Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1888:LU10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 10 febr. 1888, kl, 12 mild

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en af herr
./. Johnsson i Thorsberg afgifven motion, n:o 16, hvari anföres:

»Bestämmelsen i 26 kap. 1 § rättegångsbalken, att domaren skall
pröfva borgen för kostnad och skada vid vädjan från underrätt till hofrätt,
medför liksom fullgörande af prestanda i revisionssaker hos Kongl.
Maj:t ofta i landsbygden betydliga svårigheter, omkostnader och tidsutdrägt,
der afståndet till domaren kan vara betydligt; och denna olägenhet
ökas i än högre grad för den mindre bemedlade, ej mindre genom
afståndet till domaren, som i allmänhet måst uppsökas, utan ock genom
svårigheten att anskaffa borgesmän, som äro för domaren kände, »att
gods deras kan svara mot det som de borgat för». Denna i vissa orter
ej ringa olägenhet skulle i väsentlig grad kunna afhjelpas, utan att den
säkerhet lagen velat tillförsäkra svarandepart för utfående åt den ersättning,
som öfverdomstol kan i rättegångskostnad tillägga, blifver på något
sätt äfventyrad, endast derigenom, att kronolänsmannen berättigades att
bestyrka borgesmännens vederhäftighet. Utom det, att vår länsmanscorps
säkerligen skulle utöfva denna befattning med den största noggrannhet,
förekommer, att då länsmansdistrikten äro jemförelsevis af ringa omfång
och länsmännens befattning af den beskaffenhet, att de komma i nära
beröring med ortens befolkning, de således äro, långt bättre än domaren,
i tillfälle att bedöma borgesmännens trovärdighet och förmögenhets vilkor.

Något giltigt skäl för bibehållandet af nu gällande bestämmelse,
att allmänheten skall vägras att vända sig till kronolänsmännen i denna
angelägenhet, föreligger så mycket mindre, som kronobetjent är berättiBih.
till Riksd. Brok 1888. 7 Sami. 6 Häft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

gad utfärda betyg om parts oförmåga att fullgöra ådömd ersättning, som
skall efter dom gäldas, der denne ville söka att Konungen må pröfva
hofrätts dom och utslag.»

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen måtte för sin
del antaga följande ändrade lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken:

»Hvar, som från underrätt vädjar, ställe för sig två löftesmän, som
borga, begge för eu och en för begge, för den kostnad och skada, den
han kan skyldig kännas att gälda; läge deras skrift derå, jemte intygom
dess vederhäftighet åt domaren, kronofogde eller kronolänsmannen i
orten och lägge den vid sin inlaga in. Nu kan så hända, att han hellre
vill penningar eller guld till säkerhet för kostnad och skada ställa och
sätter det hos Konungens befallningshafvande in, eller i taka händer; då
vare ock det för borgen gildt när domaren det pröfvat häfver. Försummar
han det —--—--— förlorat.»

26 kap. 1 § rättegångsbalken har, enligt förordningen den 18 april
1849, följande lydelse:

»Hvar, som ifrån underrätt vädjar, ställe för sig två löftesmän, som
borga, begge för eu och en för begge, för kostnad och skada, den han
kan kännas skyldig att gälla; tage deras skrift derå, och lägge den vid
sin inlaga i hofrätten in. Nu kan så hända, att han hellre vill penningar,
eller silfver, eller guld, till säkerhet för kostnad och skada ställa,
och sätter det hos Konungens befallningshafvande in, eller i taka händer;
då vare ock det för borgen gildt, när domaren det pröfvat häfver. Försummar
han det; hafve sitt vad och talan emot underrättens dom förlorat.»

Då således detta lagrum icke innehåller någon föreskrift derom, att
domaren skall pröfva borgen för kostnad och skada, och då i samma
kapitels 8 § stadgas, att hofrätt eger sjelf borgen godkänna, när så omtränger,
synes icke något skäl tala för motionärens förslag; och får utskottet
följaktligen hemställa,

att motionen måtte lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 10 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.