemligen stadgadt, att ransakning och dom i mål
angående häktad person tillhör den häradsrätt, inom hvars domvärjo
gerningen, som åtalas, blifvit. begången, men att nämnd må tagas äfven
från annat af de till samma domsaga hörande härad, för hvilka
häktet är gemensamt. På grund af detta medgifvande plägar, då vid
samma tillfälle särskilda till samma domsaga hörande häradsrätter sammanträda
för ransakningars företagande, i de särskilda häradsrätterna
samma nämnd tjenstgöra, på det att genom en sådan anordning ersättningsbeloppet
för nämndens inställelse måtte minskas.

De olägenheter, motionären anför och hvilka äfven Utskottet
delvis erkänner, kunna dock i flere hänseenden minskas genom lämpliga,
af domhafvanden i samråd med nämnden vidtagna anordningar, såsom
att, på sätt Utskottet har sig bekant äfven somligstädes sker, samma
nämnd, som tjenstgjort vid ett allmänt sammanträde, äfven tjenstgör å
första rättegångsdagen af det följande, då i allmänhet uti de mål, som
under senaste sammanträdet blifvit förda till slut, dom eller utslag afkunnas.
I alla händelser har ju enligt 23 kap. 2 § Rättegångsbalken,
när dom å häradsting fällas skall, häradshöfding skyldighet att imderrätta
nämnden om saken och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall
säger. Det måste derjemte vara af ej ringa vigt, att för åtskilliga förrättningar,
vid hvilka, enligt särskilda författningar, biträde af nämndemän
erfordras, samt för upplysningars meddelande, någon nämndeman må

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

finnas att å nära håll tillgå. Skulle deremot uti nu ifrågavarande domsagor
endast tolf nämndemän vara att tillgå, skulle säkerligen hela
trakter förekomma, hvarest ingen nämndeman funnes boende och om
hvars förhållanden följaktligen vid Rätten upplysningar icke skulle stå
att i nämnden vinna. Fara värdt vore äfven — och detta är i Utskottets
tanke ett hufvudskäl emot förslaget — att genom den föreslagna
anordningen nämndemansbesväret blefve så tungt, att dertill lämplige
personer skulle så vidt möjligt söka att från detsamma vinna befrielse,
och att hvad egentligen både är och bör uppfattas såsom en medborgerlig
heder nedsjönke till att vara allenast en medborgerlig tunga,
den hvar och en ville undandraga sig.

På nu anförda skäl får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må vinna Riksdagens
bifall.

Stockholm den 15 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af Herr Magnus Jonsson.