Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1875:LU13 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

rV:o 13.

Ant. till Riksd. Kansli den 5 April 1875, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ersättning åt för brott
lagligen häktad person, hvilken sedermera bejinnes oskyldig.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 99), har Herr Ola Andersson anfört, att, då det kunde inträffa
att den, som på lagliga grunder blefve för brott häktad, sedermera
befunnes fullkomligt oskyldig, så borde det åligga staten att i
dylikt fall både lemna upprättelse för den skymf, som sålunda tillfogats
en samhällsmedlem, och att för förlusten af hans frihet gifva honom
skäligt skadestånd i penningar; och har motionären hufvudsakligen på
dessa skäl föreslagit, »att Riksdagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes tillse i hvad mån och på hvad sätt
en lagligen häktad person, hvilken sedan tydligen befinnes oskyldig
till det brott, hvarför han blifvit häktad, må erhålla upprättelse och
ersättning, samt derom till Riksdagen aflåta proposition.»

Enligt gällande lag må ingen för brott häktas, utan att misstanken
om hans brottslighet är på sannolika skäl grundad. I de ojemförligt
flesta fall derföre, då någon, som är häktad för brott, icke kan till ansvar
derför dömas, har detta icke sin grund deri, att hans oskuld är
klarligen uppdagad, utan är fasthellre beroende derpå, att, ehuru bevisen
till hans öfvertygande om brottet oftast äro ganska bindande,
desamma dock icke anses så fullständiga, att han kan, enligt vår lags
stränga bevisningslära, åt saken fällas. I afseende åter på de utan
tvifvel högst få fall, hvaruti, oaktadt någon varit för brott lagligen häktad,
hans oskuld blifvit uppenbar i följd af den motbevisning, som han
till upphäfvande af giltigheten utaf de skäl, hvarpå häktningsåtgärden
sig grundat, förmått åvägabringa, så gifver staten genom det domstols -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

beslut, hvarigenom den tilltalade från brottet frikännes, ett offentligt
erkännande om denna hans oskuld och lemnar såmedelst för den skymf,.
som genom häktningen skulle honom tillskyndats, i formelt hänseende
all den upprättelse, hvaraf staten är mäktig; och, hvad derefter angår
statens ifrågasatta ersättningsskyldighet för häktningsåtgärdens ingrepp
i den personliga friheten, så kunde väl synas, att billigheten under
sistnämnda förhållanden talade derför; men häremot torde å andra sidan
kunna erinras, att berörda preventiva polisåtgärd har sin grund
och sitt berättigande i nödvändigheten att upprätthålla allmänna rättssäkerheten,
och att en hvar, som åtnjuter skydd af samhällets lagar,
måste underkasta sig dessa lagars tillämpning, äfven om han derigenom,
till följd af det ofullkomliga i allt menskligt och således äfven i den
menskliga samhällsordningen, någon gång kan blifva oskyldigt lidande.

Härtill kommer, att då, såsom erfarenheten ådagalagt, eu och annan
till och med begått brott, blott och bart för att komma i åtnjutande
af det uppehälle, som fängelset erbjuder, så kunde befaras, att ett lagstadgande
i den af motionären angifna syftning mången gång skulle
blifva en farlig lockelse för nödstälda personer att på skenbart giltige,
men i sjelfva verket uppdiktade skäl låta inmana sig i häkte för att
derigenom åtkomma den godtgörelse för frihetens förlust, som möjligen
kunde vara att af staten förvänta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt
hemställa,

att omförmälda motion ej måtte till någon Riksdag ns
åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 April 1875.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.

Herrar Sven Nilsson och Anders Persson hafva begärt få antecknadt,
att de icke i beslutet deltagit.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1875. 7 Sami. 12 Höft.