Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1882:LU12 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

N:0 12.

Ank. till Riksd. Kansli den 17 Febr. 1882, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om stadgande
af förmånsrätt för kommunalutskylder.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till handläggning
af Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 113, har Herr C. Johanson
hemstält, “att Riksdagen ville för sin del besluta, det företrädesrätt
för utskylders utgående ur gäldbunden egendom må, i lös och fast
egendom, ega rum för landsting och kommuner näst efter den företrädesrätt,
som redan är bestämd för kronoutskylder".

År 1878 antog Riksdagen för sin del en författning, hvarigenom
17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen
den 8 Oktober 1861, skulle erhålla följande förändrade tydelse:

“Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst kronan för
gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast egendom
utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till dem utgående
utskylder för samma tid."

Vid förslagets granskning i Högsta Domstolen anmärktes bland
annat, att införandet af nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i allmänhet
öfverensstämma med de regler, som borde gälla för en god
kreditlagstiftning; och, vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t,
så — med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt, och då dels inBih.
till Riksd. Prot. 1882. 7 Sand. 8 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

förandet af en tyst förmånsrätt för jemförelsevis så betydliga belopp
som de, hvartill oguldna kommunalutskylder i vårt land stundom uppginge,
kunde verka menligt på den allmänna krediten, och något tvingande
behof af en sådan åtgärd, hvarom fråga under flere föregående
riksdagar blifvit väckt, men afslagen, icke syntes vara ådagalagdt allenast
genom detta Riksdagens beslut, dels ock syftemålet med förslagets
antagande endast ofullständigt skulle vinnas, enär för kommunalutskylder
för fast egendom icke kunnat, stadgas förmånsrätt i samma
egendom, såsom för kronans ränta af fast egendom egde rum -— fann
Kongl. Maj:t, jemlikt nådig skrifvelse af den 8 Januari 1879, icke skäl
att till Riksdagens ofvan intagna förslag lemna bifall.

Riksdagen tillkännagaf sedermera i underdånig skrifvelse den 19
April 1881, att Riksdagen af anförda orsaker för sin del antagit följande: “Förordning

angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant
nämnda lagrum lyder enligt Förordningen den 8 Oktober 1861, skall
erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting
eller kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskildt
stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldeuärens utskylder till kronan för sista
och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans
utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på
grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom gäldas.“

Vid granskningen af detta förslag funno Högsta Domstolens fleste
ledamöter, likasom vid granskningen af föregående förslag, den hufvudsakliga
anmärkning böra göras, att införandet af nya tysta förmånsrätter
icke kunde anses öfverensstämma med de regler, som borde
gälla för en god kreditlagstiftning, hvarjemte särskildt anmärktes, att
då förslaget innehölle, att förmånsrätt i den lösa egendomen ej skulle
ega rum för de kommunalutskylder, som på grund af förslaget ‘gäldas
ur fast egendom, det syntes tvifvelaktigt, huruvida härmed afsåges utskylder,
som enligt förslaget borde gäldas eller verkligen guldits eller
kunnat gäldas ur den fasta egendomen, hvilka tre olika tydningar
kunde leda till mycket olika resultat. Högsta Domstolens fleste ledamöter
an sago det ej heller böra lemnas utan uppmärksamhet, att, jemlikt
127 § Utsökningslagen den nu föreslagna förmånsrätten, så vidt
den afsåge fast egendom, ej kunde göras gällande, då egendomen ut -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

mätningsvis försåldes, hvilket förringade betydelsen af den för kommunerna
åsyftade förmånen. På dessa skäl funno sig Högsta Domstolens
fleste ledamöter ej kunna tillstyrka bifall till Riksdagens ifrågavarande
förslag.

Med afseende å hvad sålunda blifvit emot förslaget anmärkt, har,
jern likt skrifvelse till Riksdagen af den 20 Januari innevarande år,
Kongl. Maj:t, efter Statsrådets hörande, funnit förslaget icke kunna
godkännas.

Då, såsom af den nu lemnade redogörelsen framgår, Kongl.
Maj:t, i enlighet med Högsta Domstolens yttranden, förklarat sig icke
kunna godkänna Riksdagens särskilda förslag af åren 1878 och 1881
om införande i vår lagstiftning af förmånsrätt för kommunalutskylder,
och detta på det hufvudskål, att införandet af nya tysta förmånsrätter
icke kunde anses öfverensstämma med de regler, som borde gälla för
en god kreditlagstiftning, samt, vid sådant förhållande, äfven om en
dylik lagstiftningsåtgärd kunde anses önskvärd, ingen utsigt synes
förefinnas, att Kongl. Maj:t nu, mera än tillförene, skulle finna sig
böra godkänna ett från Riksdagens sida förnyadt beslut i sådant afseende,
föranlåtes Utskottet vördsamt tillstyrka,

att föreliggande motion icke måtte föranleda
någon åtgärd från Riksdagens sida.

Stockholm den 17 Februari 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Reservation:

af Herr Magnus Jonsson, hvilken ansett att Utskottet bort tillstyrka
samma förslag till förordning i ämnet, som af sistlidne års
Riksdag antagits, dock med sådana förändringar i ordalydelsen, hvilka
afsåge undanrödjande af anledningarne till de inom Högsta Domstolen
framstälda anmärkningar.