Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1888:LU11 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 10 febr. 1888, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande i anledning af Riksdagens justitieombudsmans
hemställan om upphäfvande af 23 kap. 7 § strafflagen.

I justitieombudsmannens till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse,
som blifvit af båda kamrarne öfverlemna d till lagutskottet,
framställes förslag om upphäfvande af 23 kap. 7 § strafflagen, sådant
detta lagrum lyder i förordningen den 6 oktober 1882; och anföres till
stöd för detta förslag följande:

»I 23 kap. 7 § strafflagen stadgas att, om konkursgäldenär gjort
sig skyldig till oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer eller rymt för
skuld, sådant brott icke må åtalas af annan än målsegande. Detta stadgande
finner jag innebära missförhållanden, som böra på lagstiftningens
väg afhjelpas.

Det har ej kunnat undgå att ådraga sig en allmännare uppmärksamhet
att, ehuru i de talrikt förekommande konkurserna i våra dagar
ofta yppa sig förhållanden, som ådagalägga att vederbörande gäldenärer
gjort sig skyldige till oredligt eller vårdslöst förfarande, de dock jemförelsevis
sällan ställas till ansvar för dylik brottslighet. Orsaken härtill
är utan tvifvel att söka i lagens bud, att konkursgäldenärs oredlighet
och vårdslöshet icke får åtalas af annan än målsegande. Det är
haturligt att de borgenärer, som längre eller kortare tid stått med gäldenären
i affärs- eller vänskapsförbindelse, eller äro med honom beslägtade,
merendels hysa obenägenhet att mot honom anställa ansvarstalan.
Andre hållas tillbaka af tanken på det besvär och de kostnader en dylik
rättegång skulle medföra; och i allmänhet besluter sig en borgenär för
att instämma konkursgäldenären, endast om han har grundad anledning

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

antaga, att lian derigenom skall få sin fordran i konkursen till större
eller mindre del gulden. Erfarenheten har nemligen nogsamt visat, huru
som eu konkursgäldenär, hvilken fortsatt sin affärsverksamhet långt efter
det han måst inse, att hans ekonomiska ställning blifvit ohjelplig, och
som derunder gjort sig skyldig till vårdslöshet mot sina fordringsegare
eller till och med till oredlighet, det oaktadt, när han slutligen till deras
förnöjande afträde!- sina tillgångar, först sedan dessa reducerats till det
minsta möjliga, oftast går fri från all efterräkning, påtagligen derför att
ingenting i ekonomiskt afseende står att vinna genom hans tilltalande,
eftersom han på förhand uttömt alla de hjelpkällor, som kunnat stå honom
till buds. A andra sidan inträffar understundom, att en gäldenär, som
felat mera åt enfald, bristande insigt i bokföring eller annat oförstånd,
dragés inför rätta att stå till ansvar för oredlighet eller vårdslöshet mot
sina fordringsegare, om han har anförvandter eller vänner, som förmenas
kunna och vilja erlägga en antaglig summa till den anklagande för ätt
från ett vanärande straff rädda den anklagade. Så snart afsigten vunnits,
är vederbörande också villig att nedlägga sin talan; och det är
ingenting ovanligt vid inträffad konkurs att någon eller några gäldenären
närstående personer skriftligen förbinda sig att betala ett uppgifvet belopp
eller eu viss procent af eu borgenärs i konkursen bevakade fordran,
under vilkor att denne å sin sida utfäster sig att icke för brottsligt förfarande
åtala gäldenären eller ock att afstå från redan mot honom i sådant
afseende anhängiggjordt åtal.

Den utsigt till frihet från straff, som sålunda står Öppen för den
oredlige och vårdslöse konkursgäldenären, en utsigt som nästan kan sägas
vara större i samma mån brottet är svårare, måste uppenbarligen uppmuntra
till det lättsinne i handhafvande af ekonomiska angelägenheter,
som val icke utan allt skäl påstås känneteckna vårt folk, öka konkursernas
antal och på samma gång fördröja deras utbrott utöfver den
gräns lagen utstakat samt (ifver hufvud undergräfva den allmänna affärsmoralen.

Denna utsigt till strafflöshet för en oredlig eller vårdslös gäldenär
j konkurs skulle säkerligen blifva betydligt mindre och lockelsen till
äfventyrliga spekulationer eller fortsättandet af en hopplös affärsverksamhet
till väsentlig män förringas, om äfven de förbrytelser, hvilka lagen
benämner oredlighet och uppenbar vårdslöshet mot borgenärer, stäldes
under allmänt åtal. Jag förbiser visserligen icke att, äfven om allmän
åklagare hade att åtala vårdslöshet och oredlighet i konkurs, det kunde
hända att brottet blefve opåtaldt, likasom att den af straff mera förtjente
ginge fri, under det den mindre brottslige stäldes till ansvar; men detta

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

skulle säkerligen icke så ofta som nu blifva fallet, och framför allt komme
det ej att uteslutande bero på egennyttiga beräkningar och personliga
förhållanden, om brott af ifrågavarande beskaffenhet blefve straffade eller
icke. Förfarandet härutinnan skulle icke få denna prägel af godtycke
eller lägga i dagen denna skilnad till person, som nu hotar att rubba
tron på allas likhet inför lag.

I fråga om åtalsrätten och dess ■ förhållande till civilisationens fortgång
gå meningarna i olika rigtning. A ena sidan vill man göra gällande
att straffrätten, hvilken ursprungligen ansågs tillhöra den förorättade
ensam (sjelfhämdens stadium), så småningom öfvertagits af staten,
som under sin fortgående utveckling och i mån han vuxit i styrka först
undantagit vissa brott från den förorättades fria bestämning i afseende
på utkräfvande af straff och efter hand öfverfört brott efter brott från
den enskildes straffrättsområde till staten, ända till dess slutligen hvad
som från början var undantag blifvit regel, i det straffrättens offentlighet
numera är erkänd och straffets utkräfvande blifvit eu statens angelägenhet,
oberoende af det enskilda godtycket. Men i straffrättens offentliga
karakter ligger tydligen, att det tillkommer staten icke blott att straffa.
utan ock att åklaga, och staten eger derför att, äfven mot den enskilde
målsegandens vilja, åtala brott. Då den positiva lagen förbehåller åt den
förorättade ensam att beifra vissa brott, är detta att betrakta såsom ett
af staten medgifvet undantag från regeln, beroende dels derpå att några
af dessa brott äro så ringa eller begås under sådana omständigheter, att
den allmänna rättskänslan deraf föga eller intet beröres, och dels derpå
att andra af ifrågavarande brott så nära eller på sådant sätt röra den
förorättades personliga eller familjförhållanden, att den offentlighet, brottet
genom bestraffningen skulle erhålla, vore för denne ett nytt lidande, ofta
svårare än det, som genom sjelfva brottet tillfogats.

A andra sidan betecknas denna uppfattning af åtalsrätten — hvilken,
oberoende af den historiska utvecklingens gång, har stöd i den allmänna
rättsgrundsats, att hvarje rättskränkning mot statens medlemmar
äfven innebär en rättskränkning mot staten sjelf, så tillvida som statens
lagar blifvit åsidosatta eller öfverträdda — såsom tillhörande ett öfverkommet
utvecklingsskede. Vill man — heter det från detta håll —
komma till en allmängiltig grund för åtalsrätten, får man ej förblanda
denna med straffrätten. Staten har visserligen rätt att afgöra hvad som
är brott och att bestämma straff för alla brott, men deraf följer alldeles
icke, att staten är berättigad att åtala alla brott. År staten ett organiskt
helt, hvars alla delar äro förnuftiga väsen, så måste dessa sj elfva ega
rätt att beifra eller eftergifva straffet för de rättskränkningar, som veder -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

farits dem sjelfva. Såsom föremål för statens åtalsrätt återstå då endast
de förbrytelser, som äro omedelbart rigtade mot staten sjelf. Alla brott
mot enskild person måste den förfördelade, såsom förnuftig och sig sjelf
bestämmande, ega att beifra eller lemna ostraffade. Detta förmenas vara
den enda giltiga allmänna grund för åtalsrätten. Statens rätt att åtala
är sålunda undantag i stället för regel. Men äfven från denna synpunkt
medgifves likväl, att klokheten bjuder att utsträcka statens åtalsrätt till
vissa andra brott, än sådana som kunna hänföras till brott mot staten
såsom målsegande, likasom att allmänne åklagaren bör vara skyldig att
biträda den enskilde förfördelade att beifra svårare brott, som af denne
till åtal angifvas.

Men till hvilken af dessa åsigter man än må ansluta sig, kunna
dock alla, synes mig, vara ense derom, att oredlighet och vårdslöshet af
gäldenär i konkurs, såsom de hos oss uppträda och verka, hora falla
under allmänt åtal. Talrikt som de öfver allt i landet förekomma, försvaga
de allt mer och mer förtroendet man och man emellan och undantränga
och hämma den sunda och redbara affärsverksamheten. Otvifvelaktigt
beröra de allvarsamt den allmänna rättskänslan, och icke kunna
väl brott, som störande ingripa i hela samhällets näringsliv sägas angå
endast den enskilde, som omedelbart deraf träffas. De äro uppenbarligen
brott mot det allmänna, mot staten, om också icke i dennas här ofvan
åsyftade betydelse af politisk institution.

Enligt de äldre konkurslagarna, såväl 1798 års som de af år 1818
och år 1830, hvilka alla hänföra hvarje slag af brottslighet af konkursgäldenär
antingen till bedrägeri eller till vårdslöshet *), hade allmän åklagare
rätt och pligt att åtala jemväl det ringare brottet, d. v. s. vårdslöshet
mot borgenärer. Först i 1854 års bär förut i annat sammanhang
omförmälta förslag till konkurslag förekommer den bestämmelse att å
konkursgäldenärs vårdslöshet egde ej annan än målsegande tala. Men
stadgandet återfinnes icke i det med ledning af detta förslag afen dertill
förordnad komité utarbetade och år J 859 afgifna förslaget eller — hvilket
vill säga detsamma — i vår nu gällande konkurslag. Först genom 1864
års strafflag förbehölls målsegande uteslutande rätt att, åtala oredlighet
och vårdslöshet i konkurs.

Efter hvad jag fått mig meddeladt, har nya lagberedningen tagit
ett steg i den af mig åsyftade rigtningen genom att i sitt nyligen utarbetade
förslag till ändringar i allmänna strafflagen inrymma rätt åt all *)

I 1798 års konkurslag talas visserligen äfven om oredlighet, men såsom en art af
vårdslöshet, och följaktligen med denna likstäld i fråga om ansvar.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

män åklagare att åtala jemväl sistnämnda båda slag af brottslighet äfven
som rymning för gäld, ''sända brottet af målsegande till sådant åtal angifves;
och jag medgifver gerna, att åtskillig!'', dermed skall vinnas. Oftare
än nu komme utan tvifvel konkursgäldenär, som gjort sig skyldig till
den ena eller andra af dessa förbrytelser, att derför straffas. Men det i
betraktande af verkningarna mest farliga och förkastliga i den enskildes
rätt att bestämma öfver åtalet för bär ifrågavarande brott qvarstode dock
oförändrad!. Frågan huruvida åtal skulle anställas eller icke komme fortfarande
att bero på godtycke, personliga förhållanden och egennyttiga
beräkningar; och man skulle framdeles som hittills få bevittna, att en
konkursgäldenär, som gjort sig skyldig till snart sagd! allt hvad konkurslagen
betecknar såsom oredligt och vårdslöst förfarande, undginge
åtal, under det att eu annan jemförelsevis långt mindre brottslig blefve
åtalad ofch dömd till fängelse, kanske till straffarbete och förlust af medborgerligt
förtroende. Jag anser derför, att steget bör tagas helt ut,
d. v. s. att allmän åklagare bör berättigas och förpligta^ att äfven utan
angifvelse af målsegande lagligen tilltala konkursgäldenär för oredligt
och vårdslöst förfarande mot borgenärer samt för rymning för gäld. Förslaget
i hvad det rörer sistnämnda förbrytelse har jag icke funnit nödigt
att särskild! motivera, enär det lärer vara sjelf klart-, att denna uti ifrågavarande
afseende likasom beträffande straffet bör likställas med oredlighet.
Då äfvenledes uppenbart är, att sådan syssloman, som åsyftas i 23 kap.
7 § strafflagen, bör i förevarande fall betraktas såsom annan konkursgäldenär,
får jag sålunda hemställa, att sagda paragraf, sådan den lyder
i kongl. förordningen den 6 oktober 1882, måtte helt och hållet upphäfvas.»

Det ämne, hvarmed justitieombudsmannen i ofvan anförda framställning
sysselsätter sig, har äfven varit föremål för behandling af nya
lagberedningen, som i sitt den 30 december 1887 afgifna förslag till lag
angående ändring i vissa delar af strafflagen hemstält att 7 § i 23 kap.
af nämnda lag må erhålla följande ändrade lydelse: »Brott, som i 3 §
omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär eller, efter ty i 4 § sägs, af
syssloman, må ej af allmän åklagare åtalas, der ej brottet af målsegande
till sådant åtal angifves.»

Genom denna bestämmelse skulle allmän åklagares sjelfständiga
åtalsrätt utsträckas till oredlighet mot borgenärer, hvarjemte åklagaren
skulle ega att efter angifvelse af målsegande föra talan om ansvar för
uppenbar vårdslöshet mot borgenärer.

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 11.

Då nya lagberedningens förslag, hvilket i den form, hvari detsamma
nu föreligger, icke lär varit för justitieombudsmannen tillgängligt, då han
afgaf sin embetsberättelse, antagligen kommer att, efter högsta domstolens
hörande, framläggas till Riksdagens pröfning, torde det icke vara lämpligt,
att någon framställning i ämnet från Riksdagens sida nu göres,
hvarför utskottet hemställer,

att justitieombudsmannens förevarande framställning
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERR.

Stockholm, John Björkmans Tr., 1S8S.