Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1883:LU10 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 20 Febr. 1883, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning i
fast egendom.

T • 1 förordningen angående inteckning i fast egendom den 16

Juni 1875 har för närvarande följande lydelse:

. någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödasupp
vise mtecknmgshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat
inteckningen, och sknfve Rätten å handlingen bevis om dödandet. Åskas
atgarden af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas utan
egarens samtycke.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagd!»

Ändring i denna lydelse föreslås nu uti en af Herr J. August Sjö,
med hvilken Herr A. P. Danielson instämt, inom Andra Kammaren afgitven
och till Lag-Utskottet hänvisad motion, N:o 78.

Motionären söker. motivera sitt förslag sålunda: Enligt gällande
inteckningslag skulle vid såväl dödande som postposition af inteckning
egaren till den pantförskrifna egendomen dertill gifva sitt samtycke
Detta stadgande tillämpades olika och af en del domare sålunda, att,
da handlingar för dylikt ändamål genom ombud ingifvits, men derå ej
funnits tecknadt skriftligt medgifvande, domaren likväl emottagit handBih.
till RiJcsd. Prof. 1883. 7 Samt. 6 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

lingarne samt vid tingets slut lemnat det besked, att ansökan ej kunnat
bifallas, då ej jordegaren godkänt densamma. Genom ett sådant förfarande
både finge sökanden betala en onödig utgift, lösen för protokollet,
och blefve ärendet försenadt. En del domare åter, änskönt jordegaren
ej skriftligen medgifvit ansökan och ej heller sjelf derom inför
rätta anhållit, plägade dock, då ansökan skett genom ombud, i protokollet
anmäla, att ombudet anhölle å jordegarens vägnar att få inteckningen
dödad eller nedflyttad, och megåfve med anledning deraf den begärda
åtgärden. För att undanrödja ett sådant förfarande, som först omnämnda,
och då, enligt motionärens förmenande, det aldrig kunde vara
någon förlust utan snarare en fördel för en jordegare att få inteckningar
i sin fastighet dödade eller efter annan nedsatte, föreslår han, »att
22 § uti 7:de kapitlet Rättegångsbalken måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas
eller under annan nedsättas; uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift
för den rätt, som beviljat inteckningen, och skrifve rätten å handlingen
bevis derom.»

Med »22 § i 7 kap. Rättegångsbalken» af ser motionären påtagligen
22 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
Juni 1875.

Det stadgande, motionären sålunda åsyftar, inkom i vår rätt genom
nya intecknings-förordningen af år 1875.

Dåvarande Lagbyrån anförde till stöd för sitt förslag i denna del
följande:

»Det bör icke få ankomma på borgenärens godtycke att ensidigt,
utan fastighetsegarens begifvande, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom
den inteckningssäkerhet, denne lemnat, försämras. Det är nemligen
uppenbart, att genom ett sådant förfarande väsentliga olägenheter skulle
för fastighetsegaren uppstå, t. ex. om han behöfde för ny belåninganvända
en inteckning, men funne sig genom en dylik, utan hans
vetskap, af inteckningshafvaren vidtagen åtgärd urståndsatt att, på sätt
lian beräknat, använda inteckningen för nämnda ändamål.»

Till följd af stadgandena i den nya mteckningsförordningen om
vilkoren för intecknings meddelande torde, vid inteckning för fordran
till visst belopp i penningar eller varor, vanligen tillgå så, att inteckningen
meddelas på ansökning af egaren till den fastighet, som intecknas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Sedan fastighetsegaren derpå för upptaget lån satt inteckningen såsom
säkerhet, har härigenom mellan honom och långifvaren otvifvelaktigt uppstått
ett kontraktsenligt förhållande. Det bör derföre icke vara långifvaren
eller hans rättsinnehafvare medgifvet att, utan fastighetsegarens
begifvande, med inteckningen vidtaga någon åtgärd, hvarigenom dess
värde skulle för fastighetsegaren förminskas, der den åter kommer i
hans hand. Enligt 25 § inteckningsförordningen är det nemligen icke
gäldenären förment att, om intecknad fordringshandling är af honom inlöst
eller eljest åter kommen i hans hand, der inteckningen ännu är
gällande, å nyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

Man skulle nu kunna anmärka, att i alla händelser — då inteckningsinnehafvaren
icke kunde hafva något intresse af att låta döda eller
efter annan nedflytta inteckningen — något men icke skulle kunna uppstå
af ifrågavarande stadgandes borttagande.

Utskottet kan icke dela denna uppfattning. Det må visserligen
vara sant, att icke något intresse kan hos inteckningshafvaren förefinnas
att låta helt och hållet döda inteckningen förr än han redan erhållit
full betalning för sin fordran, samt att dä, under vanliga förhållanden,
inteckningshandlingen icke vidare af honom innehafves utan har vid
betalningstillfället aflemnats till den förre gäldenären. Förhållandet torde
emellertid icke vara fullt detsamma beträffande ett dödande delvis. Om
nemligen gäldenären delvis betalt sin skuld, och inteckningssäkerheten
varit och fortfarande är fullgod för hela det ursprungliga fordringsbeloppet,
skulle inteckningshafvaren kunna, efter öfverenskommelse med
innehafvare af senare inteckningar i samma egendom — genom att för
det betalda beloppet låta döda den inteckning han innehar — med fortfarande
för sig sjelf bibehållen full säkerhet, till fastighetsegarens förfång
och mot dennes vilja, förbättra den säkerhet, med hvilken desse
senare inteckningshafvare ursprungligen åtnöjt sig. Fastighetsegaren
skulle sedermera, när han betalt sin skuld, icke återfå den ursprungligen
lemnade inteckningen, utan kanske endast en inteckning till det
belopp, sista äfbetalningen utgjort, och icke en gång kunna, genom ny
inteckningsansökan och dermed följande kostnader, åter för användande
förskaffa sig en inteckning med samma rätt, som den ursprungliga af
honom utgifna. På samma sätt skulle, beträffande intecknings nedflyttande,
en inteckningshafvare kunna, genom att, inom ett värde å fastigheten,
hvilket kunde beräknas alltid komma att ur densamma utgå, nedflytta
sin inteckning å ett mindre belopp efter en annans, lydande å
högre, beröfva fastighetsegaren förmånen att, vid betalning af det mindre
beloppet, kunna förfoga öfver den bättre inteckningen.

Lag-UtsTcottets Utlåtande N:o 10.

De verkliga rättskränkningar, som sålunda skulle kunna blifva en
följd af stadgandets upphäfvande, motvägas icke, i Utskottets tanke,
af upphörandet af de svårigheter, omgångar och besvär, stadgandets
tillämpning understundom onekligen medför.

Utskottet hemställer derföre,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 20 Februari 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservationer:

af Herr Thomasson, som förklarat sig i hufvudsak tillstyrka motionen,
äfvensom af Herrar Anders Persson, Smedberg och Jonas Jonasson.

Herrar Samzelius och Abergsson hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i motionens behandling inom Utskottet.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1883.