Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1873:LU11 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Auk. till Riksd. Kansli den 4 Mars 1873, kl. 12 raidd.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Ma.j:ts nådiga Proposition angående
åtgärder för betryggande af skogens framtida bestånd
och bevarande af Lapparnes renbetesrätt inom Westerbottens
och Norrbottens läns lappmarker.

Denna nådiga Proposition, hvilken af begge Kamrarne blifvit til
Lag-Utskottet remitterad, är af följande lydelse:

»Afvittringen inom Westerbottens och Norrbottens län är i båda
länens kustland nära bragt till slut. För lappmarkerna fordra skilda förhållanden
en särskild afvittringsstadga; och äro förslag till sådan författning
af vederbörande afgifna. Men af skäl, som i bifogade statsråds-protokoll
finnas närmare utvecklade, har Kongl. Maj:t funnit, att i sammanhang
med afvittringen inom lappmarkerna åtgärder för betryggande af skogens
framtida bestånd och bevarande af Lapparnes renbetesrätt med nödvändighet
påkallas af omsorgen för allmänt och enskildt väl, och att i sådant
hänseende den blifvande afvittringsstadgan bör innehålla allmänna
föreskrifter såväl om nyssnämnda betesrätt, som angående utsträckt tillämpning
af bestämmelserna i Förordningen den 29 Juni 1866 rörande dispositionsrätten
öfver skogen å vissa hemman. Till följd häraf och då nämnda
Förordning tillkommit med Rikets Ständers medverkan, samt jemväl det
Bill. till Biksd. Prot. 1873. 7 Sami. 6 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

föreslagna stadgandet om Lapparnes betesrätt skulle i viss mån inskränka
de enskildes dispositionsrätt öfver skogen, bar Kongl. Maj:t ansett sig icke
böra, utan Riksdagens hörande, i dessa ämnen förordna; och har Kongl.
Maj:t velat härmed i nåder föreslå Riksdagen,

att egare af frälse- och skattehemman och lägenheter i Westerbottens
och Norrbottens läns lappmarker må förklaras öfver den vid afvittring
tilldelade skogen icke ega vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 af
nådiga Förordningen den 29 Juni 1866, angående dispositionsrätten öfver
skogen å vissa skattehemman, är egare af deri omförmälda hemman förunnad;
samt att, äfven efter afvittringen, Lapparne skola vara, såsom hittills,
berättigade att för renhjordarne begagna bete å all skogsmark inom
lappmarkernas nuvarande område, dock inom de till odling tjenliga delarne
af landet endast vintertiden, äfvensom ega att, i den mån för betesrättens
utöfvande är nödigt, till hushållsbehof begagna skogen.»

Derjemte hafva de till ärendet hörande handlingar varit Utskottet
tillhandahållna.

De förhållanden, som inverka på förevarande frågas bedömande, äro
framställda i Herr Chefens för Civil-departementet i Stats-Rådet afgifna, vid
den nådiga Propositionen fogade anförande, hvartill Utskottet hänvisar.

Att bibehållandet af Lapparnes af ålder begagnade betesrätt, så vidt
densamma är för dem behöflig, varit förutsatt vid de under sistförflutna
två århundraden gjorda upplåtelser för nybyggen, likasom att denna rätt
ej kan eller bör inskränkas genom de förestående afvittringarne, derom
torde meningarne icke vara delade. Lika ostridigt torde vara, att Lapparne
hädanefter såsom hittills måste ega den för möjligheten att begagna denna
betesrätt oundgängliga rätt att till husbehof nyttja skogen. Genom åberopade,
för Norrland och Kopparbergs län gällande Kongl. Förordning
den 29 Juni 1866 har å skattehemman, som uppkommer af derefter från
kronan upplåtet nybygge, äfvensom af dessförinnan upplåtet nybygge, för
hvilket föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blifvit i behörig
tid fullgjorda, skattemannen redan fatt sig ålagd den inskränkning i dispositionsrätten
öfver skogen, Kongl. Maj:ts proposition afser, bestående deri,
att han icke öfver skogen eger annan rätt, än att han derifrån må dels utan
utsyning till husbehof hemta nödigt virke och bränsle samt dels efter utsyning
och stämpling af vederbörande skogstjensteman fritt taga eller försälja
hvad derutöfver kan med bevarande af skogens framtida bestånd årligen
afverkas, äfvensom att skog för uppodling till åker och äng ej får annorledes
fällas, med mindre skattemannen dertill erhållit Konungens Befall -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11. 3

ningshafvandes tillstånd. Behofvet af att inom lappmarkerna, med afseende
såväl å Lapparnes rätt som å skogens och deraf beroende odlingens
framtida bestånd, göra enahanda inskränkning jemväl i afseende på innehafvarnes
af äldre nybyggen rätt, är af samtliga vederbörande, som yttrat
sig i frågan, vitsordadt och bör, efter Utskottets omdöme, icke kunna anses
vara tvifvel underkastadt; men deremot torde frågan, huruvida nyssbemälde
innehafvare må anses genom eu sådan inskränkning förnärmade
i sin lagliga rätt eller billiga anspråk vara förtjent af en närmare belysning.

Visserligen hafva lappmarkernes bofasta innevånare icke saknat anledning
att förvänta, det de vid blifvande afvittring skulle få enahanda
rätt till den på dem belöpande skog, som andra nybyggare tillkommit,
men någon utfästelse härom har ej å statens sida skett, och alltifrån den
tid då åtgärder började vidtagas för lappmarkernas bebyggande har dermed
uttryckligen afsetts endast landets uppodling, men ingalunda skogsafverkning
ingått i planen. Då en och samma skogslagstiftning måhända
icke är lämplig för rikets särskilda sins emellan olika delar och, hvad
angår lappmarkerna, särskilda bestämmelser betingas ej blott af landets
och den bofasta befolkningens natur, utan äfven af Lapparnes rätt och
behof, så hafva nybyggarne deraf haft en ytterligare anledning att icke
göra sig säkra i sin förväntning. Någon inskränkning i deras för närvarande
innehafda förmåner blefve icke en följd af bifall till Kongl. Maj:ts
proposition i förevarande hänseende, men genom afslag derå skulle berörda
förmåner snarare komma att förminskas, helst i sådant fäll det skogsområde,
som vid afvittringen komme att upplåtas, måste betydligen inskränkas.
Genom åtskilliga skatterättsresolutioner, hvilka under senare tider meddelats,
hafva väl hemmansegarne i vexlande ordalag fått sig tillerkänd full
och oinskränkt skattemansrätt öfver hemmanets skog, men dessa resolutioner
kunna ej skäligen anses utgöra lagligt hinder, att i afseende på den
skog, som kronan framdeles kommer att genom afvittring åt hemmanen
upplåta, såsom vilkor för upplåtelsen stadga sådan inskränkning i försäljningsrätten,
att skogen icke komme, till men för såväl Lapparne som den
bofasta befolkningen, att sköflas.

Utskottet anser följaktligen från dessa synpunkter hinder ej möta att
bifalla Kongl. Maj:ts Proposition. Men då föreskriften att Lapparne endast
vintertiden finge vistas nedanför den s, k. kulturgränsen icke torde behöfva
utsträckas till Kronans dervarande skogar, och ett sådant förbud, derest
nämnde gräns komme att uppdragas så, att en del Lappars vanliga sommarhemvist
läge nedanför densamma, blefve för dessa Lappar förnärmande,
har Utskottet ansett sig böra hemställa, att Kongl. Maj:ts Proposition måtte
med ett tillägg i förenämnde syfte bifallas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottet får alltså tillstyrka,

att Riksdagen måtte för sin del besluta: att egare af frälse- och
skattehemman och lägenheter i Westerbottens och Norrbottens
läns lappmarker må förklaras öfver den vid afvittring tilldelade
skogen icke ega vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 af
nådiga Förordningen den 29 Juni 1866, angående dispositionsrätten
öfver skogen å vissa skattehemman, är egare af deri omförmälda
hemman förunnad; samt att, äfven efter afvittringen,
Lapparne skola vara, såsom hittills, berättigade att för renhjordarne
begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande
område, dock å enskildes skogar inom de till odling tjenliga
delarne af landet endast vintertiden, äfvensom ega att, i den mån
för betesrättens utöfvande är nödigt, till hushållsbehof begagna
skogen.

Stockholm den 28 Februari 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. Gegerfelt.

Reservation:

af Herr M. Jonsson: »Då jag icke kunnat instämma i den af Utskottet
uttalade åsigt att genom antagande af föreliggande förslag|nuvarande
egare af frälse- och skattehemman samt innehafvare af äldre nybyggen
inom lappmarkerna icke förnärmas i deras lagliga ''rätt eller billiga
anspråk, nödgas jag deremot reservera mig på följande skäl.

Med afseende på inedlen att förekomma den öfverklagade förödelsen
af skogarne i riket, yttrade uti underdånig skrifvelse den 30 November
1863 Rikets Ständer, bland annat, att de icke önskade något reglementerände
för hushållningen med de enskilda skogarne, utan ansågo, att säkerhet
om skogarnes bestånd skulle kunna vinnas derigenom att staten, i
vidsträcktare mån än hittills skett, sjelf uppträdde såsom skogsegare, samt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

att hvad särskild! anginge rikets norra landskap, der faran af skogarnes
förödelse vore störst och betydliga delar af kronans skogar nästan dagligen
öfverginge på enskildas händer, kronan icke längre borde släppa ifrån sig
denna för staten nödvändiga egendom, utan att kraftiga åtgärder ofördröjligen
borde vidtagas till densammas bevarande för det allmänna, i afseende
hvarå Rikets Ständer hemställde, att kronans öfverloppsmarker och sådana
trakter af oafvittrade skogar i Stora Kopparbergs, Gefleborgs, Vester-Norrlands,
Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens län, hvilka funnes dertill
tjenliga, måtte för kronoparker förklaras och ställas under vård och förvaltning
af Skogsstyrelsen. Att någon inskränkning härigenom icke skulle
ske i de enskildes fria dispositionsrätt öfver deras skogar, framgår oförtydbart
i det förbehåll, Rikets Ständer vid denna sin framställning fogade,
nemligen: natt hinder derigenom ej må läggas för afvittring af skogsanslag
åt redan anlagda hemman och nybyggen». Uti sin med anledning häraf till
1865 —1866 års riksdag den 21 December 1865 till Rikets Ständer aflåtna
nådiga proposition, angående förändrade bestämmelser i fråga om upplåtande^åt
enskilde af kronans mark i Norrland och Stora Kopparbergs län,
förklarade Kong!. Maj:t att, då Kongl. Maj:t funnit att från de oafvittrade
skogarne endast undantagsvis kunde utbrytas mark till kronoparkers bildande,
Kongl Maj:t ansett nödigt att kronan på annat sätt förbehölle sig
rättigheten att deltaga i vården om den växande skogen i dessa vidsträckta
trakter; hvarvid dock icke kunnat ifrågakomma att någon inskränkning i
den dispositionsrätt, som enligt då gällande författningar tillkomme, vare
sig egare af redan befintliga skattehemman i afseende å dertill hörande
skog, eller innehafvare af redan lagligen anlagda nybyggen, i afseende å
den skog, som genom framdeles skeende afvittring kunde dem tillfalla. Hvaremot
i fråga om nybyggen, hvilkas anläggande då ännu icke blifvit af
vederbörande myndighet medgifvet, eller sådana äldre nybyggen, för hvilka
föreskrifna odlings- och byggnadsskyldigheter icke inom behörig tid blifvit
i enlighet med gällande författningar verkställda, och öfver hvilka kronans
dispositionsrätt i följd deraf måste anses vara återställd, Kongl. Maja icke
funnit någon betänklighet möta för att bestämmelser meddelades, hvarigenom
innehafvare af dylika nybyggen, äfven sedan desamma efter fullgjorda
odlings- och bygnadsskyldigheter i öfrigt iklädt sig natur af skattehemman,
underkastades den inskränkning i rättigheten till skogens begagnande,
som med hänsigt till det allmännas intresse kunde anses erforderlig.
I sammanhang hvarmed Kongl. Maja framställde förslag till sådana bestämmelser.
Rikets Ständer, som i allo instämde i de åsigter, hvilka blifvit
uttalade så väl i Kongl. Majas nådiga proposition|som af vederbörande
departementschef i det dervid fogade statsråds-protokoll, biföllo uti underdånig

Lag-lJtskottets Utlåtande N:o 11.

skrifvelse den 15 Juni 1866 (N:o 80 i 10:de Samlingen af Bihanget till Rikets
Ständers protokoll) till alla delar hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Dessa åsigter
hemtade sitt stöd, bland annat, af medgifvandet i Kongl. Förordningen
den 21 Februari 1789 att skattemännen skola, med ett obetydligt
undantag allenast för ek och masteträd, tillgodonjuta den fulla rätt till
skogen, som förut tillkommit endast frälsehemmansegare för deras skogar,
och äfven deraf att en resolution, hvarigenom anläggande af ett nybygge
medgifvits, måste anses innebära ett löfte å kronans sida att, så vidt anläggaren
fullgjorde de för honom stadgade skyldigheter, han äfven skulle
i fullt mått åtnjuta alla en nybyggares förmåner enligt de författningar,
som gällde vid den tid, då resolutionen meddelades.

I enlighet med sålunda af Kongl. Maj:t föreslagna och af Rikets
Ständer gillade grunder utfärdades den 29 Juni 1866 Kongl. Förordningen
angående dispositionsrätten öfver skogen å sådana skattehemman, som uppkomma
af nybyggen, hvilka hädanefter från kronan upplåtas, eller af sådana
äldre nybyggen, för hvilka föreskrifna byggnads- och odliugsskyldigheter
icke blifvit behörigen fullgjorda. Uti denna förordnings 1 § stadgas,
att å skattehemman, som uppkommer af nybygge, hvilket från berörde dag
från kronan upplåtes, eger skattemannen ej annan rätt öfver hemmanets skog
än att han derifrån må dels, utan utsyning, till husbehof hemta nödigt
virke,, och bränsle och dels, efter utsyning och stämpling af vederbörande
skogstjenstemän, fritt taga och försälja hvad derutöfver kan, med bevarande
för framtiden af skogens bestånd, årligen afverkas. Lagstiftaren har här
förutsatt, att fri dispositionsrätt öfver skogen tillkommer egare af hemman,
som före förordningens utfärdande blifvit omfördt till skatte, äfvensom att
egare af nybygge, hvars anläggande blifvit före nämnda tid beviljadt och
för hvilket föreskrifna odlings- och nybyggnads-skyldigheter i laga ordning
och tid före eller efter förordningens datum fullgjorts, likaledes sedan nybygget
blifvit till skatte omfördt, har enahanda dispositionsrätt öfver hemmanets
skogj; hvaremot staten förbehållit sig rätt att vaka öfver skogens
användande å alla skattehemman, som uppkommit antingen af nybyggen,
upplåtna efter förordningens utgifvande, eller af sådana nybyggen, som visserligen
före nämnda tid upplåtits, men der föreskriften om odlings- och
nybyggnads-skyldighet icke uppfylts. Detta framgår tydligen af förordningens
2 §, hvilken utgör ett undantag från nämnda förutsättning och innehåller,
att hvad som stadgas i 1 § gäller äfven för skattehemman, som
uppkommer af redan upplåtet nybygge, för hvilket föreskrifna byggnadsoch
odlings-skyldigheter icke blifvit inom behörig tid fullgjorda; hvadan,
till utrönande huruvida sådant förhållande eger rum eller ej, det i samma
§ blifvit Kong!. Maj:ts Befallningshafvande ålagdt föranstalta derom, att å

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

hvarje nybygge, som före förordningens utfärdande blifvit från kronan upplåtet,
syn varder i stagad ordning hållen, så fort lämpligen kunde ske och
sist inom den tid, då enligt gällande föreskrifter dylik förrättning skolat
å nybygge anställas, och det deröfver upprättade instrument till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande insändt. Funnes då å något nybygge föreskrifna
odlings- och byggnadsskyldigheter icke vara inom behörig tid fullgjorda, ålåg
det Kong]. Maj:ts Befallningshafvande, der ej besittningsrättens förlust ansågs
böra ifrågakomma, genom särskildt beslut förklara att, sedan nybygget
efter framdeles fullgjorda byggnads-och odlingsskyldigheter blifvit till skatte
omfördt, dess egare skulle öfver hemmanets skog åtnjuta allenast den rätt,
som i förordningens 1 § bestämmes. I noggrann öfverensstämmelse härmed
stadgas äfven i 3 §, att uti alla beslut om nybygges omförande under
skattetitel, som efter förordningens utgifvande meddelas, skall uttryckligen
angifvas, huruvida hemmansegaren öfver dess skog åtnjuter full skattemannarätt
eller allenast den inskränktare rätt, som i 1 § omförmäles, och
att anteckning derom jemväl skall ske i jordeboken. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hafva ock förfarit i enlighet med sistnämnde stadgande.
Bland den mängd skattebref, som finnas, har jag sett afskrift af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes i Westerbottens län utslag angående omföring
till skatte af ett hemman, deruti egaren förklaras komma att, efter det
hemmanets område blifvit genom afvittring eller på annat sätt bestämdt,
till hemmanets skog åtnjuta full skattemannarätt.

Det lider intet tvifvel, att de som anlagt nybyggen och förvärfvat
skattemannarätt å sådana trakter, der afvittring ännu ej skett, på grund af
gällande författningar med rätta hysa den förväntan att hädanefter såsom
hittills genom afvittringar och storskiften få åtnjuta ett visst område i skog
och mark, och Kongl. Maj:t har genom nådiga Förordningen af den 21 December
1865 (samma dag ofvan åberopade Kongl. Proposition afgafs), angående
utsyning och försäljning af skogsalster från kronans skogar i Stora
Kopparbergs län och Norrland, således äfven lappmarken, gifvit ett ytterligare
stöd åt denna förväntan. Nämnda förordning medgifver nemligen
uteslutande rätt till utsyning åt såväl kronohemmans- och nybyggesåbor
som skatte- och frälsehemmansegare, hvilka icke hafva afvittrade eller provisionelt
utstakade områden, med afseende på viss trakt af angränsande
kronomark, som i allmänhet, eller der ej lokala omständigheter föranleda
till undantag, beräknas för enstaka hemman eller nybygge till ett afstånd
från bolstaden åt hvarje håll af en åttondedels mil och, i förhållande till
byns storlek, ända till en tredjedels mil. Kronan har genom att på förhand
åt nybyggaren eller hemmansegaren anvisa ett sådant område till begagnande
velat freda sig från intrång på sin öfriga mark, men på samma

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o Ti.

gång likasom gifvit ett löfte om detta sagda område, så snart afvittring
ifrågakommer.

Lika med Skogsstyrelsen anser jag att innehafvare af nuvarande hemman
och nybyggen i lappmarken, som uppkommit före utfärdandet af Kongl.
Förordningen den 29 Juni 1866 och der byggnads- och odlingsskyldigheter
ej blifvit eftersatta, på grund af 1824 års för Wester-Norrlands, Westerbottens
och Norrbottens län, således äfven för lappmarkerna, gällande afvittringsstadga
synas kunna ega giltiga anspråk att erhålla enahanda dispositionsrätt
öfver den skog, som vid afvittring kan komma att dem tilldelas,
som hemmansegare utom lappmarken, och jag stödjer denna min åsigt på
hvad jag här förut anfört. Skogsstyrelsen har äfven fästat uppmärksamhet
derpå, att en tillökning af skogsstaten måste ske i samma mån, som hemmanen
undergå skifte och klyfning samt derigenom blifva mångfaldigade,
då utsyningarne komma att medtaga en betydligt längre tid, än nu är förhållandet.
Jemte denna ökade kostnad för staten, skulle genom bifall till
Kongl. Maj:ts af Utskottet tillstyrkta förslag, nybygges- och hemmansinnehafvare
drabbas af kostnaderna för utsyning af skogen, och således betungas
af en beskattning, som andra dylika egare utom lappmarkerna icke
behöfva erlägga.

Det af Utskottet till Kongl. Maj:ts Proposition gjorda tillägg, att
Lapparne äfven skola vara berättigade att under sommartiden för renhjordarne
begagna bete äfven å kronans mark nedom lappmarksgränsen kan
jag icke biträda, enär jag fruktar för att skada derigenom kan uppkomma
å de på kronans mark upptagna hemmans- och nybyggens slåttermyrar,
hvilka vanligen äro på så långt afstånd från hemmanen belägna, att egarne
icke kunna egna sådan tillsyn åt dem, att de i händelse af derå utaf renarne
gjord skada kunna lagligen binda renarnes egare till ersättning derför.
Vore jag öfvertygad att renarne icke på dem komma att göra någon skada,
skulle jag icke hafva något emot det gjorda tillägget.

På grund af hvad här blifvit anfördt, vågar jag föreslå,

att Riksdagen, med vidblifvande af sin uti här ofvan åberopade
underdåniga Skrifvelse af den 15 Juni 1866 uttalade åsigt, måtte
förklara sig icke kunna godkänna de; uti Kongl. Maj:ts förevarande
Proposition framställda förslag om inskränkning i dispositionsrätten
öfver den vid pågående afvittring hemman och lägenheter tilldelade
skog; men att Riksdagen deremot måtte bifalla sednare delen af
samma Proposition, angående Lapparnes skögsfångst och renbetesrätt.
»

N:o 12. i