Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1875:LU14 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 11.

Ank. till Riksd. Kansli den 7 April 1875, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
strafflag samt i Kongl. förordningen om strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16
Februari 1864.

Uti nämnda, af Herr L. Nordenfelt inom Första Kammaren väckta
motion, N:o 3, har motionären anfört, att fridsbrott och oordningar af
flera slag, för det mesta utan all laga påföljd, i en för allmänna säkerheten
vådlig grad tilltagit, synnerligen bland de talrika arbetare, som å
främmande ort sökte arbetsförtjenst,- att knif af dem allmänt bures och
vid minsta anledning såsom vapen begagnades; att det vore mycket
vanligt så väl att, sedan hemfridsbrott eller öfvervåld egt rum, målseganden
genom hot om förnyadt och större våld förmåddes att nedlägga
sin talan, som ock att våldsverkare^ genom ombyte af vistelseort och
underlåtenhet att inställa sig efter stämning, undandroge sig ransakning,
åtminstone till dess vittnen icke längre funnes tillgänglige eller de hunnit
glömma förloppet vid våldet eller våldsverkarens utseende; samt att
polisen på landet, äfven då den vore närvarande på de ställen, der hemfridsbrott
eller öfvervåld egde rum, i saknad af laga rätt att häkta våldsverkare^
icke blefve åtlydd.

I anledning häraf och då strafflagens bestämmelser syntes under
nuvarande penningevärde allt för milda, för att ingifva tillräcklig fruktan,
och erfarenheten skulle ådagalagt, att snabb häktning af våldsverkare
Bill. till Rilcsd. Prof. 18Tb. 7 Samt. 13 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

och hastig dom säkrast verkade till förminskande af oordningar och våldsamheter,
har motionären föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta:

dels att nedannämnda §§ i strafflagen måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

11 Kap. 10 §. »Bryter — — — visa; straffes med böter, dock
ej under femtio riksdaler, eller fängelse — — — dömas.»

11 Kap. 12 §. »Bryter — —■ ■— annat; straffes med böter från
och med tjugofem till och med ett hundra riksdaler. Sker — — —
— — — riksdaler.»

14 Kap. 15 §. »Har — — — dömas; kommer ej skada; vare
straffet böter från och med tjugofem till och med ett hundra riksdaler.»

15 Kap. 23 §. »Hotar — — — belagdt är, till böter, dock ej
under femtio riksdaler, eller fängelse i högst sex månader»,

dels att, för utvidgande af allmän åklagares åtalsrätt, 11 Kap.
13 §, 14 Kap. 15 § och 15 Kap. 24 § strafflagen måtte upphäfvas, samt
att i stället för förstnämnde § måtte i 11 Kap. införas ett nytt stadgande,
så lydande:

»Intränger man i annans åkdon med våld eller eljest emot hans
vilja eller vägrar att derifrån efter tillsägelse sig begifva; straffes med
böter från och med tjugofem till och med ett hundra riksdaler.»

dels ock att 6 och 7 punkterna af 19 § i Kongl. förordningen om
nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den
16 Februari 1864 finge följande förändrade innehåll:

»6. Misstänkes någon hafva begått brott, som ringare är än i 5
punkten sägs, men hvarå dock fängelse efter lag följa kan; den må ock
i häkte tagas. Häfver -— — — lemnas.»

»7. Okänd — — — belagdt är.

»Lag samma vare om den, som å fremmande ort vistas utan stadigt
yrke eller arbete och emot hvilken skäligen misstänkas kan, att han för
att undgå ransakning eller straff från orten afviker.

Vid marknader, mönstringar, offentliga möten, allmänna arbeten
eller der större folksamlingar annars förekomma må ock, der ordningens
upprätthållande så fordrar, den, som skäligen misstänkes för fridsbrott
enligt 11 Kap. Strafflagen, i häkte tagas till dess ransakning inför domstol
egt rum.»

Lag-Utskottet, som, till följd af erhållen remiss, det åligger att
öfver motionen sig yttra, finner det faktiska förhållande, att, på sätt
motionären anmärkt, våldsgerningar och fridsbrott under senare tider
betydligt tilltagit, icke böra af lagstiftaren lemnas utan uppmärksamhet,
utan å hans sida föranleda någon åtgärd för dessa brotts hämmande.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Hvad dervid beträffar den skärpning af straffen för en del af omförraälda
brott, som motionären föreslagit, så har lagberedningen i afseende
på den ena eller andra straffbestämmelsens större eller mindre
lämplighet, i sina motiv till straffbalk anmärkt, att »grunderna för afvikande
straffbestämmelser svårligen kunna uppgifvas annorlunda än genom
åberopande af skiljaktiga begrepp om brottens mer eller mindre svåra
natur och om rättvisan, i förhållande dertill, af det straff, som för hvarje
särskildt brott bör utsättas. Såsom en allmän grundsats i fråga härom
torde dock kunna anföras, att, om å ena sidan lagstiftaren bör vid straffets
bestämmande iakttaga det allvar, som för ändamålets uppnående erfordras,
likväl å den andra allt för stränga straff förfela sitt mål i det de uppegga
folkets lidelser samt alstra hårdhet i sinnet och ovilja mot lagen.
Utskottet betviflar, att 1864 års strafflag skulle i fråga om de brott, som
med motionen afses, vara för mild. De anmärkningar, hvilka mot nämnda
lag hittills försports, hafva åtminstone i allmänhet gått i en alldeles motsatt
riktning; och den omständighet allena, att ett visst slags brott under
någon tidrymd ofta återkommer, torde icke ovilkorligen bevisa, att det i lagen
för samma brott bestämda straff är för lindrigt. Då härtill kommer, att
enligt strafflagen domaren har att i hvarje särskildt fall efter de med
brottet förenade förmildrande eller försvårande omständigheter lämpa
straffet, samt, till följd af denna domarens fria pröfningsrätt inom den i
lagen utstakade, temligen vidsträckta straftlatitud, bebofvet af en lagförändring
i syfte att skärpa eu gifven straffbestämmelse är, derest denna
latitud icke finnes allt för rymlig, i främsta rummet beroende derpå, om
lagens straffbestämmelse för det ifrågavarande brottet anses till sitt maximum
vara för låg; men emellertid motionen åsyftar, med undantag för
ett fall allenast, förhöjning endast af minimibestämmelserna i strafflatituderna
för ifrågavarande brott, finner Utskottet, soin anser dessa latituder
till sitt nuvarande omfång vara för straffmätningen erforderliga, den af
motionären föreslagna straffskärpningen icke böra förordas, helst densamma,
med behörigt aktgifvande på lagens enhet, icke torde kunna åvägabringas,
utan att samtidigt’ dermed minimibestämmelserna inom strafflatituderna
för en mängd andra brott jemväl komme att höjas.

Om, såsom ofvan blifvit antydt, orsaken till förökadt antal brott
icke uteslutande är att söka deruti, att det af lagen mot brottet använda
straffhot är för ringa, synes detta dels förnämligast gälla sådana brott,
hvilka såsom de ifrågavarande i allmänhet begås i sådan öfverretning,
att brottslingen icke kan förutsättas ega erforderligt sinneslugn för beräkning
af straffpåföljden, dels ock jemväl i öfrigt särskildt ega tillämplighet
på de förhållanden, som närmast föranledt den föreliggande motionen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:0 14,

En af anledningarne dertill, att på senare tider våldsbragder ofta blifvit föröfva^
af den. del af befolkningen, som på främmande orter till stor mängd erhållit
tillfällig anställning vid allmänna arbeten, torde nemligen vara, att
desse arbetare, som icke äro med något band fastade vid den ort, der
de vistas, vid våldsgerningarnes begående hängifvit sig åt förhoppningen
att genom .afvikande från orten kunna undgå rättvisans straffande arm.
Enär just vissheten derom, att ett brott ej blir ostraffadt, och att straffet
snart drabbar detsamma, ej mindre afhåller från brott, än stränghet i
straff, samt för upprätthållande af allmän ordning vid sådana tillfällen, då
en folkmängd för något allmänt arbete eller annan orsak är samlad, kan
vara af högsta vigt, att uppviglare till våldsamheter och fridsbrott må,
äfven der han gjort sig skyldig allenast till mindre sådan förbrytelse,
kunna, för afböjande af större oordningar, tagas i fängsligt förvar, anser
Utskottet lagstiftai’en böra mot tillökningen af ifrågakomna brotten söka
ett korrektiv deruti, att för vissa fridsbrott, Indika synas för rättssäkerheten
vådliga, men för hvilka i anseende dertill, att de äro med endast
fängelse eller böter belagda, häktning enligt nu gällande lag icke eger
rum, fridstöraren må kunna häktas, der skälig anledning förekommer, att
han för undgående af straff afviker.

Hvad derefter angår den af motionären föreslagna särskilda straffbestämmelse
för det fall, att någon intränger i annans åkdon med våld
eller eljest mot hans vilja eller vägrar att derifrån efter tillsägelse sig
begifva, finnas redan i gällande lag stadganden, som efter omständigheterna
kunna på dylikt fall tillämpas, så att berörda särskilda bestämmelse
icke torde erfordras.

Beträffande slutligen motionen, så vidt den åsyftar utsträckning af
allmän åklagares åtalsrätt i vissa fall, så grundar sig lagstiftningen om
brotts undantagande från allmänt åtal dels derpå, att en del brott möjligen
kunna vara förknippade med omständigheter af den ömtåliga beskaffenhet,
att de ej böra till offentlig behandling framdragas, om ej den
förnärmade sjelf sådant önskar, dels ock derpå, att en del brott äro af
så ringa betydenhet, att man icke ansett lämpligt med deras utförande
belasta åklagaren, i synnerhet som angående sådana brott, om de öfverlemnas
åt målsegandens eget åtal, förlikning i de flesta fall ansetts kunna
åvägabringas. Lämpligheten af dessa grundsatser, hvarpå jemväl de af
motionären afsedda stadganden hvila, torde icke kunna ifrågasättas; och
Utskottet finner följaktligen motionen i denna del icke böra förordas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet i anledning
af föreliggande motion vördsamt hemställa,

Lag- Utskottet» Utlåtande N:o 14.

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 6 punkten
i 19 § af Kongl. förordningen om nya strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den
16 Februari 1864, måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

Misstänkes någon att hafva begått brott, som ringare
är, än i 5 punkten sägs, men hvarå dock straffarbete
efter lag följa kar., eller att hafva stört hemfrid,
eller våldfört annan å sådant ställe, som i 11 Kap. 15
§ strafflagen omförmäles; den må ock i häkte tagas.
Häfver han embete eller tjenst, eller fast egendom, eller
eljest stadigt hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen
befaras, att han afviker, eller att han, genom undanrödjande
af bevis eller egendom, sakens tillbörliga
utredning hindrar; då skall han på fri fot lemnas.

Stockholm den 6 April 1875.

På Utskottets vägnar:

KRIG SPARRE.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: »Enär de uti ifrågavarande hänseende nu
gällande föreskrifter efter mitt omdöme stödja sig på riktiga, konseqvent
genomförda grunder, och dessa föreskrifter, om de behörigen tillämpas,
nöjaktigt tillfredsställa allmänna ordningens anspråk, utan att den enskilda
friheten derigenom oskäligt inskränkes, men det föreslagna tillägget, hvarigenom
motionens hufvudändamål, att hålla i styr de »talrika arbetare
som å främmande ort söka arbetsförtjenst,» endast högst ofullständigt skulle
befordras, i uppenbar strid mot omförmälda grunder utsträcker häktningsåtgärden
till vissa uppgifna brott, som äro allt för ringa för att
rättfärdiga en sådan åtgärd och hvaraf eu del ej ens få utan målsegares
angifvelse åtalas, så har jag funnit mig föranlåten att mot Utskottets
betänkande anmäla reservation.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

af Herr Grefve Mörner: Från Utskottets förslag är jag skiljaktig
och får vördsamt föreslå, att 19 § 6 punkten i Kongl. förordningen om
strafflagens införande måtte erhålla följande lydelse:

Misstänkes någon att hafva begått brott, som ringare är, än j
5 punkten sågs, men hvarå dock straffarbete efter lag följa kan, eller att
hafva föröfvat brott, som i strafflagens 11 Kap. 7 och 8 §§, 9 § 1 inom.,
10 och 12 §§ samt 15 § 2 mom. omförmäles; den må ock i häkte tagas.
Häfver han embete eller tjenst eller fast egendom, eller eljest stadigt
hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han afviker, eller
att han, genom undanrödjande af bevis eller egendom, sakens tillbörliga
utredning hindrar; då skall han på fri fot lemnas.»

Ofvan nämnda lagrum i strafflagens 11 Kap. lyda:

§ 7. Den, som i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot annan
drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat lifsfarligt vapen, vid gudstjenst,
som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen
skada sker, ändock straffad med böter, ej under femtio riksdaler.

§ 8. Gör man våldsgerning å annan för det han i sak inför Rätta, hos Konungens
Befallningshafvande eller vid annat embetsverk, sin eller annans talan fört eller vittnesmål
aflagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets afläggande hindra;
dömes till straffarbete i högst två år.

§ 9. (1 mom.) Gör man våldsgerning å annan vid valförrättning, uppbörds-, kom munal-

eller kyrkostämma, läsförhör, landtmäteriförrättning eller annan sådan offentlig sammankomst,
eller då allmänt ärende eljest förehafves, varde den omständighet, vid straffets
bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.

§ 10. Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest mot hans
vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar att derifrån,
efter tillsägelse, sig begifva, eller ock dit sig insmyger eller der gömmer sig undan, utan
att kunna skälig anledning dertill visa; straffes med böter, dock ej under tio riksdaler,
eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott i uppsåt att annan
våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordadt, till straffarbete i högst två år dömas.

§ 12. Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska eller öfverdåd, slår in fönster i
annans hus, eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med
böter från och med tio till och med ett hundra riksdaler. Sker det af okynne; vare bot
högst femtio riksdaler.

§ 15. Gör man oljud — — å allmän väg, gata eller torgplats, eller der allmän
marknad eller auktion hålles — —. Våldförer man annan å sådant ställe, som nu sagdt
är; då skall den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande
anses.

af Herr Sundeil.

af Herr Grefve Horn: »Från Utskottets beslut i fråga om förslag
till förändring i nu gällande lag om häktning är jag skiljaktig.

Utskottet har enligt min åsigt gått för långt, då det stadgat rätt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

till häktning uti alla de af Utskottet uppgifna fall. Endast då fråga är
om förbrytelser emot 1 inom. uti 9 § och 2 mom. i 15 § af 11
Kap. strafflagen, anser jag häktning i andra fall än vår nu gällande lag
bestämmer böra få ega ruin. Då någon gör våldsgerning å annan, dels
enligt förstnämnda lagrum, vid valförrättning, uppbörds- kommunal- och
kyrkostämma, läsförhör, landtmäteriförrättning eller annan sådan offentlig
sammankomst, eller då allmänt ärende eljest förehafves, dels ock enligt
15 § 2 mom. å allmän väg, gata eller torgplats eller der allmän marknad
eller auktion hålles, kan det nemligen vara af stor vigt att, till förekommande
af våldsamheter af svårare art, ega laga berättigande beröfva gerningsmännen
sin frihet och derigenom sätta en gräns för vidare störande
af allmän ordning och säkerhet, hvilken under sådana tillfällen merendels
vållas af öfverdåd under inflytelse af ruset. Emellertid då så beskaffade
förbrytelser ofta äro af lindrigare beskaffenhet, än att häktning enligt nu
gällande lag derpå följa kan, och då friheten under en längre, obestämd
tid ej för sådana mindre brott bör kunna någon medborgare beröfvas,
anser jag för min del denna häktningsåtgärd böra inskränkas derhän, att
våldsverkaren tages uti fängsligt förvar endast så länge, intill dess hans
sinne hunnit lugnas och fara för våldsamheternas fortsättande upphört.
Derigenom vunnes ändamålet, som är förbrytarens uppdagande och våldsamhetens
stäfjande — fördelar, Indika eljest, i synnerhet under folkskockningar,
i allmänhet svårligen kunna vinnas.

Af sådan anledning och i likhet med hvad vår lag stadgar i afseende
å den, som å allmänt ställe påträffas af starka drycker öfverlastad,
får jag föreslå följande tillägg till 6 punkten uti 19 § af Kongl. Maj:ts
nådiga förordning'' om nya strafflagens införande in. in. den 16 Februari
1864:

»Misstänkes någon — — på fri fot leinnas. Begår någon sådan
våldsamhet, som uti 9 § 1 mom. eller uti 15 § 2 mom. i 11 Kap.
strafflagen sägs, då må han, äfven om häktning enligt denna lag eljest
å sådant brott icke följa må, häktas och i förvar qvarhållas, dock ej
under längre tid än säkerheten det fordrar.»

af Herr Sven Nilsson.