Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15

Utlåtande 1876:LU15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

1

T*C:o IS.

Ånk. till Riksd. Kansli den 26 Febr. 1876, kl. 2 e m.

Utlåtande, i anledning af vädd fördag om förbud för ledamot af
it tider rät t *att inför samma rätt föra andras talan.

Under förmälan, att det genom Kongl. brefvet den 1 Februari 1758
stadgade förbud för dem, som följa häradshöfdingarne på ting, att vid
samma ting uppträda såsom fullmäktige, hufvudsakligen åsyftade att, såvidt
möjligt vore, undanrödja hvarje misstanke på möjligheten, att domarens
omdöme skulle i följd af enskilda öfverläggningar emellan honom
och hans biträden missrigtas, har Herr P. G. Sandberg uti en inom
Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 114)
föreslagit, att då ur sådan synpunkt borde med än större skäl förebyggas,
hvad numera ganska ofta förekomme, att ledamöter i rätten förde
talan för parter i mål, hvilka skulle af ombudets egna kamrater afgöras,
»Riksdagen måtte för sin del besluta en lag, hvarigenom ledamöter
i underrätt förbjudas, att inför samma rätt föra andras talan.»

I anledning af denna framställning, som afser det gängse bruket,
att vid underdomstol å landet nämndeman, som tillhör samma domstol,
tillstädjes att vara fullmäktig, får Utskottet, å ena sidan, erinra, att då
nämndeman, som varit ombud i en sak, icke eger att i pröfningen deraf
deltaga, samt nämndens mening icke på domsluten utöfvar något inflytande
i annat fall, än att den är enhällig och från domarens skiljaktig,
någon fara derför, att nämndemän skulle på utgången af sine hufvudmäns
talan kunna till deras förmån obehörigen inverka, icke torde i någon
afsevärd män förefinnas, så att det ifrågasatta förbudet, såvidt derBih.
till Rilcsil. Prof. 1876. 7 Sand. S Käft.

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15,

dermed afses att undanrödja en sådan fara, icke synes kunna tillmätas
någon synnerlig vigt.

Samma förbud skulle å andra sidan sannolikt medföra ganska stora
olägenheter. Sålunda, hvad först angår ansökningsärenden, komme ett
stadgande, hvarigenom nämnden förmenades att om dylika ärenden för
andras räkning besörja, att för rättssökande medföra den betydliga kostnad
och besvär, som vore eu följd deraf, att de i dessa rättsärenden
nödsakades att i de flesta fall antingen vid domstol iakttaga personlig
inställelse eller ock anlita ombud, som finge göra särskild resa till tingsstaden;
och, beträffande derefter egentliga rättstvister, synes desto mindre
lämpligt att förhindra nämndemäns anlitande till biträde i dylika tvister,
som de med hänsyn till den erfarenhet rörande sådana frågors behandling,
som nämnden genom sitt deltagande i lagskipningen är i tillfälle i
viss mån förvärfva, torde vara dertill företrädesvis lämplige, samt, derest
det ifrågasatta förbudet blefve i lag stadgadt, menige man vid bristande
förmåga till rättegångars utförande skulle, åtminstone intill dess ett
advokatstånd blefve inrättadt, göras i dessa angelägenheter beroende af
sådane, ofta nog mindre rättrådige personer, som gjort utöfvandet af
advokatyrket på landet till sitt hufvudsakliga näringsfång och af egen
vinning ofta förledas att snarare befrämja än förekomma obefogade
rättegångar.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser sig Utskottet böra
vördsamt tillstyrka,

att den föreliggande motionen måtte lemnas utan afseende.

Stockholm den 26 Februari 1876.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.