Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1870:LU13 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ank. till Riksd. Kansli d. 22 Febr. 1870, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i konkurslagen
den i8 September 1802.

Ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottet öfverlemnade, äro
väekta af Herrar Åke Andersson (motionen N:o 208 i 2:dra serien), J. Sjögren
(motionen N:o 125 i 2:dra serien), L. J. Hierta (motionen N:o 181 i 2:dra serien)
och J. Stålhammar (motionen N:o 20 i lista serien).

Bland dessa motionärer hafva de två förstnämnde nu ånyo bragt å bane en
fråga, som åtskilliga gånger tillförene varit föremål för Riksdagens öfverläggningar,
nemligen den om lämpligheten af den nya institution, som blifvit införd genom konkurslagens
stadgande i 41 §, att Rätten eller domaren skall, då gode män utses,
förordna en ärlig och förståndig man, inom eller utom Rätten, att i konkurssaken
vara Rättens ombudsman; och hafva motionärerne i afseende härå anmärkt, att denna
institution skulle vara af allmänna meningen utdömd. Erfarenheten hade ock visat,
att i de flesta konkurser Rättens ombudsman varit alldeles obehöflig, »ithy att gode
män och syssloman sjelfva kunnat uträtta allt hvad i konkurser kommit i fråga, utan

att i ringaste mån behöfva anlita ombudsmannen.” Ostridigt vore, att ju flera för valtare

eller utredningsmän anställdes, desto större blefve kostnaderna för konkursmassan.
I de fall, då Rätten eller domaren förordnade till ombudsman en person boende

utom domsagan, på flera mils afstånd från borgenärers och sysslomans hemvist, må ste,

enär ombudsmannen vanligen utsatte borgenärssammanträden hemma hos sig eller
i närheten af sitt hemvist, arfvodet för sysslomannen beräknas med fästadt afseende
på de sålunda uppkommande större resekostnader. Ifrågavarande institution innebure
dessutom ett af lagen påtvingadt förmynderskap öfver borgenärer och syssloman, som
Eib. till RiJcsd. Prat. 1870. 7 Sami. 7 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

vore egnadt att framkalla missnöje bland folket. Visserligen kunde en Rättens ombudsman
vara behöflig i vidlyftiga konkurser; men derföre borde det ankomma på
borgenärerne sjelfva att i hvarje särskild! fall afgöra, huruvida en sådan skulle antagas.
Motionärerne föreslå således,

Herr Ake Andersson, med hvilken Herr J. W. Lundqvist förenat sig, ”att
vid sammanträden i konkurser för utseende af gode män och syssloman det må stå
borgenärer fritt att besluta, om de anse Rättens ombudsman vara för konkursboets förvaltning
behöflig, då sjelfva, eller i samråd med Rätten, utse en för sakkunskap och
redbarhet känd man till deras biträde som rättens ombudsman, men i motsatt fall
öfverlemna uppdraget ensamt åt gode män och syssloman”; samt

Herr Sjögren, ”att vid inträffad konkurs någon Rättens ombudsman icke må
förordnas, innan borgenärerne hörde blifvit och deras pluralitet hos domaren eller
domstolen derom framställt begäran, äfvensom att då Rättens ombudsman icke tillförordnas,
dennes i konkurslagen upptagna åliggande må öfverflyttas å boets gode män
och syssloman, såvida ej mera lämpligt anses, att dessa bestyr af domaren öfvertages.”

På sätt Lag-Utskottet i enahanda fråga tillförene erinrat, var den nya konkurslagen
föregången af en lika allmän som rättvis klagan öfver den ytterst långsamma
förvaltningen och utredningen af konkursmassor, äfvensom öfver svårigheten
att förmå försumlige gode män och syssloman att fullgöra sina skyldigheter. Såsom
ett korrektiv i detta hänseende och för att förekomma den osäkerhet och de förluster,
som egennyttiga åtgärder af gode män och syssloman kunde tillskynda borgenärer,
infördes institutionen af en Rättens ombudsman. Denne af Rätten eller domaren
förordnade ombudsman, hvilken sjelf icke lägger hand vid förvaltningen eller har någon
uppbörd för borgenärernes räkning sig anförtrodd, åligger att noga vaka öfver förvaltningens
lagliga gång och att, om gode männen eller sysslomannen beträdas med försummelse
eller motvillighet, sådant anmäla hos Rätten, som då bör tillhålla dem att
sina åligganden fullgöra, eller, efter omständigheterna, genast skilja dem från förvaltningen.
Då en borgenär tillförene, för att göra sin rätt gällande mot tredskande
utredningsmän, nödgades underkasta sig olägenheterna af en tidsödande och kostsam
rättegång, erfordras nu blott en anmälan hos ombudsmannen, hvars pligt det är att
bereda den rättelse., hvartill en sådan anmälan föranleder. Dessutom tillkommer det
honom att leda flera af borgenärernas vigtiga öfverläggningar samt att meddela beslut
i åtskilliga förvaltningsfrågor, likväl utan förnärmande af den beslutande rätt, som bör
borgenärerne allena tillkomma, äfvensom att i samråd med sysslomannen upprätta
utdelningsförslag. Denna institution är således ett ganska vigtigt moment i vår nya
konkurslag, och flera af denna lags stadgande!! äro derpå grundade.

Motionärernes förmenande att den ifrågasatta lagförändringen skulle vara af allmänna
meningen påkallad lärer icke ega någon grund. Tvärtom torde det vara allmänt
erkändt, att ifrågavarande institution på ett ganska tillfredsställande sätt motsvarat
sitt ändamål, icke minst derigenom att de flesta tvister rörande bevakade for -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13-

dringar merendels blifvit bilagda genom bemedling af Rättens ombudsman vid det
sammanträde, som enligt konkurslagens 74 § bör inför honom hållas, samt långvariga
och kostsamma rättegångar således undvikits. Men äfven om den stora allmänheten
ännu icke kommit att inse de verkliga fördelarne af denna institution, kan
sådant väl icke utgöra något giltigt skäl att ändra lagen.

Den af motionärerne gjorda anmärkning att konkursmassan måste vidkännas
tillökning i förvaltningskostnaderna genom det arfvode, som till Rättens ombudsman
utgår, synes ej vara förtjent af någon synnerlig uppmärksamhet. Ty om Rättens ombudsmans
funktioner öfverflyttades på gode männen och sysslomannen, såsom motionärerne
föreslagit, blefve följden sannolikt den, att gode männen och sysslomannen,
med afseende på det ökade besvär, som sålunda dem tillskyndades, gjorde anspråk på
och äfven finge sig tillerkänd motsvarande förhöjning i deras arfvode, så att den andel
i förvaltningsarfvodet, som nu tillfaller Rättens ombudsman, ingalunda komme att för
konkursmassan besparas. Men äfven om någon besparing i berörda hänseende kunde
åstadkommas, blefve den alltför ringa för att motsvara det gagn, som institutionen
obestridligen medför.

Om en eller annan ombudsman, på sätt Herr Ake Andersson anmärkt, för
egen beqvämlighets skull bestämmer olämplig ort för sammanträde med borgenäreme,
så bör deraf ej kunna föranledas någon ökad kostnad för konkursmassan, enär borgenäreme,
hvilka i första hand sjelfva bestämma beloppet af förvaltningsarfvodet, dervid
ega att taga hänsyn endast till hvad som ändamålsenligast bör åtgöras i och för
afträdda boets behöriga förvaltning och utredning; och i fall ombudsmannen åsidosätter
sin skyldighet att iakttaga konkursmassans sannskyldiga bästa, ankommer det,
enligt 42 § i konkurslagen, på Rätten eller domaren att honom entlediga och annan
i hans ställe förordna.

Att öfverflytta ombudsmannens alla funktioner på gode männen och sysslomännen,
kan så mycket mindre ske, som hans förnämsta pligt just är att hafva tillsyn
öfver deras förvaltning och till rättelse beifra öfverträdelse!'' och försummelser å
deras sida. Lika olämpligt vore det att, på sätt Herr Sjögren alternativt föreslagit,
lägga bestyret på domaren, hvars egentliga embetsåligganden i främsta rummet taga
hans tid i anspråk. Dessutom kan Utskottet icke inse, att någon ekonomisk fördel
för konkursmassan derigenom kunde uppstå, enär domaren ej lärer vara villig att
åtaga sig befattningen emot billigare ersättning, än den, som nu utgår till Rättens
ombudsman.

På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o att Herrar Ake Anderssons och J. Sjögrens ifrågavarande motioner
må lemnas utan vidare afseende.

Herr Hierta, hvars motion afser dels 40 §, dels 70 § och dels 117 § 2
mom. i konkurslagen, har, beträffande förstnämnda §, anmärkt, att den deri förekom -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

mande instruktion för Rättens ombudsman vore i så måtto ofullständig, som densamma
icke bestämde vidden och beskaffenheten af den ombudsmannen åliggande tillsyn öfver
gode männens och sysslomännens förvaltning, lika litet som det ansvar, som borde
honom drabba för underlåtenhet att fullgöra denna tillsyn. Vore denne ombudsman
att betrakta som syssloman eller som tjensteman? Skulle han, som enligt åberopade
§ borde hafva svurit domareed, för sina förseelser straffas som embetsman eller som
syssloman? Borde han icke lika med gode män och syssloman ansvara för massans
medel och tillse, att gode män eller syssloman fullgöra de föreskrifter i afseende å
influtna kontanta medels insättning i allmänt ränteri eller penningeverk, som i 63 §
äro meddelade? Hade hans instruktion i dessa hänseenden varit mera bestämd, hade
lagen bestämdt uttalat skyldigheten för Rättens ombudsman att ersätta medel, som till
följd af hans underlåtenhet att utöfva vederbörlig tillsyn öfver gode mäns och sysslomans
förvaltning kunde blifva förskingrade, så skulle man åtminstone icke så ofta
som nu vore fallet få se Rättens ombudsmän, hvilka knappast vidgöra annat i konkurssaken
än qvittera sina arfvoden.

70 § af konkurslagen är af denna lydelse: »Derefter företages, der ej någon
af tillstädesvarande parter anstånd äskar, granskningen af de anmälda fordringarna.
Ordföranden redogöre dervid för fordringsanspråket samt den rätt till betalning, som
yrkas: framställe ock särskild! till parterna om de godkänna så väl yrkandet om
betalningsrätt, som påstående om förmånsrätt, der sådant blifvit väckt; och göre derom
i protokollet anteckning.

Ej må å hvad sålunda blifvit af samtlige tillstädesvarande parter godkändt
eller utan anmärkning lemnadt, talan af någon part sedan ega rum; dock lände ej
godkännande af yrkad förmånsrätt till förfång af deras rätt, som enligt lag hafva
företrädesrätt till betalning ur viss egendom.»

Enligt motionärens åsigt kunde ett sådant stadgande, som sednare stycket i
denna §, visserligen vara lämpligt i ett land, der det finnes ett utbildadt advokatstånd
och der advokaterne ingripa i hvarje fråga, som vid domstol förekommer, samt
tillse, att inga oriktiga anspråk lemnas utan anmärkning, men lämpade sig alldeles
icke i vårt land, som saknade ett advokatstånd och der i de flesta konkurser fordringsegarne,
sjelfva bevakande sina fordringar, hvarken förstode att bedöma de
anmälda fordringarnes och åberopade fordringshandlingarnes beskaffenhet eller derför
yrkad förmånsrätts befogenhet, eller ville underkasta sig besväret med deras granskning.
Också visade den dagliga erfarenheten, att i konkurser bevakades oriktiga fordringsanspråk,
hvilka, då anmärkning deremot ej blifvit inom föreskrifven tid framställd,
antogos gällande mot både gäldenären och borgenären. Det hade sålunda
blifvit ett slags ny industri att i konkurser bevaka fordringsanspråk utan all grund,
under hopp att desamma, lemnade utan anmärkning inom den bestämda tiden, skola
vinna gällande kraft. Ordalagen i förevarande §, att å en bevakad och utan anmärkning
lemnad fordran »talan af någon part sedan ej må ega rum», gåfve väl icke

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 13.

tydligen tillkänna, att uteblifven anmärkning skulle göra fordringsanspråket laga kraft
egande; men om meningen vore sådan, borde lagstadgandet åtminstone vara åtföljdt
af ett annat, som berättigade gäldenären eller borgenärerne att genom särskild talan
få ett bevakadt oriktigt anspråk förintadt, eller åtminstone vinna ersättning för hvad
på grund af ett sådant anspråk blefve utbetaldt. Romerska lagen egde flera stadganden
i sådan syftning och föreskref, att den, som betalt en icke-skuld, hvilket benämndes
solutio indebiti, egde under vissa vilkor återfordra hvad han sålunda betalt.
Anställandet af en talan för dylikt ändamål kallades condictio indebiti, och flera föreskrifter
finnas derför gifna. Med anledning af det ifrågavarande stadgandet hade
många ock tagit till princip att alltid vid konkursbevakning yrka förmånsrätt, i hopp
att, om ett sådant yrkande lemnades obestridt, vinna full betalning på öfrige borgenärers
bekostnad. Enligt den princip, som syntes ligga till grund för den nya konkurslagen,
hade konkurs egentligen till syfte en liqvidation borgenärerna emellan. Det
vore väl då mera ändamålsenligt, mera rätt och billigt, att, sedan borgenärerne
anmält sina fordringar, sysslomannen och Rättens ombudsman i utdelningsförslaget upptoge
de fordringsposter, som de funno riktiga, med den rätt, som, yrkad, de ansåge
vara med lag enlig, samt att gäldenären eller den eller de borgenärer, som med
utdelningsförslaget icke åtnöjdes, egde att inom viss tid genom anställande af klagan
deröfver göra sina anspråk hos domaren anhängig^, för att få dem i laga ordning
pröfvade. Med ett sådant förfarande skulle obehöriga anspråk icke så lätt som nu

vinna framgång. Derigenom skulle den ovisshet ock bortfalla, som egde rum i af seende

på frågan, huruvida ett i konkurs framstäldt anspråk, som lemnats utan
anmärkning, vore att anse såsom laga kraftvunnet emot gäldenärerne, eller endast
egde gällande kraft i konkursen och i afseende på de afträdda tillgångarne.

I 117 § 2 mom. stadgas: »Utgår fordran med förmånsrätt, njutes derå full

ränta till den dag, som för utdelning bestämmes, der borgenär ej dessförinnan fått

uppbära betalning.» Emot detta stadgande har motionären anmärkt, att detsamma
vore obestämdt, otydligt och orimligt. Obestämdt och otydligt derföre, att många
utdelningar i konkurs kunde ega rum; att utdelning i konkurs tillkomme endast oprioriterade
fordringsegare, till hvilka den prioriterade ej kunde räknas för större belopp,
än som af hans fordran icke utginge med förmånsrätt; och att borgenär, hvars
fordran utginge med förmånsrätt, ej upptoges i utdelningsförslaget till någon utdelning.
Orimligt derföre, att en borgenär, hvars fordran utginge med förmånsrätt, borde njuta
ränta tills betalning skedde. Om nu en borgenär hade ett hypotek, löpande med
ränta, t. ex. ett intecknadt skuldebref, men rättegång uppkomme om. sjelfva inteckningen,
och dess slutliga afgörande fördröjdes utöfver »den dag, som för utdelning
bestämmes”, så vore det väl orimligt och obilligt, att han icke för sin fordran skulle
ega åtnjuta ränta till dess betalning skedde.

Motionären föreslår derföre: »att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse fästa
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet vid ofvanberörda missförhållanden samt anhålla,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

att Kongl. Maj:t täcktes till nästinstundande Riksdag afgifva det förslag till förändring
i konkurslagens ofvannämnde §§, som Kongl. Maj:t kan finna bäst ledande till
afhjelpande af samma missförhållanden.;)

Hvad först angår anmärkningen derom, att instruktionen för Rättens ombudsman
skulle vara ofullständig i fråga om vidden och beskaffenheten af den honom
åliggande tillsyn öfver gode männens och sysslomännens förvaltning, så kan Utskottet
för sin del icke instämma i en sådan mening; ty då lagen icke begränsar den föreskrifna
tillsynen till några vissa delar af gode männens och sysslomännens förvaltning,
synes det vara temligen klart, att ombudsmannen bör tillse att gode männen
och sysslomannen i allt fullgöra sina skyldigheter; och om de härutinnan visa motvilja
eller försummelse, eger han att begagna den i 64 § anvisade utväg, att förhållandet
hos Rätten anmäla. Motionären uppkastar den fråga, huruvida Rättens ombudsman
är att betrakta som syssloman eller som tjensteman. Efter Utskottets åsigt
måste han betraktas att vara hvad han verkligen är, nemligen: Rättens ombudsman.
Såsom sådan är han, jemlikt 42 §, underkastad påföljden att kunna af Rätten eller
domaren, när så skäligt pröfvas, utan vidare omständigheter afsättas från sin befattning.
Och hvad angår hans ansvarighet i öfrigt bör väl densamma bedömas efter
de i allmänna lagen för ombudsmän gifna föreskrifter. Deremot kan det ej vara
konkurslagens mening, likasom det ej heller vore lämpligt, att, på sätt motionären
tyckes önska, göra ombudsmannen lika ansvarig med gode männen och sysslomännen
för massans medel. Ombudsmannen är nemligen icke förvaltare; han eger icke att
sjelf lägga hand vid försäljning och realisering af massans tillhörigheter eller omhändertaga
några massans medel. Följaktligen kan honom icke rimligtvis åläggas vidare
ansvarighet för dessa medel, än den ersättningsskyldighet, som kan blifva en följd af
underlåtenhet å hans sida att iakttaga hvad honom lagligen ålegat till förekommande
af medlens förskingring.

Utskottet, som nu öfvergår till motionärens anmärkningar rörande 70 §, får
dervid till en början erinra, att i de aldra flesta konkursmål, och nästan alltid då
saken är af någon vigt, anstånd med granskningen af de anmälda fordringarne äskas,
hvilket har till följd att den i första stycket af nämnda § föreskrifna handläggning
af målet inför domstolen å inställelsedagen icke eger rum, då följaktligen ej heller
någon tillämpning af stadgandet i paragrafens sednare stycke kan komma i fråga.
Den granskning, som detta stadgande förutsätter, sker under ledning af domaren, som
dervid har att redogöra för hvarje fordringsanspråk och den rätt till betalning som
yrkas, samt till parterne särskildt framställa om de godkänna så väl yrkandet om
betalningsrätt, som påstående om förmånsrätt, der sådant blifvit väckt; och parterne
blifva således i tillfälle att inhemta erforderliga upplysningar för bedömande huruvida
anledning till anmärkning må vara för hand.

I fall å inställelsedagen rådrum äskas för handlingarnes granskning och anmärkningars
framställande, skall Rättens ordförande, likmätigt 71 §, utsätta viss dag

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 13.

inom två veckor derefter, å hvilken anmärkningarne sednast skola aflemnas till Rätten
eller domaren, äfvensom, efter samråd med Rättens ombudsman, bestämma ej mindre
lämplig ort, hvarest handlingarne under skriftvexlingen skola genom ombudsmannen
parterne tillhandahållas, än ock viss dag samt lämpligt ställe för parterne att inför
ombudsmannen sammankomma, såsom i 74 § sägs; varande i 71 § slutligen stadgadt
som följer: »Ej må emot fordran, som å inställelsedagen anmäld är, jäf annorledes
än i nu stadgad ordning framställas». — Vid nyssberörda sammankomst inför
Rättens ombudsman skall den eller de borgenärer, mot hvilkas fordringsanspråk jäf
blifvit gjordt, ingifva skriftligen uppsatta svaromål, med bifogande af de handlingar,
som deras talan styrka; och sedan ombudsmannen uppläst den förda skriftvexlingen,
åligger honom att söka parterne om det stridiga förlika. Medgifva samtlige tillstädes
varande parter, att gjordt jäf må förfalla, eller inskränka de jäfvet, eger ej part,
som uteblifvit, derå tala. Pinnes jäf, derom förlikning ej träffas kunnat, då skall
frågan till Rätten hänskjutas.

I detta sednare fall, eller då granskningen ej företages å inställelsedagen, är
tillfälle således ännu mera beredt parterne att taga del af handlingarnes innehåll;
och det torde vara föga sannolikt, att den, som underlåter att begagna detta tillfälle,
skulle veta att bättre bevaka sin rätt, om det lenmades honom öppet att, på sätt
motionären föreslagit, framställa sina påståenden i sammanhang med den klandertalan
emot utdelningsförslaget, hvartill han kunde finna sig befogad.

Enär sysslomannen i de flesta fall sjelfva hafva del i saken, torde åt dem
icke lämpligen kunna anförtros den pröfningsrätt, som motionären velat åt dem inrymma,
då han föreslagit, att de gemensamt med Rättens ombudsman skulle afgöra
huruvida en eller annan bevakad fordran borde från utdelningsförslaget uteslutas.
Aldra minst kunna sysslomännen anses lämpliga att egna sina egna fordringsanspråk
en sådan pröfning. Men dessutom skulle en förändring i antydda syftningen otvifvelaktigt
leda till mångahanda, nu förebyggda, förvecklingar med deraf förorsakad tidsutdrägt,
hvarigenom ett af den nya konkurslagens hufvudsyftemål, skyndsam utredning
af afträdda boet, komme att förfelas. Denna förändring innebure ock på visst sätt
en afvikelse från den princip, hvarpå nuvarande lag är byggd, nemligen att konkurs,
så vidt tvist deri icke uppstår, endast är eu liqvidationsåtgärd emellan gäldenären och
borgenärerne samt emellan dessa inbördes. Ty då man utgår från nämnda princip,
fordrar följdriktigheten, att det öfverlemnas åt parterna att sjelfva skilja det ostridiga
från det stridiga. Och om någon part dervid går för långt i sitt medgifvande, vare
sig det sker uttryckligt eller tyst, har han ingen annan än sig sjelf att skylla, då
lagen lemnat honom tillfälle att sin rätt behörigen iakttaga.

Enligt 1 830 års konkurslag ålåg det domstolen att pröfva befogenheten af
väckt yrkande om förmånsrätt, äfven då anmärkning deremot ej blifvit framställd.
Genom nuvarande lag deremot är godkännandet af yrkad förmånsrätt jemväl lagdt i
vederbörande parters skön. Konseqvensen fordrar detta. Ett korrektiv till förekom -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

mande deraf att ett olagligt förmånsrättsyrkande eller ett oriktigt fordringsanspråk
må kunna genom förbiseende lemnas utan anmärkning finnes dock uppstäldt derigenom,
dels att domaren, när granskningen af bevakningshandlingarne sker på inställelsedagen,
skall redogöra för fordringsanspråket och den betalningsrätt, som yrkas, dels att Rättens
ombudsman är pligtig att, der handlingarnes granskning ej blifvit å inställelsedagen
afslutad, skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande beloppet af hvarje anmäld
fordran, så ock den plats i förmånsrättsordningen, som, enligt det framställda
yrkandet, skulle fordringen tillkomma. Denna förteckning skall vara hos ombuds*
mannen tillgänglig minst fyra dagar före utgången af den för anmärkningars aflemnande
bestämda tid.

De anmärkningar motionären riktat emot stadgandet i 117 § 2 mom., rörande
beräkning af ränta å fordran, som med förmånsrätt utgår, härleda sig uppenbarligen
från missuppfattning af lagens tydliga mening. Sålunda utgår motionären
från det antagande att utdelning i konkurs skulle tillkomma endast oprioriterade fordringsegare,
och att borgenär, för hvars fordran förmånsrätt eger rum, ej borde i utdelningsförslaget
upptagas till någon utdelning. Detta antagande saknar allt stöd i
lagen, som i berörda hänseende icke gör något undantag för prioriterade fordringsägare.
Visserligen är det under vissa vilkor sådan fordringsegare medgifvet att njuta
betalning redan innan utdelningsförslag hunnit upprättas; men äfven om så sker, måste
förhållandet upptagas i utdelningsförslaget, jemväl på det att den skedda liqviden eller
utdelningen, der skäl dertill förefinnes, må kunna göras till föremål för sådan klandertalan,
som i 120 § omförmäles. Den omständighet att flera utdelningar i en konkurs
kunna ega rum, föranleder ingalunda något grundadt tvifvelsmål om rätta tydningen
af stadgandet, att å fordran, som med förmånsrätt utgår, full ränta skall åtnjutas
till den dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan fått uppbära
betalning. Något utdelningsförslag kan nemligen icke upprättas, innan utredt
blifvit i hvad mån prioriterade fordringar blifva betäckta samt medel dertill influtit;
och det är således tydligt, att ifrågavarande stadgande ej kan afse någon annan utdelning
än den, som på grund af det först upprättade förslaget eger rum. Motionären
säger, att stadgandet är orimligt, derföre att borgenär, hvars fordran utgår med
förmånsrätt, bör njuta ränta tills betalning sker; men Utskottet kan för sin del icke
finna någon orimlighet deruti, att den, som underlåter att å den för utdelning bestämda
dag lyfta sina medel, till följd deraf går miste om ränta för den tid, som
sedermera förflyter. Det är ju hans eget fel, om medlen lemnas ofruktbara i sysslomännens
vård. Det af motionären till ytterligare bevis för stadgandets förmenta
orimlighet anförda exempel, att en borgenär kunde innehafva såsom hypothek ett intecknadt
skuldebref, löpande med ränta, men rättegång uppkomma om sjelfva inteckningen,
och dess slutliga afgörande fördröjas utöfver den dag, som för utdelning bestämmes,
är föga upplysande, emedan ett sådant förhållande icke gerna kan inträffa,

så

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

så vida nemligen vederbörande ställt sig till efterrättelse föreskrifterna i 54 §, enligt
hvilka, då borgenär har lös egendom i pant eller eljest under panträtt i handom,
den pant eller egendom skall å offentlig auktion försäljas, der ej gode männen eller
sysslomännen vilja den lösa.

Utskottet hemställer alltså,

2:o) att Herr Hiertas motion ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Stålhammars motion sönderfaller i två delar, af Indika den första afser
det i konkurslagens 67 § 2 mom. förekommande stadgande, att »arfvode, som belöper
för egendom, hvilken är intecknad eller deri särskild förmånsrätt eljest eger ram,
skall, likasom kostnaden för den egendoms vård och försäljning, af egendomens afgäld
och köpeskilling utgå». Enligt hvad motionären erfarit, tolkades detta stadgande
mångenstädes sålunda, att, der försäljningssumman för fastigheten ej uppginge till
inteckningarnes belopp, inteckningshafvare påfördes, utom kostnaderna för egendomens
brukning, vård och försäljning, jemväl andel i förvaltningsarfvodet efter försäljningssummans
förhållande till öfriga tillgångar. I fall en dylik fördelningsgrund för konkurskostnadernas
utgörande fortfarande tillämpades, kunde det blifva en industri för
oprioriterade fordringsägare att, sedan reelaste lösegendomen blifvit förskingrad, genom
konkurs och högt sysslomannaarfvode, fa eu del af fordran betäckt på inteckningsegares
bekostnad. Hypotheksföreningar och allmänna kassor kunde svårligen sända
ombud till alla dessa små konkurser; de kunde således ej öfvervaka förvaltningen af
konkursboets tillgångar. Motionären funne sig derföre föranlåten föreslå, att sednare
momentet i 67 § måtte erhålla detta tillägg: »dock ej utöfver en å två procent af
köpeskillingen», äfvensom att, i fall denna framställning bifalles, uti 126 § torde till
orden: »konkursboets tillgångar», tilläggas en mellanmening så lydande: »hvilka icke
böra med förmånsrätt utgå».

Efter nuvarande lag ankommer det på borgenärerne sjelfva att i första hand
bestämma grunden för beräkningen af förvaltningsarfvodet med hänseende till så väl
fast som lös egendom; och, der tvist derom uppstår, hänskjutes frågan under domstolens
pröfning. Detta synes ock vara det enda lämpliga sättet för sakens behandling.
I olika konkurser kan förhållandet emellan fastighets- och lösöretillgångar vexla
i oändlighet. Nämnda förhållande torde dock böra utgöra den hufvudsakliga normen
vid bestämmandet af den andel i förvaltningskostnaderna, som på fastigheten bör
belöpa. I fall, såsom ganska lätt kan inträffa, konkursboets tillgångar bestå uteslutande
af fast egendom, fordrar all billighet att förvaltningskostnaderna helt och hållet
utgå af denna egendom. Det vore derföre ingalunda välbetänkt att i ifrågavarande
afseende fixera någon viss procent af försäljningssumman, på sätt förevarande förslagåsyftar.
Om denna procent åtginge till bestridande af kostnaderna för fastighetens
vård och försäljning, blefve följden af föreslagna lagförändringen den, att hela förvaltningsarfvodet
drabbade lösöretillgångarne, huru obetydliga dessa än kunde vara
Bill. till Likså. Prat. 1870. 7 Sami. 7 Höft. 2

10 Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 14.

i förhållande till fastighetens värde. Men sådant vore orimligt; hvarför Utskottet
hemställer,

3:o) att Herr Stålhammars motion i denna del må lemnas utan
vidare afseende.

I sednare delen af sin motion har Herr Stålhammar föreslagit att första
punkten af 47 §, som föreskrifver, att gode männen skola under anslagstiden låta
fast egendom värderas, såsom i Utsöknings-balken sägs, måtte erhålla följande förändrade
lydelse: »Under anslagstiden läte gode männen fast egendom värdera, om de
ej anse det åsätta bevillningstaxeringsvärdet motsvara fastighetens verkliga värde:
denna värdering verkställes af dertill lämplig person.»

Då det stadgande i konkurslagen, hvars förändring sålunda blifvit ifrågasatt,
hänvisar till Utsöknings-balken samt betydelsen af detsamma följaktligen är beroende
af den sednare, som för närvarande är under omarbetning af dertill utaf Kongl.
Maj:t i nåder förordnade komiterade, anser Utskottet sig böra, på grund af sådant
förhållande, hemställa,

4:o) att ej heller sist omhandlade förslag må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 Februari 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:o lé.

Ank. till Riksd. Kansli d. 22 Febr. 1870, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, åsyftande ändringar i
gällande stadganden rörande exsekutionsväsendet.

Genom ifrågavarande motioner, hvilka blifvit till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnade, är föreslaget,

l:o) af Herr J. Samuelsson (motionen X:o 74 i 2:dra serien),