Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1869:LU12 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

W.O 12.

Ank. till Riksd. Kansli d. 17 Mars 1869, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Skiftesstadgan
den 9 November 1866.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnad motion, N:o 243, har Herr R. T. Busck föreslagit åtskilliga
ändringar och tillägg i §§ 3, 28, 34, 41, 49, 53, 54, 56, 58, 64, 69,
78, 85, 86, 87, 89, 105, 133 och 134 af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Stadga
om skiftesverket i riket den 9 November 1866; dervid motionären, för
att på förhand bemöta den anmärkning, som antoges komma att göras
derom att nämnda stadga vore så ny, att man ännu ej hunnit pröfva
verkningarne af densamma, erinrat, att berörda författning, på sätt dess
ingress äfven utvisade, i det hufvudsakligaste blott vore en omskrifning
af 1827 års Skiftesstadga, jemte samlande på ett ställe af de ändringar
deri, som under följande år beslutats, så att hvar och en, synnerligast
de som hafva mångårig erfarenhet af författningens verkningar, mycket
väl kunde bedöma de missförhållanden, som ännu qvarstode.

För att följa samma ordning som motionären, tillåter sig Utskottet
att likaledes till en början erinra, hurusom bestämmelserna i 1827 års
Skiftesstadga, genom tid efter annan utkomna särskilda författningar
och förnämligast genom Kongl. Kungörelsen den 9 Juni 1832 undergått
förändringar, hvarvid ej blott de ändrade bestämmelserna, utan äfven
andra sådana af hufvudsaklig vigt, i afseende å hvilka ändring nu blifvit
yrkad, otvifvelaktigt utgjort föremål för förnyad pröfning. Vid detta
förhållande torde ytterligare förändring i förevarande, så nyligen reviderade
författning ej böra ega rum, derest icke synnerligen vigtiga skäl

Bill. till Riksd. Prof. 1869. 7 Samt. 7 Häft. 1

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

dertill föranleda; och då Utskottet nu går att taga i öfvervägande hvad
motionären i sådant afseende anfört, jemte derpå grundade förslag,
anser sig Utskottet, till undvikande af allt för stor vidlyftighet, allenast
böra, med hänvisande för öfrigt till den tryckta motionen, angifva skiljaktigheterna
emellan de föreslagna och nu gällande stadganden, jemte
hufvudsakligaste motiven för de förra, med iakttagande af paragrafföljden
i författningen.

Då, enligt § 3 i gällande författning, skiftesvitsord endast eger
rum, när skifteslagets jord genom teg- eller storskifte blifvit lagd i
flera skiften, men redan verkställd enskiftesdelning, som vunnit laga
kraft, eller-skifte, som enligt Kongl. Kungörelsen den 20 Februari 1821
under sådan egenskap blifvit faststäldt, eller laga skifte, hvarå fastställelse
meddelats, icke må genom nytt skifte rubbas, utan så är, att
alla, hvilkas rätt är af frågan beroende, derom åsämjas, så skulle, efter
motionärens förslag, icke blott teg-, stor- och enskiften kunna genom
nytt skifte rubbas, så snart egorna dervid blifvit i flera skiften utlagda,
utan jemväl nytt skifte eg a rum, då laga skifte, efter enahanda pröfning,
som nu enligt § 89 är i afseende å storskiften föreskrifven,
funnes vara så verkstäldt, att ändring deri medförde betydligare fördelar;
dock att dylik fråga ej Ange komma under ompröfning, så vida icke
hälften af delegarne i skifteslaget sig om nytt skifte förenade; och har
motionären till stöd för detta förslag anfört, att, vid tiden för enskiftenas
införande, dessa af flera anledningar verkställdes på sådant sätt, att de
äro lika litet öfverensstämmande med nutidens fordringar som de förra
storskiftena, och att förhållandet till eu del är lika i afseende på många
laga skiften, synnerligast sådana, der skifteslagets egor bestått af delvis
sänka och vattensjuka marker, deri delegarne fått hvar sin andel, men
hvilka marker numera, till följd af skedd afdikning och uppodling, vore
fullt jemförliga med skifteslagets öfriga jord, så att utflyttning dit kunde
ega rum.

Det torde icke kunna bestridas, att skyldigheten att ingå i laga
skifte, och sålunda afträda lagligen förvärfvad jord i utbyte mot annan,
samt vidkännas dermed förenade kostnader och olägenheter, redan sådan
denna skyldighet nu är bestämd, innebär en sådan verklig inskränkning
i eganderätten, som blott kan försvaras genom de allmänna fördelar,
hvilka dermed afses; och det synes betänkligt att än vidare utsträcka
denna skyldighet, så att den, hvilken genom hittills gällande stadganden
erhållit försäkran att fn orubbad bibehållas vid de egor, som genom
lagligen faststäldt enskifte eller laga skifte blifvit honom tilldelade, skulle
kunna åläggas att, mot sin vilja, ånyo afstå dessa till delning och un -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

förkasta sig de kostnadar och rubbningar, som derigenom måste uppstå.
Visserligen har motionären erinrat, att ett korrektiv mot jordegares
betungande med onödiga kostnader i och för nya skiften funnes uti
föreskrifterna i § 89, att äldre skiften ej få rubbas, så vida det ej tydligen
utredes, att betydligare fördelar derigenom vinnas, hvilken utredning
skulle erhålla ytterligare fullständighet genom det af motionären
föreslagna tillägg till sistnämnda paragraf, att skiftesmannen äfven borde
undersöka på hvad sätt skifteslagets egor kunde genom nytt skifte erhålla
en för egornas skötsel lämpligare indelning; hvarförutan, när fråga vore
om rubbning af ett laga skifte, dertill skulle erfordras bifall af en viss
andel af delegarne i skifteslaget; men detta oaktadt torde väl icke vara
skäl att i vidsträcktare mån, än som redan skett, utsträcka skiftesvitsordet,
helst numera, enligt den förändrade ordalydelse § 3 i förnyade stadgan
erhållit, icke blott enskifte, utan jemväl faststäldt laga skifte kunna
rubbas, när alla, hvilkas rätt är af frågan beroende, derom åsämjas,
och sådana skiften följaktligen kunna äfven delvis, d. v. s. med uteslutande
af de motvilliges lotter, omgöras, hvarigenom syftet med den föreslagna
förändringen i de flesta fall torde väsendtligen uppnås i afseende
å de delegare, som om nytt skifte sig förena; och får Utskottet
derföre hemställa,

l:o att hvad i förevarande hänseende blifvit föreslaget
ej måtte af Riksdagen bifallas.

§ 28 innehåller det stadgande, att landtmätaren skall å förrättningsstället
infinna sig sist kl. 10 förmiddagen och om han, utan anmäldt
förfall, uteblifver öfver kl. 12, ansvara såsom för tjensteförsummelse;
hvaremot motionären, under anförande, hurusom landtmätaren
ofta kunde medhinna tvänne sammanträden på en dag, hvilket efter
bokstafliga lydelsen af paragrafen icke vore honom tillåtet, och att det ej
kunde vara meningen att förhindra en lönlös tjensteman att arbeta så mycket
han förmådde, desto heldre som sådant ej heller vore förenligt med
jordegarnes intresse, föreslagit sådan förändring, att landtmätaren skall
kunna utsätta tiden för förrättningar, utan att dervid vara bunden vid
något visst klockslag, och ej heller anses skyldig till ansvar för uteblifvande
i annat fall, än att han ej komme inom två timmar efter den af
honom utsatta tid.

Då det emellertid i allmänhet ansetts nödigt att bestämma viss
tid för embetsförrättningars början, såsom ock uti 2 Kap. 3 § Rättegångsbalken
är iakttaget i fråga om häradshöfdings skyldighet att å tingsstaden
sig infinna; då nu ifrågavarande föreskrift för landtmätare öfverensstämmer
med hvad i nyssnämnda lagrum är stadgadt; då det der -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

jemte synes betänkligt att helt och hållet åt förrättningsmannens godtycke
öfverlemna bestämmandet af den tid, då en tjenstförrättning skall
företagas och han på stället sig infinna; och då, jemväl med bibehållande
af ifrågavarande föreskrift, det icke torde för landtmätaren möta
hinder att, utan äfventyr af ansvar, å samma dag hålla två skilda sammanträden,
derest det ena medtager så ringa tid, att han hinner på det
sednare förrättningsstället inträffa före kl. 12, hemställer Utskottet,

2:o att motionärens berörda framställning måtte lemnas
utan afseende.

Vid § 34, som bestämmer, att, om delegare eller publikt ombud
uteblifver från behörigen kungjord landtmäteriförrättning, skall förrättningen
icke dess mindre gå för sig, är föreslaget det tillägg: att om
samtlige delegarne uteblifva, skall landtmätaren utsätta ny dag och sökanden
ersätta kostnaden för sammanträdet. Motionären har väl ansett
det vara ostridigt, att landtmätaren i detta fall ej kan företaga förrättningen,
likasom han förmenat, att sökanden borde anses vållande till
uppskofvet, emedan åtminstone han bort ega skyldighet att sjelf eller
genom ombud komma tillstädes; men att ett tydligt stadgande dock i
dessa afseenden vore behöfligt.

Lika med motionären finner Utskottet, att, om icke någon delegare
infinner sig, förrättningen ej heller kan företagas, helst icke ens den första
åtgärd, som är föreskrifven, eller framställning af frågan huruvida delegare
har jäf mot förrättningsmännen, då kan ega rum; och detta synes
Utskottet vara så klart, att något uttryckligt stadgande derom icke erfordras.
Hvad åter angår sammanträdeskostnaden, så torde det vara
mindre lämpligt att stadga ovilkorlig skyldighet för sökanden att gälda
ersättningen härför, utan sådant böra bero på de förhållanden, som i
hvarje särskildt fall förefinnas, alltid med rättighet för landtmätare och
gode män att af samtlige vederbörande delegare njuta godtgörelse för
inställelsen enligt gällande bestämmelser. Utskottet får derföre hemställa,

3:o att motionen i denna del ej måtte vinna bifall.

Genom § 41 är stadgadt, att den handtlangning, som vid landtmäterigöromål
skall af delegarne utgöras, icke må under slåtter- och
skördetiderna utfordras, der ej delegarne derom dro ense. Detta stadgande
har motionären uppfattat så, att det »medgåfve skiftesdelegare rätt att
under slåtter- och skördetiden erhålla uppskof i ego affattning, om de
derom äro ense», och att, enär enhällig öfverenskommelse i nämnda afseende
erfordras, en enda delegare följaktligen skulle kunna förhindra
ett af alla de öfriga önskadt uppskof, hvilket syntes både orätt och i
de flesta fall tillintetgörande hvad som med § 2 afsåges; och har motio -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

nären på grund häraf föreslagit, att emellan orden »der ep och »delegarne»
må insättas orden »flertalet af».

Utskottet befarar, att, så vida motionären, såsom motiverna antyda,
åsyftat att befordra ett uppskof under slåtter- och skördetid, hans förslag
dock skulle leda till motsatsen. Då i §:n stadgas, att handtlangning icke
må utfordras, der ej delegarne derom äro ense, d. v. s. hvar för sig det
medgifva, så skulle, enligt §:ns föreslagna förändrade tydelse, flertalet
kunna tvinga de öfrige att gemensamt med dem utgöra sådan handtlangning.
År åter detta sednare meningen med förslaget, såsom ordalydelsen
föranleder, så må deremot anmärkas, att det för fåtalet kan
vara af stor vigt, ja stundom en välfärdssak, att befrias från handtlangnings
utgörande under den tid, då all tillgänglig arbetskraft är behöflig
för slåttern eller skörden; men att detta alldeles icke hindrar de öfriga,
att äfven under denna tid lemna erforderlig handtlangning, om de så
finna för godt, till beredande af fortgång åt förrättningen. Och får Utskottet
alltså hemställa,

4:o att Riksdagen måtte finna motionen icke heller
i denna del förtjena afseende.

Motionären har anmärkt, att då § 49 föreskrifver, att när förening
upprättas rörande rågångstvist, hvari Kronan för hemman eger del, samma
förening skall genom krono-ombudets försorg insändas till Konungens
Befallningshafvande, för att erhålla dess godkännande, så vore detta en
onödig och tidsödande omgång, helst landtmätaren, utan krono-ombudet
såsom mellanhand, kunde lika väl öfversända handlingarne till Konungens
Befallningshafvande, hvarför orden »genom krono-ombudets försorg»
borde ur §:n utgå. Men enär denna föreskrift otvifvelaktigt tillkommit
i den syftning, att krono-ombudet vid föreningens insändande tillika
skulle deröfver afgifva utlåtande, samt, derest handlingarne sådant förutan
insändas genom landtmätaren, krono-ombudets yttrande i de flesta fall
måste särskildt infordras, hvarigenom, i stället för tidsbesparing, skulle
uppkomma tidsutdrägt, får Utskottet hemställa,

5:o att den föreslagna förändringen ej måtte af
Riksdagen bifallas.

Vid § 53, som bestämmer ordningen, i hvilken de vid skifte förekommande
frågor skola föredragas, har motionären erinrat, att han
hyste tvifvel om lämpligheten deraf, att, såsom nu är stadgadt, urskiljandet
af den mark, hvilken bör beräknas såsom in- eller afrösningsjord,
skall föregå graderingen, emedan förrättningsmännen under denna sednare
inhemtade den säkraste kännedomen om skifteslagets egor och
kunde, efter graderingens fullbordan, bättre bedöma hvilka egotrakter

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

skola inrösas, men eljest måste, jemte delegarne, förut öfvergå större
delen af skifteslagets område, för att få reda på de trakter, hvilka kunde
anses såsom inrösningsjord, hvartill åtginge en ej obetydlig tid, till
stor kostnad för delegarne, jemte det trakter, lämpliga att inrösas, i
detta fall lätt kunde komma att förbigås: att motionären, emot hvad
nu är föreskrifvet, ansåge frågan om undantag af mark för delegarnes
allmänna behof likaledes böra föregå urskiljandet emellan in- och afrösningsjorden,
helst eljest kunde inträffa, att, sedan förrättningsmännen,
hvilka hafva beslutanderätt i den sednare frågan, t. ex. funnit att en
inom skogs- eller utmarken befintlig trakt, bestående af bördig jordmån,
fastän besvärad af vatten, till hvars afledande erfordrades ett
• större dike, kunde beräknas såsom inrösningsjord, delegarne, som ega
besluta angående undantaget af mark, vägrade att uttaga det nödvändiga
diket, hvarigenom förrättningsmännens först fattade beslut blefve
utan påföljd: samt slutligen att uppgörandet om de efter skiftet förekommande
ersättningsfrågor, som omnämnas i 7:de och 8:de punkterna
af denna §, eller om bidrag till utflyttning, odlingskostnad och ersättning
till delegare, som erhåller vanhäfdad jord eller förlorar ståndskog,
plantering eller torfjord, med mera dylikt, samt om tiden för tillträde
af egolotterna, jemte skogs- och torfjordsafbrukning, allt innan skiftet
vunnit laga kraft, i de flesta fall vore ett onödigt arbete, blott ledande
till ökade kostnader. Förrättningsmännen egde nemligen afgöra frågorna
rörande ståndskogs-, gödsel- och häfdeersättningar efter de förhållanden,
som förefinnas vid tidenr då skiftet afslutas, men om klander emot
skiftet sker, kunde det draga ut i åratal, innan de nya skiftena tillträdas,
då, äfven om icke någon ändring i skiftet skett, stora förändringar
dock kunde uppkomma genom mera eller mindre vårdslös
brukning in. m., samt skada och förlust vederbörande sålunda tillskyndas;
och . om skiftet, genom ändring af gradering eller skiftesläggning, till
aldrig så liten del rubbades, måste frågorna om dessa ersättningar åter
upptagas och pröfvas. Det syntes sålunda i allmänhet vara förenligt
med jordegarnes bästa, att pröfning rörande de i 7:de och 8:de punkterna
förekommande ersättningsfrågor först upptoges till handläggning,
sedan skiftet vunnit laga kraft; dock kunde fall förefinnas, synnerligast
vid skifte emellan ett ringare antal delegare, der ersättningsfrågorna
äro af ett obetydligt omfång, eller der delegarne förklara sig nöjda att
genast tillträda skiftet, då dessa frågor både kunde och borde afgöras
i sammanhang med skiftet, om delegarne så önskade; varande på grund
häraf föreslaget, att 53 § må erhålla följande lydelse:

»Sedan konceptkartan öfver skifteslagets egor är i fullständigt
skick samt ragangarne deromkring finnas bestämda, skall skiftesmannen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

för delegare och gode männen till beslutande ordentligen och redigt
föredraga allt hvad till skiftets verkställighet i hela dess vidd hörer,
nemligen:

l:o om egoutbyte med angränsande byar och hemman;

2:o om egornas gradering; derunder frågorna rörande
3:o undantag af mark för delegares allmänna behof samt
4:o om urskiljandet af den mark, hvilken såsom inrösnings- eller
afrösningsjord beräknas skall, skola komma under pröfning och derefter
afgöras; och sedermera, dock ej förr än egobeskrifning och häfdeförteckning,
der sådan förteckning skall ske, blifvit upprättad och kommit
i fullständigt skick,

5:o om delningsgrunden;

6:o om öfriga grunder för verkställighet af laga skifte, så ock om
skiftesläggningen och skyldighet att från by utflytta. Sedan skifte blifvit
laga kraftvunnet, företages, efter anmälan af delegare,

7:o om bidrag till utflyttning, så ock om odlingskostnad för sådan
ouppodlad mark, hvilken i skiftet såsom inrösningsjord intagits, samt
om ersättning till delegare, som antingen erhåller vanhäfdad jord eller
förlorar ståndskog, plantering eller torfjord, med mera dylikt; och

8:o om tiden för tillträde af egolotterna samt skogs- och torfjordsafbrukning;
dock må dessa frågor jemväl före skiftets afsilande föredragas
och afgöras, om samtliga delegare derom äro ense».

Och skulle efterföljande paragraf bringas till öfverensstämmelse härmed
genom förändring af deri upptagna siffror och ett tillägg om sättet
för talans fullföljd i visst fall enligt § 129.

Utan att vilja motsäga, det någon svårighet och tidsförlust kan
vara förenad med tillämpningen af nuvarande bestämmelse, att urskiljandet
af inrösnings- och afrösningsjorden skall föregå egograderingen,
måste Utskottet likväl anmärka, att denna föreskrift står i fullkomlig
öfverensstämmelse med och är en följd af stadgandet i § 64, att
inrösnings- och afrösningsjorden skall hvar för sig särskildt taxeras; och
det synes klart, att så icke kan ske, derest ej förut blifvit bestämdt
hvilken mark skall till hvartdera slaget hänföras; men Utskottet antager
derjemte, att om sedermera vid graderingen utrönes, att antingen
inom gränsen för inrösningsjorden faller någon del af sådan jord, som
icke med fördel kan odlas, eller att inom gränsen af afrösningsjorden
ligga sådana spridda egostycken, hvilka kunna såsom inrösningsjord i
skiftet ingå, förrättningsmännen, på sätt § 61 jemväl anvisar, ega
att oberoende af hvad i afseende på gränsen emellan begge egoslagen förut
blifvit bestämdt, vid skiftet beräkna den förra såsom afrösningsjord och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

de sednare såsom inrösningsjord. En sådan stridighet mellan förrättningsmännens
och delegarnes beslut, som motionären, enligt hvad ofvan
är omförmäldt, angifvit, är visserligen tänkbar, eller att, sedan de
förre ansett en vattensjuk egotrakt, som genom afdikning kan göras
odlingsbar, böra hänföras till inrösningsjord, delegarne vägra att afsätta
jord för det nödiga diket; men att dessa sålunda förbise sin egen fördel,
måste dock vara sällsynt, och i praktiken lärer någon oöfvervinnelig
svårighet att förena de olika åsigterna icke förete sig. Dessutom
skulle samma svårighet inträffa, äfven om delegarnes vägran i nämnda
afseende föreginge åtgärderna för inrösnings- och afrösningsjordens åtskiljande
; och det är antagligt, att ehuni dessa tillgöranden förekomma
under särskilda nummer i paragrafen, de, likasom flera andra dylika
frågor, likväl samtidigt tagas under behandling.

Likaledes må medgifvas, att afgörande! af de i 7:de och 8:de
punkterna omförmälda ersättningsfrågor, innan skiftet vunnit laga kraft,
kan, på sätt motionären anmärkt, medföra olägenheter; men det torde
ock böra tagas i öfvervägande, huruvida icke ett motsatt förfarande
skulle hafva än menligare följder; ty utom det att delegarne, för dessa
frågors behandling såsom en nära nog särskild förrättning, sannolikt
Ange vidkännas ökade utgifter, först vid sjelfva förrättningen och sedermera
vid deraf föranledda nya tvister och besvär, kunde de ersättningstagande
ofta nog blifva allt för länge uppehållna i sin rätt att utfå
dem tillkommande ersättningar, •—- en olägenhet den motionären väl
sökt att i någon mån förekomma genom det vid § 134 föreslagna
tillägg, att vid Egodelnings-rättens beslut rörande dessa ersättningsfrågor
skulle bero och klagan deröfver ej få föras; men af skäl, som på sitt
ställe skola närmare utvecklas, anser Utskottet ett sådant stadgande
icke vara lämpligt. Utskottet får derföre hemställa,

6:o att hvad motionären i förevarande hänseende
framställt ej måtte vinna Riksdagens bifall.

§ 56 medgifver egoutbyte, när hemman har ega inom annat
hemmans rågång; men förhållanden skola, enligt motionärens åsigt, förekomma,
då detta stadgande ej gör tillfyllest; och har han anfört, hurusom
det skall inträffat, att väckt fråga om utbyte af jord, belägen vid
gränsen af ett skifteslag, men till större delen inom detsamma, blifvit
afslagen, samt för afhjelpande af detta missförhållande föreslagit, att
slutet af paragrafen må erhålla följande lydelse:

»Har hemman i skifteslaget ega inom eller utmed annat hemmans
eller annan bys rågång, eller annat hemman eller annan by ega inom

eller

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

eller utmed skifteslagets rågång, och å ena sidan sökes, att den ega för
beqvämligare läge mot annan jord utbytas må; vare ock lag som ofvan
sagdt är».

Det tillkommer icke Utskottet att bedöma, om ifrågakommet egoutbyte,
uti uppgifva fall, oaktadt ena sidans bestridande, författningsenligt
bort bifallas eller icke; men utgående från den redan antydda
grundsatsen, att eganderätten bör hållas i helgd, anser Utskottet betänkligt
att allt för långt utsträcka rättigheten till ett utbyte af egor, som
å någondera sidan bestrides. Dessutom synes det föreslagna tillägget
icke- vara så tydligt och bestämdt, att ej tvifvel om rätta tillämpningen
af ett sådant stadgande kunde uppstå och rättigheten möjligen utsträckas
längre, än motionären åsyftat; och hemställer Utskottet derföre,

7:o att förslaget i denna del ej måtte godkännas.

Stadgandet i § 58, enligt dess nuvarande lydelse, att, om genom
egoutbyte i andra än förut anförda fall, beqvämlighet för odling och
häfd eller annan dylik fördel kan vinnas, må sådant utbyte ske, utan
hinder af förut faststäldt skifte, såvida jordegare sig derom förena, vill
motionären hafva utsträckt derhän, att ömsesidigt bifall till utbytet icke
skulle erfordras, utan detsamma försiggå, derest nämnda fördelar kunna
vinnas, »utan att någon jordegare deraf lider skada»; men af skäl, som i
afseende på de föreslagna ändringarne i 3 och 56 §§ redan blifvit anförda,
får Utskottet hemställa,

8:o att Riksdagen till ifrågavarande förändring ej
måtte lemna bifall.

Under anförande, hurusom sättet för graderings verkställande under
sednare tider varit mycket omskrifvet, i det en del velat gifva företräde
åt s. k. serie-gradering, eller att alla i ett skifteslag ingående
egor värderas i ett sammanhang, under det andra förordat s. k. separatgradering,
då inrösnings- och afrösningsjorden hvardera för sig, utan
jemförelse med hvarandra, särskildt graderas; att båda åsigternas förfäktare
kunde hafva rätt, emedan frågan egentligen berodde på lokala
omständigheter, så att inom trakter, hvarest åker och äng ligga i ett
sammanhang för sig och utmarken särskildt, kunde företräde möjligen
gifvas åt separat-graderingen, under det att inom orter, hvarest åker och
äng ligga spridda emellan berg, skogs- och betesmarker, så att vid skifte
som oftast, för att utlägga formliga egolotter, erfordrades en omvexling
emellan inrösnings- och afrösningsjord, såsom i 79 § vore medgifvet,
hade serie-graderingen företräde; att det ena eller andra sättet användes
inom olika orter, allt som det af förrättningsmännen anses vara mest
praktiskt, ehuru 64 § tydligen föreskrifter separat-gradering; men att
Bill. till Biksd. Prot. 1869. 7 Samt. 7 Haft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande K:o 12.

häraf kunde orsakas obehag och kostnader, i det domstolarne möjligen
kunde finna sig befogade att upphäfva verkställda Skiften blott på den
grund, att serie-gradering egt ruin, under det att uträkningarne öfver
skiften, der separat-gradering skett och omvexling af de olika egoslagen
egt rum, alltid vore svårare att kontrollera; — har motionären, till afhjelpande
af dessa olägenheter, föreslagit ett tillägg vid slutet af § 64,
så lydande:

»I orter, der sådant finnes lämpligt, vare så kallad serie-gradering
jemväl tillåten».

Utskottet delar i allo motionärens åsigt, att s. k. serie-gradering
i vissa undantagsfall kan ega obestridligt företräde framför separatgradering;
men då, enligt hvad af motionen framgår och erfarenheten
eljest gifver vid handen, landtmätaren icke af Skiftesstadgans föreskrift
i förevarande hänseende ansetts förhindrad att i omförmälda fall använda
serie-gradering, samt motionären icke gittat uppgifva, hvad Utskottet ej
eller har sig annorledes bekant, att domstolarne verkligen ogillat ett
sådant förfarande, hvilket han blott antagit möjligen kunna inträffa,
torde det ifrågasatta tillägget ej vara erforderligt, hvarföre Utskottet
hemställer,

9:o att framställningen derom måtte lemnas utan
afseende.

Den af motionären föreslagna ändring i § 69, enligt hvilken ordet
»storskifte» skulle utbytas mot ordet »skifte», står i sammanhang med
den förändring, som likaledes blifvit föreslagen i § 3; men om, såsom
Utskottet antager, denna sednare icke kan godkännas, lärer ock frågan
om den förra förfalla. Detsamma gäller äfven i afseende på den förändring
motionären föreslagit vid § 78, punkten 1, eller att orden:»faststäldt
enskifte, eller sådant skifte» etc. skulle utbytas mot orden:» fastställda
skiften»-, hvilket Utskottet

10:o får till Riksdagens pröfning hemställa.

Under anförande, hurusom ofta inträffade, »att, efter förrättadt
laga skifte, flera dervid utlagda särskilda hemmanslotter gemensamt
komme, till olika andelar, uti två eller fteres ego, och att dessa lotter
till hvarandra af egarne kunde sammandragas», har motionären, då något
bestämdt stadgande, huru dervid skulle tillgå, ej förefunnes, föreslagit
ett tillägg till slutet af 69 §, hvarigenom innehafvet skulle stadgas
såsom delningsgrund, »der två eller flera vid en- eller laga skifte utbrutna
lotter skola emellan gemensamma egare klyfvas»; men enär en
sådan delningsgrund, utom det att den i fall, der lotternas gemensamma
egare ej tagit vissa delar deraf i besittning, icke skulle kunna tillämpas,
dessutom kunde vara mot rätt och billighet stridande, t. ex. när sådana

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

lotter skola emellan sterbhus clelegare eller gemensamma köpare fördelas,
så hemställer Utskottet,

ll:o att förslaget i denna del ej måtte bifallas.

Uti § 85 stadgas, att när laga skifte verkställes, skall sådant skifte
hela skifteslaget öfvergå och hvarje delegares lott särskildt utbrytas;
men från denna allmänna regel vore ett undantag gjordt genom §
78 punkten 2, som föreskrifver, att om flera byar, hvilka uti inrösningsjorden
blifvit såsom särskilda skifteslag delade, hafva gemensam del uti
skogsmark, då må sådan mark utan sammanblandning med inrösningsjorden
fördelas; och frågan, huru härvid borde förfaras, när denna utmark,
jemte skog, äfven innehölle skoglös betesmark samt åker, äng och
odlingsmark, vore, sedd från praktisk synpunkt, enligt motionärens åsigt,
klar deri, att skifte å en sådan samfällighet måste inskränkas till att
blott dela emellan de särskilda inegoskifteslagen, och att, först när hvartdera
skifteslaget bekommit sin andel af samfälligheten, fråga kunde förekomma
om skifte inom hvarje särskildt skifteslag. Da emellertid fall
skola inträffat, der domstolar ansett sig böra af formela skäl gifva det
utslag, att hvarje delegares lott skall särskildt utbrytas, under det andra
hyst den åsigt, att blott skifteslagen först skola åtskiljas, har motionären,
som ansett nödvändigt, att den sednare asigten tydligen uttrycktes,
föreslagit, att första delen af 85 § måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

»Som genom utbrytning af en eller flere delegares egolott den
förra egoindelningen rubbas; så skall, när laga skifte på eu eller flere
delegares begäran verkställas, sådant skifte hela skifteslaget öfvergå, och
hvarje delegares lott särskildt utbrytas, på det att ytterligare kostnader i
detta afseende må besparas och oreda vid egornas bruk förekommas;
dock att vid skifte enligt 78 § 2 inom., när de angå utmark, hvilken ej
hufvudsakligen är att betrakta som skogsmark, delning ma verkställas
endast mellan de särskilda skifteslagen uti ineg orna;»

Hvarjemte, så väl för att bringa andra punkten af 85 § i öfverensstämmelse
med den föreslagna förändringen af 3 §, som ock för att
närmare förtydliga densamma, helst det ej gerna läte sig tänkas, att egor
finnas, hvilka icke kunna afstängas och särskildt brukas, sednare punkten
af sistnämnda § borde erhålla följande lydelse:

»Har någon delegare i skifteslag, som skiftas skall, vid förut verkstäldt
skifte erhållit alla sina egor så utbrutna, att de kunna med fördel
afstängas och särskildt brukas; — — • medgifver.»

Utskottet, som fullkomligt instämmer i motionärens åsigt, angående
rätta förståndet och tillämpningen af stadgandet i 78 § 2 punkten, anser
deremot den omständighet, att någon domstol dömt i strid dermed,

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 12.

lika litet i detta, som i andra undantagsfall, böra föranleda till förklaring
öfver eller tillägg vid ett i sig sjelf tydligt lagbud; och beträffande
sednare delen af 85 §, så enär, enligt Utskottets åsigt, den föreslagna
förändringen af 3 § icke bör godkännas, samt något misstag om rätta
meningen af den ifrågavarande bestämmelsen, sådan den nu lyder, icke
bör kunna ega rum, hemställer Utskottet,

12:o att motionen äfven i dessa delar måtte lemnas
utan afseende.

Såsom vilkor för tillåtelsen för egare af särskilda delar i olika hemmansnummer
att vid laga skifte erhålla dithörande egor i ett sammanhang
lagda, bestämmer 86 §, bland annat, att dessa särskilda delar skola vara besutna;
emot hvilket stadgande motionären anmärkt, att landtmätaren icke
egde någon pröfningsrätt, huruvida en hemmansegare är besuten på sin lott,
men att, i följd af nämnda stadgande, det missförhållande kunde uppstå,
att pröfning om besutenhet, utan någon delegares yrkande, komme att
ega rum, hvarföre motionären yrkat, ätt ordet »besutna» borde utgå.

Då nyssberörda föreskrift uppenbarligen tillkommit såsom en följd
af den genom författningarne om hemmansklyfning och jordafsöndring
vederbörande delegare medgifna. rätt att obesuten hemmansdel till sig
lösa, samt ändamålet med samma föreskrift varit att bereda möjlighet
af den obesutna egolottens sammanläggning med annan del i samma
hemmansnummer, torde, så länge en dylik lösningsrätt eller sjelfva
grunden för det ifrågavarande stadgandet qvarstår, jemväl detta sednare
böra bibehållas. För öfrigt äro bestämmelserna angående vilkoren för
besutenhet så beskaffade, att landtmätaren sällan bör misstaga sig i
frågan, huruvida besutenhet förefinnes eller icke, och den händelse, att,
i och för hemmansdelarnes sammanläggning, tvist i nämnda afseende
uppstått, torde likaledes vara ganska sällsynt. På. grund häraf får
Utskottet hemställa,

13:o att å yrkandet i förevarande hänseende ej måtte
fästas afseende.

Med åberopande af jordbrukets olika ståndpunkt, nu mot förr,
och de förändrade förhållanden, som deri inträdt sedan 1827, då laga
skiftena började, har motionären velat derifrån härleda behofvet af en
förändring i § 87, som, efter motionärens uppfattning af der gifna stadgande^
skall innehålla den bestämmelse, att jordegare ej kan åläggas
utflyttning förr, än det oundgängligen erfordras att tilldela honom tre
skiften; hvaremot motionären ansett, att i hvarje fall, då egorna vore
af den belägenhet och godhet, att en åbo utan skada kunde tilldelas
ett skifte, sådant ovilkorligen borde ske, äfven om utflyttning skulle

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12,

erfordras; i hvilken syftning förslag till förändring af §:ns nuvarande
lydelse blifvit framstäldt.

Utskottet anser det ifrågavarande stadgandet icke skäligen kunna
gifva anledning till en sådan tydning, som motionären uppgifvit, utan
tvärtom, jemfördt med föreskriften i 95 §, rätteligen böra så tolkas,
att, då egornas största möjliga sammandragning är skiftets hufvudändamål,
sådant bör iakttagas i hvarje fall, der det kan ske med bibehållande
af allas rätt och utan någons verkliga lidande, jemväl om
derför erfordras en eller annan delegares utflyttning, hvarigenom väl
egentligen någon skada ej kan anses blifvit tillskyndad; och får Utskottet
derföre hemställa,

14:o att förslaget i denna del må lemnas utan vidare
afseende.

Behöfligheten af den förändring, som blifvit föreslagen i § 89,
är, på sätt redan blifvit anmärkt, helt och hållet beroende på antagandet
eller förkastandet af förslaget till förändring af 3 §; och
hemställer Utskottet således, under förutsättning af den sednare händelsen,

15:o att frågan om förändringen i nu förevarande
§ måtte förfalla.

Enligt motionärens förmenande vore föreskriften i § 105, att
landtmätaren vid förrättningens afsilande skall utlemna till delegarne,
jemte öfriga handlingar rörande densamma, äfven delningsbeskrifningen,
skadlig både för landtmätaren och för delegarne, af flera skäl,
som blifvit i motionen anförda.

Denna föreskrift fanns i 1827 års Skiftesstadga, enligt dess ursprungliga
lydelse, borttogs derur genom 1832 års kungörelse, men har
i den förnyade Stadgan blifvit återupptagen i följd af den beklagliga
erfarenhet under sednare år, att landtmätare afslutat skiftesförrättning,
utan att dervid hafva delningsbeskrifningen upprättad annorledes än i
s. k. kladd; att fullständig delningsbeskrifning någon gång först flera
år derefter kunnat landtmätaren aftvingas; och att fall inträffat, der
sålunda försumlig landtmätare emellertid aflidit, utan att hafva fullbordat
delningsbeskrifningen, som i följd af sin ofullständiga beskaffenhet
derefter ej eller kunnat af annan redas och renskrifvas, till stort
men och dryga kostnader för skiftesdelegarne. Med anledning häraf
och då motionären sjelf antydt syftet vara att genom ifrågasatta återgång
till stadgandet i 1832 års kungörelse bereda skiftesmannen ett,
enligt hvad erfarenheten sålunda visat, ganska vådligt rådrum, hemställer
Utskottet,

16:o att motionen i denna del måtte afslås.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

Det har redan förut blifvit omförmäldt, att motionären föreslagit
den ändring i 134 § att klagan ej skulle få fullföljas emot Egodelningsrätts
beslut i sådana frågor rörande ersättning efter laga skifte,
hvarom stadgas i 53 §, 7:de och 8:de punkterna, utan vid nämnda
Rätts beslut deröfver bero; och såsom anledning till detta förslag har
motionären uppgifvit, att tvister i dessa afseenden, sedan all tvist om
skiftet genom föregående beslut blifvit afskuren, ofta blott af tredska
anhängiggjordes och fullföljdes, likasom det sällan inträffade, att ändring
meddelas i Egodelningsrättens beslut härom, helst som vid frågor af
denna beskaffenhet besigtning på stället vore nödvändig för en riktig
utredning af förhållandet; och när först förrättningsmännen, efter föregången
besigtning, uppgjort alla ersättningsfrågor och deras åtgörande
sedermera blifvit kontrolleradt, efter syn på stället, af Egodelningsrätten,
syntes icke någon fara för handen, om deröfver ej finge vidare
klagas.

Häremot må anmärkas, att det vore en i vår lagstiftning ovanlig
eller åtminstone äfven i de mindre vigtiga fall, der den förut varit tillämpad,
numera öfvergifven grundsats, att en Underrätts beslut skulle
anses ovilkorligen gällande och icke få öfverklagas. Dessutom kunna
omförmälda ersättningsfrågor vara af ganska stor vigt för dem, de röra;
och, efter hvad Utskottet erfarit, lärer det icke vara så sällsynt, att
Egodelningsrätts beslut derutinnan blifvit ändradt. Frågan kan angå
icke blott ersättningens belopp, utan ock grunderna för beräkningen,
tiden för betalningens erläggande, med mera dylikt. Det låter ock tänka
sig, att förrättningsmännens åtgärder och beräkningar blifvit af Egodelningsrätten
upphäfda eller ändrade, men af högre myndighet pröfvas
riktiga och godkännas. Utskottet hemställer alltså,

17:o att förslaget i denna del icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Slutligen har motionären yrkat ändring i § 133, som innefattar
det ovilkorliga stadgande, att om landtmätaren öfvertygas att hafva
vid egomätningen begagnat biträde af dertill obehörig person, eller
låtit mätningen till större eller mindre del af antagen elev utan behörig
tillsyn verkställas, den sålunda obehörigen verkställda egomätningen,
ända att fel deri ej'' kan visas, skall vara ogild, med skyldighet för landtmätaren
att, på egen bekostnad, omgöra såväl mätningen, som skiftes^
förrättningen för öfrigt i alla de delar, som, först efter det konceptkartan
kommit i fullständigt skick, böra till behandling förekomma.

Detta stadgande syntes motionären orimligt, helst ingen hade nytta
af, att egor skulle ommätas, hvilka äro riktigt affattade. Det vore redan
straff nog för landtmätaren, att, om han bryter emot detta lagbud, få

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

ansvara såsom för tjenstefel; och stadgandet stode ej eller väl tillsammans
med 38 §, hvari det vore medgifvet, att, der karta öfver ett
skifteslag finnes, som är riktig eller till och med ofullständig, blott
den genom rättelser kan sättas i behörigt skick, sådan karta skall vid
skiftet begagnas, äfven om den vore upprättad af en person, som ej tillhörde
landtmäteristaten, eller af någon bland delegarne. Motionären
har alltså föreslagit, att, till beredande af nödig rättelse häri, §:n måtte
erhålla följande lydelse:

»Öfver de invändningar — — — — — — dömdt är. Göres vid
Egodelningsrätten af någon delegare anmärkning mot skifteskartan, då
skall ock beslut deröfver af Rätten meddelas; och vare, der landtmätaren
öfvertygas att hafva vid egomätningen begagnat biträde af dertill obehörig
person, eller låtit mätningen till större eller mindre del af antagen
elev utan vederbörlig tillsyn verkställas, den sålunda obehörigen verkställda
egomätningen, om fel deri kan visas, ogild, med skyldighet för
landtmätaren att, antingen genom ny mätning eller genom införande af
rättelser, der så ske kan, sa väl på egen bekostnad först och främst sätta
konceptkartan i fullständigt skick, som ock omgöra skiftesförrättningen i
öfrigt i alla de delar, som, efter hvad i 53 § stadgadt är, först derefter
böra till behandling förekomma. Ej må dock — — — — — om fel
deri visas kan».

Det är en allmänt antagen grundsats, att embetsåtgärd, vidtagen
af dertill obehörig eller oberättigad person, är ogiltig och något undantag
härifrån lärer icke böra medgifvas i fråga om landtinätares åtgärd mera
än i andra fall. Egornas noggranna mätning och affattning är en åtgärd,
på hvars riktighet hela skiftets laglighet i öfrigt beror; är denna felaktig
eller otillförlitlig, så blir skiftet i det hela felaktigt. 1 allmänhet hafva
också domstolarne, då egokartor blifvit åberopade såsom bevis i rättegångar,
ansett sig icke kunna tillerkänna vitsord åt andra, än sådana,
som blifvit af behörig landtmätare efter vederbörligt förordnande upprättade.
På grund häraf får Utskottet hemställa,

18:o att ifrågavarande motion icke eller i denna del
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Från Andra Kammaren är likaledes till Lag-Utskottet remitterad
en motion (N:o 118) af Herr Ludvig Norrby, om ändring, antingen för
hela riket eller särskilt för Gotland, af bestämmelserna i nu gällande
Skiftesstadga rörande Egodelningsrätts sammansättning. Uti denna
motion anföres, hurusom jordbrukets skydd, utom allmänna lagens bestämmelser,
hufvudsakligen hvilade på tillämpningen af föreskrifterna i

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 12.

skiftesförfattningarne om jordens rättvisa och ändamålsenliga sammandragning
och delning; faktorer, af hvilka ett ändamålsenligt och lönande
jordbruk hufvudsakligen berodde, såsom varande jordbrukets grundval.
Tillämpningen af skiftesförfattningarne och följaktligen det behöfliga
skyddets meddelande hvilade nu främst i händerna på den landtmätare,
som finge en skiftesförrättning sig anförtrodd, och dernäst, såsom kontrollerande
myndighet, alltså i högre grad än hos landtmätaren, på
ortens Egodelningsrätt, som har sig uppdraget att närmast granska,
pröfva och fastställa landtmätarens åtgärder, vare sig i följd af anförda
besvär eller eljest. Enligt 117 § i Skiftesstadgan vore Egodelningsrätten
sålunda sammansatt, att ordinarie domaren i orten, eller,
vid förfall för honom, den Hofrätt förordnar, deri är ordförande, samt att
tre i landthushållning kunniga, inom häradet eller tingslaget boende bofasta
män, hvilka på föranstaltande af domaren inför Häradsrätten böra genom
socknefullmägtige väljas, med rösträtt efter förmedladt hemmantal, skola
vara ledamöter; hvarjemte, enligt Skiftesstadgans 130 §, ordföranden
egde rättighet att, der så nödigt finnes, tillkalla särskild landtmätare
till Rättens biträde; och skulle, vid olika meningar inom Rätten, den
blifva Rättens beslut, som biträdes af flesta rösterna, eller, der dessa
utfalla två mot två, den mening ordföranden biträder. Det kunde icke
vara främmande, hurusom en utmärkt teoretiskt bildad och i öfrigt
skicklig jurist kunde sakna och stundom äfven saknade all praktisk erfarenhet
i jordbrukets detaljer, detta så vigtiga element för ett riktigt
bedömande af jordbrukets ställning och behof; och deraf framstode icke
så sällan, att en Egodelningsrätts ordförande, med den största förmåga
och vilja att rätt tyda och tillämpa skifteslagarnes ord efter bokstafven,
likväl icke, utan stöd af praktiken, kunde bedöma alla de omständigheter,
i afseende på jordens olika beståndsdelar, läge och brukningssätt,
m. m., som, jemte ordens tydning, kanske mägtigare än sjelfva orden
verkade till en rättvis och ändamålsenlig jordens sammandragning och
delning genom laga skiften. Under sådana förhållanden blefve Egodelningsrättens
ordförande vid skiftesärendens bedömande mera eller
mindre beroende antingen af de åsigter Egodelningsrättens ledamöter
hyllade, eller ock, kanske allmännast, af de yttranden och tillstyrkanden,
som vid skiftesfrågors handläggning afgifvas af biträdande landtmätaren,
hvilken icke undantagsvis, såsom Skiftesstadgan förutsatte, utan åtminstone
i den ort, motionären representerade, alltid tillkallades; och det blefve
sålunda biträdande landtmätaren, och icke Egodelningsrätten, som dikterade
besluten, af hvilka icke sällan jordegarnes val eller ve berodde.
De tre valde ledamöterne i Egodelningsrätten hade väl, om de voro

eniga,

Lag-Utskottets Utlåtande H:o 12.

eniga, afgörande magten på sin sida; men sjelfständighetsandan vore
ännu icke så utvecklad och fri, att den ju icke kunde maka åt sig något
af respekt för en ledande hand, och det behöfdes nu blott en endas missuppfattning,
för att göra de tvänne sjelfständiges rätta åsigter utan
verkan, så att äfven i detta fall för stor magt vore nedlagd i ordförandens
votum; och om hvad sålunda blifvit framhållet finge antagas
gälla de ordinarie domrarnes ordförandeskap, så gällde det i ännu högre
grad deras icke så sällsynta vikarier, vanligen unga jurister, födda och
uppfostrade i städerna, utan ringaste praktik i jordbruket; i följd hvaraf
motionären föreslagit:

»att Riksdagen ville besluta och Kongl. Maj:ts nådiga stadfästelse
underställa sådan ändring, hvad Egodelningsrätts sammansättning angår,
antingen för riket i allmänhet eller för provinsen Gotland särskildt:

l:o att ordförandens sjelfskrifvenhet undanrödjes och de valde ledamöternes
antal ökas från tre till sex inom hvarje härad eller tingslag;

2:o att Kongl. Maj:t nämner ordförande och vice ordförande för eu
tid af tre år i sender bland tre, som länens landsting till hvardera platsen
föreslå;

3:o att landstinget skall välja sex bofaste män till ledamöter i Egodelningsrätten,
af hvilka de trenne äldst valde hvartannat år skola afgå,
första gången medelst lottning, med rätt till återval af de afgående;

4:o att valen så verkställas, att ledamöterne finnas bosatte i skiljda
delar inom häradet; och

5:o att Egodelningsrätten skall vara beslutför, då, utom ordföranden,
fyra ledamöter äro närvarande.»

Och hade motionären funnit sig manad till afgifvande af detta
förslag icke allenast af ofvan anförda allmänna skäl, utan ock af de förhållanden,
som Gotland särskildt, i afseende på jordarnes egenheter och
belägenhet i många små lotter, icke sällan för ett hälft mantal och derunder
i 12 ä 15 särskilda socknar på milslånga afstånd från hemmanets
bostad företedde. __ ___

Redan tillförene har det blifvit ifrågastäldt, att särskilda för befattningen
fullt lämpliga personer skulle förordnas till ordförande i Egodelningsrätterna,
och stundom har det varit i fråga, att befattningen
skulle omfatta större distrikter, än dem, som nu äro dessa Rätter hvar
för sig tilldelade, men nära nog oöfvervinneliga hinder möta häremot.
Till en början är det icke lätt att finna personer, som med fullt erforderlig
insigt i öfrigt förena tillräcklig kunskap och erfarenhet, för att
kunna rätt tillämpa Skiftesstadgans föreskrifter och bedöma de icke sällan
Bih. till Riksd. Prof. 1869. 7 Samt. 7 Haft. 3

jg Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

vigtiga rättsfrågor, som i skiftesärenden ofta förekomma. Om ock en
så&qvalificerad person inom en eller annan ort funnes och vore benägen
att åtaga sig befattningen, så kunde dock såsom säkert antagas,
att många dylika icke vore att tillgå, och följden blefve. således den,
att hans befattning måste omfatta större distrikter, möjligen ett helt
län; men derigenom skulle kostnaderna i och för ärendenas handlägg
ning högst betydligt ökas. För öfrigt är redan genom 117 § Skiftesstadgan
åt vederbörande Hofrätt öfverlåtet att, vid förfall för ordinarie
domaren i orten, till ordförande i Egodelningsrätter förordna
sådan person, som dertill anses lämplig, utan att vara bunden vid
den som eljest förestår domareembetet; och Kongl. Maj:t är jemväl
förbehållet att, på vederbörandes anmälan eller af eljest förekommande
anledningar, för större eller mindre distrikter utse särskild person dertill;
vid°hvilket förhållande något vidare stadgande i detta afseende ej
lärer erfordras.

Att öka antalet af ledamöter i Egodelningsrätt, på sätt motionären
föreslagit, kunde visserligen låta sig göra; men derigenom komme
också kostnaderna för denna Rätts sammanträden att förhöjas, och om
ärendena det oaktadt blefve bättre handlagda, än under nu varande
förhållanden, kan vara tvifvelaktigt. Någon anmärkning emot stadgade
ordning för dessa ledamöters utväljande har icke försports, och socknefullmäktige,
af hvilka de väljas, böra lika väl som landstingets ledamöter,
om icke bättre, känna de personer inom häradet eller tingslaget, som
äro mest passande till befattningen. Deras egen fördel manar dem ock
att göra ett så godt val som möjligt. f

På grund häraf får Utskottet hemställa,

19:o att icke heller denna motion må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 Mars 1869.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Herr Kolmodin har begärt att få antecknadt, det han ej öfvervarit
ärendets behandling hos Utskottet.

Stockholm, 1869. Associations-Tryckeriet.