Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1873:LU12 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

\:o Yl.

Ank. till Riksd. Kansli den 4 Mars 1873, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande lag
angående tioårig preskription.

Uti 1 § af Kongl. Förordningen om tioårig preskription och om årsstämning
den 4 Mars 1862 är såsom regel stadgadt, att hvar, som har fordran
hos annan i penningar, eller hvad det är, skall den genom stämning
eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller mundtligen, hos gäldenären
kräfva inom tio år från den dag, då skuldebref eller annan handling, hvarå
fordran grundad är, gafs, eller fordringen annorledes tillkom, och att, om
fordran ej är till betalning förfallen så tidigt, att den inom tio år sökas
eller kräfvas kan, borgenär bör, inom sagda tids förlopp, gäldenären derom
erinra. Försummar borgenär att sin fordran sålunda bevaka har han, jemlikt
2 § i samma Kongl. förordning, sin talan emot gäldenären förlorat.

Såsom undantag från nämnda regel finnes i åberopade förordningens
20 § stadgadt: »bör fordran hos bank- eller allmänt penningeverk, efter
sedel eller annan löpande förbindelse, galle ej hvad om tioårig preskription
eller bevakning efter årsstämning nu sagdt är, utan lände till efterrättelse
hvad derom särskildt är stadgadt- Samma lag vare angående medel, som
blifvit insatta i Landtränteri, i Rikets Ständers Bank eller Riksgälds-kontor,
eller under annan allmän vård."

Bill. till Riksd. Prot. 1878. 7 Samt. 6 Häft.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

Herr J. F. Fredricson har uti eu inom Andra Kammaren väckt motion
(N:o 182), som blifvit till Lag-Utskottet remitterad, anfört, att i allmänna
rörelsen förekomme åtskilliga enskilda korporationers förbindelser
och obligationer, förfallna till betalning efter längre tid än tio år från deras
utgifningsdagar. Så t. ex. hade städerna Stockholm, Ystad, Eksjö in. fl.
upptagit lån emot sådana obligationer. Enahanda förhållande inträffade med
obligationer, utgifva af enskilda bolag. Dessa korporationer eller bolag
kunde icke räknas till allmänna penningeverk. Enligt motionärens åsigt
borde den förmån i omförmäla hänseende, som åtföljde sådana verks obligationer,
tillkomma äfven obligationer af städers administrationer och af
enskilda bolag; och för att förekomma framtida ovisshet och oreda härutinnan
har motionären föreslagit, »att hvad om tioårig preskription är stadgadt
ej må gälla sådana obligationer eller förbindelser, som äro tryckta eller
o-raverade och vid deras utfärdande atföljas af rånte- eller vinstutdelmngskuponer
samt förfalla mer än tio år efter deras utgifningsdag.»

I sammanhang härmed och med förmälan, hurusom det understundom
händt, att statens, bankers eller enskilda korporationers förbindelser,
jemte åtföljande kuponer, genom olyckshändelser gått förlorade, samt innehafvare
eller egare af de derpå grundade fordringar derigenom blifvit satta
ur stånd att göra sin fordringsrätt gällande, men att en möjlighet borde
dem beredas att icke desto mindre utfå sina fordringar, har herr Fredricson
vidare föreslagit, ''att en särskild lag utfärdas, som bestämmer de vilkor,
under hvilka dylika fordringsegare må, fastän fordringsbevisen förlorats,
kunna sin rätt utbekomma, och att åt Lag-Utskottet uppdrages att afgifva förslag
till en sådan lag.»

Beträffande det förra af dessa förslag, så torde få anses som ostridigt,
att de i allmänhet i lag gifna bestämmelser om preskription för utsökning
af fordran icke utan stora olägenheter kunna iakttagas i fråga om
sådana” fordringsbevis, som förslaget afser. Under senare tider har det
blifvit allt mer och mer brukligt, att kommuner och större bolag, när de
upptaga amorteringslån, för sådant ändamål utgifva räntebärande tryckta
eller graverade obligationer, hvilka, afsedda att gå i allmänna rörelsen, utställas
att infrias efter bestämd plan, merendels omfattande någon
längre tidrymd t. ex. 40 eller 50 år. Spridningen af dylika värdepapper
är naturligtvis i första rummet beroende af förtroendet till utgifvarens vederhäftighet;
men i den allmänna rörelsens och kreditens intresse är det
angeläget, att deras bibehållande vid gällande kraft ej blir förenadt med
större besvär för fordringsegaren än som oundgängligen erfordras med hänseende
till preskriptionslagens ändamål, att bringa reda i rättsförhållandena
och förebygga orättmätiga fordringsanspråk. Härvid är att märka, att an -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

talet af obligationer, hvilka för ett och samma lån utgifvas, oftast är ganska
stort och att, enär för deras infriande alltid finnes på förhand uppgjord
eu bestämd plan, någon särskild, från denna plan afvikande uppgörelse
emellan fordringsegare och gäldenär här icke gerna kan komma i fråga. Amorteringsplanen
innebär för den senare en ständig påminnelse om de för lånets
amortering regelrnessigt återkommande liqvider, och så länge skulden
icke är till betalning förfallen torde det följaktligen vara temligen öfverflödigt,
att gäldenären om densammas tillvaro särskilt underrättas af fordringsegaren.

Om man, på sätt motionären föreslagit, allenast stadgar, att de allmänna
föreskrifterna om tioårig preskription icke skola gälla i afseende
på obligationer af ifrågavarande beskaffenhet, utan att några andra bestämmelser
sättas i stället, skulle följden blifva, att dylika obligationer i allmänhet
aldrig förlorade sin egenskap af laggiltiga fordringsbevis. Ett så
fullständigt öfvergifvande af den grundsats, hvarpå lagen om preskription
hvilar, synes hvarken välbetänkt eller behöflig!;; ty åsyftade ändamålet torde
lämpligen kunna vinnas derigenom, att preskriptionstiden i detta fall räknas,
icke från förbindelsens utgifvande, utan från den dag, då den till betalning
förfaller. Att i likhet med motionären inskränka undantagsstadgandét
till sådana obligationer, hvilka äro åtföljda af rånte- eller vinstutdelningskuponer,
dertill kan Utskottet ej finna giltiga skäl, helst de i allmänna
rörelsen förekommande räntebärande obligationer icke alltid äro
åtföljda af dylika kuponer. Deremot, och då försigtighet^! bjuder, att lagstiftningen
icke utan alla garantier i afseende på beskaffenheten af utgifvare^
verksamhet medelst ett sådant stadgande underlättar spridningen af
tryckta eller graverade förbindelser, hvilka af hvem som helst kunna utgifvas
för att sättas i omlopp bland allmänheten, anser Utskottet, att stadgandet
bör sträcka sig endast till förbindelser utgifva af kommun eller bolag,
hvars ordning blifvit af Kongl. Maj:t fastställd.

På dessa skäl och i anledning af det nu omhandlade förslaget, får
Utskottet vördsamt hemställa,

l:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning så lydande
:

Har kommun eller bolag, hvars ordning blifvit af Konungen
fastställd, för upptagande af amorteringslån utgifvit tryckta eller
graverade förbindelser, räknas den i Förordningen den 4 Mars
1862 stadgade preskriptionstid från den dag, sådan förbindelse
efter utlottning eller eljest, enligt amorteringsplan, till betalning
förfaller; dock gälle för enskilda bankers tryckta eller graverade
förbindelser hvad derom särskilt är stadgadt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Hvad åter angår motionärens senare förslag, hvarmed åsyftas att, i
fråga om »så väl statens eller bankers som ock enskilda korporationers
förbindelser, jemte åtföljande kuponer», utväg måtte beredas vederbörande
fordringsegare att utfå sin fordran oberoende deraf att fordringsbeviset
genom olyckshändelse må hafva gått förloradt, så kan Utskottet icke finna
något giltigt skäl, hvarföre särskildt dessa fordringsbevis, men icke andra
förbindelser, hvilka i ifrågavarande afseende hafva alldeles samma betydelse
som de förra, borde göras till föremål för en lagstiftning i angifna
syftet; och får Utskottet af sådan anledning hemställa,

2:o) att motionen i denna del måtte af Riksdagen lemnas utan
vidare afseende.

Stockholm den 3 Mars 1873.

På Utskottets vägnar:

II. G. v. Gegerfelt.

Res er vationer:

af Herr von Gegerfelt: »Att lagens stadgande om tioårig preskription
förklarats icke vara tillämplig på fordran hos bank eller allmänt pcnningeverk
efter sedel eller annan löpande förbindelse som tryckt eller graverad
utgifves, har sin grund deruti att sådana fordringsbevis hafva till ändamål
att i allmänna rörelsen circulera såsom mynt och skulle i väsendtlig mån
blifva dertill otjenliga om innehafvaren behöfde vidtaga särskild åtgärd för
bibehållande af deras gällande kraft, i öfverensstämmelse hvarmed sådana
fordringar jemväl enligt §§ 93 och 108 i Konkurslagen äro undantagne
från bestämmelserna om bevakning och ackord i konkurs. Ett sådant ändamål
hafva deremot icke de i Utskottets betänkande afsedda obligationer.
Äfven om de, till följd af den lätthet hvarmed öfverlåtelsen sker, blifva
mera rörliga än vanliga skuldsedlar’, äro de likväl till sin natur i afseende
på preskriptionslagen till dessa senare hänförlige. Faran för innehafvaren

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

af eu sådan obligation att genom preskription förlora sin rätt. är ytterst
ringa. De årligen skeende räntebetalningarne afbryta preskriptionen och
om, hvilket ej gerna kan förutsättas, förvaltarne af kommunens eller bolagets
angelägenheter skulle mot bättre vetande förneka att räntebetalning
under sistförflutna tio åren skett, torde bevisningen derom, i följd af den
offentlighet sådana räntebetalningar likasom lantagarnes räkenskaper vanligtvis
erhålla, icke vara svår att åstadkomma. Deremot kan nu gällande
preskriptionslag, derest obligationen förkommer, lända dess egare till förmån
igenom att sätta låntagaren i tillfälle att utan fara för efterräkning
inom en ej alltför aflägsen tid beloppet utbetala- Pa dessa skäl, och
med anmärkning att beräkningen af preskriptionstiden för ifrågavarande
fordringar från deras förfallotid, under det den för öfriga fordringar beräknas
från deras tillkomst, ej väl står tillsammans med den enhet och
konseqvens som en god lagstiftning oafvisligen kräfver, hemställer jag
vördsamt

att motionens första punkt måtte af Riksdagen afslås.

Då motionären ej ens antydt, på livilka grunder han anser den i 2:dra
punkten åsyftade lag böra utarbetas samt i allt fall, derest hans framställning
i lista punkten varder afslagen, en sådan särskild lag för ifrågavarande
fordringar icke, eller åtminstone ej i vidsträcktare mån än för alla öfriga,
blifver erforderlig, hemställer jag vidare

att motionens andra punkt måtte lemnas utan vidare afseende.»

af Herr Friherre Nordenfalk, som instämt med Herr von Gegerfelt;

samt

af Herr Grefve Mörner.

Herrar Carlén, Friherre Wrede, Holmberg och Hasselrot hafva begärt
få antecknadt att de i motionens behandling inom Utskottet icke deltagit.

Bill, till Biksd. Frot. 1873. 7 Sami. 6 Häft.