Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1872:LU14 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

No 14.

Ank. till Riksd. Kansli d. 14 Mars 1872, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl.

för ordningar ne den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet, om kommunalstyrelse i stad, om kyrkostämma
samt kyrko- och skolråd, och om landsting.

Ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet hänvisade,
äro väckta, en inom Första Kammaren af Herr Axel Odelberg (motionen
N:o 4) och de öfriga inom Andra Kammaren af Herrar Per Jonsson
från Westerbottens län (motionen N:o 15), Sven Nilsson i Efveröd
(motionen N:o 17), Per Nilsson från Christianstads län (motionerna N:is
40 och 53), C. E. Hjelm (motionen N:o 184), A. Gumcelius (motionen
N:o 8), J. Englancler (motionen N:o 22), B. Bengtsson (motionen N:o
86), O. Nilsson från Christianstads län (motionen N:o 138), Hans Andersson
(motionen 157) och R. Ehrenborg (motionen N:o 149).

Bland dessa motioner afse Herrar Per Jonssons, Sven Nilssons,
Per Nilssons (N:o 40) och Hjelms den kommunala rösträtten på landet,
i afseende hvarå Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 Mars 1862 bestämmer i 8 §, att en hvar välfrejdad svensk undersåte,
som är medlem af en kommun och förbunden att till kommunen
erlägga skatt, är berättigad att deltaga i kommunalstämmans öfverläggningar
och beslut, samt i 11 §, sådan den lyder i Kongl. kungörelsen
den 8 September 1868, att röstvärdet skall beräknas efter det en
hvar åsätta fyratal. I 9 §, såsom paragrafföljden genom berörda Kongl.
kungörelse blifvit ordnad, är det stadgadt, att för fastighet, som innehafves
af landbo eller arrendator, röstar innehafvare!!.

Bill. till Likså. Prat. 1872. 7 Sami. 7 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Nu hafva nyssbemälde motionärer föreslagit:

Per Jonsson: ”det Riksdagen måtte för sin del besluta, att 11 §
i Kongl. förordningen om kommunalstämma på landet, den 21 Mars
1862, måtte erhålla följande lydelse: Vid frågor om uppdebitering af
kommunalutskylder beräknas röstvärdet efter det hvar och en åsätta
fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster, än
som motsvarar eu tjugondedel af kommunens hela röstetal enligt röstlängden;
men i intet fall för mer än 600 röster. Vid allmänna val
röstas per capita;”

Sven Nilsson: ”att 11 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet måtte få den förändrade lydelse, att röstvärdet skall
beräknas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal. Dock må ej någon
utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar emot en tjugondedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden, och ej i något
fall till mer än 480 röster;”

Per Nilsson: ”att Riksdagen ville för sin del besluta, att å landet
lika rösträtt vid val till kommunala befattningar må tillkomma
hvarje välfrejdad medlem af kommunen, som betalar bevillning efter
2:dra artikeln”.

Hjelm: ”att Riksdagen, för sin del beslutar, att 11 § i Kongl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet må erhålla följande lydelse:

Röstvärdet skall beräknas efter det enhvar röstegande åsätta fyrktal.
Dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som
svarar emot en tjugondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden;
och icke i något fall högre än med det fyrktal, som svarar emot
bevillning enligt andra artikeln för 4,000 riksdalers inkomst, eller fastighetsvärde
af åttatiotusen riksdaler”.

Vidkommande först, frågan om införande af lika rösträtt vid val
till kommunala befattningar å landet, såsom Herrar Per Jonsson och
Per Nilsson föreslagit, så torde det vara öfverflödigt att erinra, hurusom
denna fråga åtskilliga gånger tillförene varit föremål för Riksdagens
pröfning, alltid med den utgång, att de gjorda framställningarne
afslagits. Såsom ett hufvudsakligt skäl härför har blifvit anmärkt, att
eu sådan förändring skulle medföra en betänklig rubbning i grundvalen
för den nya representationsordningen. Den karakterskilnad, som
gällande Riksdagsordning uppdrager emellan de begge Kamrarne, består
nemligen väsendtligast deruti, att den första Kammaren utses med valfrihet
inom hela riket förmedelst dels landstingen och dels de största städernas
stadsfullmäktige, hvilka åter tillsättas af kommunernas medlemmar genom
omröstning efter skattegrund, under det den Andra Kammaren väljes mera

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

omedelbart af inskränktare valkretsar och med tillerkännande af lika
röst åt hvarje väljande. Om nu, enligt motionärernes förslag, den
öfvervägande större delen af landstingets medlemmar — den som
representerar landsbygden — skulle väljas icke genom omröstning efter
skattegrund utan per capita, så skulle inträffa, att sjelfva bildandet af
Första Kammaren komme att antaga nästan samma karakter, som bildandet
af den Andra Kammaren, och att derigenom skilnaden dem
emellan i berörda afseende utplånades. Och då föreslagna förändringen
således skulle leda till ett faktiskt upphäfvande af en bland de vigtigaste
bestämmelserna i berörda grundlag, torde redan detta utgöra en
giltig anledning för Riksdagen att afslå ifrågavarande framställningar.
Bland de förnämsta och måhända mest grundade inkast, som under
debatterna om den nya Riksdagsordningens antagande gjordes emot densamma,
var onekligen det, att en vigtig del af dess bestämmelser skulle
komma att hvila på en allt för rörlig grund. Härpå svarades att kommunallagarne
erhållit en fastare natur genom föreskriften att de, lika
med allmänna civillagen, ej kunde ändras utan Konungens och Riksdagens
gemensamma beslut, samt att man kunde, åtminstone från Första Kammarens
sida, vänta en återhållande kraft emot rubbningar i berörda grund.

Men äfven ur andra synpunkter framställa sig betänkligheter emot
föreslagna förändringen. Då man lika med motionärerne antager skattebidraget
såsom grund för rösträtten i öfriga kommunala angelägenheter,
så fordrar följdriktigheten att samma röstgrund tillämpas jemväl i fråga
om val. De flesta och vigtigaste kommunala uppdrag, t. ex. kommunalfullmäktigskap,
ordförande- och ledamotskap i kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse,
sundhetsnämnd o. s. v., stå nemligen i ett så oskiljaktigt
samband med kommunens ekonomiska intressen, att utöfningen af dessa
uppdrag i mer och mindre mån måste inverka på beskattningen.. Äfven
om den kommunala rösträtten, sådan den i gällande lag är bestämd,
hade att söka sitt berättigande endast i den grundsats, som fordrar att
rättigheter och skyldigheter böra motsvara hvarandra, saknas således
ej vilkoret för tillämpningen af denna grundsats jemväl i fråga om val
till kommunala uppdrag.

Föreslagna förändringen skulle ock leda till den inkonseqvens, att
i de kommuner, hvilkas medlemmar omedelbart sjelfva å kommunalstämma
handlägga och afgöra sina kommunala angelägenheter, åt förmögenheten
bevarades ett i förhållande till bidraget lämpadt inflytande
på utskyddernas bestämmande, under det att i andra åter, der kommunens
beslutanderätt utöfvades af valda fullmäktige, detta inflytande helt
och hållet tillintetgjordes. Fn annan inkonseqvens, som vidlåder före -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

varande förslag, torde ej heller böra lemnas oanmärkt, nemligen den,
att för kommunerna å landet skulle i ifrågavarande hänseende tillämpas
en helt annan princip, än för stadskommunerna, oaktadt de sednare ej
lära förete några egendomliga förhållanden af beskaffenhet att motivera
en sådan åtskilnad.

På dessa skäl får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o att Herrar Per Jonssons och Per Nilssons i omförmälda
afseende väckta förslag ej måtte af Riksdagen
bifallas.

Herrar Sven Nilssons och Hjelms framställningar, ehuru till ordalydelsen
något olika hvarandra, hafva dock alldeles lika innehåll. Begge
åsyfta en begränsning af den kommunala rösträtten på landet dels genom
ett relativt maximum af en tjugondedel utaf kommunens hela röstetal
efter röstlängden och dels genom ett absolut maximum af 480 röster,
eller det röstetal, som förutsättes såsom vilkor för valbarhet till
Riksdagens Första Kammare och som svarar emot bevillning enligt 2:a
art. för 4,000 riksdalers inkomst af kapital och arbete eller för fastighet
af 80,000 riksdalers värde. Utom hvad angår den ifrågasatta bestämmelsen
om lika rösträtt vid val, hvarom Utskottet här ofvan sig yttrat,
skiljer sig Herr Per Jonssons förslag i öfrigt från Herrar Sven Nilssons
och Hjelms endast deruti, att den förre uppställt 600 röster såsom absolut
maximum.

Anledningen hvarför i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet ej någon begränsning af rösträtten blifvit gjord, ehuru redan
från början ett maximum stadgats för stadskommunerna, förklaras af de
skäl, som föranledt det i nuvarande 9 § af denna förordning förekommande
stadgande, att för fastighet, som innehafves af landbo eller arrendator,
röstar innehafvaren. Dessa skäl återfinnas i det af komitéen för
uppgörande af förslag till kommunalförfattningar den 31 Oktober 1859
afgifna betänkande, der det heter: »1 fråga om rösträttighet på grund
af jord- eller annan fastighets-besittning har ännu 1843 års förordning
om sockenstämmor förbehållit denna rättighet åt egaren framför landbon,
arrendator!! eller brukaren deraf, så vida egaren inom kommunen
eller församlingen bor, eller i annat fall i kontraktet denna rättighet
för sig betingat. Efter noggrannt öfvervägande hafva komiterade kommit
till den öfvertygelse, att ett sådant förbehåll hvarken genom lag
eller kontrakt bör medgifvas. Uti kommuner, der eganderätten till all
jord och fastighet är, eller, till följd af egendomsköpens frihet, blefve
på några få händer fördelad, eller till och med sammanfölle uti en enda

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 14.

hand, skulle ett sådant förbehåll kunna leda till många för kommunalväsendet
högst ofördelaktiga följder. Det gifves inom landet socknar
eller kommuner, der samtliga ströhemmanen under en hufvudgärd jemte
denna bilda en större possession, ofta ett fideikommiss, uti en enda
egares hand. Det gifves andra, der kommunens uti hemman och särskilda
lägenheter fördelade område till eganderätten tillhör endast några
få personer, hvilka genom landbor eller arrendatorer bruka de spridda
lägenheterna. Under sådana förhållanden skulle, i följd af ifrågavarande
rättighet för egaren, hela kommunalmyndigheten kunna sammanfälla uti
en eller några få personers hand, och de många på kommunens särskilda
lägenheter boende arrendatorer, landbor m. in. alltså få nöjas åt
hvad den ende eller de få egarne funne godt att i kommunens gemensamma
angelägenheter göra eller underlåta.

Det må medgifvas att äfven detta förhållande någon gång för kommunen
kunde alstra något nyttigt och godt, ja nyttigare och bättre än
dess motsats. Men en så beskaffad patriarkalisk ordning står ej i öfverensstämmelse
med kommunalfrihetens princip uti det konstitutionela
samhället; den kunde ock lätteligen komma att på de öfriga medlemmarne
utöfva en förlamande och förtryckande inverkan och återhålla
all nyttig kommunalföretagsamhet, och detta så mycket lättare, om
egarne, boende utom kommunen, för densamma ej kände annat intresse
än ränteuppbördens.»

Det lärer ej kunna bestridas, att åberopade stadgandet är egnadt att
i väsendtlig mån förebygga en alltför tryckande röstöfvervigt å de större
jordegarnes sida, desto heldre som den åsigt allt mer och mer torde
vinna erkännande och tillämpning, att en till arealen särdeles betydlig
jordegendom icke med fördel kan till hela dess vidd brukas af egaren,
utan måste delvis utarrenderas. Hvad jordbruksfastigheter angår, synes
för den skull någon ytterligare, särskildt bestämd röstbegränsning icke
vara behöflig. Visserligen kunde i en särdeles liten kommun inträffa,
att der finnes eu jordegendom, som, utan att vara till arealen så stor,
att den till någon del måste utarrenderas, ändock är, i jemförelse med
den öfriga jorden inom kommunen, tillräckligt betydande för att åt sin
egare medföra ett fyrktal, större än alla de andra medlemmarnes af
kommunen sammanlagda antal röster. Men härvid må erinras, dels att
sådana undantagsfall torde vara temligen sällsynta, dels att ej heller den
af motionärerne föreslagna röstbegränsning alltid förmådde afhjelpa anmärkta
missförhållandet, dels ock att lagstiftaren äfven bör låta sig angeläget
vara att undvika eu annan olägenhet, som lätt kan inträffa om
han går för långt i ifrågavarande afseende, nemligen den, att egaren

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

till en betydligare jordegendom, som måste vidkännas den största delen
af kommunalutskylderna, göres oskäligt beroende af kommunens öfriga
röstegande medlemmar.

Beträffande deremot den rösträtt på landet, som härleder sig från
öfriga beskattningsföremål, så måste det medgifvas, att gällande lag
härutinnan lemnar rum för befogade anmärkningar. Också torde de
flesta klagomål, som försports, här hafva sin rot. Under det att den
kommunala rösträtten med hänseende till hvarje beskattningsföremål begränsats
för stadskommunerna, samt rösträtten för jordbruksfastighet å
landet på ofvanberörda sätt utjemnats, har deremot rösträtten för öfriga
beskattningsföremål på landet lemnats utan all modifikation inom gränsen
af det åsätta fyrktalet. Det händer dock någon gång, kanske ganska
ofta, att i en kommun finnes t ex. en tjensteman med stora löneinkomster,
en person eller ett bolag, som för inkomst af kapital eller
af fabriks-, sågverks- eller annan industriel rörelse fått sig påförd så hög
bevillning, att han med sin derpå grundade öfvervägande rösträtt i kommunala
angelägenheter förmår ensam göra sin mening gällande i strid
med de öfriges önskan. Olägenheterna häraf äro desto eftertänkligare,
som löntagaren, liksom kapitalisten, med sina kapitaler kan afflytta från
orten, fabriks- eller sågverksrörelsen nedläggas o. s. v., då deremot jordegaren
är med vida starkare band fästad vid kommunen, hvars intressen
i samma mån måste vara förknippade med hans egna.

Då man redan med införandet af de nya kommunalförfattningarne
begränsat den kommunala rösträtten för städerna, har sådant skett derföre,
att folkmängden derstädes i allmänhet är större, att näring och
rörelse der drifvas i större skala, att kapitalen företrädesvis söka sig
dit samt att bevillningsbeloppet och i följd deraf sammanlagda röstetalet
der i de flesta fall är betydligt större än inom landskommunerna.
Vid afgörandet af nu föreliggande fråga bör man dock icke lemna utan
uppmärksamhet den omständighet, att ungefär enahanda förhållanden
ega rum mångenstädes på landet, hvarest uppstått köpingar, hvilka i
afseende på folkmängden kunna mäta sig med flertalet af rikets städer.

Af dessa skäl anser Utskottet eu begränsning af den kommunala
rösträtten på landet, med undantag af den för jordbruksfastighet, vara
af rättvisa och billighet påkallad. Att bestämma den punkt, der gränsen
skall stå, blir alltid svårt, synnerligast då, såsom i förevarande fall
är händelsen, man ej varit i tillfälle att genom jemförelse af de olika
kommunernas fyrktalslängder utröna den verkan ett visst maximum
skulle på röstetalet utöfva. I saknad af en sådan öfversigt måste man
gå till väga med den största varsamhet, hvarigenom undvikas vådorna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

af ett förhastadt steg, på samma gång man blir i tillfälle att tillgodogöra
sig erfarenhetens lärdomar. Med fästadt afseende jemväl derå, att
begränsningen skulle komma att beröra icke jordbruksfastigheter, utan
endast andra beskattningsföremål, har Utskottet således kommit till den
åsigt, att förändringen, åtminstone för närvarande, bör inskränkas till
uppställande åt ett relativt maximum och att detta lämpligen torde
kunna bestämmas till eu tiondedel af kommunens hela röstetal efter
röstlängden. Om denna förändring, hvilken, utan att rubba sjelfva grunderna
för den kommunala röstberäkningen, åsyftar allenast att afhjelpa
olägenheterna af deras allt för långt drifna tillämpning, framdeles skulle
visa sig icke vara tillfyllestgörande, lärer tiden först då vara inne, att
med erfarenheten till ledning vidtaga ytterligare åtgärder i sådan riktning.

Med föranledande af Herrar Sven Nilssons, Hjelms och Per Jonssons
förevarande framställningar, får Utskottet alltså hemställa,

2:o att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 11
§ i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
skall erhålla följande förändrade lydelse: »Röst värdet

skall beräknas efter det en hvar röstegande
åsätta fyrktal. Dock må ej för annat än jordbruksfastighet
af någon röstas för mer än en tiondedel af
kommunens hela röstetal efter röstlängden.»

Om den sålunda föreslagna lagförändringen varder genomförd,
torde 2 mom. af 59 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse hänpå
landet böra erhålla följande, i afseende på derutinnan förekommande
visning, förändrade lydelse:

3:o »Denna längd, som ligger till grund för kommunal-utskyldernas
debitering, utgör, med iakttagande
af de bestämmelser och undantag 8, 9 och 11 §§ innehålla,
tillika kommunens röstlängd. I den för---

— — — förvaras.»

Enligt 12 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad,
sådan den blifvit ändrad genom Kongl. kungörelserna den 8 September
1868 och den 9 November 1869, eger en hvar, som vid allmän rådstuga
röstberättigad är, eu röst för bevillning, efter art. II bevillningsstadgan,
till och med en riksdaler, samt vidare en röst för hvarje derutöfver efter
nämnda artikel påförd hel riksdalers bevillning till staten, dock med
den begränsning, att ej någon må vid allmän rådstuga utöfva rösträtt
för större antal röster än som svarar mot en femtiondedel af stadens
hela röstetal efter röstlängden, eller i något fall för högre röstetal än

g , Lag Utskottets Utlåtande N:o 14.

det, som motsvarar bevillningen för tiotusen riksdalers inkomst af kapital
eller arbete.

Herr Gumaslius, med hvilken Herrar Victor Rydberg, Ernst Leijer,
Öl. Wikström och J. W. Dahl sig förenat, har genom sin ofvanberörda
motion yrkat den ändring i berörda §, att vid val till stadsfullmäktige
rösterna måtte beräknas efter en tregradig skala med en röst för bevillning
efter andra artikeln till och med 15 R:dr, två röster för bevillning
öfver 15 till och med 50 R:dr, samt tre röster för bevillning, som är
högre än 50 R:dr; hemställande motionären, »att, om Utskottet finner
förslaget i hufvudsak antagligt, den till ändring ifrågasatta paragrafens
nya ordalydelse måtte af Utskottet föreslås, samt att Utskottet, om tregradig
skala vinner dess tillstyrkande, men gränserna vid 15 och 50
R:dr anses mindre lämpliga, måtte finna sig oförhindradt föreslå andra
hållpunkter, som kunna vara bättre passande.»

I afseende på denna framställning tillåter Utskottet sig här återgifva
och såsom sina egna åsigter upptaga hvad 1868 års Lag-Utskott
i sitt Utlåtande N:o 31 yttrade rörande då väckta förslag i enahanda
syfte. »Mot dessa förslag», så heter det i berörda utlåtande, »kan göras
samma anmärkning, som mot de flesta, hvilka afse införandet af graderad
skala, den nemligen, att de äro i mer eller mindre mån godtyckliga.
Men efter godtycke böra lagar icke stiftas. Hvad lagarne för den
kommunala rösträtten beträffar, så kunna de utgå från antingen personlighets-
eller förmögenhets-principen. Mellan dessa måste lagstiftaren
välja, och har han bestämt sig för den sistnämnda, så måste han med
följdriktighet tillämpa den intill den gräns, utöfver hvilken konseqvensen
icke längre kan gå, utan att leda till uppenbar orättvisa eller leda
till andra vådor. Förmögenhetsprincipen, rätt uppfattad och på den
kommunala röstberäkningen tillämpad, innebär, att en person bör ega
större röstetal än en annan, icke derföre, att han är eller synes vara
rikare, utan derföre, att han till de gemensamma behofvens fyllande erlägger
ett större bidrag. I samma mån skattskyldigheten är proportionel,
bör således jemväl rösträtten vara det. Då den kommunala skattskyldigheten
hos oss, enligt hvad förut blifvit visadt, icke är för alla
fullkomligt lika,*) utan för några utgår i olika förhållande till deras inkomst
än för andra, så är den i våra kommunallagar stadgade röstberäkningen -

*) Alla till staten skattskyldige, som hafva en årlig inkomst af kapital eller arbete, understigande
1,800 R:dr, åtnjuta skattefrihet för 300 R:dr, under det att ej något afdrag
medgifves för dem, hvilkas inkomst öfverstiger förstnämnda belopp.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

räkningen ock i viss mån en graderad skala, men byggd på fullt rationel
grunder och i fullkomlig konseqvens med sjelfva den princip, på
hvilken den hvilar. Då den är den enda, som icke är godtycklig, är
den ock i Utskottets tanke, den enda riktiga.»

Detta i allmänhet.

Hvad särskildt angår förevarande förslag, så kan Utskottet icke
frigöra sig från den mening, att detsammas antagande skulle medföra
en väsendtlig rubbning i grunden för bildandet af Första Kammaren.
Mot betänkligheterna i detta afseende har motionären anmärkt, att Riksdagen
redan ett par gånger gjort ändringar i den kommunala rösträtten,
utan att sådant visat sig leda till några vådliga följder, samt att nu
föreslagna förändringen sannolikt ej skulle i någon nämnvärd mån inverka
på Första Kammarens bildande, synnerligast som de landstingsman,
hvilka representera stadskommuner, gemenligen äro i förhållande
till de öfriga allt för få att på valet till ledamot i Första Kammaren
kunna öfva något inflytande. Härvid må dock erinras, att valets utgång
kan bero på en enda röst, samt att de af motionären antydda, redan
vidtagna begränsningar af den kommunala rösträtten ingalunda, såsom
förhållandet är med hans förslag, innebära någon ändring i den ursprungliga
grunden för denna rösträtt, utan endast erforderliga inskränkningar
i tillämpningen af den antagna grundsatsen Under

det att inom Utskottet meningarne varit något delade i
fråga om vigten af dessa nu anförda skäl, hafva Utskottets medlemmar
deremot varit mera ense om olämpligheten af eu röstberäkning efter
de af motionären angifna grunder. Att döma af den tabell, som finnes
vidfogad ifrågavarande motion, blefve nemligen, enligt den af motionären
föreslagna röstskala, röstetalet inom den lägsta afdelningen i
allmänhet betydligt större än inom de begge öfriga tillsammans, och
denna röstskala kunde således lätt leda till samma följder som en röstberäkning
efter hufvudtalet.

Sådant synes strida emot idéen af en graderad röstskala. Ty då
man, lika med motionären, i fråga om den kommunala sjelfstyrelsen indelar
samhällets medlemmar i särskilda förmögenhetsklasser och således
förutsätter olika intressen hos de olika klasserna, — en. förutsättning
hvarförutan en dylik indelning saknar berättigande — torde rättvisan
och billigheten fordra, att icke en klass får sig tillagd större makt än
de öfriga tillhopa.

Lika oförklarligt som inkonseqvent synes det vara, att motionären
föreslagit den graderade röstskalans tillämpning vid val till stadsfullBih.
till Bikscl. Prof. 1872. 7 Samt. 7 Raft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

mäktige, men ej vid omröstning i kommunala angelägenheter uti de
städer, der stadsfullmäktige icke finnas. År gällande röstgrund lämplig
i sednare hänseendet, så måste den ock vara det i det förra; och betydelsen
af ett statsfullmäktigval, såsom innefattande uppdrag åt fullmäktige
att med primärförsamlingens rätt besluta i kommunens angelägenheter,
fordrar med styrkan af följdriktighet, att vid dylikt val skall
tillämpas samma röstgrund, som då de röstberättigade omedelbart utöfva
kommunens beslutanderätt.

På dessa skäl får Utskottet hemställa,

4:o att Herr GumaBlii omförmälda förslag ej måtte af
Riksdagen bifallas.

70 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet är af
denna lydelse: »Öfver de skattskyldiga,som sina kommunalutskylder vid
uppbördsstämman ej inbetalt, och för hvilka kommunalstämman ej beviljat
afskrifning, upprättar kommunalnämnden restlängd, som inom två
månader efter uppbördsstämmans afslutande skall till kronofogden i orten
öfverlemnas; och åligger honom att de resterande utskylderna i
vederbörlig ordning indrifva och till nämnden redovisa.

Vid indrifvande af dessa medel egen kronofogden att såsom uppbördsprovision
jemväl uttaga hos den restskyldige tre procent af det
resterande beloppet.»

Herrar Englander och B. Bengtssons motioner äro riktade emot
detta stadgande, i afseende hvarå motionärerne anmärkt, att kronofogdens
anlitande för indrifningen af resterande kommunalutskylder vore
förenadt med onödiga omgångar och tidsutdrägt; att då kommunen egde
laglig rätt att beskatta sig, den ock borde hafva rätt att på exsekutiv
väg uttaga resterna; att kronofogden, tillräckligt upptagen af andra
tjenstegöromål, borde befrias från bestyret med ifrågavarande uppbörd;
samt att, enär det vore brukligt att kronofogden öfverlemnar restlängden
till fjerdingsmannen, som utan ersättning måste verkställa indrifningen,
sådant vore egnadt att framkalla missnöje dem emellan; varande
af herr Englander föreslaget, att omförmälda paragraf måtte erhålla följande
förändrade lydelse:

»öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämman
ej inbetalt, och för hvilka kommunalstämman ej beviljat
afskrifning, upprättar kommunalnämnden restlängd; och åligger det kom -

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 14.

munalnämnden att de resterande utskylderna i vederbörlig ordning indrifva
och redovisa.»''

Enligt Herr Bengtssons förslag åter skulle stadgandet ändras till
denna lydelse:

»öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämma
ej inbetalt och för hvilka kommunalstämman ej beviljat
afskrifning, upprättar kommunalnämnden restlängd, och eger kommunalnämnden
rättighet att inom kommunen eller församlingen förordna en
eller flera personer att de resterande utskylderna indrifva och till nämnden
redovisa.

Vid indrifvande af dessa medel eger den eller de personer, som af
kommunalnämnden blifvit förordnade, att såsom uppbördsprovision jemväl
uttaga hos den restskyldige tre procent af det resterande beloppet.»

I fall det ingått i dessa motionärers syfte att i afseende på oguldna
kommunalutskylder bereda de restskyldige enahanda lindring i kostnaderna
för exsekutors åtgärder, som i fråga om oguldna kronoutskylder
eger rum, torde skäl måhända varit för hand att tillstyrka sådant; men
då motionerna ej lära härtill föranleda, då kommunalnämnd är af gällande.
lag oförhindrad att, innan exsekutiv åtgärd påkallas, hos de restskyldige
anställa eller lata anställa kraf för erhållande af godvillig liqvid;
och då uppdrag att på exsekutiv väg uttaga vare sig oguldna kommunalutskylder
eller andra medel icke lämpligen torde kunna leranas åt andra
än ansvarige och i utsökningslagarne kunnige tjensteman, anser Utskottet
sig böra hemställa,

5:o att dessa motioner ej måtte till någon vidare åtgärd
föranleda.

Bland andra föreskrifter om grunderna för åsättande af de fyrktal,
efter hvilka kommunalutskylder skola utgöras, förekommer i 58 §
af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet följande stadgande: »För

sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,
påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma
enligt Art. II i Bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet
mot sådan bevillning svarar; hvaremot inkomst af arrende för
sådan fastighet ej skall i fyrktal sättas.»

Herr Odelberg, som genom sin motion föreslagit ändring i detta
stadgande, har i sådant afseende anfört, att detsammas ordalydelse flere -

12 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

städes skall alstrat tvister emellan innehafvare af sådana fastigheter,
hvilka enligt Bevillningsförordningen äro befriade från erläggande af
bevillningsafgift, å ena, samt vederbörande kommuner, å andra sidan.
Kommunalstyrelserna hade nemligen ofta påfört fyratal och debiterat
kommunalutskylder, men fastighetsegare hade, då fastigheterna ej direkt
kunnat hänföras till jordbruksfastighet, klagat öfver åtgärden och med
stöd af lagens bokstaf blifvit befriade. Styrelsen för statens jernvägar
hade isynnerhet varit den fastighetsinnehafvare, som legat i delo med
de kommuner, genom hvilka jernvägarne framgå och hvarest bangårdar
och banvaktstugor äro belägna, Att jernvägsstyrelsen haft den juridiska
rätten på sin sida, ville motionären hvarken medgifva eller bestrida,
men ovedersägligt vore, att billigheten talade för kommunens åtgärd
att påföra kommunalutskylder. Dessa utginge hufvudsakligen till fattigvård
och folkskola, hvaraf fördelarne komme alla kommunens innevånare
till godo, antingen de voro mantalsskrifna på en jordbruksfastighet
eller på något ställe inom kommunen, som icke kunde till dylik fastighet
hänföras. Då förhållandet vore sådant och man tillika kunde antaga
att en fastighet, den måtte vara hänförlig till jordbruks- eller annan
fastighet, vanligen hade eu befolkning stor eller liten i proportion till
fastighetens taxeringsvärde, så syntes skäl saknas, hvarföre den ena fastigheten
skulle befrias från eu beskattning, hvaraf dess befolkning åtnjöte
fördelar, då deremot eu annan fastighet måste vidkännas dylik
beskattning. Motionären kunde ej gilla att, t. ex. för kungsgårdar och
kungsladugårdar skulle erläggas kommunalskatt, men icke för bangår ar
och banvaktarestugor, ehuru befolkningen på de sednare hade lika rätt
som den på de förra till åtnjutande af så väl fattigvård som skolundervisning.
Motionären föreslår fördenskull, »att Riksdagen för sill del må
besluta, att inom. 5 i 58 § af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kornmunalstyrelse
på landet, den 21 Mars 1862, sådant det lydei i i ongi.
Maj:ts nådiga kungörelse den 15 September 1863, på sådant sätt förändras,
att det deri förekommande ordet jordbruksfastighet utbytes mot

ordet fastighet». .

Enligt 2:a Art. Bevillningsstadgan skall för afl inom riket belägen
fast egendom — med undantag af statens — bevillning efter fastighetens
uppskattade värde erläggas af egaren; hvaremot af vederböran e

innehafvare erlägges bevillning: .

a) för kronohemman och kronolägenheter, hvilka besittas med

åborätt; ,

b) för staten tillhöriga hemman, hemmansdelar och lägenheter
eller särskilda byggnader, som antingen äro till boställen eller

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14. 13

eljest på lön anslagna, eller ock till begagnande mot lifstidsstädja
upplåtna.

Från utgörande af ofvanstående bevillning äro befriade »menigheter,
akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
och barmhertighetsinrättningar för dem tillhöriga byggnader, regementens
och officerskorpsers vid mötesplatser för begagnande under mötena
uppförda byggnader, äfvensom enskilda personer tillhöriga kyrkor och
bönehus, så framt dessa i hyror eller på annat sätt icke lemna egaren
någon inkomst; men i motsatt fall uppskattas sådana byggnader till
värde i förhållande till inkomstens belopp och utgöres bevillning derför
efter ofvan bestämda grunder. Från utgörande af ofvanstående bevillning
befrias jemväl egare af kanal, jernväg och annan farväg för den
mark, som upptages af kanal- och vägsträckan, äfvensom för sjelfva
kanal- och vägbyggnaden».

Vid en jemförelse af dessa stadganden med den ifrågavarande
föreskriften i kommunalförfattningen synes det vara klart, att staten
icke har skyldighet att erlägga kommunalutskylder för sina byggnader
och inrättningar vid jernvägen, såsom stationshus, banvaktarestugor m. in.,
hvilka ej lära kunna hänföras under begreppet jordbruksfastighet. Att
underkasta alla dessa byggnader och inrättningar kommunalbeskattning
inom de särskilda kommunerna, sådant skulle säkerligen medföra så betydliga
olägenheter och kostnader för staten, att redan deraf torde kunna
hemtas någon anledning till afslag å motionärens framställning. På
sätt anmärkt blifvit under den diskussion, som föregått remissen af
detta förslag, skulle detsammas antagande leda derhän, att staten måste
bevaka sina kommunala intressen i hundratals kommuner; och för detta
ändamål torde till äfventyra blifva nödigt att tillsätta nya tjensteman
eller åtminstone bevilja anslag till skälig godtgörelse åt vederbörande,
i fall berörda bestyr kunde förenas med redan befintliga tjenstemannabefattningar.

Med afseende å de betydliga förmåner, som genom jernvägsanläggningen
kommit ifrågavarande kommuner till godo, jemväl derutinnan
att jernvägens derstädes anställde tjensteman och arbetare i mån af sina
inkomster bidraga till fyllande af kommunalbehofven, synes föreslagna
förändringen, i hvad den afser byggnader och inrättningar vid statens
jernvägar, föga vara af billigheten påkallad; och hvad särskilt angår
de till bostad åt stationsinspektorer, banvaktare in. fl. afsedda lägenheter,
så äro dessa redan nu föremål för beskattning till så väl kronan
som kommunen, i det att förmånen af fri bostad, såsom eu löneförmån,
bör tagas i beräkning vid taxeringen af bevillning för inkomst af arbete.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Ännu mindre antagligt är motionärens förslag i öfrigt, eller i
fråga om annan från bevillningsafgift befriad fast egendom, som icke
är att hänföra till jordbruksfastighet. Enligt förslaget skulle komrnunalutskylder
erläggas t, ex. för fästningsbyggnaderna å Carlsborg i förhållande
till deras värde; för enskildas kyrkor och bönehus, oaktadt de
ej lemna egaren någon afkomst; för den mark som upptages af kanaler
och vägar o. s. v. Sådant torde dock ej vara lämpligt; och Utskottet
ser sig derföre föranlåtet hemställa,

6:o att Herr Odelbergs nu omhandlade förslag ej måtte
af Riksdagen bifallas.

I 23 § af Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862, sådan den blifvit ändrad genom Kongl.
kungörelsen den 30 Oktober 1868, finnes stadgadt som följer:

”Kyrkoherden eller den hans embete förestår, eller ock annan prestman,
som han för något tillfälle kan dertill förordna, är i kyrkorådet
ordförande.

I skolrådet skall jemväl kyrkoherden, eller den hans embete förestår,
vara ordförande.

I den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild ständig
prestman finnes anställd, skall han föra ordet, när kyrkoherden eller den,
som hans embete förvaltar, ej är i stämman tillstädes.

Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar samt så
många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit kände män, som
församlingen finner lämpligt utse.

Till ledamöter i skolrådet eger församlingen likaledes att å kyrkostämma
utse lämpligt antal för nit om skolväsendet kände män.

Skolrådet väljer inom sig vice ordförande.

I så väl kyrkorådet, som skolrådet, må ledamöternas antal likväl,
ordföranden inberäknad, icke understiga fem.

Ledamöterna i kyrko- och skolråden väljas för fyra års tid”.

De af Herrar Per Nilsson (motionen N:o 53), Lars Ersson och O.
Nilsson väckta förslag innefatta enstämmigt det yrkande, att den sjelfskrifvenhet
till ordförandeskap i skolråd, som enligt anförda stadgande
tillkommer kyrkoherde eller den hans embete förestar, matte upphäfvas,
med föreskrift att skolrådet eller "kommunen” skulle ega att sådan ord -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

förande välja; hvarförutom den förstnämnde föreslagit enahanda förändring
i afseende på ordförandeskapet i kyrkorådet.

Med afseende å beskaffenheten af de ärenden, hvilka kyrkorådet
har att handlägga, ligger det, enligt Utskottets åsigt, i sakens natur, att
kyrkoherden bör vara sjelfskrifven ordförande i kyrkorådet; och får Utskottet
derföre hemställa, *

7:o att Herr Per Nilssons ändringsförslag i denna del
ej måtte till någon vidare åtgärd å Riksdagens sida
föranleda.

Beträffande deremot ordförandebefattningen i skolrådet, så anser
Utskottet de härom gjorda framställningarne förtjena uppmärksamhet,
ehuru Utskottet ingalunda förbisett de skäl, som kunna anföras för
kyrkoherdens sjelfskrifvenhet äfven i detta afseende.

Det är en obestridlig sanning, att folkskolan hos oss vuxit upp på
kyrklig grund och att den har sin rot i religionsundervisningen, hvars
målsman presten är och måste vara. Det är derföre helt naturligt, att
vården om folkskolans angelägenheter och tillsynen öfver dess verksamhet
kommit att betraktas såsom en del af prestens embetsåligganden,
och att, då han företrädesvis ansetts skyldig att fullgöra dessa uppdrag,''
han också fått sig i lag tillagd rättigheten dertill. Visserligen är folkskolan
icke längre en uteslutande religiös institution, utan har tillika
utvecklat sig till en läroanstalt, afsedd att åt de barn, hvilka icke begagna
sig af undervisningen i elementarläroverken, meddela de första
grunderna för en allmänt medborgerlig bildning; men religionsundervisningen
är dock och bör fortfarande vara eu af dess förnämsta angelägenheter.
Enär, enligt § 10 i gällande folkskolestadga, kyrkoherde är
pligtig att utöfva eu sorgfällig uppsigt öfver religionsundervisningen i
skolorna och då dertill kommer, att presterskapet, till följd af sin bildning
och sin öfvervägande intellektuela verksamhet, synes vara i hög
grad egnadt att fatta folkskolans stora betydelse och att inom församlingen
föra dess talan, så torde såsom både principielt riktigt och i praktiskt
afseende lämpligt böra anses ett stadgande, hvarigenom kyrkoherde
eller den hans embete förvaltar förklaras vara berättigad och förpligtad
att, på grund af sitt embete, i skolrådets öfverläggningar och beslut
taga del.

Härutaf följer dock ingalunda, att kyrkoherde bör vara sjelfskrifven
ordförande i skolrådet. Väl måste det erkännas, att de nuvarande
skolrådsordföranderne i allmänhet med samvetsgrannhet utöfvat sitt
vigtiga uppdrag, och folkskoleinspektörernes berättelser hafva många

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

bevis att anföra på deras nit och verksamhet för folkundervisningens
lyftande till en allt högre ståndpunkt. De tala dock äfven om fall, då
motsatsen inträffat. De uppgifva församlingar, hvilkas pastorer, bräcklige
af ålder och sjuklighet eller öfverhopade af ai’bete, endast med
möda förmått fullgöra sitt kall såsom själasörjare, men det, oaktadt, i
anseende till inom stiftet rådande brist på yngre prestman, icke kunnat
erhålla medhjelpare; och då pastoralvården måste vara kyrkoherdens
förnämsta embetsåliggande, bör det icke väcka undran, om, vid sådant
förhållande, skolvården blifvit af honom i mer eller mindre mån försummad.
Det är dock, enligt hvad inspektionsberättelserna antyda, icke
blott brist på tid, som inom en del församlingar förorsakat ett lamt
handhafvande af folkskolans angelägenheter från presterskapets sida.
Sannt är att sådana fall hittills endast undantagsvis inträffat; men denna
omständighet kan, i Utskottets tanke, icke förringa deras vigt i och för
bedömandet af nu förevarande fråga. Då erfarenheten visat, att mnehafvandet
af kyrkoherdebefattning icke allenast icke nödvändigtvis medför
de för utöfvandet af ordförandebefattning i skolråd erforderliga egenskaper
utan till och med kan för denna sistnämnda befattnings behöriga
fullgörande blifva hinderligt, så torde ett lagbud, hvarigenom stadgas
att dessa båda befattningar ovilkorligen skola vara med hvarandra förenade,
icke kunna såsom ändamålsenligt betraktas.* Lämpligast synes det
vara att ordförande i skolråd genom val utses. Om kyrkoherden inom
församlingen åtnjuter förtroende, och han icke af ålder, sjukdom
eller andra anledningar är urståndsatt att fullgöra en skolrådsordförandes
åligganden, blir han utan tvifvel i de flesta fall dertill utsedd.

Ett särskildt skäl för sin åsigt om fördelen af skolrådsordförandes
tillsättande genom val hemtar Utskottet från den uti inspektionsberättelserna
framhållna omständigheten, att ledamöterne inom en mängd skolråd
hittills egnat endast ringa uppmärksamhet och intresse åt folkskolans
angelägenheter, emedan de tagit för alldeles afgjordt, att sådant
egentligen tillhörde församlingens pastor, samt att han ensam bure ansvaret
för hvad i afseende på undervisningsväsendet försummades. Då
lagen betraktar ordförandeskapet i skolråd icke såsom ett pa förtroende
vrundadt kommunaluppdrag, utan såsom en af innehafvande embete
beroende skyldighet, bör det icke väcka förvåning, om hos menigheten
skulle uppkomma den föreställningen, att, der pastor af en eller annan
orsak är försumlig i handhafvandet af folkskolans angelägenheter, ingen
annan af församlingens medlemmar har skyldighet eller ens rättighet
att falla honom i embetet. Det är klart, att ett sådant, genom gällande

lagstiftning

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

lagstiftning underhållet föreställningssätt icke kan bidraga till framkallandet
inom församlingen af ett lifligare intresse för folkskolans angelägenheter.
Deremot skulle, i Utskottets tanke, sådant kraftigt befordras
genom att förvandla ledningen af skolrådets verksamhet från
ett ernbets- till ett så att säga kommunalbestyr, ty derigenom blefve
i lagen mera bestämdt uttaladt, att folkskolan är en angelägenhet, hvilken
dess medlemmar ega både rättighet och pligt att sjelfve vårda och befrämja.
Genom känslan af egen makt och eget ansvar framkallas håg
och intresse för kommunens angelägenheter; genom blindt förlitande på
einbetsmyndigheter slappas hågen och minskas intresset. Detta är grundtanken
i hela vår kommunal-lagstiftning i öfrigt. Dessutom torde icke
böra lemnas oanmärkt den väsendtligt olika ställning till församlingen
en vald skolrådsordförande skulle intaga, emot eu hvilkens myndighet
grundar sig på sjelfskrifvenhet. För att såsom skolrådsordförande verka
till folkskolans gagn fordras icke blott nit, kraft och förmåga; dertill
fordras i lika hög grad att åtnjuta förtroende. Då val ytterst grundar
sig på just förtroende, men sjelfskrifvenhet kan i sig innebära en anledning
till afund och misstro, så lärer det med temlig visshet kunna få antagas,
att en vald skolrådsordförande, han må vara prest eller lekman,
lättare skall kunna fullgöra sitt mödosamma kall och för folkundervisningens
befrämjande uträtta vida mera än en sjelfskrifven.

I fråga om sättet för skolrådsordförandens väljande instämmer
Utskottet med Herr Per Nilsson i den mening, att skolrådet sjelft bör
inom sig utse sin ordförande.

På det att, der pastor icke väljes till ordförande i skolrådet, fördelarne
af hans närvaro vid skolrådets sammanträden ej måtte blifva
illusoriska, derigenom att dessa sammanträden kunde utsättas till tider,
då pastor till följd af embetsgöromål vore förhindrad att dem öfvervara,
torde föreskrift böra meddelas derom, att ordföranden skall i detta
afseende samråda med pastor innan sammanträde utsättes.

En förändring i nu afgifna syftning medför emellertid äfven nödvändighet
att meddela andra stadgande!! än de nu gällande i afseende
på presterskapets befattning med statistiska uppgifter angående folkskolorna
in. in. sådant; men då Utskottet icke är i tillfälle att undersöka,
huru vidsträckt inverkan den af Utskottet förordade lagförändring kan
hafva på dylika delar af den Kong!. Maj:t allena tillhörande lagstiftning,
har Utskottet ansett sig endast böra tillstyrka en underdånig framställning
till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka författningar, utom de ofvannäinnda, i händelse Utskottets förslag
i öfrigt vinner nådigt bifall, tarfva förändring.

Bill. till liiksd. Prat. 1872. 7 Sand. 7 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

På grund af hvad nu anfördt blifvit och i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad motionärerne i ifrågavarande afseende föreslagit,
får Utskottet hemställa:

8:o dels att Riksdagen ville för sin del besluta, det
23 och 25 §§ i Kongl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 skola
erhålla följande förändrade lydelse:

”23 §. Kyrkoherden eller den hans embete förestår,
eller ock annan prestman, som han för något tillfälle
kan dertill förordna, är i kyrkorådet ordförande.

I den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild
ständig prestman tinnes anställd, skall han föra
ordet när kyrkoherden eller den som hans embete förvaltar,
ej är i stämman tillstädes.

Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar
samt så många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan
och nit kände män, som församlingen finner
lämpligt utse.

Ledamöter i skolrådet äro församlingens kyrkoherde
„ eller den hans embete förestår samt så många i kyrkostämma
valde, för nit om skolväsendet kände män,
som församlingen finner lämpligt utse. Skolrådet väljer
inom sig ordförande och vice ordförande.

I såväl kyrkorådet som skolrådet må ledamöternes
antal, ordföranden inberäknad, icke understiga fena.

Ledamöterne i kyrko- och skolråden väljas för fyra
års tid”.

»25 §. Kyrkoråd och skolråd sammanträda på ordförandens
kallelse så ofta han det nödigt finner, eller
då minst halfva antalet af ledamöterne derom gör
framställning. Har skolrådet särskild ordförande, åligge
honom att, då sammanträde med skolrådet skall utsättas,
derom samråda med kyrkoherden eller den hans
embete förestår.»

dels ock att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t, derest nämnda beslut vinner
Kongl. Maj:ts samtycke, täcktes i öfverensstämmelse
härmed vidtaga de förändringar i Kongl. stadgan om
folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842 och öf -

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 14.

riga hithörande författningar, som till följd af samma
beslut blifva erforderliga.

Såvida den af Utskottet sålunda föreslagna förändrade lydelse af
23 och 25 §§ i Kong], förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd vinner Riksdagens bifall, får Utskottet vidare hemställa,

9:o att Riksdagen till följd deraf ville för sin del
besluta, att § 24 i samma Kongl förordning skall erhålla
följande något förändrade lydelse:

»bill ledamot i kyrkoråd eller skolråd kan ej den
väljas, som är oberättigad att deltaga i kyrkostämmas
öfverläggningar och beslut; ej den som icke uppnått
25 års ålder; ej den, som icke råder öfver sig och sitt
gods; ej den, som all sin egendom till borgenärer
afträdt och icke, på sätt lag förmår, visa gitter, att
han från deras kraf fri är; ej den, som är för nesligt
brott tilltalad eller under framtiden ställd; ej den, som
genom domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende
förlustig, eller ovärdig att inför rätta föra
annans talan; samt ej heller kyrkoförsamlingens redovisningsskyldige
och aflönade betjente.»

Enligt § 24 i Kongl. förordningen om landsting eger landstingsman
eller suppleant icke tillgodonjuta annan godtgörelse för inställeTse
vid landstingets möte, än ersättning för resekostnaden fram och åter,
beräknad efter skjutslega för två hästar, der icke jernväg är att tillgå
eller ångbåtslägeuhet begagnas, men efter afgiften för plats i första klassens
vagn på jernväg, der sådan finnes, och för en hyttplats eller, när
hyttplats ej förekommer, eu salongsplats på ångfartyg, der resan såmedelst
sker.

Med anmärkning att detta stadgande hade till följd, att, isynnerhet
i vidsträckta län, reseersättningen till landstingsmannen blefve högst
ojemnt fördelad, »så att den ena kan påräkna en liten behållning, då
deremot en annan måste vidkännas förlusta, har Herr Hans .Andersson,
i afsigt att utjemna ett sadant missförhållande, genom sin ofvanberörda
motion föreslagit, att åberopade § i landstingsförordningen måtte erhålla
följande förändrade lydelse:

»Landstingsman eller. suppleant eger för inställelse vid landstingets
möte tillgodonjuta skjutslega för en häst fram och åter, der icke

äö

Lag-Utslcottets Utlåtande N;o 14.

jernväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter afgiften
för 2:dra klassens vagn på jernväg der sådan finnes, och för en salongsplats
på ångfartyg der resan såmedelst sker, samt dagtraktamente med
3 R:dr för hvarje rese- och förrättningsdag. Denna ersättning bestrides
af landstings-kassan.»

Något giltigt skäl lärer icke vara för hand att frånträda den hittills
tillämpade grundsatsen, att landstingsmannauppdraget ej bör vara
förenadt med annan godtgörelse är ersättning för resekostnader; och
som gällande föreskrifter härutinnan synas hvila på lämpliga grunder,
får Utskottet hemställa,

10:o att Herr Hans Anderssons berörda förslag måtte
af Riksdagen lemnas utan vidare afseende -

Till sist har Utskottet att yttra sig öfver Herr Ehrenborgs motion,
åsyftande närmare bestämning af de ärenden, hvilka, enligt Kongl. förordningarne
om kommunalstyrelse på landet och i stad, äro att hänföra
till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter. I detta afseende
har motionären åberopat hvad han i en motion i samma ämne
vid förra riksdagen anfört, nemligen: att de ärenden, hvilka lands- och
stadskommunerna egde att upptaga och afgöra, i begge kommunallagar -nes 1 § benämndes »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»,
och i 7 § af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
angåfves de kommunalstämman tillhörande angelägenheter vara flera
än de, hvilka, oberäknadt de frånskilda kyrkoärendena, varit till den
gamla sockenstämmans handläggning hänvisade. Men hvad som rätteligen
vore att till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter
hänföra, derom saknades i kommunallagarne all närmare upplysning;
och följden häraf hade blifvit en mycket olika tolkning. Hvad ordningsangelägenheterna
anginge, så vore derom icke mycket att säga. Visserligen
hade man någorstädes gjort försök att dit hänföra sådana frågor
som t. ex. anslag till skarpskyttegevär, men på minoritetens klagomål
hade sådana beslut blifvit upphäfva. Deremot hade hushållningsangelägenheterna
fått en utsträckning, som, enligt motionärens omdöme, vore
betänklig och svårligen kunde anses fullt förenlig med hvad i Regeringsformen,
§ 57 mom. 2, sades om menigheternas beskattningsrätt för »egna
behof». Det vore nemligen icke vidare fråga blott om hvad som afsåge
de egentliga behofven för kommunen såsom sådan, eller som faller inom
området af den nödvändiga kommunal-ekonomien, utan man framställde
till afgörande frågor om anslag till sådana ändamål, som visserligen möj -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 14.

ligtvis kunde komma kommunen i allmänhet till godo, men dock företrädesvis
hade karakteren af på vinst beräknade industriföretag. Bland
sådana ärenden ville motionären blott erinra om de gång efter?annan
förekommande fall, då majoriteten inom eu kommun afgjort, att kommunen
skulle ingå såsom aktie- och delegare i ett jernvägsbolag, och
hvilka beslut, ofta öfverklagade af minoriteten, blifvit, då dela öfrigt
icke i olaga ordning tillkommit, fastställda såsom fattade i en för kommunen
gemensam hushållningsangelägenhet. Motionären vågade icke
bestämdt säga, att härvid gifvits åt kommunallagens stadgande en^vidsträcktare
tolkning än hvad bokstafslydelsen kunde medgifva; men han
ville påstå, att då det ansåges med denna bokstafslydelse förenligt, att
en majoritet inom den mindre kommunen kunde beskatta minoriteten
för ändamål dels af sådan omfattning, att de borde tillhöra endast landsting
eller riksdag, och dels af sådan art, att de borde vara föremål för
blott den enskilda spekulationen, så vore det af nöden, att ifrågavarande
kommunalärenden blefve genom lagstiftningen närmare begränsade. Kunde
en kommun-majoritet tvinga minoriteten att gemensamt med sig ingå
såsom intressent i ett jernvägs- eller kanalbolag, så torde ock hvarje
industriföretag, af hvilket någon mer eller mindre aflägsen fördel kunde
för befolkningen såsom konsumenter eller arbetstagare påräknas, kunna
blifva föremål för kommunbeslut, hvarvid en af företaget särskilt intresserad
mäktig majoritet egde tillfälle att till sin förmån, efter den
ännu obegränsade rösträtten, genomdrifva beviljandet af bidrag från
kommunen i dess helhet; och den stora latituden af ordet »hushållningsangelägenheter»
gåfve sålunda stöd åt ett den enskildes rätt kränkande
förtryck. Ett korrektiv häremot skulle visserligen finnas i kommunallagens
bestämmelser om att för lån på längre återbetalningstid än två
år eller för uttaxering för längre tid än fem år fordras, i förra fallet
Kongl. Maj:ts och i det sednare Dess Befallningshafvandes medgifvande;
men äfven förutsatt att dessa myndigheter skulle alltid vara i tillfälle
bedöma, huruvida kommunens beslut varit i gemensamt eller hufvudsakligen
i enskildt intresse, så vore intet som hindrade, att detta sistnämnda
intresse genomdrefve, icke lån, utan uttaxeringar från kommunen
för blott tre eller fyra år, vid hvilket förhållande det nämnda korrektivet
icke komme minoriteten till godo. Hvad nu anförts hade grundat
sig på det antagande, att nuvarande stadgande! verkligen medgåfve
den vidsträckta tolkning, som hittills i allmänhet gjort sig gällande.
Skulle åter Riksdagen anse en motsatt tydning vara riktigare, så framginge
deraf att kommunallagen lede af en otydlighet, som borde undanrödjas
till förekommande af fortfarande obilliga beskattriingsbeslut och
deraf föranledda, städse återkommande besvärsmål.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 14.

På dessa skäl föreslår nu motionären, ”att Riksdagen må hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om nådig proposition med förslag
till sådan ändring eller förklaring af kommunallagarne, att de ärenden,
hvilka böra hänföras till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter,
blifva närmare bestämda och begränsade”.

Då ifrågavarande författningar i afseende på de särskilda angelägenheter,
som utgöra föremål för kommunens sjelfverksamhet och beslutanderätt,
icke uppställt någon annan begränsning än den, som innefattas
i orden ”gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter”,
så måste det medgifvas, att lagstiftningen härutinnan är ganska
sväfvande och mångtydig. Att kommunernas kompetens af lagen sjelf
oförtydbart utstakas är dock af synnerlig vigt. Deras förmåga af fri
och sjelfständig verksamhet är i väsendtlig mån beroende på den noggrannhet
och bestämdhet, hvarmed gränsen för denna verksamhet är
utstakad. Om lagen i detta afseende är ofullständig, måste den i uppkommande
tvister om rätta tillämpningen suppleras af domaren, det
vill här säga den administrativa makten, som sålunda får till sin uppgift
att i hvarje särskildt fall liksom stifta en lex in casu. Att ett sådant
förhållande — äfven om domaren, efter att hafva för sig uppgjort
vissa principer, iakttager all möjlig konseqvens vid deras tillämpning
på de särskilda fallen — dock icke är egnadt att i lika hög grad, som
om principerna vore i lag bestämdt uttalade, på förhand undanrödja
all tvekan hos kommunerna om omfånget af deras verksamhet, derom
torde meningarne vara temligen odelade.

Lika enhälliga torde meningarne vara derom, att gränsen för kommunernas
lagliga befogenhet bör noggrant- afpassas efter deras naturliga
verkningskrets, sådan den betingas af dessa samhällsbildningars
grund och ändamål. 1 sin verksamhet kan kommunen nemligen icke
öfverskrida detta område utan att störande inverka på det större samhällets
rätt eller på individens frihet och sjelfständighet.

Att åtskilliga kommuner visat benägenhet till ett sådant öfverskridande
af deras befogenhet ådagalägges emellertid af den omständigheten,
att Kongl. Maj:t mera än en gång funnit sig böra af sådan grund
upphäfva fattade beslut, hvilka antagligen icke kommit till stånd,
derest sjelfva lagen varit tillräckligt tydlig i sina bestämmelser om den
kommunala kompetensen. Men äfven med hänsyn till sådana beslut,
som icke blifvit upphäfda, vill det förefalla Utskottet som om saknaden
af mera detaljerade bestämningar gjort sig känbar. Ty fastän fog saknas
att förutsätta annat, än att pröfningen af dessa beslut skett i full
harmoni med nu gällande lag, sådan den från början uppfattades af

Lag-Utshottels Utlåtande N:o 14.

Kong!. Maj:t under deri tid äfven lagstiftningsrätten af Konungen ensam
utöfvades, så har sådant ej förmått hindra uppkomsten af den föreställning,
att ett eller annat af dessa beslut antagligen utfallit annorlunda,
derest man vid sjelfva lagbudets affattande bemödat sig om noggrannare
och mera oförtydbara bestämningar, än de sväfvande som nu förefinnas.
Särskilt, tror Utskottet att detta är fallet med en och annan
af de på sednare tider uppkomna frågor om kommunala bidrag till jernvägsanläggningar,
som enskildt bolag företagit sig, och hvilka — så vidt
Utskottet har sig bekant — hitintills utan undantag betraktats såsom
kommunala angelägenheter såvida, som kommunerna tillåtits att i dem
deltaga, än genom direkta anslag, än genom aktieteckning och än genom
s. k. räntegaranti;

Om nu å ena sidan erkännes, att industriela företag af hvad slag
och beskaffenhet som helst falla utanför kommunens verksamhet, sådan
den betingas af sjelfva kommunal-begreppet, samt å andra sidan ej kan
förnekas att likväl, till följd af de sväfvande uttrycken i gällande lag,
i dess tillämpning visat sig en tendens att draga inom kommunens verkningskrets
sådant som, enligt Utskottets uppfattning, ej rätteligen hörer
dit, så torde en lagstiftningsåtgärd i den af motionären afsedda riktning
vara af behofvet påkallad. Utskottet har visserligen icke förbisett
de svårigheter, hvilka afhållit den nuvarande lagens stiftare från försök
att närmare än som skett bestämma den kommunala sjelfstyrelsens omfattning.
Men dessa svårigheter torde numera, med ledning af eu
timligen rik erfarenhet, åtminstone i någon mån kunna öfvervinnas.
En utväg vore att följa den i 1843 års sockenstämmoförordning iakttagna
metod, enligt hvilken punktvis uppräknades alla till sockenstämmas
behandling hörande ärenden. Men om det icke låter sig göra att
på detta sätt komma till målet, återstår dock en annan utväg, den
nemligen att genom negativa bestämmelser förekomma att kommunerna
befatta sig med sådana företag, som, om de också indirekt medföra
gagn för flertalet af kommunens medlemmar, likväl icke afse att fylla
mera allmänna koinmunalbehof.

Huruvida frågor om understöd åt enskilda personers eller bolags
jernvägsföretag bör i en blifvande lagstiftning särskildt upptagas, tilltror
Utskottet sig nu ej bedöma. Dock tillåter Utskottet sig uttala den
åsigt, att, om äfven endast den frågan kunde genom oförtydbara lagbestämmelser
lösas, man dermed otvifvelaktigt skulle förekomma mycken
osäkerhet och många vådor för framtiden, desto mera behjertansvärda
just i denna tidpunkt, då fältet för nya jernvägsplaner i vårt land synes
vilja blifva alldeles obegränsadt.

24 Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 14

På grund af hvad nu är anfördt och i anledning af Herr Ehrenborgs
ifrågavarande framställning, får Utskottet alltså hemställa,

11 :o att Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga
nådig proposition med förslag till sådan ändring
eller förklaring af Kongl. förordningarne om kommunalstyrelse
i stad och på landet, att de ärenden, Indika
böra hänföras till kommunens gemensamma ordningsoch
hushållningsangelägenheter, må blifva i ofvan antydda
syftning närmare bestämda.

Stockholm den 12 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre, emot 11 punkten: ”För min del har jag
icke kunnat biträda den i sista punkten af betänkandet uttalade åsigt
af Utskottets pluralitet, tillkommen på det sätt, att sedan de förslag,
söm af åtskilliga ledamöter omfattats, fallit vid votering, det som kom
sist i ordningen, ehuru med föga sympatier, antogs.

Då Utskottet, efter långvariga debatter i frågan, funnit: att ett
närmare bestämmande af kommunernas kompetens än den som skett
genom nu gällande lag icke är möjligt, ett omdöme som bekräftats genom
vittnesbörd af den komité, som utarbetat förslaget till denna
lag; att ett uppräknande af de ärenden, som skulle tillkomma kommunen,
hvilket man försökt i Sockenstämmo-förordningen af 1843, men
funnit ohållbart, således icke heller är möjligt; ja att icke ens ett uteslutande
är möjligt af de ärenden, som närmast föranledt dessa försök
att angripa kommunernas sjelfbestämningsrätt; så synes det mig föga lämpligt
att föreslå Riksdagen att af Kongl. Maj:t begära hvad man sjelf insett
vara omöjligt, helst en — efter framträdandet af ett misslyckadt försök
att pricka Konungens rådgifvare för ett emot ens enskilda mening fallet
regeringsbeslut, — icke alldeles oförklarlig misstanke kunde i ett nytt

försök

Lag■ Utskottets Utlåtande N:o 14. 25

försök spåra ett. kommunalgroll, som banat sig väg ända upp till
Riksdagen.

En sådan misstanke, så ohemul, så otillbörlig den än vore, kunde
föranledas af våra små förhållanden, som t. ex. möjliggöra att en sig
så kallande litterär tidskrift såsom prof på urskiljning och grannlagenhet
gör ett litet kommunalgräl till föremål för en statsrättslig afhandling.
Må Riksdagen vakta sig för blotta misstanken att vara åtkomlig
för dylika försök.

Redan den komité, som hade sig anförtrodt det vigtiga uppdraget
att utarbeta förslaget till våra kommunallagar, fann efter långvariga
försök och moget öfvervägande att: ”någon annan eller närmare
bestämning af de särskilda angelägenheter, som borde kunna blifva föremål
för kommunernas sjelfverksamhet och beslutanderätt än den som
ligger uti de tre orden: ”gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter”,
icke lämpligen kunde bland de allmänna stadgandena intagas.
Att inskränka dessa angelägenheter till endast sådana ärenden af
borgerlig natur, som uti 1843 års förordning punktvis uppräknas och
till sockenstämmas handläggning öfverlemnas, hade varit att allt för
mycket missförstå de billiga anspråk, kommunalfriheten, under en val
afvägd kontroll från statens sida, med skäl kan göra på sjelfverksamhet;
och ett försök till ett sådant uppräknande skulle dessutom icke hafva
lyckats, emedan det, i följd af sjelfva den mångsidighet som ligger uti
allt slags förvaltande verksamhets natur, hvarken hade kunnat blifva fullständigt
eller omfatta alla de särskildheter som dermed egde samband.
De här ofvan anförda orden deremot hafva synts komiterade bäst
uttrycka kommunalverksamhetens både omfång och begränsning. De
påtrycka denna verksamhet en uteslutande administrativ karakter och
förutsätta, att de angelägenheter inom kommunen, med hvilka den eger
taga befattning, skola hafva sin rot och sin uppkomst uti och från de
gemensamma intressen, dem kommunen såsom personlighet eger att
vårda. Hvad kommunen vid utöfvandet af denna vård, så väl i allmänhet
som i särskilda fall, har att iakttaga, den lydnad och aktning den
dervid är skyldig att visa de lagar, staten beslutat och utfärdat, den
högre pröfning vissa af dess beslut skola underställas, innan de få bringas
till verkställighet, och den rättsutväg, som bör vara hvarje enskild
medlem af kommunen förbehållen till vinnande af rättelse, derest han
funne sin enskilda rätt blifva för nära trädd genom kommunens beslut;
om detta allt finnes i förslaget på sina ställen särskilda bestämmelser,
och torde vid sådant förhållande något äfventyr ej vara att befara vid

Bill. till 1liksd. Prof. 1872. 7 Sami. 7 Käft. 4

Lag-Utskottets Utlåtande U:o 14.

godkännande af den elasticitet i afseende å kommunens verksamhet,
som ligger uti de ifrågavarande orden”.

Vid den Riksdag, 1850—1860, då kommunallagarne godkändes, yttrar
det Utskott, som handlade frågan: att den sjelfbestämningsrätt, som
medgifvits kommunerna, är erforderlig; och att de garantier som föreslagits,
i så måtto att vigtigare beslut skola godkännas af Kong!. Maj:t
eller Dess Befallningshafvande, böra vara tillräckliga. »Härtill kommer»,
säger Utskottet »hvad angår den befarade vådan för kommunen sjelf,
»den omständigheten att, såsom erfarenheten mångenstädes visat, ingensting
så kraftigt bidrager till lifvande af eu sann och verksam kommu»nalanda
som frihet och sjelfbestämningsrätt, utan andra inskränkningar
»än dem statens öfverhöghet och omsorgen om andras rätt gör nödiga;
»men att ingenting deremot så förlamar kommunalandan och försvagar
»nitet för kommunens angelägenheter, som sådana inskränkningar i dess
»sjelfbestämningsrätt, hvilka, icke påkallade af ofvannämnda afseende, en»dast
tillkommit i den välmenta afsigten att hindra kommunen från att
att genom obetänkta beslut skada sig sjelf.»

Det vore ett föga hedrande vedermäle af Riksdagens omdöme om vårt
folks oförmåga att sköta sig sjelf, ett föga gynnsamt förebud med afseende
å sjelfstyrelsens vidare utveckling, om Riksdagen — sedan kommunallagarne
numera i 10 år varit i verksamhet, och, medgifvom det, på ett lysande
sätt vederlagt de olycksprofetior, som uppställdes, samt verksamt bidragit
till ernående af det utvecklingsstadium, hvaråt vi nu glädja oss — nu skulle
förklara kommunerna ovärdiga denna sjelfbestämningsrätt. Man frågar efter
beviset på denna ovärdighet; och detta bevis skulle vara, att de kommuner,
som icke varit nog lyckliga att på statens bekostnad få jernvägar
till sig anlagda, anlita sina egna krafter för vinnande af denna häfstång
för så materiel som andlig utveckling, utan hvilken de, i täflan med
andra, med jernvägar gynnade orter, äro dömda till stillastående eller,
hvilket är detsamma, tilibakagående. I sanning, denna kommunernas tillit
till egna krafter, detta bemödande att vara sig sjelf nog, förtjenar loford,
i motsats till de vid riksdagarne tidt och ofta framträdda bemödanden
att göra lokalintressen till statsintressen. Det vittnar således i
högsta måtto förmånligt om kommunalstyrelsernas förmåga att motsvara
den uppgift, man i första rummet ställt på dem, nemligen att göra statens
mellankomst för vinnande af lokalbehof umbärlig, att spara
dess krafter för stora mål. Afvisom således dessa småsinnade försök
att föra oss tillbaka till den ståndpunkt, vi redan lemnat, att beröfva
kornmunen den sjelfmyndighet, som i Sverige är urgammal, att beröfva
den£ rätten att under kontroll af statens öfverhufvud sjelf besluta i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

2.7

sina egna hushållsangelägenheter; afvisom det, åtminstone så länge man
icke gitter att såsom skäl för eu omyndighetsförklaring anföra andra
beslut än sådana, som, långt ifrån att stå i strid med statens intresse,
tvärtom kraftigt befordra detsamma.

Beträffande frågan huruvida eu jernvägsanläggning, afsedd att lätta
kommunikationen inom den ort, dit en kommun hör, må anses kunna
utgöra föremål för kommunens beslutanderätt eller är att hänföra till
industriela företag, tror jag mig uttala en obestridlig sanning, då jag
påstår, att dylika företag hittills här i landet haft till hufvudsakligt, om
ej till uteslutande syfte att fylla ett allmänt kändt behof af ändamålsenligare
kommunikationsmedel. Jag vågar till och med påstå, att ej
någon enda, för den allmänna trafiken afsedd jernväg tillkommit med
beräkning af direkt vinst för intressenterne. Månne icke t. ex. stambanorna
tillkommit just på grund deraf, att jernvägar i vårt land ansetts
icke kunna såsom vinstgifvande hänföras till industriela företag?
Och månne icke Utskottet misstagit sig i dess från Kongl. Maj:ts afvikande
omdöme? Visserligen kan, då jernvägsanläggningar likasom andra
kommunikationsanstalter äro så kostbara, att, till återgäldande af dessa
kostnader, en afgift för begagnandet måste åsättas, företaget genom uppbärandet
af denna afgift blifva vinstgifvande. Men detta förändrar ej
sakens natur.

Mer än en gång har vid dyrbara anläggningar af landsvägar eller
uppförande af broar uppbärandet af afgift för trafiken derå tillåtits,
utan att saken betraktats som ett industrielt företag.

Då nu staten, som icke omedelbart, utan genom kommunerna, af
ålder ombesörjt vägarnes anläggning och underhåll, sjelf funnit nödigt
att ombesörja jernvägsanläggningar, emedan de icke såsom industriela
företag kunnat åstadkommas; månne då kommunerna, i hvilkas hushållningsangelägenheter
väghållningen ingår, skulle kunna anses förhindrade
att förskaffa sig de bättre vägarne: jernvägarne, på den grund att de
äro att anse såsom industriela företagt Månne icke just anläggandet på
statens bekostnad af dessa förbättrade kommunikations-medel gör det för
kommunerna till ett oundgängligt behof att ansluta sig till desamma. Om
t. ex. staten icke gjort en utgrening af Vestra stambanan till Södertelje,
månne denna stad kunde hafva ansetts förhindrad att på egen bekostnad
verkställa denna utgrening? eller månne Falköping skulle anses
förhindrad att anlägga en jernbana från nämnda stad till Ranten? i begge
fallen utom de respektive städernas områden. Månne de städer, som
beredt sig lättare sjökommunikationer, kunna anses hafva öfverskridit
sin befogenhet, då de genom upprensning af vattendrag på långt afstånd
från stadens område möjliggjort eller befordrat denna kommunikation?

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Månne t. ex. Linköping öfverskridit sin rätt genom deltagande i kanaliseringsarbeten
för underlättande af sjökommunikationen med nämnda
stad ?

Om således under förflutna tider kommunerna i Sverige ansetts
oförhindrade att besluta sådana företag, månne det vore skäl att just nu,
då kommunikationer ställas i första rummet vid fråga om befordrande
af kommunernas likasom statens utveckling, att förvägra dem sådant?

Jemväl i de länder, der kapitalstyrkan, utsigterna till en stor
vinst till följd af den myckna trafiken och spekulationsandan kunde
göra åtgärder från kommunernas sida för åstadkommande af jernvägar
öfverflödiga, hafva, på sätt inom Utskottet blifvit upplyst, kommunerna
rätt att åstadkomma jernvägsanläggningar. I Frankrike, Tyskland och
Belgien in. fl. länder är detta fallet. I brödrariket Norge åstadkommas
just nu stora jernvägsanläggningar genom bidrag af kommunerna.
Skulle vi väl kunna i Sverige beröfva dem denna rätt?

Sådant vore att omöjliggöra vidare jernvägsanläggningar. Jag betviflar,
att någon bland de i Sverige’ anlagda bibanor kunnat komma
till stånd utan kommunernas mellankomst.

Skulle vi väl vilja beröfva de kommuner, som icke kommit i åtnjutande
af detta, ett af deras förnämsta behof, all möjlighet dertill.

Det vore tänkbart, att Sverige i framtiden kunde uppnå den grad
af kapitalstyrka och företagsamhet, att kommunens mellankomst kunde
umbäras; men saken måste betraktas sådan den under närvarande förhållanden
är, icke sådan den under andra förhållanden kunde vara».

af Herr Grefve Wachtmeister, emot 11 :te punkten;

af Herr Beckman, emot 2:dra samt 8:de och 9:de punkterna: »Det beslut,
hvilket innefattas i mom. 2 af här föreliggande betänkande, har jag för
min del icke kunnat biträda. Först och främst synas mig icke tillräckliga
skäl tala för den åtskilnad, Utskottet här gör emellan jordbruksfastighet
och andra beskattningsföremål såsom grund för rösträtt. Det
kan ej sägas, att inskränkning i rösträtt redan förut, ehuru på annan väg,
eger rum för jordbruksfastighets röstvärde. Deremot kan visserligen
jordegarens rösträtt anses vara begränsad så till vida, som, der en egendom
är utarrenderad, icke jordegaren utan arrendatorn röstar för den
utarrenderade jordbruksfastigheten. Men just i sistberörda förhållande
synes mig ligga ett afgörande skäl mot den skilnad Utskottet vill införa.
Svårligen torde nemligen med skäl kunna påstås, att en arrendator,
hvars arrende måhända nalkas sitt slut, är med fastare band
fästad vid kommunen, än t. ex. en industriidkare af annat slag, hvilken
inom kommunen eger och skattar för en större och kostsammare an -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

läggning och derjemte har under sin vård eu betydande arbetspersonal,
för hvilken han i flera hänseenden står i ansvar.

Men jag skulle hysa betänklighet emot Utskottets förslag, äfven
om det utan åtskilnad gällde alla föremål, hvilka utgöra grund för rösträtt.
Genom en blott nedsättning af det högsta röstetal en person får
tillgodonjuta, vare sig till en tiondedel eller till en tjugondedel af kommunens
sammanlagda, kan visserligen understundom förebyggas en endas
ständiga öfvervigt. Men deremot framkallas genom denna åtgärd
ett mot nu gällande grundsatser än mera skriande missförhållande, nemligen
att denna pluralitet kan af några få beherrskas, äfven då samma
pluralitet eger en icke mindre betydande öfvervigt i verkligt röstetal,
hvilket dock blifvit reduceradt genom den stadgade inskränkningen i
rösträttens utöfning. Så t. ex. skulle, under förutsättning att rösträtt
Anse utöfvas för högst eu tiondedel af kommunens hela röstetal, i en
kommun med inalles 2,000 röster tvänne personer hvardera med 200
röster, om de två vore eniga, städse kunna diktera besluten emot ett
mångdubbelt större antal röstegande med tillsammans 1,600 röster, derest
ibland dessa sednare befunne sig eu person med 1,401 röster, enär de
två då hade att utöfva rösträtt för hela sitt röstetal eller tillsammans
400 röster, de sednare åter eller flertalet endast för högst 399. Likaså
skulle tre personer med hvardera 200 eller inalles 600 röster ständigt
kunna öfverrösta en mer eller mindre betydande pluralitet, som inalles
egde 1,400 röster, såvida bland denna pluralitet befunne sig eu person
med minst 901 röster, enär det högsta röstetal, som då för 1,400
finge beräknas, vore 599.

Ett sådant förhållande, hvilket kan framkallas äfven genom den
af Utskottet föreslagna, genom sin ensidighet i och för sig sjelf enligt
min tanke icke rättvisa reduktionen, synes mig, icke ens ur motionärernas
synpunkt, vara att föredraga framför det, i hvilket de önskat ändring;
och svårligen torde kunna nekas, att detsamma är i högsta grad oförenligt
med de grundsatser, hvilka hittills gjort sig gällande i våra kommunallagar
med hänseende till rösträttens utöfning.

Till förebyggande af sistberörda ändamålsvidriga följd af högsta
rösträttens inskränkning, synes mig blott en utväg erbjuda sig, nemligen
att låta samma inskränkning inträda allenast i det fall, att vid rösternas
sammanräknande en betydande majoritet af samhällets röstegande medlemmar
efter hufvudtalet befinnes vara om ett och samma slut enig.

Ändtligen synes mig utsträckningen af ifrågavarande förändring
äfven till sådana frågor, som ega inflytande på Riksdagens sammansättning,
betänklig. Åtminstone i afseende på dessa frågor synes en för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14,

ändring icke med trygghet kunna företagas utan tillgång på statistiska
uppgifter, hvilka icke nu varit för handen.

Äfven mot det beslut, hvilket innefattas i mom. 8 och 9 af föreliggande
utlåtande, lödgas jag reservera mig.

Ordförandeskapet i skolrådet medför rätt många åligganden af
olika art och ett icke ringa besvär för dess innehafvare. Församlingens
pastor har hittills å embetets vägnar och utan särskild ersättning bestridt
dessa åligganden, och detta förhållande synes mig, der tvingande omständigheter
icke nödga till undantag, jemväl böra fortfara. Jag vill
icke bestrida, att pastor, särdeles i en mera folkrik församling, kan hafva
ganska svårt att jemte sina öfriga embetsgöromål sköta äfven dem, som
härflyta ur hans ställning såsom ordförande i skolrådet. Men vida större
skäl torde vara att frigöra honom från åtskilliga för hans ställning såsom
prest mera främmande åligganden. De hvilka han eger såsom ordförande
i skolrådet äro icke af den art, att de skäligen kunna eller
böra betraktas såsom främmande för den evangeliska prestens kallelse.
Att vårda ungdomens uppfostran måste fast mer, så länge denna uppfostran,
såsom hos oss ännu lyckligtvis är fallet, skall enligt gällande lag
byggas på kristligt religiös och sedlig grund, räknas såsom en bland
den evangeliske själasörjarens embetspligter. De fordringar, hvilka inom
svenska kyrkan ställas på prestens bildning, böra ock öfver hufvud taget
lemna nöjaktig borgen för att presten besitter för ändamålet erforderliga
insigter. Finnes häruti någon brist, då bör och kan denna afhjelpas.
Förtroendet att vara församlingens herde och lärare bör i sig innesluta
förtroendet till honom såsom främste vårdaren af församlingens
offentliga barnauppfostran. Skolans ställning såsom församlingens skola
hänvisar ock detta åliggande till presten. Ändtligen är för själavården
i öfrigt af ovärderligt gagn den kännedom om det uppväxande slägtet,
den särskilda bekantskap med nästan hvarje barn inom församlingen
pastor såsom ordförande i skolrådet är icke allenast i tillfälle att vinna,
utan föranledd att söka förvärfva. Härtill kominer att hela det sätt,
hvarpå folkskolans vårdande och dess ärendens handhafvande för närvarande
hos oss är ordnadt, synes påkalla att skolrådets ordförande är en
person med embetsmanna-ansvar. Det är fara värdt att icke ringa svåifigheter
skola uppstå, derest presten, utan vidare förändring i nyss berörda
ordning, fritages från de embetspligter honom för närvarande såsom
ordförande i skolrådet åligga.

Det är möjligt att regeringen kan finna utvägar att undanrödja
åtskilliga bland dem, och att detta ändamål skall befordras genom den
jemväl föreslagna underdåniga skrifvelsen. Mig synes likväl att beslu -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

tet om ordförandeskapets förflyttande från prestens embetsmannaåligganden
borde uppskjutas, åtminstone till dess man förvissat sig om att detta
öfverflyttande icke kommer att medföra betydande olägenheter utan
motsvarande vinst Eu

dylik öfverflyttning synes mig äfven ur det skäl mindre lämplig,
att den efter all sannolikhet flerestädes kommer att tillskynda församlingarne
utgifter, från hvilka de kunna och böra förskonas. Erfarenheten
visar nemligen, att så kallade kommunala förtroende-uppdrag hos
oss ingalunda alltid öfvertagas utan ersättning, helst om de i någon betydligare
mån kräfva tid och arbete. Jag befarar, att äfven ifrågavarande
uppdrag skall på samma sätt handhafvas.

Några olägenheter af nuvarande ordning, hvilka icke lika väl under
den af Utskottet föreslagna skulle kunna inträffa, har jag icke kunnat
utforska. Att öfriga skolrådsledamöter skulle, såsom Utskottet tyckes
förutsätta, blifva mera nitiska i uppfyllandet af sina pligter, derföre
att ordförandeskapets ansvarsfulla åliggande flyttades ifrån prestens person
till en annan skolrådsledamot, kan jag svårligen föreställa mig. Snarare
synes fara värdt, att den liknöjdhet, som enligt de inkomna berättelserna
på mer än ett ställe kommit skolrådet till last, skall utöfva
ett menligt inflytande äfven på valet af ordförande och derigenom på
hela skolinrättningen och dess ordnande. Folkskoleinspektörernes berättelser
hafva för öfrigt visserligen gifvit vid handen, att i allmänhet
skolans verksamhet, äfven såvidt dess syfte är meddelande af allmän
medborgerlig bildning, i väsendtlig mån har presterskapets nitälskan att
tacka för framgången, der sådan visat sig. Det ligger dock i prestens
eget intresse att härvid hafva verksamma medarbetare i skolrådets öfriga
medlemmar, och jag tror icke att öfver hufvud taget presterskapet
försummat att begagna sig af den utväg till lättnad, hvilken författningen
här anvisar. Att sjelfva det goda föredöme i nitälskan för skolans
bästa, presten gifvit, skulle verkat förlamande på skolrådsledamöternes
intresse, synes mig icke antagligt. Sådan lamhet, der den försports,
torde nog hafva sin grund i andra omständigheter, hvilka sannolikt
komma att verka ännu skadligare, då de icke vidare motverkas af prestens
ledande verksamhet.

Klart är att presten, sin kallelse likmätigt, måste lägga en hufvudsaklig
vigt vid religionsundervisningen såsom bildningens grundval;
folkskolestadgan bjuder ock att så skall ske. Möjligen har en eller
annan prest i denna riktning ådagalagt ett öfverdrifvet nit. Anmärkas
bör dock, att äfven detta nit begränsas genom det af högre myndighet
granskade och fastställda reglementet, samt att prestens ställning såsom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

ordförande i skolrådet väl gifver honom många och dyrbara tillfällen
att främja det vigtiga ärendet genom goda och ändamålsenliga förslag
m, in., men ingen makt att, oberoende utaf skolrådets gemensamma tanke
och beslut, efter godtycke styra och ställa med skolan, allraminst i strid
med gällande lag och författning. Tillåter han sig sådan godtycklighet
eller befinnes han trög och likgiltig, så kan han blifva föremål för folkskoleinspektörens
anmärkningar och vederbörande myndigheters tillrättavisning
såsom för embetsfel. Med hänsyn till möjligheten af sistberörda
missförhållande, äfvensom att en pastor kan genom mängden af andra
embetsåiigganden, genom sjukdom, ålderdomssvaghet eller dylikt blifva
urståndsatt att med tillräcklig kraft och omsorg handhafva just denna
del af sitt embete, borde måhända domkapitlet under vissa vilkor ega
rättighet att entlediga pastor från utöfningen af ordförandeskapet i skolrådet,
hvilket ordförandeskap i sådant fall borde skötas af annan församlingens
prestman, der en lämplig sådan vore att tillgå, men i motsatt
fall af skolrådets vice ordförande. Någon annan eller mera genomgripande
åtgärd till förebyggande af verkliga eller befarade olägenheter
synes mig för närvarande hvarken nyttig eller af omständigheterna påkallad.
»

af Herr Grefve Mörner, Herr von Möller och Herr Björkenstam, emot
2:dra samt 8:de och 9:de punkterna: »Den hitintills gällande grunden
för rösträttens utöfvande vid kommunalstämmma på landet— att en hvar
eger rösta i förhållande till sitt deltagande i kommunens utgifter —
kan icke längre principielt försvaras, om, såsom Utskottet föreslagit, rösträtten
för kapital och arbete samt annan än jordbruksfastighet begränsas.

Men hvarje begränsning af den nu gällande rösträtten, det vare
sig till !, eller finner icke något stöd i principen utan blott i godtycket.

Utan att vilja föra den ännu icke tioåriga kommunal-författningen
för landet in på denna väg, anse vi deremot, att en sådan röstpluralitet,
som i 40 § af Kong], förordningen om landsting stadgas, vore tillämplig
vid afgörandet af sådana frågor, som omförrnälas i 73 § och 74 § mom.
6 af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet, och hvarom
beslut, för att vinna bindande kraft, skola underställas Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning eller erfordra Kong!. Maj:ts Befallningshafvandes godkännande.

Vi hemställa alltså, att Riksdagen behagade för sin del besluta,
att 3 mom. i 21 § af Kong], förordningen om kommunalstyrelse på landet
må erhålla följande förändrade lydelse:

Är

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

År fråga om införande eller afskaffande af kommunalfullmäktigskap,
galle den i 27 § bestämda röstberäkning.
Till beslut i ärende, hvarom i 73 § och 74 § mom. b sägs,
erfordras två tredjedelar af de afgifna rösterna enligt
den vid omröstningen följda röstgrund. Till beslut i
andra frågor erfordras blott enkel pluralitet af de
vid tillfället afgifna rösterna.

Falla rösterna härvid lika — — — — — —.

I afseende å punkterna 8 och 9 af Utlåtandet, förena vi oss i Herr
Faxes vid 1868 års riksdag i frågan framställda, af Första Kammaren
den 4 Mars godkända mening, så lydande:

»Emot hvad Utskottet i detta Utlåtande tillstyrkt får jag anmäla
min reservation, derföre att jag anser det vara olämpligt och orättvist,
att pastor, sedan han upphört att vara sjelfskrifven ordförande i skolrådet,
skall af kommunen eller skolrådets öfrige ledamöter kunna åläggas
denna befattning för längre tid, än hvarje annan ledamot af kommunen.
Nämnda befattning måste vara antingen ett pastorsembetet tillhörande
åliggande, eller allenast ett kommunalt uppdrag. I förra fallet
är det utom gränsen för kommunens kompetens att skilja pastor från
befattningen; är denna åter ett kommunalbestyr, så bör pastor njuta
lika rätt till afsägelse deraf eller befrielse derifrån som hvarje annan
medlem af kommunen; kan man, såsom förhållandet är inom många,
kanske de flesta kommuner, icke undvara pastor såsom ordförande i
skolrådet, så får man pnderkasta sig att med hans skyldighet i detta
afseende äfven följer rättigheten, intill dess han förverkar denna sednare.

Deremot finner jag det vara en brist i nu gällande författning,
att föreskrift saknas derom, huruledes, i händelse pastor, vare sig af
oförmåga eller af annan orsak, icke behörigen fullgör sin skyldighet såsom
skolrådets ordförande, eller af giltiga skäl sjelf begär befrielse från
denna befattning, vederbörande myndighet må kunna entlediga honom
derifrån och förordna annan ordförande i hans ställe; och sjuies en sådan
åtgärd böra ankomma på Domkapitlet, som, derest, antingen pastor
sjelf söker endtledigande, eller skolinspektör eller kommun derom gör
anmälan, icke lärer underlåta att, sedan vederbörande blifvit hörde, förfara
såsom omständigheterna och sakens beskaffenhet kräfva. Skulle
någon underlåtenhet dervid ega rum, så är, i detta som i hvarje annat
fall, den med beslutet missnöjde obetaget att deremot i laga ordning
fullfölja klagan. En annan brist är ock att i skolrådet icke finnes vice
ordförande, som vid förfall för den ordinarie kan intaga hans plats, och
Bih. till Riksd. Prof. 1872. 7 Sami. 7 Tläft. 5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

denna brist torde jemväl böra undanrödjas; i hvilket afseende lämpligast
synes, att valet sker af och bland skolrådets egna ledamöter.

På grund häraf får jag tillstyrka, att nedanr.ämnda paragrafer i
Kongl. förordningen den 21 Mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 23. Kyrkoherden, eller den hans embete förestår, eller ock
annan prestman, den han för något tillfälle kan dertill förordna, är i
kyrkorådet ordförande.

I den annex- eller kapell-församling, vid hvilken ständig prestman
finnes anställd, skall han föra ordet när kyrkoherden, eller den,
som hans embete förvaltar, ej är i stämman tillstädes.

I skolrådet skall jemväl kyrkoherden, eller den hans embete förestår,
vara ordförande, derest ej stifts-styrelsen, på anmälan af kyrkoherden,
eller eljest, finner skäl att annan ordförande förordna.

Ledamöter i kyrkorådet — — utse.

Till ledamöter i skolrådet — — män.

Skolrådet väljer inom sig vice ordförande.

I så väl kyrkorådet — •— fem.

Ledamöterne — — —- tid.

Och torde Riksdagen uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t, derest ett sådant beslut vinner Kongl. Maj:ts samtycke, måtte
täckas i öfverensstämmelse dermed vidtaga de förändringar i Kongl.
stadgan om folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842 och öfriga dithörande
författningar, som till följd af samma beslut må blifva erforderliga.
»

af Herr von Sydow, emot 2:a och 11 :te punkterna: »Emot Utskottets
förslag i andra punkten får jag anmäla min reservation.

Lika villigt som jag erkänner riktigheten a priori af den princip
i vår kommunallagstiftning, som bestämmer rösträtten efter hvars och
ens bidrag till kommunens gemensamma utgifter, lika ovedersägligt är,
att det mål, hvartill man genom denna lagstiftning velat komma —-införande af verklig kominunalsjelfstyrelse — icke öfverallt å landet
blifvit ernådt. I sådana kommuner, der eu enda person har större antal
röster än alla de öfriga röstägande tillsammans, är det nemligen,
såsom under Utskottets öfverläggningar blifvit anmärkt, icke kommunen
som styr sig sjelf, utan den nämnde personen som styr kommunen. Ett
sådant förhållande synes mig genom lagstiftningens mellankomst böra
förebyggas. Men att dervid gå till väga på sätt motionärerne föreslagit
och genom ett penndrag nedsätta röstmaximum till ett visst bråktal af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

kommunens hela röstetal, utan att med visshet känna huruvida det
åsyftade ändamålet, utan orättvisa, derigenom skulle vinnas, synes mig
icke tillrådligt. Då den på de verldsliga intressenas gemensamhet endast
i ringa grad inverkande omständighet att en menighet utgjort ett
kyrkosamfund uteslutande lagts till grund för kommun-indelningen på
landet, har följden blifvit, att förhållandena inom olika kommuner, hvad
folkmängd, antal röstegande, skattetal m. in. beträffar, äro mycket vexlande.
Under det kommuner finnas med flera tusen innevånare och
hundratals röstegande ledamöter, hafva andra ett innevånareantal af
allenast ett par hundra, hvaraf ett ringa fåtal har rösträtt. Naturligt
är att den store godsegaren, fabrikanten eller kapitalisten i en kommun
af sistnämnda beskaffenhet har efter nu gällande röstgrund vida större
inflytande än uti de vidsträcktare kommunerna; och om han eger mer
än af kommunens hela röstetal — sådana fall lära förefinnas — skulle
nedsättningen af hans rösträtt till s» af hela röstetalet icke utöfva den
ringaste inverkan på hans ställning i förhållande till kommunens öfrige
röstegande innevånare, emedan han i allt fall ensam kunde diktera besluten.
A andra sidan skulle i mycket små kommuner, der t. ex. af
elfva ledamöter eu bidrager till kommunens utgifter med hälften af
det hela och de ö fråga kontribuera hvardera med ot, den föreslagna
förändringen kunna leda dertill, att alla finge lika rösträtt, hvarigenom
det större inflytande på kommunens beslut, man vill hafva inrymdt åt
det högre skattetalet, skulle alldeles förfalla.

Att på ett fullt rättvist och tillika praktiskt sätt reglera dessa
förhållanden genom förmedling af de begge till eu del motsatta principer,
hvarpå lagstiftningen h vi lar — å ena sidan kommunens rätt till
sjelfstyrelse och å den andra rösträttens beroende af skattebidraget —
är med stora svårigheter förenadt. Jag betvifla!-, att frågan löses på den
väg Utskottet inslagit. Landtkommuner finnas, hvilkas fleste innevånare
hafva sitt hufvudsakliga uppehälle af egentliga stadsmannanäringar, såsom
fabriksrörelse, handel, handtverk in. m. Ett exempel derpå hafva
vi i en nybildad kommun vid en jernvägsstation i södra Sverige. Föga
rättvist och klokt förefaller det mig, om i ett sådant fall de af kommunens
medlemmar, som gifva den sin karakter, skulle få proportionsvis
mindre att säga än de till kommunen hörande jordbrukare. För öfrigt
hafva de anmärkningar jag framställt mot motionärernes förslag giltighet
äfven i afseende på Utskottets.

Utan att i väsendtlig mån rubba grundvalen för röstberäkningen
finnes, efter min mening, endast ett medel att med absolut säkerhet förekomma,
det en enda medlem af en kommun genom begagnande af sin

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 14.

röstöfvervigt kan undertrycka alla de öfriges mening och derigenom
göra desses rätt till deltagande i kommunens angelägenheter illusorisk.
Detta medel är att bestämma röstmaximum för den, som har största
fyrktalet, till eu viss proportion, t. ex. hälften eller två tredjedelar, af
alla öfrige kommunal-medlemmars sammanlagda röstetal. Man möjliggjorde
derigenom i alla kommuner för de mindre inflytelserika medlemmarne
att genom enig samverkan fatta beslut äfven emot den eljest
öfvermäktige godsegaren eller fabrikanten. Den vigtigaste befogade anmärkning
emot den nu för landet gällande röstgrund vore ock härmed
undanröjd. Men jag befarar, att sådan begränsning af rösträtten icke
öfverallt skulle kunna utan orättvisa tillämpas. Jag tror mig veta att
kommuner finnas, der i det närmaste alla utskylderna bestridas af en
enda person och der de, som jemte honom hafva rösträtt, inskränka sig
till några få personer. Att medgifva dessa att mot den förres bestridande
bestämma kommunens utgifter, hvartill de i högst ringa mån bidraga,
vore kanhända icke alltid rådligt. Man måste derföre för sådana kommuner,
hvilka dock sannolikt ej äro många, vara betänkt på något undantagsstadgande;
och man kunde, synes det mig, med förklarande att
den ifrågavarande röstbegränsningen icke skulle ega rum i dessa kommuner,
om icke föreskrifva, åtminstone underlätta deras förening med
andra eller ock medgifva medlemmarne af kommunen att sluta sig till
annan kommun, så framt ej den större rösteganden ville underkasta sig
den i allmänhet stadgade röstbegränsningen.

I nu angifna syftning synes mig en lagförändring vara önskvärd.
Något detaljeradt förslag dertill har jag dock icke tillåtit mig att uppgöra.
Dertill saknas äfven de materialier, hvarpå hvarje lagförändring i detta
ämne måste vara grundad, om den icke skall göras endast för dagen.
Utan att ega en någorlunda fullständig tablå, som utvisar huru förhållandena
för närvarande gestalta sig inom samtliga landtkommuner i
riket, saknar man den fasta hållpunkt, utan hvilken man icke lärer kunna
besluta några förändringar med hopp om att desamma allestädes skola
blifva praktiskt lämpliga. Infordrande af. statistiska uppgifter, upptagande
för hvarje kommun antalet af dess röstegande medlemmar enligt
fyrktalslängden och deras fördelning på vissa kategorier, så att man
deraf får eu lätt öfversigt af förbehållandet emellan de högre och lägre
beskattades antal och rösträtt, anser jag således böra ovilkorligen föregå
hvarje förändring af röstgrunden; menen sådan statistik lärer icke kunna
utan Ivongl. Maj:ts nådiga medverkan åstadkommas.

Förändring af den rösträtt, som nu tillkommer bolagen, framför
allt aktiebolagen, såsom korporationer, anser jag äfven vara ett steg i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

den rätta riktningen. Samma skäl, som framkallat förbudet för enskilda
medlemmar i en kommun att så att säga i klump öfverlåta sin
rösträtt på annan, synes mig tala emot rättigheten för eu enda delägare
i ett bolag att utöfva rösträtt för samtlige bolagsintressenterne,
desto heldre som äfven ibland desse meningarne om ett företags nytta
eller behöflighet för kommunen kunna vara delade och det icke synes
mig förefinnas något fullgiltigt skäl, hvarföre ej minoriteten skall få göra
sin röst gällande på kommunalstämman såväl som å bolagsstämman.
En förändring i detta hänseende torde derföre lämpligen kunna anknytas
till en inskränkning i röstmaximum.

Slutligen instämmer jag uti hvad tre andra reservanter, Herrar
Grefve Mörner, von Möller och Björkenstam, anfört om önskvärdheten
deraf att för besluts fattande uti vissa vigtigare frågor, sådana som omtalas
i 27, 36, 73 och 74 §§ af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse,
å landet den 21 Mars 1862, kornme att erfordras en qvalificerad
majoritet af 4:delar utaf kommunens röstetal.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen, med afslag å Utskottets förslag i förevarande
punkt, måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t, efter infordrande af
så beskaffade statistiska uppgifter, som för frågans bedömande
kunna finnas nödiga, täcktes taga i nådigt
öfvervägande, huruvida förändring af Kongl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862
i ofvan angifna syften må kunna, utan väsendtlig rubbning
af hufvudgrunderna för lagstiftningen i ämnet,
åvägabringas samt i sådant fall låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga de förslag, Kongl. Maj:t kan finna
ändamålsenliga.

I afseende på Utskottets förslag i sista punkten af dess betänkande
instämmer jag i den af Herr Ribbing afgifna reservation.»

af Herr Friherre Nordenfalk, emot 2 och 3, 8 och 9 samt 11
punkterna: ”Med flertalet bland Utskottets ledamöter delar jag öfvertygelsen
om lämpligheten af begränsning i nu gällande kommunala rösträtt
på landet. Men jag vågar betvifla att med den utredning, motionärerne
i frågan lemnat, eller som eljest stått Utskottet till buds, det
är möjligt bedöma verkan af den till siffran helt och hållet godtyckliga
nedsättning i rösträtt, Utskottet föreslagit. Vid förändringarne i afseende
å rösträtt i stad lät man sig angeläget vara att, genom framläg -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

gande af de faktiska missförhållanden man ville afhjelpa, möjliggöra en
beräkning hvarthän den föreslagna förändringen skulle leda; eu motsvarande
jemförande öfversigt af de mångfaldigt varierande röstproportionerna
på landet kan så mycket mindre vara öfverflödig för nu föreliggande
frågas afgörande, som intet annat bevis för en föreslagen siffras
lämplighet torde vara möjligt åstadkomma än att tydliggöra, det
densamma åtminstone i allmänhet afhjelper de missförhållanden, man
vill rätta. Långt ifrån att Utskottet, utan vägledning af dylik utredning,
nu synes träffat den rätta proportionen, torde tvärtom den föreslagna
nedsättningen gå längre än den bort, för att kunna sägas vara
väl afvägd mot jordegarens af arrendator rösträtt begränsade röstöfvervigt.
Enligt förslaget skulle t. ex. egaren af ett bruk eller annan större,
mera fast industriel inrättning med ringa jordareal inom den kommun
der den sjelf är belägen, men som till största delen betalar sin kommuns
utgifter, kunna öfverröstas af eu jordegare med blott ^ af samma
kommuns fyrktal. Månne ej just en dylik betydande reduktion i kommunala
rättigheter för den ene utan den minsta direkta begränsning för
den andre medlemmen af samma kommun icke blott lätteligen skulle
leda till split mellan olika samhällsklasser, utan ock blefve talande skäl
för nya ändringar? En sannolik följd af ett bifall till Utskottets förslag
torde ock blifva, att bland de bruks-, fabriks- och sågverksegare, kapitalister
och högre löntagare, som sålunda skulle få sin rösträtt reducerad,
ej få skulle — då eu återgång natuxfligtvis vore otänkbar — för att
söka återställa relativ jemvigt, komma att deltaga i det sannolikt fortsatta
sträfvandet att få införd en motsvarande nedsättning i jordegares
rösträtt. Ett sådant slutligt resultat har dock åtminstone Utskottets
pluralitet ej funnit önskligt.

Emot den inom Utskottet ifrågasatta utvägen: att i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kong!. Maj;t ville, efter insamling af nödiga uppgifter,
för Riksdagen framlägga det förslag till ändring, hvartill dessas
pröfning kunde föranleda, torde kunna invändas, att i nämnda skrifvelse
naturligtvis borde angifvas Riksdagens åsigt om det ungefärliga omfånget
af den ifrågasatta förändringen, under det att likväl just derom
Riksdagen först efter pröfning af de äskade uppgifterna synes kunna
uttala sig.

På dessa grunder och då det i främsta rummet torde tillkomma
motionärer i frågan att bereda tillgång till sådana omfattande och tillförlitliga
uppgifter, hvarförutan någonsomhelst beräkning öfver verkan
af ett ifrågasatt röstmaximum icke synes mig möjlig, får jag — utan
att bestrida det eu lämplig och behöflig inskränkning i den kommunala

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

rösträtten möjligen torde kunna åstadkommas i den genom Utskottets
förslag angifna riktningen — vördsamt hemställa,

att för närvarande såväl samtliga i detta betänkande
under punkterna 2 och 3 uppräknade motioner, som
Utskottets i anledning af desamma framlagda förslag
icke måtte af Riksdagen bifallas.

I afseende å punkterna 8 och 9 af Utskottets betänkande instämmer
jag i den af Herrar Grefve Mörner, von Möller och Björkenstam
afgifna reservation.

I afseende å den i punkten 11 föreslagna skrifvelse”

af Herr Bovin;

«*

af Herr Carlén, emot 2:dra punkten: ”Det förslag i afseende å rösträtten
å landet, som Lag-Utskottet framlagt i 2:dra punkten af detta
betänkande, har jag ej kunnat biträda. Skälen äro i korthet följande:

Frågan om den kommunala rösträtten är efter mitt förmenande
att räkna till de frågor, som ej kunna lösas annorlunda än på kompromissens
väg. Men för att vandra den vägen utan att förirra sig, är
angeläget att kunna på förhand bedöma de praktiska följderna af eftergifter
å ena eller andra sidan, hvilket åter ej kan ske utan en någorlunda
fullständig kännedom om redan existerande förhållanden. Behofvet
af en kommunal-statistik röjde sig också på det mest otvetydiga sätt
under öfverläggningarne inom Utskottet. Månget förslag, som i och för
sig var egnadt att tillvinna sig mera allmänna sympatier, måste öfvergifvas
endast derföre, att någon ledamot framdrog exempel på kommuner,
hvilkas. egendomliga förhållanden gjorde förslaget derstädes mindre
ändamålsenligt; och om man äfven är böjd för den åsigten att, en lagstiftning,
som för riket i dess helhet kan vara gagnelig, ej bör hindras
deraf att den ej är så särdeles lämplig för några få kommuner, vågar
man ingenting afgöra, då man sväfvar i ovisshet, huruvida de kommuner,
som skulle lida af förändringen, verkligen äro så få, att man med
fog kan begära att de. skola låta sina intressen vika för det allmännas.

Det var med afseende härå jag inom Utskottet slöt mig till den
åsigten att man borde, innan ett förslag till förändrade lagbestämmelser
utarbetades, införskaffa erforderliga statistiska data, utan hvilka man
i min tanke icke hade tillräckligt fast grund att bygga på; och jag finner
dess mindre skäl att vika från denna mening, som sjelfva slutakten
inom Utskottet företedde det tröstlösa skådespelet af icke mindre än
nio särskilda förslag, täflande om lyckan vid voteringsurna!!.

Lag Utskottets Utlåtande. N:o 14.

Att lyckan träffade just det förslag, som nu framställes såsom Utskottets,
skulle jag visserligen finna mycket beklagligt, derest Utskottets
auktoritet något betydde i denna fråga. Men jag tror icke det, aldraminst
då, såsom i förevarande fall, af Utskottets 16 ledamöter 13 reserverat
sig. Emellertid anser jag mig böra angifva de betänkligheter,
som i min tanke kunna med fog framställas, icke blott mot detta särskilda
förslag, utan äfven emot hvarje försök att i den af Utskottet anvisade
riktning söka den vigtiga frågans lösning.

Det torde ej kunna förnekas, att sedan man bestämt sig för en
viss princip såsom allmän grundval för en lag, man äfven i lagens enskildheter
bör, så vidt möjligt är, vidhålla den principen, och att man,
derest den ej utan orättvisa eller olägenhet kan till fullo genomföras,
heldre bör modifiera principen genom att i detaljer begränsa den, än
genom att alldeles bryta den. Nu hvilar gällande lag för den kommunala
rösträtten på landet på förmögenhetsprincipen eller på den grundsats
att rösträtt och skattskyldighet skola motsvara hvarandra. Genom
att inom ett visst maximum begränsa rösträtten för en hvar representant
af en eljest öfverväldigande förmögenhet modifieras visserligen ifrågavarande
princip. Men alla sker dock lika rätt, ty den enes skattepenning
blir fortfarande lika gild som den andres, och man endast medlar
emellan en princip, som ej utan samhällets skada kan rent tillämpas,
och den deremot ingalunda stridande grundsats att många små
förmögenheter, då de förena sig, kunna i allmänna angelägenheter representera
lika berättigade intressen som en enda till siffran större, så
att t. ex. tjugo mindre hemmansegare kunna i afseende å skolväsende,
sundhetsvård, vägar m. m. ega anspråk på lika stort inflytande, som
en enda embetsman, kapitalist, godsegare eller fabrikant, äfven fast
denne skattar mera till den gemensamma kassan, än alla de andra samma
nlagdt.

Helt annat är förhållandet med Utskottets förslag. Förmögenhetsprincipen
brytes derigenom helt och hållet. Grunden för rösträtten,
som efter denna princip är beloppet af skatten, kastas bort, och en ny
grund lägges, nemligen beskaffenheten af det föremål, hvarför skatten
utgår. Det ena slaget af förmögenhet reduceras till en tiondedel af sin
betydelse, under det det andra slaget, eller jordbruksfastigheten, icke blott
bibehålies i orubbadt bo, utan tillerkännes ökad makt, så att den lätteligen
kan blifva enväldig der den förut ej varit det. Om t. ex i en
kommun med 1,000 fyrk en godsegare representerar 400, en fabriksidkare
likaledes 400 och kommunens öfriga röstberättigade 200 fyrk, så

skulle

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

skulle godsegaren, som nu eger blott g af rösterna, efter Utskottets förslag,
hvarigenom fabriksidkare^ 400 fyrk nedsättes till 100, få absolut
öfvervigt med sina 400 röster mot fabriksidkarens 100 och de öfriga
200. Visserligen kan man anmärka — och Utskottet har äfven så gjort
— att kommunallagen redan stadgat en slags begränsning för vissa egare
af större jordbruksfastigheter, då den uppdrager rösträtten åt arrendatorer
; men denna anmärkning synes mig ega föga vigt. Väl är nemligen
personen (fastighetsegaren) derigenom hindrad att sjelf rösta för
hela sin förmögenhet, men för hela förmögenheten röstas dock utan all
inskränkning.

Hvad jag nu anfört utgör för mig tillräckligt skäl att afstyrka
bifall till Utskottets förslag. Och likväl finnes ott ännu kraftigare
i den omständigheten, att antagandet af detta förslag skulle, genom
att gifva det ena slaget af förmögenhet företräde framför det andra,
kunna verka söndrande emellan särskilda yrken. I våra beskattningsförhållanden
finnes redan tillräckligt mycket, som ger anledning
till tvist och tvedrägt emellan jordbruksyrket, å ena sidan, och öfriga
yrken, å den andra; och allraminst i våra dagar torde skål vara för
hand att än ytterligare öka dessa tvedrägtsämnen».

af Herr Ribbing, emot 2:dra och ll:te punkterna:
l:o Vid 2 tära punkten. »Under det jag i öfrigt instämmer i Utskottets
förslag i denna punkt, anser jag dock, för vinnandet af dermed afsedt och
angifvet syfte, ett tillägg deri vara af nöden. Syftemålet med utsättande af
ett röstmaximum är naturligen att dymedelst förhindra, det afgörandet af
kommunens angelägenheter skall vara beroende af blott en enda eller några
få bland dess i kommunalangelägenheter röstegande ledamöter. Ett
sådant syfte kan nu, hvad angår egare till jordbruksfastighet af den
storlek, att densamma för sin skötsel sannolikt eller oundgängligen
medför dess utarrenderande på flera händer, anses vara tillgodosedt genom
det redan i förordningen för kommunalstyrelse på landet, § 9, befintliga
stadgandet, att för fastighet, som innehafves af landbo eller arrendator,
röstar innehafvaren. Genom andra punkten af Utskottets förslag skulle
nu detsamma ernås i fråga om egare af annat beskattningsföremål.
Men det finnes ännu ett tredje förhållande, som kan leda till den olägenhet,
man genom bestämmande af ett röstmaximum i det nyssanförda
vill förebygga. Jag må i afseende derå ordagrannt citera ett yttrande
i Lag-Utskottets betänkande vid 1868 års riksdag N:o 31 sid. 21. »Om,
såsom man alltjemt synes hafva antagit, egaren af en jordbruksfastighet,
hvilken genom högt taxeringsvärde skulle gifva ett jemförelsevis allt för
Bill. till Biksd. Prut. 1872. 7 Sand. 7 Häft. 6

Lag-TJtskottets, Utlåtande N;o 14.

stort röstetal, alltid uppläte en eller flera delar af denna egendom på
arrende, då vore visserligen möjligheten af en eller några få större
jordegares röstöfvervigt ringa. Men deremot torde böra erinras, att
säkerligen ganska många smärre kommuner finnas, der en jordegendom,
utan att till arealen vara så stor, att den till någon del måste utarrenderas,
ändock är, i jemförelse med den öfriga jordegendomen inom kommunen,
tillräckligt betydande för att åt sin egare, isynnerhet om denne
tillika skattar för inkomst af kapital och arbete, medföra ett fyrktal,
större än alla de öfriga medlemmarnes af kommunen sammanlagda antal
röster. Olägenheterna häraf synas Utskottet uppenbara, likasom det
ock förekommer Utskottet naturligt, att under dylika förhållanden ett
af kommunalinstitutionens vigtigaste syften: väckandet och underhållandet
af intresse för kommunens gemensamma angelägenheter i väsendtlig
mån måste förfelas». Det synes mig klart, att, om ej till Utskottets
nu gjorda förslag i förevarande punkt något tillägg göres med
särskild hänsyn till det af 1868 års Lag-Utskott påpekade förhållande,
en lucka uppstår i de stadgande!), som afse förekommande af en skadlig
röstöfvervigt, och att fördenskull åtminstone något borde upptagas i
sådant syfte, och detta tillika så affattadt, att ej på den tillfälliga näreller
frånvaron af någon enda röstegande medlem af kommunen jemte
en större jordegare skulle bero dennes öfvermakt öfver alla de andra
vid afgörandet af kommunens angelägenheter. Af sådan anledning
får jag vördsam hemställa om bifall till förevarande punkt i Utskottets
betänkande, på följande sätt modifierade

röstvärdet beräknas efter —--fyrktal. Dock må

ej för annat än jordbruksfastighet af någon röstas för
mer, än en tiondedel af kommunens hela röstetal efter
röstlängden, och i intet fall för mer, än en tredjedel
af samma röstetal.

2:o) Mot ll:te punkten af Utskottets betänkande. »I det underdåniga
betänkande och förslag till kommunallagar, som af dertill utsedde
komiterade år 1859 afgafs, och hvilket förslag med få ändringar utgör
nu gällande kommunallagar, yttra komiterade (sid. XI), beträffande
bestämmandet af hvilka angelägenheter som borde vara föremål
för kommunernas sjelfverksamhet och beslutanderätt, att en inskränkning
af dessa angelägenheter till en trängre krets, än hvad medelst de
af komiterade föreslagna och i nu gällande lagar begagnade orden
finnes stadgadt, syntes komiterade strida mot den princip af sjelfstyrelse,
hvarpå kommunallagarne äro grundade; ett uppräknande åter af
alla de ärenden denna sjelfstyrelse skulle omfatta, ogörligt till följd af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

der/ mångsidighet, som ligger i all slags förvaltande verksamhet. Mot
denna åsigt och de enligt densamma valda orden—just desamma, som
nu i kommunallagarne finnas — anfördes ingen reservation, intet
afvikande förslag. Att nu Riksdagen, under sådant förhållande, utan
att visa såsom möjligt hvad komiterade ansett omöjligt, utan att
förklara, om Riksdagen vill hafva någon inskränkning i kommunalmyndigheternas
beslutanderätt eller ej, och, i förra fallet, utan att, i mer
än ett enda enstaka slags fall, i någon mån ens antyda graden af sådan,
helt enkelt skulle skrifva till Kongl. Maj:t och bedja honom föreslå
noggrannare bestämmelser i ifrågavarande hänseende: detta synes mig
lika olämpligt som ändamålslöst, då Kongl. Maj:t af en sådan skrifvelse
ej ens gissningsvis kunde sluta till, i hvilken riktning och till hvilket
mått det närmare bestämmandet enligt Riksdagens önskan skulle ske».

af Herr Ungman, med hvilken Herr Lars Persson sig förenat, emot
l:sta och 2:dra punkterna: »Då den reform, som Lag-Utskottet tillstyrkt,
med afseende på föreslagna förändringar uti den kommunala rösträtten
på landet synes mig otillfredsställande samt dessutom till sin princip
godtycklig och orättvis, får jag mig deremot reservera och som skäl
för min åsigt anföra följande. Till en början motiverar Utskottet sitt
utslag på den kommunala rösträttens likställighet vid alla kommunala
val, hvarom förslag och yrkanden många föregående och äfven innevarande
Riksdag framställts, derigenom att Första Kammarens sammansättning
skulle på ett betänkligt sätt blifva rubbad och deraf många
olägenheter uppstå. För min del kan jag icke tro detta •— jag tror
tvärtom, att om de röstberättigade, som nu ega att deltaga uti val för
valmäns väljande till landstingsman, iakttaga och begagna sin rösträtt, så
skola de i de flesta landskommuner insätta sådana elektorer för landstingets
sammansättning, att landstingen ega makt tillsätta hvilka de behaga
till ledamöter i Första Kammaren; och derföre är detta Utskottets skäl
emot den kommunala rösträttens likställighet vid alla kommunala val
redan nu mera skenbart än verkligt i det påpekade afseendet.

Om jag ock måste erkänna att de kommuner på landet, der några
få kunna öfverrösta alla andra röstberättigade, äfven om alla vore vid
kommunalstämman närvarande, mera höra till undantagen än till regeln,
så kan dock ej bestridas, att många och stora missförhållanden firmas,
som förr eller sednare måste rättas. Ett slående bevis derpå äro ju de
Riksdag efter Riksdag återkommande motionerna om ändring uti den
kommunala rösträtten. Ty vore denna bra, så skulle ej så många rop
om ändring i eu förordning som ännu ej är tio år gammal låta höra

Lag-Utskottets Utlåtande N:g 14.

sig. Jag tror att de, som motsätta sig reformen, gjorde klokast uti att
ju förr dess heldre något lyssna till den allmänna meningen, emedan, om
motståndet fortfar, den slutligen inträffande förändringen kan komma
att gå längre än man nu förmodar, och möjligen skall komma att medföra
missbruk, mera skadliga än de nu på många håll öfverklagade.
Det kan dä hända, att just de, som skatta helt litet, kunna efter behag
tvinga dem som skatta mera att betala huru mycket som heldst, och
olägenheterna kunna blifva större än man önskar, om den kommunala
rösträtten blir lika både vid val och i beskattningsfrågor.

Om man derföre å ena sidan icke utan skäl anför, att den som
skattar mera inom kommunen äfven bör ega större rösträtt, så anser
jag dock att man borde något jemka med sig och till någon del ställa
kyrkan som man säger midt i byn. En vacker början kunde göras dermed
att låta alla som nu ega rösträtt å kommunalstämma få lika rösträtt
vid alla kommunala val — en sådan grundsats erkändes såsom riktig
redan 1823 vid val af nämndemän lika som uti vår nu gällande Riksdagsordning,
hvarefter alla röstberättigade ega lika röster.

Lika rösträtt vid kommunalval vore dessutom endast en rättvis
gärd åt menniskovärdet gent emot penningevärdet, som nu spelar eu
alltför betydande roll, så väl uti det kommunala som det politiska lifvet,
något som äfven de mest konservative måste erkänna icke i längden
kan vara hållbart. Förslag finnes ock nu, och har funnits flera
föregående riksdagar, om utsättande af ett visst maximum för den kommunala
rösträttens utöfvande, dels till en tjugondedel, dels till en tiondedel
af kommunens hela röstetal, dels ock till 480 k 600 eller högst
1,000 röster; men allt detta synes mig godtyckligt och ej stödja sig på
någon hållbar grund; mig synes som icke mer än 2:ne grundprinciper
finnas, och dessa äro röstvärdet efter fyrk i beskattningsfrågor och per
capita vid val; ty alla andra kunna betraktas efter hvars och ens smak,
den ene kan vilja bestämma maximum till eu tiondedel, den andre till
en tjugondedel, den tredje till 500, och den fjerde till 1,000 röster
o. s. v. i oändlighet.

Min mening är derföre den, att en grundprincip borde föijas, antingen
beskattningsbidraget vid frågors afgörande derom, eller ock den
personliga, antingen i hela sin utsträckning, det vill säga lika rösträtt
i alla frågor, något som jag dock för närvarande ej anser tillrådligt, eller
att åtminstone personlighetsprincipen att börja med må få tillämpas
då fråga är om val, ty om endast detta steg vore taget, är jag öfvertygad
om att mycken missbelåtenhet, som nu finnes, skulle försvinna,
möjligen för en ganska lång tid. Men då Riksdagens Andra Kammare

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

vid 1868 och 1870 års riksdagar beslutade den kommunala rösträttens
begränsning till en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden,
vill jag underordna min enskilda mening derefter, och föreslår derföre,
att Riksdagen med afslag af hvad Lag-Utskottet uti lista och 2:dra
punkterna tillstyrkt, för sin del beslutar, att 11 § uti 1862 års förordning
om kommunalstyrelse å landet erhåller följande förändrade lydelse:

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstägande
åsätta fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt för
större antal röster än som svarar emot eu tiondedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden, och att
vid alla val röstas pr capita.»

af Herr J. Mankell, emot lista, 2:dra, 3:dje och 4:de punkterna: »Enligt
min öfvertygelse kan frågan om den kommunala röst- och beskattningsrätten
aldrig på ett tillfredsställande sätt lösas, förrän man lemnat fullt erkännande
åt ''personlighetsprincipen genom införande af lika rösträtt för alla,
som skatta för inkomst efter andra artikelns bevillning, hvilket beskattningssätt
äfven borde genomföras nedåt i vida högre grad än hittills,
på samma gång som de personliga skatterna försvinna. Rättskänslan
bjuder oemotståndligt, att alla, som till kommunen skatta lika stor qvot
af sin inkomst, blifva likställda i afseende på kommunala rättigheter
och förfogandet öfver kommunens medel. Och denna fordran lärer icke
kunna nedtystas, utan skall oupphörligt göra sig gällande, till dess den
slutligen uppfylles.

Den lösning, man för ett årtionde sedan sökte gifva frågan i motsatt
riktning, d. v. s. efter förmögenhetsprincipen, måste följaktligen anses
mindre lycklig. Erfarenheten, fastän ännu ej särdeles lång, har
äfven redan visat detta. Det kränkta rättsmedvetandet har föranledt
ett ständigt stigande missnöje med de nya kommunallagarne. Det intresse
för allmänna angelägenheter och för sjelfstyrelse, som man genom
dem åsyftade att skapa, har i följd af de obemedlades, d. v. s. den
stora massans, majoritetens otvifvelaktiga maktlöshet mot den bemedlade
minoriteten, efterhand bortdomnat. Och det skulle förmodligen
alldeles hafva försvunnit, om ej nämnda minoritet genom öfverhandtagande
missbruk af beskattningsrätten åstadkommit rörelse och motstånd.

Missbelåtenhet med den nya kommunallagstiftningen har gifvit sig
luft vid alla riksdagar efter dess införande. Redan vid 1865—1866 årens
riksdag väcktes inom Borgare- och Bondestånden trenne särskilda förslag
om ändring i den färska lagen. År 1867 uppgick antalet af dylika
motioner, enligt hvad en motionär upplyser, till fem, år 1868 till

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

fjorton, år 1869 till sex (af 13 motionärer), år 1870 til fem, år 1871
till tre (af hvilka ett par, en för stad och en för land, tillkommit efter
aftal mellan liktänkande riksdagsmän), samt vid innevarande riksdag till
fem (om hvilka likaledes flere riksdagsdagsmän förenat sig). Svårt torde
vara att uppvisa någon annan fråga, som varit föremål för så många
och så tätt upprepade motioner.

Emellertid hafva de åsyftade förändringarne, naturligtvis efter
motionärernes olika synpunkt, varit af olika beskaffenhet. An har man
föreslagit minskning af de bemedlades öfverväldigande röstöfvervigt. genom
införande af absolut eller relativt maximum, hvilket äfven hlifvit
infördt i städerna. Än har man försökt afhjelpa missförhållandet medelst
graderade röstskalor. Eller också har man påyrkat lika rösträtt,
dels blott vid kommunala val, dels både i afseende på val och beskattning.

Emellertid hafva försöken att jemka mellan förmögenhetsprincipen
och personlighetsprincipen medelst röstmaxima eller graderade skalor
enligt min åsigt alltid varit behäftade med en påtaglig inre svaghet,
härledande sig dels derifrån, att de i sjelfva verket blott, utgöra
nödhjelpsutvägar, som allenast uppskjuta frågans slutliga lösning och
blott tillfredsställa ett ringa antal medborgare, dels derifrån att gränserna
alltid äro godtyckliga och ej stödja sig på någon sorts grundsats,
hvilket så mycket mera måste vara fallet, som statistiska uppgifter alldeles
saknas, efter hvilka man kan beräkna, huru det ena. eller andra
förslaget i tillämpningen må kunna gestalta sig. Samma inre svaghet
måste jag äfven anse vidlåda förslagen att skilja rösträtten vid val
från rösträtten vid beskattning, emedan beskattningsrätten är lika vigtig
för den kommunala sjelfstyrelsen som rösträtten, hvilken sednare
dessutom äfven kan hafva afseende på beskattning, såväl af kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige som af landsting, ehuru med det sistnämnda
äfven en politisk funktion är förenad.

Den hufvudsakliga anledningen till motståndet mot den lika rösträtten
lärer väl kunna sökas i de bemedlade klassernas obenägenhet att
skilja sig från samma otvetydiga förmånsrättighet att till sin fördel utöfva
den kommunala beskattningen, som de genom Riksdagens sammansättning
innehafva i afseende på beskattning för statens ändamål. Visserligen
kan det vid första påseendet synas, som om de bemedlade vid
den kommunala beskattningen borde hafva samma intresse för sparsamhet
och ändamålsenlighet som de obemedlade, emedan de betala samma
qvot af sin inkomst, som de sednare. Men detta är blott skenbart. Ty
de bemedlade skatta visserligen samma qvot till kommunen, som de

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 14.

obemedlade, men de göra det ingalunda äfven till staten, för fyllande
af hvars behof de obemedlade företrädesvis äro belastade, hvarföre de
bemedlade vida lättare än de kunna undvara sin qvot till kommunen.
Härtill kommer, att en ej ringa del af de kommunala skatterna äro personliga
och således af de bemedlade ojemförligt lättare kunna bäras
än af de obemedlade. Bland de bemedlade finner man äfven vanligtvis
egarne af privilegierade fastigheter eller af lösa kapitaler, hvilka äro
befriade från de skatter, som särskild! hvila på den i mantal satta jorden.
Slutligen tillkommer frestelsen för den bemedlade minoriteten,
som eger röstöfvervigten, att till sin fördel beskatta den obemedlade
majoriteten för sådana ändamål, som åtminstone ej omedelbart kunna
anses röra kommunens angelägenheter -— en frestelse hvilken erfarenheten
visat, att den ej alltid kan motstå.

Dessa missförhållanden torde svårligen kunna afhjelpas genom något
annat medel än lika rösträtt i kommunens angelägenheter, både vid
val och beskattning. Häremot invändes visserligen, att de obemedlade
då till sin fördel skulle beskatta de bemedlade. Sådant synes dock omöjligt
då den kommunala beskattningen uppgår till samma qvot af inkomsten
för alla. Och så länge de obemedlade till staten skatta större qvot
än de bemedlade, synes alldeles otvifvelaktigt, att de i afseende på den
kommunala beskattningen måste vara mera intresserade af sparsamhet.
Äfven om inkomstbeskattning i vidsträcktare mån än hittills infördes
för statens räkning, då alla blefvo likställda, måste alla blifva lika böjda
för sparsamhet. Att de obemedlade skulle kunna visa någon benägenhet
att höja de personliga skatterna, torde väl ingen vilja påstå. Någon
rimlig anledning, att de obemedlade, genom införande af lika rösträtt
i kommunala ärenden, skulle till sin fördel vilja eller kunna beskatta
de bemedlade, synes följaktligen ej förefinnas. En annan sak blir,
om progressiv beskattning i allmänhet, både för statens och kommunens
räkning, skulle ifrågasättas; men sådant skulle ej kunna genomdrifvas
inom kommunerna, utan måste blifva föremål för Riksdagens verksamhet.

En vanlig invändning mot lika kommunal-rösträtt är äfven, att
derigenom grundveden för Första Kammarens och sålunda också för Riksdagens
sammansättning skulle förändras. Yttersta konseqvensen af denna
invändning måste blifva, att kommunallagarne i denna punkt blott borde
få ändras på grundlagsenlig väg, men ingalunda att de äro oföränderliga.
Och deremot vore i det hela intet att anmärka, om ej redan prejudikat
förefunnes på motsatsen, enär för kort tid sedan för städerna genom
vanlig kommunallagstiftning såväl det relativa röstmaximum nedsattes,
som absolut maximum tillsattes. Hvad sjelfva saken beträffar, synes

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

den rubbning af Första Kammarens karakter, som skulle kunna åstadkommas
genom lika kommunal rösträtt, vara så ringa, att den knappast
förtjenar afseende. Denna karakter är betingad dels genom hög census,
dels genom frånvaron af arvode, dels genom högre ålder, dels genom
längre tjenstetid, dels genom valfrihet öfver hela riket, och slutligen
genom valens medelbarhet, ofta genom tvänne grader af valmän. Under
dylika omständigheter, och då så många andra qvalifikationer gifva Första
Kammaren dess särskilda skaplynne, synes det verkligen vara af såringa
betydelse, om den lägsta valförsamlingen röstar efter person eller förmögenhet,
att man med fog kan betrakta nämnda invändning såsom ett
svepskäl.

Något mera vigt torde deremot kunna tillerkännas det skälet, att
blott de till en viss grad bemedlade kunna skaffa sig den sakkännedom
och egna den tid åt kommunala ärenden, som för deras ändamålsenliga
behandling och handläggning synes behöflig. Men med rätta kan man
å andra sidan påstå, att denna förmögenhetens och bildningens naturliga
befogenhet till kommunala förtroendeval är så påtaglig, att den
utan tvifvel tillfyllest skulle göra sig gällande, äfven om lika rösträtt
infördes.

Slutligen må erinras, hvad som många gånger förut blifvit upprepadt,
att en skärande inkonseqvens måste anses ligga deri, att vid den
kommunala rösträtten förmögenhets-principen tillämpas, då vid den politiska
rösträtten, till hvars rätta utöfvande så mycken större urskiljning
erfordras, personlighets-principen åtminstone öfver strecket får göra sig
gällande.

På grund af ofvanstående skäl anser jag den lika rösträtten vid
behandlingen af kommunala ärenden såsom den enda rätta och kloka
samt hyser ingen farhåga, att dess snara införande skall medföra någon
af de inbillade vådor, man vanligtvis förespeglar, hvarjemte jag är öfvertygad,
att densamma skall blifva det enda tillförlitliga medlet att åvägabringa
rättelse i de missförhållanden, som nu allmänt öfverklagas.

Sannt är visserligen, att eu dylik radikal reform för ögonblicket
ej synes hafva mycken utsigt till framgång. Men jag hoppas dock, att
rättskänslan hos de bemedlade klasserna, förr än man tror, skall göra
sig gällande, särdeles om eu närmare insigt i beskattningsväsendets
grunder befriar dem från fruktan för beskattningstyranni från de obemedlade
klassernas sida. Måhända skall äfven ett klarnande medvetande
om de verkliga faror samhällsordningen kan löpa, såvida ej i tid eftergifter
göras åt berättigade fordringar, bidraga till en snarare lösning af
frågan, än nu i allmänhet förmodas».

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

af Herr Sven Nilsson, emot 2:dra punkten: »Då jag icke varit
enig med Utskottet i det beslut som fattats i afseende på 2:dra punkten,
får jag, stödjande mig på samma skäl jag i min motion uttalat och åberopat,
deremot reservera mig, och således, vidhållande det förslag jag
i motionen framställt, ånyo för Riksdagen föreslå, att 11 § i Kongl.
förordningen om kommunalstyrelse på landet måtte få den förändrade
lydelse:

att röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande
åsätta fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt
för större antal röster, än som svarar emot en
tjugondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden,
och ej i något fall till mer än 480 röster».

Hvarjemte Herrar Almquist och Björkenstarn begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i besluten, den förre i afseende ä 8:de och 9:de
punkterna samt den sednare i afseende å ll:te punkten.

Bih. till Riksd. Prof. 1872.

7 Sami

7 Raft,