Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1886:LU15 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

N:o 15.

Ant. till Eiksd. Kansli den 8 Februari 1886, kl. 1 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af Kongl, blefven den 7 Juni 1733 och den 24 Januari
1740 om skyldighet att låta döpa harnen.

Från Andra Kammaren liar Utskottet fått till sig hänvisad en
inom nämnda Kammare af Herr E. J. Ekman afgifven motion, N:o 7,
hvari hufvudsakligen andrages följande:

Det vore i allmänhet erkändt såsom en sanning, att hvarje lag
eller förordning, som till den grad öfverlefvat sig sjelf, att dess handhafvare
icke vågade att tillämpa den, emedan det allmänna rättsmedvetandet
skulle på det allra högsta kränkas genom dess tillämpning,
borde afskaffas. Genom bibehållandet af sådana lagar och förordningar
försvagades väsentligen aktningen för lagen i allmänhet till icke ringa
skada för samhällets sunda utveckling. En sådan förordning hade vi
i Kongl. blefven af den 7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740, hvari
det stadgades: »Om någon i godo icke kan förmås att låta dess barn

komma till den heliga döpelsen, skall det samma hos honom af beskedlige
exekutionsbetjenter uttagas och sedan af presterskapet i församlingen
uti kyrkan döpas, hvarom landshöfdingeembetet uppå konsistorii
påfordran bör lemna handräckning med vissa exekutionsbetjenters tillordnande,
som vederbörande presterskap i detta mål biträde göra».

Denna förordning hade på senare tiden, så vidt motionären kände,
icke blifvit tillämpad, emedan det strede mot det allmänna tänkesättet
att på ett våldsamt sätt befordra en person till en religiös handling.
Kongl. Maj:t hade ock tvenne gånger uppå besvär angående dylik handlik.
till Biksä. Prot. 1886. 7 Sami 5 Käft. 1

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 15-

räcknings lemnande förklarat sig icke finna skäl att auktorisera den
verldsliga maktens ingrepp i dylika fall. Så länge denna lag dock
funnes qvar, kunde den af ett ovisligt kyrkligt nit användas för att
dermed åtminstone hota och skrämma de föräldrar, som af samvetsskäl
ej ville låta döpa sina barn. Genom lagens upphäfvande borde äfven
möjligheten af ett sådant bruk af sagda lag omintetgöras.

På grund af hvad motionären sålunda anfört, föreslår han,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att stadgandet
i Kongl. brefven af den 7 Juni 1733 och af
den 24 Januari 1740 angående tvångsdop måtte till
all kraft och verkan varda upphäfdt.

De af motionären omförmäld a Kongl. brefven, hvilkas innehåll
uti de af A. J. Rydén och J. A. Thurgren utgifna upplagor af Kyrkolagen
återgifvas i de af motionären anförda ordalag, lyda, enligt den
på Konungens befallning af Prosten Mittag utgifna edition af Kyrkolagen
m. in., på följande sätt:

»Kongl. Brefvet till Consistorium i Stockholm den 7 Junii 1733.
Friedrich etc. Vi hafve låtit Oss föredragas Eder underdåniga skrifvelse
af den 30 nästlidne Maji, hvarutinnan I berätten, att, sedan Vi
under den 18 sistlidne Aprilis Eder i nåder anbefalt, att låta vissa prestmän
med Christelig sorgfällighet underrätta N. G. uti Guds saliggörande
kundskap, hafven I försport, det bemälde G. icke ville låta döpa dess
barn, som hans hustru före pingsthelgen framfödt; Och ehuruväl Kyrkoherden
H. på Eder anmodan sökt att G. härutinnan undervisa, har dock
hos honom något ej uträttas kunnat, utan har G. fast mera, uppå sistnämnde
Kyrkoherdes gjorda frågor, dess om den Heliga döpelsen fattade
grofva och villfarande mening yttrat, hvarföre som I ansett G:s
förfarande härutinnan såsom stridande både mot Guds ord och Kyrkolagen,
altså hafven I funnit Eder föranlåtne att Oss detta i underdånighet
referera och Vårt nådiga förordnande deröfver afvagta.

Häruppå länder Eder till nådigt svar, att, i fall N. G. i godo
icke kan förmås till att straxt och utan något uppskof låta sitt lilla
barn komma till den heliga döpelsen; så finne VI godt, det barnet
skall af beskedliga Executionsbetjente ifrån honom tagas och af presterskapet
i församlingen, der han boende är, till dop och Christendom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

uti Kyrkan befordras. Till hvilken ända VI nu jemväl i nåder anbefalle
Öfverståthållaren Grefve T. att på Eder reqvisition lemna dess
handräckning med sådana tjenliga personers tillordnande, som vederbörande
presterskap härutinnan biträda skola; blifvandes för öfrigt Eder
försorg uppdraget, att oftabemälde G. må genom nitälskande prestmän,
så mycket möjligt är, så i detta mål om döpelsens sacramente och
dess nödvändighet, som det mera, hvarutinnan han befunnits vara villfarande,
undfå noga och öfvertygande undervisning, på sätt och vis,
som Vårt förra till Eder honom angående aflåtne nådiga bref innehåller».

»Kongl. Brefvet till Consistorium i Upsala den 24 Januari 1740.
Friedrich etc. Emedan VI så af Edert till Vår Justitise Canzler aflemnade
svar som Eder hos Oss sedermera inkomna särskilta underdåniga
berättelse af den 9 uti innevarande månad inhemtat de hinder och
orsaker, hvarföre Hofjunkaren I. G., som är på Leijondahls sätesgård
i Bro församling boende, ej velat befordra dess lilla barn till dop och
Christendom samt att han ännu enständigt vore deremot och ej vill sig
thertill låta öfvertalas, ehuru I med mycken sorgfällighet, genom Kyrkoherdarne
W. och S., sökt honom om en sådan dess skyldighet af Guds
heliga ord att öfvertyga; fördenskuld och på det slike förakt af de
heliga sacramenternes rätta bruk och nyttjande må framdeles äfven
kunna förekommas, ty hafve VI i nåder för godt funnit Eder att anbefalla,
thet I antyden Kyrkoherdarne W. och S. att ofördröjligen resa
till Leijondahls sätesgård, och i fall Hofjunkaren G. då än vidare icke
skulle i godo kunna förmås till att straxt och utan ringaste uppskof
låta sitt lilla barn komma till den heliga döpelsen; så skall barnet genom
Kronobetjentes handräckning, som där i nejden bör vara nära till
hands, af bemälde Kyrkoherde W., i anseende till de härvid befunna
omständigheter, till dop och Christendom befordras. Till hvilken ända
VI jemväl genom bref af detta dato anbefalt Landshöfdingen Baron
B. att på Eder anmodan lemna dess handräckning med Kronobetjentes
tillordnande, som förberörde Kyrkoherdar härutinnan biträda skola. I
förrätten härmed thet Oss till nådigt välbehag länder».

Af dessa brefs ordalydelse framgår otvetydigt, att med dem icke
afsetts att meddela allmänt gällande föreskrifter, huru i dylika fall
borde förfaras, utan endast att gifva vederbörande myndigheter anvisning
om hvad i föreliggande särskilda fall vore att göra. Att Kongl.
Maj:t sjelf så uppfattat dessa brefs betydelse, synes också deraf, att
Kongl. Maj:t i senare tider, på sätt motionären antydt, genom flere
särskilda beslut meddelat helt andra föreskrifter i dylika fall. I ett af
dessa fall hade Domkapitlet i Lund hos Kongl. Maj:ts Befallnings -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

hafvande i Kristianstads län anmält, att åboen And. Olsson i Bronaröd
vägrat att låta döpa sitt år 1857 födda barn, i följd hvaraf Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande lät vid vederbörlig häradsrätt anställa åtal
mot Olsson, som, på grund af föreskriften i 3 kap. 2 § Kyrkolagen,
härför dömdes att till församlingens kyrka och fattige utbetala 37 r:dr
50 öre riksmynt. Då emellertid Olsson, hvilken omfattat baptistiska
lärosatser, icke häraf lät sig rätta, begärde Domkapitlet, med åberopande
af Kongl. brefven 1733 och 1740, handräckning hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande för att få barnet till dopet befordradt. I anledning
af denna Domkapitlets framställning anhöll Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hos Kongl. Maj:t om föreskrift, huruledes härutinnan borde
förfaras. Genom beslut den 23 September 1859 förordnade Kongl.
Maj:t, efter Justitiekanslersembetets hörande, att, innan Kongl. Magt
ville i ämnet vidare besluta, Konsistorium borde tillse, det vederbörande
kyrkoherde eller annan prestman, den Konsistorium funne dertill lämplig,
ytterligare måtte genom undervisning och kärleksfull förmaning söka
förmå Olsson att ej vidare förhindra barnets befordran till det heliga
dopet, samt att Konsistorium borde efter 3 månaders förlopp hos Kongl.
Maj:t anmäla framgången af de åtgärder, som med anledning af denna
befallning vidtoges. I skrifvelse den 8 Februari 1860 meddelade Domkapitlet,
att de sålunda vidtagna åtgärderna visat sig fruktlösa. Denna
skrifvelse anmäldes för Kongl. Maj:t den 13 September 1861 i sammanhang
med skrivelser från två andra domkapitel, hvilka anmält, att åtskilliga
under deras domvärjo hörande personer omfattat baptistiska
lärosatser; och förklarade Kongl. Maj:t, att, då genom förordningen den
23 Oktober 1860 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
bestämmelse blifvit meddelad, huru förfaras bör med de svenske
medborgare, som omfatta en från svenska kyrkans bekännelse afvikande
lära, funne Kongl. Maj:t samtliga dessa anmälningar icke föranleda till
särskildt Kongl. Map.ts yttrande.

I två andra fall, som blifvit af Domkapitlen i Strengnäs och
Hernösand anmälda, förklarade Kongl. Maj:t genom beslut den 28 Augusti
1863, att Kongl. Maj:t, med tillit till Konsistorii och vederbörande
presterskaps fortsatta trogna bemödanden att genom allvarlig förmaning
och kärleksfull undervisning söka återföra de vilsefarande föräldrarne
samt förmå dem att låta ifrågavarande barn till det heliga dopet befordras,
funne någon åtgärd i anledning af Domkapitlens framställningar
då icke böra af Kongl. Maj:t vidtagas.

Någon tillämpning af de grundsatser, som funnit ett uttryck i de

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

båda Kongl. blefven den 7 Juni 1733 och den 24 Juni 1740, synes således
icke vidare vara att befara.

I 2 § af 3 kap. Kyrkolagen stadgas emellertid, att »alla fullkomligen
till verlden födda och lefvande barn skola af deras föräldrar
åtminstone inom det åttonde dygnet till den heliga döpelsen befordras»,
hvilken föreskrift blifvit genom Kongl. förordningen den 13 September
1864 så till vida förändrad, att tiden, inom hvilken dop bör ega rum,
blifvit utsträckt till 6 veckor efter barnets födelse. »Försummar någon
det af vårdslöshet», heter det vidare i samma paragraf, »så skall densamma
antingen med kyrkoplikt af Konsistorium beläggas eller i dess
ställe gifva något ansenligt till kyrkan och de fattige.» Underlåtenheten
att fullgöra föreskriften om barnets döpelse utgör sålunda otvifvelaktigt
en kränkning af kyrkans ordning och bör följaktligen kunna
göras till föremål för kyrkotukt. I det förslag, som den 2 Oktober
1873 afgafs af den för revision af 1686 års Kyrkolag tillsatta komité,
föreslogos också följande bestämmelser i detta ämne: »Barn, som bör
i den rena evangeliska läran uppfostras, skall utan onödig tidsutdrägt
och senast inom sex veckor efter födelsen till det heliga dopet befordras.
Sker det icke, erinre kyrkoherden i församlingen barnets föräldrar
eller målsmän derom. Låta de icke inom fjorton dagar derefter
barnet döpa, skola de inför kyrkorådet varnas. Underlåta de ändock
att inom ytterligare åtta dagar sin kristliga pligt härutinnan fullgöra,
då skall kyrkorådet inom sig utse tre ledamöter, hvilka om barnets befordran
till dopet, der det i godo kan ske, må draga försorg.»

Många af de barn, hvilka deras föräldrar uppsåtligen försumma att
i öfverensstämmelse med kyrkans lag och ordning låta döpa, erhålla dock
dop, förrättadt af fadren eller annan lekman, för hvilken föräldrarne
hafva förtroende. I anledning af en vid 1883 års kyrkomöte af Biskop
A. F. Beckman väckt motion i syfte, att sådant dop, äfven om det icke
uppgåfves såsom nöddop, skulle kunna på begäran af vederbörande
målsman eller barn, kommet till konfirmationsåldern, af prest bekräftas
på sätt och under vilkor, som i kyrkohandboken i fråga om nöddop
vore föreskrifvet, yttrade kyrkolags-utskottet (i betänkandet N:o 14):
»Då å ena sidan enligt vår kyrkas grundsatser sakramentsförvaltningen
tillhör presterskapet, men å andra sidan undantag från sådan grundsats
i fråga om dopet är medgifvet, der nöd på färde är, d. v. s. när, enligt
kyrkohandbokens ord, »barnets svaga tillstånd icke tillåter att kalla
prest», i hvilken händelse nöddopet, om barnet blifver vid lif och nöddopet
eljest är på laga sätt och af dertill behörigen qvalificerad person
förrättadt, skall af presten bekräftas, så synes härmed vara i lagstift -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

ningen iakttaget hvad för kyrkans ordning och den enskildes förmån
kan vara nödigt och gagneligt. Kyrkans sed och uppfattning medgifver
ock, att ett under andra förhållanden än de ofvannämnda af
lekman verkstäldt dop bekräftas af prest, då derom anhålles och presten
efter pröfning af omständigheterna anser så kunna ske.» Då det föreslagna
stadgandet således syntes öfverflödigt, och dertill komme, att
detsamma lätteligen skulle kunna tydas såsom ett godkännande af lagöfverträdelser,
hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till någon
kyrkomötets åtgärd föranleda, och blef denna hemställan af kyrkomötet
bifallen.

Efter att hafva lemnat dessa antydningar om, huru föräldrars
underlåtenhet och tredska att befordra sina barn till kyrkligt dop rätteligen
bör ur kyrkans synpunkt betraktas, anser sig Lag-Utskottet böra
uttala, att Utskottet i allo delar motionärens mening, att de grundsatser,
som uttalats i Kongl. brefven den 7 Juni 1733 och den 24 Januari
1740, stå i afgjord strid med vår tids rättsmedvetande och följaktligen
icke vidare torde komma att tillämpas; men då de i dessa
bref meddelade föreskrifter endast afse särskilda fall, som i en länge
sedan förfluten tid genom anmälan af vederbörlig myndighet blifvit
dragna under Kongl. Maj:ts pröfning, finner Utskottet sig icke kunna
göra annan hemställan, än

att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.