Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1883:LU12 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Nio 12.

Ank. till Riksd. Kansli den 23 Febr. 1883, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:tsproposition
med förslag till förordning angående tillsättning af pastor
primarius i Stockholm.

Kongl. Majrt hav under den 26 sistlidne Januari till Riksdagen aflåta
en så lydande proposition:

»Pa framställning af Stockholms stads konsistorium och sedan Högsta
Domstolen blifvit i grundlagsenlig ordning hörd, vill Kongl. Maj:t,
med bifogande, af Högsta Domstolens och Statsrådets i ärendet förda
protokoll, jernlikt 87 § 2 mom. Regeringsformen, föreslå Riksdagen att
antaga närlagda förslag till

Förordning angående tillsättning af pastor primarius i Stockholm.

Med upphäfvande af hvad i § 1 af förordningen angående rättegång
i domkapitlen den 11 Februari i687 stadgas derom, att kyrkoherden 1
Storkyrkan skall vara ordinarie ordförande i Stockholms stads konsistorium,
förordnas som följer:

§ 1.

Pastor primarius är, i erkebiskopens frånvaro, ordförande i Stockholms
stads konsistorium. Har pastor primarius förfall eller är hans
Bil. till Riksd. Prof. 18SÖ. 7 Samt. 8 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

befattning ledig, utöfvas densamma af den bland konsistoriets ledamöter,
som enligt vedertagen ordning der sitter främst.

2 §•

När pastor primarius från sin befattning afgått, skall val till hans
efterträdare inför konsistorium ske af det enligt 3 § röstberättigade presterskapet
å tid, som Konungen bestämmer.

3 §.

Rösträtt vid detta val tillkommer de vid Stockholms territoriella
församlingar samt vid de Tyska och Finska församlingarna anstälde
kyrkoherdar och komministrar. Är kyrkoherdetjenst ledig, utöfvas rösträtten
för samma tjenst af den som tjensten förvaltar, der han ej på
annan grund är röstberättigad.

4 §•

Valbar till embetet är en hvar af de i nästföregående paragraf omförmälde
kyrkoherdar, af hvilka de tre, som erhållit de flesta rösterna,
af konsistorium på förslag uppföras.

5 §.

Sedan erkebiskopens yttrande öfver förslaget inhemtats, utnämner
Konungen en af de tre, som blifvit föreslagne.

6 §•

I öfrigt galle i tillämpliga delar till efterrättelse hvad i fråga om
biskopsval är stadgadt.»

Föreningen mellan kyrkoherdeembetet i Stockholms S:t Nicolai eller
Storkyrkoförsamling och befattningen såsom pastor primarius är af
gammalt datum. Redan i den, nu i Riksarkivet förvarade, skrifvelse till
drottning Kristina, hvari borgmästare och råd i Stockholm begärde,
efter doktor Olof Laurelius, till kyrkoherde i första rummet drottnin -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

gens öfverhofpredikant, magister Erik Gabriel Emporagrius, som äfven
till platsen nämndes 1649, och i andra rummet doktor Eskil Petrams,
förekommer, vid uppräknandet af åliggandena för detta kyrkoherdeembetes
innehafvare och af de egenskaper, som till följd af dessa voro
hos honom erforderlige, följande punkt:

»Dess föruthan ähr Pastor Civitatis altijd Preses Consistorij, som
icke allenast bör omsicht och inseende hafwa att allt kan skickeligen i
alla församblingar, som till Stadhen lända, tillgå: Uthan och wara wederredo,
att uptaga åtskillige Casus Conscientim, som från det ene eller
det andre foro kunna infalla, och ther på sin grundande mening gifwa,
att man een Otviflachtigh Dohm och Resolution sedan ther på fälla kan,
fordras allt så icke allenast een Lärd Man; Uthan och then, som iemwell
med sin Authoriteet och förfarenheet i Consistorial saker hafwer.»

Gällande stadgandet angående föreningen af de två befattningarne
innehålles i Kongl. Maj:ts Förordning, huru med Rättegång i Domkapitlen
skall förhållas, den 11 Februari 1687, § 1, som säger, att »uti Stockholms
Stadz Consistorio, prsesiderar Erchebiskopen, när han är tilstädes,
men eliest Kyrckioherden i Stora Kyrckian, som är Ordinarius Preses,
hwilkens Assessores äre alle Pastores uti Hufwud-Kyrckiorne, i Staden
och på Malmarne.»

Den senast för pastor primarius utfärdade instruktionen är »Kongl.
Maj:ts Instruction för Primario Pastore och Prmside Ordinario i Stockholms
Consistorio Wyrdige och Höglärde Doctor Nils Rudbeckio, hvarefter
han uthi berörde sitt embete sigh Provisionaliter hafwer att rätta
och rekulera; gifven den 16 Dec. 1668.» Ehuru denna instruktion endast
är personel och provisorisk, så och då ingen annan sedermera blifvit
utfärdad, anses densamma ännu för pastor primarius gällande.

Angående tillsättningen af kyrkoherdeembetet i Storkyrkoförsamlingen
innehålla dels Sveriges Rikes Råds privilegier för Stockholms
stad den 6 Maj 1436, att borgmästare och råd egde till Stockholms
kyrka presentera en klerk, hvilken kyrkan skulle gifvas utan gensaga eller
hinder, dels ock Drottning Kristinas privilegier, förundte Staden Stockholm
den 10 Mars 1636, i § 30 följande bestämmelse:

»Uti Kyrkioherdewalet haffwe Wij nådigst undt Staden then rätt,
att thee måghe med Biskopens jaa och samtycko några qvalificerade
personer welja och Oss dehm med stadzens och Biskopenz Breeff presentera,
af hwilkom wi sedan een utkeesa och till Kiörkioherde confirmera
weela.»

Sedan Kongl. Magt under den 26 Maj 1730 utfärdat ett »Interims
Reglemente huru wid Prest-wahlen här i Stockholm tills widare förhål -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

las skall»; men under den 5 Juni 1739, uppå Rikets Ständers föreställning,
en för både städerna och landet gällande förordning om prestval blifvit
gifven, samt derpå kyrkorådet i Storkyrkoförsamlingen, å församlingens
vägnar, anhållit, att vid besättande af kyrkoherdelägenheten derstädes
församlingen måtte ega ett fritt och obehindradt val samt dervid få
efterlefva nämnda 1730 års interimsreglemente, biföll Kongl. Maj:t, efter
Ständernas hörande, detta genom resolution den 1 Mars 1743. Under den
3 Maj 1743 ingaf derpå Stockholms stads konsistorium till Kongl. Magt
underdånigt förslag till den lediga kyrkoherdebeställningen och uppförde
dervid, »i anledning af den wid det håldne wahlet utfaldne Pluraliteten
af röster» trenne prestman, men androg tillika, af anförda orsaker och
i anseende till vigten och värdet af det med kyrkoherdeembetet förknippade
prsesidium i konsistorium, hvad konsistorium, jemte en del af
församlingens ledamöter, förment vara att påminna vid förslaget; och i
bref till konsistorium den 6 December 1743 förklarade Kongl. Maj:t,
att, »som härwid befinnes, det Församlingen, oaktadt det til Oss underdånigst
gjorde yttrande, åt sådane Män til denna lägenhet borde föreslås,
som äfven kunde wara skickelige åt förestå berörde med den samma
combinerade Presidium i Stadsens Consistorio, likwäl med sine röster
fallit på dem, hvilka, ehuru de i det öfriga äro berömmelige och skickelige
Män åt förestå Församlingar såsom Kyrkioherdar, dock efter Edre,
så wäl som nu mera Arkie Biskopens Doctor E. B—ii hos Oss underdåniga
föreställningar, til Prtesidii förande i Consistorio icke finnas skicklige;
Så bör nytt Kyrkioherde Wahl uti denna Församling anställas;
hwarwid I hafwen åt antyda Församlingen, åt förut öfwerenskomma om
sådane Män af Theologiie Professorer, Dom Probstar, Kyrkioherdar wid
de större Församlingarne här i Stockholm samt i Städerne och på Landet,
som jemte andre nödige egenskaper, äfven warit wahne wid Consistoriale
sysslor. Hafwandes Församlingen sedan af dem åt wäl ja trenne,
som Oss i underdånighet komma åt föreslås.» Detta Kongl. bref har,
vid ledigheter i kyrkoherdeembetet, konsistorium låtit inför församlingen
uppläsa.

Man torde icke kunna med fog påstå, att församlingen icke i sina
val följt den anvisning, som i och för sig ligger i dess kyrkoherdes
ställning såsom pastor primarius, och som i nämnda Kongl. bref
funnit ett särskild! uttryck. I afseende härå förtjenar att anföras, det
af de 28 kyrkoherdarne vid Storkyrkan under de senaste 250 åren icke
färre än 19 öfvergått till biskopsstolar, och af desse 3 blifvit erkebiskopar.
Ett sådant förhållande synes icke egnadt att ingifva grundade farhågor
för framtiden, och skulle vid något tillfälle församlingen icke rätt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

uppfatta, att eu betydelsefull rättighet och: innebär en stor förpligtelse,
så finnes i 1743 års ofvan omförmälda bref ett prejudikat, att stadgandet
i 1636 års ännu gällande privilegier om qvalificerade personer icke
behöfver vara en död bokstaf.

Om ock Storkyrkoförsamlingen icke längre intager en lika framstående
ställning som fordom eller i folkmängd utmärker sitt framför
de öfriga församlingarne i Stockholm, så har dock Stockholms Storkyrka
— den äldsta af Stockholms kyrkor — i jemförelse med de öfriga
eu ställning, som närmar densamma till att vara en domkyrka för Stockholm.
Der förrättas sedan lång tid tillbaka kröningarne af Sveriges
konungar och drottningar, kungliga stolar äro der upprättade och pa
statens bekostnad underhållna, der hållas riksdagspredikningarne vid
riksmötes början och slut, likasom hofrätt^- och magistratspredikningarne.
Ett uttryck för Storkyrkoförsamlingens ställning såsom den förnämsta
i Stockholm är ock, att, enligt 9 punkten i Kongl. Maj:ts Nådiga
Förordning Om Rräste-wahl uti Thes Residence-Stad Stockholm den 18
September 1765, uti prestval vid denna stads storkyrka alla magistratens
ledamöter, som sig vid valet inställa, efter förra vanligheten ega
rättighet att gifva hvar sin röst, utan minskning af den valrätt dem
såsom ledamöter i församlingen eljest kan tillkomma.

Utskottet vill ock anmärka, att det förefaller Utskottet, som om rättsfrågan
beträffande de 250 tunnor spanmål, hvilka ansetts såsom eu ersättning
åt kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen för presidiiförandet i
Stockholms stads konsistorium, icke ännu vore fullt utredd.

Af drottning Kristinas konfirmation den 7 Maj 1651 (Bil. A)
framgår,

att dessa 250 tunnor spanmål af Svartsjö intrader och räntor redan
före 1650 vant »till underhåll deputerade och förunte» till kyrkoherden
i Stockholm, doktor Erik Gabriel Emporagrius;

att de blifvit honom bekräftade genom bref den 19 September
1650; och

att de genom nämnda urkund den 7 Maj 1651 blifvit Emporagrius
konfirmerade och bekräftade, »så länge han här för Pastore brukat
blifwer».

Af Kongl. Maj:ts bref till Kammaren samt Confirmation, båda handlingarne
af den 3 Juni 1658 (Bil. B och C) finner man, att denna
spanmålsförläning blifvit Emporagrius ytterligare bekräftad, dock med
det uttryckliga förbehåll å Kongl. Maj:ts sida i konfirmationen, att »om
häri skulle på hvarjehanda sätt komma ifrån bemälte pastorat i Stockholm,
skall sådan 250 tunnor spannmåls ränta icke förknippas med em -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

betet, utan som hon är ett personale då falla oss och kronan hem igen
till vår och våra sucessorers fria och fulleliga disposition». Detta oaktadt
bibehölls emellertid anslaget, äfven efter Emporagrii afgång, vid
kyrkoherdeembetet i Storkyrkan, såsom framgår af Kongl. brefvet till
Statskontoret den 14 Maj 1694 (Bil. D). Genom detta bref förklarade
Kongl. Maj:t, att, som dåvarande pastor vid Storkyrkan doktor Iser och
dess antecessores ifrån så långlig tid hade kommit att åtnjuta detta spanmålsanslag,
man efter man, samt Kongl. Maj:t förnummit, att ifrågavarande
kyrkoherdeembete ingen lön dessutom skulle vara tillagd, antingen
af Kongl. Maj:t, staden eller kyrkan att åtnjuta, der dock detsamma
ett stort besvär hade af presidiiförandet i Stockholms konsistorium, ty
ville Kongl. Maj:t icke allenast låta honom, doktor Iser, för dess person
behålla bemälte förläning af 250 tunnor spanmål årligen, utan ock dess
successorer efter honom, så att det blefve ett salarium för kyrkoherdarne
i Stockholms stora kyrka, det de af Kongl. Maj:t och kronan årligen
skulle hafva att åtnjuta, till deras embetes dess bättre utförande. Jemlikt
Kongl. brefvet den 21 Juli 1720 åtnjutes detta anslag numera med
250 tunnor eller 1575 kubikfot spanmål, hälften råg och hälften korn,
af hemmansräntor från Strömsholms län eller det nuvarande Snefi inge
härad i Vesterås län, hvarjemte derå uppbäres forsellönsersättning med
126 kronor, enligt förordningen den 23 Juli 1869. Ehuru detta statsanslag
icke omnämnes i Kongl. resolutionen den 22 Oktober 1875, angående
lönereglering för presterskapet i Storkyrkoförsamlingen — hvartill
grunden väl är att söka i Kammarkollegii yttrande i dess underdåniga
utlåtande angående ordnande af presterskapets aflöning inom
Stockholms stad den 10 November 1871, att »berörda statsanslag,
som utgår för ett särskildt ändamål, utgör alltså icke föremål för nu
ifrågavarande reglering», hvilken uppfattning äfven delades af löneregleringsnämnden
— så. torde dock med den i administrativ väg meddelade
fastställelse!! å löneregleringen rättsfrågan icke få anses slutligen
afgjord. Enligt hvad framgår af Kammarkollegii omförmälda utlåtande
den 10 November 1871 är Storkyrkoförsamlingen icke heller
den enda församling i Stockholm, hvars presterskap erhållit statsanslag
i kronotionde, den der icke kan hänföras till vederlagsspanmål.

Då utsigt icke torde förefinnas, att Storkyrkoförsamlingen, om pastorprimariibefattningen
skulle blifva skild från kyrkoherdeembetet i
församlingen, utan rättegång afstår från nu utgående statsanslag, finnes
sålunda för närvarande, derest Kongl. Maj:ts förevarande proposition
skulle varda af Riksdagen antagen, ingen lön eller ersättning säkert

Lag-Utskottets Utlåtande AT:o 12.

disponibel att tilldelas den af konsistorii ledamöter, som kunde varda
af Kongl. Maj:t nämnd till pastor primarius.

Hittills har ock Storkyrkoförsamlingen kostnadsfritt upplåtit embetslokal
för konsistorii sammanträden samt erforderligt rum för konsistorii
arkiv, men torde icke vara benägen att, om förslaget varder lag, fortfarande
lemna de i nämnda hänseenden erforderliga lokaler, hvadan dessa
måhända skulle till ringa båtnad blifva lika ambulatoriska som pastor
primariibefattningen.

Då nu till det redan anförda kommer,

att erkebiskopen i afgifvet embetsutlåtande och på grunder, dem
Utskottet åberopar, uttalat sig emot förslaget (Bil. F);

att meningarne i frågan inom Stockholms stads konsistorium varit
synnerligen delade (Bil. EJ, likasom Storkyrkoförsamlingen begärt, att
förslaget icke måtte till vidare åtgärd föranleda (Bil. G);

att det föreslagna valsättet icke innebär något inrymmande af behörigt
inflytande åt lekmannaelementet, ehuru kyrkomötet i underdånig
skrifvelse den 1 Oktober 1868 hos Kongl. Maj:t anmält sin åsigt, att rätt
till deltagande i biskopsval bör lekmän tillerkännas, samt Kongl. Maj:t
och Riksdagen, då de antogo den af kyrkomötet för ändamålet ifrågasatta
ändrade lydelsen af 29 § Regeringsformen, synas utgått från den
åsigt, att ett dylikt inflytande vore berättigadt; samt

att förevarande förslag — särskildt med afseende derå, att antalet valbare
kan, till följd af tillfälliga ledigheter i kyrkoherdeembeten inom
hufvudstaden, blifva synnerligen inskränkt — icke synes innebära några
garantier derför, att bland de å förslaget uppförde alltid må finnas
någon, som egnar sig att till pastor primarius varda utnämnd, hvaremot,
enligt gällande bestämmelser, Storkyrkoförsamlingen eger att på förslag
uppföra kompetente prestman från hela riket;
föranlåtes Utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande proposition icke må
af Riksdagen antagas.

Stockholm den 23 Februari 1883.

På Lag-Utskottes vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Reservationer:

af Herr Ekenman;

af Herr Anders Persson, med hvilken Herr Smedberg instämt: »Emot
ofvanstående Utskottets beslut är jag af skiljaktig mening. Det har
icke af någon myndighet, som yttrat sig i ärendet, kunnat förnekas
att kyrkoherdens i Storkyrkan sjelfskrifvenhet att tillika vara pastor
primarius och ordinarie preses i Stockholms stads konsistorium kan
medföra ganska stora olägenheter, enär församlingen vid valet af kyrkoherde
väl i främsta rummet afser dess behof för själavården, för hvilken
eu person kan hafva särdeles lämpliga egenskaper, utan att dock
vara passande som ordförande i ett konsistorium eller lämplig att vara
chef för hufvudstadens presterskap. Såsom afhandlingarne framgår har
det ock inträffat, åtminstone en gång, att hvarken dåvarande erkebiskopen
eller regeringen ansåg någon af de på förslaget uppförda prestmännen
lämplig att, med kyrkoherdebefattningen, hvartill deras behörighet
ej ifrågasattes, förena ordförandeskapet i konsistorium. —■ Detta
församlingens åtgörande hade till följd, att Kongl. Maj:t upphäfde förslaget
och i bref af den 6 December 1743 befakle konsistorium att
»antyda församlingen att förut öfverenskomma om sådana män af teologie
professorer, domprostar, kyrkoherdar vid de större församlingarne
här i Stockholm samt i städerna och på landet som, jemte andra nödiga
egenskaper, äfven varit vane vid konsistoriella sysslor», en åtgärd hvarigenom
obestridligen inskränkning i Storkyrkoförsamlingens rätt i afseende
å kyrkoherdeval egde rum. Nu har visserligen ifrågasatts, att de
redan gifna föreskrifterna i Kongl. brefvet den 6 December 1743, hvilka
det dock medgifvits måste betraktas såsom alldeles annullerade, borde
skärpas, och att Kongl. Maj:t behagade utfärda en efter nuvarande tidsförhållanden
lämpad förklaring öfver privilegierna, som uppenbarligen
åsyftade en nödvändig inskränkning i Storkyrkoförsamlingens valfrihet,
att genom samma förklaring önskvärd trygghet måtte vinnas mot ett
missbruk, som läte andra än fullt qvalificerade personer komma under
omröstning vid nämnda församlings kyrkoherdeval. — Man har således
icke kunnat förneka nödvändigheten af en förändring i gällande föreskrifter.
Det återstår då endast att se till, huruvida den af Kongl.
Maj:t föreslagna vägen för målets vinnande eller den från annat håll
föreslagna bör ega företräde.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Hvad Kongl. Maj:t här föreslagit är att upphäfva ett föråldradt
lagstadgande, hvarigenom en företrädesrätt visserligen fråntages en församling,
men en rätt, hvarpå denna församling, framför andra inom hufvudstaden
belägna, numera rimligtvis icke kan göra anspråk, helst befolkningen
inom densamma nu är den minsta af Stockholms territoriella;
och detta kan ske utan inskränkning i den rätt, i afseende på kyrkoherdeval,
som denna församling för närvarande utöfvar. — Deremot
skulle den andra antydda utvägen leda derhän, att inga andra personer
än dem »vederbörande» ansågo fullt qvalificerade finge komma under
omröstning vid kyrkoherdeval inom Storkyrkoförsamlingen, och svårligen
kan man göra sig fri från den föreställningen, att den subjektiva uppfattningen
af »fullt qvalificera,de personer» icke alltid i främsta rummet
afsågo församlingens behof för själavården, då hänsyn jemväl skulle
tagas till personers lämplighet som ordförande i konsistorium. Då jag
dessutom anser att de föreslagna stadgandena i afseende å rösträttens
utsträckning, utöfver hvad vid biskopsval nu eger rum, är ett steg framåt,
ehuru jag med nöje skulle sett en ytterligare utsträckning af denna
rätt åtminstone till de kyrkans män, som innehafva ordinarie anställning
vid öfriga kyrkliga inrättningar inom hufvudstaden, finner jag öfvervägande
skäl tala för bifall till Kongl. Maj:ts af Utskottet afstyrkta proposition
i ämnet.» <

Iler rar Thomasson och Levin hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

(Afskrift ur riksregistraturet.)

Bil. A.

Confirmation för Död: Drick Emporagrio pa 250 Tv. spannemåhl af
Swartsiöö.

Wij Christina etc. Giöre witterligit, att emädan H. M:t Wår älskelige
K. fru Moders K:t, förmedelst dess öpne underskrifne breef af Dato
Stocholm d. 19 Septemb. 1650, gunstigt hafwer behagat att effterlåta
och bewillia Wår troo undersåte och Kyrkioheerde här uthi Stocholms
Bill. Ull Riksd. Prat. 1883. 7 Sami. 8 Häft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

stadig wyrdig och wällärdh Doct: Erich Emporagrio, att åhrligen niuta
och behålla de 250 Tunnor Spannemåhl af Swartsiöö intrader och Räntor,
som honom för detta och förr än bem:te Huus och Räntor K. Maj:t
concederades, hafwa warit till underhåldh deputerade och förunte.
Hvarföre liafwe och Wij på bem:te kyrkioherdes underdånige anhållande,
eonfirmerat och bekräfftat, som Wij och här med i detta wårt öpne
breefz krafft, confirmere och bekräffte honom, ofvanber:de 250 Tunnor
Spannemåhl, således, att han dem, så här effter som här till, så länge
han här för Pastore brukat blifwer, af ofvanbermte Swartsiöö Lähn och
Räntan oafkortat, uthi rättan tijdh åhrligen skall må hafwa att opbära
och lunta; Hvar elliest alle andre detta widhkoramer haffwe sigh att
effter rätta. Till yttermehra visso etc. Stockholm d. 7 Maij 1651.

CHRISTINA.

Nils Tungel.

(Afskrift nr l-iksregistraturet.)

Bil. B.

Till Cammaren för Doctor Ericli Emporagrius.

Carl Gustaf etc. Wår synnerlige ynnest etc. Troman H. Skattmästar,
President och samptliga Gammal’ Rådh, Oss hafwer Wår öffwer hoftpredicant
och kyrkioherde i Stockholm, I). Erich Emporagrius underdånigst
föredragit huruledes han af then Spannemåhl som honom till
löehn och underhåld af Swartsiölandet bör erläggias haffwer allenast i
förledne åhr bekommit och åthniutit et ganska ringa emoth det som
honom tillståes, ty ähr Wår Nådige willia och befallning!!, åt i låta
giöra den anstalt, det han in till kommande höst må icke allenast för
framledne och innewahrande Ähr det bekomma, som honom förmedelst
der på gifne bref!'' förunnas, uthan och låta honom härefter, så länge
han kyrkioherdetiänsten i Stockholm förträder, åhrligen åthniuta, och
sielf upbära, hwad honom ifrån åfwan be:te Swartsiö landet till löhn och
uppehälle ähr förordnat. Hvarmed etc. Giöteborgh cl. 3 Junij 1658.

CARL GUSTAFF.

E. Ehrensteen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

(Afskrift ur riksregistraturet).

Bil. C.

Confirmation för D. Erich Emporagrio på 250 tv. Spannemåhls
Under!tåld.

Wij Carl Gustaf etc. Giöre witterligit, åt emedan H. K. Maij:tt Wår
höchstärade K. frw moder diktning Christina hafwer förmedelst dess öpne
bref de dato Stokholm den 7 Maij 1651 nådigst förunt och efterlåtit
Wår troundersåthe, Öffwer håffpredikant och kyrkioherde i Stockholm
Wyrdige och höghlärde D. Erich Emporagrio, att åhrligen niuta och behålla
till sitt unnderhåll tuhundrade femtijo tunnor spannemåhl af Swartsiö
Intrader och ränter. Hwarföre haffwe Wij på bemrte kyrkiohärdes underdånigste
anhållande confirmerat och bekräfftat, eftersom Wij härmed och
i detta Wårt öpne brefz kraft confirmera och bekrefta honom Erich
Emporagrio åffvanb:te 250 tr. spannemåhl, således åt han dem så här
efter som här till så länge han för Pastore uthi Stokholm brukat bliffwer,
af offvanb:te Svartsiö Lähn och Räntor oafkortat och i rättan tijdh åhrligen
skall må haffwa att opbära och åthniuta. Men om han skulle på
hvarie hända sätt komma ifrån be:te pastorat i Stokholm, skall sådant
250 tr. spannemåhls Ränta icke förknippas med ämbethet, uthan som
han är ett personale tå falla Oss och Cronan hemm igen till Wår och
Wåre Successores frije och fullelige disposition. Här hvar och en etc.
Till yttermera wisso etc. Giöteborg d. 3 Junij 1658.

CARL GUSTAFF.

E. Ehrensteen.

(Afskrift ur riksregistraturet).

Bil. B.

Till Stats Cont: swar ang: Kyrlcioherdarnes i Stora Kyrhian åtnjutande
af] Spanmåhl af Swartsiö lähn.

Carl etc. Wij hafwe erhållit Eder underdånige Skrifvelse dat. d. 2
hujus, angående Kyrkioherdens Doct. Isers underd. ansökande än wijdare
oafkortat att åtniuta de 250 tunnor spanmåhl, hvilka han härtills åhrl. af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Swartsiö lähn har upburit, och som Wij see af Wår högstsalig herr
faders glorwyrdigst i åminnelse frami. Doct. Emporagrio d. 3 Junij 1658
meddehlte nådige bref, åt detta benificiuin och förläning är allenast
personel^ extenderandes sig icke widare än till Doct. Emporagrii persohn
så länge han satt Pastor wed Store Kyrkian, altså kunde Wij fuller
hafwa fog och skiähl samma benådning åt återkalla; dock som nuwarande
Pastor Doct. Iser och dess Antecessores ifrån så bingel, tijd hafwe kommit
åt åtniuta det samma, Man effter Man, Wij derhoos förnimma åt detta
Kyrkioherde-Embetet ingen löhn dessutan skall wara tillagd, anten af
oss, Staden eller kyrkian att åtniuta, der dock detsamma et stort beswär
hafwer uthaf Praisidii förandet här i Stockholms Consistorio, Ty vele
Wij icke allenast låta honom Doct. Iser för dess Person beholla ber:de
föriähning af 250 tunnor spanmåhl åhrl. utan och dess successorer effter
honom, så åt det blifwer ett Salarium för kyrkioherdarne her i Stockholm
Stora Kyrkia det de af Oss och Cronan åhrl. skole hafwa åt åtniuta, till
deras Embetes dess bättre utförande. Hvad för det öfrige den bristen
vidkommer, som derutinnan har blifwit för förledit åhr, så hafwe I honom
Doct. Iser densamma åt assignera, uthaf förrådet uthi Wår Magazin här
i Stockholm. Hvarmed etc. Stockholm d. 14 Maij 1694.

CAKOLUS.

C. Piper.

Bil. B.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 13 sistlidne April i nåder utnämnt
och förordnat Domprosten i Strengnäs, utnämnde pastor primarius i
Stockholm in. m. A. T. Strömberg att vara Biskop i Strengnäs stift, får
konsistorium härmed i underdånighet anmäla den derigenom yppade ledigheten
af kyrkoherde-embetet i Storkyrkoförsamlingen härstädes och
afvakta Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning, på sätt nådiga Brefvet af
den 9 September 1785 föreskrifver.

I sammanhang härmed anser sig konsistorium böra inför Eders Kongl.

cD O O

Maj:t i underdånighet framställa den frågan, huruvida icke den förening
af pastor primariibefattningen och ordförandeskapet i Stadskonsistorium

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 12.

med kyrkoherdetjensten i Storkyrkan, som för närvarande eger rum,
kunde för framtiden upphöra. Denna förening — som grundar sig på ett
i § 1 af den under den 11 Februari 1687 utfärdade Kongl. Förordningen
huru med rättegång uti Domkapitlen skall förhållas förekommande uttryck:
Uti Stockholms Stads konsistorium prcesiderar Erkebiskopen, när han
är tillstädes; men eljest kyrkoherden i Störa kyrkan, som är ordinarie prceses
— har redan i forna tider vållat åtskilliga förvecklingar. Storkyrkoförsamlingen
åtnjuter nemligen i och för tillsättningen af sin kyrkoherde
vissa privilegier, hvilka stödja sig på nådiga Brefven af den 10 Mars
1636 och den 1 Mars 1743; men då redan sistnämnda år församlingen
upprättade ett sådant förslag, att hvarken dåvarande Erkebiskop^! eller
Regeringen ansåg någon af de föreslagne lämplig att med kyrkoherdebefattningen,
hvartill deras behörighet ej ifrågasattes, förena ordförandeskapet
i konsistorium, upphäfde Kongl. Maj:t detta förslag och befalde
Stockholms Stads konsistorium i bref af den 6 December 1743 att antyda
församlingen att förut öfverenskomma om sådane män af theoloqie professorer,
Domprostar, Kyrkoherdar vid de större för samling arne här i Stockholm
samt i städerna och på landet, som jemte andra nödiga egenskaper
äfven varit vakne vid konsistoriela sysslor. Till åtlydnad af denna befallning
har ock konsistorium ända till och med den senaste kallelsedagen
låtit inför församlingen uppläsa detta bref, men församlingen har vid
denna sin kallelse icke alltid fästat afseende dervid. Icke heller har
Eders Kongl. Maj:t vid de nådiga resolutioner, som tid efter annan gjorts
med anledning af besvär, som af till profpredikanter kallade personer
framburits öfver konsistorii förklaring af deras inkompetens, tyckts hafva
velat, att en tillämpning af detta bref numera skulle ega rum. Emellertid
har derigenom lagts i församlingens händer en obegränsad rätt
att ej blott enligt sina privilegier för Eders Kongl. Maj:t föreslå trenne
prestman, af hvilka Eders Kongl. Maj:t har att utnämna eu till dess
kyrkoherde, utan äfven att på samma gång föreslå till utnämning pastor
primarius och ordinarie preses i stads konsistorium.

Det har icke synts konsistorium lämpligt att hos Eders Kongl. Maj:t
i underdånighet föreslå eu återgång till skärpta bestämningar, med afseende
på de kallades kompetens, livilket onekligen innebär ett. ingrepp
i församlingens privilegier, men väl att föreslå en skilsmessa af de
nämnda embetenas förening, som ej i församlingens privilegier omtalas.

Förhållandena äro nemligen nu i många afseenden förändrade mot
1687, då denna förening stadgades. Då var Storkyrkoförsamlingen att
betrakta såsom en moderkyrka för de mindre och oansenliga församlin -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

garne, som funnos på malmarne, men nu hafva dessa vuxit ut till omfång,
folkmängd och betydenhet, vida öfverlägsna denna församling, som
för närvarande är den minsta af Stockholms territoriella församlingar.
Dessutom har å andra sidan pastor primarii-embetet på den grund, som
redan lagts af instruktionen den 16 December 1668 — hvilken instruktion,
ehuru ursprungligen personel och provisorisk, likväl ansetts af innehafvarena
af detta embete höra efterföljas — utvecklats genom sakens
egen natur till funktioner, i många hänseenden likartade med episkopal.
Konsistorium skulle främst önska, att Stockholms stad blefve i
alla afseenden likstäld med rikets öfriga stift och att pastor primarius
blefve en verklig biskop, utsedd på samma sätt som öfriga biskopar;
men då helt visst hvarken Storkyrkoförsamlingen eller någon annan af
Stockholms församlingar ville beqväma sig till att öfvergå till ett blott
prebende åt eu biskop, af Stockholms ordinarie presterskap föreslagen
och af Eders Kongl, Maj:t utnämnd, och då andra medel till en biskops
anständiga aflöning saknas, kan konsistorium ej för närvarande ifrågasätta
en så genomgripande förändring. Men, för att både söka undvika
att träda Storkyrkoförsamlingens privilegier för nära och genom ett främmande
element inverka på denna församlings kallelse och val, hvilka
framför allt böra afse församlingens behof af en värdig kyrkoherde, samt
för att på samma gång söka förebygga, att Eders Kongl. Magt skulle i
och för utnämningen af en framstående embetsinnehafvare fortfarande
vara inskränkt till det för Eders Kongl. Maj:t af Storkyrkoförsamlingen
framlagda förslaget, vågar konsistorium föreslå, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes hädanefter, efter Erkebiskopens hörande, och möjligen efter hörande
af Stockholms ordinarie presterskap i den ordning och till den
verkan, som Eders Kongl. Maj:t kan anse vara lämplig, till pastor primarius
och Stadskonsistorii ordinarie praeses utnämna den bland konsistorii
assessorer, som Eders Kongl. Maj:t dertill funne värdig. På
ungefär samma sätt torde Eders Kongl. Maj:t täckas utnämna vice pra^-ses. Och såsom en följd af denna förändring’ bör naturligtvis den kronotionde,
som för närvarande tillkommer kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen
i hans egenskap af pastor primarius, likasom den, som tillkommer
kyrkoherden i S:t Klara församling, tillfalla de på ofvannämnde sätt
utnämnde.

För den händelse Eders Kongl. Maj:t skulle nådigt vilja lyssna till
denna hemställan, vågar konsistorium i djupaste underdånighet anhålla,
att Eders Kongl. Maj:i: ville vidtaga de åtgärder, som för förslagets genomdrifvande
af Eders Kongl. Maj:t kunna anses nödvändiga.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Undertecknade Sjukling och Staaff, som vid denna frågas behandling
varit af skiljaktig mening, få i underdånighet åberopa våra till protokollet
afgifna, härhos underdånigst bifogade reservationer.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda

Stormäktigste, Allernådigste Konung
Eders Kong!. Maj:ts
underdånigste, tropligtigste tjenare och undersåtar

Frith. Graf ström. E. M. Schultzberg. A. Sjöding.

Axel Landquist. A. W. Staaff.

Stockholm 3 Maj 1881. A. II. Hallin.

Utdrag af protokollet i Stockholms stads Konsistorium den 3
Maj 1881. Närvarande: Vice preses, Ordensbiskopen
Herr Doktor Graf ström, Herr Kyrkoherden Landquist,
Herr Kyrkoherden Schultzberg, Herr Kyrkoherden Sjöding,
Herr Doktor Staaff.

§ 2.

Föredrogs en skrifvelse från Kongl. Ecklesiastikdepartementet angående
Pastor Primarii A. T. Strömbergs utnämning till biskop i Strengnäs
stift och i sammanhang dermed Herr Kyrkoherden Schultzbergs förslag
om aflåtande af en underdånig skrifvelse med hemställan om pastor
primarii-embetets skiljande från kyrkoherdebefattningen i S:t Nicolai
församling.

Efter i anledning häraf hållen öfverläggning beslöt konsistorium med
bifall till Kyrkoherden Schultzbergs förslag att till Kongl. Maj:t skulle
aflåtas en underdånig skrifvelse af den lydelse konceptet utvisar.

Herr Kyrkoherden Sjöding och Herr Doktor Staaff, som härvid voro
af skiljaktig mening, afgåfvo emot beslutet följande reservationer:

Herr Kyrkoherden Sjöding anförde: »Då jag varit af skiljaktig mening
med pluraliteten af Stockholms stads konsistorium i beslutet att
göra underdånig framställning om upphörandet af sjelfskrifvenheten för
kyrkoherden i S:t Nicolai församling att vara pastor primarius och ordförande
i nyssnämnda konsistorium och för kyrkoherden i S:t Clara
församling att vara vice ordförande i detsamma, så har jag reserverat
mig mot detta beslut af följande skäl:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Att någon olägenhet försports af det hittills existerande förhållandet
af ofvan anförda sjelfskrifvenhet, det torde kunna lika litet framvisas,
som bevis för förträffligheten af upphörandet af ifrågavarande befattningars
förening skulle kunna framläggas. Och dock afses ju en
bättre sakernas ställning, när man vill införa förändring uti existerande
förhållanden, icke undantagandes ifrågavarande befattningar! Ett tillfyllest
talande skäl för bibehållande af föreningen af dessa befattningar.

Att konsistorium icke ifrågasatt sin befogenhet och kompetens att
taga initiativet uti ifrågavarande sak, som rörer två församlingars privilegier,
dem tillförsäkrade uti flere Kongl. Bref och icke bestridda under
loppet af flera hundra år, icke heller af församlingarne missbrukade,
det är icke öfverensstämmande med min åsigt. Af aktning för
dessa privilegier, som af högst vigtiga skäl beviljats nämnda församlingar,
vill jag icke vara med om nyssberörda initiativs tagande. Såsom
ledamot i konsistorium anser jag mig pligtig att med min röst bidraga
till bevarandet af dessa privilegier. Jag kan icke heller undertrycka
den fruktan, som jag hyser, att motivet till initiativet i fråga, då de,
bland hvilka pastor primarius och ordföranden samt vice ordföranden
skulle utses, tagit det sistnämnda, kunde missuppfattas.

Utnämningen af pastor primarius och ordförande samt vice ordförande
i Stockholms stads konsistorium, oaktadt dessa befattningar varit
förenade, den förra med kyrkoherdebeställningen i S:t Nicolai församling
och den senare med kyrkoherdebefattningen i S:t Clara församling, hafva
hittills utfallit till allas stora belåtenhet och till sann båtnad för hufvudstadens
kyrkliga förhållanden. Med fullt skäl kan antagas, att så
blefve äfven fallet, om föreningen af dessa befattningar upphäfdes. Det
torde dock icke kunna bestridas, att grunderna för tillsättningen af dessa
chefer för Stockholms presterskap, under förutsättning af upphörande af
denna förening, blefve helt och hållet olika icke allenast dem, som gälla
för tillsättningen af cheferna för stiftens presterskap, utan äfven för andra
presterliga befattningars tillsättande. Huru då följderna af det nya
befordringssätt, som koinme till stånd, i händelse ofta omförmälda förening
blefve upphäfd, skulle komma att gestalta sig, det synes mig ovisst.
Deremot känner man af erfarenheten, att hittills gällande befordringssätt
för pastor primarius och ordförande i konsistorium samt vice ordförande
i detsamma icke tarfvar någon förändring, om man nemligen
ser på sjelfva saken. Och då detta förhållande, pröfvadt af lång erfarenhet,
befunnits godt, hvem kan då hafva någon fördel af förändring
i detsamma?

Den af konsistorii pluralitet väckta fråga, mot hvilken jag reserverat

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

raig,_ är slutligen en tidsfråga, i det hänseendet, att den, varande af
privilegiinatur, fordrar rundlig tid för att bringas till slutligt afgörande,
emedan det måhända tillkommer icke blott kyrkomöte, vid dess sammanträde
hösten 1883, utan äfven Riksdag att fatta beslut derom, hvarförutan
flere auktoriteter och församlingar skola höras och afgifva yttranden
i saken. Häraf är klart, att saken icke kan hinna till den 1
Maj 1883, då nuvarande innehafvare af förenade kyrkoherdebefattningen
i S:t Nicolai församling och pastor primarii- och ordförandebeställningarne
frånträder dessa sysslor. Närmaste följden deraf blifver, att S:t
Nicolai församling kommer att eu lång tid sakna ordinarie kyrkoherde.
Obestridligt är detta ett beklagligt förhållande, som icke kan af mig
med tysthet förbigås, och ehuru påpekandet af detsamma utgör det sista
skälet för min reservation, anser jag det dock icke af mindre vigt än
något af de föregående».

Herr Doktor Staaff anförde: »Det kan ej förnekas, att det af ålder
stadgade sättet för upprättande af förslag till pastor primanus och ordförande
i Stockholms stads konsistorium icke är principielt rigtigt, utan
under nuvarande förhållanden måste förefalla oegentligt. Icke desto
mindre, och så länge förhållandena icke medgifva hufvudstaden att i
spetsen för sina, till omfånget växande och till den inre arten försvårade,
kyrkliga angelägenheter erhålla ett särskilt biskopsembete, synes
mig den nuvarande anordningen, oaktadt sina brister, jemförd med den
af Henne konsistorii ledamöter föreslagna, icke sakna tänkvärda fördelar.
Derjemte är för frågans rätta bedömande vigtigt att tillse, huruvida
efter nu gällande ordning valet till den ansvarsfulla platsen utfallit
på ett tillfredsställande sätt eller icke.

I förra afseendet kan man ej förbise den utsigt för ett godt val af
pastor primarius, som innebäres deruti, att åtminstone en af hufvudstadens
församlingar har sig ålagdt att vid valet af kyrkoherde fästa särskild^
afseende på de egenskaper, som böra fordras af ordföranden i ett
konsistorium. Vidare är genom den vidsträckta kallelserätten öppnad
eu större tillgång på lämpliga personer, än om valbarheten inskränktes
till ledamöterne af Stockholms stads konsistorium, hvilket stundom genom
samtidigt inträffade ledigheter kan vara ganska fåtaligt. Och om än
mot den sålunda framhållna fördelen kan invändas, det säkerhet saknas,
att äfven nämnda hänsyn alltid vid valet af Storkyrkoförsamlingen iakttages,
ligger det dock obestridligen enligt Kyrkolagen i vederbörande
myndigheters hand att ogilla och upphäfva ett alltför otillfredsställande
förslag, något, som också verkligen vid ett tillfälle egt rum. Derjemte
är Storkyrkoförsamlingen, såsom omfattande ett mindre område och ett

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Samt. 8 Raft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

mindre antal invånare, men deremot utrustad med flere prester än
Stockholms öfriga församlingar, bättre än dessa egnad för en pastor
primarius, alldenstund hans pastorala åligganden här kunna lemna honom
något mera tid icke blott för ordförandeskapet i konsistorium, utan ock
att såsom högste styresman tillse de kyrkliga angelägenheterne i hufvudstaden
och öfvervaka dess presterskaps embetsutöfning. Och med arten
och betydelsen af dessa åligganden, Indika enligt utfärdad instruktion
tillhöra pastor primarius, synes det bättre öfverensstämma, att embete!
är förenadt med en viss fast plats, än att det som ett blott ordförandeskap
flyttas från en pastor till en annan.

Tager man åter hänsyn till erfarenhetens vittnesbörd, huru ifrågavarande
vigtiga plats blifvit efter nu gällande ordning fyld, så finner
man af förteckningen öfver pastores primarii, att lärdomen Ooch. den
presterliga begåfningen ingalunda blifvit vid valen förbisedda. Åtskilliga
af dem, som innehaft detta embete, äro att räkna bland svenska kyrkans
prydnader och hafva inflätat sitt namn i dess historia; och många hafva
från denna plats kallats till kyrkans högsta förtroendeembeten, såsom
också fallet var med den senast utnämnde, af församlingen å första förslagsrummet
uppförde pastor primarius.

Då konsistorium således, efter nuvarande ordning och oaktadt dess
brister, i sina ordföranden haft att vörda skicklige, nitiske och ansedde
män, hvilka väl fyllt sitt kall, anser jag en begäran om förändring från
konsistorii sida icke tillräckligt motiverad, utan att konsistorium bort
stanna vid den föreskrift^ anmälan af ledigheten; och detta så mycket
hellre, då fråga är om inskränkning af valbarheten till konsistorii egna
ledamöter. Har vid utnämningarne förslaget, sådant det nu upprättas,
visat sig icke lemna tillräckligt utrymme för ett godt val, lärer Kongl.
Maj:t icke underlåta att sjelf åvägabringa en förändring och att lemna
konsistorium tillfälle att deröfver yttra sig.

Då saken emellertid nu är bragt å bane, och grunder angifna för
en förändring, anser jag mig böra uttala min vissa öfvertygelse, att vid
en förändrad anordning ett väsentligt afseende bör fästas deruppå, att
tillfälle lemnas hufvudstadens presterskap att vid valet af chef uttala sin
mening, något som i konsistorii skrifvelse endast svagt betonas, då det
likväl just är i nämnda hänseende, som den hufvudsakliga bristen i nuvarande
ordning är att söka. Genom en bestämmelse i sådan rigtning
skulle tillsättningen af pastor priinarii-embetet ske i öfverensstämmelse
med eller åtminstone i andan af vårt lands kyrkliga författning, hvilket
väl deremot svårligen kan sägas om den utväg, konsistorii pluralitet synes
i främsta rummet vilja förorda. Det enda yttrande eller förord

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

konsistorium i sådant fall fordrar såsom ledning för Kongl. Maj:ts utnämning,
eller Erkebiskopens, skulle naturligtvis efter min tanke i alla
fall alltid fordras jemte presterskapets».

In fidem

A. H. Hallin.

Bil. 1\

Stormaktigste Allernådigste Konung!

På nådig befallning får undertecknad härmed afgifva underdånigt
utlåtande öfver ett af Stockholms stads konsistorium, i sammanhang med
anmälan om nu inträffad ledighet af kyrkoherdeembetet vid nämnda
stads Storkyrkoförsamling, väckt förslag om upplösning af den gamla
föreningen emellan pastor primarii-befattningen och omförmälda kyrkoherdeembete,
äfvensom derom, huru enligt konsistorii förmenande pastor
primarius eller ordförande och vice ordförande för hufvudstadens konsistorium
hädanefter borde utses.

Rätten för kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen att tillika vara pastor
primarius eller »ordinarie preses» i Stockholms stads konsistorium
grundar sig egentligen, såsom i den underdåniga skrifvelsen rigtigt anmärkes,
på Kongl. Förordningen d. 11 Februari 1687. Den är dock i
sjelfva verket vida äldre, ty långt förut betraktades denne kyrkoherde
såsom det stockholmska presterskapets främste man och närmaste förman.
Samma häfd torde äfven kunna åberopas i fråga om ordningen
för nämnde tjenstemans tillsättning. Väl är den valrätt, Storkyrkoförsamlingen
nu åtnjuter, henne först genom de för Stockholms stad d. 10
Mars 1636 af Drottning Kristina utfärdade privilegier uttryckligen tillerkänd;
men sannolikt är i detta hänseende privilegii-brefvet likväl intet
annat än bekräftelse på en praxis, som i hufvudsaken redan förut egde
ruin. Dermed må emellertid förhålla sig huru det vill, så hafva i alla
fäll både det presterliga förmanskapets förening med ifrågavarande
kyrkoherdcembete och den förmån Storkyrkoförsamlingen med hänsyn
till nyssnämnda valrätt fått sig tillförsäkrad, så gamla rötter, att ingendera
bör utan synnerligt starka skäl rubbas. Någon ändring i privilegierna
af d. 10 Mars 1636 har icke heller blifvit föreslagen, men väl i
Kongl. Förordningen d. 11 Februari 1687; och nekas skall icke, att denna
förordnings stadgande om kyrkoherdens i Storkyrkan sjelfskrifvenhet att

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

tillika vara pastor primarius kan medföra ganska stora olägenheter, då
de män, som af församlingen hos Kongl. Maj:t föreslås till hennes själasörjare,
för ett sådant kall kunna ega många förträffliga egenskaper utan
att derföre någon af dem behöfver vara tjenlig till ordförande i ett konsistorium
och till att intaga en chefsplats bland hufvudstadens presterskap.
Då man föreslår ändring af en lag, som under århundraden egt
gällande kraft, måste likväl enligt min uppfattning, hufvudfrågan alltid
blifva den, huruvida de möjliga och befarade olägenheterna ännu någon
gång hafva i verkligheten inträffat, äfvensom huruvida icke redan gifna
föreskrifter äro egnade att förekomma dem. I förstnämnda afseendet
har man, så vidt jag vet, hittills haft att anföra blott ett enda fall,
hvilket äfven blifvit af konsistorium åberopadt och som gaf anledning
till Kongl. Brefvet d. 6 December 1743, hvarigenom eu åtminstone skenbar
inskränkning -i privilegiernas 30:de § gjordes. Jag beklagar att detta
Bref genom senare tiders Kongl. Resolutioner måste betraktas såsom alldeles
annulleradt och att följaktligen Storkyrkoförsamlingen numera synes
ega rättighet att icke blott till sin egen kyrkoherde, utan äfven på
samma gång till pastor primarius föreslå snart sagdt hvilka till pastorat
kompetente prestman hon behagar. Men har då månne ock cn så obegränsad
frihet genom de ofta nämnda privilegierna verkligen blifvit
henne förunnad? Utan tvekan tror jag denna fråga böra med nej besvaras.
De ord i privilegierna, som härom handla, äro nämligen följande:
»Uti kyrkoherdevalet hafve Vi nådigt unnat staden den rätt, att de måge
med biskopens ja och samtycke några qvalificerade personer välja och oss
dem med stadens och biskopens bref presentera, af hvilka vi sedan en
utkora och till kyrkoherde confirmera vilja». Häraf visar det sig ju
ganska klart, att författningen, enligt den tidens sed, velat förekomma
missbruk af församlingens valfrihet genom att lägga ett veto i biskopens
hand. Hvarföre skall då i vår tid Blott privilegiets ena hälft, men icke
den andra hållas i helgd? Det var utan tvifvel ett försök att efter förändrade
tidsförhållanden upprätthålla dem båda, som gjordes genom ofvan
omförmälda Kongl. Bref af d. 6 December 1743, då församlingen erinrades
»att förut öfverenskomma om sådana män af teologie professorer,
domprostar, kyrkoherdar vid de större församlingarne här i Stockholm
samt i städerna och på landet, som jemte andra nödiga egenskaper äfven
varit vane vid konsistoriela sysslor». Jag vågar hysa den öfvertygelsen,
att den väg, som detta Bref antyder, äfven hädanefter skulle vara den
lämpligaste till att förebygga framtida vanskligheter. I stället för att
tillstyrka nådigt bifall till konsistorii förslag, hvilket synes vara en obe -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

höflig nyhet i vår kyrkoförfattning, tillåter jag mig derföre i underdånighet
hemställa,

att Eders Kongl. Majestät behagade utfärda en sådan efter nuvarande
tidsförhållanden lämpad förklaring öfver de ord i privilegii
brefvet d. 10 Mars 1636, som uppenbarligen åsyfta en nödvändig in
skränkning i Storkyrkoförsamlingens valfrihet, att genom samma för
klaring önskvärd trygghet må vinnas mot ett missbruk, som låter andra
än behörigen »qvalificerade personer» komma under omröstning vid
nämnda församlings kyrkoherdeval.

Något förslag till närmare formulering af en dylik förklaring, hvars
många svårigheter jag mer än väl inser, finner jag icke tillständig!, då
jag ännu icke vet, huruvida min åsigt om sjelfva saken kommer att af
Eders Kongl. Maj:t gillas eller ogillas.

Då jag ansett, mig sakna tillräckliga skäl att i hufvudfrågan understödja
hvad konsistorium önskar, torde det måhända vara öfverflödigt
att öfver den föreslagna ordningen för tillsättande af konsistorii ordförande
och vice ordförande afgifva något särskild! yttrande. För den
händelse likväl, att Eders Kongl. Maj:t skulle finna skäligt att fästa nådigt
afseende vid den begärda upplösningen af ordförandeplatsens förening
med ofvannämnda kyrkoherdeembete, får jag i underdånighet förklara,
att jag i thy fall ej har något af vigt att anmärka mot det framstälda
förslaget, så vidt det rör tillsättning af pastor primarius e ler
»ordinarie preses» i konsistorium. Hvad deremot frågan om vice preses
vidkommer, är efter mitt omdöme ingen annan förändring af nu gällande
lag behöflig än den, att om pastor i Clara församling utses till ordinarie
preses, den ledamot af konsistorium, som enligt häfdvunnen sed har
näst efter pastor primarius främsta platsen, då är till vice praeses sjelfskrifven.

Utom hvad jag här i den föreliggande frågan haft tillfälle att anföra,
vågar jag slutligen såsom ytterligare stöd för min uttalade mening
i underdånighet erinra om de i flera hänseenden vigtiga omständigheter,
som kyrkoherdarne Sjöding och Staaff i sina skrifvelsen bifogade reservationer
hafva framhållit.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar
Stormäktigste Allernådigste Konung
Eders Kongl. Majestäts

underd&nigste och tropligtigste
tjenare och undersåte

A. JM. Sundberg.

Upsala den 7 Juli 1881.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Bil. G.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Sedan med anledning af deri framställning Stockholms stads konsistorium
hos Eders Ivongl. Maj:t i underdånighet gjort om pastor primariiembetets
skiljande från kyrkoherdebefattningen i Storkyrkoförsamlingen
och detta embetes uppdragande åt deri bland konsistorii assessorer, som
Eders Kong!. Maj: t kunde finna dertill värdig, Herr Erkebiskopen uti
infordradt underdånigt utlåtande förklarat sig ej kunna tillstyrka nådigt
bifall till konsistoriets förslag;

Och efter det Eders Kongl. Maj:t, genom nådig remiss af den 17
sistlidne Augusti, behagat anbefalla konsistorium att jemväl af Storkyrkoförsamlingen
inhemta underdånigt yttrande 3 detta ärende,

får i sådant hänseende, å församlingens vägnar, dess kyrkoråd, med
stöd af hosfogade kyrkostämmoprotokoll för den 26 innevarande September,
underdånigst anföra:

Då det icke kan tillkomma församlingen att ingå i undersökning
eller uttala något omdöme angående lämpligheten af det församlingens
kyrkoherde, i egenskap af pastor primarius tillkommande ordförandeskapet
i stadens konsistorium och öfriga med detta embete förenade
uppdrag, anser församlingen sig endast böra i underdånighet förklara, att
församlingen för sin del icke önskar eller finner sig hafva behof af någon
förändring i de från äldre tider gällande bestämmelser för tillsättning
af pastor primarius och kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen.

De skäl för afstyrkande af konsistorii i detta afseende väckta förslag,
Indika anförts af Herr Erkebiskopen och de tvenne konsistorii
ledamöter, som vid ärendets handläggning derstädes varit af skiljaktig
mening, ådagalägga nogsamt efter församlingens uppfattning, att de
olägenheter, som af konsistorium ansetts vara förenade med nuvarande
ordning för utseende af pastor primarius, vida öfvervägas af dem, som
genom den ifrågasatta förändringens tillvägabringande antagligen skulle
uppkomma, hvarför ock församlingen i underdånighet instämmer uti hvad
Herr Erkebiskopen och de tvenne konsistorii-ledamöterna emot ifrågavarande
förslag anfört.

Särskildt har församlingen fästat sin uppmärksamhet, dervid, att för
den i konsistorii förslag förekommande hemställan, att den kronotionde,
som för närvarande af kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen uppbäres,
»i hans egenskap af pastor primarius», måtte i stället anslås åt den åt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

hufvudstadens kyrkoherdar, som af Eders Kongl. Maj:t kunde varda förordnad
till ordförande i konsistorium, erforderlig utredning saknas, när
och af hvilken anledning ifrågavarande tionde först tilldelats bemälde
kyrkoherde; samt huruvida densamma icke till äfventyrs af honom åtnjutits
redan innan det genom Kongl. Förordningen den 11 Februari
1687 stadgades, att kyrkoherden i Stora kyrkan skulle vara ordinarie
preses i stadens konsistorium.

Eu annan omständighet, hvarpå församlingen jemväl lägger stor vigt,
är af en reservant inom konsistorium framhållen, nemligen, att till följd
af förberedande åtgärder, i fall konsistorii förslag skulle kunna bringas
till lösning, det med tillsättningen af kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen
måste komma att anstå utöfver den tid, som återstår till dess att den
efter nuvarande innehafvare!), utnämnde Biskopen Strömberg, blifvande
kyrkoherde borde få tillträda detta sitt embete, och att församlingen
följaktligen skulle komma att under en obestämd längre tid blifva i saknad
af ordinäre pastor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt vågar församlingen hos
Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla det Eders Kongl. Maj:t täcktes,
med nådigt förklarande, att konsistorii ifrågavarande förslag icke
kunde till vidare åtgärd föranleda, i nåder anbefalla konsistorium att
gå i författning om det lediga embetets återtillsättande i förut stadgad
och iakttagen ordning.

Med djupaste underdånighet framhärda

Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste tropligtigste
tjenare och undersåtare

H. J. RUUS,

t. f. Ordförande.

L. A. Weser.
Per Samzelius.
C. Dahlström.

C. Eclv. Lennmark.

Fr. Wiberg.

Carl Chr. Söderström.
Eric Kock.

Stockholm den 29 September 1881.

C. F. Björklund.
P. A. Bergström.
L. Bergquist.

E. Heurlin.