Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17 (Utlåtande 1873:LU17 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

IV: o 17.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 Mars 1873, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga “proposition,
med förslag dels till Förordning angående ändring
i vissa delar af Kyrkolagen med dertill hörande författningar,
dels ock till Förordning angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, än äfven enskilda
motioner om införande af det sä kallade civil-äktenskapet.

Omförmälda nådiga proposition, hvilken blifvit af begge Kamrarne
till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad, är af följande lydelse:

»Uti underdånig skrifvelse den 13 Maj 1869 förmälde Riksdagen, att
hos densamma framställningar blifvit gjorda om förändrade stadganden angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning, samt att Riksdagen,
efter öfvervägande af detta vigtiga ämne, funnit åtskilliga ändringar
i nu gällande hörordning den 23 Oktober 1860 vara af behofvet påkallade
och i följd deraf för sin del beslutat utfärdande af en författning i ämnet
af den lydelse, det i den underdåniga skrifvelsen införda förslag innehåller.

I afseende å detta förslag, öfver hvilket Högsta Domstolen blifvit
hörd, framställdes bland annat den anmärkning, att i förslaget berördes
ämnen, som borde ^hänföras till Kyrkolag, och att detsamma förty icke kunde
utan Kyrkomötets samtycke oförändradt antagas; och har Kongl. Maj:t,
Bih. till Riksd. Prot. 1873. 7 Sami. 9 Höft. ° 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

vid underdånig föredragning den 16 November 1869 af Riksdagens skrifvelse,
på grund af berörda anmärkning och då Kongl. Maj:t ej ansåg skäl
kalla Kyrkomöte, som nyligen varit församladt, att åter före nästa riksdag
sammanträda, funnit skäligt låta Riksdagens lagförslag förfalla.

Under innevarande år inträffar Kyrkomötets ordinarie sammanträde,
och Kongl. Maj:t har derföre ansett tiden nu vara inne att hos Riksdagen
göra framställning i förevarande lagstiftningsärende. För sadant ändamål
har Kongl. Maj:t från den för ombesörjande af en revision af 1686
års Kyrkolag förordnade Komité infordrat underdånigt utlåtande angående
ej mindre hvilka af de ämnen, som beröras i Riksdagens omförmälda
författningsförslag, vore af egenskap att i eu ny lagstiftning fortfarande
böra till Kyrkolag hänföras, än ock hvad i sistberörda ämnen borde
blifva gällande; hvarefter i öfverensstämmelse med de af Komitén i dess
underdåniga utlåtande uttryckta åsigter samt med ledning jemväl af de
i Högsta Domstolen, vid granskning af Riksdagens lagförslag, emot detsamma
framställda anmärkningar, förslag till två särskilda författningar
blifvit utarbetade, af hvilka den ena upptager alla sådana hithörande
ämnen, som ansetts vara hänförliga till Kyrkolag, samt den andra innehåller
öfriga i förevarande hänseende erforderliga föreskrifter.

Med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Stats-Radet angående
frågan hållna protokoll, vill Kongl. Maj:t alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen,
till Riksdagens antagande framlägga nedanstående föislag
dels till Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med dertill
hörande författningar, och dels till Förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning; dock med det förbehåll i afseende å
den senare förordningen, att den skall blifva gällande endast för det fall,
att den förra varder jemväl af Kyrkomöte godkänd; och komma under
sistberörda förutsättning båda Förordningarne att af Kongl. Maj:t under
samma dag utfärdas.

l:o. Förordning, angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med
dertill hörande författningar.

Med upphäfvande af hvad Kyrkolagen jemte dertill hörande författningar
innehålla stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordnas som
följer.

1 §•

Medlem af svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses
från henne skild, förrän han uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter,
som särskild, till kyrkolag ej hörande, förordning af denna dag angående

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 17.

främmande trosbekännare och deras religionsöfning stadgar såsom vilkor
för utträde ur svenska kyrkan.

2 §•

Äktenskap mellan medlem af svenska kyrkan och bekännare af främmande
kristen troslära må, der båda det begära, med vigsel afslutas efter
det sätt, kyrkohandboken för äktenskap mellan medlemmar af svenska
kyrkan föreskrifver.

3 §•

Främmande trosbekännare ega att, efter anmälan hos vederbörande
kyrkoherde, på allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

4 §•

Kyrkoherde i församling, tillhörande svenska kyrkan, åligger att i afseende
å främmande trosbekännare, jemte iakttagande af hvad kyrkolag
stadgar, fullgöra hvad honom genom allmän lag eller författning föreskrifves.

2-o. Förordning, angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vilja bekännare af annan kristen troslära, än den evangeliskt lutherska,
bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af staten
erkänd; göre derom hos Konungen ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse
och församlingsordning; bifoge ock, der de svenska kyrkan tillhört,
bevis om sådan anmälan för utträde derur, som i 3 § omförmäles. Finner
Konungen skäl att ansökningen bifalla; ege den församling rätt till offentlig
religionsöfning,

Enahanda rätt tillkomme ock de, på grund af hittills gällande författningar,
redan bildade församlingar af främmande trosbekännare.

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 17.

2 §•

Församling, hvilken enligt 1 § eger rätt till offentlig religionsöfning,
anställe såsom föreståndare en dertill lämplig person samt göre derom anmälan,
i Stockholm hos Ofverståthållare-embetet och annorstädes i riket
hos Konungens Befallningshafvande; och må ej, innan sådan anmälan skett,
nybildad församling träda i utöfning af den henne i omförmälda afseende
tillkommande rättighet.

Föreståndare hafve tillsyn derå, att församlingens offentliga gudstjenst
öfverensstämmer med dess uppgifna trosbekännelse och församlingsordning
samt att allmän lag dervid ej öfverträdes. Sker annorlunda,”och
varder på anmärkning af föreståndaren det felaktiga ej rättadt; anmäle han
förhållandet hos Ofverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att föra de anteckningar, hvarom
Konungen förordnar; att lemna erforderliga upplysningar angående församlingens
medlemmar; samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.

Afgår föreståndare från sin befattning; anställe församlingen ofördröjligen
en annan och göre derom anmälan, såsom ofvan är sagdt.

3 §•

Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och
vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden
i deu församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill
han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställe sig, sedan minst
två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till
utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning i kyrkoboken.
Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han fyllt aderton år,
anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling må ej heller
någon före nämnda ålder upptagas 4

§.

Förr; än äktenskap af främmande trosbekännare ingås, skall lysning
afkunnas i den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område
qvinnan är boende- Kyrkoherden i samma församling utfärde lysningen;
hvarvid för främmande trosbekännare ej erfordras bevis om dop
och nattvardsgång.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

5 §•

Äktenskap emellan dem, hvilka begge tillhöra samma främmande
trossamfund med sådant presterskap, att Konungen funnit åt detsamma
kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta och förty rättighet dertill
medgifvit, skall afslutas med vigsel efter samfundets kyrkobruk.

Tillhöra de olika främmande trossamfund, med sådant presterskap,
som nyss är nämndt, eller är blott endera medlem af dylikt samfund; då
må äktenskapet kunna afslutas antingen medelst vigsel, förrättad af dertill
berättigad prest inom enderas trossamfund, eller inför borgerlig myndighet,
pa sätt här nedan sägs. Samma lag vare i fråga om äktenskap emellan
bekännare af främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan.

Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande trossamfund,
som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet ingås inför borgerlig
myndighet.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, vare i
stad magistrat och på landet kronofogde. Dessa myndigheter hafva att i
fråga om äktenskapshinder öfva den tillsyn, som vigselförrättare enligt lag
åligger. Sedan i slägtingars eller andra vittnens närvaro såväl mannen
som qvinnan inför den borgerliga myndigheten afgifvit sitt frivilliga ja
och samtycke till giftermålet; varde de för äkta makar förklarade. Hvad
sålunda förekommit, skall upptagas i särskildt öfver sådana ärenden fördt
protokoll, hvilket, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af vittnen
bestyrkes. Det äktenskap ege full borgerlig giltighet, ändock att vigsel
ej tillkommer.

6 §.

Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar af
samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Aro föräldrarne
vid barnets födelse medlemmar af skilda främmande trossamfund, ege fadren
bestämma, i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör
endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet
i evangeliskt-lutherska läran uppfostras. Har emellan makarne träffats aftal
om deras barns uppfostran i evangeliskt-lutherska läran eller främmande
troslära, som en af makarne bekänner; vare sådant aftal gällande, såframt
det blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upprättadt och uppvisadt,
för vigselförrättare, derest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför
hvilken äktenskapet afslutats.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må, der
modren tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.

Då begge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlefvande,
eller, der de lefva åtskilda, den af dem, som har barnet i sin vård, öfvergå!''
från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant
till annat, må, der bägge öfvergå, fadren och, i öfriga fall, den efterlefvande
eller den af makarne, som har barnet i sin vård, bestämma i hvilketdera

samfundets lära barnet skall uppfostras.

Den, som fyllt femton år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad,
må dock ej, på grund af hans föräldrars öfvergång till främmande
lära, anses från svenska kyrkan skild, utan galle om honom hvad i 3 §
stadgas.

7 §■

[ afseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och
deras barn vara underkastade derom gällande stadgar och anses tillhöra
det skoldistrikt, inom hvilket de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras
i evangeliskt-lutherska läran, ma, på framställning af vederbörande
målsman, fritagas från undervisning deri såväl i folkskola som vid elementarläroverk;
dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det senare rektor
tillse, att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning.
Försummar målsman, oaktadt af skolstyrelse ellei lektor ei~
hållen påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den
religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.

8 §•

Främmande trosbekännare skola, der Konungen för viss församling
ej annorlunda förordnar, för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden,
särskildt upptagas i kyrkoboken för den till svenska kyrkan hörande fölsamling,
inom hvars område de äro boende; och galle i afseende å deiför
erforderlig anmälan hvad af Konungen särskildt föreskrifves.

9 §•

Magistrat och kronofogde skola de inför dem ingångna äktenskap

inom sex veckor derefter anmäla, _ o

då båda makarne tillhöra främmande församling, åt hvars föreståndare
eller presterskap lagligen blifvit uppdraget att öfver församlingsmedlem -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

marue fora kyrkobok, hos den eller de personer, hvilka föra de kyrkoböcker,
deri makarne äro upptagne,

då endast en af makarne tillhör sådan församling, som nyss är nämndt,
dels hos den person, af hvilken samma församlings kyrkobok föres, och
dels hos kyrkoherden i den svenska församling, der den andra makan bor;
samt

i öfriga fall hos kyrkoherden i den svenska församling, der qvinnan
är boende.

Har sådant aftal, som i 6 § omförmäles, blifvit träffadt och inför
den borgerliga myndigheten före äktenskapets afsilande uppvisadt; skall
en bestyrkt afskrift deraf vid anmälan om äktenskapets ingående öfver-,
lemnas, för att i kyrkoboken antecknas.

Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt, gälle äfven
i tillämpliga delar för prest, som viger dem, af hvilka icke någon eller
endast endera tillhör svenska kyrkan.

10 §.

Främmande trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser
må icke, utan Konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom i
riket.

11 §.

Innan något hus eller rum af främmande församling till offentlig
gudstjenst begagnas, skall föreståndaren derom göra anmälan, å landet hos
kronofogden i orten och i stad hos poliskammare, der sådan finnes, men
eljest hos magistraten.

Tillträde till församlingens gudstjenst må ej offentlig myndighet
förvägras.

12 §.

Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas.

13 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska
kyrkan eller hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande
trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran
verkställd.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

14 §.

Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest
gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse
icke medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter -

15 §-

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig
tjenst; varde han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffenhet, att han
utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas samt
Konungen eller den myndighet, som eger att tjensten tillsätta, finner skäligt
att honom dervid bibehålla -

16 §-

År främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer honom
att aflägga ed, då den enligt lag erfordras; förordne Konungen, huru förfaras
bör.

17 §-

Varder rättigheten till offentlig religionsöfning af församling missbrukad;
då må, efter Konungens förordnande, den rättighet upphöra Samma

lag vare, då föreskriften i 2 § om anställande af föreståndare
icke efter särskild! föreläggande fullgöres.

18 §-

Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att iakttaga
hvad honom enligt denna förordning åligger; dömes till böter från och
med fem till och med femhundra Riksdaler.

Viger främmande församlings prest dem, hvilkas äktenskap för laga
hinder återgå måste, eller utan att laga lysning till äktenskap föregått;
straffes med fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen Riksdaler.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

19 §•

De angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning hittills
gällande bestämmelser varda genom denna författning upphäfda, utom
hvad angår mosaiska trosbekännare, i afseende på hvilka ej sker annan
ändring, än att om lysning till äktenskap mellan sådan trosbekännare och
medlem af svenska kyrkan eller annat främmande trossamfund, äfvensom
i fråga om den . troslära, hvari barn af dylikt äktenskap bör uppfostras,
skall gälla hvad i 4 och 6 §§ här ofvan sägs-»

Utskottet, som derjemte erhållit del af de i Stats-Rådet och Högsta
Domstolen i ämnet hållna protokoll, har i sammanhang härmed till behandling
företagit de af Herrar A. W. Uhr och O. B. Olsson inom Andra
Kammaren väckta, likaledes till Lag-Utskottet remitterade motioner (N:ris
21 och 55), hvarigenom är föreslaget, ,

af Herr Uhr: »att det måtte tillåtas enhvar, som det önskar, att inaå
äktenskap inför magistrat i stad eller kronofogde å landet, utan afseende
på till hvilken religionslära de sig bekänna;» och

_ af Herr Olsson: »att Riksdagen ville för sin del besluta antingen eu
särskild förordning eller ock en sådan förändring af eller tillägg till Kongl.
Förordningen den 20 Januari 1863 angående kristna bekännares äktenskap
med mosaiska bekännare, att personer, som af nu gällande kyrkolag och
stadgar äro, i följd af sina religiösa åsigter, förhindrade att ingå kyrkligt
äktenskap, må berättigas att inför magistrat eller kronofogde lagligt äktenskap
ingå.»

Vid en jemförelse af Kongl. Maj:ts föreliggande nådiga proposition
med det förslag i ämnet, som innefattas i Riksdagens ofvanberörda underdåniga
_ skrifvelse den 13 Maj 1869, förete sig hufvudsakligen följande
skiljaktigheter:

Bih. till Likså. Prof. 1873. 7 Samt. 9 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

att, i olikhet med nyssnämnda förslag, som sammanförde alla föreskrifter
i ifrågavarande hänseende uti en författning, den nådiga propositionen
deremot innefattar förslag till två särskilda förordningar, af hvilka
den ena upptager de till kyrkolag hänförliga ämnen och den andra innehåller
öfriga föreskrifter:

att det senare af dessa Kongh Maj:ts författningsförslag, hvilket har
till öfverskrift: Förordning angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning, innehåller i 6 § ett tillägg som icke återfinnes i Riksdagens
förslag, det nemligen, att den, som fyllt femton år eller blifvit inom svenska
kyrkan konfirmerad, ej må, på grund af hans föräldrars öfvergång till främmande
lära, anses från svenska kyrkan skild, hvadan om honom skall gälla
hvad i 3 § stadgas:

att det nådiga förslagets 9 § innehåller fullständigare föreskrifter, än
de af Riksdagen föreslagna, i fråga om skyldigheten för magistrat och
kronofogde samt främmande församlings prest att hos vederbörande göra
anmälan om de inför dem ingångna äktenskap;

att — under det Riksdagen i 15:de § af sitt förslag endast stadgat, att
den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, skall, om han innehar offentlig
tjenst, derifrån varda skild, så framt hans trosbekännelse skulle utgjort
hinder för utnämning till tjenstår — Kongl. Maj:t härvid tillika gjort hans
bibehållande vid tjensten beroende derpå, om Konungen eller den myndighet,
som e^cr att tjensten tillsätta, finner skäligt att det tillåta; samt

att det nådiga förslaget i 18 § innehåller ansvarsbestämmelser för
främmande församlings prest, i fäll han viger dem, hvilkas äktenskap för
laga hinder måste återgå, eller förrättar vigsel utan att laga lysning till
äktenskap föregått — bestämmelser hvilka helt och hållet saknas i Riksdagens
förslag.

Utskottet, som i afseende på de af Kongl- Maj:t sålunda vidtagna
förändringar och tillägg ej funnit skäl till någon anmärkning, har dock,
efter granskning jemväl af öfriga föreslagna stadganden, sett sig förhindradt
att tillstyrka godkännande af de föreliggande förslagen oförändrade. Utskottet
har således att redogöra för de från dessa förslag afvikande åsigter,
hvilka inom Utskottet gjort sig gällande. Men derförinnan och då anmärkningarne
förnämligast afse sådana frågor, deri Kongl- Maj:ts förslag
öfverensstämma med det af 1869 års Riksdag beslutade förslag till dissenterlag,
får Utskottet förutskicka den erinran, att Utskottet visserligen icke
förbisett den pröfning, som hos Riksdagen sålunda föregått, men att Utskottet
så mycket mindre kunnat finna sig deraf betaget att nu ifråga -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

sätta nödiga ansedda förändringar, som anledning ej torde saknas för det
antagande att Riksdagen, som under de sista dagarne af sin sammanvaro
hade att behandla detta vigtiga ärende, då fastade sig hufvudsakligen vid
sjelfva grundvalarne för ifrågavarande lagstiftning och ej ville, när den godkände
dessa grundvalar, äfventyra hela frågans fall genom att till Lagutskottet
återförvisa ärendet endast för vinnande af rättelse i en eller
annan mindre grundväsendtlig detalj Beträffande

förslaget till Förordning angående ändring i vissa delar
af Kyrkolagen med dertill hörande författningar, har Utskottet att framställa
blott en anmärkning, hvilken väl endast är af formel natur, men dock
afser att undanrödja möjlig missuppfattning. Anmärkningen afser de i 1
§ förekommande orden »af denna dag», hvilka, på sätt jemväl inom Högsta
Domstolen blifvit påpekadt, möjligen kunde alstra tvekan, huruvida den
samtidiga Förordningen om främmande trosbekännare och deras religionsöfning
finge, utan Kyrkomötets hörande, ändras och i allt fall medföra den
olägenhet att, derest nämnda förordning i en framtid kommer att mot en
ny utbytas, förevarande § måste omredigeras. Utskottet anser derföre att
dessa ord böra utgå, hvilket kan ske utan att stadgandet derigenom kommer
att sakna erforderlig tydlighet och fullständighet, helst om såsom vilkor
för författningarnes antagande stadgas att de skola samtidigt utkomma.

Då Utskottet nu öfvergår till föreslagna Förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning, torde Utskottet till en
början få meddela, att, om än gällande dissenterlag, Kongl. Förordningen
den 23 Oktober 1860, i fråga om tillåtelse för främmande trosbekännares
församlingar, inrättningar och stiftelser att förvärfva fast egendom i riket
är nog mycket inskränkande, då den utesluter möjligheten för dem att
förvärfva mera jord, än som erfordras till utrymme för kyrka och kyrkogård,
Utskottet dock icke utan tvekan låtit i denna del bero vid det nådiga
förslaget, enligt hvilket det är åt Kongl. Maj:t helt och hållet öfverlemnadt,
att för hvarje särskildt fall i administrativ väg afgöra, huruvida
och i hvilken utsträckning sådan församling, inrättning eller stiftelse må
förvärfva och besitta fast egendom i riket. Men i anseende till svårigheten
att på förhand i lagen bestämma de särskilda ändamål, t. ex. bostad åt
föreståndare, prest och kyrkobetjening m. m. dylikt, för hvilka främmande
församling kan hafva billiga anspråk att få förvärfva slik egendom, och
då antagligt är, att Kongl. Maj:t i detta afseende skall komma att iakttaga
all den återhållsamhet, som försigtigheten bjuder, jemväl med hänseende
till den numera temligen allmänt erkända nationalekonomiska grundsatsen,
att eganderätt till fast egendom bör så litet som möjligt lösryckas från

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

personlighetsförhållanden och tillåtas öfvergå i s. k. död hand, har Utskottet
låtit sina betänkligheter falla.

Enligt 6 § i Kongl. Maj:ts förslag skall barn af äkta makar, då den
ena tillhör främmande trossamfund och den andra svenska kyrkan, uppfostras
i den evangeliskt lutherska läran. För sådant fall stadgar deremot
gällande lag, att, om fadren tillhör svenska kyrkan, barnet då skall uppfostras
i denna lära, men att, om det är modren som tillhör nämnda kyrka,
det skall vara fadren efterlåtet att uppfostra barnet i den troslära han bekänner.
Utskottet kan för sin del icke finna något giltigt skäl att frånträda
grunden för detta senare stadgande. Lämpligast synes vara, att fadren,
såsom familjens öfverhufvud, i detta fäll, i likhet med hvad förhållandet
är då föräldrarne äro medlemmar af olika främmande trossamfund,
må ega bestämma i hvilkendera läran barnet skall uppfostras. Och i öfverensstämmelse
härmed har Utskottet funnit sig böra modifiera innehållet
af nyssnämnda § i förslaget.

Vid 12 § har Utskottet ansett sig böra hemställa om ett tillägg i
syfte att förebygga det proselytmakeri, som genom skolundervisning kan
bedrifvas. I afseende härå får Utskottet erinra, att 1860 års förordning
innehåller ovilkorligt förbud för främmande trosbekännare att inrätta eller
upplåta skolor eller andra undervisningsanstalter för andra, än bekännare
af deras egen troslära, eller deras barn, samt att genom antagande af ifrågavarande
tillägg följaktligen icke någon nyhet i vår lagstiftning införes. Anledningen,
hvarför berörda förbud blifvit utelemnadt ej mindre ur Kongl.
Maj:ts nådiga förslag, än äfven ur det förslag till dissenterlag, som antogs
af 1869 års Riksdag, är ej särskild! angifven, hvarken af Kongl. Makt i
dess förevarande nådiga proposition eller af Riksdagen i den underdåniga
skrifvelse, som beledsagade dess nyssnämnda förslag till dissenterlag. Emellertid
— då det lärer få antagas såsom obestridligt att kyrkans enhet alltid
måste betraktas såsom en fördel för samhället och att lagstiftningen
följaktligen bör göra allt hvad på densamma ankommer, så vidt det ej strider
emot religionsfrihetens grundsatser, för att bibehålla denna enhet, torde
denna anledning böra sökas, antingen i den åsigt, att förbudet ej väl öfverensstämmer
med sjelfva religionsfriheten, eller i den föreställningen att någon
fara för söndringar inom svenska kyrkan och deraf föranledda affall
derifrån icke är förenad med den oinskränkta rätt till utbredande af en
främmande trosläras bekännelser bland det uppväxande slägtet, som skulle
blifva en följd af förbudets borttagande.

Utskottet kan för sin del icke dela någondera uppfattningen. Rättigheten
att, oberoende af andra band än sedlighetens och den allmänna ord -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

ningens, öfva den religion man af inre öfvertygelse omfattar, må väl anses
betinga jemväl rättigheten att fritt och öppet bekänna densamma; men den
grundlägger, i Utskottets tanke, ingalunda något befogadt anspråk att, statskyrkan
till skada, i skolor utbreda och inplanta från hennes bekännelser
afvikande trossatser ibland den till denna kyrka hörande ungdom, hvilkens
oförmåga att skilja mellan de skiftande meningarne är uppenbar.

Och om äfven för det närvarande vårt land lyckligtvis är förskonadt
från de i många andra protestantiska länder mera djerft och ohöljdt framträdande
försöken af den i sitt omvändelsenit outtröttliga katolicismen att
utbreda sitt i socialt och politiskt hänseende så farliga välde, så saknas
dock ej alldeles vedermälen derå att man anser jordmånen äfven här kunna
bearbetas, om ock hittills med yttersta försigtighet. Det låter dessutom
tänka sig, att den på en gång skickligaste och i politiskt afseende farligaste
bland alla de katolska ordenssamfunden, jesuiterorden, möjligen kan
finna med sitt intresse förenligt att, om eller då den uttränges från de
mera centrala delarne af Europa, taga sin tillflykt — om ock endast tillfälligtvis
— till utkanterna, för att derifrån mera obemärkt leda den propaganda,
hvars emot statssuveräniteten fiendtliga sträfvande!! äro allmänt kända.
Utan all uppmärksamhet bör ej heller lemnas den omständighet att, derest
alltför vidsträckt rätt tillerkännes utländingar att besitta fast egendom i
riket, stora distrikt kunna komma att egas af utländska katoliker, hvilka
då blifva i tillfälle att på ett särdeles verksamt sätt befordra katolicismens
utbredning bland svenska folket, i fäll dem tillätes att utan all kontroll
upprätta skolor för de af dem beroende fabriksarbetares eller underhafvandes
barn.

För öfrigt må man väl ega fog att göra den frågan: månne det för
svenska medborgare — och det är väl för dem våra lagar stiftas — göres
något verkligt behof af den föreslagna förändringen? Utskottet, för sin del,
tror det ej; och enär i all lagstiftning, ej minst på det religiösa området,
såsom regel torde fä gälla, att inga andra rubbningar i det bestående böra
vidtagas, än de som äro af behof påkallade, har Utskottet ej tvekat att i
denna del afvika från Kongl. Maj:ts förslag.

Fastän Utskottet alltså godkänner den princip, som i förevarande
hänseende nu gäller för lagstiftningen, anser dock Utskottet att man utan
våda kan gå något längre i medgifvande för främmande trosbekännare, än
nu är händelsen. Sålunda är det, enligt Utskottets åsigt, icke blott obehöfligt,
utan kan till och med verka menligt, om någon, som är dertill
lämplig, hindras att för hvem som helst inrätta och upplåta tekniska läroanstalter,
handelsinstitut, tillämpningsskolor o. s. v., hvadan Utskottet inskränkt
förbudet till sådana undervisningsanstalter allena, i hvilka under -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

visning i religion meddelas; hvarförutom det synts Utskottet, som om någon
våda ej skulle blifva förenad dermed, att bekännare af svenska kyrkans
lära, som uppnått femton års ålder, tillåtas besöka främmande trosbekännares
skolor, så att t. ex. den mera utmärkta språkundervisning, som kunde
vara att hemta i eu fransk eller tysk katolsk skola, äfven kan komma vår
ungdom till del. Likaledes anser Utskottet förbudet böra inskränkas till
upptagande i skolorna af barn, tillhörande svenska kyrkan, enär svenska
staten icke lärer hafva förpligtelse att emot afvikande läromeningar skydda
andra, än medlemmar af den kyrka, staten sjelf erkänner såsom sin; och
derjemte har Utskottet trott sig kunna föreslå den ytterligare utvidgning af
lärofriheten för främmande trosbekännare, att deras uppfostringsanstalter
må upplåtas för hvem som helst, derest konungen efter särskild pröfning
för hvarje fall sådant tillåter. Man kan nemligen tänka sig, att i reglementet
för en skola finnas upptagna sådana bestämmelser, att någon fara
för proselytmakeri ej kan uppstå.

Den invändning som möjligen kunde komma att göras derom, att
Kongl. Förordningen angående ansvar för den, som söker förmå annan till
affall från den evangeliskt lutherska läran den 16 November 1869, skulle
innebära tillräckliga garantier emot missbruk af den nu afhandlade undervisningsfriheten,
vill Utskottet på förhand bemöta och hänför sig i sådant
afseende till följande yttrande af en af de ledamöter i Högsta Domstolen,
som å embetets vägnar utlåtit sig öfver den nådiga propositionen. »Det
synes ligga i sakens natur» — heter det i detta yttrande — »att, om främmande
trosbekännare med fullt laglig rättighet i sin skola emottagit, jemte
sina trosförvandters ungdom, äfven dem som tillhör svenska kyrkans bekännelse,
skulle emot honom fåfängt och förgäfves grundas eu anklagelse
enligt förordningen den 16 November 1869 på det förhållande, att undervisningsplanen
haft sin riktning efter det hufvudsakliga ändamålet för de
för svenska kyrkan främmande trosförvandterne. Der skulle icke förekomma
något behof af »bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar»
för att låta de till svenska kyrkan hörande barnens tankar, känslor,
böjelser och vanor gå i samma stråt med lärarnes och medlärjungarnes.
Barnen åhöra dagligen en undervisning, som för den främmande religionslärans
elever utvecklar denna och visar förkastligheten af all annan troslära.
Af skolans föreståndare och lärare hvarken nödgas eller lockas de
att med de öfriga eleverna besöka gudstjensterna, men af dessa dragas
de dit, dä deras egna föga utvecklade begrepp icke för dem framställa
någon våda häruti.»

Enligt det nådiga förslagets 19 § skulle, i afseende på de angående
mosaiske trosbekännare hittills gällande bestämmelser, genom den nya

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

lägen ej ske annan ändring, än att om lysning till äktenskap mellan sådan
trosbekännare och medlem af svenska kyrkan eller annat främmande trossamfund,
äfvensom i fråga om den troslära, hvari barn af dylikt äktenskap
bör uppfostras, skulle gälla hvad i förslagets 4 och 6 §§ sägs. Härigenom
blefve emellertid icke afhjelpt den i nuvarande lagstiftning befintliga
brist på erforderliga bestämmelser i dessa hänseenden för det fall att
både mannen och qvinnan tillhöra den mosaiska trosbekännelsen. I borgerligt
hänseende är det dock lika mycket i ena som åandra fallet af vigt,
att lysning till äktenskap sker i den ordning, som åberopade 4 § föreskrifver.
Häraf torde tillräckligt motiveras det tillägg i 19 §, som innefattas
i Utskottets här nedan upptagna ändringsförslag.

Slutligen anser Utskottet sig böra fästa uppmärksamheten derpå
att. såsom äfven vid det Kongl. förslagets granskande i Högsta Domstolen
blifvit anmärkt, i afseende å upplösning af äktenskap, der båda makarne,
eller endera, äro främmande trosbekännare, jemkning är nödig i föreskrifterna
angående äktenskapsskilnader, hvad rörer statskyrkans andliga myndigheters
befattning med dessa ärenden; men då de stadgande^ som häraf
föranledas, icke lämpligen ega sin plats i någondera af nu förevarande
författningar och, derest dessa blifva antagna, sedermera lätteligen kunna
åvägabringas, har Utskottet ej funnit nödigt att nu vidare inlåta sig på
detta ämne eller föreslå erforderliga bestämmelser härutinnan.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsam
hemställa,

1:°) det måtte Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
proposition ej kan oförändrad bifallas, för sin del beluta nedanstående
tvänne författningar, med det förbehåll i afseende å senare
författningen, att den skall blifva gällande endast för det
fall att den förra varder jemväl af Kyrkomöte godkänd, samt med
vilkor att författningarne under samma dag utfärdas, nemligen;

A) Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med
dertill hörande författningar.

Med . upphäfvande af hvad Kyrkolagen jemte dertill hörande författningar
innehålla stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordnas
som följer;

1 §•

Medlem af svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses.
fi ån henne skild, förrän han uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter,
som särskild, till kyrkolag ej hörande, förordning angående fram -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

mande trosbekännare och deras religionsöfning stadgar såsom vilkor för
utträde ur svenska kyrkan.

2 §•

3 §•

Främmande trosbekännare ega att, efter anmälan hos vederbörande
kyrkoherde, på allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

4 §.

Kyrkoherde i församling, tillhörande svenska kyrkan, åligger att i
afseende å främmande trosbekännare, jemte iakttagande af hvad kyrkolag
stadgar, fullgöra hvad honom genom allmän lag eller författning föreskrifves.

B) Förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vilja bekännare af annan kristen troslära, än den evangeliskt lutherska,
bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af staten
erkänd; göre derom hos Konungen ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse
och församlingsordning; bifogc ock, der de svenska kyrkan tillhört,
bevis om sådan anmälan för utträde derur, som i 3 § omförmäles. Finner
Konungen skäl att ansökningen bifalla; ege den församling rätt till offentlig
religionsöfning.

Enahanda rätt tillkomme ock de, på grund af hittills gällande författningar,
redan bildade församlingar af främmande trosbekännare.

2 §•

Lag* Utskottets Utlåtande N:o 17.

2 §•

Församling, hvilken enligt 1 § egcr rätt till offentlig religionsöfning,
anställe såsom föreståndare n eu dertill lämplig person samt göre derom anmälan,
i Stockholm hos Ofverståthållare-embetet och annorstädes i riket
hos Konungens Befallningshafvande; och må ej, innan sådan anmälan skett,
nybildad församling träda i utöfning af den henne i omförmälda''-’afseende
tillkommande rättighet.

Föreståndare hafve tillsyn derå, att församlingens offentliga gudstjenst
öfverensstämmer med dess uppgifna trosbekännelse och församlingsordning
samt att allmän lag dervid ej öfverträdes. Sker annorlunda, och
varder på anmärkning af föreståndaren det felaktiga ej rättadt; anmäle
han förhållandet hos Ofverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att föra de anteckningar, hvarom
Konungen förordnar; att lemna erforderliga upplysningar angående församlingens
medlemmar; samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse de
särskilda föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.

Afgår föreståndare från sin befattning; anställe församlingen ofördröjligen
en annan och göre derom anmälan, som ofvan är sagdt.

3 §•

Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och
vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden
i den församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill
han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställe sig, sedan
minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig
till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning i kyrkoboken.
Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han fyllt
aderton år, anses från svenska kyrkan skild. 1 främmande församling må
ej heller någon före nämnda ålder upptagas.

4 §.

Förr än äktenskap af främmande trosbekännare ingås, skall lysning
afkunnas i den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område
qvinnan är boende. Kyrkoherden i samma församling utfärde lysBih.
till Biksd. Prof. 1873. 7 Samt. 9 11 äft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

ningen; hvarvid för främmande trosbekännare ej erfordras bevis om dop
och nattvardsgång.

5 §•

Äktenskap emellan dem, Indika begge tillhöra samma främmande
trossamfund, med sådant presterskap, att Konungen funnit åt detsamma
kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta och förty rättighet
dertill medgifvit, skall afslutas med vigsel efter samfundets kyrkobruk.

Tillhöra de olika främmande trossamfund, med sådant presterskap,
som nyss är nämndt, eller är blott endera medlem af dylikt samfund; då
må äktenskapet kunna afslutas antingen medelst vigsel, förrättad af dertill
berättigad prest inom enderas trossamfund, eller inför borgerlig myndighet,
på sätt här nedan sägs. Samma lag vare i fråga om äktenskap
emellan bekännare af främmande kristen troslära och medlem af svenska
kyrkan.

Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande trossamfund,
som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet ingås inför borgerlig
myndighet.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, vare i stad
magistrat och på landet kronofogde. Dessa myndigheter hafva att i fråga
om äktenskapshinder öfva den tillsyn, som vigselförrättare enligt lag åligger.
Sedan i slägtingars eller andra vittnens närvaro såväl mannen som
qvinnan inför den borgerliga myndigheten afgifvit sitt frivilliga ja och
samtycke till giftermålet; varde de för äkta makar förklarade. Hvad sålunda
förekommit, skall upptagas i särskilt öfver sådana ärenden fördt
protokoll, hvilket, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af vittnen
bestyrkes. Det äktenskap ege full borgerlig giltighet, ändock att vigsel
ej tillkommer.

6 §•

Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar af
samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarne
vid barnets födelse medlemmar af skilda främmande trossamfund, eller
tillhör endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; ege fadr en
bestämma i hvilkendera trosläran barnet skall uppfostras. Har emellan
makarne träffats aftal om deras barns uppfostran i evangeliskt-lutherska
läran eller främmande troslära, som en af makarne bekänner; vare sådant
aftal gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående skriftligen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

upprättadt och uppvisadt, för vigselförrättare, derest vigsel skett, men eljest
för den myndighet, inför hvilken äktenskapet afslutats.

Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må, der
modren tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.

Då begge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlefvande,
eller, der de lefva åtskilda, den af dem, som har barnet i sin vård, öfvergår
från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant
till annat, må, der begge öfvergå, fadren och, i öfriga fall, den efterlefvande
eller den af makarne, som har barnet i sin vård, bestämma i hvilketdera
samfundets lära barnet skall uppfostras.

7 §•

I afseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och
deras barn vara underkastade derom gällande stadgar och anses tillhöra det
skoldistrikt, inom livilket de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras
i evangeliskt-lutherska läran, må, på framställning af vederbörande målsman,
fritagas från undervisning deri, såväl i folkskola som vid elementarläroverk;
dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det senare rektor tillse,
att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning.
Försummar målsman, oaktadt af skolstyrelse eller rektor erhållen
påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning,
som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.

8 §•

Främmande trosbekännare skola, der Konungen för viss församling
ej annorlunda förordnar, för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden,
särskildt upptagas i kyrkoboken för den till svenska kyrkan hörande församling,
inom hvars område de äro boende; och gälle i afseende å derför
erforderlig anmälan hvad af Konungen särskildt föreskrifves.

9 §•

Magistrat och kronofogde skola de inför dem ingångna äktenskap inom
sex veckor derefter anmäla,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

då båda makarne tillhöra främmande församling, åt hvars föreståndare
eller presterskap lagligen blifvit uppdraget att öfver församlingsmedlemmarne
föra kyrkobok, hos den eller de personer, hvilka föra de kyrkoböcker, deri
makarne äro upptagne,

då endast en af makarne tillhör sådan församling, som nyss är
nämndt, dels hos den person, af hvilken samma församlings kyrkobok föres,
och dels hos kyrkoherden i den svenska församling, der den andra makan
bor; samt

i öfriga fall hos kyrkoherden i den svenska församling, der qvinnan
är boende.

Har sådant aftal, som i 6 § omförmäles, blifvit träffadt och inför
den borgerliga myndigheten före äktenskapets afslutande uppvisadt; skall
en bestyrkt afskrift deraf vid anmälan om äktenskapets ingående öfverlemnas,
för att i kyrkoboken antecknas.

Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt, gälle äfven i
tillämpliga delar för prest, som viger dem, af hvilka icke någon eller endast
endera tillhör svenska kyrkan.

10 §.

Främmande trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser
må icke, utan Konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom
i riket.

11 §•

Tillträde till församlingens gudstjenst må ej offentlig myndighet
förvägras.

12 §.

Munk- eller nunneorden eller kloster ma ej i riket inrättas.

Ej heller inä skolor, eller andra uppfostringsanstalter, i hvilka undervisning
i religion meddelas, af främmande trosbekännare inrättas, eller upp -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

låtas, för barn under femton av, tillhörande svenska kyrkan, utan att Konungen
för särskildt fall det tillåter. Sker annorledes; varde skolan eller
anstalten stängd och föreståndaren för densamma dömd. att höta från och
med fem till och med femhundra riksdaler.

13 §.

14 §■

Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller
eljest gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse
icke medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter
och skyldigheter.

15 §.

16 §.

År främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer honom
att aflägga ed, då den enligt lag erfordras; förordne Konungen, huru förfaras
bör.

17 §.

Varder rättigheten till offentlig religionsöfning af församling missbrukad;
då må, efter Konungens förordnande, den rättighet upphöra.

Samma lag vare, då föreskriften i 2 § om anställande af föreståndare
icke efter särskildt föreläggande fullgörcs.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

18 §.

Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att iakttaga
hvad honom enligt denna förordning åligger; dömes till böter från och
med fem till och med femhundra Riksdaler.

19 §.

De angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
hittills gällande bestämmelser varda genom denna författning upphäfda,
utom hvad angår mosaiska trosbekännare, i afseende på livilka ej sker
annan ändring, än att om lysning till äktenskap mellan sådan trosbekännare
och medlem af svenska kyrkan eller annat främmande trossamfund,
sä ock emellan dem, livilka begge tillhöra mosaiska trosbekännelsen, äfvensom
i fråga om den troslära, hvari barn af dylikt äktenskap bör uppfostras, skall
gälla hvad i 4 och 6 §§ här ofvan sägs.»

Enär det af Utskottet i föregående punkt framställda förslag till författning
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning medgifver
äktenskaps afslutande inför borgerlig myndighet i alla de fall, som
Herr O. B, Olssons ofvanberörda motion synes afse, samt denna motion
sålunda redan blifvit besvarad, torde Riksdagen finna,

2:o) att Herr Olssons motion ej bör till någon särskild åtgärd
föranleda Vidkommande

slutligen Herr Uhrs motion, hvarigenom yrkas, att det
måtte tillåtas en hvar, som det önskar, att utan afseende å religionsbekännelse
ingå äktenskap inför magistrat i stad eller kronofogde å landet, så
får Utskottet, under åberopande af hvad i nästföregående punkt blifvit
anfördt, fästa särskild uppmärksamhet derå, att genom den föreslagna nya
lagstiftningen rättigheten att afsluta äktenskap inför borgerlig myndighet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

blifver så vidsträckt, att något verkligt behof att nu utsträcka den än längre
icke lärer förefinnas, i följd hvaraf Utskottet hemställer,

3:o) att Herr Uhrs ifrågavarande motion måtte af Riksdagen
lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 24 Mars 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. (»egerfelt.

Reservationer:

af Herr Grefve Mörnev: »Uhuru jag för min del icke kan inse det
lämpliga deri att förordningen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning skall blifva blott en civil-lag och, fastän deri förekomma
stadganden som angå lutherska presterskapets åligganden, undandragas
all pröfning af Kyrkomötet, vill jag, sedan Kyrkolags-komitéen
biträdt åsigten om förordningens särskiljande, i afseende härå icke framställa
några yrkanden.

Deremot i fråga om nyssnämnde förordnings innehåll, får jag, åberopande
såväl den af mig år 1869 mot Lag-Utskottets förslag till dissenterlag
afgifne reservation, som hvad af mig vid ärendets behandling i Första Kammaren
yttrades, vördsamt hemställa:

att 1 § i förordningen måtte utbytas emot 1 § i nu gällande
förordning angående främmande trosbekännare, den 23 Oktober, 1860. Om
det olämpliga uti att borttaga förbudet emot offentliga processioner och
dylikt får jag jemväl åberopa Justitierådet Olivecronas yttrande vid förordningens
granskning i Högsta Domstolen;

citt 3 § må undergå den rättelse att deri föreskrifves, att den, som
vill utträda ur den evangeliskt-lutherska kyrkan, bör, innan han antecknas
såsom _ den der kyrkan lemnat, styrka att han ingår i annat verkligen
befintligt religionssamfund

24 Laq-Utskottets Utlåtande N:o 17.

att 5 § ändras sålunda, att deri stadgas civiläktenskap såsom regel
för alla de äktenskapliga förbindelser som ingås emellan kontrahenter, deraf
båda eller endera icke tillhöra evangeliskt-lutherska kyrkan;

att 6 § rättas till öfverensstämmelse med de åsigter angående rättigheten
att bestämma barnens religion, som finnas uttalade i min ofvan åberopade

reservation; _ .

att i 8 § orden: »der Konungen för viss församling ej annorlunda
förordnar» må utgå. Mig synas privilegier och separat-stadganden icke
onödigtvis böra medgifvas;

att derest 8 § ändras, 9 § undergår den rättelse deraf bör
blifva en följd:

att 10 § erhåller följande lydelse:

främmande trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser
må icke ega eller innehafva fast egendom i riket utöfver hvad som kan
erfordras till bostadsplatser för deras presterskap och kyrkobetjening,
tomter för kyrkor och skolor samt kyrkogårdar; samt

att i 12 § införes innehållen, dels af 6 § samt dels af de båda
första punkterna i 8 § af nu gällande förordning. Bibehålies det nu
föreslagna stadgandet, torde den dag komma, da man finner förordningen
tolkas så, att någon ny munk- eller nunneorden väl icke må inrättas, men
att ingenting hindrar att gamla sådana ordnar i Sverge må finnas, om
medlemmar deraf till landet inflytta»

af Herr Friherre Nordenfalk, emot motiveringen af Utskottets tilläggtill
12 §;

af Herr Hasselnöt, emot 12 §, såvidt Utskottets derom afgifna

förslag afviker från den Kongl. Propositionen.

Herr Pliilipsson har begärdt få antecknadt, att han i fragans behandling
inom Utskottet icke deltagit.

Stockholm, G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1873.