Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15

Utlåtande 1885:LU15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ank. till Eiksd. Kansli den 2 Mars 1885, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande
af särskildt sträf för fylleri, ä allmänt ställe.

Gällande strafflag stadgar i 18 kap. 15 §:

»Öfverlasta!- sig någon af starka drycker så. att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är,
och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt ställe;
straffes, för fylleri, med böter, högst tjugo Riksdaler.»

Lag-Utskottet har nu från Första Kammaren emottaga en af Herr J.
Mankön afgifven motion, N:o 16, hvari på anförda skäl föreslås, »att Riksdagen
för sin del måtte besluta, att § 15 af kap. 18 uti Strafflagen måtte
utgå, samt att i öfverensstämmelse dermed hänhörande punkter af förordningen
emot fylleri och dryckenskap af den 16 November 1841, jemte andra
ämnet rörande stadganden eller lagrum, måtte ändras.»

Af de skäl, som i motionen anföras för det uti densamma innefattade
förslag, torde endast det förtjena särskildt bemötande, att genom ifrågavarande,
ofvan intagna lagstadgande staten icke bestraffar den förargelse,
som genom fylleri å allmänt ställe kan åstadkommas, enär härför straff
redan vore stadgadt i 11 kap. 15 § Strafflagen, hvadan det, som staten här
bestraffade, skulle vara omåttlighet i dryck, ådagalagd på allmänt ställe,
Bih. till Riksd. Prof. 1885. 7 Sami. 12 Raft. 1

2 Lax/-Utskottets Utlåtande N:n 15.

något, som emellertid icke borde utgöra föremål för statens bestraffande
verksamhet.

Det sålunda åberopade stadgandet i IT kap. 15 § Strafflagen har
följande lydelse:

»Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att
annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän väg,
gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles; straffes
med böter, högst etthundra Riksdaler. Våldförer man annan å sådant ställe,
som nu sagclt är; då skall den omständighet, vid straffets bestämmande för
våldet, såsom försvårande anses.»

Då hela IT kap. Strafflagen enligt sin öfverskrift handlar »om fridsbrott»,
torde det få antagas, att den förargelse, som kan enligt dess 15 §
bestraffas, måste vara af någon frid störande beskaffenhet. Äfven om det
medgifves, att egentliga anledningen, hvarföre den förseelse, som benämnes
fylleri å allmänt ställe, blifvit i lagen ansedd för sedlighetsbrott och derstädes
belagd med straff, är att söka i den förargelse, förseelsen åstadkommer
eller kan åstadkomma, så lärer dock denna »förargelse» till sina gränser
vara något vidare, än den i 11 kap. 15 § strafflagen omförmälda. Man
torde nemligen kunna, utan att göra sig skyldig till »fridsbrott», å allmänt
ställe befinna sig i det tillstånd, att af åtbörder och, framför allt, af oredig
sinnesförfattning synbarligen märkas kan, att man drucken är, samt dymedelst
åstadkomma eller kunna åstadkomma förargelse, den der icke skulle
vara straffbar enligt 11 kap. 15 § Strafflagen.

Utskottet tror nu för sin del icke, att det skulle vara öfverensstämmande
med den allmänna uppfattningen i vårt land, att en person, som å
allmänt ställe på sistnämnda sätt förginge sig, blefve fri från straff derför;
och säkerligen skulle en dylik straffrihet icke bidraga till vinnande af det
för vårt folk så särdeles angelägna syftet af nykterhetens befrämjande.

Härtill kommer, att, på grund af den affattning, motionären gifvit sitt
förslag, det förefaller såsom om hans mening varit att, hvithet ock följdrigtigheten
kunde synas fordra, den i 2 § af förordningen emot fylleri och
dryckenskap den 16 November 1841 stadgade särskilda påföljd af förlust
af prestembete och innehafvande tjenst för prestman samt afsättning'' eller
suspension i vissa fall för annan embets- eller tjensteman, som under tjenstens
utöfning är af starka drycker öfverlastad, hvilken särskilda påföljd på
grund af 18 § 3 mom. i förordningen om nya strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864 för närvarande
måste ådömas, nu jemväl skulle upphäfvas, något, som emellertid icke borde
kunna ifrågakomma.

3

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 16.

Utskottet hemställer,

att motionen icke må vinna vidare afseende.
Stockholm den 2 Mars 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

X:o 16.

Ank. till” Riksd. Kansli den 2 Mars 1885, kl. 12 rnidd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till
99 § Utsökning slag en.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet emottagit en af Herr Olof
Ahlström afgifven motion, N:o 109, hvari andrages följande:

.*1 Utsökningslagens 99 § stadgas angående sättet för kungörande af
exekutiv auktion å fast egendom, att auktionsförrättaren skall låta kungörelse
om auktionen, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället, införas
i allmänna. tidningar^ tre gånger, första gången minst fyra veckor och sista
gången minst fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom intagas i länskungörelserna
samt tillika foga anstalt att kungörelsen varder minst fyra veckor
före auktionsdagen å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen
a det ställe, der auktionen hålles; hvarförutom i 100 § föreskrifves att de,
hvilka hafva inteckning i egendomen eller fordran eller rättighet, hvarför
egendomen enligt 11 kap. 2 § Jordabalken häftar, eller ega rätt till ränta
eller annan afgäld, som bör ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17