Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1877:LU12 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

>:o 13.

Ant. till Riksd. Kansli den 28 Febr. 1877, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om antagande af ett lagförslag
rörande gift qvinnas rätt.

Ilerr C. J. Svensén har uti en inom Andra Kammaren väckt och
till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 81) föreslagit, att, Riksdagen
ville för sin del antaga ett lagförslag af följande innehåll:

»Lagförslag angående gift qvinnas rätt.

Allt hvad i lag eller särskild författning finnes stadgadt om äktenskapsförord,
mannens målsmanskap för hustrun, morgongåfva, giftorätt
samt fördel af bo oskifto upphäfves och i stället för 8, 9, 10, 11 och 11
kapitlen Giftermålsbalken med dertill hörande författningar stadgas i

Giftermålsbalkens

8 kap.

Om gift qvinnas rätt.

1 §. Gift qvinna är myndig. De förbindelser, hon ikläder sig, äro
icke bindande för mannen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

2 §. All fast eller lös egendom, som hustrun vid äktenskapets ingående
eger eller sedermera förvärfvar, är hennes enskilda egendom,
hvilken hon sjelf förvaltar.

3 §. Hustrun underhålles af mannen.

4 §. Vid mannens död tillfälle henne en tredjedel af mannens egendom
utöfver hvad han kan hafva tillagt henne genom gåfva eller testamente.
Den tredjedel kallas hennes enkorätt.

I enlighet härmed erhålla nedanstående lagrum följande förändrade
lydelse:

Giftermålsbalkens

3 kap.

9 §. Häfdar man sin fästeqvinna, då är det ett äktenskap, som
skall fullkomnas med vigsel, ehvad trolofningen är med eller utan vilkor,
ändå att samma vilkor ej fullgjorda äro. Undandrager han sig vigsel
och framhärdar i denna sin motvilja, varde hon då förklarad för hans
äkta hustru. Gör hon det, vare lag samma.

5 kap.

3 §. Kommer förre man eller hustru åter; då brytes senare giftet,
utan dem annorledes åsämjer, och den, som vika måste, tage sin egendom
med sig. Hafva de barn samman i det gifte, som brytes, och vill
moder dem tilUuppfostran taga, pröfve då domaren, om hon dem förestå
gitter, och lägge så dem emellan hvad fadren dertill årligen gifva bör.

13 kap.

1 §. Gör mannen hor och vill hustrun ej förlåta honom brott sitt
och häfver hon ej haft sängelag med honom, sedan det henne kunnigt
blef, då må skilnad i äktenskapet ske. Gör hustrun det, då må ock
äktenskapet skiljas. 1 begge fallen utgifve den brottslige skäligt skadestånd.
Hafva de begge hor gjort och endera med den andre förut ej
blifvit förlikt, må deras äktenskap ej skiljas.

4 §. Öfvergifver och föidöper mannen af ondska och motvilja sin
hustru och far utrikes i det uppsåt att ej mera blifva och bo med henne,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

och vill hustrun från honom skiljas, tage då stämning hos domaren.
Vet man ej hvar han sig uppehåller, läte domaren å predikstolarne lysa
efter honom öfver hela häradet eller staden, om han der boende varit,
så ock i närmaste socknar derintill, och förelägga honom natt och år.
Kommer han ej inom föresatt tid, döme då domaren till skilnad och
tilldöme henne skäligt skadestånd. Samma lag vare, der hustrun förlöper
mannen.

5 §. Utgår.

7 §. Häfver man eller hustru, sedan de fäste blifvit, haft lägersmål
med någon annan och det efter vigseln varder veterligt, gåno-e då
med skilnaden som i 1 § sagdt är.

8 §. År man eller qvinna af naturen vanför och till äktenskap alldeles
obeqväm eller dragés han eller hon med obotlig smittosam sjukdom,
förtiger det och svikligen förleder annan till giftermål med sig,
varder det fulltygadt, gånge då äktenskapet åter, upprätte ock all skada
och plikte för bedrägeri.

15 kap.

Huru med barnens uppehälle förhållas skall.

1 §.. Barn njute af fader och moder föda och uppfostran till dess
de sig sjelfva nära kunna. Dör endera och lemnar ej gods efter si°'',
föde då den barnet, som efter lefver.

2 §. Fader och moder bestämma båda öfver barnen. I skiljaktiga
fall blifve mannens vilja rådande i fråga om son, och hustruns i fråo-a
om dotter.

3 §. Varda man och hustru lagligen skilda till säng och säte, då
eger den barnen förese, som bäst dertill fallen är, och den andre bidrage
till deras uppehälle efter ty domaren pröfvar. Äro de dertill
lika fallna, vare då mannen närmare att hos sig hafva son, och hustrun
att hafva dotter. År mannen till den skilnad vållande, bekoste han ock
hustruns underhåll.

Årfdabalkens

5 kap.

2 §. Nu dör mannen och finnes hustrun efter honom hafvande
vara; njute hon då underhåll af hans egendom medan hon hafvande är,

Bih. till Bihtd. Proi. 1677. 7 Sami. 8 Hcift. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

ehvad barnet sedan födes qvickt eller dödt. Säger hon sig hafvande
vara och synes det ej å henne; ställe då borgen, om hon uppehälle af
mannens egendom njuta vill. Kan det sedan pröfvas, att hon det svikligen
föregifvit, eller föder hon barnet senare, än att det för mannens
arfvinge hållas må, gälde då åter hvad hon af mannens egendom till
föda fått eller försatt häfver.

6 kap.

3 §. Dräper man sin hustru med vilja eller af groft vållande och
hafva de barn samman, då tage näste mödernes fränder barnen och deras
arf i sin värjo, medan de omyndiga äro. Do de barn och hafva ej
barn efter sig, der ärfve aldrig fader, som dräpit häfver, eller hans
skyldeman något af det arf, som barnen efter deras dräpna moder fått
hafva, utan gånge det till barnens skyldeman å mödernet. Dräper hustru
man sin, vare lag samma.

4 §. Utgår.

9 kap.

1 §. När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lefver efter,
rigtigt uppgifva och låta noga uppteckna alltsammans i den dödes bo,
så löst som fast, o. s. v.

5 §. Försummar den, som egendom uppgifva borde, att i rätt tid
låta uppteckna egendomen, som nu är sagdt, böte från tio till hundrade
daler: domaren sätte ock godset i qvarstad och läte laga uppteckning
derå ske.

12 kap.

3 §. Efterlefver hustrun, tage först ut sin enkorätt; sedan skifte
arfvingarne arfvet sig emellan.

Handelsbalkens

1 kap.

8 §. Ingen må något köpa af annan mans barn eller tjenstehjon
utan de hafva lof att sälja eller till köpslagan satte äro. Gör det någon
och åkäres, vare det ogilt och böte tio daler.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

10 kap.

13 §. Ej må omyndig i borgen gå.

17 kap.

4 §. År gäldbunden man död och häfver någon försträckt penningar
eller varor till hans begrafning, det skall först gäldas, sedan det
gods afskildt är, som förr är sagdt; dernäst den kostnad, som å egendomens
uppteckning skäligen gjord är; sedan läkarelön, läkedom och
föda under den dödes sista sjukdom, deras arvode, som honom deri skött
hafva, så ock enkorätt samt betjenters och tjenstehjons lön för sista året.

Rättegångsbalkens

10 kap.

1 §. Vill man till annan kära, ehvad det är för gäld eller i annat
tvistemål, som dess person rörer, läte då stämma honom till den rätt,
derunder han sitt bo och hemvist häfver. Hustru, medan hon med
mannen sammanbor, och barn, medan de hemma när föräldrar äro, lyda
under den rätt, som man och fader, och tjenstehjon der de sin tjenst
hafva o. s. v.

2 §. Yppar sig tvist om arf eller den dödes yttersta vilja eller
kräfves gäld efter den, som död är, döme det den rätt å landet eller i
staden, der den döde bott eller sin tjenst haft, ändå att arfvingarne under
annan rätt bo eller lyda eller godset mellan sig skiftat hafva. Vilja
arfvingar sig urarfva göra, lite den rätt till, derunder han lydt, som
ärfvas skall.

Vidare upphäfves Kongl. förordningen den 18 September 1862 om boskilnad
och undanskiftande af egendom i makars bo.

I förordningen den 18 September 1862 huru gäld vid dödsfall betalas
skall och om urarfvagörelse m. m. upphäfvas 7, 8, 9, 10, 11 och 17 §§.

29 § erhåller följande lydelse:

Fråga huruvida arfvinge må tillgodonjuta sådan befrielse från gäld
o. s. v.

I Kongl. förordningen den 18 Juni 1842 angående folkundervisningen i
riket tillägges vid slutet af 8 § 5 mom. följande:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

»och ansvare i dylikt fall fader och moder en för begge och begge
för en.»

Enahanda tillägg göres vid 29 § 2 moln. i Kongl. förordningen den
9 Juni 1871 angående fattigvården.»

Hvad motionären sålunda föreslagit afser ett fullständigt upphäfvande
af hittills gällande stadganden om mannens målsmansrätt för
hustrun, om makars egendomsgemenskap och om giftorätt, med tillägg
af nya bestämmelser angående skyldighet för mannen att af sin enskilda
egendom bestrida hustruns underhåll, äfven om dennas egen förmögenhet
skulle dertill lemna tillgång, samt om »enkorätt».

Med afseende å den uppfattning af familjens betydelse samt äktenskapets
natur och ändamål, som i vårt land torde vara den allmänna,
kan Utskottet ingalunda förorda ett sådant fullständigt kullkastande af
de grundvalar, hvarpå hela vår familjerätt är bygd, särdeles som en dylik
förändring af familjerätten torde vara hvarken förenlig med allmänna
tänkesättet i landet eller föranledd af några större olägenheter i nu
varande förhållanden.

Då man och qvinna förenas genom äktenskapets band, uppkommer,
i enlighet med nämnda uppfattning, eu ny personlighet, familjen, till
hvilken andra personer kunna komma i rättsförhållanden; och enär det
för sådana fall är nödvändigt, att någon af makarne på denna personlighets
vägnar kan föra talan, så betingas deraf stadgandet om mannens
målsmansrätt, då det väl ej lärer kunna ifrågasättas att uppdraga en
sådan rätt åt qvinnan. Att en qvinna, som före äktenskapet varit myndig
och sålunda berättigad att sjelf förvalta sin egendom, måste, om
annorlunda ej af talats, efter giftermålet öfverlemna denna rätt till mannen,
synes Utskottet ingalunda mera obilligt eller orimligt än att eu
person, som ingår uti ett bolag, inskränkes i rätten att sjelf förvalta de
medel, han till bolaget öfverlemnat.

Utaf ofvanberörda uppfattning af äktenskapet följer äfven, att Utskottet
anser båda makarnes uppgående uti och sammansmältning till
den persona moralis, som kallas familjen, vara ett af äktenskapets vigtigaste
ändamål, och detta befordras i hög grad af en viss egendomsgemenskap
och de samfälda omsorger om boet och dess förkofran, som
deraf följa. Finnes åter gemensam egendom makar emellan, så erfordras
äfven bestämmelser om giftorätt.

Då Utskottet sålunda anser att stadgandena om mannens målsmansrätt
och viss egendomsgemenskap böra bibehållas såsom regel vid äktenskap
i allmänhet, förbiser Utskottet ingalunda, att förhållanden stundom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12. 13

förekomma, då bestämmelserna härom kunna till hustruns skada af
mannen missbrukas. Men dessa fall blifva likväl undantag, och civillagens
föreskrifter måste i främsta rummet afse de förhållanden, som i
allmänhet förekomma. För öfrigt äro för berörda undantagsfall meddelade
åtskilliga stadgande^, hvilkas vigt och betydelse allt för mycket
underskattas af dem, som ifra för den gifta qvinnans sjelfständiga ställning.

Genom Kongl. förordningen den 18 September 1862 är det medgifvet
hustru att erhålla boskilnad samt rätt till sjelfständig förvaltning
af sin egendom i flera fall, då sådant kan anses nödigt, bland annat då
mannen genom försummelse eller vanvård af boets angelägenheter eller
boets belastande med skuld utan motsvarande nytta kan anses missbruka
sitt målsmanskap.

Vidare är genom Kongl. förordningen den 11 December 1874 stadgadt,
ej mindre att i äktenskapsförord må meddelas föreskrifter om rätt
för hustiun att sjelf förvalta den henne enskildt tillhöriga egendom
jemte dess afkastning samt att dylik förvaltningsrätt jemväl kan tillkomma
hustrun beträffande den egendom, som under sådant vilkor genom
gåfva eller testamente under äktenskapet åt henne enskildt gifves,
ån äfven att hustru, oberoende af öfverenskommelse mellan makar, eo-er
sjelf förvalta hvad hon genom eget arbete förvärfvar.

Genom dessa stadganden synes Utskottet, att lagstiftningen, i bemödandet
att trygga den gifta qvinnan mot mannens missbruk af sin
målsmansrätt och mot de olägenheter, som egendomsgemenskapen i vissa
fall kan medföra, gatt så långt, som för närvarande torde vara tillrådligt.

Om det också måste medgifvas, att det förtroende, som vid äktenskaps
ingående i allmänhet torde böra förutsättas makar emellan, föranleder
dertill, att äktenskapsförord mera sällan förekomma, så får det
likväl ej förbises, att stadgandet härom sätter en qvinna, som sådant
åstunda!-, i tillfälle att sjelf eller genom sin målsman bereda sig eu
i ekonomiskt hänseende nästan lika sjelfständig ställning, som motionären
ansett lämplig för alla hustrur. Derest en qvinna redan vid äktenskapets
ingående har någon betydligare förmögenhet, lärer väl också,
då sådant anses erforderligt, stadgandet om äktenskapsförord komma
till användning.. I vanliga fall torde emellertid den förmögenhet, hustrun
erhåller, tillfalla henne efter giftermålet genom arf eller testamente;
och om mannen skulle under äktenskapet hafva visat, att han ej på
tillfredsställande sätt kan förvalta makarnes bo eller hustruns slägtingar
ej hysa fullt förtroende för honom, så står det dem öppet att till hustruns
förvaltning öfverlemna åtminstone hälften af den egendom, som

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

hon af eller efter dem erhåller. Härtill kommer vidare ofvanberörda
rätt till boskilnad, som utan särdeles omgång eller kostnad kan anlitas
i de fall, då ofvan angifna försigtighetsmått ej blifvit vidtagna eller
visat sig otillräckliga.

Att hustruns ställning i de förmögnare samhällsklasserna sålunda
blifvit tillgodosedd, anser Utskottet uppenbart och hvad de obemedlade
angår, torde nu gällande bestämmelse att hustrun eger sjelf förvalta
hvad hon genom eget arbete förvärfvar, vara tillfyllestgörande.

Utskottet, som sålunda sökt ådagalägga, att den förändring i familjerätten,
som motionären ifrågasatt, hvarken är lämplig eller behöflig,
anser sig vid sådant förhållande ej böra ingå i någon annan eller närmare
granskning af lagförslagets detaljbestämmelser, ehuru dessa synas
Utskottet i flera afseenden gifva anledning till berättigade anmärkningar,
än att såsom exempel härpå i någon mån belysa beskaffenheten af hvad
motionären kallat enkorätt.

I motionärens lagförslag lyder 8 kap. 4 § Giftermålsbalken sålunda:

»Vid mannens död tillfälle henne (hustrun) en tredjedel af mannens
egendom utöfver hvad han kan hafva tillagt henne genom gåfva eller
testamente. Den tredjedel kallas hennes enkorätt..»

Derjemte föreslås till 17 kap. 4 § Handelsbanken det tillägg, att
hustru för enkorätt skall hafva samma förmånsrätt, som tjenstehjon för
sista årets lön.

Dessa stadganden hafva af motionären motiverats på följande sätt:

»Rättvisan kräfver, att hustrun, på hvilken slägtas bestånd hufvudsakligen
beror, af mannen erhåller sitt underhåll. Äfven om äktenskapet
blir barnlöst, måste hustrun i ekonomiskt afseende antagas göra
mannen åtminstone så stort gagn som en tjenarinna, hvilken alltid är
berättigad att af husbonden erhålla underhåll. Den man, som ej kan
bereda en hustru denna fördel, bör ej ingå äktenskap.

Af nyss nämnda grund bör hustrun ock vara berättigad till viss
andel af mannens egendom i händelse han dör före henne. Derest hon
före äktenskapet ingen förmögenhet egt och under äktenskapet varit
upptagen med barnens vård och uppfostran, så att hon för egen del
ingenting kunnat förtjena, vore det allt för hårdt, om hon vid mannens
död skulle nödgas att alldeles utblottad lemna sitt fordna hem.

Då denna andel bör betraktas såsom godtgörelse för hennes uppoffring
för äktenskapets ändamål, så bör den icke, såsom förhållandet
för närvarande är med giftorätten, utgå af behållningen i mannens bo,
utan framför andra fordringar och i händelse af konkurs med den förmånsrätt,
som bestämmes i 17 kap. 4 § handelsbalken.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Härutaf framgår otvetydigt, att motionären afsett, det enkorätten
skulle beräknas ej af mannens behållna egendom utan, oberoende af
mängden och beloppet af dennes skulder, utgöra en tredjedel af hvad
som vanligen kallas boets summa inventarii samt vid konkurs med förmånsrätt
utgå till hustru på samma sätt och af samma grund, som
tjenstehjon utbekomma sina löner.

Utom det för hustruns ställning i hög grad nedsättande, som ligger
i en dylik paritet emellan henne och mannens tjenare, synes obilligheten
och vådan af ett dylikt stadgande ligga i öppen dag. Fordringsegarnes
rätt blefve derigenom i väsentlig mån inskränkt och ett vidt
fält öppnadt för bedrägligt förfarande mot dessa, hvarförutan mannens
personliga kredit otvifvelaktigt skulle derigenom förminskas.

På grund af hvad Utskottet sålunda anfört hemställes vördsamt,
att Riksdagen icke måtte bifalla ifrågavarande motion.

Stockholm den 27 Februari 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Herr Philipsson har begärt få antecknadt, att, ehuru han förenat
sig med Utskottets öfrige ledamöter i det slut, hvartill Utskottet kommit,
han dock icke biträdt motiveringen i alla dess delar.