Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1868:LU13 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

Nio 13.

Ank. till Riksd. Kansli cl. 10 Mars 1808, kl. 8 c. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kongl. Förordningen,
angående handelsböcker och handelar åkning ar
den 4 Maj 1855.

Ifrågavarande, till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade, motioner
hafva blifvit väckta, inom Första Kammaren af Herr A. O. Wallenberg,
(motionen N:o 42) samt inom Andra Kammaren af Herrar C. J. L. Lönnberg
(motionen N:o 12) och J. Wedberg (motionen N:o 93). Alla tre motionerna,
föranledda af den eftertänkliga omfattning och utsträckning konsumtionskrediten
hos oss erhållit, åsyfta inskränkning af det vitsord, som
enligt berörda Kongl. Förordning tillkommer handelsbok såsom bevisningsmedel.
Men innan en närmare redogörelse för motionernas innehåll af
Utskottet lemnas, torde det vara lämpligt att förutskicka en kort öfversigt
af gällande lagstiftning i ämnet.

I fråga om handelsboks vitsord afser åberopade Kongl. Förordningen
två förhållanden: det ena, inbördes emellan köpmän, under hvilken benämning
hänföras äfven alla andra, som enligt Förordningens 1 och 2 §§ äro
pligtige att hålla handelsböcker, och det andra, emellan köpmän och icke
köpmän. I det förra hänseendet är handelsbokens vitsord ganska vidsträckt;
ty det omfattar icke blott fordran för utborgade varor, utan äfven
alla andra handelsärenden, hvarom i boken anteckning bör förekomma.
Sjelfva bevisningskraften af boken i detta fäll funnes bestämd i 15 och 16
§§, hvilka äro af följande lydelse: »15 §. Nu vill, vid tvist emellan köpmän
inbördes om fordran, som på handelsbok grundas, den som sökes
likaledes med sin handelsbok visa, att den fordran redan betald eller annorledes
gulden är; befinnas böckerna å båda sidor vara ordentligen förda,
men i den tvistiga frågan emot hvarandra strida, pröfve domaren, huruvida
i thy fall böckernas vitsord bör förfalla, eller om sådana omständigheter

Lag-XJtskottets Utlåtande N:o 13.

äro för handen, att någondera öfvervägande trovärdighet må förtjena.» —
»16 §. Det vitsord, ordentligen förd handelsbok tillkommer, må uti handelsskrifter
emellan köpmän ej för fullt bevis gälla, der ej den, som sökes,
det medgifver, eller andra omständigheter tillika förekomma, som boken
bekräfta, eller ock köpmannen, eller den, som boken fört, den med ed
sannar; egande domaren, efter sakens beskaffenhet, sådan ed i hvarje fall
föreskrifva." — Beträffande åter handelsboks vitsord i tvister emellan köpmän
och andra, stadgas i 20 §: »Mot andra än köpmän ege handelsbok

ej vitsord i fråga om annan fordran än den, som på utborgning af varor
sig grundar. Beropar sig, vid uppkommen tvist, köpman på sin handelsbok,
att så beskaffad fordran styrka, och gitter ej vederparten visa fel i
boken, eller sådana omständigheter, som boken eller personen misstänkta
göra, men nekar ändå till krafvet, då ege boken mot honom det vitsord,
att han skall vara skyldig med ed sig fria, der han ej heldre vill öfverlåta
åt köpmannen, eller den, som boken fort, att fordringens rigtighet med ed
sanna, eller ock domaren, i anseende till omständigheterna, finner skäl edgången
åt köpmannen eller bokföraren uppdraga.» För öfrigt finnes föreskrifvet,
att räkning å utborgade varor i allmänhet skulle tillställas gäldenären
sednast inom tre månader efter utgången af det år, hvarunder det
utborgade i handelsboken inskrefs, vid äfventyr att något vitsord eljest ej
må boken tillkomma; att, om gäldenären ej inom tre månader, sedan han
räkningen emottog, klandrat densamma, den då är lika utmätningsgild,
som förfallet skuldebref; att, om motbok varit hållen och köpmannen tillställt
gäldenären densamma behörigen afslutad, den är att anse såsom en
utskrifven och delgifven handelsräkning; samt att, om gäldenär vägrar att
motbok förete, då han kräfves, eller om motboken utan något köpmannens
vållande förkominit, eller fått sådant fel, att den ej kan i det, hvarom
tvistas, för tillförlitlig anses, köpmannen eller bokföraren eger handelsboken
med ed styrka.

Motionärerne hafva anmärkt, att omförmälda lagstiftning, så vidt
den tillerkänner handelsbok vitsord i tvister emellan andra än köpmän
inbördes, eller dem, Indika hafva skyldighet att hålla bok öfver sin rörelse,
gifvit stadgad form åt ett kreditbruk, som alstrat benägenhet hos allmänheten
att lefva öfver sina tillgångar, att kasta bekymren på morgondagen,
i stället för att rådföra sig med omtanken och sparsamheten. Verkningarne
af denna lagstiftning vore menliga jemväl för köpmännen, synnerligast
minuthandlanden, enär denne, för att tillfredställa sina kunders
anspråk på en utsträckt kredit, nödgades sjelf vid uppköp af sitt varulager
betinga sig en i samma mån rymlig betalningstid, hvarigenom varuprisen -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

prisen öfver höfvan stegrades. Mycken oreda skulle kunna förekommas,
om den mindre handeln kunde bringas till kontant, så att utborgningssystemet
försvunne. Första vilkoret för en god ekonomisk ställning vore
att frigöra sig från sedvanan att konsumera först och betala sedan. Och
beträffande den i Kongl. Förordningen köpmannen medgifna rättighet
att med ed bestyrka handelsbokens rigtighet, vore detta, såsom Herr
Wullenberg till stöd för sednare delen af sin motion särskilt anmärkt,
ett förskräckligt missbruk af eden, emedan miss-skrifningar ganska lätt
kunde ofrivilligt inträffa icke blott vid minuthandeln, der anteckningarne
måste göras med den största skyndsamhet, men äfven vid grosshandeln, i
anseende till denna rörelses större omfattning och mångfald.

Det är derför föreslaget

af Herr Wall enbet''g: dels »att utur Kongl. Förordningen den 4 Maj
1855 må uteslutas allt, hvarigenom handelsbok tillerkännes vitsord emot
andra än dom, som enligt samma Kongl. Förordning anses pligtige att i
deras egenskap af affärsmän sjelfva handelsbok föra»; dels ock »att hvarken
affärsmän eller bokförare må i något fall tillstädjas att med edgång
styrka den förda bokens rigtighet»;

af Herr Lönnberg: »att handelsboks vitsord vid utborgning af varor
inskränkes inom en tid af sex månader; och

af Herr Wedberg: »att Riksdagen måtte för sin del besluta, att handelsbok
ej må ega något vitsord annat än emellan köpmän.»

De af Herr Lönnberg anförda motiver utvisa, att hans förslag afser
endast förhållandet emellan köpmän och icke-köpmän, ehuru ordalydelsen
eljest kunde gifva anledning antaga, att dermed åsyftats en än vidsträcktare
förändring, eller äfven i förhållandet köpmän inbördes emellan.

Det kan icke förnekas, att, på sätt motionärerne anmärkt, konsumtionskrediten
hos oss erhållit en utsträckning, som redan medfört högst
betänkliga följder och i sin fortsättning måste verka än mera skadligt.
Skuldsättnings- och utborgningssystemet har gripit omkring sig bland samhällets
alla klasser; och lättheten att göra skulder har lockat lättsinnigt
heten till konsumtion öfver behofvet. Denna bana, en gång beträdd, leder
merendels till fullkomlig ekonomisk ruin. Icke minst vådligt är detta
förhållande för rörelseidkarne sjelfva och för affärslifvet i allmänhet. Den
försigtige affärsmannen — den som icke ville gifva sina utborgningar
samma utsträckning som andra — skulle snart förlora sina kunder. Det
rådande kreditbruket tvingar honom således att underkasta sig äfventyret
af konsumenternes större eller mindre beredvillighet och förmåga att gälda
hvad de redan längesedan förtärt eller förbrukat. Häraf uppkomma ofta
Bilu till Riksd. JProt. 1868. 7 Band. 6 Haft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

förlaster, ocli den punktlighet i afseende på liqvider, som för affärslifvet
är så nödvändig, kan icke påräknas. Men systemet är i synnerhet vådligt
derföre, att det förtager hågen till arbete och sparsamhet, dessa nödvändiga
och mägtiga häfstänger för samhällets sedliga och materiela utveckling.

Ehuru orsaken till dessa missförhållanden icke är att söka hos ifrågavarande
lagstiftning allena, torde det dock icke kunna bestridas, att denna
i väsendtlig mån bidragit dertill, då den genom sina från allmänna lagens
grundsatser i fråga om bevisning afvikande bestämmelser gifvit form åt

systemet. _ .

Då motionärerne icke ifrågasatt lämpligheten af handelsboks vitsord
i tvister inbördes emellan köpmän, utan endast yrkat upphäfvande af bokens
bevisningskraft emot andra, hafva de iakttagit den principielt rigtiga
skilnad emellan handelsrätt och allmän civilrätt, som funnes konseqvent
genomförd i åtskilliga utländska lagstiftningar, men deremot icke hos oss
åtnjutit tillbörligt afseende. Dessa vidt skiljda lagstiftningsämnen äro nemlicren
i vår lag på ett onaturligt sätt sammanblandade. Affärslifvet bär
behof af en enkelhet i formen och en skyndsamhet i lagtillämpning, som
icke utan våda kunna utsträckas till alla öfriga rättsförhållanden emellan
ett samhälles medlemmar och som derföre i väsendtlig män blifvit i vår
lagstiftning åsidosatta. Det har vidare behof af krediten, såsom det föista
vilkoret för dess lifskraft och utveckling, hvaremot för öfrige medborgare
en utsträckt kredit i allmänhet icke kan anses nödig eller ens nyttig. Men
då man hos oss insett vigten af att genom lagstiftningen underlätta krediten
för handeln och näringarne, har det misstag blifvit begånget, att man
gjort kreditlagstiftningen allmän, gällande för alla medborgare.

Men äfven med hänseende till en på rättvisa och billighet grundad
bevisningstheori framställa sig särdeles vigtiga skäl. för upphäfvande af
det genom 1855 års Kongl. Förordning handelsbok tillagda vitsord i tvister
mot annan än köpman. Ty då full jemnlikhet i förmåner och olägenheter
eger rum i fråga om köpmän inbördes, enär i regeln svarandens
handelsbok bevisar lika mycket som kärandens, är deremot förhållandet
helt annorlunda i tvister emellan köpmän och andra. Att i sednare fallet
på förhand genom lag bestämma verkan af den bevisning, som i en rättstvist
kan förebringas, samt gifva kraften åt hälft bevis åt en af käranden
sjelf eller hans betjening gjord anteckning, men förvägrar svaranden att
göra en lika beskaffad motbevisning gällande, strider helt och hållet emot
andan af vårt bevisningssystem i öfrigt.

Det är visserligen sannt, att ifrågavarande lagreform icke kunde förekomma
utborgning emot köpares skuldebref eller annat betalningsbevis.
Men härvid bör bemärkas, att man i allmänhet nogare betänker sig, innan

Lag-Utskottets Utlåtande AV o 13.

man undertecknar eu sådan handling. Och för öfrigt, äfven om man antoge,
hvad som dock är osannolikt, att utborgningarne i allt fall skulle
fortfara i oförminskad utsträckning, vore likväl ganska vigtiga fördelar
vunna deraf, att köparen utfärdade fordringsbevis, hvarigenom köpmannens
fordringar blefve mer rörliga, att, der så erfordrades, af honom sjelf användas
såsom betalningsmedel eller hypothek, på samma gång de nu ofta
förekommande rättegångarne rörande fordringar för utborgade varor säkerligen
skulle till antalet betydligt minskas.

På hufvudsakligen enahanda skäl, som nu blifvit anförda, beslöto Rikets
Ständer vid 1859—1860 årens riksdag för sin del, att handelsboks
vitsord i tvister emellan köpmän och andra skulle helt och hållet försvinna,
samt^ föreslogo i sådant afseende en författning, enligt hvilken 20, 26 och
27 §§ i 1855 års Kong!. Förordning skulle upphäfvas samt 12 och 23 §§
i samma Förordning erhålla förändrad lydelse. Detta lagförslag blef dock
icke af Kongl. Maj:t godkändt, i anseende till deremot förekomna anmärkningar,
såsom:

»att lagförändringen sannolikt skulle medföra osäkerhet i lagskipningen
och deraf följande ej ringa olägenheter för affarslifvet och för mångas
rätt, enär dels tvekan kunde uppstå, om eller hvad afseende skulle, vid
yppad tvist om rigtiglieten af fordran för köpmans utborgning af varor till
icke-köpman, få, i brist af bevisning om rätta förhållandet, fästas på ordentligen
förd handelsbok, dels ock 24 § af 1855 års Förordning, hvilken
§• efter hvad förslagets motiver göra påtagligt, endast skulle komma att
afse räkning emellan köpmän inbördes, likväl, såsom till lydelsen alldeles
oförändrad, lätteligen kunde i så måtto missförstås, att den ansåges gällande
om räkning öfver köpmans utborgningar i allmänhet äfven till andra än
köpmän;

att,. om förslaget antoges, den mindre handeln komme i saknad af
ett bevisningsmedel, deraf den vore i behof lika väl som den större handeln
om ej mer, enär stora affärer, som afslutas med skuld å ena sidan, kunna
utan synnerlig olägenhet uppgöras genom förbindelser eller vexlar, hvilket
deremot i den mindre handeln skulle blifva alltför besvärligt, hvartill
komme att det äfven syntes vara obilligt, att låta föreskrifterna om handelsböckers
förande i all sin stränghet qvarstå för minuthandlaren, om man
borttoge den väsendtligaste förmån, som han af dessa böcker nu hade att
påräkna; samt

att för öfrigt rätta orsaken till det öfverklagade alltför långt sträckta
utborgningssystemet torde vara att söka annorstädes än i vår nu gällande
lagstiftning, desto heldre som dels en sådan verkan icke försports af de
lagstiftningar i det öfriga Europa, hvilka uti förevarande fall tillerkänna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

handelsbok minst enahanda vitsord med det, som den eger enligt var gällande
lag, dels oek kreditens missbruk inom Sverige visserligen icke ensamt
eller företrädesvis framstår i utborgningen af varor, utan lika mycket röjer
sig i andra grenar af affärsverksamheten: i följd hvaraf stora förhoppningai
icke kunde hysas om de motsedda fördelarne af förslagets antagande.»

Vidkommande den frågan, huruvida och i hvad man, vid yppad tvist
om riktigheten af fordran för köpmans utborgning af varor till icke-köpman,
afseende skulle få fästas på ordentligen förd handelsbok, tillåter sig
Utskottet erinra, att afskaffande! af ifrågavarande undantagslag ingalunda
beröfvar handelsbok allt vitsord såsom bevisningsmedel. Den ställes blott
under lagens allmänna bevisningsreglor, utan att någon särskild förklaring
derom är nödig, helst som 17 Kap. 1 § Rättegångs-balken uttryckligen
föreskrifver, att domaren skall, då någon företer skriftliga bevis, att sin
talan dermed styrka, noga pröfva deras beskaffenhet och riktighet, så. ock
hvad vitsord och verkan de i saken ega. För undanrödjande af den i afseende
på innehållet af 24 § i åberopade Kongl. Förordningen gjorda anmärkning,
har Utskottet ansett sig böra föreslå förändrad lydelse af detta

lagiumBeträffande derefter den anmärkning, att, om handelsbok förlorade
sitt vitsord mot andra än köpmän, den mindre handeln blefve i saknad af
ett bevisningsmedel, hvaraf den vore i behof lika väl som den större handeln,
har Utskottet redan i det föregående erinrat, att, då fråga är om
köpmän inbördes, rättvisans fordran af likhet inför lagen tillfredsställes
derigenom, att parterne å ömse sidor kunna begagna enahanda slags bevisningsmedel,
då deremot vid tvist emellan köpman och icke-köpman den
förre fått genom lag sig tillerkänd en förmån i bevisningsväg, som är hans
vederpart betagen. En sådan lag kan icke ur den strängare rättvisans synpunkt
försvaras. Lagens föreskrifter om , skyldighet för köpman att fora
böcker har sin grund i det allmännas intresse af att det förtroende, som
utgör ett af omsättningens grundvilkor, skyddas .mot missbruk, och att, der
en” affärsman kommer på obestånd, orsaken dertill, jemte de omständigheter,
som dermed stå i sammanhang, må kunna med någon tillförlitlighet utredas.
Men det är äfven för honom sjelf eu oafvislig nödvändighet att föra tillförlitliga
och noggranna handelsböcker, pa det han må kunna bedöma
sin egen ställning och hålla reda på sina affärsförhållanden till andra.
Det torde derför icke böra anses innebära någon obillighet att bita. föreskrifterna
om nämnda skyldighet qvarstå, oaktadt handelsbokens vitsord

borttages. . . ,,

I fråga om den verkan, som handelsboks vitsord i tvister emellan

köpmän och andra medför, till befrämjande af utborgningssystemet, bör

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

Utskottet särskildt fästa uppmärksamheten vid de förändrade förhållanden,
som inträdt med lagen åt den 18 Juni 1864, angående utvidgad näringsfrihet.
Denna författning har nemligen framkallat en talrik klass af landthandlande,
hvarigenom, jemte den såmedelst beredda beqvämligheten för
befolkningen att på närmare håll förse sig med nödvändighetsvaror, ostridigt
jemväl uppkommit ett ökadt tillfälle för den oförståndige och lättsinnige
att förskaffa sig öfverflödsvaror på kredit, och hvilken utväg å ena sidan
mera begagnas och å den andra lättare medgifves, ju mindre omgång som
dervid erfordras således mera då man erhåller på räkning, än då särskild
förbindelse för inköpssumman måste utfärdas. Dessa landthandlande
sakna ofta de kunskaper och den skicklighet, som erfordras för en ordentlig
bokföring, och denna kan derför blifva ganska osäker; men det oaktadt
skulle boken kunna vara så beskaffad, att densamma bör ega vitsord —
åtminstone komme räkning, som vore gäldenären behörigen tillställd, att
blifva utmätningsgild, då denne försummade att i rättan tid tala derå,
hvilket sannolikt ofta skulle inträffa i fråga just om sådana personer, som
mest taga varor på kredit, men ega föga kännedom om hvad lag stadgar.
Hvad nu är sagdt rörande landthandlande gäller i viss mån äfven i afseende
på mangen annan minuthandlande, synnerligast i de mindre städerna.

Hvad sålunda blifvit anfördt synes, efter Utskottets omdöme, innefatta
fullt giltiga skäl för upphäfvande af det vitsord, som för närvarande
är handelsbok tillagdt emot andra än köpmän; men hvad deremot angår
yrkandet i sednare delen af Herr Wallenbergs motion, att hvarken affärsman
eller bokförare må i något fall tillstädjas att med edgång styrka den
förda bokens rörighet, anser Utskottet sig icke kunna tillstyrka bifall till
detta förslag, så vidt det angår köpmän inbördes emellan. Med bibehållande
af bokens vitsord, när saken rör köpmän inbördes, kan berörda edgång icke
lämpligen borttagas, ty om detta skedde, skulle bokens vitsord ock 1 det
närmaste bortfalla, emedan verkan af detta vitsord i de flesta fall just är
föreskrift om edgång för någondera af parterna, hvilka begge hafva skyldighet
att föra bok öfver deras mellanvarande transaktioner. Enligt gällande
lag är det åt domaren uppdraget att efter omständigheterna i hvarje
fall icke blott pröfva, huruvida edgång må ega rum, utan äfven bestämma
hvilkendera parten densamma bill- anförtros, och någon fara för edens missbruk
mera i handelstvister köpmän emellan, än eljest, torde således icke
vara för handen. Dessutom torde giltigt skäl icke förefinnas, att för sådana
tvister göra undantag från det i 17 Kap. 34 § Rättegångs-balken
förekommande, för tvistemål i allmänhet gällande stadgande, att om endera
parten bjuder den andra ed, och han nöjes deråt som eden bjudes, »då må
han sin utsago med ed fästa, ehvad han är kärande eller svarande,»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

I öfverensstämmelse härmed får Utskottet vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning
af denna lydelse:

»Med upphäfvande af 20, 26 och 27 §§ i Kongl. Förordningen
angående handelsbok och handelsräkningar den
4 Maj 1855, samt med ändring af 12, 23 och 24 §§ i
samma Förordning, stadgas, att sistnämnda trenne §§
erhålla följande förändrade lydelse:

12 §.

Handelsböcker, som vederbörligen förda äro, kunna i
handelstvister emellan köpmän inbördes såsom bevisningsmedel
tjena, efter hvad derom här nedan sägs.

23 §.

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om
öppen kredit, skall, vid den påföljd 25 § utsätter, gäldenären
bevisligen tillställas sednast inom tre månader efter
utgången .af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken
inskrefs, der ej annorlunda uttryckligen aftaladt är.

24 §.

År räkningen sådan gäldenär, som i nästföregående §
sägs, vederbörligen tillställd, och har han ej inom tre månader,
sedan han den emottog, bevisligen tillsagt fordringsegaren,
att räkningen ej godkännes, eller ock till Rätten,
hvarunder gäldenären lyder, klander derå instämt, vare då
räkningen lika utmätningsgild som förfallet skuldebref.
Har gäldenären genom sin påskrift räkningen godkänt,
vare lag samma.

Denna Förordning skall vara gällande från och med
den 1 Januari 1870 för de rättsförhållanden, som derefter
uppkomma.»

Äfvensom Utskottet hemställer,

att Herr Wallenbergs sist omförmälda förslag må lemnas
utan vidare afseende;

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 13.

Och torde, i fall Utskottets uti första punkten gjorda hemställan af
Riksdagen bifalles, Riksdagen jemväl finna,

att det af Herr Lönnberg väckta ofvanberörda förslag
icke bör till något vidare utlåtande föranleda.

Stockholm den 6 Mars 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr von G eg er felt;

af Herr Lemchen: »I afseende på Herr Wallenbergs förslag till den
ändring i Kongl. Förordningen af deri 4 Maj 1855, att hvarken affärsman
eller bokförare må i något fall tillstädjas att med ed styrka handelsboks
läglighet, har jag en annan åsigt än flertalet bland Lag-Utskottets ledamöter.
Jag anser nemligen föreskrifterna i denna förordning om rättighet
för fordringsegare att bestyrka handelsbok böra upphäfvas äfven i handelstvister
köpmän emellan.

Fn sådan rättighet kan, enligt min uppfattning, i många, om icke
de flesta fall medföra olägenhet och förlust, men icke någon verklig fördel
för den rättsinnade och samvetsgranne köpmannen. Han är icke i tillfälle
att alltid föra sin handelsbok, och då han gör det, måste den oftast
grundas på anteckningar af annan person, om hvars noggrannhet och pålitlighet
kan icke kan hafva sådan visshet, som bör ligga till grund för
edgång. Har köpmannen ej sjelf fört boken och bokföraren vägrar att
beediga densamma, så förlorar väl boken allt vitsord; och huru skall det

jg Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

tillgå i fall, på sätt säkerligen ofta inträffar, flera personer fört samma bok?
Den skall väl då bekräftas med ed af alla bokförarne, hvilket lärer blifva
svårt och kanske knappt möjligt, derest någon af dem flyttat till annan
ort. Jag befarar äfven, att ed till bestyrkande af handelsbok, kanske icke
så sällan, aflägges utan verklig och fullkomlig visshet om bokens vigtighet.

I fall, på sätt jag vill hemställa, stadgandena i förutnämnda Kongl.
Förordningen om ifrågavarande ed helt och hållet upphäfvas, förloiar väl
icke handelsbok det vitsord i handelstvister emellan köpmän, som den rätteligen
bör ega. År den ordentligen förd och några omständigheter till
förringande af dess trovärdighet icke förekomma, så må den anses innefatta
hälft bevis eller bindande skäl och liknelser mot gäldenären, så att
denne enligt 17 Kap. 29 och 30 §§ Rättegångs-balken bör med ed sig
värja. Derigenom iakttages den i 34 § af samma kapitel uttalade giundsats:
»med ed kan man svara, men ej kära»; och gäldenären eller svaranden
kan icke, såsom nu, då han icke tilltror sig gå värjemålsed, undandiaga
sig densamma utan annan följd, än att vederparten tvingas till en fyllnadsed,
så framt han ej skall förlora sin rätt.

Motionären, som ej omtalat någon annan lag än Kongl. Förordningen
den 4 Maj 1855, har förmodligen icke åsyftat ändring i 17 Kap. 34
§ Rättegångs-balken; och det i detta lagrum förekommande stadgande, att
äfven kärande må fästa sin utsago med ed, då den honom af vederparten
bjudes, bör väl icke anses upphäfdt, utan kunna fortfarande tillämpas jemväl
i handelstvister emellan köpmän, i fall föreskrifterna i omför mälda
Kongl. Förordning om edgång till bestyrkande af handelsbok borttagas.

3 Jemte det jag biträder Utskottets förslag till upphäfvande af 20, 26
och 27 §§ samt ändring af 12, 23 och 24 §§ i Kongl. Förordningen angående
handelsbok och handelsräkningar den 4 Maj 1855, får jag vöidsamt
tillstyrka,

att Riksdagen jemväl måtte för sin del besluta, att 16
och 18 §§ i samma Förordning erhålla följande lydelse:

16 §•

Det vitsord, ordentligen förd handelsbok tillkommer, må
uti handelstvister emellan köpmän ej för fullt bevis gälla,
der ej den, som sökes, det medgifver, eller andra omständigheter
tillika förekomma, som boken bekräfta.

18 §.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

18 §.

Vägrar part att sin handelsbok förete, då det af domaren
honom ålagdt är eller den andra parten sig erbjudit,
att boken för fullt bevis godkänna; ankomme på
domarens pröfning, att den vägrandes påstående i saken
omedelbart förkasta.»

af Herrar Kibbing och Bovin, hvilka instämt med Herr JLemchen;

af Herr Hessle: »Med hänsyn till den utsträckning krediten vid utborgning
af varor nu mera antagit, att densamma för lifsförnödenheter
under vissa förhallanden ej kan umbäras, och att för snabba omkastningar
i kreditbruk äro både enskilt och allmänt skadliga, är jag från Utskottets
pluralitet i den del skiljaktig, att jag vill bifalla Herr Lönnbergs motion
med inskränkning af den deri utsatta tid till tre månader, och föreslår jag
således, att, med bibehållande af 12 § i Kongl. Förordningen den 4 Maj
1855 oförändrad, 23 § deri erhåller följande lydelse:

Räkning å varor, utborgade af köpman till köpman,
utan aftal om öppen kredit eller till annan än köpman,
skall vid den påföljd, 25 § utsätter, bevisligen tillställas
köpman, sednast inom tre månader efter utgången af
det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,
och annan än köpman inom tre månader efter utborgningen,
der i någotdera fallet ej annorlunda uttryckligen
aftaladt är.»

af Herr Bergström, som förklarat sig icke kunna med Utskottet instämma
i vidsträcktare man, än hvad angar de slutliga förslag Betänkandet
innehåller.

Bih. till Riksd. Prof. 1868. 7 Samt. .9 Häft.