Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15 (Utlåtande 1874:LU15 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

N:o IS.

Ank. till Riked. Kansli den 12 Mars 1874, kl. 3 e. ta.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner am ändring i gällande stadganden
rörande skyldighet att hygga och underhålla kyrka,
prestgård och tiondelada.

Ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet remitterade, äro väckta
inom Andra Kammaren af Herrar J. P. Nilsson (motionen N:o 33), P. Gummesson
(motionerna N:is 77 och 78), J. E. Johansson (motionen N:o 170) samt E. Leijer
och P. 0. Hörnfeldt (motionen N:o 9), och hafva dessa motionärer föreslagit:

Herr J. P. Nilsson: »att, med bibehållande af Kongl. resolutionen den 13
December 1672, som bestämmer att kyrkor i Skåne skola byggas och underhållas med
kyrkotionden, samt med den rätt oförkränkt, som blifvit genom särskilda författningar
och privilegier tillerkänd jord åt viss natur i afseende å befrielse från deltagande i
kyrkas byggande, Riksdagen må för sin del besluta:

1:° att i ifrigt skyldighet att bidraga till byggande och underhållande af
å landet belägen kyrka, med hvad dertill hörer, såsom klockstapel, kyrkomur, sockenstuga
och fattigstuga, skall, med undantag för de dertill erforderliga dagsverken, hvilka
böra utgöras i likhet med hvad hittills stadgadt varit, åligga en hvar, som enligt
57 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet af den 21 Mars 1862
är pligtig att till kommunens gemensamma utgifter lemna bidrag; och

2:o att dessa bidrag skola utgöras med belopp, som bestämmas enligt de
i 58 § af nämnda Kongl. förordning för kommunalutskylders utgörande stadgade
grunder»;

Bil. till Liksd. Prof. 1871. 7 Sami. 7 Höft.

2 Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 15.

Herr Gummesson: dels enligt motionen N:o 77: »att Riksdagen ville hos
Kongl. Maj:t anhålla att, med ändring af 26 kapitlet 1 § Byggninga-balken, byggnad
och underhåll af kyrka, socken- och fattigstuga skall bestridas efter de för utgörande
af kommunalutskylder i allmänhet nu gällande grunder»;

dels ock enligt motionen N:o 78: »att Riksdagen ville för sin del besluta,
att den församlingarne nu åliggande byggnads- och underhållningsskyldighet af ladugård
och öfriga för jordbruket behöfliga byggnader å kyrkoherdebostället mot motsvarande
förhöjning i kyrkoherdens lön på honom öfverflyttas, samt att församlingens
skyldighet till ”byggnad och underhåll af mangårdsbyggnaden antingen under samma
vilkor af kyrkoherden öfvertages eller ock inskräukes till det omfång i 26 kap. 2 §
Byggninga-balken är stadgadt»;

Herr J. E. Johansson: »att Riksdagen måtte besluta ett tillägg uti 2 §
26 kap. Byggninga-balken, i närmaste öfverensstämmelse med innehållet af § 1 i
Kongl. förordningen den 23 Februari 1847 angående boställshafvares deltagande i
allmänna brandstodsföreningar, hvarigenom §:n komme att erhålla följande lydelse:

I prestgård skall vara stufva med två kamrar och kök, brygghus med bakugn,
bod med dubbel botten och loft, visthus, lada med tvänne golf och loge, fähus och
stall, alla till den storlek, som särskild! derom stadgadt är. Dessa hus, och ej
flera, ega socknemän, med tak och innanrede!, kyrkoherden färdiga antvarda, och vare
han ’ skyldig att hålla dem vid makt med egen kostnad, äfvensom att, såsom delegare
i brandstodsförening med af Kongl. Maj:t eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
faststäldt reglemente, inträda till erhållande af ersättning för brandskada
å de vid bostället befintliga laga hus. När de af ålder och bruk och ej af prestens
vanrykt förfalla, då skola socknemän dem bygga och bättra på deras kostnad; dock
må virke å prestbolets egor dertill tagas; &c. &c.»; och

Herrar Leif er och Hörnfeldt: »att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
de församlingar å iandet, der reglering af presterskapets löner försiggått och vunnit
Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse samt konvention eller skriftligt aftal ej annorledes
bestämmer, skola, för den tid regleringen gäller, befrias från skyldigheten att bygga
o«h underhålla sädes- eller så kallad tiondelada.»

Beträffande först de af Herr J. P. Nilsson samt af Herr Gummesson i hans
förstnämnda motion gjorda framställningar rörande skyldigheten att deltaga i byggnad
och underhåll af kyrka, sockenstuga och fattigstuga, får Utskottet, likasom vid senaste
riksdag, då denna fråga jemväl förevar, erinra att Rikets Ständer genom underdånig
skrifvelse den 20 Juni 1866 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådana förändrade stadganden angående deltagande
i byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer, äfvensom af soc -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

kenstuga och fattigstuga, att dessa åligganden blifva för medlemmarne af kommunen
efter billiga grunder gemensamma; och som frågan sålunda är beroende på Kongl,
Maj:ts nådiga pröfning, får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o att Herrar J. P. Nilssons och Gummessons ifrågavarande
motioner ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Hvad dernäst angår Herr Gummessons motion N:o 78, som afser att församlingens
byggnads- och underhållsskyldighet å kyrkoherdeboställe skulle af kyrkoherden
öfvertagas emot åtnjutande af motsvarande förhöjning i lönen, så och då denna
fråga lämpligen torde böra komma till afgörande i sammanhang med frågan om ny
ecklesiastik boställsordning, om framläggande af förslag hvartill Rikets Ständer den
16 Januari 1863 till Kongl. Maj:t aflåtit underdånig framställning, får Utskottet
vördsamt hemställa,

2:o att Herr Gummessons förevarande motion äfvenledes måtte
af Riksdagen lemnas utan afseende.

Vidkommande sedermera det af Herr J. E. Johansson framställda förslag,
har han till stöd derför anfört att Kongl. förordningen angående boställsinnehafvares
deltagande i allmänna brandstodsföreningar den 23 Februari 1847, som uti 1 §
stadgar skyldighet för boställshafvare att för boställets hus ingå såsom delegare i
brandstodsbolag med i behörig ordning faststäldt reglemente, vid det förhållande att
uti förordningen ingen åtskilnad gjordes emellan ecklesiastika, militära eller civila löntagare
och boställen, väl enligt motionärens förmenande vore gällande äfven för de
prestgårdshus, som af församlingen skulle byggas, men att erfarenheten likväl visat
dels att denna författning inom olika orter olika tillämpades, i det en del innehafvare
af kyrkoherdeboställen till följd af densamma låtit i brandstodsbolag försäkra så väl de
7 laga husen vid bostället som de hus de sjelfva vore skyldiga att bygga, medan
åter andra innehafvare af dylika boställen bestridt att för de laga husen ingå såsom
delegare i sådant bolag, dels ock att författningen vore på många ställen alldeles
okänd eller bortglömd; hvarför motionären ansåg behofvet kräfva, att bestämmelsen i
författningen, så vidt den afsåg innehafvares af kyrkoherdeboställe skyldighet att låta
brandförsäkra de derstädes befintliga laga husen, på sätt han föreslagit, infördes i 26
kap. 2 § Byggninga-balken.

Den af motionären åberopade författningen innehåller visserligen i § /. »De
som hädanefter i egenskap af löntagare, eller enligt vederbörande ömhet smyndighets
utfärdade arrendekontrakt, tillträda boställen uti län. der allmän brandstodsförening
med af Oss i nåder fastäldt reglemente är ingången, skola, så framt arrendekontrakt
icke redan blifvit, uppå hittills gällande vilkor, upprättadt, vara pligtige att såsom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

delegare i brandstodsforeningen inträda till erhållande af ersättning för brandskada
genom vådeld å de vid bostället befintliga laga hus; och skall uti län, hvarest allmän
brandstodsförening framdeles kan varda ingången, enahanda skyldighet åligga löntagare
och arrendatorer, som efter det föreningens reglemente blifvit af Oss i ^ nåder
faststäldt, boställen tillträda”. Men samma författning stadgar vidare i § 2: »Astundar
den, som för boställshus vunnit delaktighet i sådan brandstodsförening som i § 1
omförmäles, sjelf taga befattning med botande af brandskada, som å bostället inträffat,
då må brandstodsersättning till honom utbetalas emot ställd borgen för medlens
behöriga användande till de afbrända eller skadade husens iståndsättande, öfver fullgörande
hvaraf det skall åligga vederbörande att i redan föreskrifven ordning vaka,
och bör denna borgen, för att kunna godkännas, vara ingången af två män, med förbindelse
till ansvarighet en för begge och begge för en, såsom för egen skuld, äfven
i händelse innehafvaren af bostället skulle, innan brandskadan blifvit fullt afhulpen,
med döden afgå, samt löftesmännens egenhändiga underskrift vara af vittnen, och deras
vederhäftighet af vederbörande domare eller af Vår Befallningshafvande, behörigen
styrkt”, och i § 3: ”Vill innehafvaren af bostället sjelf icke afhjelpa brandskadan,

eller kan han ej ställa föreskrifven borgen, då skall, genom den embetsmyndighet^
försorg, under hvars inseende bostället lyder, brandskadans botande utbjudas på entreprenad-auktion
åt den minstbjudande, enligt för sådana auktioner allmänt gällande
föreskrifter; dock skall det åligga innehafvaren af bostället att, om entreprenad-summan
öfverstiger den belöpande brandstodsersättningen, tillhandahålla entreprenören skilnaden,
emot afräkning å sin årliga byggnadsskyldighet, eller ersättning till efterträdaren;
i enlighet med hvad § 33 i Militie-boställsordningen den 23 Januari 1836 innehåller,
med pröfningen hvaraf vederbörande synerätt egen förfara enligt lag och
gällande författningar.”

Häraf anser Utskottet otvetydigt framgå, att ifrågavarande författning icke afser
andra boställen, än sådana, der byggnadsskyldighet åligger boställshafvare eller
arrendator. Den förutsättning, hvarifrån motionären utgått, att innehafvare af kyrkoherdeboställe
redan till följd af åberopade författning skulle hafva skyldighet att följe
derstädes befintliga hus, hvilka det åligger församlingarne att bygga, ingå såsom
delegare i brandstodsförening är således icke för handen. Ej heller kan den i lagen
kyrkoherden ålagda skyldighet att hålla husen vid makt anses innebära förpligtelse för
honom att stånda äfventyret af deras förstörelse genom olyckshändelse. Och då skäl
ej lärer förefinnas att genom ny lag pålägga innehafvare af kyrkoherdeboställe ifrågavarande
besvär och kostnad, föranlåtes Utskottet vördsamt hemställa,

3:o att Herr Johanssons ifrågavarande motion icke måtte af

Riksdagen bifallas.

Slutligen, i afseende å Herrar Leijers och HörnfelcLts förslag rörande skyldigheten
att underhålla s. k. tiondelada, tillåter sig Utskottet att åberopa och här

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

återgifva hvad Lag-Utskottet vid nästlidne års riksdag yttrade i anledning af då gjorda
enahanda framställningar. »Då, enligt Kongl. Resolutionen på allmogens besvä°r den
1 Augusti 172 7, § 12», — så yttrade sig då Utskottet — »denna lada, som ingalunda
är afsedd för boställets gröda, skall »proportioneras efter tertialtiondens storlek
i församlingen», lärer det vara tydligt och klart, att, så vida ej särskilda omständigheter
annorlunda föranleda, socknemännens skyldighet att bygga dylik lada redan upphört
på de ställen, der reglering af presterskapets löner egt rum, hvarigenom, på sätt
Kongl. förordningen den 11 Juli 1862 föreskrifver, all tionde, vare sig tertial-, smör-,
fisk- eller qvicktionde, blifvit utbytt emot bestämda afgifter. Pin dylik skyldighet kan dock
i vissa fall qvarstå äfven på de ställen, der presterskapets löner blifvit i öfverensstämmelse
med nyssberörda författning reglerade. Kongl. Resolutionen på presterskapets
besvär den 10 Augusti 1762, § 4, som bestämmer de byggnader, hvilka pimsten
sjelf skall bygga och underhålla, upptager nemligen i sådant afseende »en sädeslada
med tvänne golf, lämpad efter nödtorften och gårdsbrukets storlek; hvarvid dock de
orter undantagas, der presten efter gammal praxis och öfverenskommelse egen fi ihet
att betjena sig af tiondeladara.» I de församlingar, der sådant egt rum, hafva vederbörande
naturligtvis tagit sådant i behörigt betraktande i sammanhang med den
beräkning af kyrkoherdeboställenas behållna afkastning, som föreskrifves i 4 § af 1862
års förordning; och förmånen för kyrkoherden att betjena sig af tiondeladan för gårdsbrukets
behof har då ingått såsom en faktor vid lönens reglerande. Att nu genom
ett allmänt lagstadgande fritaga dessa församlingar från ifrågavarande skyldighet innebure
obestridligen en rättskränkning emot de kyrkoherdar, hvilka, när löneregleringen
tillvägabragts, med rättighet att begagna tiondeladan voro lagligen befriade från den
kyrkoherdar i allmänhet åliggande skyldighet att sjelfva bygga och underhålla den för
bostället behöfliga lada.»

Af anförda skäl får Utskottet hemställa,

4:o att Herrar Leijers och Hörnfeldts i omförmälda hänseende

gjorda framställning måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

Stockholm den 10 Mars 1874.

På Utskottets vägnar;

Eric Sparre.

6''

Lag-Utskottets Utlåtande N:t 16.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre, som ansåg erforderligt ett uttryckligt stadgande, öfverensstämmande
med de af Utskottet uttalade åsigter, och derföre hemställde,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, så lydande:
”Härigenom förklaras, att de församlingar, der reglering af
presterskapets löner försiggått och vunnit Kongl. Maj:ts nadiga
fastställelse, skola, under den tid regleringen gäller, vara befriade
från skyldigheten att bygga och underhålla den i 26 kap.
2 § Byggninga-balken och Kongl. Resolutionen på allmogens besvär
den 1 Augusti 1727, § 12, föreskrifna lada med loge,
så vida ej presten efter gammalt bruk eller öfverenskommelse eger
rätt att för gårdsbruket betjena sig af samma lada.”

af Herrar Philips son, Afzeiius, Sven Ail-s son, Ails Petersson, Magnus
Jonsson och Elfstedt gemensamt: ”Uti 12 § af Kongl. Resolutionen på allmogens
besvär den 1 Augusti 17 27, hvarest närmare föreskrifter finnas meddelade, angående
de prestegårds byggnader, hvilka, enligt 2 § 26 kap. Byggninga-balken, det åligger
församling å landet att bygga och underhålla, förekomma dels, i afseende å den i
nämnda lagrum omförmälda lada, den bestämmelse, att densamma skall piopoitioneras
efter tertialtiondens storlek i församlingen, och dels, beträffande samtliga byggnaderna,
det stadgande, att desamma icke äro afsedda för gårdsbruket. De för sistnämnda
ändamål erforderliga byggnader, och deribland sädeslada^ äro följaktligen inbegripna
bland de hus, hvilka, jemlikt nyssberörda lagrum, jemfördt med 4 § i Kongl. Resolutionen
på presterskapets besvär den 10 Augusti 1762, det åligger presten att sjelf
bygga och underhålla; och då sistnämnda författning befriar boställsinnehafvare!! fiån
skyldigheten att uppföra och vidmakthålla denna för gårdsbruket afsedda lada endast
i det fall, att han efter gammal praxis och öfverenskommelse eger frihet att betjena
sig af tiondeladan, vill det synas, som vore befintligheten å bostället af ifrågavarande
sädeslada tillräcklig för presumtion af det förhållande, att tiondeladan uteslutande
varit afsedd för sitt egentliga syftemål. Då nu i de församlingar, der reglering
af presterskapets löner försiggått och vunnit Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

tiondelada, under den tid, regleringen gäller, för ifrågavarande syftemål är obehöflig,
hafva vi ansett församlingen, derest sädeslada å bostället finnes, böra från sin byggnadsskyldighet,
i afseende å tiondeladan, under regleringstiden vara befriad, så framt
icke konvention eller skriftligt aftal annorledes bestämmer eller för särskilda orter inom
riket andra stadganden rörande byggnadsskyldigheten äro meddelade; och få vi fördenskull
vördsammast hemställa:

det måtte Riksdagen, för sin del, besluta en författning af följande
lydelse:

De församlingar å landet, der reglering af presterskapets
löner försiggått och vunnit Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse,
skola, så framt å prestegård finnes sådan lada, som det enligt
4 § i Kongl. Resolutionen på presterskapets besvär den 10 Augusti
1762 åligger presten att sjelf bygga och underhålla, under den
tid, regleringen gäller, vara befriade från skyldigheten att bygga
och underhålla den i 2 § 26 kap. Byggninga-balken och 12 §
i Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 1 Augusti 1727
föreskrifna lada; dock skall, derest konvention eller skriftligt aftal
annorledes bestämmer, eller för särskilda orter inom riket andra
stadganden rörande byggnadsskyldigheten äro meddelade, sådant
fortfarande lända till efterrättelse.