Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17

Utlåtande 1870:LU17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

1

N:o 17.

Ank. till Riksd. Kansli d. 28 Febr. 1870, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 3 Kap. 5
och 7 §§ Ärfda-balken.

Enligt 1734 års lag upphörde den s. k. istadarätten (jus representationis),
vid arftägt emellan sidoarfvingar, med syskonbarn; men genom Kongl.
Förordningen den 19 Maj 1845 har denna rätt blifvit utsträckt till
syskons afkomlin gar, utan inskränkning till visst led. Varande i de 7 första
§§ af 3 Kap. Ärfda-balken, sådana de lyda i berörda Kongl. Förordning,
stadgadt som följer:

“1 §. År ej bröstarfvinge till efter den döda, och lefva dess föräldrar;
då tagen de arfvet.

2 §. År en af föräldrarne död, och äro syskon till, ett eller flera,
efter den, som ärfvas skall; ärfven då de med den af föräldrarne, som lefver,
och tagen den del, som den döda fadren eller modren ärfva skolat, om
han eller bon lefva!. Är något af syskonen dödt, då skola dess afkomlingar
i dess ställe och rätt träda. Finnas ej syskon, eller afkomlingar af
dem; tage den af föräldrarne, som lefver, hela arfvet.

3 §. Lefver ej någon af den dödes föräldrar, och äro syskon till; då
skola de allt arfvet taga. År något af syskonen dödt, njuten dess afkomlingar
den rätt, som i 2 § sägs.

4 §. Äro ej syskon eller afkomlingar af dem; ärfven då förfäder i
andra led, som äro faderfader och fadermoder, moderfader och modermoder.

5 §. Lefva ej de; då ärfven den dödes föräldrars syskon.

6 §. Lefva ej de; då ärfven den dödes förfäder i tredje led.

7 §. Lefva ej de; då ärfven faders och moders syskons barn/''

Bih. till Riksd. Frot. 1870. 7 Samt. 9 Höft-.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

Nu har Herr Olof Larsson från Örebro län uti en inom Andra Kammaren
väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 55) anmärkt, att
lagen ingalunda vore konseqvent, då den ej tillerkänner afkomlingarne efter
de i 5 och 7 §§ omförmälda arftagare, eller den dödes föräldrars syskon och
dessa sednares barn, enahanda representationsrätt, som enligt 2 och 3 §§
tillkommer afkomlingarne efter den dödes föräldrar och syskon. Enligt motionärens
åsigt fordrade rättvisan, att likställighet härutinnan blefve införd,
så att den ena lika väl som den andra tillerkändes representationsrätt. Motionären
funne sig derföre föranlåten föreslå, ”att 5 och 7 §§ i ofvan omförmälda
kapitel må erhålla sådan ändring, att afkomlingar i der omförmälda
leder må tillerkännas den rätt, som deras fader eller moder taga skolat, om
han eller hon lefva!”

Härvid må först och främst erinras, att i fråga om arfslagarne, hvilka
mindre än de flesta andra grenar af lagstiftningen äro beroende af landets
och folkets fortgående utveckling, någon rubbning i allmänhet ej bör ega
rum, med mindre vigtiga skäl dertill föranleda.

Utskottet kan icke finna att någon inkonseqvens vidlåder ifrågavarande
lagstadganden. Inkonseqvens i lagstiftningen eger nemligen rum endast så
vidt ett stadgande strider emot den grundsats, hvarifrån lagstiftaren utgått.
Men sådant är icke förhållandet här. Af det i gällande lag följda arfssystem
framgår oförtydbart, att man velat utstaka och bestämma arfsrätten
efter presumtionen af det närmare förhållande, som egt rum emellan den aflidne
och den person, åt hvilken hans egendom skall öfvergå; och utan tvifvel
har lagstiftaren i detta afseende träffat det rätta, då han gifvit istadarätten
den begränsning, som lagen nu innehåller.

Utgående från berörda princip har lagstiftaren bestämt arfsföljden efter
det slägtled, hvari arfvingarne stå till den döde, med iakttagande deraf att
sidoarfvinge går framföre bakarfvinge och att istadarätt eger rum endast till
förmån för den dödes afkomlingar, hans syskon och deras afkomlingar, emellan
hvilka och den döde ett innerligare samband måste antagas vara för
hand. Att nu utsträcka förutsättningen af ett sådant innerligare slägtskapsband,
på sätt motionären föreslagit, jemväl till de af honom afsedda slägtförhållanden,
men låta dervid stadna, vore en godtycklighet, hvartill, efter Utskottets
åsigt, stöd icke finnes i den allmänna meningen.

Motionären har icke förebragt något skäl för sitt påstående, att föreslagna
förändringen skulle vara betingad af rättvisan, som, enligt Utskottets
omdöme, minst lika mycket fordrar att lagen bibehålies oförändrad.

För öfrigt bör bemärkas, att med den vidsträcktare testamentsrätt, som
genom Kong!. Förordningen den 21 December 1857 blifvit införd, det är en

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17.

hvar obetaget att, oberoende af ifrågavarande lagbud, medelst testamente förordna
så som honom bäst synes.

Utskottet får alltså vördsamt hemställa,

att omhandlade motionen må af Riksdagen lemnas utan
vidare afseende.

Stockholm den 28 Februari 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.