Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 12 (Utlåtande 1880:Lu12 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 Febr. 1880, kl. 6 e. ra.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition med förslag till förordning om jordegares
rätt öfver vattnet ä hans grund med flere dermed sammanhängande
författningar.

Kong]. Maj:t har till Riksdagen aflåtit en den 81 sistlidne December
beslutad nådig proposition af följande lydelse:

“Den del af lagstiftningen angående de privaträttsliga förhållandena
emellan jord- och strandegare eller andre i afseende å vattens afledande
och begagnande, som afser undanrödjande af de skadliga verkningar eller
hinder emot jords odling eller förbättring, hvilka vållas af vattensamlingar
på eller nära invid jordytan, har blifvit ordnad genom lagen om dikning och
annan afledning af vatten den 20 Juni innevarande år, och har nya Lagberedningen,
som i enlighet med sin instruktion vidare haft att behandla öfrige
delar af berörda lagstiftningsämne eller deri grupp af lagbud, som har till
föremål vattnets tillgodogörande för allmänt eller enskildt nyttiga syften,
dervid Beredningen jemväl fått sig öfverlemnad Riksdagens skrifvelse den
10 Maj 1875 angående lagstiftningen om allmän flottled, under den 31 Maj
innevarande år afgitvit underdåniga förslag till författningar i sistberörda
ämnen. Derefter hafva de af dessa förslag, som varit af beskaffenhet att
böra jemlikt 87 § Regeringsformen behandlas, blifvit för det ändamål,
nämnda § innehåller, underkastade Högsta Domstolens granskning och seBih.
till Riksd. Prof. 1880. 7 Sami. 7 Höft. 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

dermera öfversedda samt i några delar ändrade; och har Kongl. Maj:t funnit
godt att de sålunda öfversedda förslagen till Riksdagens godkännande

framlägga. . , all

Med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets i amnet häilna

protokoll vill Kongl. Maj:t fördenskull, jemlikt 87 § Regeringsformen, till
Riksdagens antagande i ett sammanhang öfverlemna närlagda förslag till
Förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund;

Förordning om allmän flottled;

Förordning om allmän farled, ^

Förordning om tillägg till Förordningen den 14 April 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, samt

Förordning om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.

Förslag till Förordning om

jordegares rätt öfver vattnet å hans grund.

Med upphäfvande af 17 kap. 4 § samt 20 kap. Byggningabalken; Förordningarna
den 3 September 1755 angående rätt dag till damluckas öppnande
och den 23 Augusti 1851 angående ändring för vissa orter af stadgandet
om tiden, då damlucka skall vara öppnad; Kongl. kungörelsen den
6 Augusti 1815 angående tiden för vattendämning om hösten m. m.; hvad
i Kongl. kungörelsen den 30 December 1863 angående ändring i föreskrifterna
rörande vilkoren för mjöl- och sågqvarnars anläggande m. m. sa ock
i andra författningar stadgas derom att vid inrättande af vattenverk skall
»■enom föregående undersökning utrönas, huruvida medelst uppdämning eller
vattnets begagnande i öfrigt skada tillskyndas annan; samt Kongl. brefven
den 17 April 1828 om mjöl- och sågqvarnars anläggning i Lappmarkerna,
och den 1 Juni 1849 angående anläggning och utrifning af anstalter för
ängsvattning; äfvensom med ändring af hvad andra lagens rum och författningar
innehålla mot denna förordning stridande, stadgas som följer.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o IS.

1 §•

En hvar eger att det vatten, som å hans grund finnes, sig tillgodogöra,
så vidt ej här nedan eller eljest i lag annorledes stadgas. v

2 §■

Går vattendrag emellan byar, hemman eller andra jordlägenheter, må
ej ene strandegaren qvarn eller annat vattenverk å sin grund så bygga att
den andre i sin rätt öfver vattnet lider förfång.

3 §•

Är strömfall så beskaftådt att för dess tillgodogörande strandegarne
ä ömse sidor hafva af nöden dambyggnad hvar å den andres grund, bjude
då den, som bygga vill, den andre att gemensamt dammen bygga och nyttja;
vill ej denne i byggnaden deltaga, vare ändock pligtig nödigt damfäste
lemna, der Rätten pröfvar sådant kunna ske utan synnerligt men och ersättning
till fulla värdet gifves för mark, som af damfästet upptages, så ock
för olägenhet, som eljest af byggnaden komma må.

Fästes dam sålunda å ömse sidor af vattendraget, njute hvardera strandegaren
lika lott i det vatten, som vid dammen samlas; och bestämme, i
brist af åsämjande, Rätten, efter ty skäligt pröfvas, huru dammen byggas
och hvarderas lott i vattnet uttagas må.

Bygger endera ensam dammen, må honom ej förmenas att den andres
lott i vattnet nyttja intill dess denne, såsom nedan sägs, sin rätt gällande
gör.

4 §•

Nu varder, såsom i 3 § sägs, dam af ene strandegaren byggd jemväl
å den andres grund: vill denne sedan sjelf vattenverk bygga och dertill
dammen för sin lott i vattnet nyttja; stånde det honom öppet; säge dock
derom till minst två år innan han vill dammen begagna och vare, efter ty
å hans hälft belöper, skyldig ersätta dammens värde i det skick, hvari den
befinnes, samt i framtida underhållet taga del. Pröfvas dammen större än
för hans verk är nödigt eller nyttigt, må ersättnings- och underhållsskyldigheten
i mån deraf jemkas; tarfvas åter för hans verk att dammen tillökas
eller annorledes förändras, skall han ensam vidkännas kostnaden derför
äfvensom den tillökning i underhållskostnad, hvartill ändringen må föranleda.

Har han något uppburit i godtgörelse för mark till damfäste eller för
sådan olägenhet af dambyggnaden, som ännu ej inträdt, då han börjar
dammen nyttja; det bör ock återgäldas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

5 §■

Delegare i oskift by eller annan samfäld mark kåfve rätt till vattnet
efter som han i sainfälligheten eger del. Lag samma vare, der vid skifte
af samfällighet vattendraget ej i skiftet ingått. Kan vattnet ej utan delegares
förfång skiftas, och vill någon af dem qvarn eller annat vattenverk
bygga, bjude de andre att deri taga del; vilja de ej, och pröfvar Kätteri
det kunna ske utan synnerlig skada för dem, förelägge då honom på hvad
sätt, vilkor och tid han verket bygga och nyttja må.

§•

Ej må i vattendrag så byggas att genom uppdämning eller annorledes
men tillskyndas någon, som ofvan eller nedan eger jord, vattenverk
eller annan egendom; och skall förty vattenverk, der hinder i vattnets lopp
kan lända till men för annan, vara så inrättadt, att genom lucka å dammen
eller annan dylik anstalt tillräckligt aflopp kan för vattnet beredas,
när sådant är af nöden.

7 §•

Allmän farled må ej genom dambyggnad stängas; ej heller må eljest
i eller vid allmän farled byggnad göras eller åtgärd vidtagas, hvarigenom
samfärdseln hindras eller leden kan försämras.

I allmän flottled må ej så byggas att flottningeu hindras.

Vattenled, som för fiskens gång finnas bör, efter ty derom är särskildt
stadgadt, skall ock lemnas från byggnad och stängsel fri.

8 §•

Der kungsådra af ålder varit, skall den fortfarande lemnas öppen för
allmän samfärdsel, för flottning och för fiskens gång eller annat allmänt ändamål
så ock till bevarande af enskild rätt, som af ådran är beroende.
Kungsådra skall, så framt den ej är annorledes bestämd, anses framgå i
djupaste vattnet och beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd efter
de sista tio årens medelvattenstånd.

9 §.

Tvist, huruvida led eller ådra, hvarom i 7 och 8 §§ förmäles, finnes
i vattendrag, så ock om ledens eller ådrans rätta läge och bredd ankomme
på domstols pröfning.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

10 §.

En hvar, som vill för vattenverk göra ny eller ombygga äldre dam, vare
pligtig att byggnaden hos Konungens Befallningshafvande anmäla med uppgift
å vattendraget och den fastighet, å hvars grund byggnaden skall göras,
samt socken och härad, hvartill fastigheten hörer: foge ock dervid beskrifning
a den tillämnade byggnaden till läge, storlek och inrättning i afseende
å flod- eller bottenluckor samt öfrige väsentlige delar.

Sedan läte Konungens Befallningshafvande nämnda anmälan och beskrifningen
i dess helhet eller i nödige delar på bekostnad af den, som anmälan
gjort, intagas i länskungörelserna, med erinran till en hvar, som anser
sig kunna af byggnaden lida men, att, om han aktar nödigt, sin rätt
vid domstol eller eljest i laga ordning bevaka. Konungens Befallningshafvande
föranstalte ock att kungörelsen varder intagen i länskungörelserna
för angränsande län, om anledning dertill finnes.

fl §.

Menar någon att för hans vattenverk tarfvas att led eller ådra, hvarom
ofvan är sagdt, öfverbygges eller eljest genom byggnad förändras till djup
eller läge; då skall tillstånd från det allmännas sida till byggnaden sökas
hos Konungens Befallningshafvande. Finnes byggnaden kunna så göras att
leden eller adran fortfarande utan väsentlig olägenhet kan för det dermed
afsedda. allmänna ändamål användas, må det sökta tillståndet beviljas med
de vilkor, som efter omständigheterna i hvarje fall anses erforderliga till
betryggande af det allmännas rätt.

Af sadant tillstånd vare den, som anser sig genom byggnaden förnärmad
i sin enskilda rätt, ej hindrad att sin talan derutinnan lagligen anhängiggöra.

12 §.

Vill den, som ämnar bygga vattenverk, bereda sig trygghet att byggnaden
ej ma framdeles af annan klandras såsom vållande olaga dämning
eller annat intrång i enskild rätt; stånde honom fritt sin talan på förhand
instämma; och vare a den talan pröfvadt huru byggnaden må inrättas så
att andre parten i sin rätt ej förnärmas.

Askar den, som vattenverk eger eller bygga vill, eller någon, som
genom dämning eller eljest kan af sådant verk men lida, att lofliga vattenhöjden
med vattenmärke betecknas eller viss tid bestämmes, då damlucka
skall hållas öppen, eller ock andra särskilda föreskrifter angående vattnets
framsläppande gifvas; ege dertill vitsord. Sämjas de ej, gånge tvisten till
Rättens pröfning.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Vattenmärke skall på vatten ver ksegarens bekostnad i berg, jordfast
sten eller annat fast föremål sättas.

13 §.

Har vattenmärke blifvit satt, åligge verkets egare att i allt hvad på
hans åtgärd ankommer så förfara att vattnet ej må stiga öfver märket.

Finnes ej sådant märke, skall ändock damlucka hallas öppen när sådant
till förekommande af skada tarfvas. Är för damluckas öppnande viss
tid i laga ordning bestämd eller eljest särskild föreskrift om vattnets framsläppande
gifven, lände det till efterrättelse.

14 §.

Der sågqvarn är, ligge å egarens vårdnad att affallet ej utsläppes i
vattnet. Lag samma vare, der vid annat verk eller inrättning affall uppkommer,
hvaraf uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas»

Vidtager ej egaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande,
ege Konungens Befallningshafvande föreskrifva hvad i sådant hänseende
iakttagas bör, så ock förelägga den tredskande vite, der ansvar å
försummelsen ej finnes särskildt stadgadt.

Sker ändock skada, njute den, som skadan lider, ersättning efter Rättens
bepröfvande.

15 §.

Hvad i denna förordning sägs om vattenverk galle ock om annan med
dylikt verk jemförlig inrättning till vattens nyttjande, hvarför byggnad i
vattnet tarfvas.

16 §''

Ej må någon genom upptagande af ny rännil från sjö eller annat
vattendrag eller annorledes vattnet till djup eller läge sa förändra att derigenom
led eller ådra, hvarom ofvan skils, försämras eller men annan tillskvndas.
Kan utan sådan olägenhet vattnet afledas för att annorstädes
nyttjas, skall det dock till vattendraget återledas, i den mån sådant erfordras
till förekommande af olägenhet för den, som nedanför ligger.

17 §•

Rensning, som för vattendrags bibehållande är af nöden, hafve den,
som af uppgrundningen kan lida men, lof att verkställa, ända att gräfning
inom annans område tarfvas; dock skall i ty fäll denne förut derom tillsägas.
Jord eller annat, som vid rensningen upptages, må på närmaste
strand uppläggas eller ock föras till annat lämpligt ställe i närheten, dock
emot ersättning till markens egare, om skada vållas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

18 §.

Har vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat sitt lopp,
vare o m vattendragets återställande i dess förra skick lag som om rensning
i 17 § är sagdt. Varder genom vattnets återförande skada tillskyndad egare
af jord, hvarifrån vattnet afvikit, eller annan, som genom byggnad eller
annorledes gjort sig vattnet i dess nya lopp eller läge till godo; njute han
ersättning derför. Har han i tio år varit i besittning af förmån, som skulle
genom återförandet gå förlorad, må dylik åtgärd ej emot hans bestridande
vidtagas.

19 §.

I fråga om vattens bortledande eller annan åtgärd till vattendrags
förändring till djup eller läge och om vattendrags återställande lände i tillämplige
delar till efterrättelse hvad i 10, 11 och 12 §§ sägs om byggnad i
vattendrag; och vare i afseende å anstalt för jords bevattning jemväl i öfrigt
gällande hvad om vattenverk i denna förordning skils.

20 §.

Angående vättenafledning för jords odling eller förbättring så ock om
strömrensning eller vattens bortledande för allmänt behof är särskildt stadgadt.

21 §.

När talan i mål, hvarom i denna förordning handlas, instämd varder,
ege i stad Rätten och å landet domaren att i stämningen utsätta saken till
syn å stället, der sådant af käranden äskas eller eljest för frågans pröfning
finnes erforderligt; föranstalte ock i de fall, der 9 eller 12 § är tillämplig,
att tiden och stället för målets företagande varder minst fjorton dagar före
den utsatta tiden kungjord i kyrkan för den församling, der den del af
vattendraget, hvarom fråga är, framgår, så ock i angränsande, intill vattendraget
belägna församlingars kyrkor.

22 §.

Då afvägning eller annan undersökning af vattendrag med dess afoch
tillopp, ofvan eller nedan, är nödig eller särskild utredning erfordras
huru vattenbyggnad göras och nyttjas må eller i andra frågor, hvarom i
denna förordning handlas, ege i stad Rätten och å landet domaren till biträde
kalla sakkunnig man eller ock, om sådant finnes lämpligare, föreskrifva
att undersökningen skall förrättas af dertill behörig tjensteman eller
annan sakkunnig, som uppå ansökning af käranden förordnas af Konungens
Befallningshafvande och derefter har att utlåtande i målet afgifva i de delar,
som till honom blifvit hänskjutne.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

23 §.

Der någon utan föregående anmälan, hvarom i 10 § sägs, eller eljest
olagligen i vattendrag bygger eller dämning gör, ege öfverexekutor att, till
rättelse i hvad olagligen skett, handräckning gifva, när skäl dertill äro;
och vare derom gällande enahanda bestämmelser, som för det i 157 § Utsökningslagen
afsedda fall äro stadgade.

Yisar någon sannolika skäl att byggnad, hvarom anmälan skett, kan
lända honom till men, ege ock öfverexekutor byggnaden förbjuda intill dess
tvisten blifvit i laga ordning pröfvad.

Hvad här är sagdt om byggnad i vattendrag gälle ock om vattens
bortledande eller annan åtgärd till vattendrags förändring.

24 §.

Dämmes vatten upp öfver faststäldt märke eller varder, der viss tid
för damluckas uppdragande föreskritven är eller annan särskild bestämmelse
angående damluckas skötande blifvit meddelad, hvad sålunda iakttagas bör
ej fullgjordt, och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse skett; då ege
på ansökan af den, som men lider, utmätningsmannen i orten och å landet
jemväl länsmannen, äfven om han ej är satt till utmätningsman, att, sedan
han med ojäfvigt vittne syn å stället hållit, nödig handräckning på den försumliges
bekostnad meddela.

Tillstänger någon led eller ådra, hvarom i denna förordning stadgas,
må ock till borttagande af stängsel, som uppenbarligen finnes emot lag stridande,
handräckning gifvas såsom nyss är sagdt.

25 §.

Angående allmän farled och flottled äfvensom vattenled för fiskens
gång vare, utöfver hvad denna förordning derom innehåller, gällande hvad
särskildt föreskrifves.

Om handläggning af frågor angående väg eller bro öfver vattendrag
är särskildt förordnadt.

26 §.

Hvad i 11 § sägs om vattenverk samt i 6, 7, 8, 18, 23 och 24 §§
om vattenbyggnad i allmänhet, skall i tillämplige delar lända till efterrättelse
jemväl i fråga om fiskebyggnad.

Om fiskerättighet och hushållning med fiskevatten är särskildt stadgadt''

27 §-

Genom denna förordning göres ej rubbning i den rätt och frihet, som
bergverk så ock skattlagda qvarnar och fiskeverk förunnad är, ej heller i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

annan lagligen tillkommen rättighet att vattendrag stänga eller uppdämma
eller i öfrigt öfver vattnet förfoga. annorledes än med ofvan gifna stadganden
öfverensstämmer.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 Januari 1881; dockskola
hittills gällande lagbud om damluckas öppenhållande framgent intill den ]
Januari 1886 ega tillämplighet i så måtto, att den deri föreskrifna tid, då
damlucka bör vara öppen, skall iakttagas, så framt ej i laga ordning annan
viss tid derför varder bestämd eller vattenmärke sättes eller ock andra särskilda
föreskrifter angående vattnets framsläppande meddelas.

II.

Förslag''

till

Förordning

om allmän flottled.

Med upphäfvande af Kongl. brefvet angående flottning den 8 April
1811 stadgas som följer:

1 §‘

I allmän flottled stånde en hvar öppet att, efter ty här nedan närmare
skils, låta flottgods löst framflyta.

2 §•

3 §.

Kan vattendrag, hvarest allmän flottled ej finnes, dertill användas; ege
Konungens Befallningshafvande, der sådant pröfvas vara af nöden och kunna
Bih. till Rilcsd. Prot. 1880. 7 Sami. 7 Häft. 2

10 Lag-Utskottets Utlåtande A:o 12.

medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna,
förordna att i vattendraget allmän flottled vara skall.

4 §•

Är för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande någon
anläggning eller åtgärd nödig, som kan på strand-, bro-, fiske- eller vattenverksegares
eller annans rätt inverka, och har han ej dertill samtyckt; da
ankomme på Konungens Befallningshafvande att, med den inskränkning,
hvartill 7 § föranleder, till anläggningen eller åtgärden iof gifva; bestämme
ock dervid, äfvensom då fråga eljest uppstår om skydd för enskild rätt, huru
vid flottleds ordnande och begagnande tjenligast förfaras bör, så att ändamålet
må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den, hvars
rätt är i fråga.

5 §.

Utan särskiklt lof må de, som ombesörja flottningsarbetet, ega tillträde
till stränderna vid flottleden, der sådant för skadas afvärjande eller flottgodsets
framförande i vattendraget är af nöden.

Väg eller stig öfver annans tomt, åker, äng, plantering eller andra
egor, hvilka kunna deraf skadas, må dock ej tagas, om tillträde till stranden
annorledes kan utan väsentligt hinder eller uppehåll beredas.

6 §•

För skada, som genom anläggning eller åtgärd för flottleden eller
genom strändernas beträdande eller eljest genom flottningen vållas, njute den,
som skadan lider, ersättning till högsta skäliga belopp, hvartill den skattas ma.

7 §•

Erfordras för ändamålet att jord eller lägenhet, som annan tillhör, för
flottleden begagnas eller att vatten, annan till men, ur vattendrag bortledes;
då skall i saknad af godvillig öfverenskommelse frågan om skyldigheten att,
upplåta hvad nödigt är på Konungens pröfning ankomma, efter ty angående
sådan upplåtelse för allmänt behof stadgas; och lände i dessa fall jemväl
om sättet för skadeersättningens bestämmande så ock i allt öfrigt de för
dylika frågor särskildt gifna föreskrifter till efterrättelse.

8 §•

Fordrar någon i andra fäll, än de i 7 § nämnda, ersättning för skada;
varde frågan efter syn och uppskattning pröfvad af^ tre ojäfvige skiljemän,
bland hvilka en utses af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla
den tredje; tredskas den, emot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman
eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje sig förena, ege Konun -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

gents Befallningshafvande eller underrätten eller utmätningsmannen i orten
att på ansökan af den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder
till ersättning dömdt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att synekostnaden
gälda; sättes ej ersättningen högre än han före synen bjudit, svare
parterne å ömse sidor för halfva kostnaden.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill
söka domaren, gå i verkställighet, med mindre domaren eller Konungens
Befallningshafvande annorlunda förordnar.

I mål, hvarom nu är sagdt, svare den, emot hvilken talan föres, vid
Rätten i den ort, der skadan skett eller är att förvänta.

9 §''

Ar skada, som i 8 § afses, så stadigvarande att värdet derå kan genom
uppskattning på förhand utrönas; då skall, om ersättningstagande det
påstår, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig afgift
under hela den tid skadan kommer att fortfara eller under vissa år eller ock
på en gång, allt efter ty skäligt pröfvas.

10 §.

Låta två eller flere flottgods framflyta i allmän flottled och sker derigenom
skada, som ej blifvit på förhand uppskattad och ersatt; då skola de,
hvilka under året deltagit i flottningen å det ställe, der skadan timat, en
för alla och alla för en ansvara för ersättningens gäldande till den, som
skadan lidit; gitter någon visa att hans flottgods framgått på sådant sätt
eller å sådan tid att det ej kunnat till skadan medverka, vare han dock
från dylik ansvarighet fri. Har någon på grund af ansvarighet, hvarom nu
är sagdt, guldit mer än hvad på honom efter hans andel i flottgodset belöper,
och är han icke till skadan särskiidt vållande, söke lios de andre
flottande sitt åter efter befogenhet.

Hvad i denna § är stadgadt må ej tillämpas, der enligt särskild bestämmelse
af vederbörande myndighet någon utöfvar uteslutande rätt att ombesörja
flottningen mot afgift af flottgodsets egare.

11 §•

Hvad strandegare, som i allmän flottled bygga vill, har att iakttaga,
derom är särskiidt stadgadt. Är ej i laga ordning bestämdt i hvad mån
vattendraget skall för flottningens behof lemnas från byggnad eller stängsel
fritt; förordne derom Konungens Befallningshafvande, der någon, som bygga
vill, det äskar. Bygger någon annorledes än med lag eller gifna föreskrifter
öfverensstämmer, stånde sjelf den skada, som å byggnaden må genom flottningen
vållas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Nu vill någon göra byggnad hvaraf flottningen ej hindras: menar han
att till skydd emot skada å byggnaden särskild anläggning eller åtgärd bör
af de flottande bekostas; anmäle det hos Konungens Befallningshafvande,
som eger att derom jemlikt de i 4 § stadgade grunder bestämma som
skäligt pröfvas. Bygger han utan sådan anmälan eller utan att Konungens
Befallningshafvandes bestämmelse afbida, stånde under tiden sjelf skadan.

12 §’

Kan uppehåll med verkställande af anläggning eller annan åtgärd,
hvarom Konungens Befallningshafvande enligt 4 § bestämmelse meddelat,
föranleda synnerlig olägenhet; ege Konungens Befallningshafvande förordna
att utan hinder af klagan öfver beslutet verkställighet må ske, der pant
eller borgen ställes för den skada, som kan genom åtgärden uppstå.

Konungens Befallningshafvande hafve ock i andra fall, då skada kan
af flottleds inrättande eller begagnande vållas, makt förordna det pant eller
borgen för skadeståndet ställas skall, om sådant till betryggande af ersättningstagares
rätt finnes nödigt.

13 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan är sagdt, erfordras
i fråga om flottleds inrättande eller begagnande, meddelas af Konungen.

14 §.

I fråga om sjöfart med sammanlagde flottar ege stadgandena i denna
förordning ej tillämpning.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

III.

Förslag:

till

Förordning

om allmän farled.

1 §‘

Der sjöfart med fartyg-, båtar eller sammanlagde flottar allmänneligen
idkas eller tillåten är vid den tid då denna förordning- träder i kraft, skall
allmän farled, hvartill ock räknas det utrymme i vattendraget, som till allmän
hamn är i laga ordning upplåtet, fortfarande finnas i det läge och till
den storlek, som med hittills gällande lag eller särskilda föreskrifter öfverensstämmer.

2 §•

Tarfvas allmän farled i vattendrag, der sådan förut ej finnes, förordne
derom Konungens Befallningshafvande samt meddele tillika nödig föreskrift
om hvilken del af vattendraget bör för samfärdselns behof lemnas fri från
byggnad och stängsel.

. 3 §''

Ar för allmän farleds inrättande, utvidgande eller förbättrande någon
anläggning eller åtgärd nödig, som kan på annans rätt inverka, och har
han ej dertill samtyckt; da ankomma på Konungens Befallningshafvande
att, med den inskränkning, hvartill 4 §> föranleder, till anläggningen eller
åtgärden lof gifva; bestämme ock huru såväl dervid som ock i öfrigt vid
farleds ordnande och begagnande tjenligast förfäras bör, så att ändamålet
må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den, hvars rätt
är i fråga.

För skada, som af dylik anläggning eller åtgärd vållas, skall ersättning
till högsta skäliga belopp, hvartill skadan skattas må, efter Rättens bepröfvande
gifvas vare sig i årlig afgift eller på en gång.

4 §''

Erfordras för ändamålet att jord eller lägenhet, som annan tillhör, för
farleden begagnas eller att vatten, annan till men, ur vattendrag bortledes;

14 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

då skall i saknad af godvillig öfverenskommelse frågan om skyldigheten
att upplåta hvad nödigt är på Konungens pröfning ankomma, efter ty angående
sådan upplåtelse för allmänt behof stadgas; och lände i dessa fall
jemväl om sättet för skadeersättningens bestämmande så ock i allt öfrigt
de för dylika frågor särskildt gifna föreskrifter till efterrättelse.

5 §.

Hvad den, som vill bygga i vattendrag, der allmän farled är, har att
iakttaga, derom är särskildt stadgadt.

6 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan är sagdt, erfordras
i fråga om farleds inrättande eller begagnande, meddelas af Konungen.

Denna förordning skall lända till efterrättelse trän och med den 1
Januari 1881.

IY.

Förslag

till

Förordning

om tillägg till förordningen den 14 April 1860 angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof.

Der Konungen för någon orts förseende med dess behof al vatten
eller för farled eller flottled eller för annat allmänt behof pröfvar nödigt
att vatten ur sjö, eif, å eller annat vattendrag ledes bort för att annorstädes
nyttjas, vare enskild man, menighet eller inrättning, som öfver vattnet rader,
pligtig att det tåla; njute dock den, som derigenom skada lider, ersättning
till högsta skäliga belopp, hvartill skadan skattas må.

2 §-

Har någon vatten- eller fiskeverk eller bevattningsanstalt eller annan
särskild lägenhet, och varder den lägenhet genom vattendragets ändring

Lag-Utskottet}; Utlåtande N:o 12.

obiukbar eller i väsentlig man försämrad, skall lägenheten lösas, om egaren
det påstår.

3 §.

Kan ej öfverenskommelse träffas om hvad, efter ty ofvan skils, i ersättning
eller lösen utgå bör, skall såväl i fråga derom som ock i allt öfrigt
i tillämplige delar gälla hvad uti förordningen den 14 April 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgadt är.
Yäckes fråga, hvarom här ofvan i 2 § sägs, varde dermed förfaret på sätt
i nämnda förordning finnes bestämdt för den händelse då till afsedt ändamål
erfordras att allenast en del af lägenhet afstås, men egaren äskar att
hela lägenheten lösas skall.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.

Förslag till Förordning om

ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.

Med upphäfvande af Förordningen den 21 December 1857 angående
ändring af 20 kap. 6 § Byggningabalken i fråga om straffbestämmelsen för
underlåtenhet att i föreskrifven tid öppna damlucka stadgas, som följer:

Håller någon olofligen damlucka, för hvars uppdragande viss tid iakttagas
bör, stängd under tid då den skall öppen lemnas; böte minst tio,
högst femhundra kronor. Lag samma vare, der någon olofligen håller
damlucka stängd då vattnet stiger öfver faststäldt märke.

Öfverträdelse, hvarom nu är sagdt, må ej, der den endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än målsegande.

Ig Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Böter, som ådömas efter denna förordning'', skola tillfalla kronan och
vid bristande tillgång förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.“

Med anledning af remiss från båda Kamrarne åligger det Lag-Utskottet
att öfver denna proposition afgifva utlåtande.

De bestämmelser i Byggningabalken af 1734 års lag jemte dit hörande
författningar, som innefatta lagstadganden beträffande den så kallade vattenrätten
hafva länge befunnits särdeles ofullständiga samt, förutom i sammanhang
med Lagkomiténs och Lagberedningens förslag till Byggningabalk, utei
ort föremål för flere särskilda omarbetningar.

Uti underdånig skrifvelse den 14 Mars 1863 anförde Rikets Ständer,
att gällande lagbestämmelser rörande vattens egande och användande i allmänhet
äfvensom i dithörande frågor af mera speciel art, såsom beträffande
vattens afdikning från åkerjorden, om kungsådra, m. m voro funsemellan
stridande samt osammanhängande och ofullständiga, såsom följd hvaraf b" p
domare och parter vid uppkomna vattentvister sväfvat i okunnighet och va -rådighet om lagens mening och tillämpning; och anhöllo derföre Rikets Ständer,
som på dessa och i öfrigt anförda skäl ansågo en ny lag uti ifrågavarande
ämne vara af behofvet påkallad, hos Kongl. Maj:t i underdånighet,
att Kono-l. Maj:t täcktes åt sakkunnige män uppdraga att utarbeta förslag
till en ny lag såväl för afledande som tilledande af vatten, och hvaruti borde
bestämmas jord- och strandegares rättigheter och skyldigheter i förhållande
såväl till hvarandra som till innehafvare af vattenverk eller annan egendom,
hvars rätt af en eller annan anledning kunde häraf vara beroende. Med
anledning af denna Rikets Ständers skrifvelse tillsatte Kongl. Maj:t den o
Maj 1863 en komité för att utarbeta förslag till lag i ämnet. Denna komité
afgaf den 15 Juni 1865 sitt betänkande med förslag till “Lag rörande
Vattenrätten41, uti hvilket lagförslag, såsom äfven dess namn utmärker, i ett
sammanhang behandlades alla de till vattenrätten hörande ämnen. Uti de utlåtanden,
som öfver komiterades förslag infordrades från flere offentliga myndigheter
jemte länens landsting och hushållningssällskap, framstäldes temligen
allmänt anmärkningar emot förslaget deruti, att detsamma, mera i ö verensstämmelse
med främmande länders lagar än med den inhemska ratten, i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

flera hänseenden afvikit från grundsatsen om den enskildes eganderätt till
och fria disposition öfver det inom hans egoområde befintliga vatten, samt
att, möjligen såsom följd af nämnde afvikelse, ej mindre vid fördelning af
vatten emellan den egentliga industriella verksamheten och jordbruket detta
senares intresse blifvit obehörigen tillbakasatt, än äfven i fråga om rättighet
till vattens användande stadgats förbehåll om offentlig myndighets tillstånd
och kontroll i fall, der sådant förmenats vara antingen stridande mot rättsgrunden
eller åtminstone mindre tjenlig! såsom ledande till onödig tidsutdrägt
och kostnad.

Kongl. Maj:t uppdrog härefter den 29 Januari 1869 åt en ytterligare
komité att, med ledning af de inkomna anmärkningarne mot den föregående
komiténs förslag, verkställa omarbetning af vissa delar deraf. Den sålunda
tillsatta komitén afgaf den 5 November 1870 sitt betänkande med förslag till
“Förordning angående Vattenrätten11. Komiterade förklarade sig, ehuru deras
uppdrag, på sätt ofvan nämnts, förnämligast afsett endast en omarbetning
af föregående komités förslag, likväl vid närmare granskning af förslaget
hafva, i följd af sin uppfattning af ämnet, ej kunnat undgå att från det
äldre förslaget afvika i så väsentlig mån, att deras förslag till största delen
vore att anse såsom nytt. Komiterade delade i hufvudsaken de mot föregående
komités förslag framstälda anmärkningar, hvarföre de i främsta rummet
låtit sig angeläget vara att ställa sitt förslag på nationel grund och,
med bibehållande af den inhemska, äldre och nuvarande lagstiftningens allmänna
rigtning, söka utveckla densamma derhän, att den kunde anses motsvara
nutidens åsigter och behof. Vid förslagets granskning i Högsta Domstolen
framstäldes af Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkning
emot den vid förslagets uppgörande använda metod, enär, enligt desse ledamöters
åsigt, de så kallade vattenrättigheterna icke stode till hvarandra i sådant
förhållande, att deras sammanförande i lag till ett helt för sig vore
nödigt eller lämpligt samt i förslaget blifvit sammanstälda alltför olikartade
ämnen, af hvilka en del, som till sin natur hörde under den ekonomiska
lagstiftningen, hvilken tillkom Konungen ensam, ilyttats in på privaträttens
område.

Frågan har derefter utgjort föremål för Nya Lagberedningens handläggning.
För att härvid tagas i behörigt öfvervägande öfverlemnades till
Beredningen Riksdagens skrivelser den 13 Maj 1875 med förslag till författning
angående ändring i gällande bestämmelser om dikning, till hvilket
lagförslag Kongl. Maj:t vägrat sin sanktion, samt den 10 Maj 1875, angående
lagstiftning om anläggande och begagnande af allmän flottled. Beredningen,
hvilken vid fullgörandet af det gifna uppdraget ansåg sig icke böra,
emot hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, vidhålla den metod, de
Bih. till Riksd. Prot. 1880. 7 Sami. 7 Raft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande. N:o 12.

föregående komitéerna följt, att i lag sammanföra rättigheterna i fråga om
vatten, betraktade såsom ett helt, sönderdelade derföre ämnet i dess båda
hufvuddelar, den defensiva vattenrätten och den lukrativa, af hvilka den
förra, afseende undanrödjande af de skadliga verkningar eller hinder emot
jords odling, hvilka vållas af vattensamlingar på eller nära invid jordytan,
genom Lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 Juni 1879,
vunnit sin lösning. Den senare delen åter, eller den grupp af lagbud, som
har till föremål vattnets tillgodogörande för allmänt eller enskildt nyttiga
syften, blef derpå föremål för Beredningens bearbetning, och sedan sakkunnige
män lemnats tillfälle att yttra sig öfver uppgjorda utkast, aflemnade
Beredningen den 81 Maj 1879, förutom förslag till åtskilliga författningar,
afsedda att utfärdas i administrativ väg, de lagförslag, hvilka hufvudsakligen
ligga till grund för den Kong]. Maj.ts nådiga proposition, öfver hvilken
Lag-Utskottet nu går att yttra sig.

Vid granskning af propositionen har Utskottet funnit de uti densamma
innefattade förordningsforslag i allt väsentligt bygda på de principer,
som redan uti den svenska rätten äro uti ämnet antagna.

Uti förslaget till förordning om jordegares rätt öfver vattnet cl hans
grund hafva olika strandegares rättigheter inbördes samt industriens och jordbrukets
olika kraf synts Utskottet vara mot hvarandra tillbörligen afvägda.
Den allmänna grundsatsen i förordningen, att hvar och en eger att det vatten,
som å hans grund finnes, sig tillgodogöra, dock så, att, om å ömse
sidor om vattendrag äro olika strandegare, ene strandegaren icke må qvarn
eller annat vattenverk å sin grund så bygga, att den andre i sin rätt öfver
vattnet lider förfång, öfverensstämmer med nu gällande lag. Någon rätt för
ene strandegaren att lägga damfäste å den andres grund förefinnes endast i
det fall, att strömfall är så beskaffadt, att för dess tillgodogörande strandegarne
å ömse sidor hafva af nöden dambyggnad hvar å den andres grund,
då ene strandegaren har fått sig tillerkänd dylik rätt, derest den kan göras
gällande utan synnerligt men för den andre. Denna rätt är här grundad å
den till följd af strömfallets natur för strandegarne uppstående tvungna gemensamhet
vid dess nyttjande, hvadan utan densamma skulle i brist af godvillig
öfverenskommelse den i strömfallet förefintliga vattenkraft komma att
gå alldeles förlorad — ett förspillande af naturlig drifkraft, hvilket lagstiftningen
icke bör mot det allmännas och de enskildes väl förstådda intresse
föranleda. Den modifikation, de allmänna stadgandena beträffande vattnets
fördelning härvid erhållit, i det att för det fall, att båda strandegarne begagna
dambyggnaden, hvardera strandegaren tillerkänts lika lott i den vid
dammen uppsamlade vattenqvantitet, kan visserligen vid första påseendet
synas mindre konseqvent, men då den sålunda stadgade lika fördelning efter
vattenqvantiteten endast inträder i den händelse att, såsom ofvan redan an -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

märkts, ingendera strandegaren kan tillgodogöra sig sin del i strömfallet
utan att bygga jemväl å den andres grund, har Utskottet ansett bestämmelsen
böra godkännas. För den händelse, att någondera, vare sig den, som
vill bygga, eller den motsatta strandens egare, kan tillgodogöra sig sin del
i strömfallet, det vill säga den del af vattnet, som öfver hans grund framlöper,
eger för ingendera någon sådan rätt till damfäste rum, likasom hvarderas
rätt till vattnet då bestämmes efter den allmänna regeln i § 1.

Redigeringen af § 4 mom. 2 har Utskottet funnit i det afseendet mindre
tillfredsställande att derutaf skulle kunna framgå, det äfven för det fall, att
för mark till damfäste å annan strandegares område ärlig ersättning bestämts,
sådan redan uppburen ersättning borde återgäldas, när denne strandägare
började nyttja den uppförda, å jemväl hans grund förlagda dammen; hvadan
och då Utskottet anser af sig sjelft följa, att, derest ersättningen för den af
damfästet upptagna marken eller för olägenhet, som eljest af byggnaden må
hafva kommit, blifvit bestämd i årlig afgift, denna afgift i här förevarande
fall för framtiden upphör, Utskottet funnit mom. böra så affattas, att,
om någon på en gång uppburit godtgörelse för mark till damfäste eller för
olägenhet åt dambyggnaden, denna bör återgäldas. Utskottet har visserligen
härvid tagit i öfvervägande, huruvida ej, der ersättning vare sig i ena eller
andra afseendet på en gång utgjorts, allenast den del af samma afgift, som
icke kunde anses belöpa å den redan gångna tiden borde återgäldas, men
Utskottet har funnit så stora svårigheter härvid uppstå i fråga om beräkningen,
att ett dylikt stadgande, hvilket icke heller skulle lämpa sig för reglering
af den ersättning, som varit på en gång lemnad för ständig upplåtelse
af mark eller olägenhet under all framtid, icke bort i förordningen upptagas,
helst det icke torde vara obilligt, att den i dammens nyttjande sist inträdande,
som för den gångna tiden haft en mot jordupplåtelsen eller olägenheten
svarande årlig förmån i räntan å det för en gång bekomna ersättningsbeloppet,
får vidkännas någon minskning i fördel mot den, som kommit honom
till del, om han omedelbart i dambyggnaden deltagit. Inom Utskottet
har derjemte satts i fråga en bestämmelse derom, att analoga stadganden
skulle vara tillämpliga för det fall, att någon, som i dambyggnads begagnande
en gång deltagit, sedermera afstår från ett sådant deltagande, men
Utskottet har icke funnit tillräckliga skäl förekomma till ett dylikt stadgande,
utan ansett, att den, som en gång i dammens nyttjande inträdt, men sedermera
afsäger sig begagnandet af dambyggnaden, ock dermed bör anses afsåga
sig hvarje anspråk på ersättning för hvad han för sitt inträdande i
dess begagnande utgifvit.

Vid § 6 har ifrågasatts, att, på sätt första vattenrättskomitén föreslagit,
om det endast vore ouppodlad jord, som kunde genom uppdämning sättas
under vatten eller deraf skadas, och om skadan vore ringa mot den

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 12.

nytta, som af uppdämningen vunnes, uppdämning måtte kunna ske mot ersättni
ng till den, som skadan lede. För ett sådant stadgande har åberopats
do flesta af våra landskapslagar, äfvensom landslagen, hvilka endast förbjuda
sådan uppdämning, att vattnet går upp å annans åker och äng, men icke
sådan, att vattnet stiger upp å utmark, och för ett dylikt anförde ock den
första vattenrättskomitén, att, ehuru det vore orimligt att för vattenverks
grundande sätta odlade trakter under vatten, och detta alltså icke borde mot
egarens vilja tillåtas, det deremot syntes vara en dålig hushållning att för
bevarande af ouppodlade marker, som endast begagnades till bete eller på
sin höjd till ängsmark, uppoffra tillfällen att vinna en drifkraft af öfvervägande
värde; att denna åsigt icke allenast hvilade på den fullt billiga
grunden af likställighet emellan jordbruket och industrien vid deras konkurrens
i vattenrättsliga förhållanden, så att den, som i hvarje fäll vore relativt
vigtigare i ekonomiskt hänseende, finge företräde framför den andre; att
någon ”fara för jordbrukets intressen så mycket mindre kunde uppkomma af
detta stadgande, som jordbruket blifvit gynnadt med en vida längre utsträckt
tvångsrätt, äfven emot de största vattenverk, genom hvars begagnande jordbruksnäringen
kunde återbörda den mark, som blifvit densamma genom uppdämning
frånhänd; samt att uppdämningsrätten kunde i en framtid blifva af
stor vigt äfven för jordbrukets befordrande, så vida ängsvattning komme att
mera allmänt användas.

Den senare komitén anmärkte häremot, att den inskränkning i förbudet
mot uppdämning, som i de äldre lagarue syntes blifvit medgifven i afseende
på annan jord än åker och äng, i sjeltva verket innefattat, ej ett
upphäfvande af grundsatsen, att uppdämning ej Ange ske till skada för annans
jord, utan tvärtom en tillämpning deraf i detta särskilda fall, samt att
tillämpningen så utfallit endast af det skäl, att skada a annan jord än åker
och äng ansetts ej ega rum, hvadan uppdämningen ej bort förbjudas; att
det torde vara otvifvelaktigt, att innan förundersökning blifvit föreskrifven
och i följd af denna åtgärd uppdämningsrätten med kraft af dom befästad,
förändring i jordens beskaffenhet eller rättare kultur, från ouppodlad till
odlad, äfven medfört förändring i förut tillgodonjuten uppdämningsrätt;
att, då enligt nu gällande åsigter i fråga om jords användande skada ansåges
ske jemväl genom uppdämning å ouppodlad jord, enligt den ofvan
nämnda grundsatsen någon uppdämningsrätt ej kunde ega rum, och att sålunda
ingen förändring af grundsatsen, utan allenast af densammas tillämpning,
skett; samt att det i hvarje fall såsom godtyckligt borde förkastas att
göra uppdämningsrätten beroende af den större eller mindre skadan. Dessa
af den andra vattenrättskomitén anförda skäl synas i Utskottets tanke fullgiltiga,
och kan derför Utskottet, äfven i öfverensstämmelse med Lagkomitén
och äldre Lagberedningen, icke tillstyrka någon lagstadgad rätt till upp -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 12.

dämning, så snart men derigenom skulle tillskyndas någon, som ofvan eller
nedan eger jord, vattenverk eller annan egendom, utan förordar till bifall
§ 6 i Kong], Mäj:ts nu föreliggande nådiga proposition.

Uti § 8 stadgas, att kungsådra skall beräknas till en tredjedel af vattendragets
bredd efter de sista tio årens medelvattenstånd. Nya Lagberedningen
föreslog, att densamma skulle “beräknas till en tredjedel af vattendragets
bredd vid det vattenstånd, hvilket infaller midt emellan det högsta
och det lägsta, som vanligast förekommit under de sista tio åren.” Då
emellertid, enligt Utskottets tanke, icke någon närmare, utöfver hvad nu
gällande lag stadgar, gifven allmän bestämmelse om beräkningen af kung»
ådra skulle vara praktiskt tillämplig på alla de olikartade vattendrag, hvari
sådan ådra förekommer, och så väl härigenom som i andra afseenden
tvekan om dess rätta tillämpning skulle uppstå, samt i alla händelser fördelen
af den närmare bestämmelsen vore ingen i anseende till vanskligheten
af i frågakommande bevisning, finner Utskottet orden: “efter de sista tio
årens medelvattenstånd” böra ur §:en uteslutas, samt stadgandet om kungsådras
beräkning böra endast så affattas, att kungsådra skall, så framt den ej är
annorledes bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och beräknas till en
tredjedel af vattendragets bredd.

Den uti § 10 föreskrifna anmälan hos Konungens Befallningshafvande,
då för vattenverk ny dam skall göras eller äldre ombyggas, anser Utskottet
öfverflödig samt endast förorsakande dambyggare onödigt besvär och kostnad.
Någon påföljd å denna anmälans uraktlåtande finnes icke stadgad vidare,
än att enligt § 2b öfverexekutor, der någon utan sådan anmälan i vattendrag
bygger eller dämning gör, eger att, till rättelse i hvad olagligen skett,
handräckning gifva, när skäl dertill äro, och redan denna omständighet talar
i Utskottets tanke för hela §:ens uteslutande, enär det icke kan vara i lagstiftningen
lämpligt att meddela en föreskrift utan att stadga någon påföljd
af dess uraktlåtna efterföljd och såmedelst i allmänhetens ögon förringa
lagens helgd.

Såsom motiv för stadgandet ar anfördt, att, då i förslaget icke vore
upptagen obligatorisk förundersökning, hvarmed afsåges, bland annat, att
det; tillärnade företaget skulle, förr än det blifvit utfördt, vara allmänneligen
bekant, så att de, på h vilkas rätt företaget kunde inverka, kom me i tillfälle
att i god tid hindra utförandet, stadgandet inrymts för vinnande af samma
ändamål. Utskottet vill dock härvid erinra: att under det förslaget med aflägsnande
af en förundersökning med doms kraft förutsätter, det ingen må
behöfva att bevaka sin rätt förr än den kränkts eller är i tydlig fara att
kränkas, i hvilken händelse allmän lag och § 12 (U:s § 11) i Utskottets
tanke lemna tillräckliga garantier, detta stadgande innefattar en i vår lagstiftning
endast i verkligt nödfall tillämpad uppmaning från det offentligas

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

sida att i ett visst förekommande fall bevaka en rätt, ehuru någon särskild
preskriptionstid icke förefinnes, inom hvilken den bör göras gällande; att
för de fall, hvarom § 12 (U:s § 11) handlar, enligt § 21 (U:s § 20) kommer
att ega rum ett kungörande, som här har sin grund i allmänt och enskildt intresse,
att så många utaf de af anläggningen uppstående rättsfrågor som
möjligt på en gång afgöras; att anordningen i det afseende kan föranleda
verklig olägenhet, att mången rättsegare kanske går miste om sin rätt i förlitande
på en af offentlig myndighet kungjord beskrifning, hvars uppgörande
dock är helt och hållet öfverlemnad till vederbörande dambyggare utan någon
föreskrifven kontroll eller biträde af sakkunnig person, och hvilken beskrifning
derföre torde blifva i många fall särdeles bristfällig, i andra vilseledande;
samt att under sådana förhållanden tillräckliga skäl icke synas förefinnas
att pålägga hvarje dambyggare, till och med den, vid hvars byggnad ingen
annans rätt kan vara i fråga, skyldighet att såsom lagligt vilkor för tillgodogörande
af sin egendom på detta sätt först till offentlig myndighet ingifva en
af beskrifning om användningssättet åtföljd anmälan. Det uteslutande af § 10,
hvarom Utskottet sålunda hemställer, föranleder borttagande af hänvisningen
i §§ 19 (U:s § 18) och 23 (U:s § 22) samt en obetydlig omredigering i
senare §, äfvensom ändring i efterföljande §§:s nummerföljd.

Då bestämmelsen i § 18 (U:s § 17) andra punkten, att “varder genom vattnets
återförande skada tillskyndad egare afjord, hvarifrån vattnet afvikit, eller
annan, som genom byggnad eller annorledes gjort sig vattnet i dess nya
lopp eller läge till godo; njute han ersättning derför”, synts Utskottet otydlig
i afseende på hvad som till begreppet skada skulle hänföras, och jemväl skulle
föranleda dertill, att kostnad, nedlagd under den allra första tiden efter förändringens
inträdande, skulle ersättas, hvilket synts Utskottet mindre lämpligt,
har punkten erhållit en förändrad lydelse, utmärkande, att, om inom
ett år från det förändringen inträdt, åtgärd för vattnets återförande icke varder
vidtagen och derefter utan oskäligt dröjsmål fullföljd, den, som vill vattnet
återföra, är skyldig ersätta allenast den kostnad, som efter ofvannämnda tid
antingen blifvit nedlagd å jord, hvarifrån vattnet vikit, eller skett för tillgodogörande
af vattnet i dess nya lopp eller läge, och som genom vattnets
återförande skulle blifva utan nytta.

Inom Utskottet har blifvit ifrågasatt, huruvida icke tiden, inom hvilken
man, för att undgå att ersätta kostnader af omförmälda beskaffenhet,
måste hafva vidtagit åtgärd för vattnets återförande, skäligen borde utsträckas
längre än Utskottet föreslagit. Det kunde nemligen inträffa, att till förberedande
åtgärder, såsom uppgörelser med ett större antal i företaget
intresserade om deltagande deri, verkställande derefter af teknisk undersökning
angående sättet för företagets utförande och uppgörande af kostnadsförslag,
längre tid erfordrades innan sjelfva arbetet kunde påbörjas. Men då

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12. 23

sålunda föranstaltad teknisk undersökning enligt Utskottets mening bör betraktas
såsom en åtgärd för vattnets återförande, helst den likaväl som hvarje
annan åtgärd utmärker vederbörandes afsigt att om företaget gå i författning,
har den föreslagna tiden synts Utskottet tillräcklig.

Uttrycket i § 27 (U:s § 26) ”annan lagligen tillkommen rättighet” har Utskottet,
på det att ingen tvekan må kunna uppstå att icke till här afsedd
rättighet skulle hänföras äfven den, som grundas å urminnes häfd, utbytt
mot uttrycket: ”annan laglig rättighet”.

Förslaget till förordning om allmän flottled har Utskottet ansett föranleda
följande anmärkningar.

Till stadgandet i § 2, att i vattendrag, der flottning allmänneligen
idkas eller tillåten är vid den tid, då förordningen träder i kraft, allmän
flottled jemväl framgent skall bibehållas på sätt med hittills gällande lag
eller särskilda föreskrifter öfverens stämmer^ har Utskottet funnit böra göras
det^ tillägg, att, derest nya eller förändrade bestämmelser erfordras, Konungens
Befallningshafvande eger att, utan hinder af äldre beslut i ämnet, sådana
meddela.

Da den i § 4 åt Konungens Befallningshafvande lemnade rätt att i
fråga om sådan anläggning eller åtgärd för allmän flottleds inrättande, utvidgande
eller förbättrande, som kan på annans rätt inverka, äfvensom då
fråga härvid eljest uppstår om skydd för enskild rätt, bestämma, huru tjonligast
förfaras bör, sa att ändamalet må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta olägenhet för den, hvars rätt är i fråga, möjligen skulle kunna föranleda
dertill, att strand-, bro-, fiske- eller vattenverksegare eller andre
skulle kunna på grund af Konungens Befallningshafvandes bestämmelse
vid flottleds ordnande och begagnande få vidkännas kostnader utöfver hvad
dem annars lagligen åligger eller vore för dem erforderligt, har Utskottet
så omredigerat §:ens senare del, att deraf må tydligen framgå, det genom
sålunda föreskrifven anläggning eller åtgärd särskild kostnad icke må ofvan
nämnde rättsegare åsamkas.

I § 6 har Utskottet utbytt det enligt Utskottets tanke alltför inskränkande
uttrycket: ”genom flottningen" mot orden: ”i följd af flottningen.
”

Då i § 7 fråga är om expropriation af eganderätt till jord eller lägenhet,
har Utskottet i enlighet med det i förordningen om jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 April 1866, § 1, för sådan
händelse begagnade uttryck, utbytt orden ”upplåta” och ”upplåtelse” i samma
§ _mot . "afstå" och ”afstående”, hvilka uttryck Utskottet ansett jemväl
tillämpliga, då, såsom här, fråga tillika är om bortledande af vatten, samt i
öfverensstämmelse härmed ordet ”skadeersättning1'' mot ”ersättning”.

Uti § 8 har vidtagits den till lättnad för vederbörande syftande än -

24 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

dring, det, i stället för att uti der förutsatta fall åt ”underrätten i orten
uppdragits att lika med Konungens Befallningshafvande eller utmätningsman,
att, efter sökandens val, förordna tredje skiljeman, sådant lemnats åt
”''Rätten i stad och domaren å landet”, äfvensom momentets sista punkt
erhållit en lydelse, tydligen utmärkande, att, derest till ersättning dömes,
den ersättniugsskyldige ock skall törpligtas att gälda ej endast den egentliga
vsynekostnaden''\ utan all den kostnad, vederparten för ersättningens
bestämmande och utbekommande haft af nöden. I §:ens andra moment
har intagits en föreskrift om nittio dagars tid för part, som vill söka domaren,
att sin talan instämma. För ett dylikt stadgande förefinnes inom
vår lagstiftning en analogi uti 26 § af förordningen den 21 December
1857, om egors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet,
och båda vattenrättskomitéerna samt Lagberedningen hafva i sina
afgifna förslag infört motsvarande stadgande. Då sldljemännens dom får
sättas i verkställighet, torde talan i dylika frågor anses såsom närmast jemförlig
med en återvinningsprocess i likhet med den, som i åtskilliga andra
fall är medgifven. Någon ny instans synes icke kunna sägas genom ett
dylikt stadgande om viss tid för talans anställande vara införd i vidsträcktare
mån än genom att föreskrifva syn såsom obligatorisk för skadeersättnings
utbekommande. I stället för att åt domaren eller Konungens Befallningshafvande
lemnats att inställa verkställighet å skiljemännens beslut, har
Utskottet ansett både mera praktiskt lämpligt och mera prmcipenligt att
lemna sådan rätt åt domaren eller öfver exekutor.

I § 10 har införts ett tillägg tydligen angifvande, att den der stadgade
solidariska ansvarighet för de under året flottande omfattar ej blott
skada, som genom sjelfva fiottningen omedelbarligen vållas, utan all skada,
som till följd af fiottningen medelbart uppstår och icke är af beskaffenhet
att böra hänföras till intrång eller olägenhet af sådan anläggning eller åtgärd
för flottleden, som i § 4 omförmäles.

§ 13 har Utskottet omredigerat i syfte, att nämnda § endast matte

innefatta en hänvisning till de närmare föreskrifter i fråga om flott- eller
farleds inrättande och begagnande, hvilka af Konungen komma att meddelas
men icke må kunna tydas derhän, att genom samma § något uttalande
skulle vara gifvet i fråga om gränsen uti nu förevarande ämne mellan allmän
civillag samt den ekonomiska lagstiftning, som på grund al 89 § Regeringsformen
tillkommer Konungen ensam.

Dels för att undvika det i Utskottets tanke mindre egentliga uttrycket:
”sjöfart med, samma,nlagde flottar , dels ock för att från föroidningens
tillämplighet tydligen undantaga äfven den i rikets nordligaste län
förekommande flottning af sammanbundna tjärtunnor, har § 14 något omredigerats.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o lä.

Beträffande de uti §§ 1,4 och 6 af förslaget till förordningen om
allmän farled vidtagna ändringar hänvisar Utskottet till hvad anförts i
fråga om motsvarande ändringar i §§ 7, 13 och 14 af förslaget till förordning
om allmän flottled.

Förslagen till förordning om tillägg till förordningen den 14 April
1866 om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof samt om ansvar
för underlåtenhet att öppna damlucka hafva af Utskottet lemnats utan anmärkning.

Inom Utskottet hafva visserligen, beträffande redigeringen af de granskade
förslagen till förordningar, i flera delar anmärkningar förekommit,
men har Utskottet ansett sig böra inskränka sin åtgärd vid redigeringen
till sådana punkter, hvarest Utskottet antingen åsyftat en bestämd förändring
i sak eller ansett ett förtydligande vara för den rigtiga uppfattningen
nödvändigt.

På grund af det sålunda anförda och under hänvisning i öfrig! till
de motiv, som äro Nya Lagberedningens förslag vidfogade, samt till det statsrådsprotokoll
öfver Justitiedepartementsärenden för den 31 sistlidne December,
hvilket finnes bilagdt den Kongl. propositionen, får Utskottet hemställa,

att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts
nu förevarande nådiga proposition icke kan i oförändradt
skick bifallas, måtte för sin del i ett sammanhang besluta
följande

Förordning

om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund.

Med upphäfvande af 17 kap. 4 § samt 20 kap. Byggningabalken
Förordningarna den 3 September 1755 angående rätt dag till damluckas
öppnande och den 23 Augusti 1851 angående ändring för vissa orter af
stadgandet om tiden, då damlucka skall vara öppnad; Kongl. kungörelsen
den G Augusti 1815 angående tiden för vattendämning om hösten m. m.;
hvad i Kong], kungörelsen den 30 December 1863 angående ändring i
föreskrifterna rörande vilkoren för mjöl- och sågqvarnars anläggande m. m.
så ock i andra författningar stadgas derom att vid inrättande af vattenverk
skall genom föregående undersökning utrönas, huruvida medelst uppdämning
eller vattnets begagnande i öfrig! skada tillskyndas annan; samt Kongl.
brefven den 17 April 1828 om mjöl- och sågqvarnars anläggning i LappBih.
till Biksd. Prof. 1880. 7 Saml<~7 Iläft. 4

26 La g-Utskottets Utlåtande N:o 12.

markerne, och den 1 Juni 1849 angående anläggning och utrifning af anstalter
för ängsvattning; äfvensom med ändring af hvad andra lagens rum
och författningar innehålla mot denna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §-

En hvar eger att det vatten, som å hans grund finnes, sig tillgodogöra,
så vidt ej här nedan eller eljest i lag annorledes stadgas.

2 §•

Går vattendrag emellan byar, hemman eller ^andra jordlägenheter, må
ej ene strandegaren qvarn eller annat vattenverk a sin grund så bygga att
den andre i sin rätt öfver vattnet lider förfång.

3 §.

Är strömfall så beskaffadt att för dess tillgodogörande strandegarne
å ömse sidor hafva af nöden dambyggnad hvar a den andres grund, bjude
då den, som bygga vill, den andre att gemensamt dammen bygga och nyttja;
vill ej denne i byggnaden deltaga, vare ändock pligtig nödigt damfäste lemna,
der Rätten pröfvar sådant kunna ske utan synnerligt men och ersättning
till fulla värdet gifves för mark, som af damfästet upptages, så ock för
olägenhet, som eljest af byggnaden komma må.

Fästes dam sålunda å ömse sidor af vattendraget, njute hvardera strandegaren
lika lott i det vatten, som vid dammen samlas; och bestämme, i brist
af åsämjande, Rätten, efter ty skäligt pröfvas, huru dammen byggas och
hvarderas lott i vattnet uttagas må.

Bygger endera ensam dammen, må honom ej förmenas att den andres
lott i vattnet nyttja intill dess denne, såsom nedan sägs, sin rätt gällande gör.

4 §-

Har han på en gång uppburit godtgörelse för mark till damfäste
eller för olägenhet af dambyggnaden, den bör ock återgäldas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

5 §.

Delegare i oskift by eller annan samfäld mark hafve rätt till vattnet
efter som han i samfälligheten eger del. Lag samma vare, der vid skifte
af samfällighet vattendraget ej i skiftet ingått. Kan vattnet ej utan deh
egares förfång skiftas, och vill någon af dem qvarn eller annat vattenverk
bygga, bjude de andre att deri taga del; vilja de ej, och pröfvar Rätten
det kunna ske utan synnerlig skada för dem, förelägge då honom på hvad
sätt, vilkor och tid han verket bygga och nyttja må.

6 §■

Ej må i vattendrag så byggas att genom uppdämning eller annorledes
men tillskyndas någon, som ofvan eller nedan eger jord, vattenverk eller
annan egendom; och skall förty vattenverk, der hinder i vattnets lopp kan
lända till men för annan, vara så inrätttadt, att genom lucka å dammen
eller annan dylik anstalt tillräckligt aflopp kan för vattnet beredas, när sådant
är af nöden.

7 §•

Allmän farled må ej genom dambyggnad stängas; ej heller må eljest
i eller vid allmän farled byggnad göras eller åtgärd vidtagas, hvarigenom
samfärdseln hindras eller leden kan försämras.

I allmän flottled må ej så byggas att flottningen hindras.

Vattenled, som för fiskens gång finnas bör, efter ty derom är särskildt
stadgadt, skall ock lemnas från byggnad och stängsel fri.

8 §•

Der kungsådra af ålder varit, skall den fortfarande lemnas öppen för
allmän samfärdsel, för flottning och för fiskens gång eller annat allmänt
ändamål så ock till bevarande af enskild rätt, som af ådran är beroende.
Kungsådra skall, så framt den ej är annorledes bestämd, anses framgå i
djupaste vattnet och beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd.

9 §''

Tvist, huruvida led eller ådra, hvarom i 7 och 8 §§ förmäles, finnes
i vattendrag, så ock om ledens eller ådrans rätta läge och bredd ankomme
på domstols pröfning.

10 §.

Menar någon att för hans vattenverk tarfvas att led eller ådra, hvarom
ofvan är sagdt, öfverbygges eller eljest genom byggnad förändras till

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

djup eller läge; då skall tillstånd från det allmännas sida till byggnaden sökas
hos Konungens Befallningshafvande. Finnes byggnaden kunna så göras
att leden eller ådran fortfarande utan väsentlig olägenhet kan för det dermed
afsedda allmänna ändamål användas, må det sökta tillståndet beviljas
med de vilkor, som efter omständigheterna i hvarje fall anses erforderliga
till betryggande af det allmännas rätt.

Af sådant tillstånd vare den, som anser sig genom byggnaden förnärmad
i sin enskilda rätt, ej hindrad att sin talan derutinnan lagligen anhängiggöra.

11 §>

Vill den, som ämnar bygga vattenverk, bereda sig trygghet att byggnaden
ej må framdeles af annan klandras såsom vållande olaga dämning
eller annat intrång i enskild rätt; siande honom fritt sin talan på förhand
instämma; och vare å den talan pröfvadt huru byggnaden må inrättas så
att andre parten i sin rätt ej förnärmas.

Äskar den, som vattenverk eger eller bygga vill, eller någon, som
genom dämning eller eljest kan af sådant verk men lida, att lofliga vattenhöjden
med vattenmärke betecknas eller viss tid bestämmes, då damlucka
skall hållas öppen, eller ock andra särskilda föreskrifter angående vattnets
framsläppande gifvas; ege dertill vitsord. Sämjas de ej, gånge tvisten till
Rättens pröfning.

Vattenmärke skall på vattenverksegarens bekostnad i berg, jordfast
sten eller annat fast föremål sättas.

12 §.

Har vattenmärke blifvit satt, åligge verkets egare att i allt hvad på
hans åtgärd ankommer så förfara att vattnet ej må stiga öfver märket.

Finnes ej sådant märke, skall ändock damlucka hållas öppen, när sådant
till förekommande af skada tarfvas. Är för damluckas öppnande viss
tid i laga ordning bestämd eller eljest särskild föreskrift om vattnets framsläppande
gifven, lände det till efterrättelse.

13 §•

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Sker ändock skada, njute den, som skadan lider, ersättning efter Rättens
bepröfvande.

14 §.

Hvad i denna förordning sägs om vattenverk galle ock om annan med
dylikt verk jemförlig inrättning till vattens nyttjande, hvarför byggnad i
vattnet tarfvas.

15 §.

Ej må någon genom upptagande af ny rännil från sjö eller annat
vattendrag eller annorledes vattnet till djup eller läge så förändra att derigenom
led eller ådra, hvarom ofvan skils, försämras eller men annan tillskyndas.
Kan utan sådan olägenhet vattnet afledas för att annorstädes nyttjas,
skall det dock till vattendraget återledas, i den mån sådant erfordras
till förekommande af olägenhet för den, som nedanför ligger.

16 §.

Rensning, som för vattendrags bibehållande är af nöden, hafve den,
som af uppgrundningen kan lida men, lof att verkställa, ändå att gräfning
inom annans område tarfvas; dock skall i ty fall denne förut derom tillsägas.
Jord eller annat, som vid rensningen upptages, må på närmaste
strand uppläggas eller ock föras till annat lämpligt ställe i närheten, dock
emot ersättning till markens egare, om skada vållas.

17 §.

Har vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat sitt lopp,
vare om vattendragets återställande i dess förra skick lag som om rensning
i 16 § är sagdt. Varder ej inom. ett år från det förändringen inträdt
åtgärd för _ vattnets återförande vidtagen och derefter utan oskäligt dröjsmål
fullföljd, vare den, som vill vattnet återföra, skyldig ersätta kostnad,
som efter nämnde tid antingen blifvit nedlagd å jord, hvarifrån vattnet
vikit, eller skett för tillgodogörande af vattnet i dess nya lopp eller läge,
och som genom vattnets återförande skulle blifva utan nytta. Har någon
i tio år varit i besittning af förmån, som skulle genom återförandet gå förlorad,
må dylik åtgärd ej emot hans bestridande vidtagas.

18 §•

1 fråga om vattens bortledande eller annan åtgärd till vattendrags
förändring till djup eller läge och om vattendrags återställande lände i
tillämplige delar till efterrättelse hvad i 10 och 11 §§ sägs om byggnad i

30 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

vattendrag; och vare i afseende å anstalt för jords bevattning jemväl i öfrigt
gällande hvad om vattenverk i denna förordning skils.

19 §.

Angående vattenafledning för jords odling eller förbättring så ock om
strömrensning eller vattens bortledande för allmänt behof ät särskildt
stadgadt.

20 §.

När talan i mål, hvarom i denna förordning handlas, instämd varder,
ege i stad Rätten och å landet domaren att i stämningen, utsätta saken till
syn å stället, der sådant af käranden äskas eller eljest för frågans pröfning
finnes erforderligt; föranstalte ock i de fall, der 9 eller 11 § är
tillämplig, att tiden och stället för målets företagande varder minst fjorton
dagar före den utsatta tiden kungjord i kyrkan för den församling, dei den
del af vattendraget, hvarom fråga är, framgår, så ock i angränsande, intill
vattendraget belägna församlingars kyrkor 21

§.

Då afvägning eller annan undersökning af vattendrag med dess afoch
tillopp, ofvan eller nedan, är nödig eller särskild utredning erfordras
huru vattenbyggnad göras och nyttjas må eller i andra frågor, hvarom i
denna förordning handlas, ege i stad Rätten och a landet domaren till biträde
kalla sakkunnig man eller ock, om sådant finnes lämpligare, föreskrifva
att undersökningen skall förrättas af dertill behörig tjensteman eller
annan sakkunnig, som uppå ansökning af käranden förordnas af Konungens
Befallningshafvande och derefter har att utlåtande i målet afgifva i de delar,
som till honom blifvit hänskjutne.

22 §.

Der någon olagligen i vattendrag bygger eller dämning gör, ege
öfverexekutor att, till rättelse i hvad olagligen skett, handräckning gifva,
när skäl dertill äro; och vare derom gällande enahanda bestämmelser, som
för det i 157 § Utsökningslagen afsedda fall äro stadgade.

Yisar någon sannolika skäl att påbörjad byggnad kan lända honom
till men, ege ock öfverexekutor byggnadens fortsättande förbjuda intill dess
tvisten blifvit i laga ordning pröfvad.

Hvad här är sagdt om byggnad i vattendrag gälle ock om vattens
bortledande eller annan åtgärd till vattendrags förändring.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

23 §.

Dämmes vatten upp öfver faststäldt märke eller varder, der viss tid
för damluckas uppdragande föreskrifven är eller annan särskild bestämmelse
angående damluckas skötande blifvit meddelad, hvad sålunda iakttagas bör
ej fullgjord t, och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse skett; då ege
på ansökan af den, som men lider, utmätningsmannen i orten och å landet
jemväl länsmannen, äfven om han ej är satt till utmätningsman att, sedan
han med ojäfvigt vittne syn å stället hållit, nödig handräckning på den
försumliges bekostnad meddela.

Tillstänger någon led eller ådra, hvarom i denna förordning stadgas,
må ock till borttagande af stängsel, som uppenbarligen finnes emot lag
stridande, handräckning gifvas såsom nyss är sagdt.

24 §.

Angående allmän farled och flottled äfvensom vattenled för fiskens
gång vare, utöfver hvad denna förordning derom innehåller, gällande hvad
särskildt föreskrifves.

Om handläggning af frågor angående väg eller bro öfver vattendrag
är särskildt förordnadt.

25 §.

Hvad i 10 § sägs om vattenverk samt i 6, 7, 8, 1 7, 22 och 23 §§
om vattenbyggnad i allmänhet, skall i tillämplige delar lända till efterrättelse
jemväl i fråga om fiskebyggnad.

Om fiskerättighet och hushållning med fiskevatten är särskildt stadgadt.

26 §.

Genom denna förordning göres ej rubbning i den rätt och frihet, som
bergverk så ock skatt]agda qvarnar och fiskeverk förunnad är, ej heller i
annan laglig rättighet att vattendrag stänga eller uppdämma eller i öfrigt
öfver vattnet förfoga annorledes än med ofvan gifna stadganden öfverensstäm
mer.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 Januari 1881; dockskola
hittills gällande lagbud om damluckas öppenhållande framgent intill den 1
Januari 1886 ega tillämplighet i så måtto, att den deri föreskrifna tid, då

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

damlucka bör vara öppen, skall iakttagas, så framt ej i laga ordning annan
viss tid derför varder bestämd eller vattenmärke sättes eller ock andra särskilda
föreskrifter angående vattnets framsläppande meddelas.

II.

Förordning

om allmän flottled.

Med upphäfvande af Ivongl. brefvet angående flottning den 8 Apri
1811 stadgas som följer:

1 §•

I allmän flottled stånde en hvar öppet att, efter ty här nedan närmare
skils, låta flottgods löst framflyta.

2 §•

I vattendrag, der flottning allmänneligen idkas eller tillåten är vid
den tid, då denna förordning träder i kraft, skall allmän flottled jemväl
framgent bibehållas på sätt med hittills gällande lag eller särskilda föreskrifter
öfverensstämmer. Erfordras nya eller förändrade bestämmelser, ege
Konungens Befallningshafvande att, utan hinder af äldre heslut i ämnet,
sådana meddela.

Kan vattendrag, hvarest allmän flottled ej finnes, dertill användas; ege
Konungens Befallningshafvande, der sådant pröfvas vara af nöden och kunna
medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna,
förordna att i vattendraget allmän flottled vara skall.

4 §''

Är för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande någon
anläggning eller åtgärd nödig, som kan på strand-, bro-, fiske- eller vattenverksegares
eller annans rätt inverka och har han ej dertill samtyckt; då
ankomme på Konungens Befallningshafvande att, med den inskränkning,
hvartill 7 § föranleder, till anläggningen eller åtgärden lof gifva; bestämme
ock dervid, äfvensom då fråga eljest uppstår om skydd för enskild rätt,
huru ändamålet med flottleden må vinnas utan särskild kostnad för den,
hvars rätt är i fråga.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

§■

Utan särskildt lof må de, som ombesörja flottningsarbetet, esa tillträde
till stränderna vid flottleden, der sådant för skadas afvärjande eller flottgodsets
framförande i vattendraget är af nöden.

6 §’

flor skada, som genom anläggning eller åtgärd för flottleden eller »enom
strändernas beträdande eller eljest i följd af flottningen vållas, njute

skattas°må Skadan llder’ ersättnin8'' till högsta skäliga belopp, hvartill ''den

Urfordras för ändamålet att jord eller lägenhet, som annan tillhör, för
flottleden begagnas eller att vatten, annan till men, ur vattendrag bortledesda
skall i saknad af godvillig öfverenskommelse frågan om skyldigheten att
afstå hvad ^ nödigt är på Konungens pröfning ankomma, efter ty angående
sadant afstående för allmänt behof stadgas; och lände i dessa fall jemväl
om sättet för ersättningens bestämmande så ock i allt öfrigt de för dylika
frågor särskildt gifna föreskrifter till efterrättelse.

8 §''

f ordrar någon i andra fall, än de i 7 § nämnda, ersättning för skada;
värde fragan efter syn och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän,
bland h vilka en utses af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla
den tredje; tredskas den, emot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman
eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje sig förena, ege Konungens
befallningshafvande eller Rätten i stad och domaren ä landet eller utmätningsmannen
i orten att på ansökan af den, som anspråket väckt, om valet
förordna. Varder till ersättning dömdt, skall den ersättningsskyldige ock
forphgtas att gälda kostnaden sä väl för sjelf va syneförrättning en som ock
för de åtgärder, den skadelidande käft nödigt vidtaga för att sin talan
styrka och utföra; sättes ej ersättningen högre än han före synen bjudit.
stande hvar sine kostnader och gälde hvardera halfva synekostnaclen.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill
»oka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfver exekutor
annorlunda förordnar; den af parterne, som med heslutet ej nöjes, dock ej
förment att tvisten under Rättens pröfning draga, sä framt han sin talan
IM. till Riksd. Vrot. 7880. 7 Sand. 7 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

instämmer inom nittio dagar från det skiljemännens beslut honom tillstäldes.
1 skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning lemnas om hvad den missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under Rättens pröfning.

I mål, hvarom nu är sagdt, svare den, emot hvilken talan föres, vid
Rätten i den ort, der skadan skett eller är att förvänta.

9 §.

''Är skada, som i 8 § afses, så stadigvarande att värdet derå kan genom
uppskattning på förhand utrönas; då skall, om ersättningstagande det
påstår, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig afgift
under hela den tid skadan kommer att fortfara eller under vissa år eller
oek på en gång, allt efter ty skäligt pröfvas.

10 §.

Låta två eller flere flottgods framflyta i allmän flottled och sker derigenom
skada, som ej blifvit på förhand uppskattad och ersatt; då skola de,
hvilka under året deltagit i flottningen å det ställe, der skadan timat, eu
för alla och alla för en ansvara för ersättningens gäldande till den, som
skadan lidit. Lag samma vare om annan sådan skada, som genom strändernas
beträdande eller eljest i följd af flottningen vållas. Gitter någon
visa att hans flottgods framgått på sådant sätt eller å sådan tid att det ej
kunnat till skadan medverka eller har någon på grund af ansvarighet,
hvarom nu är sagdt, guldit mer än hvad på honom efter hans andel i flottgodset
belöper, och är han icke till skadan särskildt vållande, söke hos de
andre flottande sitt åter efter befogenhet.

11 §•

Hvad strandegare, som i allmän flottled bygga vill, har att iakttaga,
derom är särskildt stadgadt. Är ej i laga ordning bestämdt i hvad mån
vattendraget skall för flottningens behof lemnas från byggnad eller stängsel
fritt; förordne derom Konungens Befallningshafvande, der någon, som bygga
vill, det äskar. Bygger någon annorledes än med lag eller gifna föreskrifter
öfverensstämmer, stånde sjelf den skada, som å byggnaden må genom
flottningen vållas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

ligt pröfvas. Bygger han utan sådan anmälan eller utan att Konungens
Befallningshafvandes bestämmelse afbida, stånde under tiden sjelf skadan.

12 §.

18 §.

Närmare föreskrifter i fråga om flottleds inrättande och begagnande
meddelas af Konungen.

14 §.

I fråga om framförande af flottgods i sammanlagde flottar ege stad
gandena i denna förordning ej tillämpning.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.

III.

Förordning

om allmän farled.

1 §‘

Der sjöfart med fartyg eller båtar eller framförande af flottgods i sammanlagde
flottar allmänneligen idkas eller tillåten är vid den tid då denna
förordning träder i kraft, skall allmän farled, hvartill ock räknas det utrymme
i vattendraget, som till allmän hamn är i laga ordning upplåtet,
fortfarande finnas i det läge och till den storlek, som med hittills gällande
lag eller särskilda föreskrifter öfverensstämmer.

Lag-Utsleottets Utlåtande N:o 12.

^ §•

Tarf vas allmän farled i vattendrag, der sådan förut ej finnes, förordne
derom Konungens Befallningshafvande samt meddele tillika nödig föreskrift
om hvilken del af vattendraget bör för samfärdselns behof lemnas fri från
byggnad och stängsel.

8 §•

Ar för allmän farleds inrättande, utvidgande eller förbättrande någon
anläggning eller åtgärd nödig, som kaD på annans rätt inverka, och har
han ej dertill samtyckt; då ankomme på Konungens Befallningshafvande
att, med den inskränkning, hvartill 4 § föranleder, till anläggningen eller
åtgärden lof gifva; bestämme ock huru såväl dervid som ock i öfrigt vid
farleds ordnande och begagnande tjenligast förfaras bör, så att ändamålet
inå utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den, hvars rätt
är i fråga.

4 §•

Erfordras för ändamålet att jord eller lägenhet, som annan tillhör, för
farleden begagnas eller att vatten, annan till men, ur vattendrag bortledesdå
skall i saknad af godvillig öfverenskommelse frågan om skyldigheten att
aJsta hvad nödigt är på Konungens pröfning ankomma, efter ty angående
sadant afstående för allmänt behof stadgas; och lände i dessa fäll jemväl
om sättet för ersättningens bestämmande så ock i allt öfrigt de för dylika
frågor särskildt gifna föreskrifter till efterrättelse.

Hvad den, som vill bygga i vattendrag, der allmän farled är, har att
iakttaga, derom är särskildt stadgadt.

6 §.

Närmare föreskrifter i fråga om farleds inrättande och begagnande
Meddelas af Konungen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12. 37

T DetDno, *orordmug skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.

IY.

Förordning

om tillägg till förordningen den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof.

för farled fTo/a n/fgon,orts forseende med dess behof af vatten eller

vatten m stö eif ! n \ ^ allmänt behof Pröfvar nödi^ att
nvt ias vare en “»et vattendrag ledes bort för att annorstädes

dir niiX ao d d ,rn’ menighet,eller inrättning, som öfver vattnet rå sättniLgrih

V ,det, “Jute d°ck den, som derigenom skada lider, ersättning
till högsta skaliga belopp, hvartill skadan skattas må.

2 §.

särskilcMä/enhe? ''d''1'' iifkeve1rk elkr bevattningsanstalt eller annan

Xnkhar ell trVardf ^ lagenhet ^nom vattendragets ändring

de! påstår 1 g förSämrad’ Ska11 Egenheten lösas, om egaref

3 §.

Kan ej öfverenskommelse träffas om hvad, efter ty ofvan skils i ersattning
eller Jösen utgå bör, skall såväl i frågi deron/som ock i allt öf.
gf tillamphge delar galla hvad uti förordningen den 14 April 1866

£dV°rd\eller l!genhets afstående för allmänt behof stadgadt £r
Vackes fråga, hvarom här ofvan i 2 § sägs, varde dermed förfaret på sätt
1 namnda förordning finnes bestämdt för den händelse då till afsedtP ända

Ä ttÄe"del af « *

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.

Förordning

om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.

Öfverträdelse, hvarom nu är sagdt, må ej, der den endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än målsegande.

Böter, som ådömas efter denna förordning, skola tillfalla kronan och
vid bristande tillgång förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.

Stockholm den 28 Februari 1880.

På Lag-Utskottets vägnar:
G. LAGERSTRÅLE.

Lag-Utskottets Utlåtande N:» 12.

Reservationer :

I. Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund,
vid 4 § 2 mom.

af Herr Thomasson: »Genom den förändring af inom. 2 i denna §
Utskottet vidtagit, har i momentet inlagts något annat än Kong]''.
Majrts, med Lagberedningens öfverensstämmande förslag åsyftat och
något som, efter mitt förmenande, icke är med rättvisa och billighet förenligt;
hvadan och då det Kongl. förslaget, i fråga om återgäldande af
uppburen godtgörelse, synes mig hvila på rigtiga grunder, jag anser
berörda moment böra antagas sådant det i sistnämnda förslag- finnes
affattadt.»

af Herr Lindgren, som ansett mom. böra erhålla följande lydelse :
»Har han något uppburit i godtgörelse för mark till damfäste eller för
annan olägenhet af dambyggnaden, vare sig godtgörelsen varit gifven
en gång för alla eller beräknad för år, skall den återbäras i den män
motsvarande förmån ej fått begagnas.»

vid 6 §.

af Herr Lothigius, med hvilken Herrar Friherre Hamilton, Grefve
Mörner och Lindgren, samt i hufvudsak Herrar Asplund och Sundeil,
instämt: »Det hinder emot industriella anläggningar, hvilket förbudet
att medelst uppdämning skada annans jord ovilkorligen medför, äfven
om skadan är aldrig så obetydlig, sökte första vattenrättskomitén att
aflägsna genom sitt förslag att, om endast ouppodlad jord skulle skadas
af uppdämningen och denna skada vore ringa i jemförelse med
den nytta, som af uppdämningen vunnes, uppdämningen finge göras
emot ersättning till den, som lede skadan. Såsom skäl för ett dylikt
stadgande anförde komitén: Uppdämningsrätten hade gamla anor i do
svenska lagarne. De flesta landskapslagarne (äldre och yngre Westgötha-Lagen,
Ostgötha-Lagen, Uplands-Lagen, äldre och yngre Westmanna-Lagen
samt Sudermanna-Lagen) förbjöde all sådan uppdämning,
att vattnet ginge upp å annans åker och äng, hvilket stadgande öfver -

40 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

gått i Landslagen (XXXIII: 1 Bygninga-Balken), men ingen af dessa
lagar förbjöde uppdämning å utmark. Deraf hade väl kunnat uppstå
någon osäkerhet om lagens mening, då 1734 års lag i 20 kap. 2 §
Bygninga-Balken i helt allmänna ordalag stadgade, att »ej må någon
så bygga, att annan ofvan eller nedan mehn häfver» samt i 4 § af
samma kapitel, att »Häradshöfding skåde med nämnden lägenheten,
höre ock grannar deromkring och dem som gamla qvarnar der närmast
hafva och pröfve derefter om ny qvarn utan deras eller andras
skada der byggas må». Mången gång hade väl dessa föreskrifter så
tillämpats, att uppdämning å oduglig och ouppodlad mark, der skadan
ansetts ringa, utan vidare omständigheter tillåtits, men ej sällan hade
man i dessa stadganden velat finna ett absolut hinder för all uppdämning
å annans mark, vore denna af än så ringa värde. Sistnämnda
ytterlighet ansåge komitén vara oklok. Hvarje vattenverk af någon
betydenhet fordrade någon grad af uppdämning, och då man otvifvelaktigt
kunde antaga, att vattenkraften vid de flesta tillfällen blefve
billigare än motsvarande ångkraft, synnerligast i ett land sådant som
Sverige, der brännmaterialet vore relativt dyrt, skulle det vara oklokt
att icke taga vara på de tillfällen att använda krafter, hvilka naturen
förlänat och som i väsentlig mån bidroge till möjligheten för landet
att kunna i den större industrien konkurrera med de stenkolsrika länderna.
Men sådant kunde ej vinnas, om man allt för strängt begränsade
uppdämningsrätten. Ehuru det vore orimligt att för vattenverks
grundande sätta odlade trakter under vatten och detta alltså icke
borde mot egarens vilja tillåtas, syntes det deremot vara en dålig
hushållning, att för bevarande af ouppodlade marker, som endast begagnades
till bete eller på sin höjd till ängsmark, omöjliggöra begagnandet
af en drifkraft af öfvervägande värde. Den af komitén uttalade
åsigt hvilade icke allenast på den fullt billiga grunden af likställighet
emellan jordbruket och industrien vid deras konkurrens i vattenrättsliga
förhållanden, så att den, som i hvarje fall vore relativt
vigtigare i ekonomiskt hänseende, finge företräde framför den andra,
utan den öfverensstämde äfven i det närmaste med de gamla lagarnes
bestämmelser i detta ämne. Någon fara för jordbrukets intressen
kunde så mycket mindre uppkomma af detta stadgande, som jordbruket
blifvit genom de af komitén föreslagna stadganden om aftappningar ~)
gynnadt med en vida längre utsträckt tvångsrätt äfven mot de största
vattenverk, än som hittills någonsin medgifvits och genom hvars begagnande
jordbruksnäringen kan återbörda den mark, som blifvit den -

*) Numera i väsentliga delar upphöjda till lag.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

samma genom uppdämning frånhänd. Uppdämningsrätten kunde dessutom.
i en framtid blifva af stor vigt äfven för jordbrukets befordrande,
så vida ängsvattning komme att mera allmänt användas, helst ängsvattning,
endast der förhållandena icke vore särdeles gynsamma, kunde
utan uppdämning åstadkommas.

På dessa skäl, hvilka icke synas vara vederlagda genom hvad
senare vattenrättskomitén och Utskottets majoritet deremot anfört, och
då det ej lärer kunna förnekas att, såsom första vattenrättskomitén
äfven anmärkt, för begagnande af vattenkraft, någon uppdämning, till
skada för ofvan liggande egor i allmänhet är nödig; då med den lydelse
af den förevarande §, som Utskottet tillstyrkt, egaren af äfven
den obetydligaste utmark, som i följd af den för ett vattenfalls begagnande
nödiga dämning ''kan blifva öfversvämmad, har i sin makt
att förhindra egaren till fallet att detsamma till sin nytta använda; då
de utaf Utskottet godkända grunder för införande af tvångsrätt mot
jordegare, i fråga om skyldighet att tåla intrång och olägenheter af
vattendrags begagnande till flottled torde vara, om ej fullt, så åtminstone
i det närmaste lika giltiga, beträffande skyldighet att tåla en
jemförelsevis obetydlig skada, vållad af vattendrags användande till
drifkraft, helst förhållandena mången gång lära vara sådana, att en
flottled faktiskt kan begagnas af endast en enda person eller bolag,
och dess ändamål således ingalunda kan sägas vara af allmän beskaffenhet
i annan mening än såsom medförande gagn för orten, hvarmed,
på sätt af Nya Lagberedningens motiv inhemtas, i främsta rummet
afsetts den fördel, invånarne kunna hemta af tillgång till ökad arbetsförtjenst,
tillfälle till större afsättning af landtmannaprodukter med
flera indirekta förmåner, eller med andra ord, till hela den förkofran,
ortens invånare i allmänhet kunna antagas vinna i ekonomiskt hänseende;
men anläggning af en eller flera större fabriker eller industriella
verk vid ett vattendrag likaledes kan för orten medföra enahanda
gagn, fullt motsvarande eller öfvervägande det, som i många
fall kan genom ett vattendrags användande till flottled orten tillskyndas
; da den af Nya Lagberedningen föreslagna utväg för ändamålets
vinnande genom ett stadgande om rätt till egoutbyte, hvilket
utan tvifvel på många ställen kunde beredt nödig uppdämningsrätt,
efter hvad som mot detta förslag blifvit af Högsta Domstolen anmärkt,
icke vidare torde komma att ifrågasättas; och då nu gällande lag, äfven
om den icke rätteligen kan tolkas på sätt första vattenrättskomitén
förmält den mången gång hafva blifvit tillämpad eller så, att
domaren funnit sig kunna medgifva uppdämningsrätt, då skadan varit
Bill. till Riksd. Frot. 1880. 1 Sand. 7 Häft. 6

42 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

ringa, dock obestridligen genom föreskrifterna i 6 § af 20 kap. Byggningabalken
angående damlucka, medgifver uppdämningsrätt under viss
del af året, har jag ej kunnat underlåta att, i öfverensstämmelse med
första vattenrättskomiténs förslag, yrka, att till §:n måtte fogas ett

tillägg af följande lydelse: .

Är det endast ouppodlad jord, som kan genom uppdämning sattas

under vatten eller deraf skadas, och pröfvas skadan vara ringa mot den
nytta som af uppdämningen vinnes, må dock uppdämning ske mot ersättning
med högsta skäliga belopp till den, som skadan lider, efter domstols
hepröfv andel).

af Herr Samzelius: »Uti Herr Lotliigii förslag instämmer jag,
med undantag deraf, att, till beredande af full likställighet och reciprocitet
emellan jordbruket och vattenverksindustrien, den ersättning,
som till jordegaren skall utgå, enligt min åsigt, bör, i likhet med hvad
uti 18 § af den nya dikningslagen bestämmes, motsvara lulla värde
och hälften derutöfver.»

vid 7 §.

af Herr Lothigius, med hvilken Herr Friherre Hamilton instämt: »Då
stadgande om skyldighet att i vattendrag, der kungsådra ej finnes,
lemna vattenled, som för fiskens gång finnas bör, fri från byggna
och stängsel hittills icke varit i allmän civillag infördt och dylikt stadgande,
derest det på mindre vattendrag tillämpas, otvifvelaktigt omöjliggör
en mängd sådana vattendrags användande till drifkraft, har jag

trött, att i 7 § det sista stycket: »Vattenled —---stängsel fri)) och

i 25 § orden: &äfvensom vattenled för fiskens gangi), borde uteslutas.»

vid 8 §.

af Herr Lagerstråle, med hvilken Herrar Friherre Hamilton, Lothigius,
Asplund, Magnus Jonsson och Balter Sven Er sson instämt,: »Enäi
den lydelse Utskottet häri föreslagit, efter min förmening, lemnar Öppet
rum för sådan tydning, att kungsådras bredd skall förändras eltei
vattendragets olika "höjd vid olika tider, har jag icke kunnat biträda
detta förslag. Den af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelse om bredden
»efter de sista tio årens medelvattenstånd» synes mig åter allt
för mycket medgifva det höga vattenståndets inräknande och dessutom
i tillämpningen blifva ytterst svår att iakttaga. Då nu i denna § icke
kan angifvas annat än grunden, hvarefter kungsådra skall beräknas,
och följaktligen icke någon i allo noggrann bestämmelse deri torde
kunna inrymmas, har jag ansett ändamålet bäst vinnas, om, i öfver -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

ensstämmelse med deri tillämpning, som åtminstone i vissa vattendrag
hitintills egt rum, denna § innehölle, att »kungsådra skall, så framt
den ej är annorledes bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och
beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande'',
lågt, vattenstånd''».)'')

af Herr H. A. Widmark, med hvilken Herr Thomasson instämt:
»Då erfarenheten visat, att uppfattningen om sättet för kungsådras bestämmande,
hittills mycket vexlat, är det, enligt mitt förmenande, nödigt,
för att hädanefter, så vidt möjligt, förekomma detta, att, på sätt
Kongl. Maj:t och Nya Lagberedningen ock sökt, i denna § införa stadgande
om det vattenstånd, vid hvilket kungsådras bredd och läge skall
bestämmas. Jag kan således icke gilla Utskottets beslut att ej upptaga
en dylik bestämmelse. Hvarken den i Kongl. Majrts eller Nya
Lagberedningens förslag i detta hänseende införda synes mig emellertid
antaglig, bland annat derföre, att svårighet utan tvifvel skall möta
för en längre tidsperiod erhålla så tillförlitliga uppgifter om vattenhöjden,
som en rätt tillämpning förutsätter, samt att medium af högsta
och lägsta vattenståndet uti ett vattendrag icke sammanfaller med det
vattenstånd, som är det vanligaste.

Då det torde vara i sin ordning, att kungsådras bredd bestämmes
vid normalt vattenstånd, hvilket ock är detsamma som på tekniskt
språk kallas medelvattenstånd, då detta utan svårighet är bestämbart
genom iakttagelser å de märken, som det lemnar på stenar i vattendraget
och pä stränderna, samt då detsamma derjemte både är ett
lågt sådant och ett som i allmänhet är konstant under senare delen
af sommaren, föranlåtes jag vördsamt hemställa, att en dermed enlig
bestämmelse må antagas samt att således till slutet af nu ifrågavarande
§ må fogas orden: vid vanligast förekommande, lågt, vattenstånd.

mot uteslutande af 10 § i Kongl. Maj:ts förslag:

af Herr Lagerstråle, med hvilken Herr Sandell instämt: »Denna
§ är af Utskottet utesluten; men på skäl, som i Nya Lagberedningens
motiv finnas utvecklade, anser jag densamma böra bibehållas; i följd
hvaraf ock §§ 18, 19, 21, 23 och 26 i det Kongl. förslaget — svarande
emot §§ 17, 18, 20, 22 och 25 i Utskottets — böra enligt min
åsigt antagas oförändrade samt §-följden i sin helhet i öfverensstämmelse
dermed rättas».

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

Angående förändrad lydelse af 10, 11 och 12 §§ i Kungl. Maj:ts
förslag (motsvarande 10 och 11 §§ i Utskottets förslag):

af Herr Lindgren: »I stället för §§ 10, 11 och 12 i Kongl. förslaget
ville jag hafva införd en så lydande §:

»Vill någon för vattenverk göra ny eller ombygga äldre dam,
göre anmälan derom hos domaren med uppgift å vattendraget och
den fastighet, å hvars grund byggnaden skall göras, samt socken och
härad, hvartill fastigheten hörer. Domaren begäre hos Konungens
Befallningshafvande förordnande för lämplig person att i afseende å
företaget bevaka talan, till betryggande af det allmännas rätt, och
förfare i öfrigt på sätt §§21 och 22 (i Kongl. förslaget) stadgas angående
utsättande af syn på stället, kungörelse om tiden för häradsrättens
sammanträde samt tillkallande af sakkunnig man för afvägning
eller annan undersökning af vattendrag med dess af- och tillopp,
ofvan eller nedan.

Efter det frågan sålunda vunnit nödig utredning med alla tillhörande
omständigheter, bestämme rätten, om och under hvilka vilkor
byggnaden må inrättas, så att annan i sin rätt deraf ej må förnärmas,
huruvida och till hvad storlek damlucka bör anbringas, vid hvilka
tider den skall hållas öppen, och huru vattenmärke till utvisande af
lofliga vattenhöjden bör inhuggas i berg, jordfast sten eller annat
fast föremål, med hvad öfrigt må finnas nödigt föreskrifva)).

Genom denna bestämmelse afses,

att hufvudsakligen bibehålla hittills gällande stadganden
för anläggande eller förändring af damverk, med några nödiga
ansedda tillägg, att få uppdämningsfrågan före eller vid anläggningens
början definitivt afgjord, samt att befria damverksanläggaren
från den oroande och pinsamma belägenhet,
hvari han efter Utskottets förslag under obegränsad tid komme
att hållas, dymedelst att tid efter annan än den ene och än
den andre af ofvan eller nedan liggande jords eller verks
innehafvare med vexlande framgång kunde väcka anspråk å
damverkets rifning.))

af Herr Grefve Mörner: »I fråga om ändring af 10, 11 och 12 §§
i Kongl. Maj:ts förslag till förordning om jordegares rätt till vattnet
å hans grund instämmer jag i hufvudsak med Herr Lindgren, anse -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12. 45

ende dock uttrycket »ombygga äldre dam» böra utbytas emot »förändra
äldre dam.»

vid 12 §.

af Herr Lothigius, med hvilken Herrar Friherre Hamilton och
Grefve Mörner instämt: »Då det icke synes skäligen böra åligga vattenverksegare,
hvars uppdämningsrätt är bestämd genom vattenmärke, att
vidtaga här föreskrifven åtgärd, förrän vattnet stigit öfver märket, har
jag ansett att första stycket i denna § borde gifvas följande lydelse:

Hav vattenmärke blifvit satt, äligge verkets egarc att, när
vattnet■ stiger öfver märket, i allt hvad pa hans åtgärd ankommer
sä förfara, att vattnet må äter bringas till den med vattenmärket
betecknade höjd.»

vid 17 §.

af Herrar Lagerstråle och Sandell (se ofvan under 10 § i Kong!.
Maj:ts förslag).

af Herr Thomasson: »Då enligt min åsigt den, som genom ett
vattendrags afvikande från sitt förra läge fått mark i stället för vatten
eller vatten i stället för mark, bör ega att genast på bästa sätt göra
sig till godo hvad honom sålunda tillfallit,'' med rättighet till skadeersättning
ifall vattnet återföres, samt denna skadeersättning synes mig
icke skäligen böra för hvarje fall inskränkas till endast godtgörelse för
nedlagd kostnad, har jag ej kunnat godkänna den af Utskottet föreslagna
förändring af denna §, utan tillstyrker dess antagande sådan
den lyder i Kongl. Maj:ts förslag.»

af Herrar Torpadie och il. A. Widmark, hvilka ansett den Kongl.
propositionens lydelse af § hafva bort tillstyrkas.

vid 18 §.

af Herrar Lagerstråle och Sundeil (se ofvan under 10 8 i Kon£rl.
Maj:ts förslag).

vid 20 §.

af Herrar Lagerstråle och Sundeil (se ofvan under 10 8 i Kong:l
Maj:ts förslag). ö ''

af Herr Thomasson: »Enär det i denna § föreskrifna kungörandet
i kyrkan skulle, på sätt Högsta Domstolen vid granskningen af före -

46 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

varande förslag anmärkt, blifva både ändamålslöst och vilseledande,
anser jag senare delen af §:n från och med ordet »föranstalte)) böra utgå.»

af Herr Hammarskjöld, med hvilken Herrar Anders Persson och
Smedberg instämt: »I denna paragraf har Utskottet bibehållit föreskrift,
att i stad rätten och å landet domaren skall i de fall, der 9 eller 11
§ är tillämplig, föranstalta, att tiden och stället för målets företagande
varder kungjord i kyrkan o. s. v. Detta kungörande synes mig åtminstone
öfverflödigt, möjligen till och med skadligt. I å den ågångna
stämningen kan pröfvas blott om det vattenverk, som den ene parten
eger eller tänker anlägga, är eller kan blifva till men för den andre
parten, men kan domstolen icke utlåta sig öfver, om vattenverket
skadar eller kan komma att skada andra, som i detta mål ej äro kärande
eller svarande. Men en inställelse vid synen af den, som ej är part
och hvars anmärkningar ej kunna upptagas till pröfning, synes vara
utan betydelse såväl för honom som för vattenverkets egare. Kungörandet
kan ej ens afse att framkalla stämningar på en gång af alla
dem, som mena sig blifva lidande genom vattenverket, i ändamål att
få alla invändningar emot vattenverket pröfvade i ett sammanhang.
Den tid, som ligger emellan kungörandet och målets handläggning, är
dertill alltför kort. Kungörandet synes derföre vara utan gagn. Men
det kan vara skadligt, emedan denna qvarlefva af. det nuvarande
sättet att gå till väga är egnad att föranleda det. missförstånd, som
skulle alla invändningar emot vattenverket pröfvas i ett sammanhang''.
Af dessa skäl har jag trott sista delen af paragrafen ifrån och med
orden: »föranstalte ock» böra utgå.»

af Herr Torpadie: »Genom den af Kongl. Maj:t föreslagna och af
Utskottet tillstyrkta lydelsen af denna § kan, i min tanke, deri tolkning
deråt gifvas, att stämning i deri omförmälda mål, då de anhängiggöras
vid stadsdomstol, skall utfärdas af Rätten, d. v. s. af domfört antal
domare — något som hvarken synes mig vara lämpligt eller af beliofvet
påkalladt. År åter, såsom man inom Utskottet antagit, meningen
den, att endast domaren å landet, i de uppgifna fallen, får redan
i stämningen utsätta saken till syn å stället och att ett sådant beslut,
vid rättegång i stad, skall meddelas af Rätten (således föi st sedan malet
börjat handläggas) uppkommer den oegentlighet, att lagen här skulle
o-ifva domstolen en rätt, som den väl måste anses hafva förut i alla
mål, som afse lokala förhållanden, åtminstone så vidt syn för frågans
pröfning tinnes erforderlig. Mig synes som skulle dessa anmärkningar
kunna undvikas, om man ur § uteslöte orden »i stad Rätten och d landet»,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12. 47

hvarigenom paragrafens början, såsom jag inom Utskottet yrkat, finge
följande lydelse:

»När talan i mål, hvarom i denna förordning handlas, instämd
varder, ege domaren att i stämningen utsätta saken» o. s. v.

Visserligen kan häremot anmärkas, att i många städer den, som
utfärdar stämning till rådstufvurätt, icke är ledamot i rätten utan endast
dess tjensteman, men han torde dock alltid vara juridiskt bildad och
oftast protokollsförande. Äfven detta inkast kan dock lätt undanrödjas, om
lagen uppdroge dylika stämningars utfärdande i stad åt Rättens ordförande,
hvarigenom full likhet i detta fall vunnes med förhållandet å
landet, der domhafvanden svårligen lär kunna uppdraga utgifvandet af
meranämnda stämningar åt vanliga s. k. stämningsmän.

Rörande senare delen af denna § instämmer jag i Herr Hammarskjölds
reservation.

vid 22 §.

af Herrar Lagerstråle och Sundeil (sm ofvan under 10 § i KonglMaj:ts
förslag).

af Herr Grefve Mörner, som ansett såväl orden »när skäl dertill
äro» i 1 mom. som 2 mom. i dess helhet höra borttagas.

vid 24 §.

af Herrar Lothigius och Friherre Hamilton (se ofvan under 7 §).
af Herr Grefve Mörner, som funnit § böra alldeles borttagas, såsom
efter hans åsigt obehöflig.

vid 25 §.

af Herrar Lagerstråle och Sandell (se ofvan under 10 § i Kongl.
Maj:t förslag.)

vid 26 §.

af Herr Hammarskjöld, med hvilken Herr Torpadie förenat sig:
»1 denna paragraf har Utskottet å anförda skäl utbytt de i Kongl.
Majfl.s proposition förekommande orden: »lagligen tillkommen rättighet»
emot »laglig rättighet». Jag delar den af Utskottet uttalade betänklighet
emot att använda förstnämnda uttryck för hvad man här velat säga.
Men uttrycket: »laglig rättighet» synes mig ej heller tillfredsställande.
Hvarje rättighet, som staten erkänner, är laglig och andra rättigheter
än de lagliga vet staten icke af. Bestämningen »laglig» till »rättighet»
är derför intetsägande och öfverflödig. Deremot synes det af Nya

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Lagberedningen använde uttryck: »annan särskild rättighet» utmärka
just det, som man här velat säga. Jag hade derföre önskat, att paragrafen
fått följande lydelse:

Genom denna förordning----förunnad är, ej heller i

annan särskild rättighet att vattendrag o. s. v.»

II. Förordningen om allmän flottled.

vid 4 §.

af Herrar Lagerstråle och Asplund, hvilka ansett § hafva bort
antagas, sådan den i Kongl. Maj:ts förslag förekommer.

af Herr Thomasson, med hvilken Herr H. A. Widmark instämt : »Då
föreskriften i förvarande § enligt dess lydelse i Lagberedningens och
Kongl. Maj:ts förslag, att Konungens Befallningshafvande vid meddelande
af tillstånd till inrättande af ny flottled, äfvensom då fråga eljest
uppstår om skydd för enskild rätt, skall bestämma »huru vid flottleds
ordnande och begagnande tjenligast förfaras bör, så att ändamålet må
utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den hvars rätt
är i fråga», af Utskottet förändrats derhän, att anordningen aldrig får
föranleda ringaste kostnad för den som af flottledens inrättande eller
begagnande kan komma att lida men, så har, efter min tanke, Konungens
Befallningshafvande blifvit i afseende på pröfningsrätten så bunden, att
det i många fall icke torde låta sig göra att, i enlighet med rättvisa och
billighet, skilja emellan de å ömse sidor berättigade intressen, som stå
emot hvarandra. Jag anser derföre förändringen icke böra vinna bifall,
utan § antagas sådan den blifvit af Kongl. Maj:t> föreslagen.

af Herr Hammarskjöld, med hvilken Herr Torpadie förenat sig:
»Den förändrade redaktion,Utskottet i denna paragraf föreslagit, har jag ej
kunnat gilla. Bokstafligen tolkad synes paragrafen efter sin nya lydelse
förbjuda hvarje åtgärd, hvarigenom ringaste kostnad ådrages annan.
Härigenom skulle otifvelaktigt flottleds inrättande vanligen göras omöjligt.
Utskottets mening torde dock vara en annan, nemligen att all
kostnad, som anordnande af flottled ådrager annan, skall honom ersättas.
Om, såsom jag antager, detta är hvad Utskottet vill säga, är jag. i
hufvudsak med Utskottet ense. Men bestämmelse härom synes mig
ej hafva sin plats i denna paragraf. Kongl. Maj:ts proposition utgår
från den åsigt, att Konungens Befallningshafrandes befattning med
pröfning af ersättningsfrågor borde upphöra (se Nya Lagberedningens
motiv sid. 179 och 180). I § 8 af förslaget är derföre en helt annan
ordning för sådana frågors pröfning föreskrifven. Genom Utskottets

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12. 49

redaktion af 4 §, . om den eljest har den af mig förmodade mening,
skulle emellertid vissa ersättningsfrågor pröfvas af Konungens Befallningshafvande,
under det enligt 8 § andra skulle pröfvas af skiljomän
och domstol. Men ett olika förfaringssätt för frågor af väsentligen
samma art synes mig förstöra lagens konseqvens. Det kan ock lätt
leda till kompetenstvister, då skilnaden mellan det ena och andra slaget
af ersättningar ej torde vara fullt klar. Jag'' har för min del trott den
6 § vara så allmänt hållen, att den omfattar äfven de ersättningar,
som l äs kottet torde afsett genom sin omredigering af 4 §. Delar man
ej denna åsigt, synes rätta sättet att undanrödja hvarje tvetydighet vara
att förtydliga 6 §. Jag har alltså trott 4 § af Kong]. Maj:ts proposition
böra bibehållas oförändrad.

vid 5 §.

af Herr Thomasson, med hvilken Herrar Torpadie och Magnus Jonsson
instämt: »Min uppfattning är att föreliggande förslag till förordning
om allmän flottled i allmänhet väl mycket gynnar flottningsintresset på
bekostnad af andra berättigade intressen, med hvilka det kan komma i
kollision. Då emellertid de mera sakkunnige inom Utskottet, åtminstone
flertalet ai dem, varit af annan mening, har jag icke kunnat tillmäta mina,
mest på teoretisk grund fotade betänkligheter sådan vigt, att jag vågat i
fråga sätta förkastande af förslaget i dess helhet. Men alltför långt
synes mig dock förslaget gå i den af mig befarade rigtningen, då det
i 2 mom. af förevarande § tillstädjer flottningsmanskap — hvilket,
efter hvad inom Utskottet upplystes, ofta uppträder i hundratal och
just icke utmärker sig genom försynthet — att utan lof och således
utan att förut tillsäga egaren — bana sig väg till stränderna af flottled
öfver annans tomt, åker, äng, plantering m. m., så snart det kan sägas
vålla väsentligt hinder eller uppehåll, ''ifall befintlig väg eller stig skulle
följas. Jag. kan icke tro att det för flottningens behöriga gång skall
vara behöfligt att genom ett dylikt lagstadgande liksom inbjuda och
locka dessa odisciplinerade skaror af flottningsmanskap att trampa ner
andras väl vårdade trädgårdar och den växande grödan å deras åkrar,
eller att sköfla en nyss anlagd plantering o. s. v. Jag'' anser derföre
att orden »utan väsentligt hinder eller uppehåll» böra ur momentet utgå.»

af Herr Grefve Mörner, som ansett orden »utan väsentligt hinder
eller uppehåll» i 2 mom. böra uteslutas;

af Herr Asplund.

Bih. till Rilcsd. Prof, 1880. 7 Sami. 7 Haft

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

vid 6 §.

af Herr Asplund.

af Herr Hammarskjöld, med hvilken Herr Torpadie instämt: »Om
4 § af Kongl. Maj:ts proposition bibehålies utan ändring, har jag ansett
6 § kunna gifvas följande lydelse:

»För skada och kostnad, som genom anläggning eller åtgärd för
flottleden eller genom strändernas beträdande eller eljest i följd, af flottningen
vållas, njute den, som kostnaden ådrages eller skadan lider, ersättning
till högsta skäliga belopp, hvartill den skattas må.»

I sammanhang härmed torde ock i §§ 8 och 9 orden: »och kostnad»
böra inskjutas efter ordet »skada».

vid 7 §.

af Herr Asplund,
vid 8 §.

af Herr Lagerstråle, som ansett §:n hafva bort bibehållas vid den
af Kongl. Maj:t föreslagna lydelse, endast med iakttagande deraf, att i
2 mom. orden »Konungens Befallningshafvande» utbytas mot »öfverexekutor».

af Herr Thomasson, med hvilken Herr H. A. Widmark instämt:
»På de af åtskilliga ledamöter i Högsta Domstolen anförda skäl, till hvilka
kunna läggas ännu flere, finner jag den af Lagberedningen föreslagna,
af Kongl. Maj:t uteslutna, men af Utskottet, dock i något förändrad
form, åter upptagna bestämmelsen om viss tid, inom hvilken skiljemäns
dom bör öfverklagas, icke vara lämplig, utan Kongl. Maj:ts förslagböra
oförändradt antagas endast med utbytande i 2 mom. af ordet
»Konungens Befallningshafvande» mot ordet »öfverexekutor.»

af Herr Grefve Mörner, hvilken ansett, att de af Utskottet vidtagna
ändringar icke äro behof påkallade eller torde någon nytta
medföra;

af Herr Asplund;

af Herr Hammarskjöld, med hvilken Herr Torpadie instämt: »De
i första stycket gifna regler för ersättningsfrågors afgörande af skiljemän
hafva i flere fall hos mig väckt betänkligheter. Men då de Utskottets
ledamöter, som eg a närmare kännedom om flottning, huru den
bedrifves och huru ersättningsfrågor pläga afgöras, i allmänhet, ej delat

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12. 51

mina farhågor, har jag ej trott mig höra på grund af dem framställa
något yrkande.

På de af trenne ledamöter af Högsta Domstolen framstälda skäl
har jag trott det andra stycket, sådant det lyder i Kongl. Maj:ts proposition,
hafva företräde framför Nya Lagberedningens motsvarande, af
Utskottet i hufvudsak upptagna förslag, och har jag alltså biträdt det
förra, dock med ändring af orden “Konungens Befallningshafvande11
till “öfverexekutor“.

vid 9 §.

af Herr Asplund,
vid 10 §.

af Herr Asplund;

af Herr H. A. Widmark: “Med pluraliteten inom Utskottet ense
derom, att de flottande skola solidariskt ansvara för skada, som vållas
så väl af sjelfva flottgodset som ock genom strändernas beträdande
m. m. af flottningsmanskapet och således ock om det förtydligande
tillägg, Utskottet i sådant afseende i paragrafen infört, förutser jag dock
att, till följd af denna ansvarighet, i redan till begagnande upplåtna
flottleder många förvecklingar mellan de flottande skola uppkomma,
såvida ej tillika i förordningen varder infördt stadgandet, att de, som
låta flottgods framflyta i allmän fl,ottled, skola vara pligtige att i gemensam
flottning deltaga, och hvarom jag derföre får hemställa.

För öfrigt anser jag mig mot paragrafen, sådan den af Utskottet
blifvit redigerad, böra framställa följande anmärkningar:

att orden “a det ställe, der skadan timat‘\ antingen böra utgå eller
ersättas med andra. Det är nemligen förhållandet att flottgods kan
sägas vålla skada å ett ställe, utan att hafva förbi detta ställe framflutit.
Så t. ex. kan skada uppkomma å stränderna af en sjö, som
uppdämts för att underlätta flottgods’ framförande i den å, i hvilken
sjön afbördar sitt vatten, utan att något virke förts öfver sjön eller,
om så skett, detta blott utgjort ett obetydligt antal jemfördt med det,
som förts till ån nedanför dammen eller tillförts ån från vattendrag,
som i den utmynna; så, för att taga ett annat exempel, kan, genom
att en timmerbråte bildas å ett forshufvud, som orsakar uppdämning af
ofvanför liggande lugnvatten, skada vållas å ställen, der flottgods ej
framförts.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

att den, som kan risa att hans flottgods framgått på sådant sätt
eller d vådan tid, att det ej kunnat till skada medverka, bär, såsom ock
'' Kongl. Maj:ts förslag vägs, varda fri från solidarisk ansvarighet. Utskottet
ålägger honom sådan, hvarigenom han tvingas att i första
hand ersätta skada, till hvilken han ej varit vållande, lemnande honom
den utvägen, som stundom kan vara osäker nog, att af de öfrige, som
i vattendraget flottat, söka sitt åter. Der två eller flere under ett år
begagna samma flottled har inträffat och kan äfven hädanefter komma
att inträffa, att den ene låter sitt flottgods framflyta vid annan tid af
sommaren än don eller de andre. Orsaker dertill kunna vara flera.
Allmännast torde den vara, att flottningen i bivattnen tager längre tid
för den ene än för den andre och att de således med sitt flottgods
inkomma uti den gemensamma flottleden vid olika tidpunkt samt finna
med sin fördel enligt att flotta hvar och en för sig. Vid sådant förhållande
är det ju orimligt, att den ene skall nödgas i första hand
ersätta skada, som vållats af den andres flottgods. Då det icke är
något ovanligt, åtminstone i afseende på flottningen å de större lederna
uti Norr- och Vesterbotten, att, sedan ett bolag påkostat ström rensningar
och vidtagit åtgärder för flottniugens underlättande, en mängd
mindre trävaruhandlare kasta sig in pa vattendraget, hvilka förnämligast,
som man säger, vilja åka bakpå och af 1)vilka stundom det gamla bolaget
icke har så lätt, för fall att aftal skett om gemensam flottning, att
utfå den på dessa sistnämnde bejöpande andelar i flottningskostnaden
kan man förutse att, der sådan öfverenskommelse ej kommit till stånd
och der således hvar och en ombesörjer flottningen af sitt gods, det
mäktigare bolaget städse skall, i händelse Utskottets förslag antages,
vara det, h vilket kräfves på och nödgas utgifva ersättningar med ofta
nog .ganska ringa utsigt, att, der det ej varit till skadan vållande, få
sitt åter af den eller de mindre bemedlade, som skadan vållat. Jag kan
således icke gilla Utskottets förslag, utan hemställer om denna punkts
inredigering i paragraf eu. i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag.

Om, såsom jag här ofvan föreslagit, ett stadgande att flottningen
skall ske gemensamt för dem, som låta flottgods framflyta i allmän
flottled, varder antaget, ställa sig förhållandena annorlunda. Den sista
anmärkningen, jag framstält, förlorar nemligen då all betydelse; ett
sådant beslut skulle föranleda väsentlig förändring i denna paragraf och
möjligen äfven i andra paragrafer, till hvilken jag ej är beredd uppställa
bestämdt förslag. För händelse deremot, att något afseende på detta mitt
yrkande ej skulle fästas, vågar jag, på grund af de af mig framstälda
anmärkningarne, föreslå att paragrafen må erhålla följande lydelse:

uLåta tvä eller flere flottgods framflyta i allmän flottled och sker

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

derigenom skada, som ej blifvit pa förhand uppskattad och ersatt; dd
skola de, hvilka under året deltagit i fiottningen å sådan led, en för alla
och alla för en ansvara för ersättningens gäldande till den, som skadan
lidit. Lag samma rare om annan sådan skada, som genom strändernas
beträdande eller eljest i följd af fiottningen vållas. Gitter någon visa att
hans flottgods framgått på sådant sätt eller å sådan tid, att det ej kunnat
till skada medverka, vare han dock frän dylik ansvarighet fri. Han etc.
(lika med Kongl. Majås proposition till slutet);''»

af Herr Hammarskjöld, med hvilken Herr Torpadie instämt:
»Lagförslaget vill tydligen genomföra den billiga grundsats, att den,
som genom anordningen för flottled eller genom flottning lider skada,
bör tillförsäkras att säkert och hastigt erhålla ersättning. Äfven
denna paragraf har detta syfte. Målet synes mig dock ej tillfredsställande
uppnådt. Så vidt Nya Lagberedningens beskrifning af tillvägagåendet
vid flottning samt de inom Utskottet lemnade upplysningar
gifva vid handen, kan fiottningen vara ordnad på trenne hufvud sakliga
sätt: l:o) De flottande ega och underhålla sjelfva de för fiottningen
verkstälda byggnader m, m. och ombesörja fiottningen. 2:o) De flottande
sjelfva besörja fiottningen och erlägga derjemte'' årliga afgifter
till den eller dem, som ega och underhålla de för flottleden verkstälda
byggnader m. m. 3:o) S. k. oktrojinnehafvare eller flottningsföreningar
ega och underhålla flottledsbyggnaderna och ombesörja fiottningen,
allt emot afgifter af de flottande. Den 10 § säger nu i sitt första stycke,
hvem som i första och andra fallen skall betala skada, som förorsakas
af sjelfva fiottningen, och andra styckets mening torde vara, att i
tredje fallet oktrojinnehafvare har ersättningspligten, hvilket ock torde
följa af allmän lag. Men hvem, som skall betala ersättning för på förhand
icke ersatta skador, som uppstå af byggnader m. m. för flottleden,
derom finnes intet sagdt. Om, såsom antagligt är, man afsett,
att egare af dessa byggnader skola vara ansvarige för den skada, som
deraf uppstår, synes mig i allt fall de skadelidande vara mindre val
skyddade. Möjligen kunna fall tänkas, då det kunde möta svårighet
att finna byggnadernas egare. Vigtigare torde vara, att delning af
ansvarsskyldigheten mellan å ena sidan de flottande och å den andra
egarne af flottledsbyggnaderna synes bereda möjlighet för båda att
söka skjuta ansvaret från sig till stor olägenhet för den skadelidande.
Jag har derföre trott, att den skadelidande borde hafva rätt att, om
han så vill, för all skada vända sig till de flottande med rätt för dessa
att, för hvad de måst utgifva, söka egare af flottled, der dessa genom
försummelse att underhålla flottleden eller eljest äro till skadan vål -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

lande. . Då flottledsbyggnader och dylikt äro till just för de flottandes
skull, ligger ingen obillighet uti, att dessa äro strandegare med flera
ansvariga för det intrång och den skada, som af byggnaderna uppstår,
och att den skyldighet, som kan åligga andra att byggnaderna underhålla,
hufvudsakligen fattas såsom en skyldighet emot de flottande.»

vid 13 §.

af Herr Grefve Mörner, hvilken ansett §:n böra alldeles utgå.

V. Förordningen om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.

af Herr Friherre Hamilton, med hvilken Herrar Lothigius och
Grefve Mörner förenat sig: »Enligt min tanke, innebär hvarje stadgande,
som möjliggör en föreskrift, hvarigenom viss tid bestämmes,
då damlucka skall hållas öppen, en orimlighet, så vida dervid ej fogas,
tydligt uttalad, enahanda förutsättning, som finnes intagen uti 20 kap.
6 § Byggningabalken, eller att genom uraktlåtenhet uti ifrågavarande
afseende »skada vållas».

Vår hittills gällande lag har i 2 mom. af åberopade lagrum åtminstone
förutsatt, att ifrågavarande uraktlåtenhet skulle vara straffvärd
endast i den mån, som derigenom vatten »kan åker eller äng
skada», och den nya lagen innebär således äfven i det afseendet en
skärpning, som jag anser vara för jordbruksintressets skäliga tillgodoseende
obehöflig och för vattenverks uppkomst och bestånd ytterst
hinderlig.

Det synes mig, att den ofvanboende är behörigen betryggad mot
uppdämning, om det stadgas ett bötesansvar, hvartill, utom skadeersättning,
vattenverksegaren gör sig förfallen, om han uraktlåter att
hålla sin damlucka öppen, då vattnet stiger öfver faststäldt märke.
Hvad åter nedanliggande verks rätt att erhålla sitt skäliga behof af
vatten beträffar, så har hos mig uppstått tvifvel, huruvida något bötesansvar
enligt denna lag skulle kunna åläggas den, som emot stadgandet
i hittills gällande lags Byggningabalk 20 kap. 6 § 1 mom.
håller upp vatten för nedanliggande verk under sådan tid, då, enligt
möjligen lemnad föreskrift, damlucka icke behöfde hållas öppen, och då
ej heller vattenhöjden vid den förstnämndes dam öfverstege faststäldt
märke. De »särskilda föreskrifter angående vattnets framsläppande»,
som i § 12 i Kongl. Maj:ts förslag till Förordning om jordegares rätt
öfver vattnet å hans grund ifrågasättas, tyckas dock afse äfven dessa
förhållanden, och ett öfverträdande af dylika föreskrifter torde vara

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

lika värdt att beläggas med straff, som en oloflig uppdämning öfver
faststäldt vattenmärke.

På grund af hvad jag anfört får jag vördsamt föreslå, att nu
föreliggande förordning måtte erhålla följande lydelse:

Förordning

om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.

Med upphäfvande af Förordningen etc. (lika med Kongl. förslaget)
--------—-----stadgas som följer:

Håller någon damlucka olofligen stängd, då vattnet stiger öfver
faststäldt märke, eller bryter någon mot andra om hushållningen med
eller framsläppandet af vatten gifna föreskrifter, och varder skada derigenom
vållad, höte minst tio, högst femhundra kronor.

Öfverträdelse, hvarom» etc. (lika med det Kongl. förslaget).»

Herr Johannes Jonsson har begärt få här antecknadt, att han
till följd af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke inom Utskottet
deltagit i ärendets slutliga behandling.