Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1884:LU14

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Riksd. Kansli den 11 Febr. 1884, kl. 1 e. ro.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om nyläring i
§ 25 af förordningen angående fattigvården den 9 Juni

1871.

Från Andra Kammaren liar Lag-Utskottet till handläggning fått emottaga
en af Herr P. Larsson i Fohle afgifven, så lydande motion (N:o 104):

»Bland våra kommunala utgifter är fattigvården onekligen en af de
mest tryckande, till väsentlig del derföre att bestämmelserna i nuvarande
fattigvårdsförordning äro sådana, att de mången gång gifva anledning till
långvariga och kostsamma rättegångar kommunerna emellan. Sådana tvister
föranledas synnerligen af det stadgande i 25 § i fattigvårdsförordningen,
som bestämmer att person, som inflyttar till en kommun, icke erhåller hemortsrätt
derstädes förr än han under ett helt år derstädes varit eller bort vara
mantalsskrifven till följd af inflyttning, utan att hafva behöft eller bekommit
fattigvård. Erfarenheten har visat att man på flera ställen af detta stadgande
tagit sig anledning att erbjuda, ja, nära nog påtvinga fattigvård åt
personer eller familjer, från livilka man af en eller annan anledning velat
göra sig fri, utan att något verkligt eller tvingande behof af sådant understöd
förefunnits. Sålunda hafva personer eller familjer blifvit återförda till de
kommuner, der de förut haft sin hemortsrätt, der de nu vanligen blifvit inhysta
i fattighuset och derefter kommit fattigvården vida mer till last än om
de fått qvarstanna, der de sjelfva önskat att hafva sin nödtorftiga utkomst och
bergning. Vid sådant förhållande kan det med skäl sägas att bestämmelserna
i vår fattigvårdsförordning bidraga att öka fattighjonens antal till tunga för
kommunerna i stället för att minska det. För att afhjelpa här ofvan antydda

Lag-Utsicottets Utlåtande N:o 14.

7

olägenhet skulle det tyckas, som borde hemortsrätten förvärfvas genast vid
inflyttning eller mantalsskrifning uti en kommun; men då detta äfven skulle
medföra olägenheter, emedan derigenom skulle dels en täflan uppstå kommunerna
emellan att få personer, dem man fruktade att i framtiden komma
att ligga fattigvården till last, mantalsskrifna i annan kommun, dels skulle
äfven friheten för arbetaren att söka och erhålla arbetsförtjenst, der han
anser för sig bäst och lämpligast, möjligen inskränkas genom arbetsgifvarens
fruktan för att emottaga och mantalsskrifva medellösa arbetssökande. Rättare
torde derföre under nuvarande förhållande vara, att den allt för långa tiden
för vinnande af hemortsrätt förkortades från ett år till åtta månader, hvarigenom
många tvister och rättegångar med deraf följande kostnader och
fattig vårdsutgift er skulle komma att undvikas; hvarför jag härmed vågar
föreslå sådan ändring i Kongl. förordningen af den 9 Juni 1871 § 25,
att ordet ett år derstädes förändras till åtta månader.»

Utskottet finner icke, att de olägenheter och svårigheter, Indika,
enligt motionärens uppfattning, följa af nuvarande stadgandet om hemortsrätt
i § 25 af gällande förordning om fattigvården, skulle i någon mån kunna
vare sig förekommas eller minskas genom antagande af det ändringsförslag,
han framstält; hvadan Utskottet hemställer,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 11 Februari 1884.

På Lag-Utsköttets vägnar.
AXEL BERGSTRÖM.