Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1875:LU11 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

TV:o 11.

Ant. till Riksd. Kansli den 5 April 1875, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
stadganden i fråga om skyldighet att hygga och underhålla
allmänna vägar och broar.

Uti särskilda i ämnet inom Kamrarne väckta motioner, öfver Indika
det enligt erhållna remisser åligger Lag-Utskottet att sig yttra, har
blifvit föreslaget:

inom Första Kammaren:

l:o) af Herr N. S. von Kock (motion N:o 37), att »Riksdagen ville
för sin del besluta

att, med ändring af hvad nu stadgadt är angående byggnad och
underhåll af allmänna vägar, bestämmes,

a) att alla lands-, härads-, och å hel socken indelade sockenvägar,
jemte dem som leda till »hamn, lastplats, varunederlagsplats» eller »emellan
segelleder, båtleder och flottleder» eller eljest »pröfvas vara för
varutransporten af allmän nytta och nödvändighet», skola från och med
1877 års början indelas till byggnad och underhåll å den stad, socken
eller annat, i brist af åsämjande, af Kongl. Maj:t bestämdt mindre distrikt,
inom hvars område de äro belägna;

b) att alla både sommar- och vintervägar å landet, med undantag
af enskilda utfartsvägar för by eller annan lägenhet, framgent skola
anläggas, och underhållas af dem, som, när denna författning träder i
verkställighet, hafva allmänna väghållningsskyldigheten inom socknen
eller distriktet sig ålagd;

c) att dessa väghållningsskyldige ega sig emellan, på sätt de ön Bih.

till Riksd. Prof. 1875. 7 Sami. VJ H&ft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

ska, fördela vägunderhållet, derest de alla derom äro ense, men att i
annat fall fördelningsgrunden bör vara det jordbruksfastighet, för år
1872, åsätta och faststälda taxeringsvärde, minskadt till jernört hundratal
af riksdaler, i stället för hemmantalet;

d) att egare af bruk, fabrik, såg, qvarn eller annan fast egendom
inom socknen eller distriktet, som icke äro väghållningsskyldige, böra,
i förhållande till slitning å vägarna genom deras, eller för deras körslor
förhyrda, åkdon erlägga den årliga ersättning till de väghållningsskyldige,
hvarom de med dessa kunna öfverenskomma, eller som, i
annat fall, bestämmes af nämnd, bestående af en utaf ortens ordinarie
domare och två af hvardera parten utsedde personer;

e) att för de distrikter, hvilkas väghållning, vare sig genom dyrbara
broar, närbelägna bruk eller fabriker, eller jernvägsstationer, eller
af andra orsaker befinnas, jemförelsevis med andras i samma län, särdeles
betungade, må, i vanlig ordning, beviljas rätt att upptaga broeller
vågpenningar för for- eller åkdon, tillhörande utom distriktet boende
person, när åkdonet icke begagnas af resande eller skjutsande,
eller af tjensteman, som färdas inom sitt tjenstgöringsdistrikt»;

inom Andra Kammaren:

2:o) af Herrar C. I. Bengtsson, Carl Magni och Jöns Pehrsson (motion
N:o 84), att »Lag-Utskottet ville uppsätta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag i ämnet hufvudsakligen efter följande grunder:

att byggnads- och underhållningsskyldigheten af allmänna vägar
och broar, sommar- och vintertiden, utgöres af kommunen, på sätt om
kommunalutskylder stadgadt är, dock så att löntagare och pensionstagare
för sin kontanta inkomst samt näringsidkare varda derifrån
befriade;

och att fördelning sker häradsvis, med rätt för häradena att inom
sig vidtaga fördelning af vägunderhållet sockenvis»;

3:o) af Herr Jöns Andersson uti motion N:o 53, hvari Herr Nils
Nilsson i Espinge instämt, att Riksdagen ville

antingen bestämma:

a) »att underhållet af lands- och häradsvägar äfvensom större broar
på landet inom vissa områden, och såsom nu häradsvis, bekostas af
alla inom området boende, efter samma grunder, som gälla för uttagandet
af kommunalutskylder;

b) att flera områden eller härad ega förena sig om gemensam vägoch
brounderhållningsskyldighet;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

c) och att de väg- och brohållningsskyldige inom området ega för
viss tid förena sig om sättet för fullgörande af samma skyldighet;

eller hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utarbetande och
framläggande af förslag till författning i ämnet på hufvudsakligen ofvanstående
grunder»;

4:o) af Herr Johan Jönsson (motion N:o 102), »att Riksdagen ville
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
med det snaraste låta utarbeta och för Riksdagen framlägga ett
fullständigt förslag till de förändringar i fråga om byggnads- och underhållsskyldigheten,
vinter och sommar, af allmänna broar samt landsoch
häradsvägar i allmänhet, hvartill omständigheterna må finnas föranleda»
;

5:o) af Herr Per Nilsson från Örebro län uti motion N:o 30, hvari
Herrar Eric Olsson, Carl Johansson, A. TF. Uhr, Jonas Jansson, August
Börjeson och P. Hubinette instämt, »att Riksdagen måtte uti underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Magt täcktes låta utreda och för Riksdagen
framlägga ett fullständigt förslag till en rättvisare fördelning af
vägunderhållningsskyldigheten»;

6:o) af Herr Johannes Andersson från Jönköpings län (motion N:o
49), »att Riksdagen måtte besluta en underdånig skrifvelse till Kong].
Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t täcktes, med upphäfvande af nu
gällande lag om allmänna lands- och häradsvägar, förordna, att dessa
väg ar skola, så väl vinter- som sommartid, byggas och underhållas af
alla medlemmar i kommunen, som enligt kommunalförfattningarne äro
skyldige att till kommunen erlägga skatt»;

7:o) af Herr A. Bäckström uti motion N:o 34, hvaruti Herrar Hans
Andersson, J. N. Biesert, B. J. Fahlander, Joll. Rutberg, O. östling och
Pehr Nilsson från Norrbottens län instämt, »att Riksdagen ville uti underdånig
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t,
snarast möjligt, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
ny lag för vägbyggnads- och underhållsbesväret, stödd på att hvarje
kommun med egen kommunalstyrelse utgör ett väghållningsdistrikt och
byggd på att väghållningsbesväret på lämpliga grunder fördelas mellan
jordbruk efter dess värden och andra näringar eller inkomster samt att
der kronoallmänning eller privilegierad stockfångstskog eller mark faller
inom kommunområdet, sådan egendom ock må i väghållningsbesväret
deltaga efter grunder, som kunna finnas lämpliga och rättvisa»; och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

8:o) af Herr C. E. Hjelm (motion N:o 133) »att Riksdagen måtte i
underdånig hemställan anhålla, att Kong]. Magt, med upphäfvande af
Kongl. Förordningen af den 13 September 1790 angående allmänna vägars
underhåll vintertiden, täcktes utfärda eu ny förordning för samma ändamål,
som lemnar de plogskyldige frihet att, på kommunalstämma eller
annorledes, sjelfve besluta om huru de allmänna vägarna skola hållas i
fargildt stånd, då snöfall inträffar».

I våra äldsta lagar och, från dem hemtadt, i Landslagen finnes
stadgadt, att »alla ägha broa byggia och vägha rydhia». Det dervid
fogade tillägg »sva then minna ägher i by som then mera ägher, hvarefter
ägho sinne» hade sin upprinnelse derur, att blott odalmännen
eller de bofaste männen hade förbindelse i afseende på samhällsinrättningarnes
upprätthållande, men icke så kallade löska män och leghudrängiar,
såsom alla andra, i motsats mot de bofasta, kallades. Ännu
1734 vid vår nu gällande lags stiftande, då, enligt den tidens statsekonomiska
grundsatser, förädlingsnäringarne höllos bundna vid städerna,
utgjordes landskommunernas befolkning endast af landtbrukare,
deras tjenstehjon, inhysesmän och backstugusittare, af hvilka sistnämnda
tre slags kommunmedlemmar några skyldigheter ej kunde utkräfvas.
Till följd deraf bibehölls ock i 25 kap. 8 § Byggningabalken det stadgande,
att alla, som å landet egde eller brukade hemman, skulle vägar
rödja och broar bygga, och allmänneligheten af detta stadgande uttrycktes
genom föreskriften derom, att icke ens Konungens gårdar skulle
vara derifrån fria. I Stadslagen deremot finnes, i afseende på gatuoch
vägliållningsskyldigheten, ingen inskränkning till någon viss samhällsklass;
och i öfverensstämmelse härmed förordnades genom 1734
års lag i fråga härom allenast, att städerna skulle rödja och hålla väg
så långt, som deras egor räckte.

Då dessa stadganden sålunda härleda sig från en tid, då landsbygdens
skattdragande befolkning nästan uteslutande bestod af jordbrukare,
hvilka i följd häraf äfven uteslutande ansågos böra till kommunala
onera bidraga, samt, hvad angår städerna, hvarest likartade förhållanden
icke förefunnos, lagen i afseende på väghållningsskyldighetens
bestridande icke innefattar någon inskränkning till vissa personer
eller klasser, synes otvetydigt, att 1734 års lagstiftare med stadgandet
i 25 kap. 8 § Byggningabalken åsyftat att göra väghållningsskyldigheten
till en kommunens, häradets eller stadens, gemensamma angelägenhet;
och den emot en sådan syftning stridande form, som berörda lagbud, i
hvad det angår landet, vid ett ytligt betraktande synes hafva erhållit,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

liar uti de ofvannämnda tidsomständiglieter, hvarunder det tillkommit,
sin förklaringsgrund och sitt försvar.

Ur bestående förhållanden utvecklade sig sålunda det för landsbygden
gällande stadgande, hvarur man härledt väghållningsbesvärets
utgörande efter det jorden åsätta mantal, nästan den enda beräkningsgrund
för skattebördors fördelning man fordom kände. Men detta stadgande,
som vid den tid, då det gafs, afsåg att uttrycka allenast en -personlig
förbindelse för jordbrukaren att såsom kommunmedlem efter då
vanlig skattegrund utgöra en tjenstbarhet, har, på en senare tid och
under väsendtligen olika förhållanden, blifvit tolkadt och tillämpadt
såsom innefattande en skattebörda, som man lagt uteslutande på all i
mantal satt jordegendom.

Vid fortgående industriel utveckling, och sedan näringarne blifvit
genom en förändrad lagstiftning frigifne från medeltidens tvång, uppstod,
vid sidan af jordbrukaren, på landet en ganska talrik befolkning
af bruksidkare, fabrikanter, handtverkare och handlande, bland hvilka
mången, för bedrifvande af sin rörelse och för afsättning af sina produkter,
hade lika stort behof af allmänna vägarne som jordbrukaren;
och samtidigt härmed uppkom, i samma mån jordstyckningen inom vårt
land blef mera allmän, en i många afseenden med den mindre hemmansegaren
likstäld klass af befolkning, hvilken, såsom innehafvare af
sjelfständig jordegendom, som icke blifvit i mantal satt, egnade sig
hufvudsakligen åt jordbruksnäringen. Men under allt detta, och oafsedt
af sålunda förändrade tidsomständiglieter ett förtydligande eller
en ändring af lagen bort till åstadkommande af mera tidsenliga grunder
för väghållningsbesvärets utgörande föranledas, blef dock lagens
stadgande i detta hänseende oförändradt och ledde, då det naturligtvis
efter ordalydelsen tolkades, till den följd, att hela nämnda besvär fick
fortfarande hvila på den i mantal satta jorden.

Då härtill kom, dels att med större materiel och industriel förkofran
samfärdseln hos oss, liksom i alla andra civiliserade samhällen, blef
ojemförligt större, än i forna dagar, hvaraf besväret af vägars byggande
och underhåll enligt sakens natur betydligt ökades, dels ock att genom
odlingar och andra förhållanden mantalsvärdet inom olika hemman blef
så väsendtligt olika, att hemmantalet, såsom delningsgrund för ifrågavarande
tjenstbarhets utgörande hemmansegarne emellan, visade sig
allt mera olämpligt, så föranleddes af berörda omständigheter i förening
både att på somliga orter väghållningsbesväret blef för landtbruket
oskäligt betungande, och att detta besvär blef emellan dem, som deraf
buro bördan, orättvist fördeladt; Och häraf framkallades åter att folkets

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

ombud från de mest skilda trakter af riket under eu längre följd af
riksmöten väckte anspråket om ett efter tidsomständigheterna mera lämpadt
ordnande af väghållningsskyldigheten, så att denna fråga sedan
mer än fyratio år tillbaka oafbrutet, med allenast högst få undantag,
stått på representationens dagordning.

I den strid emellan olika intressen, som af berörda anspråk förorsakats,
har man emellertid på senare tider i allmänhet erkänt anspråkets
rättmätighet, men praktiska svårigheter hafva hittills lagt hinder i vägen
för frågans lyckliga lösning.

Såvidt Utskottet känner, föranledde dock frågan icke någon representationens
åtgärd förr än vid 1853—1854 årens riksdag, då Rikets
Ständer beslöto att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes låta undersöka enligt hvilka grunder och på hvad sätt bruk och
bergverksanläggningar, skattlagda mjöl- och sågqvarnar samt andra
fabriksinrättningar på landet kunde åläggas att till vägarnes byggande
och underhållande bidraga, samt efter vederbörandes hörande nådig
proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta; men Kongl. Maj:t förklarade
med anledning häraf, att »denna skrifvelse icke borde till någon
åtgärd föranleda, helst grunden för och verkställigheten af väghållningsbesvärets
inom kommunerna fördelning på andra skattdragande, än dem
hvilka det hittills ålegat, måste — ehvad denna fördelning skedde i det
inskränktare omfång, Rikets Ständer föreslagit, eller utsträcktes till de
skattskyldige i allmänhet — stå i sammanhang med och i viss mån
bero på de till behandling då väckta frågorna om ändring i bevillningsgrunderna
och om inrättande af kommunalstyrelser».

Vid de tvänne näst derpå följande riksdagarne förevar frågan ånyo.
Hon återkom jemväl vid riksdagen 1865—1866, då Rikets Ständer uti
underdånig skrifvelse den 7 April sistnämnda år — med uttalande af
den åsigt, att skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret borde
utsträckas ej allenast till fastigheter af alla slag, utan äfven till en
hvar till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person och utgöras
efter samma grund som nämnda utskylder, men att dervid likväl borde medgifvas
dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns löner och pensioner
samt några andra med dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa modifikationer
med afseende å inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för
kommunalutskyldernas utgörande, under den korta tid, som förflutit från
kommunallagens antagande, icke kunde anses hafva undergått de jemkningar,
till hvilka omständigheterna torde föranleda, och vissa kategorier,
genom ett ovilkorlig^ antagande af denna grund för väghållningsskyldigheten,
möjligen skulle blifva allt för hårdt betungade — hos Kongl.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Maj:t anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes i öfverensstämmelse härmed låta
utarbeta och, så snart ske kunde, till Riksdagen framlägga nådig proposition
i ämnet.

Med anledning häraf, och sedan Kongl. Kammarkollegium afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande i frågan, aflät Kongl. Maj:t till 1868 års
Riksdag nådig proposition, hvaruti förklaras, att, hvad anginge frågan
huruvida vägröjnings- och brobyggnadsskyldigheten inom kommunerna
å landet borde utsträckas till alla skattskyldige, vare sig, på sätt Rikets
Ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande af undantag för
tjenstemäns löner och pensioner samt andra dermed jemförliga inkomsttitlar,
Kong]. Maj:t ansåge, att, derest ifrågavarande besvär må kunna
öfverflyttas på samhällsklasser, hvilka förut varit derifrån befriade, sådant
likväl icke skäligen kunde i sin helhet på en gång bringas till
utförande; att, om eu så genomgripande förändring, som dessa besvärs
fördelning på alla skattskyldige, skulle kunna komma till stånd utan
att väcka billig klagan, den måste endast småningom genomföras och
eu dylik fördelning företrädesvis ske i sådana fall, der en allmän delaktighet
kunde med mindre praktiska svårigheter åstadkommas; att
härtill lämpade sig företrädesvis det åliggande, som af de väghållningsskyldige
redan nu bestredes genom kontanta tillskott, nemligen vägarnas
hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall; att det icke borde
lemnas utan uppmärksamhet, att måhända den största ojemnheten vid
väghållnings- och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i fördelningen
af kostnaderna för vinterväghållningen, der ploglag vore inrättade,
icke läge så mycket deri, att besvär och kostnader drabbade jordbruket
allena, som fast hellre — åtminstone inom flera orter — deruti,
att desamma vore på jorden ytterst ojemnt fördelade, enär fördelningsgrunden
varit och ännu vore hemmanens mantal, oberoende af deras
högre eller lägre värde; att en öfverflyttning på andra samhällsklasser
af större eller mindre del af detta besvär derföre icke borde ega rum,
utan att samtidigt dermed jemväl ändrades den för dekangsgrund emellan
hemmanen, som hittills varit gällande; att det möjligen kunde ifrågasättas,
huruvida den frihet från deltagande i kostnaden för vinterväghållningen,
som i följd af frihet från deltagande i väg- och brohållningsbesväret,
på grund af särskilda Kongl. resolutioner, hitintills varit
bruk, qvarnar, skattlägga utjordar och lotshemman beviljad, likasom
den frihet, som i detta hänseende tillkomma säterierna i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän, borde fortfarande gälla, äfven om eu förändring
i ifrågasatta syftningen kommc till stånd, men att, då berörda frihet
måste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden, som egde

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

rum, då desamma beviljades, eller att väg- och brohållningen var ett
jorden uteslutande åliggande besvär, så torde deraf följa, att tillämpningen
al denna frihet förfölle för den del af ifrågavarande besvär,
som genom statsmakternas beslut, efter en helt och hållet ny grund,
gjordes gemensamt för alla skattskyldige; att rättvisa och billighet dock
fordrade, att vid eu sådan öfverflyttning jorden fortfarande droge samma
andel, som i kommunalförfattningarne vore i afseende å fyrktalsberäkningen
iakttaget; men att det syntes icke böra ifrågakomma att
befria vissa slag af inkomst från afl delaktighet härutinnan; och fann
Kongl. Maj:t, på grund häraf, skäligt »föreslå Riksdagen att, med ändring
af föreskriften i Kongl. förordningen den 13 September 1790, § 5,
må stadgas att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning till
vägarnes hållande i fargildt stånd under vintertiden vid snöfall s. k.
ploglag äro eller blifva inrättade, den för alla ploglagen uti socknen
eller häradet belöpande ersättning sammanslås och inom socknen eller
häradet fördelas efter den allmänna’ grund, som gäller för uttagande
af kommunalutskylder på landet».

Uti det utlåtande, som häröfver afgafs af 1868 års Lag-Utskott,
hemstäldes på anförda skäl, att Riksdagen, med förklarande att den
funnit sig förhindrad att lemna bifall till berörda nådiga förslag, måtte
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
tillvägabringa den utredning, som, enligt hvad i utlåtandet blifvit anmärkt,
erfordrades för bedömande af den föreslagna förändringens verkningar
inom de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen göra
den förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna föranledde.

I öfverensstämmelse med denna hemställan beslöt Första Kammaren
för sin del, att underdånig framställning i omförmälda syftning
skulle till Kongl. Maj:t aflåtas, hvaremot Andra Kammaren, med utslag
å Utskottets utlåtande, biföll Kongl. Maj:ts nådiga proposition; och som
någon sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga beslut ej kunde åvägabringas,
var således den nådiga propositionen å Riksdagens sida utslagen.

Genom enskilda motioner blef frågan i hela dess omfattning å nyo
bragd å bane vid 1869 års riksdag, som, under antagande att frågan
om väghållningsskyldigheten i allmänhet skulle, i anledning af Rikets
Ständers åberopade skrifvelse den 7 April 1866, komma under vidare
öfvervägande och behandling inför Kongl. Maj:t, af sådan orsak förklarade,
att de härutinnan gjorda framställningar ej kunde till någon
åtgärd å Riksdagens sida föranleda; men deremot, beträffande vinterväghållningen,
albit till Kongl. Maj:t underdånig skrifvelse med anhållan,

Ijay-Utskuttets Utlåtande N:o 11. 9

att Kong!. Maj:t täcktes låta tillvägabringa den utredning, som erfordrades
för bedömande af den föreslagna förändringens verkningar inom
de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen göra den förnyade
framställning i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Förnyade motioner i ämnet gjordes vid 1870 års riksdag, som dock,
enligt hemställan af då varande Lag-Utskott, lemnade dessa motioner
utan afseende, emedan frågan i hela dess vidd ansågs vara beroende
på åtgärd af Kong!. Maj:t.

Frågan förevar jemväl vid de tre sistförflutna riksdagarne, då Lagutskottet
uti afgifna utlåtanden hemställde, att Riksdagen måtte aflåta
underdånig skrifvelse, med anhållan att Kong! Maj:t täcktes, så snart
ske kmide> utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de
förändringar i fråga om väghållningsbesväret i allmänhet, hvartill omständigheterna
föranledde; men dessa utlåtanden, som af Andra Kammaren
godkändes, blefvo deremot af Första Kammaren ogillade.

Enär,, på sätt ofvan blifvit anfördt, Utskottet anser, att väghållningsbesväret
icke ursprungligen varit afsedt att blifva ett real-onus, som
endast skulle vidlata all i mantal satt jord, utan fast heldre haft karakteren
af ett kommunal-onus, som skulle vara för alla skattdragande
kommunmedlemmar gemensamt; enär det 1 ämnet gällande lagbud, som,
då det för nära ett och ett hälft sekel sedan stiftades, äfven ur berörda
synpunkt, tillfredsställde alla billiga fordringar, dock numera, i följd
af de förändrade omständigheter, hvilka sedan dess uppstått, i tillämpningen
kommit att leda derhän, att hela bördan af väghållningen drabbat
en enda samhällsklass, nemligen egarne af den i mantal satta jorden,
under det å andra sidan många andra samhällsmedlemmar, som af vägarne
hemta nytta, blifvit från deras byggande och underhåll helt och
hållet fria; och enär vid sådant förhållande lagen synes icke kunna
utan verkligt förfång för nämnda samhällsklass fortfarande i oförändradt
skick bibehållas, anser Utskottet, att en lagförändring, i syfte att genom
väghallningsbesvärets lyftande från jordbruket 1 lagstiftningen
återinföra den gamla grundsatsen om detta besvärs allmännelighet, skulle,
långt ifrån att, såsom man föreourit, innefatta en otillbörlig eftergift
till förmån för denna samhällsklass, deremot blott innebära ett tillbörligt
afseende å densammas rättmätiga anspråk.

Då Utskottet sålunda anser, att en lagförändring, hvarigenom väghållnmgsskyldigheten
kornme att mera tidsenligt fördelas, är af omständigheterna
påkallad, har Utskottet att afgifva yttrande om de grunder,
hvarpå en sådan lagförändring, efter Utskottets mening, bör åvägabringas.

UtJi. till Riksd. Prof. 1875. 7 Sami. 12 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Vid de föregående tillfällen, då frågan härom varit under behandling,
har den åsigt blifvit uttalad, att den, som hade behofvet och njöte
fördelarne af en inrättning, jemväl borde vidkännas den kostnad, och
tunga, som dermed vore förenad. Man har ur sådan synpunkt såsom
mest rättsenlig! ifrågasatt, att vägarnes underhåll skulle bekostas genom
bidrag af de vägfarande eller s. k. vågpenningar. Då uti ett så
glest befolkadt land som Sverige, hvarest, jemförelsevis med andra länder,
der vägande på sådant sätt vidmakthölles, trafiken kunde anses
obetydlig, har man ansett, att denna utväg icke kunde tillgripas, utan
att afgifterna för de trafikerande uppginge till så stora belopp, att de
hlefve för kommunikationerna hinderliga, helst mängden af erforderliga
vägbornmar och dervid anstäld betjening skulle uppsluka en stor del
af dessa bidrag. Enär emellertid, om äfven desse praktiska svårigheter
kunde förbises, i vår tid torde utan bevis vara allmänt erkändt,
att underlättandet af eu orts kommunikationer är för dess intellektuela
och materiela utveckling eu så mäktig häfstång, att icke allenast de,
som sjelfve begagna sig af eu kommunikationsled, utan äfven alla andra
samhällsmedlemmar, åtminstone medelbart, deraf hemta väsendtlig fördel,
så synes förslaget om vägarnes underhållande genom vågpenningar
icke ens ur theoretisk synpunkt vara så rättsenlig!, som man
antagit.

Från denna kommunikationernas karakter af allmännelig! gagn har
man åter velat härleda skyldighet för staten att om byggandet och underhållet
af allmänna vägarne besörja; men man har häremot invänd!
hufvudsakligen, att, då vid väghållningsbesvärets ordnande på sådan
grund arbetet dermed svårligen skulle kunna utföras på annat sätt, än
medelst dess öfverlåtande genom entreprenad åt enskilde, landets stora
areal och dess i förhållande dertill ringa folkmängd otvifvelaktigt skulle
hindra den konkurrens, som, i fall ej fritt fält skall lemnas åt vinningslystnaden,
vid entreprenadauktionen måste tagas i anspråk; samt att
till följd häraf staten genom väghållningsbestyrets öfvertagande skulle
drabbas af så dryga kostnader, att det vore sannolikt, att jordbrukaren,
äfven om han finge flere, nu icke väghållnings skyldige, att jemte sig
lemna bidrag, likväl skulle i form af skattebidrag få vidkännas sa stor
del af berörda kostnader, att till hans förmån skulle genom en sådan
förändring föga eller intet vinnas. Men om äfven dessa rent ekonomiska
bevekelsegrunder, som föranled! detta förslags förkastande, icke,
för frågans bedömande ur rättslig synpunkt, må tillmätas synnerlig
vigt, sfi finnas dock, efter Utskottets mening, andra skäl, som kraftigare
tala mot den sålunda föreslagna anordningen. Då icke ens blifvit

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

ifrågasatt, att gatu- och väghållningen i städerna skulle af staten besörjas,
komme nemligen att af förslagets genomförande blifva en följd,
att städernas innevånare finge till byggandet och underhållet af vägarne
på landet bidraga, utan att någon motsvarande fördel, i afseende på
städernes likartade angelägenheter, skulle dem beredas. Härtill kommer
än vidare, att enär, om äfven vägar äro i viss mån till allmän
nytta, likväl härads- och socknevägar nästan uteslutande och allmänna
landsvägar företrädesvis äro af gagn för den ort, som de beröra, väghållningen
följaktligen jemväl förnämligast har naturen af ortintresse.

Af denna väghållningens natur följer åter uppenbart, att byggandet
och underhållet af vägarne, såsom en kommunens angelägenhet,
äfven bör af kommunen bekostas; och, då Utskottet sålunda anser den
ifrågasatta lagförändringen böra hvila på denna för vår lagstiftning urgamla
grund, har Utskottet, vid frågans bedömande enligt sådan uppfattning,
att i främsta rummet undersöka, huruvida väghållningen hör
åläggas den större kommunen — länet eller landstingsområdet, eller
den mindre — häradet eller socknen.

I fråga härom kan å ena sidan framhållas, att, enär vid stigande
industriel utveckling och öppnande af nya kommunikationsleder rörelsen
i allmänhet tager nya riktningar, så att eu tillförene föga befaren
och således lätt underhållen väg blir mycket trafikerad och följaktligen
svårare att vidmakthålla, skulle, med afseende på de ständiga vexlingar,
väghållningsbesväret sålunda är underkastadt, vara för dess rättvisa
fördelning förmånligare ju större den kommun vore, som finge
väghållningen sig tillförbunden. Men å andra sidan torde, efter Utskottets
åsigt, med öfvervägande giltighet böra anmärkas, dels att mot
väghållningsbesvärets öfverflyttande på den större kommunen tala hufvudsakligen
samma skäl, som mot dess öfvertagande af staten blifvit
här ofvan anförda; dels ock att, då i de flesta fall icke hela den större
kommunens utan endast smärre orters intressen af vägfrågor beröras,
kunde befaras, att beliofvet af nya vägars anläggande och de gamlas
hållande i godt stånd tilläfventyrs icke blefve af den större kommunen
behörigen tillgodosedt.

Då Utskottet sålunda anser väghållningen icke lämpligen kunna på
den större kommunen öfverflyttas, utan böra förnämligast med afseende
derpå, att den företrädesvis tillgodoser ett mera lokalt intresse, af de
mindre kommunerna besörjas, har Utskottet, vid valet emellan dessa,
ansett, att, som väghållningsbesväret utan tvifvel torde kunna jemnare
och således äfven rättvisare fördelas härads- än socknevis, häradet jemväl
bör, få nämnda besvär sig ålagdt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

I afseende derefter på skyldigdieten att till vägunderhållet bidraga,
så skulle af dess egenskap utaf kommunal-angelägenhet följa, att, enligt
den för kommunala-utskylder i allmänhet gällande grund, alla skattdragande
kommunmedlemmar borde efter förmåga dertill bidraga, sä
att hvar och en efter åsatt fyrktal skulle i kostnaden derför deltaga;
men som en så genomgripande förändring, som ifrågavarande besvärs
lika fördelning på alla skattskyldige, icke för närvarande torde kunna,
utan att väcka billig klagan, på en gång genomföras, bär Utskottet ansett,
att, med fyrktalet såsom skattegrund, deltagandet i utgifterna för
vägunderhållet borde bestämmas och jemkas efter den större eller mindre
nytta, de skattskyldige må anses, med hänsyn till de olika bcskattningsföremålen,
af de allmänna vägarne hemta; och utgående härifrån
har Utskottet, med ledning af gällande bevillningsstadga, trott sig böra
såsom sin åsigt uttala, att kostnaden för väghållningen måtte bestämmas
att utgå, för fastighet efter hela åsätta fyrktalet, för inkomst af
rörelse, näring eller yrke, allenast efter någon del deraf och för öfrige
beskattningsföremål efter någon än mindre del af fyrktalet; hvarjemte
och då för kronopark eller annan dermed likartad statens skogsegendom
synes, i likhet med hvad för annan fastighet blifvit föreslaget,
böra till väghållningsbestyret lemnas bidrag, Utskottet, med särskilt
afseende på förhållandena i rikets norra provinser, anser, att staten bör
för dylik egendom uti vägarnes underhåll deltaga.

Beträffande slutligen väghållningens verkställighet, hvilken i det
allmännas intresse fortfarande torde böra underkastas vederbörande kronobetjenings
kontroll, finner sig Utskottet icke kunna tillstyrka, att, på
sätt blifvit ifrågasatt, hemmansegarne skulle på grund af lagens bud
framgent derom besörja. Någon giltig anledning att till hemmansegarnes
förmån sålunda stadga ett monopol för dem, att få in natura utgöra
sitt bidrag uti i fråga varande hänseende synes desto mindre förefinnas,
som det nuvarande väghållningssättet, hvilket derigenom skulle komma
att ovilkorligen bibehållas, är behäftad! med den väsentliga olägenhet,
att, då vägarbetet oftast icke i vidsträcktare omfattning företages på en
gång, utan på smärre sträckor och med begagnande af olikartade, understundom
otjenligt väglagningsämnen försiggår på olika tider, vägunderhållet
i följd af berörda olämpliga förfaringssätt blir både sämre och i det
hela taget dyrare, än Rom vederbör. Tvärtom borde, efter Utskottets
mening, den största möjliga frihet medgifvas häradet att inom sig ordna
i fråga varande angelägenhet och i afseende derpå allenast föreskrifvas,
att häradet skulle ega inför häradsrätt välja fullmäktige, som hade
att på lämpligaste sätt efter hvarje orts olika förhållanden anordna väg -

hag-Utskottets Utlåtande N:o It.

hållningsbestyret. I följd häraf skulle, såsom Utskottet föreställer sig,
på de flesta orter vägarbetet genom entreprenad upplåtas till utförande
af den minstbjudande och i sjelfva verket oftast komma att af den jordbrukande
befolkningen verkställas. Kommunen, som blefve för väghållningens
fullgörande ansvarig, skulle dock, manad af eget intresse,
dervid otvifvelaktigt komma att tillse både att entreprenadsumman icke
blefve oskäligt hög och att vägarbetet på ett tillfredsställande sätt fullgjordes;
och, om äfven väghållningen genom en sådan anordning blefve
till en början något mera betungande, än nu, skulle den dock, framdeles
och i samma mån vägarne genom eu mera planmässig behandling
körnare i bättre skick, blifva förenad med måhända långt mindre
kostnader, än för närvarande.

Det är bekant, att Kongl. Maj:t infordrat länsstyrelsernas och landstingens
yttrande i fråga om förändrad lagstiftning angående skyldigheten
att bygga och underhålla större broar och färjor, i syftning att
utsträcka detta besvär till alla dem, som erlägga kommunalutskylder,
och att, för åstadkommande af en jemnare och billigare fördelning al
kostnaden, antaga landstingsområdet i stället för häradet till gemensamhet.
Och beträffande Riksdagens ofvan berörda, den 11 Maj 1869,
aflåtna underdåniga skrifvelse om ändring i gällande föreskrifter rörande
skyldigheten att hålla allmänna vägar i fargildt stånd vintertiden,
inhemtas af Justitie-ombudsmannens till innevarande Riksdag afgifna
berättelse, att detta ärende, när berättelsen afgafis, ännu icke till
slutlig behandling förevarit.

Då häraf vill synas, såsom om Kongl. Maj:t tills vidare lemnat å sido
frågan om väghållningsskyldigheten i allmänhet, hvartill också, någon
anledning skulle kunna förefinnas i den omständighet, att den vid 1869
års riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse endast afsåg vinterväghållningen,
har Utskottet, som är af den mening att frågan i sin helhet
bör så snart ske kan bringas till sin lösning, men i saknad af erforderliga
statistiska uppgifter varit urståndsatt utarbeta ett lagförslag i
ämnet, ansett sig, på grund af det ofvan anförda och då beträffande
stadskommunens medlemmar likställighet uti ifrågavarande hänseende
redan enligt öfverenskommelse på många ställen torde ega rum, så att
någon förändring i lagstiftningen rörande dem synes mindre erforderlig,
flora i anledning af föreliggande motioner vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart ske
kan, låta, i öfverensstämmelse med ofvan angifna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

grunder, utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Stockholm den 2 April 1875.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Rese r v åt i o ne r:

af Herr Grefve Möruer: »Medgifvande att ändring i nu gällande

bestämmelser angående vägarnes underhåll kan vara rättvisligen påkallad,
i så måtto, att deltagande i nämnda skyldighet torde höra utsträckas
till bruk, qvarnar, fabriker och personer, som å landet idka
handel eller annan industri, hvaraf ett större begagnande af vägarne
föranledes, finner jag mig dock icke kunna biträda Utskottets åsigt
derom att vägunderhållet bör blifva ett kommunalt onus, att, hufvudsakligen
efter samma grund som kommunalutskylder, utgöras. Genom
eu förändring i sådan riktning befarar jag att det nu varande, möjligen
icke vidare fullt lämpliga förhållandet blifver ändradt genom införande
af ett stadgande, medförande eu positiv orättvisa. Jag får således vördsamt
hemställa, att Riksdagen behagade besluta,

att till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse med
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad
mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet
må kunna åläggas bruk, fabriker, qvarnar eller annan
fast egendom, som hitintills varit från vägbyggnadsskyldighet
befriade, jemte å landet bosatte handlande,
och derom sedermera till Riksdagen aflåta nådigt
förslag.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

af Herr Grefve von Plåten: »Då förhållandena inom olika delar af

landet äro så väsendtligen skiljaktiga, att det af Utskottet framställda
förslag till vägunderhållnings- och brobyggnads-skyldighetens ordnande,
äfven om det, inom vissa orter, utan någon särdeles tunga kan genomföras,
dock, å andra, kommer att tillskynda de härtill förpligtade dryga
och kännbara kostnader, och det sålunda torde vara vanskligt att afgöra,
huruvida de nu föreslagna grunder äro de riktiga, har jag ansett
att Utskottet bort inskränka sig till att tillstyrka Riksdagen i underdånighet
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda denna fråga och
för nästa riksdag framlägga förslag till densammas lösning på ett tidsenligt
och för dem, livilka till skyldigheternas utgörande nu äro lagligen
förbundne eller lämpligen kunna komma att dertill förbindas, så
vidt möjligt är tillfredsställande sätt.»

af Herr Grefve Horn: »Frågor om nya lagar för vägars underhåll
äro bland de ämnen, som under senare tiders riksdagar ständigt frarnstälts
och under kommande tider ständigt skola i mer eller mindre
förändrade former åter framkomma,

Medgifvas måste väl, att väghållningen i allmänhet och särdeles å
vissa orter är ett tungt onus och jemväl i viss mån ojernnt fördeladt.

I äldre tider funnos ej många vägar, men anledningen dertill var
den, att landtmannen då icke hade produkter af nämnvärd myckenhet
att afyttra och, om några få sådana kunde afyttras, såldes de på nära
håll samt voro ej föremål för export till utlandet. Skogarne voro af
intet värde och bergsprodukterna, som i allmänhet förädlades i närheten
af vattenkommunikationer, forslades hufvudsakligen denna väg. I
den mån landtbruket gått framåt, skogsprisen stigit och landets produkter
i allmänhet blifvit föremål för efterfrågan i utlandet, har äfven
behofvet af beqvämliga kommunikationsförhållanden gjort sig gällande.
Det har uteslutande varit fastighetsegarne och de, som idkat bruksnäringen,
med hvilken senare i allmänhet landtmannanäring varit förenad,
hvilka påkallat dessa kommunikationers förbättrande. För deras
gagn hafva under tidernas lopp allt flera vägar, sedermera kanaler och
slutligen äfven jernvägar tillkommit.

Hvad särskildt beträffar förstnämnda vägar, så hafva, då sådana
skulle anläggas, fastiglietsegare dem påkallat, och desse hafva hittills
varit de ende, som öfver sådana anläggningar blifvit liörde och som
åtagit sig att vägarne, med eller utan statsanslag, rödja och sedermera
underhålla. Så går det till äfven i dag, ty då en orts. befolkning skall
höras öfver en tillämnad vägs anläggande, kallas dertill endast fastig -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o It.

hetsegarne att inför Häradsrätt eller Konungens Befallningshafvande
dei’öfver meddela yttrande. Om vid sådana sammanträden behof af
väganläggningen pröfvas vara för handen, hvilket beror på de hördes
uttalade önskningar, blifver beslut meddeladt, att vägen skall anläggas
och till underhåll fördelas.

Som nu visadt är, att vägarne tillkommit för att fylla landtmannens
allt mera stigande behof af kommunikationer, har det äfven varit billigt
och rättvist, att han fått vidkännas kostnaden derför, i den mån staten
dervid ej . med understöd mellankomma, och af samma grund är det
äfven billigt och rättvist, att landtmannen skall vägarne underhålla.
Dertill kommer, att dessa näringsidkare eller deras förfäder åtkommit
sina fastigheter under full vetskap, att detta onus hvilade å den jord,
de köpte, samt att jorden förvärfvats till ett pris, som varit lämpadt,
efter dess belägenhet samt efter utgifterna för dess bebrukande och
dess onera. Skulle nu detta onus borttagas från jorden, erhöll denna
ett, . högre värde på bekostnad af dem, som sådant onus nu ej draga.
Ofriga beskattningsföremål, som är penningen och arbetet in. ni., skulle
i mån deraf falla i värde, allt till jordegarens fördel. Om kostnader
för vägars anläggande och underhåll skulle läggas på kommunen eller
staten, hvad blefve följden? Jo den, att vägarne skulle komma att i
vissa större eller mindre bitar på entreprenadauktioner till den minstbjudande
för anläggning eller underhåll upplåtas. Under sådana förhållanden
kunde endast jordbrukaren blifva entreprenör. Den, som läge
närmast det vägstycke, hvilket skulle bortauktioneras, blefve nästan uteslutande
den, som med fördel kunde inropa vägen. Han bestämde vilkoren.
Hände nu, att jordbrukare på eu längre vägsträcka sammanrotade
sig för att höja prisen och dela vinsten, så kunde sådant svårligen
förekommas; och säkert är, att på många ställen komme så äfven
att tillgå; ty de fleste taga en fördel der den med lätthet kan
ernås, och det enskilda intresset synes vara fullt ut lika stort hos landtmannen
som hos andra medborgare. Om nu så olyckligt skulle hända,
att vägunderhållet på omförmälda sätt förändrades, blefve deraf en gifven
följd, att jordbrukaren, liksom hittills, äfven framgent komme att i
sjelfva verket hålla vägarne, dock med den stora skilnad att, i stället
för det han nu ensam bekostar dem, han mot betalning komme att underhålla
dem och dertill mot så dryg betalning, att han derigenom
kunde göra sig betald för all den delaktighet, han efter beskattningsgrund
borde derför vidkännas, och finge kontant vinst derutöfver. Detta
onus blefve da eu stor fördel för jordbrukaren, en fördel, som tillgodokom
honom i dubbel måtto derigenom att, på samma gång en tunga i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

betydlig mån aflyftades från jorden, han deraf blefve i tillfälle gorå
fördelaktiga affärer, och en fördel, som sålunda hade till följd, att jordens
värde i synnerlig mån stege. Hvem skulle sitta emellan derpå?
Jo, kapital och arbete.

Om man nu utgår från den synpunkten, att de skola hålla vägar,
som deraf hufvudsakligen sig betjena, så blifver det, enligt hvad ofvan
visats, landtmannen eller jordbrukaren, ty öfrige medborgare, såsom
kapitalister, tjenstemän in. fl., begagna vägarne för enskild nytta till eu
försvinnande liten del emot jordbrukaren, och da de begagna dem, användas
merendels landtmannens dragare, för hvilka han har eu numeia
ganska dryg skjutslega. I allt fall, äfven om man skulle godkänna
den satsen, att andra än jordbrukarne skola bidraga till kommunikationer
i allmänhet, så förekommer dervid, att andra än jordbrukarne i
ganska hög grad numera dertill bidraga. Medel till kanaler, hamnar,
jern vägar och äfven till vägars anläggande och omläggning bekostas i
synnerlig mån dels af staten, dels af landstingen och dels af kommunerna.
I alla deraf föranledda utgifter deltaga alla medborgare efter
gifna beskattningsgrunder. Af omförmälda kommunikationer har jordbrukaren,
som ofta tillika är skogsegare, största fördelen, ty derigenom
får han sina produkter fördelaktigt afyttrade. Detta förhållande, tror
jag, fullt ut utjemnar den förmenta stora orättvisan, att andra beskatt
ningsföremål, än jordbruket, icke deltaga i vägunderhållet. Jag vågar
till och med påstå, att fastigheterna, om det emellan dem och öfriga
beskattningsföremålen skulle i berörda måtto rättvist liqvideras, derpå
gorå en ganska stor vinst, åtminstone i de orter, der sist, nämnda kommunikationsmedel
finnas. Det invändes måhända härvid, att köpmannen
tager största vinsten; men, äfven om så vore händelsen, så, då landtmannen
icke tillika kan vara köpman, må detta väl förunnas honom,
helst enär han såsom medlare emellan näringsidkaren och konsumenten
bidrager till båda dessas fördel och betjenande.

Det har äfven blifvit framhållet såsom en orättvisa, att af andra
beskattningsföremål, än jordbruket, icke äfven annan fastighet, bruk och
fabriker deltaga i vägunderhållet. Vid ett ytligt betraktande häraf vill
det äfven så synas; men emedan i allmänhet dessa bruk och fabriker
på landet in. in. äro förenade med jordbruk och de, då andra än egna
dragare användas till forsling af deras alster, dertill begagna mot lega
andra jordbrukares biträde, kan det för visso antagas, att uti denna
lega ligger full ersättning för det vägunderhåll, som eljest måhända
bort äfven på de förre fördelas. I allt fall att fullkomligt emellan alla,
äfven mellan jordbrukarne inbördes, jemn! liqvidera efter hvars och ens

Bih. till Riksd. Prat. islå. 7 Sami. l‘J Häft. "*

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

nytta af en väg, står icke i mensklig förmåga. I den ena orten blifver
det olika mot den andra och en tids behof är olika mot en annan, allt
beroende på den ena ortens och särskilda delars deraf olika utveckling.
Men äfven om nu dessa omnämnda beskattningsföremål skulle anses
vara pligtig^ att deltaga i vägunderhåll, hvilket dock icke är min åsigt,
så kunde rimligtvis aldrig dem böra åläggas att få åt sig indelad till
underhåll någon viss vägsträcka. Skulle för sådant ändamål vägarne
omdelas, komme detta att medföra oändliga kostnader. Ett bruk, masugn,
tegelbruk eller annat så löst beskattningsföremål kan nedläggas
och försvinna. Då skulle naturligtvis vägunderhållet åter omregleras.
Till hvad kostnader, bråk och olägenheter skulle ej sådant leda? Och
detta förändrade förhållande skulle ständigt inträda, så snart ett sådant
beskattningsföremål uppstode eller nedlades.»

Jag har medgifvit, att vägunderhållsskyldigheten i allmänhet är
ett tungt onus; och en olidlig tunga vore det för jordbruket, om detta
onus skulle fullgöras å tider, då jordbrukaren behöfver egna sin tid och
sitt arbete åt sådd och skörd. Då emellertid vägunderhållet kan fullgöras
å vår och höst före och efter nämnda tider, mildras denna tunga
i betydlig mån. Då har han icke så vigtiga bestyr af annan art att
uträtta, som icke under vanliga förhållanden kunna anstå tills vägarne
blifva iståndsätta. Några synnerligare kontanta utgifter har han deraf
i allmänhet icke. Väl gifvas vissa orter, der icke finnes att tillgå annat
lämpligt väglagningsämne, än gråsten, som skall sönderstyckas;
och detta är kostsamt; men i den mån vägarne der blifva hårda, eller
efter vissa års förlopp, minskas i hög grad kostnaden för underhållet.

Jag har nu här ofvan sökt visa orättvisan och olämpligheten deraf,
att väghållningsbesväret skulle aflyftas från jordbruket och läggas på
andra beskattningsföremål. Att denna orättvisa blefve vida större än
den, att grundskatterna skulle aflyftas eller aflösas, ligger i öppen dag,
ty grunden för vägunderhållet har ständigt för den oprivilegierade jorden
varit likartad, då deremot grundskatterna genom tidernas gång
och räntepersedlarnes olika pris och olika beskaffenhet på skilda orter
äfvensom deras förvandling till annat besvär för vissa hemman föranledt
en ojemnhet i beskattningen, som vore önskvärdt att få pa rättvis grund
utjemnad.

Jag vill nu öfvergå till frågan om och i hvad mån väghållningsbesväret
kan vara ojemnt fördeladt samt om och på hvad sätt detta
skulle kunna efter en billigare grund regleras.

Det kan visserligen icke af mig förnekas, att mantalet, det må vara
det förmedlade eller oförmedlade, numera ej utgör en fullt tillfredsstäl -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

lande måttstqck för en sådan fördelning; ty i hvarje by är det ena
mantalet i allmänhet till sin godhet olika mot ett annat af lika storlek;
och ännu större blifver skilnaden, då man jemför mantal på skilda orter.
Om denna grund skulle uppliäfvas, återstår dock ej annat, än att
beräkna underhållet efter fyrktalet emellan fastigheterna inbördes.
Månne en sådan beräkningsgrund blefve rättvisare eller lämpligare?
Jag tror det icke. Fyrktalet är beroende på fastigheternas taxering;
och vi veta alltför väl huru olika fastighetsvärdena bedömas. Dertill
gifver ock gällande bevillningsförordning i viss mån anledning, då den
stadgar, att till ledning vid uppskattningen bör tagas i betraktande dels
sista köpeskillingen, dels hypoteksvärdering jemte andra olika omständigheter.
Derigenom händer ofta, att hemman i samma by får ett
taxeringsvärde större eller mindre än annat lika godt hemman i samma
by. I allt fall hör det till mensklig ofullkomlighet att icke kunna träffa
det rätta, särdeles i en så svår sak, der allt skall bero på olika omdöme,
och der ledamöterne uti bevillningsberedning omöjligen kunna
känna rätta uppskattningsvärdet af alla fastigheter, som af dem skola
taxeras. Ån större blifver ojemnheten i uppskattning af fastigheter,
som ligga inom skilda orter och olika taxeringsdistrikt, äfven om
dessa fastigheter höra till samma län och till och med till samma väghållningsdistrikt.
Dessutom är fyrktalet, såsom ständigt vexlande, en
alltför obestämd beräkningsgrund för ett onus, som till följd af sin natur
icke ofta kan regleras eller förändras. Endast sistnämnda omständighet
omöjliggör, att fyrktalet kan tagas till delningsgrund för utgörande
af i fråga varande reala onus.

En annan ojemnhet anses bestå deri, att den ena kommunen eller
det ena häradet merendels har större sträcka väg att underhålla, än
den andra kommunen och det andra häradet. Denna olikhet härleder
sig naturligtvis deraf, att dessa kommuner, dessa härad hafva olika belägenhet
än andra, en ligger midt i landet och en annan vid kusten,
alla med skiljaktiga afstånd till afsättningsorter och till lifligare samfärdsel.
Naturen har ej liqviderat jemnt emellan olika orter i detta afseende,
och menniskan kan icke heller göra det. Följden häraf blifver
naturligtvis den, att fastigheter i den ort, der mindre vägunderhåll och
beqvämare afsättningsställen finnas, äro i högre pris, än lika goda fastigheter
på mera ofördelaktigt belägna orter. På förra stället erhålles
högre pris för varan, men der är ock större kapital att förränta; och
på det senare erhålles lägre pris, men fastighetsegaren har på samma
gång mindre kapital att förränta. Dessa förhållanden utjemna ojemnheterna.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Af dessa anförda omständigheter och då, hur man än under nuvarande
förhållanden vill tänka sig ett rimligt sätt för omreglerandet
af vägunderhållet, detta ändock skall stöta på sådana svårigheter, att
en fullt rättvis grund icke kan uppfinnas, synes mig vara välbetänkt
att uti nuvarande väghållningsskyldigheten icke göra ringaste förändring
och således icke heller att i ämnet besvära Kong]. Maj:t med underdåniga
påminnelser, Indika i allt fall icke lära kunna lända till något
af motionärerne eftersträfvadt resultat.

Det har under Utskottets öfverläggningar blifvit ifrågasatt, att staten
för sina skogar, i den mån de ej hörde till viss fastighet, skulle i
vägunderhåll deltaga. Jag medgifver, att viss billighet härtill kan finnas;
men, för jemkning af väghållningsbesväret härutinnan, torde lämpligast
finnas att, om bidrag af staten skulle erfordras, detta må utgå
i form af årligt anslag, som af Riksdagen i förekommande fall kunde
beviljas.

Den underdåniga skrifvelse, som i likartadt ämne afgafs af 1865—
1866 årens Riksdag, har icke föranledt annan åtgärd, än att Kongl. Maj:t
till 1868 års Riksdag inkom med nådig proposition om vintervägarnes
underhållande, hvari föreslogs, att dessa borde underhållas af kommunen
efter vanlig beskattningsgrund. Min åsigt om lämpligheten af en
sådan framställning torde jag i det föregående hafva uttalat. Att en
pluralitet i Andra Kammaren skulle antaga förslaget, kunde man taga
för gifvet. Till all lycka afvärjdes förslaget och den vådliga principens
införande genom Första Kammarens utslag. Att icke Regeringen inkommit
med nytt förslag i detta ämne så väl som uti frågan om underhåll
af vägarne under andra årstider, tillskrifver jag det förhållande,
att Regeringen sedermera funnit klokhet och billighet förbjuda, att närvarande
förhållande förändras.

I detta ämne kunde mycket mera skrifvas för den åsigt, jag uttalat;
men andra riksdagsgöromål hafva ej medgifvit mig tid att fullständigare
och i en mera ordnad form, än som skett, framställa mina
tankar. Jag inskränker mig derföre att, under åberopande af ofvan
angifna grunder, föreslå,

att samtliga i fråga varande motioner icke må till någon
åtgärd af Riksdagen föranleda.))

af Herr Caspersson: »På de af Herr Grefve Horn fullständigt ut vecklade

skäl anser jag bevillningen icke böra läggas till grund för
vägunderhållet sommartiden. På många orter, der det icke finnes några

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

större industriela anläggningar eller personer, som erlägga någon afsevärd
bevillning för inkomst af kapital och arbete, skulle de föreslagna
förändringarne, äfven om de ses endast och allenast ur synpunkten
af hemmansegarnes intresse, verka skadligt och fördyra vägunderhållet.
Jag tror derför att det åtminstone bör lemnas hemmansegarne
öppet att, der de så önska, bibehålla den gamla underhållsskyldigheten,
sådan den för närvarande är.

Af dessa skäl och då jag anser vägunderhållet, åtminstone då det
afser andra än kyrko- och sockenvägar, icke vara någon kommunalangelägenhet,
kan jag för min del icke gilla Lag-Utskottets förslag till
underdånig skrifvelse.»

af Herr Ehrenborg, endast i det afseende, att han ansett öfvervägande
skäl tala för landstingsområdet framför häradet såsom gemensamhet
för väghållningsskyldigheten.

Herr Holmberg har begärt få antecknadt, att han i följd af laga förfall
varit förhindrad att uti behandlingen af frågan deltaga.