Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1880:Lu14

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

ET:© 14.

Ank. till Riksd. Kansli den 26 Febr. 1880, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ersättning
för delgifning af kallelser till första förhöret i konkursärenden.

Inom Andra Kammaren har Herr Sven Andersson uti motion, N:o
45, föreslagit, »att Riksdagen för sin del måtte besluta en författning af
ungefärligen den lydelse: att kronobetjening eller fjerdingsman, åt hvilken
uppdrages till första förhöret i konkursärende fortställa rättens eller domarens
kallelse å gäldenär eller i orten närmast boende fordringsegare, må
berättigas att för fullgörande af dylika uppdrag ur konkursboet tillgodonjuta
enahanda ersättning, som tillkommer stämningsmän.»

Genom Kongl. skrifvelsen den 10 September 1828, kungjord genom
Svea Hofrätts universal den 26 i samma månad, förklarade Kongl. Maj:t
sig, i anledning af väckt fråga, huruvida kronobetjente vore berättigade
till kostnadsersättning och betalning för kallelsers tillställande uti konkurser,
hafva i nåder funnit, att, då konkursmål icke kunde hänföras till
de i lagen så kallade kronones eller andra allmänna ärenden, utan ostridigt
vore af en alldeles enskild beskaffenhet, samt det, på sådan grund,
enligt författningarne, ålåge konkursmassan att vidkännas kostnaden för
de åtgärder i dessa mål, som af domare i allmänhet meddelades, kronobetjeningen
icke heller vore pligtig att utan vedergällning handräckning
i dylika mål meddela, helst en sådan handräckning för dem vore förenad
med både kostnad och tidsspillan; i följd hvaraf Kongl. Maj:t ansett skä -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14. r

ligt i nåder förklara kronobetjente berättigade att för kommunikation af
konkurskallelser, med undantag likväl för det fall, då, enligt 5 kap. 1 S
o°nkursstadgan, de i orten vistande eller närmast boende borgenärer första
gången kallades att öfver cessionsansökningen höras, åtnjuta enahanda betalning,
som Expeditionstaxan den 15 Maj 1821 tilläde desse betjente för
utm ätmngsförrättmngar i privata mål.

D®n sålunda uttalade allmänna grundsatsen, att ersättning för kallelsers
fortställande i konkurser bör af konkursboet gäldas, synes Utskottet vara
med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Något hinder för dess
ti lampnmg i afseende på de kallelser, om hvilka motionen handlar, förefinnes
icke heller i gällande konkurslag. På sätt motionären ock omförmält
lärer ersättning utgå för konkurskallelsers fortställande i de konkurser
som handlaggas vid stadsdomstol. Skulle nu vid konkurser å landet hinder
tor enahanda tillämpning anses ligga deruti, att föreskrifterna i den
pa administrativ väg tillkomna, genom ofvan åberopade universal kungjorda
Kongl. skrifvelsen den 10 September 1828 icke blifvit ändrade, ehuru den
konkursstadga, hvartill densamma hänför sig, upphört att gälla och i nuvarande
konkurslag olika föreskrifter om sättet för de talrikaste kallelsernas
delgifvande med borgenärer meddelats, synes undanrödjandet af detta
hinder dock icke böra ske genom något tillägg till konkurslagen eller
genom särskild af Konung och Riksdag beslutad författning. Den åtgärd
till betryggande af kronobetjeningens rätt i detta fall, som för ändamålets
vinnande ma anses erforderlig, lärer väl lämpligast vidtagas i annan ord ‘.

t Riksdagens uppträdande dervid bör tagas i anspråk. Af dessa
skal far Utskottet hemställa, 1

0 Herr Sven Anderssons förevarande motion icke
ma till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 Februari 1880.

Pa Lag-Utskottets vägnar:

Cr. lagerstråle.

Herrar H A. Widmark och Johannes Jonsson hafva begärt få här
antecknadt, att de icke inom Utskottet deltagit i ärendets behandling.

Bill. till Rikstl. Prof, 1880.

7 Sami. 8 Höft.