Lag- Utskottets Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1877:LU13 Lagutskottet)

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 13.

Tf :o 13.

Ank. till Riksd. Kansli den 9 Mars 1877, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om aflåtande af en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning af de lagstiftningsåtgärder,
hvilka kunna och höra vidtagas mot
anledningar till olyckor till sjös.

Uti en vid sistlidne riksdag väckt motion omnämnde Herr Axel
Bergström de lagstiftningsåtgärder, som på senare tider blifvit i England
vidtagna i syfte att förekomma, det fartyg, hvilka icke vore sjödugliga,
blefve vid sjöfart använda och att dymedelst förebygga sådana sjöolyckor,
hvilka kunde anses i väsentlig mån vara en följd af bristande omvårdnad
vid fartygs utrustande för sjöresor. Mängden af de under senare åren
inträffade sjöolyckor och dervid försprida menniskolif, storleken af de
förluster, som drabbat sjöförsäkringsbolagen och åtskilliga sakförhållanden,
hvilka vid en och annan hafveriutredning eller så kallad dispache
kommit i dagen, hade hos motionären också stadgat den öfvertygelse,
att icke heller i Sverige allt vore uti ofvanberörda hänseende väl bestäldt,
utan att omsorgen för passagerares, besättnings och lasts trygghet
rätt ofta finge vika för åtrån att på hvarje resa förtjena så mycket
som möjligt samt att det derföre vore på tiden att äfven hos oss påkalla
en lagstiftning, hvarigenom, så vidt ske kunde, aflägsnades sådana
anledningar till sjöolyckor, utan hvilkas tillvaro dessa olyckor, efter
menskligt sätt att döma, icke skulle inträffa. Den grundsats att staten
genom administrativa myndigheter egde öfva tillsyn och kontroll å
handelssjöfarten i ändamål att trygga menniskolif och egendom, vore
för öfrigt icke främmande för den svenska lagstiftningen. I sådan syftning
vore nemligen i afseende på passagerareångfartyg redan den 28 April
1837 genom en Kongl. förordning meddelade föreskrifter, hvilka genom
Bill. till Riksd. Prof. 1871. 7 Sami. 9 Haft. 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

sedermera gifna stadgande» och nu i ämnet gällande författningar af
den 12 Februari 1864 och den 26 Augusti 1870 blifvit vidare utvecklade
och skärpta; och lagstiftaren hade jemväl genom Kongl. Förordningen
den 5 Februari 1869 med särskild omsorg sökt betrygga utvandrare
mot faror för lif och helsa under resan. För vinnande af det afsedda
syftemålet erfordrades derföre förnämligast att utsträcka omförmälda,
redan gällande lagstiftning i tillämpliga delar äfven till lastångfartyg
och segelfartyg, ehvad dessa senare förde endast gods eller ock derjemte
passagerare samt att, i den mån sådant funnes erforderligt, vidare utveckla
och fullkomna denna lagstiftning, dervid uppmärksamheten särskilt
torde böra fästas, dels på frågan i hvad mån rättigheten att lasta
å däck borde i säkerhetens intresse lida större eller mindre inskränkning,
dels på hvad sätt någon axd af konti''oll skulle kunna från statens
sida anordnas öfver det sätt, hvarpå skeppsbefälhafvare, åt hvilkas omvårdnad
så många menniskors lif och välfärd äro anförtrodda, sköta sitt
ansvai^sfulla kall, dels ock deruppå, att de besigtningar och uppskattningar
vid strandningar och andra olyckor till sjös, hvilka grundlägga
försäkringsgifvares ersättningsskyldighet, blefve så anordnade, att de förtjente
fullt förtroende och icke lemnade utrymme för grundade misstankar
att dervid i någon mån obehörigen eller svekfullt tillgått. Då
emellertid utarbetandet af fullständigt förslag till stadganden i ämnet
kunde med hopp om framgång uppdragas endast åt en särskildt förordnad
komité, bestående icke allenast af män med rättsvetenskaplig
bildning utan äfven af sakkunnige män samt det, med hänsyn ej mindre
dertill att svenske och norske män utan åtskilnad kunna vara befälhafvare,
styrmän och besättning å svenska fartyg, än äfven till de stora
intressen i öfrigt, hvilka Sverige och Norge hade gemensamma, vore
högeligen önskligt att de reformer uti ifrågavarande delar af lagstiftningen,
som komme till stånd, blefve för båda rikena vidtagna och utförda
så likformigt som möjligt, föreslog motionären, »att Riksdagen
måtte besluta aflåtande till Kongl. Maj:t af underdånig skrifvelse, innefattande
anhållan dels att Kongl. Maj:t ville låta genom säi-skildt dertill
förordnade sakkunnige män verkställa fullständig utredning om de lagstiftningsåtgärder,
hvilka lämpligen kunna och böra vidtagas mot sådana
anledningar till olyckor till sjös, hvilka det kan ankomma på lagstiftning
att undanrödja och förebygga samt, efter pröfning af komiterades
betänkande och med Rikdagens medverkan, der sådan enligt grundlagarne
erfordras eller eljest af Kongl. Maj:t anses önsklig, utfärda författningar
i ämnet dels ock att, derest reformer uti ifrågastäld syftning
af den norska lagstiftningen jemväl ifrågakomma, egna nådig omsorg

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

deråt, att reformerna af de begge förenade rikenas lagstiftning varda
vidtagna och utförda så likformigt, som det emellan rikena bestående
statsrättsliga förhållande medgifver.»

Detta förslag, som vid förra riksdagen ej antogs, har Herr Bergström
uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 23) nu förnyat, i det han, under åberopande af de
skäl han förut anfört, hemstält om aflåtande af en underdånig skrifvelse
utaf samma innehåll som den vid förra riksdagen ifrågasatta.

1 afseende å den framställning, som vid sistlidne riksdag gjordes,
upplystes då, att sedan åtskillige enskilde tyska undersåter hos den
Kejserl. tyska regeringen gjort framställning om införande i den tyska
lagstiftningen af bestämmelser i enahanda syftning, som motionären afsett,
samt den Kejserl. regeringen i anledning deraf begärt upplysning
huruvida Kongl. Maj:ts regering redan antagit eller hade för afsigt att
antaga dylika bestämmelser, så hade Kongl. Kommerskollegium uti infordradt,
den 29 Oktober 1875 afgifvet utlåtande yttrat, att Kongl.
Kollegium icke vore i tillfälle uttala eu på sakkännedom eller erfarenhet
grundad öfvertygelse om och i hvilken mån den svenska lagstiftningen
uti ifrågakomna hänseendet kunde, i följd af sig företeende omständigheter
och förhållanden, vara i behof af en revision eller närmare utveckling;
hvaremot, utur allmänna synpunkter och i betraktande af frågans
stora vigt i och för sig, det icke syntes tvifvelaktigt, att Kongl.
Maj:ts regering ej borde undandraga sig att medverka till ernående af
det synnerligen vigtiga mål, som, enligt hvad kändt vore, i England
börjat att omfattas med det lifligaste deltagande, och hvars förverkligande
svårligen läte tänka sig, med mindre än de större sjöfartsidkande
nationerna förenade sig om hufvudsakligen lika stadganden i ämnet;
samt att, under förutsättning att denna uppfattning godkändes och svar
i öfverensstämmelse dermed meddelades å den Kejserl. tyska regeringens
framställning, det syntes vidare vara nödigt, att ärendet i hela sin vidd
underkastades en omfattande utredning af sakkunnige och erfarne personer;
men att, då det vore bekant, att de i England under år 1875
vidtagna lagstiftningsåtgärder i ämnet icke ansåges tillfyllestgörande,
utan endast af öfvergående natur, och derföre borde ersättas af mera
fullständiga och genomgripande föreskrifter, hvartill förslag antagligen
komme att redan vid det engelska parlamentets sammanträde under år
1876 framläggas, det torde kunna ifrågasättas, huruvida en komité för
ofvannämnda ändamål redan för det dåvarande borde förordnas. Derefter
hade Herr Ministern för utrikes ärendena till svar å den Kejserl.
tyska regeringens ofvan berörda framställning, uti note till dess här -

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

varande beskickning den 10 November 1875 förklarat, hufvudsakligen,
att, som för afsedda ändamålet erfordrades, att de förenade rikenas lagstiftning
i ämnet bringades till behöflig fullständighet, den väckta frågan
vore af beskaffenhet att påkalla särskild uppmärksamhet af Kongl. Maj:ts
regering; men att då de föreskrifter, som i England blifvit införda, syntes
hafva endast provisorisk natur och troligen komme att under parlamentets
nästföljande sammanträde i flera delar bringas till fulländning,
samt det åsyftade ändamålet, för hvars ernående det vore af vigt att
liknande bestämmelser i ämnet antogcs af de förnämsta sjömakterna,
kunde endast i högst ofullständig mån uppnås genom åtgärder af Kongl.
Maj:ts regering allena, den Kongl. regeringen sannolikt komme att, innan
beslut i saken fattades, afvakta icke blott de vidare åtgärder, som torde
blifva i England vidtagna, än äfven frågans utveckling i Tyskland.

Sedan Lag-Utskottets utlåtande i detta ämne till sist församlade
Riksdag afgafs, har vidare, enligt Utskottet meddelad upplysning, en af
härvarande danske Minister den 19 Februari 1876 framstäld förfrågan
om Kongl. Maj:ts regerings afsigter i fråga om utfärdande af nya föreskrifter
till betryggande af fartygs sjöduglighet besvarats i öfverensstämmelse
med den note som meddelats den tyska beskickningen; och
efter det en ny engelsk lag i detta ämne, the merchant shiping act,
den 15 Augusti 1876 utfärdats, har Utrikes-departementet fästat såväl
Kommers-kollegii som Norska regeringens Departements för det Inre
uppmärksamhet på de delar af denna lag, som särskildt anginge främmande
fartyg, dervid Utrikes-departementet framhållit, huru som dessa
bestämmelser utan tvifvel komme att utöfva stort inflytande på vår sjöfart
och möjligen äfven att i sin tillämpning för densamma medföra
åtskilliga olägenheter, men att man likväl icke kunde annat än hålla
Britiska regeringen räkning för dess bemödanden att förekomma de
förluster af lif och egendom, som en bristande kontroll kunde medföra,
samt att frågan ur denna synpunkt vore allt för allvarlig för att icke
förr eller senare böra tagas under pröfning äfven inom de förenade
rikena, ehuru densamma vore så omfattande och berörde så många delvis
stridiga intressen, att dess lösning på lagstiftningens väg eller genom
administrativa förfoganden endast med största varsamhet och efter förutgången
allsidig undersökning torde böra till afgörande förekomma.

Vidare har härvarande engelske minister, i skrifvelse den 13 November
1876, med anmälan att enligt nyssnämnde engelska lag, fartyg,
som föra däckslast, skola i Stor-Britannien undergå särskild mätning för
det utrymme, som upptages af sådan last, å sin regerings vägnar föreslagit,
att enahanda åtgärder måtte i de förenade rikena vidtagas, samt

IMg-Utskottets Utlåtande N:o 13.

i en senare skrifvelse af den 8 Februari detta ar uttryckt sin regerings
önskan, att svenska och norska fartyg måtte, i ändamål att underlätta
denna i Stor-Britannien föreskrift^ särskilda mätning, vid afseglingen
förses med ett officiel intyg beträffande det af däckslasten upptagna
utrymme, hvarom anteckning äfven borde ske i skeppshandlingarne.
Detta ärende har blifvit hänskjutet till Sjöförsvars-departementet samt
norska Finans- och Tull-departementet, hvilkas utlåtanden ännu icke inkommit.

Utrikes-departementet har äfven genom Kongl. Maj:ts beskickningar
sökt göra sig underrättadt om de åtgärder i denna fråga, som andra
länders regeringar äro sinnade vidtaga, och dervid inhemtat, att behofvet
af en förbättrad lagstiftning i ämnet allmänt erkännes, ehuru svårigheterna
att genomföra en sådan, utan att lägga allt för betungande
band på skeppsfarten eller menligt inverka på vigtiga näringsgrenar,
hittills hafva förhindrat andra länder att i vidsträcktare män ansluta sig
till de i Stor-Britannien vidtagna åtgärder i sådant afseende. Allestädes
syntes man vilja afvakta verkningarne af de nya engelska föreskrifterna,
innan man bestämde sig för likartade, och den tid, under hvilken dessa
varit tillämpade, vore ännu allt för kort för att något moget omdöme
skulle kunna fällas rörande deras praktiska värde.

Utskottet har slutligen blifvit satt i tillfälle att taga kännedom om
en underdånig skrifvelse i förevarande ämne, som Göteborgs Handelsförenings
fullmäktige den 18 December 1876 till Kongl. Maj:t- aflåtit,
uti hvilken skrifvelse fullmäktige i främsta rummet fästat uppmärk-.
samheten derå, att olyckor till sjös, hvarigenom ej blott egendom af
betydligt värde går förlorad utan äfven menniskolif spillas, kunna inträffa,
utan att ringaste undersökning angående orsakerna dertill eller
de närmare omständigheterna dervid med nödvändighet måste företagas,
då olyckshändelser, som tima till lands, i allmänhet medföra de noggrannaste
ransakningar i nämnda afseende. De skriftliga redogörelser i
anledning af inträffade sjöolyckor, som under namn af sjöförklaringar
oftast förekomma såsom den enda utredning af omständigheterna vid
ett skeppsbrott eller haveri, ansågo fullmäktige endast i obetydlig män
kunna vid sjöolyckor motsvara omförmälda laga undersökningar vid
olyckshändelser till lands, helst en skeppsbefälhafvare kunde ur sjöförklaringen
utesluta allt hvad han till äfventyrs funne för sig_ besvärande
och icke vore ovilkorligen skyldig att vid densammas ingifvande
underkasta sig muntligt förhör. Derest stadgadt blefve, att hvarje sjöolycka
af något större omfång skulle ovilkorligen göras till föremål för
noggrann undersökning och den myndighet, som hölle undersökningen,

Lag-Utskottets Ut]ätande N:o 13.

vore skyldig att, efter sig företeende omständigheter, till laga åtal anmäla
fel och försummelser, som föranledt sjöolyckor, så vore, enligt
fullmäktiges öfvertygelse, ett högligen vigtigt steg taget med afseende
på förekommande af sådana olyckor. Fartygsbefälhafvare och redare
skulle häraf drifvas till ett mera noggrant iakttagande, hvar af sina
pligter, de förre hufvudsakligen beträffande försigtighet och omsorg
under seglingen och de senare angående fartygens sjövärdighet. Hvad
ytterligare åtgärder uti ifrågavande syfte anginge, framhölls vidare önskvärdheten
deraf, att fartyg, lastade med lös spanmål eller frö, ålades
att vara försedda med nödiga och försvarliga slingerskott samt att föreskrifter
meddelades, dels angående däckslasters höjd, dels om ansvar
för rederi, som mot bättre vetande utsände icke sjövärdigt fartyg och
dels derom, att ritning till större fartyg icke finge tillämpas, så vida
densamma ej vore antingen uppgjord eller granskad och godkänd af
examinerad skeppsbyggmästare; och hafva fullmäktige anfört flere högst
anmärkningsvärda fall af sjöolyckor, hvilka, enligt deras åsigt, sannolikt
förekommits eller åtminstone icke föranledt någon ersättningsskyldighet
för försäkringsgifvare, derest de af fullmäktige förordade bestämmelser
varit gällande.

Af hvad Utskottet sålunda omförmält framgår å ena sidan, att de
af motionären angifna förhållanden obestridligen äro af beskaffenhet att
fordra en snar lösning, men å den andra, att denna lösning, i sig sjelf
svår, med afseende på de för • landets utveckling ömtåliga intressen,
som deraf beröras, icke torde böra åstadkommas utan hänsyn till de
åtgärder, som uti andra sjöfarande nationers lagstiftningar vidtagas, på
det att stadgandena i ämnet må blifva i möjligaste måtto öfverensstämmande.

I detta; hänseende^synas de af Herr Ministern för utrikes ärendena
med främmande makters beskickningar gjorda meddelanden utgöra en
lämplig inledning till sådana gemensamma bestämmanden; och enligt
hvad till Utskottets kunskap kommit, hafva jemväl genom Justitiedepartementet
förhandlingar med norska regeringen blifvit inledda, afseende
j att .bådal rikena skulle vidtaga gemensamma eller likartade åtgärder
i det syfte motionen afser.

Vid sådant förhållande har Utskottet, under erkännande af frågans
stora vigt, ansett densamma, såsom redan utgörande föremål för Kong!.
Maj:ts" pröfning |och omsorger, icke böra föranleda till någon framställning
från Riksdagens sida.

Särskild uppmärksamhet har Utskottet fästat vid den af Göteborgs
Handelsförenings fullmäktige i deras ofvan anmärkta underdåniga skri!’-

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

velse gjorda framställning om behofvet af fullständigare föreskrifter
rörande förfarandet vid inträffande sjöolyckor. Ett fullständigande af
sjölagens bestämmelser i detta afseende torde också utan tvifvel vara
erforderligt. Men då, enligt hvad Utskottet erfarit, en genomgående
granskning af nämnde lag, med afsigt jemväl att åstadkomma öfverensstämmelse
emellan den svenska och den norska lagstiftningen, lärer
vara förestående, har Utskottet, med hänsyn jemväl dertill, att äfven
denna fråga genom nyssberörda skrifvelse dragits under Kongl. Maj:ts
pröfning, icke heller ansett lämpligt, att Riksdagen derom*nu till Kongl.
Maj:t gjorde framställning.

På grund af hvad anfördt blifvit, hemställer Utskottet alltså vördsamt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 Mars 1877.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.